Beowulf, översättning Gunnar D Hansson, Ekphrasis

När jag i lunchrummet på jobbet berättade att jag läst fantasy fick mina inbitna fantasyläsare till kolleger vittring, men undslapp sig avmätta suckar när jag förklarade att jag läst Gunnar D Hanssons nyöversättning av Beowulf. ”Ok”, sa jag, ”ni vet draken som vaktar skatten hos Tolkien, Smaug? Han har sitt ursprung i Beowulf. Så det så.” Jaja, fortsatte de att sucka, betyder det här att du ska läsa någon modern fantasy? ”Eh, varför då?” sa jag.

Det går att läsa Beowulf på två sätt: antingen som en renodlad äventyrsberättelse, eller som ett verk av litteraturhistorisk betydelse. Det första förhållningssättet kräver egentligen bara att du gillar att läsa, medan det andra kräver oändligt långa inledningar, förord och efterord, och helst ett par hundra fotnoter. Hansson har valt att premiera nöjesläsarna: hans utgåva är behändigt sparsam med förklaringar, och störst behållning har jag faktiskt när jag slutar åka skytteltrafik mellan texten och ordförklaringarna.

Jag kan inte säga att jag är något jättefan av detta verk. Vi läste den när jag pluggade engelska på universitetet, i en prosaversion översatt av E.T. Donaldson från 60-talet. Sedan har jag konsulterat Seamus Heaneys översättning från slutet av 1900-talet (den är mästerlig). Tillkomsthistorien är oklar: forskarna är ense att det är det äldsta av de fornengelska längre diktverken, kanske författad under inledningen av 700-talet, eller så sent som 900-talet. 1731 brann biblioteket som förvarade originaltexten, men den klarade sig utan allt för stora skador. Märkligt nog utspelar den sig i Danmark och Sverige, vilket nog är en nesa för fosterlandsälskande engelsmän som gjort det till sitt nationalepos.

Lycka till om du vill läsa det i original:

Hwæt! we Gār-Dena      in geār-dagum

þēod-cyninga      þrym gefrūnon,

hū þā æðelingas      ellen fremedon.

I Hanssons översättning:

Nå. Vi har hört om spjutdanernas strider,

om ärade ättlingars dådkraft,

om folkdrottars bragder i flydda dagar[.]

Till den här diktens egenheter hör att den brukade ett idiom som var arkaiskt redan då den författades, så det blir till att hitta kompromisser för Hansson. Redan på de första sidorna tror jag att en nutida läsare kan behöva aktivera en del ord som inte hör till vardagsspråket: ”fränder … gälda … vånda … fejder … nidverk … blota …” Hur ska det här appellera till de unga läsarna, vars ordförråd blir allt torftigare? Å andra sidan misstänker jag att den tänkta målgruppen – nördarna som flockas kring städernas Science fiction-boklådor – redan har tillgång till just den här typen av terminologi, tack vare ”modern fantasy”, rollspel, cosplay, tv-spel, etc. Och det här är en bok som varje sann fantasy-nörd måste läsa.

Tidigare svenska översättningar finns från 1914 och 1954. Stickprov därifrån visar att det var minst sagt på tiden att vi får en uppdatering, och Hansson tar sig an uppgiften med gott mod. Resultatet är en medryckande och spännande text, som skänker Beowulf något annat än konstgjord andning – den här översättningen borde hålla minst över hela 2000-talet. Det är en översättning som gör för svenskan vad Heaney gjorde för engelskan 1999: lyfter in texten i en nutid, utan att göra den onödigt moderniserad.

Här finns alver, orcher, gastar och drakar. Handlingen är i stora drag att hjälten Beowulf tar strid för att besegra den ondskefulle Grendel. Han behöver också ta sig ned i en djup tjärns botten och kämpa mot Grendels mamma, som är ett slags havsodjur, samt i en slutstrid utmana draken som vaktar den stora skatten (J.R.R. Tolkien, du antecknar väl?). Det är mycket strider, och svärdfetischister får sitt lystmäte.

Fans av allitterationer får också sitt lystmäte, inte endast i frasen ”grymme Grendel”, utan i konstruktioner som ”skyddande sköld” och ”stundande strid” (för att bara ta ett exempel av många närliggande allitterationer). Vad som menas med handskriftens ”Finna land” löser Hansson med att kalla det ”finnarnas land” (Heaney väljer helt sonika ”Finland”). I noten prövar Hansson Henrik Schücks teori att det kan syfta på Finnveden i svenska Småland, som hade visst utbyte med England.

Grendels gruvsamma vanor (”skräckbringaren”) skildras utan pardon:

Illdådaren dröjde ej med sitt lömska angrepp,

snabbt sönderslet han en av de sovande,

bet djupt i hans kött, drack blod ur hans ådror,

slukade sitt offer, förtärde hela hans kropp,

svalde den livlöses händer och fötter.

Kamperna som skildras går lätt överstyr, och då känns det passande att författaren manar till viss behärskning, i en formulering som låter misstänkt likt svenskans ”lagom”: ”klokhet och besinning är bäst för alla, / så länge man lever och verkar i världen.” Och till skillnad från några sentida fiktiva hjältar – James Bond, Batman och Tom Cruise – har tidens gång en påverkan på Beowulf; även han blir gammal och orkeslös i detta verk, och paradoxalt nog är han kanske mer realistisk än trion jag räknade upp? Det som också präglar denna dikt är att det först ska snackas om hjältedåd som ska utföras, och så snackas det om hjältedåden medan de utförs, och till sist snackas det om hjältedåden som har utförts.

Det blir mycket snack. Lyckligtvis blir det också mycket verkstad. Så efter den här läsningen – som väl i någon mån bara innebär att jag doppat tån i tjärnen som utgör verket Beowulf med all kringlitteratur – är jag avsevärt mer gynnsamt inställd. Kanske det här blir en fantasy-sommar, trots allt?