att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

31 aug. 2021

Löpa varg, Kerstin Ekman, Bonniers


I sin nya roman ger Kerstin Ekman ordet till den pensionerade jägmästaren Ulf, som lever i ett harmoniskt äktenskap med Inga i de härjedalska skogarna. Han får syn på en varg från sitt gömställe i en husvagn, och därefter identifierar han sig så starkt med djuret, som han döper till Högben, att han får svårt att fortsätta jaga. Problemen intensifieras när vargen börjar riva fåren i grannskapet. De andra jägarna vill bedriva skyddsjakt, Ulf vill skydda vargen. Under tiden sonderar han sina minnen, kartlägger sina gamla jaktjournaler.

 

Ekman rör sig som vanligt hemtamt i både naturen och i språket. Det är en fröjd att läsa en författare som så skickligt gestaltar både människor och miljö. Utan omsvep berättar hon hur jakten går till, och våra tillkortakommanden i skogsbruk och hur illa vi förhåller oss till naturen. Att löpa varg – att bli djur – ter sig som ett ganska lockande alternativ. Spänningen byggs upp successivt, på en robust knapphändig prosa som är ypperligt anpassad till innehållet.

 

(Också publicerad i Vi 9/21)

26 aug. 2021

Stamina, Bella Batistini, it-lit

Mata duvorna från 2019 var en sensationell poesidebut, som sammanförde brutal verklighet från häkten och rättegångsförhandlingar med utopin om en friare tillvaro utanför galler och stängsel. Varje ord bar på tung erfarenhet, på tung sorg över sakers tillstånd. Till det ovanliga hörde också fri copyright, där läsaren i sann anarkistisk anda rentav uppmanades att kopiera och förändra innehållet. Författaren Bella Batistini är en pseudonym, som nu återkommer med Stamina, en bok som tar vid och utvecklar tematiken.

 

Språket är lika nedtonat i denna korta bok, endast bestående av 838 ord. Den anonymitet som diktens blick skänkte medfångarna i häktesdelen (”en”) ersattes i frihetsdelen av initialerna A, T, O, och här finns också L, H, C, D. Ordet ”stamina” associerar nog de flesta till engelskans ”uthållighet”, men det är ett inlån från latinets stamen, alltså varp eller ränning i väv, som i de livstrådar ödet spinner åt oss, där uthålligheten är betingad av längden på vår individuella tråd.

 


I korthet skriver Batistini om brott och kärlek. Hon utmanar vår syn på rättsväsendet, i den meningen att hon ifrågasätter och problematiserar. Det är inte enbart en fråga om representation, om att ge de marginaliserade en röst – här finns en starkt lyrisk intention, där det vardagliga ställs invid det ideala. Som att gå på gym och svettas. Som att äta pommes sittande på en trottoar. Livets små enkla glädjeämnen (hade jag skrivit den hade det varit en mjukglass på Rådhustorget i Umeå).

 

Det är lätt att förstå värdet i dessa små handlingar, då diktjaget kämpar mot rättssystemets inlåsningar. I Mata duvorna var det öppet om andra delens utflykt i det gröna var en dröm eller en verklig händelse, medan det nu sker ett sammanförande av frihetsberövande och frigörelse. De olika delarna är mer integrerade nu. På något sätt blir tillvaron därmed ännu skörare, ännu mer villkorad, med alternativet – fångenskapen – som en ständig påminnelse. Frihetens ögonblick är så momentant.

 

Men lyckan finns bara i det du har framför dig, när livet ser ut som det gör för personerna i Batistinis dikter. Så här livsavgörande är behovet av att föreställa sig ett efteråt som är bättre och drägligare. När livet är vidrigt kan du bara önska dig därifrån, drömma om något annat. Dystert nog är de flesta flyktvägar som är tillgängliga ofta destruktiva, men i dikterna utmålas ändå något annat, som visar värdet i de små önskningarna. Att röra sig framåt från djävlighet måste ske med små steg, hur lockande det än är med de stora kliven (de stora kliv som ändå bara för dig vilse).

 

Duvan är både konkret upplevelse och metafor, som återkommer i den duvblå färgen på Kriminalvårdens t-shirts. I dikterna rör sig olika begrepp, som parerar ceremonier med drömmar, och betonar allt det benådade som finns utanför fängelserna. Batistini skriver en dikt som kan te sig konstlös, enkel, nästan platt: men det är de optimistiska kärleksdikterna som skapar det starka intrycket:

 

jasminen slår ut

doften är tung

 

små tusenskönor över gräset

att säga ditt namn

 

Batistini vädjar om politisk förändring, och det är en vädjan som är nedtonad men inte försynt, subtil men samtidigt resolut. Hon skriver om växtlighet, om tidens gång (”när blommorna öppnar och sluter sig under dygnet är också en tidsindikator”), och kanske det är det enda som återstår för oss – att tålmodigt invänta att det blir bättre. Boken hälsar ”till alla på rymmen, till alla som avtjänar tid”, och det är både vackert och sorgligt.

25 aug. 2021

En bro av poesi

Svenska Akademien har en del att jobba på för att återupprätta förtroendet hos befolkningen. Nu har de skickat ut en trevare, genom att förse landets alla sexåringar med en poesiantologi. Boken, En bro av poesi, utges i samarbete med En bok för alla, och urvalet har Ann Boglind och Anna Nordlund stått för. Det är en briljant idé, av många anledningar.

 

Poesi behöver normaliseras. I mångas ögon är det farligt att läsa dikter – obegripligt, rentav, en elitistisk syssla för något som brukar kallas ”skönandar”. Den här mobbningen av poesiläsare som anemiska kufar behöver korrigeras. Undantaget är när det är högtider, som dop, bröllop eller begravning. Då blir poesin inte bara accepterad, utan också eftertraktad. Kanske till och med man tycker att det är fint med poesi, och så glömmer man det tills nästa högtid.

 


Men poesin är inget exklusivt, utan hör vardagen till; det är något som ska ingå i ens dagliga liv. Varför inte en dikt om dagen? Ägna dikten ett par minuter, läs och begrunda. Antingen är den full av mening (troligt), eller så säger den dig ingenting (mindre troligt, men i så fall är det bara att välja en ny nästa dag). Det är en billig form av mindfulness. Biblioteken lånar gladeligen ut moderna diktsamlingar som det är låg rotation på, och den klassiska poesin finns samlad på litteraturbanken.se.

 

Då fungerar den här antologin utmärkt som något att samlas kring, med dikter både för barn och vuxna. Boken uppmuntrar till högläsning, och förhoppningsvis kan den bli en inkörsport för ett senare intresse i att läsa dikter. För egen del lärde jag mig läsa när jag som femåring tog mig an Ivar Arosenius ”Kattresan”, så att man siktar in sig på sexåringar är inte alls att överskatta de små barnens mottaglighet. Snillrika illustrationer bidrar till att förstärka innehållet i dikterna, där gamla klassiker som Boye, Fröding och Karlfeldt trängs med moderna poeter som Aase Berg, Bruno K. Öijer och Ann Jäderlund.

 

Ann Jäderlund, hon som för trettio år sedan gav upphov till en infekterad debatt för att hon ansågs skriva svår och obegriplig poesi? Ska det vara något att sätta i händerna på sexåringarna? Javisst, för med poesin är det så här, att den inte skrämmer bort någon i onödan. Om du räds poesi kan du behöva lite KBT, och i den här antologin finns till varje dikt ett par frågor som den vuxne kan ställa till barnet. Det är ett bra sätt att avväpna dikten, genom att visa att den ofta tar upp ämnen som var och en av oss funderar på. Kärlek, årstidernas växlingar, glädje, sorg, ensamhet, längtan, rädsla, mod, fotboll …

 

Jag gläds åt att hitta enstaka favoriter här och där, allra mest att Edith Södergran fått så generöst utrymme. Hon kallades liksom Jäderlund också obegriplig och blev till och med förklarad sinnessjuk för sina dikter, men här blir vi varse att med lite vägledning kan ett barn förstå dem. Vad sägs om hennes sagolikt vackra ”Lyckokatt”:

 

Jag har en lyckokatt i famnen,

den spinner lyckotråd.

Lyckokatt, lyckokatt,

skaffa mig tre ting

skaffa mig en gyllne ring,

som säger mig att jag är lycklig;

skaffa mig en spegel,

som säger mig att jag är skön;

skaffa mig en solfjäder,

som fläktar bort mina påhängsna tankar.

Lyckokatt, lyckokatt,

spinn mig ännu litet om min framtid!

 

Om barnet frågar vad ”påhängsna” betyder finns en gloslista längst bak i boken. Men lyckligt det barn som får somna efter att ha hört sin förälder läsa den här dikten på kvällen!

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/8 2021)

24 aug. 2021

Vad är en kvinna? Språk, materialitet, situation, [red] Evelina Wilén & Johanna Sjöstedt, Daidalos

Senast jag kollade i en ordbok stod det så här på uppslagsordet ”kvinna”: ”s., v.; det som avviker från normen, finns endast i pluralform.” När jag läste noggrannare upptäckte jag en fotnot: ”också potential, glöm inte att kursivera det ordet: potential”.

 

Men vad är en kvinna? Hur mycket är en fråga om biologi, hur mycket är en fråga om blivande, utifrån Simone de Beauvoirs och Judith Butlers enormt inflytelserika arbeten? Evelina Wilén och Johanna Sjöstedt ansvarar som redaktörer för en nyutkommen antologi där elva skribenter ges utrymme att besvara denna fråga. Vad är en kvinna? heter den följaktligen. Tre filosofer, tre idéhistoriker, två genusvetare, en litteraturvetare, en historiker, en psykoanalytiker. Så blir frågan genomlyst utifrån en lång rad områden både historiskt och i nutid, där utifrån transperspektiven frågan svängt över till att mer handla om ”vem är en kvinna?”   

 


Om det tidigare handlat mer om dikotomin mellan biologi och performativitet är det mer och mer en fråga om hur dessa begreppspar kan samverka. Att åtskillnad inte är en fruktbar väg att gå. På ett enkelt plan har varje kvinnorörelse nått en backlash: så fort kvinnor har tagit sig friheter (mer än ha beretts utrymme) har de blivit häcklade och ifrågasatta. Vi påminns att i år är det exakt hundra år sedan kvinnlig rösträtt tillämpades i Sverige. Och kvinna är något som definieras endast i egenskap av brist. Det som saknar penis, liksom.

 

Historiskt har kvinnan inte ens funnits, så som har visats av andra historiker. Det vill säga att den som föddes penislös gick under identiteten ”flicka” och blev sedan raskt ”hustru” (i fjortonårsåldern eller tidigare), och sedan ”mor”, sedan ”mormor” eller ”farmor”, sedan ”änka” – kvinnor lever längre än män – men aldrig någonsin fick hon vara ”kvinna”. Sad.

 

Idéhistorikern Johanna Sjöstedt använder i sitt inledande bidrag Simone de Beauvoirs studie från 1949, Det andra könet, som språngbräda för att ge ämnet kontext. Antologins titel är en återkommande fras i Beauvoirs klassiker. Det handlar om skillnaden mellan biologi och kultur, eller med andra ord kön och genus. Här dominerar Lacans starka åsikt om kvinnan som just utanförstående. Sjöstedt sammanför gärna olika kategorier, där tankeverksamheten (filosofin) förenas med det levda livet (politiken). Det går inte att separera dessa förment motsatta ämnen. 

 

Det är i hög grad en språklig fråga, det som berör kvinnlighet, så det är ingen tillfällighet att jag inledde med ordboksdefinitionen. Här kan anas att ordet ”kvinna” görs till ett verb, att det är mer en iscensättning än en statisk egenskap. Begreppet kvinna skapas i flykten, av kvinnor, alltså det som endast finns i plural. Flera av texterna tar upp just detta: hur själva ordet kvinna blivit otillräckligt, att det inte kan härbärgera alla de olika typer av kvinnlighet som existerar globalt. Att vara kvinna har helt enkelt blivit oöverskådligt.

 

Det är ett rörligt begrepp, eller plastiskt, om vi beaktar Catherine Malbous idé, som Ulrika Björk (en av filosoferna) skriver om. Här blir det plastiska dubbelt, både formbart och formande. Överlag ser det gärna ut så: var och en berättar om någon av auktoriteterna inom sitt eget gebit. Ibland överlappar det, och kanske man kan tröttna på att det blir väl många introduktioner av Judith Butler. Fast Butler är förstås en nödvändig referens, omöjlig att förbise.

 

Liksom Beauvoir, vars svar på titelns fråga lyder: ”ingenting”. Alltså, att en kvinna bör definieras mer i termer av vad hon gör än genom vad hon är. Och vad hon är blir då något olikartat, beroende av att hon ställs inför olika situationer. Det vi gör fluktuerar. Så tar oss antologins bidrag genom olika strategier, såsom vilka metoder kvinnor behöver lära sig för att nå någon form av jämlikhet. Mest handfast i historikern Sara Edenheims text, som förordar att Jacques Derridas begrepp sous rature (”under utradering”) ska ersättas av sous rupture (”under brytning, uppslagning”), inspirerat av Wittig och Irigaray, att begå uppbrott och röra sig bort från patriarkatets hårda fängelse, till exempel genom att bli lesbisk.  

 

Boken illustrerar olika typer av könsordningar. Det farliga är när vi bortser från mångfalden, när vi faller för frestelsen att generalisera. Oavsett om det gäller ungdomar, italienare, gymnasielärare, kvinnor … Lena Gunnarsson (en av genusvetarna) skriver om behovet av ett mer abstrakt tänkande, något som brukade kallas att hålla två saker i huvudet. Här finns både likheter och skillnader att ta vara på. Det är historiens misstag att underskatta till exempel kvinnor, men deras ursäkt var att de styrdes av normer, nedärvda uppfattningar. Vad ska vi skylla på när vi fortsätter betrakta kvinnor som avvikande från en patriarkal norm?

 

I filosofen Camilla Kronqvists bidrag visas hur man bara kan hitta likheter mellan kvinnor, att inget finns som alla kvinnor har gemensamt. Hon undersöker hur Wittgensteins språkfilosofi kan appliceras på Britney Spears ”I’m Not a Girl, Not Yet a Woman” och Aretha Franklins ”You Make Me Feel Like a Natual Woman”. Därför måste var och en av oss skapa våra egna definitioner. Det kanske var lite fånigt av mig att inleda den här texten med min privata definition av kvinna, eller så är det precis vad Kronqvist – med Wittgenstein – menar: att var och en av oss har inte bara en bok inom oss, utan också en ordbok. 

 

Litteraturvetaren Maria Ramnehills text är mer personligt hållen, då hon använder sina egna erfarenheter som transperson för att belysa svårigheter när det handlar om just transfrågor. Hon skriver om hur det är att som kvinna ständigt bli bedömd – här påminns man om hur Virginia Woolfs romankaraktär Orlando genomgick en fiktiv könskorrigering, och upptäckte att när hon befann sig på en båt stirrade männen på hennes vader, en erfarenhet hon inte vant sig vid under sin tidigare tid som man. Ramnehill skriver om anpassning, hur framtiden för transpersoner görs viktigare än det förflutna.

 

Det mest intressanta med hennes text är att hon i den vevan diskuterar hur konceptet berättelse har blivit så dominerande i en samhällelig hetero-diskurs. Där livet kan ges denna form, skapas som just en berättelse. Själv har jag länge varit skeptisk till denna benägenhet att ge livet ett skenbart narrativ, och sett det som ofullkomligt och en falsk och tillrättalagd bild av verkligheten. Som icke-cis eller icke-binär eller trans etc behöver berättelse-hegemonin utmanas, då behovet att skapa en ny världsuppfattning är större och mer akut, och då kan man behöva bryta med sitt förflutna (som jag försökt göra: sluta minnas). Ramnehill ger ett vackert och nödvändigt alternativ:

 

En berättelse är ju ett sätt att försöka fylla verkligheten med mening, den ordnar händelser enligt orsakssamband som inte alltid finns. Brotten, det obegripliga är en del av livet som vi alla försöker överbrygga med hjälp av en narrativ identitet. Vi berättar för att få det som känns osammanhängande och trivialt att verka sammanhängande och meningsfullt. Vi är det vi säger att vi har varit för att vi vill vara de som vi hoppas att vi kan bli.

 

Transfrågan utmanar också konventionella definitioner, genom att introducera termen ”livmoderbärare”. En annan sak som utmanas är den manliga egocentriska världsbilden. Även för mannen blir vad du gör viktigare än vad du är, som Sara Edenheim summerar det i sitt bidrag, som utgår från hennes läsningar av Monique Wittig och Judith Butler. Denna debatt lär fortsätta, och man kan väl inte säga att den här antologin ger några definitiva svar. Men det känns ändå som något av poängen med en bok som denna.  Det är lärorikt, på det sättet som äkta kunskap blir – inte ögonblicket när bitar faller på plats, utan mer som att bitarna hamnar på sniskan och sprids ut och bildar nya mönster, som indikerar att något är vajsing. Endast så kan man fortsätta tänka, och Vad är en kvinna? är en bok som stimulerar nya tankar, i spelet mellan abstraktion och konkretion.

 

Senare tids intersektionella forskning har betonat hur feminism är knutet till både rasism och klassfrågan. Här finns också behovet av en mer grundlig genomgång av privilegier, och möjligen saknas detta perspektiv i antologin, eller att det bara antyds lite i förbifarten. Ändå är det här en oerhört ambitiös bok, ett resultat av ett arbete som inleddes i januari 2018 och togs till hamn först i maj i år. Här bemöts en fråga där svaret löper i många olika riktningar, och man når väl inte fram, men man når någonstans där man inte var tidigare.

20 aug. 2021

12 Bytes. How We Got Here, Where We Might Go Next, Jeanette Winterson, Jonathan Cape

Länge trodde jag att Jeanette Winterson hade sin bästa tid bakom sig. Efter att ha gett ut ett knippe briljanta böcker under 80- och 90-talet har jag följt hennes förehavanden under 2000-talet med bristande intresse. Jag borde ha vetat bättre. Frankissstein från 2019 var en veritabel fullträff. Nu har den flitiga författaren utkommit med 12 Bytes, en essäsamling som utgör ett slags appendix till hennes roman om AI och sexbotar.

 

I fyra zoner med tre essäer vardera samlar hon sina intryck, och man frestas tro att hon redogör för sin research inför skrivandet av den fiktiva berättelsen som uppdaterade Mary Shelleys roman Frankenstein. Gott så! Då får vi noggranna redogörelser för hur tekniken växte fram, liksom kapitel om vampyrer, sf, robotar, dystopier, Pygmalion, automatonen, buddhism, behaviorism, kärlek – som så ofta hos den här författaren har hon siktet inställt på kärleken. Det blir också kärleken som får sista ordet i det bäst skrivna och fyndigt betitlade kapitlet ”I Love, Therefore I Am”. Utan kärlek står vi oss slätt.

 


Winterson skriver flinkt och finurligt, fantasifullt och fantastiskt. Det är oftast en fröjd att läsa henne, då hon med hjälp av god stilkonst använder sin kompetens som romanförfattare för att berätta historier. Som den om Ada Lovelace, som i samarbete med matematikern Charles Babbage på 1800-talet skissade förutsättningarna för den första automatiska räknemaskinen. Efter andra världskriget skulle Alan Turing utgå från hennes texter när han arbetade med turingtestet, för att utröna om maskiner kan tänka.

 

Ada var dotter till Lord Byron, men framför allt var hennes mor Annabella Milbanke, som Byron döpte till ”parallellogrammens drottning”. Byron närvarade när Mary Shelley fick gnistan till det som skulle bli Frankenstein, och när hennes man Percy Bysshe drunknade förbjöds hon skriva något biografiskt om poeten. Hon visade kvinnlig list när hon smugglade in långa essäer i de volymer med samlade dikter som hon tilläts utge, och dessa texter bildar i sig en hel biografi över poeten. Samma list visade Ada Lovelace när hon översatte en fransk text av matematikern Luigi Menabreas, och skrev fotnoter som var längre än den översatta texten. Därmed, visar Winterson, var det två kvinnor som kan sägas inledde hela vår nuvarande diskurs kring AI och evigt liv.

 

Winterson är en bra feminist. Det vill säga: en som tänker i konstruktiva banor. En som är lösningsorienterad. Även i en bok av det här slaget, som uppehåller sig vid dystopiska ämnen, är hon obotligt optimistisk, speciellt i det sista kapitlet, som är ett optimistiskt kärlekscredo. Men hon tänker inte för att ytligt vifta med slagord eller markera korrekt tillhörighet. Nyligen var hon inblandad i en kontrovers på twitter, efter att ha anstiftat ett bokbål med nyutgåvor av sina egna böcker, då hon var missnöjd med förlagets val av omslag, som signalerade den värsta sortens kvinnolitteratur. Ironiskt nog är typsnitt och omslag av liknande snitt i den här nya boken.    

 

Enligt samtida biologer finns snart förutsättningar för att vi ska leva i 1000 år. Man frågar sig: varför? Givetvis finns här ett kapitel om kryokonservering, ett ämne som var hett för ett par år sedan (Don DeLillo skrev en ganska intetsägande roman i ämnet), men som nu har blivit, hm, iskallt … Det är här vampyrerna kommer fram, eller tinar upp, kanske man kan säga.

 

Det är som vanligt nästan bara en fröjd att läsa Winterson när hon är i sitt bästa slag. Hon skriver engagerat, och med en ömsesidig kärlek till språket och till formuleringskonsten. Hon uppvaktar det spontana tänkandet, griper efter nya idéer, nya associationer, och tar vilda språng när hon låter både språk och tanke röra sig i full frihet. Hennes bok kombinerar fakta med spekulation, något som blir en lämplig formel för en romanförfattare. Men också kombinationen fantasi och nyfikenhet blir lämpligt sällskap när hon skriver essäer.

 

Hon blir uppfylld av tanken på berättandet som sammanhållande kraft:

 

Humans are not Nature/Nurture.

Humans are narrative.

[…]

Who we are is not a law – we’re not like gravity. We are an ongoing story.

 

Så leker Winterson gärna med språket, i kapitelrubriker som ”Love(lace) Actually”, ”I Love, Therefore I Am”, och ”He Ain’t Heavy, He’s My Buddha”. Så kan hon också leka med orden när hon talar om teknologins ”weapons of mass distraction” (”massförströelsevapen”). Hon vill också gärna att AI mindre ska stå för artificiell intelligens och mer för alternativ intelligens. I de här 12 essäerna finns stoffet till, kanske inte 12 romaner, men några stycken kunde gärna skrivas. Så fungerar hennes sätt att berätta ändå så att essäerna lyfts från sina torra referat, även när hon skriver om tråkig fysik och transistorer och ljuspartiklar.

 

Hon skriver om kommande effekter av ett samhälle som släpper AI fritt. Där finns också utarmandet av språket. För språk är levande material: organiskt, dynamiskt, oförutsägbart. Det AI har att erbjuda är klichéer. Å andra sidan: hur är det offentliga språkets status idag? Det är sällsynt med sprudlande originalitet från de officiella och inofficiella makthavarna i samhället. Kanske övergången till maskinernas torftiga och mekaniska diktion inte innebär någon dramatisk skillnad?

 

När Winterson skriver om silikonsexboten Harmony, skapad av Matt McMullen, blir genomgången deprimerande sann: ”There are 18 traits for the AI version of Harmony – moody, gentle, jealous, teasing, even chatty. Scrolling down the comments on the website, I find quite a number urging Matt to ditch the chatty version.” Det finns en allvarlig aspekt över detta, när Winterson går från de oskyldiga 60-talsskämten om uppblåsbara dockor till hur det påverkar 2000-talets ägare (själva ordet ger henne, och oss, rysningar), och hans relation med biologiska kvinnor. För att inte tala om hur det påverkar familjelivet när tonårssonen hittar Harmony i garderoben. Eller när tonårsdottern hittar den.

 

Ibland blir Winterson onödigt frivol och mer än lovligt tramsigt i sin iver att underhålla, och kanske lite väl ängsligt ajour med textspeak, alltså internetspråket, men det får väl anföras på kontot ”relevans för ämnet”. Hon är alltså uttalat optimistisk, men tar ändå ämnet på stort allvar, och är medveten om problemen, och varnar för riskerna. Det är lite förvånande att hon någon gång tar kapitalismen i försvar, men sådant får väl anföras på kontot ”en paradoxal människa”. Dessutom gör hon sig beroende av förenklingar när hon skriver om partiska algoritmer. Å andra sidan argumenterar hon vederhäftigt om det framtida klassamhället, som kommer att befästa de skillnader i levnadsvillkor vi ser nu.

 

Det är synd att den relativt långa litteraturlistan inte inkluderar Karin Boyes dystopi Kallocain, då den är överlägsen Orwells 1984. Boyes tidigare skrivna roman ger upphov till en diskussion kring de etiska aspekterna av övervakningssamhället, och hur vi ska förhålla oss till att så mycket av privatlivet kan överföras till staten. Det kom nyligen en nyöversättning till engelska. Och varför inte heller P.C. Jersilds kusligt framsynta En levande själ från 1980, med en hjärna i en glasburk som berättare?

 

Fiktionen har alltid legat ett par steg före verkligheten, men som konstnären James Whistler så fyndigt konstaterade när han fick höra talas om en kvinna som hade berömt en soluppgång och sagt att den var nästan lika vacker som hans målningar: ”So, nature is catching up!”

19 aug. 2021

Sapfo, Sapfo, gjendigtet af Mette Moestrup og Mette Christiansen, Gyldendal

Av en händelse läste jag nyligen Bengt Erikssons nya översättningar till svenska av Sapfos dikter och fragment, Sapfo på nytt. Så anländer i dansk översättning en ännu mer komplett volym Sapfo, i en formgivning som matchar det underbara innehållet. Här har poeten Mette Moestrup – som skriver om Sapfo i sin senaste bok Till den vackraste – tillsammans med filologen Mette Christiansen inte översatt, utan gendiktat Sapfo. Resultatet? Smashing.

 

Det finns saker man behöver känna till om Sapfo. Att hennes dikter samlades i nio volymer i det legendariska biblioteket i Alexandria, men att det mesta gick förlorat av bland annat försummelser och kyrkans censorer. En kombination av otur och illvilja har resulterat i att 10 000 rader har skingrats för vinden och efterlämnat endast 650 rader, många av dem ofullständiga. Resten? Googla fram fakta om årtal, om vistelseort, om familjeförhållanden, men gör dig beredd på spekulationer. Var hon gift? Troligen. Var hon queer? Troligen.

 


Som att Sapfo i sina dikter nämner en Cleïs. I en not till denna danska utgåva står det lakoniskt: ”Sapfos datter, eller hvad?” Det kan också vara namnet på Sapfos mor. Eller en metafor för klitoris. Och så vidare. Man behöver inte veta så mycket för att läsa dessa diktfragment med den största tänkbara behållning. Man kastas rätt in i Sapfos värld, och kan efteråt med fördel ta del av de båda gendiktarnas efterord. Moestrup skriver bland annat att man inte läser Sapfo för att komma till ro, utan för att tappa kontrollen. Hon gör också Sapfo till ett verb.

 

Ambitionen är att ge Sapfo en modern röst, och det påminner om vad Eriksson ville göra med sin bok, något som givetvis går igen även i andra bemärkta översättningar. Som Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgious svenska från 1999, samt Anne Carsons dominanta If Not, Winter på engelska från 2002. Man läser dem inte som olika böcker, utan lägger dem sida vid sida.

 

Hur låter då Sapfo på danska? Tja, jag är medveten om att danskan har dåligt rykte i Sverige, men det beror främst på fördomar om uttalet. Glöm inte att svenskspråkig poesi inte har åstadkommit något som kan mäta sig med Inger Christensen. Det vill säga: danska är ett utmärkt språk för poesin, och därmed också för Sapfo. Jag vill inte undvara rader som dessa:

 

I MINE ØJNE ER HAN SOM EN GUD, DEN MAND

HVEM HAN END ER, SOM SIDDER OVER FOR DIG

OG LYTTER HELT HENFØRT TIL

DIN SØDE STEMME

 

Moestrup poeten och Christiansen filologen väljer alltså att återge Sapfos text i versaler, det vill säga stora bokstäver. Lakuner markeras med en enkel punkt. De infogar också något som de kallar ”filologisk konjektur”, att med grå text ord föreslå ord som bygger på välgrundade spekulationer, när text saknas. De inkluderar också dryga dussinet fragment som inte helt har verifierats som skrivna av Sapfo. Moestrup betonar hennes prekära läge som utböling, att ön Lesbos var illa sett av fastlandet och att den västerländska tradition där Sapfo placerats mycket väl kan justeras till att omsluta även en nordafrikansk kontext: vissa vittnesmål poängterar också att Sapfo hade mörk hy.

 

Det radikala hos Sapfo är ändå att hon gör kvinnan till norm. I hennes dikter namnger hon och anger kvinnor och skildrar kvinnliga gemenskaper, kvinnliga sammanhang. Den konkordans filologen Christiansen upprättade tillåter oss också att se frekvensen av ord som honung, armar, fötter, hår, nattliga fester … Det här säger en del om Sapfos poetik, hur sinnlig och kroppslig den är.


Och hur modern den låter, speciellt när den ges detta tilltal. Ett exempel, fragment 4:

 

· HJERTE

· UBEGTINGET

· HVIS JEG KUNNE

·

· VILLE JEG HAVE

· AT LYSE OP

· SMUKKE ANSIGT

·

· KÆRTEGNET

·

 

Hennes röst ljuder lika mäktig nu, drygt 2500 år senare. Det som också görs tydligt i den här versionen är hur Sapfo konsekvent investerar sina egna erfarenheter. En återkommande fras i dikterna är ”det här vet jag”, både explicit och implicit. Det är å andra sidan något en van Sapfo-läsare inte behöver ifrågasätta, hur framträdande hennes eget jag är i dikterna: ”DU KOM OG JEG VAR VILD MED DIG / DU LINDREDE MIT HJERTE SOM BRÆNDT AF BEGÆR”.

 

I den tidigare nämnda boken av Moestrup, Till den vackraste, finns en översättning av Sapfos berömda fragment 16, som behandlar vad som är det vackraste på jorden. Den är något modifierad här, men i stort sett bevarad (en egenhet är att utpekandet ”några män” nu reducerats till enbart ”några”). Och överlag är den här danska versionen njutbar och – tja, vacker. En hastig jämförelse med några andra översättningar ger vid handen att man ändå vill bevara de olika versionerna, att de gärna får fortsätta vara jämbördiga.

 

Fragment 102, hos Moestrup/Christiansen: ”SØDE MOR, JEG KAN IKKE TRÅDE MIN VÆV, FOR JEG ER LAMMET / AF LÆNGSEL EFTER EN UNG PERSON, TAKKET VÆRE AFRODITE”. Anne Carson anger objektet inte som ”ung person”, utan som ”en pojke”: ”sweet mother I cannot work the loom / I am broken with longing for a boy by slender Aphrodite”. Eriksson är inne på samma spår, även om han tänjer mot det tautologiska med att infoga ”ung” till ”pojke”: ”kära mor, jag klarar inte längre av att sitta stilla och väva / den luriga Afrodite har fått mina känslor att svalla för en ung pojke”. Dock valde William-Olsson/Papageorgiou för drygt tjugo år sedan en något mindre binär tolkning: ”Käraste mor, jag kan inte arbeta med väven, / ty smidiga Afrodite lät åtrån till en yngling övermanna mig”.

17 aug. 2021

Den maniska krokodilen 2.0, Ingela Norlin, Modernista

I våras gav förlaget Aska ut Sandra Holms debut Barnsliga slagsmål, som ursprungligen utkom 1969. En minst sagt välkommen återutgivning, som i ett huj syresatte den svenskspråkiga litteraturen. Så uppfriskande att läsa något med så mycket bäring på vår samtid, att det kändes som en anakronism att den utkom för mer än 50 år sedan.

 

Inte lika gammal är Ingela Norlins debut som nu återutges i deluxe-version på Modernista. Det är en tunn volym kortnoveller. Den maniska krokodilen 2.0 förser originalet från 1985 med ytterligare sex korta bidrag, som författaren skrev på 80-talet. Hon var 26 när hon debuterade, och att stifta bekantskapen med den nu öppnar för svindlande perspektiv. 80-talet är ett annat land; de gjorde saker annorlunda där … På 80-talet kunde en bok som denna – smal, äventyrlig, utmanade – ges ut på Bonniers. Nu smygs de ut på mindre förlag, och skänks inte alls lika mycket uppmärksamhet.

 


Ingela Norlin, alltså? Jag må vara förlåten om jag nödgas googla fram författaren, bara för att upptäcka att med undantag för några spridda publiceringar i tidningar och tidskrifter följdes debuten inte av några fler alster. Detta trots ett minst sagt entusiastiskt välkomnande av renommerade kritiker och läsare, som Karl Vennberg, Torsten Ekbom, Teodor Kallifatides, med flera. Det här är inte rätta forumet att spekulera i vad som hände med författaren, men jag ser att hon nu gör sig redo att turnera med denna nyutgåva, och även inkludera ett musikinslag i sina framträdanden.

 

Det kan låta som en smal bok, och det är det kanske, ett (tids)typiskt exempel på den kortprosa som gärna odlades under 80-talet (bara året innan hade den tre år yngre Mare Kandre debuterat med den snarlika I ett annat land). Norlin skriver en ytterst säregen kortprosa – säregen med svenska mått mätt. I själva verket kan en rutinerad läsare ana spår av författare som Roland Topor och Sławomir Mrożek.

 

Författare som verkar i en klart absurd anda. Redan Norlins anslag är dråpligt, knasigt, surrealistiskt. En person hostar ut sina ögon ur sina ögonhålor, och upptäcker att det medför praktiska fördelar: man kan till exempel fästa ögonen på en pinne för att i förväg göra sig beredd på vad som väntar bakom ett hörn. På lite drygt två sidor tecknas dessa fördelar, och en smula av nackdelarna också, i en förtjusande novell som man gärna läser jämte Gogols sublimt löjliga novell ”Näsan”.

 

Norlin sysslar med en ganska farlig konst. Hennes noveller – som ofta är endast 1-2 sidor korta – ägnar sig åt tvångstankar och oro. Det mönster som kristalliserar sig handlar om anpassning. Där finns en kvinna som heter Carl. En person som är en uppenbar hoarder, men kallas ”samlare” eftersom begreppet hoarder inte tillämpades i Sverige på 80-talet. En skridskoåkare upptäcker att hans mimik och gester stelnar när han åker.

 

Liksom den stackars personen med det neurotiska förhållandet till sina ögon handlar det ofta om just personer som tvingas hantera oväntade och oönskade situationer. De får lära sig att hålla huvudet kallt. Varje novell innebär en öppning mot nya omöjligheter, nya olämpliga situationer att förhålla sig till. 28 stycken ryms på knappt 60 sidor, medan tre stycken aningen längre avslutar boken. I dessa följer vi någons längtan efter normalitet och något som stabiliserar tillvaron, en stalker som försöker bota sin ensamhet genom att flytta in hos en kvinna, samt en hotellreceptionist som bedövar sin panik när personalen sjappar genom att tröstäta glass.

 

Min favorit är kanske den som heter ”Mitt barn”, om en kvinna som föder en klump, och försöker hålla det hemligt för sin man, av skam kanske. Det blir en veritabel skräcksaga:

 

   Klumpen blev större och större, men inte mer mänsklig. Den fortsatte att ha ett litet huvud utan hals och små armar och små ben.

   Jag tänkte att jag skulle tala om för dig att du hade ett barn men nu kändes det för sent.

   Barnet var fyra månader.

   Det krälade omkring bland kläderna och gnydde lite.    

 

Även om det låter knasigt blir det dominerande intrycket att Norlins karaktärer är reella och relaterbara. De är bara genuina människor, som man lätt ömmar för och kanske rentav känner igen sig i. Så dessa extrema fall blir i slutändan högst mänskliga, och ger oss impulsen att erkänna att det är ju vi som är så här, osäkra och neurotiska, orimliga och i lika hög grad besvärade som vi är besvärliga. Hennes humor balanserar på risktagandets vassaste kanter, och gör sig inte beroende av minsta motståndets igenännande. Då tar hon det igenkännbara och vänder på själva förutsättningarna. Det charmiga görs till det kusliga. Det förbryllande görs inte till slutmål, utan utgör själva förutsättningen för berättelserna.

 

Det skulle inte bli några fler böcker från Norlins sida, och det är beklagligt, speciellt när man upptäcker potentialen i de tre sista något längre novellerna. I stället utbildade hon sig till arkeolog. När hon skrev sina udda texter jobbade hon parallellt som copywriter på en reklambyrå – något också Olle Ljungström gjorde under 80-talet, en annan författare som skrev i absurd anda.

16 aug. 2021

Nell, Matilda Södergran, Ellips

Diktsamlingar anländer sällan med någon förklarande baksidestext. Som läsare är du utlämnad åt egna konklusioner. På gott och ont, liksom allt annat – det vill säga, du inbjuds röra dig på obruten mark, något som ter sig både lockande och en aning skrämmande. Det ger dig också frihet i läsningen: du ansvarar för din tolkning i högre grad än när du läser prosa. Poesin är synonym med friheten.

 

Poeten och översättaren Matilda Södergrans sjätte bok Nell anländer utan förklarande text. Den är utsökt formgiven på ett sätt som erinrar om – faktiskt – Edith Södergrans debut Dikter från 1916 (hon är avlägsen släkting till svenskans enda poet av världsklass). Hennes senaste bok Överlevorna erhöll välförtjänt både SR:s lyrikpris och Svenska litteratursällskapets pris.

 


Men snarare än dikter har hon den här gången rört sig mot prosans område. Nell är en ensam protagonist i en berättelse som tangerar (kort)romanen. Under det som människor som Per Gessle brukar kalla sommarmånaderna – juni, juli, augusti – följer vi Nell genom pliktskyldiga möten med mamm(a) på hemmet, och papp(a), boende själv, och den respektfulla distans de har upprättat mellan varandra. Nell är frånkopplad, oemottaglig för all ömhet och omsorg.

 

Mamman dör. Nell lever genom romanens korta handling i ett vegetativt tillstånd. Något som var eftersträvansvärt åren kring 2000, att försöka välja bort det hektiska livet för ett mindre stressigt alternativ som premierade lugn och ro – det slår mig att detta var innan de sociala medierna överrumplade oss, så tillåt mig småle över denna nostalgiska reträtt …

 

Vi har en protagonist utan vänner, som endast vanemässigt umgås med sin pappa. Hon har en hund, som hon knappt ids bry sig om. Hon tar långa promenader. En gång badar hon, och möter en gammal vän från barndomen, men ger sig inte till känna. Det är allt, vad handling angår. Är det en begränsad värld? Tja, det kan te sig så, men i själva verket skissar Södergran fram en respit, och håller fram Nell som en dämpad version av den moderna människan.

 

Nell kan förefalla deprimerad, men i så fall är det en diagnos som borde ställas på var och en av oss som liksom hon tillhör överlevarna, vi som inte frivilligt avstår från att tänka och reflektera över sakernas tillstånd. Varje tanke slutar olyckligt, som Paul Valéry visste att informera en gång. Kanske är hon bara bedrövad, eller bedövad. Promenadernas syfte? Den trötthet som skänker lindring från plågorna:

 

När det är dags för vilan måste kroppen vara så trött att tanken längtar efter drömmens ort, en livligare plats att vistas på. […] Man går inte till vilan för att söka utmattningen. Ändå är det precis vad Nell gör. Promenaderna är bara ett svepskäl.

 

Södergrans stil, känd för sin knapphet, tillåter Nell att mer registrera än analysera sin omgivning. Sakta, omsorgsfullt, framkallas ändå en allt djärvare utblick, som anger igenkännbara platser, förnimbara miljöer. Det varsamma anslaget ger vika för något mer förslaget när Nell tar för sig mer, och Södergrans bildspråk blir i takt med karaktärens agerande mer förslaget. Så blir boken också mer köttslig när Nell tar in omvärlden via dofter och lukter, när hon uppehåller sig vid äckelkänslor inför urin, blod, svett.  

 

Det är ett hårt ansat språk, ett språk som man frestas säga hålls kopplat av författaren, likt den hund Nell har som enda sällskap. Precisionen ligger mer i hur saker beskrivs än i specifika ordval. Då åstadkoms känsliga bilder som läggs intill varandra. Titta på den här vackra skildringen av hur Nell läser, till exempel: ”Hon vänder sidorna så tyst hon bara kan; långsamheten påverkar läsningen så att den till sist inte liknar läsning utan ett stillastående vatten, vattnet i ett litet glas som länge stått bortglömt på ett bord.” Det är ett sätt att ta sig an tillvaron som påminner om Emily Dickinsons blick (ett citat från Dickinson utgör också bokens motto).

 

Nells mamm dör, och är det här då en bok om sorg? Ja, men inte enbart. Händelsen passerar utan att avsätta djupa spår i hennes tillvaro. Södergran skriver om något som de flesta människor delar och kan relatera till. Lever vi tillräckligt länge är det vanligt att våra föräldrar dör. På senare tid har vi kunnat läsa några riktigt starka norska diktsamlingar om mödrar som dör – Nora Aschims Unngå øyekontakt och Karolina Brændjords Jeg vil våkne til verden, samt svenska Lisa Zetterdahls Hästar – men erfarenheten är dubbel, alltså samtidigt allmänmänsklig och helt unik.

 

Detsamma kan sägas om föräldraskap. För att inte tala om förälskelse. Vi inbillar oss vara den första – och enda – som har upplevt detta. Men innerst inne vet vi också att (nästan) alla människor har varit förälskade. Kanske man kan komplettera med att jämföra med läsning. Det är också något som vi vet att de flesta åtminstone har ägnat sig åt i sina liv, även om de nuförtiden mer roas av att följa mediokra tv-serier. Ändå: vi som läser låtas som att vi är den enda som gör det så här djupt, så här minutiöst, så här ambitiöst. Tack vare böcker som denna inbjuds vi bli ännu mer insyltade i den syssla som går under namnet läsning.

14 aug. 2021

Kvinnor jag tänker på om natten, Mia Kankimäki, översättning Camilla Frostell, Wahlström & Widstrand

Finländska Mia Kankimäki skriver om tio inspirerande kvinnors resor. Det är en tjatig bok som inte förmedlar det storslagna eller förebildliga i kvinnornas resande.

 

På nätterna ligger den finländska författaren Mia Kankimäki vaken och tänker på kvinnor. Modiga kvinnor som inspirerar genom att bryta sig loss från rutinen, som vågar förändra sina liv och ge sig ut på farofyllda äventyr. Hon samlar sina intryck i boken Kvinnor jag tänker på om natten. Tio stycken förebilder presenteras. Nästan halva boken ägnas åt Karen Blixen, som bodde sjutton år i Brittiska Östafrika, nuvarande Kenya.

 


Blixen är omslagsflicka och affischnamn, förstås, men jag önskar att Kankimäki hade problematiserat en smula av den rasism som den danska ikonen gav uttryck åt. Förvisso kan man i hennes dagböcker och brev körsbärsplocka citat där hon visar uppskattning för den hjälp de svarta tjänarna bistår med, men hela förutsättningen för hennes vistelse byggde på obarmhärtig kolonialism, ekonomisk ojämlikhet och osmaklig diskriminering. Det hjältemodiga i att bedriva tvångsmässig jakt på lejon kan också ifrågasättas mer.

 

Men så ser tyvärr majoriteten av boken ut. Kankimäki är ”totalt förälskad” i en av de kvinnor hon skriver om, ”fullkomligt förälskad” i en annan, kan inte ”låta bli att älska” ytterligare en. Det är bara en av de olyckliga upprepningarna i denna tjatigt utförliga bok, som fylls av förnumstiga råd.

 

Premissen för hennes beundran är de upptäcktsfärder kvinnorna utförde, och hon bestämmer sig för att resa i deras fotspår. Boken utkom 2018, och hon kan inte rå för att pandemin har gjort att resandet i dagsläget känns minst sagt oangenämt, men klimatförändringarna kunde ha fått henne att hålla igen på glorifieringen av att flyga kors och tvärs över jordklotet.

 

Så hon reser och beskriver sina vedermödor med dåligt internet och bristande varmvatten, dammiga hotellrum, strömavbrott och så vidare. Hon berättar om de tio kvinnorna, och skriver brev till dem. Hon prövar också att ringa Frida Kahlo, vars telefonnummer hon hittar (Kahlo dog 1954, och beskedet blir att numret saknar abonnent). Hon kallar syfilis för en sjukdom för hjältar.

 

Så blir Kankimäkis bok en uppvisning i att uppskatta privilegierade kvinnors blygsamma mod. För inte förvånar det någon att det är pengar som är ett villkor för deras resande? Glöm inte att ordet ”privilegium” är synonymt med ”arrogans”. Ett tips från en av kvinnorna lyder bokstavligen: skilj dig inte om din man står för fiolerna.  

 

Det här är en museal bok, som bara exponerar en ytlig bildningsfernissa. Med undantag för texten om konstnären Artemisia Gentileschi (1593-1654), som bland annat målat en sublim version av när Judit halshugger Holofernes, skriver Kankimäki hagiografiska porträtt. När hon skriver om Blixen blir första världskriget något som ”äntligen hade tagit slut”, som om det bara vore en irriterande omständighet som förhindrade henne att göra avkopplande resor till London för att köpa mer moderiktiga kläder.

 

Det är en lovande premiss, att lyfta fram tio kvinnoöden, men Kankimäki är för lättimponerad, och för babblig när hon ständigt återkommer till sina egna vardagsbekymmer. Hon försöker sig också på att vara rolig, och för all del, om du roas av skämt om kannibaler har du en del att hämta här.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/8 2021)

Samtalen; Margarita (ett minne), César Aira, översättning Lina Wolff, Tranan

Den som brytt sig det allra minsta om sydamerikansk litteratur har förstås koll på argentinaren César Aira, född 1949, omtalad för sina originella kortromaner – fler än 120 stycken, läser jag på innerflikarna till de två utgåvor som nu utkommer på Tranan. Det är Lina Wolff som har översatt, och glädjande nog väljer förlaget att skriva också hennes namn på omslagen.

 

Trots att Wahlströms & Widstrand under 10-talet gav ut två volymer med sammanlagt halvdussinet titlar av Aira har jag lyckats undvika honom. Men råder bot på det nu då, med Samtalen från 2006 och Margarita (ett minne) från 2012. Det rör sig om två kortromaner på cirka 100 sidor vardera, eller knappt det ens, och visst finns det en hel del excentricitet samlad här.

 


I Samtalen följer vi en excentrisk huvudperson, som ägnar dagarna åt intellektuellt arbete (Kant och Dostojevskij, allra helst). Han träffar likasinnade för att samtala, och en dag råkar han och en vän se samma Hollywoodfilm, där de störs av att rollfiguren – en fattig fåraherde i Ukraina spelad av en amerikansk storstjärna – har på sig en Rolex-klocka. Denna fadäs blir navet kring deras samtal, och deras olika tolkningar utgör hela intrigen.  

 

Berättaren är arrogant, och Aira är inte sen att skildra honom med ljum ironi, och med nitiska nedslag i hans absurda tillvaro. För här minsann dominerar syllogismer och sofismer, och den emfas som ges filmdiskussionen blir löjeväckande, och kan uppfattas som ett tecken på vår benägenhet att haka upp oss på obetydligheter. Aira skriver en parodi på sofismen, och sofismen är ju i sig en parodi. På vänners vis smågnabbas de två, och realismen förhöjs av att de vägrar ge vika. Det goda humöret bevaras genom alla långa diskussioner, även om läsarens intresse viker.

 

Eller fluktuerar, kanske man kunde säga, för den filosofiska självupptagenheten kan ibland också uttrycka klarsyntheter: ”Jag tillhör dem som föredrar ett helt liv av lögner framför ett obehagligt ögonblick av sanning”, konstaterar huvudpersonen, och det är väl sant för de flesta av oss. Besvikelsen när vänner inte håller måttet är också pricksäkert infångad, liksom det självklara att samtal oftare handlar om att leda saker i bevis, i stället för att söka efter hållbara sanningar. Viktigast av allt är att någon får rätt.

 


Margarita (ett minne) är en historia om en man som minns när han slutat gymnasiet och en sommar hastigt förälskade sig i en släkting. Det är en mer monologisk roman, och länge väntar vi på att Margarita ska infinna sig, och när hon väl gör det är romanen nästan slut. Men först ett kort paradisiskt möte i naturen, en natur som gör sitt bästa för att leva upp till de känslor den tillåts bevittna, så det blir en del magi inblandad, utan att det för den skull borde kallas ”magisk realism”.

 

Berättaren minns att han skrev dikter (men inte hur de såg ut). I det här korta formatet kan man anta att Aira vill poängtera att vi gärna fyller ut tomrummen – i Samtalen gör han en stilistisk poäng av just det – och att fantasin skapar sina egna minnen, som verkar i symbios med verkligheten. Kanske minnet ändå är höjden av fiktion?

 

Aira vill demonstrera hur allmängiltig en barndom är – det är svårt att misstro honom – och att det enda som finns kvar hos oss när vi blir äldre är det ungdomliga hoppet. Hellre än storartad litteratur kunde man kalla det diminutivt charmiga böcker, nyckfulla och egensinniga. Med en säregen blandning av hängivelse och distans återskapas det förlorade paradis som den här mannen bara kan fumla efter: ”Med henne fanns natten inuti dagen, timmarna inuti timmarna.” Jag har läst sämre definitioner av förälskelse.

12 aug. 2021

Antígona Gonzáles, Sara Uribe, translated by John Pluecker, Les Figues Press

Somliga litterära verk lever kvar i vårt kollektiva medvetande långt efter att vi har slutat läsa dem. Vi kan erkänna deras storhet, utan att behöva aktualisera dem eller låta dem ingå i vår kontinuerliga omläsning. Det gäller klassiker som till exempel Stendhals Rött och svart, Goethes Faust, Dantes Den gudomliga komedin. 

 

Och så finns verk som Sofokles Antigone, som ständigt ger upphov till nya läsningar och omtolkningar och bearbetningar. En av dessa utkom 2012 på spanska och några år senare på engelska, utan att ännu ha gett upphov till en svensk översättning. Sara Uribe skrev Antígona Gonzáles ur den förtvivlan som uppstår när en sörjande syster inte ens har en kropp att vilja begrava. Den utspelar sig i mexikanska Tamaulipas, nära gränsen till Texas.

 


Brodern Tadeo hör till de försvunna, de tiotusentals, kanske hundratusentals försvunna och inte funna som kidnappas, ibland för att agera sköldar och kanonmat åt kriminella ligor. Uribe skriver i kollagets form, en hybridbok mellan poesi, drama och reportage. Verket beställdes som monolog åt regissören och skådespelaren Sandra Muñoz, och innehåller åtskilliga citat från främst spanskspråkiga källor, men även en del från Judith Butler, Harold Pinter och Marguerite Yourcenar.

 

Det blir en monolog som visar vad som sker i ett samhälle där försvinnandet blivit norm, hur skadat förtroendet är för andra människor. Hur verkligheten undermineras. Genom hela texten vandrar Antígona, som jobbar som lärare och därmed tvingas konfrontera ödets grymma lek när hon räknar upp elevernas namn men för varje rutinmässiga ”närvarande” hör ett outtalat ”frånvarande” när hon tänker broderns namn.

 

Så försöker hon bearbeta förlusten. Tänk om det kunde vara som när hon var barn, och illusionisten fick saker att försvinna, bara för att låta dem komma tillbaka i nästa stund. Kanske? Nä, hoppet kan stretchas långt, men ändå inser hon att Tadeo inte lever. Det hade hon vetat i så fall – och hade han överlevt kidnappningen hade han tagit livet av sig hellre än utföra de förväntade kriminella handlingarna. För det finns inget värre än de drömmar där du möter någon som du vet att du aldrig mer får träffa.

 

Genom den här boken får vi också veta att Polyneikes, som i vår kontext är bråkstaken som orsakar konflikten, i den latinamerikanska kulturen blivit en representant just för de marginaliserade och försvunna. Det är en radikal omtolkning av Sofokles pjäs, värd att beakta för oss som är snara att fördöma Antigones handlingar som omogna och ogenomtänkta. Uribes Antigone-gestalt blir också sinnebilden för hon som vägrar ge upp, vägrar sluta tjata, vägrar sluta leta.

 

Här visas också att hämndfantasier är gagnlösa. Eftersom rättvisa inte är något som existerar i den här världen. När vår värld går sönder kan den inte lagas. Möjligen blir Antígonas tankar ibland repetitiva (vem kan å andra sidan klandra henne för det?), eller bara banala och platta: ”I pray for those who are good and for the others, because even if they have no heart, I do.” Ändå skapas resonans genom Uribes medvetna koppling till verkligheten, inte bara genom att inkludera autentiska tidningsreportage, men också i att protagonisten bygger på en colombiansk aktivist, Antígona (Diana) Gomez, vars far försvann och fick henne att yttra: ”I didn’t want to be an Antigone but it happened to me.”

 

Uribes bok är ett uttalat sorgearbete, men inte enbart av privat karaktär. Så används några nyckelfraser från Sofokles pjäs, där Antigones replik till systern Ismene, ”Ska du hjälpa mig?” vänds mot läsaren. Den här bokens Antígona saknar syster: i stället blir repliken en vädjan till läsarens ansvarskänsla. Ska jag hjälpa till eller stå utanför?