Vekten av vindblåste trær, Thomas Marco Blatt, Kolon

 

Norska författaren Thomas Marco Blatt gav ut tre diktsamlingar åren 2006-2012, och återkom till poesin först i fjol med boken Vekten av vindblåste trær. I mellantiden har han gett ut tre romaner. Nu har jag läst fjolårets diktsamling i mina random försök att sätta mig in i grannlandets litteratur. Inte det lättaste, då Blatt hittills inte översatts till svenska. Det kan förvåna en lite: han är delvis utbildad i litterär gestaltning i Göteborg, debuten vann Tarjei Vesaas debutantpris, och när jag sätter mig in i hur hans diktsamlingar tagits emot ser jag att han har kallats en norsk nationalskald, samt att han redan i debuten funnit en tonläge som tillåter honom att tänka smått och stort samtidigt.

Det låter onekligen som en spännande författare. Vekten av vindblåste trær handlar om liv och död, om korallreven och skogen, om solen och vattnet – men också om alltings försvinnande. Förra helgen höll Black Sabbath sin avskedskonsert, och jag förvånas inte över att många grät inför detta faktum. Det är ett oerhört arv att förvalta – inom hårdrocken är det ojämförligt, och kan inte mätas genom att jämföra med andra artister, för det var Black Sabbath som skapade allt som skulle komma efter dem inom den extrema hårdrocken (den som inte enbart sysslade med blues). De inslag av jazz som finns på deras första skivor banar vägen för Meshuggah, för att bara nämna ett av de progressiva banden.

Men nog om dem nu. Jag ville bara göra en poäng av att försvinnanden tillhör livsvillkoren. Allting tar slut någon gång: kärlek, vänskap, tålamod – och till och med familjeband. Man hinner precis sluta oroa sig över hur det ska gå för ens barn när föräldrarna blir allt skröpligare. I Blatts dikt är det en pappa som vistas i en sjukhussal i väntan på att livet ska slockna. Denna död korsställs med en vän, Magnus, som mer drastiskt försvunnit från diktjagets liv. I sju delar upprättas denna berättelse om dödens ovälkomna närvaro i våra liv, där varje del utgör en slags novell eller romankapitel.

Omslaget visar händer som famnar varandra (knyts kring varandra) och formar en hjärna. Det påminner om Gustav Vigelands enorma monolit med nakna kroppar som slingrar sig runt varandra (jag såg den förra helgen under ett besök i Oslo). En av dikterna kan ge en ledtråd till omslaget: ”verden er sammenraste hus / sammenraste hjerner”. Dikterna rör sig i minnets trakter, med en ungdomstid då Magnus fanns i hans liv, tillsammans med ett gäng bestående av Kaveh, Dennis och Marie, med flera.

Det spelas fotboll (det är som i Johannes Anyurus debut, minus gudarna). Kanske det finns en dold referens till Camus roman Främlingen i sällskapets tillfälliga vistelser i solrika länder: ”jeg og marie og sola er ett” kunde gälla som en innehållsförteckning till Camus roman, med huvudpersonen Meursault som har Marie som flickvän och som skyller på solen när han skjuter han som Camus kallar ”araben”. När livet tynger är det förstås inte oväntat att tankarna går till döden – eller snarare till en önskvärd utplåning:

hvis jeg skal ønske meg noe

hva som helst for fremtiden

skal den være som havet

på førti meters dyp

stille vektløs smertefri

Blatt har fått mycket beröm för sitt språk, och det är jag inte kvalificerad nog att bedöma – jag håller bara på att lära mig läsa norska. Men jag kan ana det ljusa och lätta anslaget, som också det kan få en att tänka på just Anyurus tidiga diktsamlingar. I dikterna dyker personerna, och det kan förstås gälla som en metafor för poesiskrivandet: den som skriver dikter måste också konfrontera erfarenheter och ge sig ut på de djupa vattnen för att plocka fram de sanningar som kommer till liv där och endast där.

I berättelsen om Magnus görs det tydligt att han uppför sig allt märkligare, och Blatt tecknar vad som går förlorat i ett vänskapsförhållande. Några givna svar ges förstås inte, och det är som det ska vara. Dikterna frammanar ett blått ljus, som kan stå för förklaring eller orsak. Magnus blir det trä som bokens titel anger har skakats av vinden, och det är kanske så enkelt: somliga av oss tar mer skada av yttre förhållanden, för att våra inre resurser är så ojämnt fördelade. Den som ger upp behöver inte vara svagare – hen har bara fått sämre förutsättningar att klara sig genom det orättmätiga livet.

Det här är en bok med ett uttryck som rör sig mot det originella men inte sökta. Blatts arbetsmetod handlar om att sammanföra aspekter och enheter. Där finns kopplingen mellan pappan och kompisen, men också de många olika parametrarna som ger hans dikt en sällsam energi. Det är förstås en sorgsen bok som inte ryggar för hur smärtsamma förluster är – seriöst, jag hyser bara aktning för alla som grät när Black Sabbath Ozzy Osbourne gjorde sina sista spelningar i Birmingham. Men förluster kan bäras om vi ges verktyg, och den här boken är ett sådant.

att riddaren har dukket op, Biskops Arnös författarskola 24/25

 

För flertalet av de femton eleverna i Biskops Arnös antologi för fjolårets författarskola är det sannolikt första och enda gången deras namn står tryckt i en bok. Villkoren är hårda, och alla kanske inte heller vill publicera sig i det större formatet – man kan vara en skrivande människa på så många olika sätt. Ändå finns det anledning att hålla koll på skrivarutbildningarna: sedan några år recenserar jag regelbundet Skurups skrivarlinje, och jag läste senast Biskops Arnös antologi för tre år sedan, något dyrbart uti handen som lades i en wacker ask (där Ellika Lagerlöf medverkade, hon som i våras gav ut Den sista kastraten på Bonniers).

Årets bok heter på ren skandinaviska att riddaren dukket op, vilket motiveras av tre danska bidrag och ett norskt. Till skillnaden från den förra saknar boken ISBN-nummer, och det kan tyvärr försvåra dess spridning. En annan skillnad är att poesin återtagit sitt grepp om eleverna, då fler än hälften väljer något inom dess räjonger.

Det är svårt att recensera poesi och upptäcka genialitet där de flesta håller sig inom ett sidantal på 3-4 sidor. Ändå går det att spåra det egna uttrycket. Tydligt så hos Max Alletzhauser, som remixar MSB:s krigsbroschyr på ett uppfriskande och innovativt sätt. Diana Despotovski inför oroskänslor, i dikter som det inte går att lita på: ”när du plockade upp mig för första gången fann jag inte mig själv i det.” (OBS: att det inte går att lita på en dikt är en kvalitetsstämpel.)

I Caspar Florbys dikter tas den yttre världen in, men splittras i bilder som vänder sig till ett avlägset men närvarande du. Det blir en smula oklart och opakt, men det finns delar att bygga vidare på. En liknande vaghet finns hos Alva Hedlunds korta rader, och om det ska gå vägen att förmedla frustration inför någons tillkortakommanden – som jag uppfattar som diktens ärende – krävs mer utrymme.

Danska Pernille Løvgren Persson aggressiva hatdikter ges en stark övertygande ton genom att de skapar en frigörande potential. Dahlia Rezai skriver i sin tur en allegori över världens orättvisor – eller något helt annat. Även här finns en tillförsikt att villkor kan ändras, att världen kan bli bättre än sitt nuvarande skick. Simon Sattin skriver form-medveten dikt som är inbjudande och generös mot läsaren. Danska Elias Winther utför ett konsekvent genomfört sorgearbete som övertygar genom att inte kompromissa eller avvika från det som är unikt för den egna upplevelsen.

Det är kanske ännu svårare att recensera prosa som också den håller sig inom en handfull sidor. Det blir oftast en frustrerande glimt. Jag fattar att man vill hålla nere sidantalet, men det är snålt mot eleverna att de ska presentera sig med fragment.

Dock hinner Isak Gimbergssons prosaskisser visa att det går utmärkt att utvinna saker ur det förflutna (Grace Kelly är en oväntad referens). Och Algot Jennhags egenhet att skriva prosa som skippar punkterna och inleder med gemener är uppfriskande, i en sammanhängande pregnant text som har något att förmedla, och gör det på ett piggt och roligt sätt.

Alecia Kahn må ha ett något outvecklat bildspråk (”Jag borde gråta, men tårarna sitter som cement bakom ögonlocken”), men utnyttjar den konventionella stilen till att berätta en ganska vacker och värdefull kärlekshistoria. Hos danska Noah Kress finns en direkthet, som skulle ha tjänat på ett starkare fokus på vad som ska berättas.

Den som lyckas allra bäst på att levandegöra sina karaktärer är Ada Lundqvist, i en novell om vänskap och om lockelsen i att leva genom någon annan, och till vilket pris det sker. Det finns klokhet i några av de insiktsfulla slutsatserna som dras: ”Nu vet jag att om man avslöjar allt, blottar varenda känsla, ber om förståelse, förlorar man något som är avgörande för ens självkänsla. Man måste veta något som de andra inte vet.”

Norska Sarah Safavifard bidrar med en novell där allt inte är vad det ser ut att vara, och det är modigt att ge sig på en så farlig genre – den där du litar på att läsaren ska följa. Även här dominerar den underliggande oron att allt inte är vad det verkar. Som appendix finns ett snyggt akrostikon om Oslo. Och danska Anna Strunge – ett efternamn som förpliktar! – skriver åtta prosastycken om valar, i gränslandet mellan prosa och poesi. Här förmedlas mer en stämning än en historia.

Ett mönster som återfinns hos många av de skrivande är hoppet. Den värld som utmålas är grym och otäck, men den orubbliga grundinställningen är att det är möjligt att återfå en bättre livshållning. Poesin är kanske den mest optimistiska genren (ärligt: det krävs enorm positiv anda att ta sig an något som angår en promille av befolkningen), men jag tycker även prosaisterna skriver i optimismens anda. Det om något är hoppfullt: den cyniska och hatiska pessimismen kan vi överlämna åt barn och tyranner.

Om något annat generellt mönster ska avtäckas så tycker jag kanske att de danska och norska eleverna skriver mer form-medvetet, med mer slipat uttryck. Det behöver inte vara till svenskarnas nackdel: det finns en kantighet som är värd att utforska, och det tekniska är alltid något som går att förfina och förädla med tiden, med övningen. Och det är det värt, vill jag tillägga, oavsett om det leder till bokkontrakt på Bonniers eller Gyldendal eller Cappelen Damm, eller bara ett opublicerat skrivande som ger uttryck åt ens helt unika världsbild.

Ingen av oss kommer tillbake, Torborg Igland, Kolon

 

L.P. Hartleys roman The Go-Between har en av litteraturhistoriens starkaste inledningsmeningar: ”The past is a foreign country; they do things differently there.” Av någon anledning aktiverar mitt minne den här meningen när jag läser norska Torborg Iglands diktsamling Ingen av oss kommer tillbake. Det är inte så långsökt som det låter – jag återkommer till Hartley.

Men hur ska titeln uppfattas? Vad är det för platser vi inte kan återvända ifrån? Jag skulle svara: döden och barndomen. Vi kan tråna efter döden – som mången poet har gjort – och vi kan dränka oss i nostalgiska känslor inför barndomen, men i själva verket är båda obönhörliga återvändsgränder. ”Döden”, säger du, men seriöst – har du testat livet? Och barndomen: den var ju bara en långtråkig väntan på att den skulle gå över, att få bli befriad.

Igland är i botten barn- och ungdomsförfattare, samt lektor i medievetenskap i Kristiansand. Det här är hennes debut som vuxenförfattare. Hon gör det genom att återge ett barns uppväxt, från trygghet och idyll in i oro och katastrof i vuxenlivet. Barnet ges namnet ”Salve”, som kopplas både till ett välkommen och ett farväl. Osäkerheten gestaltas i bilder som aktualiserar de krig som fortsätter att omge oss: ”hvis kuene tråkker på miner / får vi ikke melk”.

Som ledsagare till barnet finns en svart fågel, en kuslig närvaro i dess liv. Ibland är barnet ensamt, ibland har det en syster. Barnet kissar i sängen, har nattskräck, i denna mörka saga som har drag av allegorin. För hur ska barnet uppfattas, om inte som en bild för hoppet som vi måste bära för att uthärda tillvaron och de mörka framtidsutsikterna. Eller så här: krigen är en sak, klimathoten en annan – i sommar lär nya värmerekord slås, och i november i klimattoppmötet i Brasilien blir det typ sista chansen för politikerna att göra något för att målet om 1,5 graders uppvärmning ska infrias. (EU inväntar fortfarande ”direktiv”.)

Ändå finns hoppet om en bättre värld, hur naivt det än må låta. Iglands dikt låter återkommande fraser bilda ett skört hopp, som i ett musikstycke, som växlar tonart, tempo och klangbild. I periferin finns en pappa till ett utelämnat barn. Det blir kollektivet som får fostra det mytiska barnet. Där ingår diktjaget, som annars håller sig i bakgrunden. Finns då förutsättningar för att bygga en ny värld? Kanske, menar Iglands dikt:

Du kan leve uten bønn

men uten frykt

kan du ikke leve

frykt for kongen

frykt for klovnen

Uten frykt kan du ikke leva

Att läsa poesi innebär inte att endast återge en upplevelse: det betyder också att du måste bråka med texten, ifrågasätta och protestera – och tvivla, både på den och på dig själv. Det är ett idogt och otacksamt jobb, och det kanske förklarar varför endast cirka 0,005 procent av Sveriges befolkning läser poesi (typ 500 människor). I den här dikten smygs det politiska budskapet ut diskret men konsekvent, i en universell historia om uppväxtens pris.

Iglands barn växer upp i en värld som håller på att utplåna sig själv. Hon skriver om behovet av omsorg och vad som sker när den fallerar, helt enkelt om allt som går förlorat för det barn som tvingas klara sig själv. Hennes titel är lika definitiv som the Doors gamla dänga ”No one here gets out alive”, och hur var det nu med namnet ”the Doors”, tog de inte det efter Blakes magistrala ord ”if the doors of perception were cleansed everything would appear to man as it is, Infinite”. Var då? I boken Äktenskapet mellan himmel och helvete.

Hur var det då med L.P. Hartley? Hans roman – sorgligt underskattad och sällan läst i Sverige – handlar i stora drag om hur det oskyldiga går förlorat. Livsvillkoret är ensamhet, eller om det bara är naturens orsakssammanhang: ”Alt gir jeg til henne som aldri blir voksen / hun som fletter fingre i gress / som danser når hun løper / og synger for trær”. Det är ungefär lika sorgligt som när Morrissey i en annan dänga sjöng ”My life is an endless succession of people saying goodgbye”.

Sonetter, William Shakespeare, översättning Sven Christer Swahn, Modernista

 

Varje gång jag läser William Shakespeares Sonetter grips jag av en ny svindel, erfar en ny häpnad. Vi brukar ange som huvudkriterium för en litterär klassiker att den ska behandla tidlösa ämnen och skapa förutsättningar för nya omtolkningar. Shakespeare verkar ha skrivit sina sonetter med den insikten eller intentionen: att ge en svältfödd läsekrets exakt det som skapar ett begär att läsa vidare och läsa om, gång på gång.

Länge var Sven Christer Swahns översättning från 1981 normerande. Under 2000-talet har den kompletterats och vitaliserats med många fler, däribland Eva Ströms från 2010 och Tova Gerges från ifjol. Det här betyder inte att Swahns version dunstar bort eller bleknar: snarare går det att ställa den jämte de mer moderna bearbetningarna. Inte för att jämföra – var och en lyckas med somt, och går vilse med somt. Att bevara alla Shakespeares finesser låter sig inte göras; däremot kan vi glädjas åt att de olika tolkningarna gör oss bättre läsare av verket – något som ger oss en fördel mot läsare på modersmålet.

Ta bara inledningen till den artonde sonetten, den med viss rätta mest berömda av dem alla. Den som har engelska som huvudspråk läser: ”Shall I compare thee to a summer’s day? / Thou art more lovely and more temperate: / Rough winds do shake the darling buds of May, / And summer’s lease hath all to short a date”. Vi som har svenska kan välja och vraka. Eva Ström: ”Ska jag dig likna vid en sommardag? / Du är mer ljuvlig, mera mild och ljum, / majs skira knoppar slits av vindens tag / och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.” Gerge: ”Om jag ser sommardagen i din form? / Du är av mera mild och älskvärd sort: / Majs späda knoppar skakas ju av storm, / och sommarens kontrakt är alltför kort”.

Så här gör Swahn: ”Ska du bli jämförd med en sommardag? / Du är mer älsklig, mera lagom het; / majs blida knoppar bryts av blåstens tag / och alla sommarens kontrakt går bet.” Medveten om att det finns ytterligare några översättningar till svenska under 2000-talet, av bland andra Lena R. Nilsson och Martin Tegen, är det till Ström, Gerge och Swahn jag vänder mig när jag fortsättningsvis läser om sonetterna. Nu har Swahns arbete utkommit i Modernistas serie med Shakespeare-verk, där den pryder sin plats. Den har länge varit infernaliskt svår att få tag på, i takt med bibliotekens utrensningar (i Jönköping finns den inte ens i magasinet).

Det är en generös volym med ett fyrtiotal sidor kommentarer. Swahn avstår från att översätta de två avslutande sonetterna, som har omstridd härkomst, så hans version har då endast 152 dikter. Det är en rik bok, som kan läsas på så många olika sätt. Den handlar om konsten. Om döden. Om åtrån. Det vill säga: livets viktigaste ingredienser.

I sitt förord kallar Swahn sonetterna för Shakespeares trettioårskris. Skapandet av sonetterna är också det som förlöser Shakespeare som dramatiker, menar Swahn. Kärlekstriangeln – poeten, den fagre ynglingen och den mörka damen – är en prototyp till de pjäser han skulle skriva efter sonetterna, som troligast tillkom tidigt 1590-tal, det vill säga strax innan han skulle skriva sina mästerliga dramer. Ändå vill jag framhålla sonetterna som hans största bedrift; pjäserna återvänder jag inte till lika ofta som jag läser om sonetterna. Det är bara några få av pjäserna jag fått anledning att läsa om genom åren: Stormen, Hamlet, Trettondagsafton, Macbeth, King Lear, Othello.

I huvuddrag är Swahns tolkning elegant och spänstig, djärv och försigkommen. Men den är också elegisk och vemodig, där den skickligt förmedlar sorgen inför tidens obönhörliga gång, så som poeten upplever det. Här behövs inga spekulationer kring vem som är den egentliga upphovspersonen (gäsp) och i stället bara hänge oss åt sinnligheten i språket (gasp!). Låt oss nöja oss med att kalla poeten för ”William Shakespeare”, och likaså avfärda alla rykten om poetens homo- eller bisexualitet. Som jag läste i någon av kommentarerna till min första bekantskap med sonetterna: Shakespeare var med stor sannolikhet homosexuell, men med lika stor sannolikhet var han det inte.

Låt oss för all del inte gå bort oss i den labyrinten av gissningar och spekulationer. Det går utmärkt att läsa sonetterna utan att bli allt för förtrogen med notapparatens alla upplysningar. Säkerligen har sonetterna betytt mycket i queera sammanhang. Det är en sexig bok, även om Swahns tolkningar är kyskare än Gerges. Hos Swahn gör versfötterna lite våld på grammatiken, men det är passabelt, likaså att en del av rimorden blir forcerade. Han är bra på att ta till vara hyperbolerna i originalet, och överföra dem till en svenska som oftast låter det lediga och det tuktade samsas, i ett sällsamt möte mellan det informella och det formella.

Och hyperbolerna tas ofta ned på jorden – allra mest så förstås i nummer 130, där Shakespeare gör narr av sin samtids fäbless för pråliga metaforer: ”Min flickas blick är inte alls en sol, / koraller rodnar mer än hennes mun, / […] hur nymfer rör sig ? Vet ej, det är sant; / min flicka går på jorden, när hon går.” Visst finns det skavanker här och där i Swahns översättning, men också många lyckade lösningar på svåra problem. Som slutrimmet i nummer 135 (tjatsex-dikten): ”Säg inte nej till en som vill så gruvligt, / säg ja till Will, för det han vill är ljuvligt.” På engelska: ”Let no unkind, no fair beseeches kill; / Think all but one, and me in that one Will.”

Det råder konsensus om att Shakespeares genialitet låg i språkbehandlingen. Alla författare som skrivit och skriver på engelska måste avundas detta. Med ett undantag: James Joyce, som endast avundades den stora publik Shakespeare hade. Joyce drömde om att få lika många läsare, men det får han fortsätta drömma om. Hur kul kan man ha med en bok? Det är obegränsat, när rätt bok infinner sig. Shakespeares Sonetter är en sådan bok.

Jag är en gyllene bro över staden. Anna Margolins poetiska värld, Beila Engelhardt Titelman, Ellerstsöms

 

Jag läser på omslaget att Anna Margolin ”idag räknas som en av de främsta modernistiska poeterna på jiddisch.” Jaha – jag kan inte nämna en annan modernistisk poet på jiddisch, och jag misstänker att det säger mer om läget för mindre språks poesi än om min beläsenhet. Men brister går att åtgärda. I går skrev jag om Detta är natten, urvalsvolymen som Beila Engelhardt Titelman färdigställde. Och nu har jag också läst Jag är en gyllene bro över staden. Anna Margolins poetiska värld, hennes doktorsavhandling som framlades nyligen vid Åbo Akademi. Den belyser boken med dikterna på ett utmärkt sätt.

I korthet några ord om Margolins liv. Hon föddes som Rosa Lebensboym 1887, i en ortodox judisk familj. Hon bodde större delen av sitt liv i USA, efter att ha lämnat man och son i Palestina. I USA var hon verksam som journalist, och gav ut en diktsamling 1929. Sedan isolerade hon sig och tystnade som poet. Orsaken var depression. Först många år efter sin död har hon uppmärksammats och hyllats, med engelska översättningarna av dikterna som skrevs på jiddisch. Det här är den första avhandlingen som uteslutande koncentrerar sig på Margolins poesi.

Engelhardt Titelmans metod är den tematiska litteraturkritiken. Hon använder sig av teorier från Jean-Pierre Richard och Jean Starobinski, med några sidospår kring intertextualitet i Julia Kristevas anda. Starobinski ledsagar henne till en inlevelsefull läsart: ”The work must be listened to.” Definitionen av modernism – som ett sätt att uttrycka själen – hämtar hon från Kjell Espmark. Kapitlet om melankoli lånar inslag från Sigmund Freud och Karin Johannisson. Hon utkristalliserar två teman som bildar huvudparten i avhandlingen, ”det sökande subjektet” och ”det kämpande subjektet”. Det är en fruktbar tolkning, som betonar dels Margolins längtan efter andlighet, dels det motstånd hon mötte som både judisk och kvinnlig författare.

Ska dikterna läsas självbiografiskt eller inte? Den komplexa relationen mellan fiktion och självframställning illustreras med ett lösryckt citat: ”Mitt liv var en dikt, / och nu, min dikt, blir du livet.” Teman är flexibla och förändras över tid, men också av olika läsarea. Det är konstruktivt att inte söka slutgiltiga tolkningar, och det är en styrka i avhandlingen, hur Engelhardt Titelman går i dialog med andra uppfattningar utan att helt vederlägga dem. Det gör hennes egna tolkningar mer dynamiska.

Intertextualiteten är ju litteraturvetenskapens djupaste kaninhål, där det är lätt att förvilla sig. Det blir en truism att uttrycka att många av hennes dikter delar motiv och teman och ”talar med varandra i ett komplext mönster”. Engelhardt Titelman hittar många som har inspirerat Margolin, och det är förstås mer regel än undantag. Kanske det hade räckt att dröja vid några få av dem. Mest givande blir undersökningen kring Else Lasker-Schüler, som Margolin också översatte. Att hon också nämnde några andra namn som influerat henne behöver inte betyda så mycket: man säger så mycket. En gång i tiden sa jag att Stephen King var min favoritförfattare.

Engelhardt Titelman förankrar Margolin i modernismen, som hon identifierar med viss vaghet utifrån kriterierna: ”diktinnehållet, hennes medvetna avvikelse från traditionella poetiska former, det mångtydiga bildspråket samt det tydliga inflytandet från franska symbolisters estetik och senare modernistiska rörelser”. Det är lite synd att avhandlingen lite för ofta nöjer sig med att konstatera att ”här finns inte utrymme till att …” eller ”vi ska inte fördjupa oss i det här …” eller ”avhandlingens utrymme tillåter inte att …” Resultatet är att översikten sker på bekostnad av närläsningen.

Ändå finns det partier där närläsningen åstadkommer god insikt i Margolins poetiska skapande. Man kan fråga sig om det som gör Margolin till en så bra poet är just hennes förmåga att förhålla sig till den modernistiska kanon. Det är lätt att införliva henne i den tradition som sades bryta mot alla traditioner. Engelhardt Titelmans översättningar skiljer sig en smula från urvalsvolymen som kom 2018, men de förblir ganska tydliga exempel på hur just den modernistiska dikten såg ut under 1920-talet.

De två huvudkapitlen om subjekten tillför ändå något väsentligt i bilden av Margolin. Annars är avhandlingen i hög grad refererande, ibland ställningstagande på ett lite väl försiktigt vis. Blir det därmed mindre övertygande? Inte nödvändigtvis: Engelhardt Titelman visar tydligt sin djupa förtrogenhet med Margolins poesi och poetik, och hon rör sig flyhänt över den samlade och osamlade produktionen. Där finns också utläggningar kring hur hon förhöll sig till bönen som ett redskap mot högre andlig längtan och insikt, och mindre som en ren förhandling eller transaktion.

Den här avhandlingen fyller definitivt ett tomrum, och gör litteraturvärlden en smula större. Det är ingen liten bedrift. En av Margolins tidigaste dikter har fått ge titeln till avhandlingen: ”Men jag vill inte ha lycka. / Jag vill ha min sorg och min hemlighet. / Jag är en gyllene bro / över staden av stål.” I en av dikterna lutar sig Engelhardt Titelman mot Avraham Novershtern, som läser raden ”Jag skall vara stilla” som ”ett försiktigt uttryck för en stark vilja som strävar mot självbehärskning och total kontroll över sina känslomässiga uttryck.”

Så kan det förstås vara. Men jag läser i raden in en av Hedda Gablers kusligaste repliker i Ibsens eponyma pjäs. Det är strax innan självmordet som hon läxar upp sin träbock till man: ”Herefter skal jeg være stille.” I Klas Östergrens översättning: ”Jag lovar – jag ska hålla mig stilla i fortsättningen.” I William Archers gamla översättning från 1891, som Margolin torde haft tillgång till: ”After this, I will be quiet.” I andra sammanhang refererade hon till just Hedda Gabler, och det är inte allt för långsökt att se något makabert i Margolins dikt.

Det finns hos Margolin ett aristokratiskt arv från Schopenhauer och Nietzsche, att ställa medelmåttan mot konstnären och geniet. Vad är skillnaden mellan den begåvade konstnären och geniet? Är det något så enkelt som oviljan att kompromissa? En naturbegåvning för att inte kunna anpassa sig? Geniet är den som går för långt. Att läsa Margolin och att läsa om Margolin nu så här snart hundra år senare kan göra en pessimistisk och deprimerad. Jag avundas hennes tro på konstnärens unika förmåga att se och konstruera nya världar, något vi med förlov sagt inte sett mycket av under det tidiga 2000-talet.

Detta är natten, Anna Margolin, översättning Beila Engelhardt Titelman, Ellerströms

 

Det går tyvärr inte att se på bild, men omslaget till det urval av Anna Margolins dikter som Ellerströms gav ut för några år sedan, Detta är natten, gnistrar som en stjärnklar natt. Det är Klara Rasmussens formgivning. Lika vackert formgiven är doktorsavhandlingen som utkommer nu, med fokus på Margolin. Det är Beila Engelhardt Titelman som doktorerat i Åbo, och hon översatte också dikterna i en bok som går att läsa som ett appendix till det större arbetet.

Därför uppehåller jag mig inte vid Margolins biografi här (det gör jag i nästa text), men kan nämna att hon var en kosmopolit – uppvuxen i nuvarande Belarus, med flytt till Warszawa dit pappan lokaliserat sig efter skilsmässan med mamman, sedermera New York, London, Paris, Palestina (med sin man i ett kortvarigt bröllop). Som 27-åring blev hon permanent bosatt i USA, där hon jobbade som journalist och gav ut sin enda diktsamling 1929, Lider (”Dikter”).

Det här är natten samlar 61 av Margolins dikter, som Engelhardt Titelman översatt från jiddisch. Boken är tvåspråkig, med dikterna i original på vänstersidan och den svenska tolkningen till höger. Hur ska jiddisch förstås? Det är ett fusionspråk som smälter samman olika inslag från andra språk. I en recension av den här boken förmedlar Sigrid Combüchen följande jämförelse med nynorskan: ”Båda är uppfunna och hopsamlade, utan absoluta regler och begränsningar men med sträng integritet. Bådas avighet och kantighet och oslipade ändelser ger en känsla av att de trycker sig fram likt kåda ur träd, uppfinner sina ord i talande stund, som hade de aldrig brukats förr.”

Det är vackert formulerat, och säger något om den karga skönheten som även den som icke talar jiddisch kan uppfatta. Margolin skriver i en tydlig modernistisk tradition – hon var som mest aktiv som poet under 1920-talet, som ju var ett ofrånkomligt starkt årtionde för poesin, med starka dikter skrivna av bland andra Rilke, Lasker-Schüler, Tsvetajeva, Achmatova, Södergran, Eliot, Pound. Margolin var bekant med de flesta av namnen.

Den som gjort sig förtrogen med modernismen känner igen det högstämda, nästan extatiska tonläget. Det är dikter som söker sig mot det överskridande, där allt är uppskruvat till max:

Jag stammar när jag talar.

I dödlig ångest

brottas jag med mig själv

söker ordet

som än krokigt och blekt ska utstråla

min glädje, mitt världsomfattande hat.

Hos Margolin förekommer ett växelspel mellan hårdhet och ömhet, där hon ömsom skriver om svärd och ömsom om träd. Det är en medveten distansering ifrån allt det som tiden uppfattade som kvinnligt – kärlek och mjuka värden. Ofrånkomligt blev Margolin bedömd i egenskap av kvinna, något hon gjorde sitt bästa för att undkomma. Nu, nästan 100 år senare, är förhoppningen att dikterna har överlevt, och att hon slipper jämförelser med enbart kvinnliga föregångare, som Sapfo, Louise Labé och Else Lasker-Schüler.

Och jag tycker att dikterna håller. Visst får de mig att tänka på Edith Södergran, men det beror på två saker: dels att de verkade ungefär samtidigt och påverkades av liknande strömningar i tiden, dels att jag har läst Södergran utan och innan, så det blir en go to-referens inför nästan all modernistisk poesi. (Världen borde hålla Södergran som en av 1900-talets viktigaste poeter, tillsammans med Tsvetajeva, Rilke, Celan, Christensen och Plath).

För så enkelt är det: originell, unik och utmanande konst överlever. Förra veckan begick Oasis turnépremiär för sin återförening, och världens samlade kritikerkår förvandlades till fangirls (en värld som normaliserar Oasis är en tråkig värld). Samtidigt uppdagades att bandet Velvet Sundown, med 1 miljon spelningar på Spotify, var AI-genererat (ledtråd: deras generiska musik var lika tråkig som Oasis). Är det här deppiga nyheter? Tvärtom: nu blir det ännu mer angeläget för skapande konstnärer att rättfärdiga sin existens, genom att skapa ännu mer unik, originell och utmanande konst. Så kan de ligga steget före AI.

Med det sagt finns det alltid en risk att en modernistisk poet styrs av sina egna algoritmer (om du inte tror mig: läs Camera obscura, iscensatt av bland andra Lars Gyllensten). Och ärligt: den riktigt bra poesin uppvaktar klichéer och kitsch, och vågar dröja vid ställen där det patetiska placerat sina brännmaneter. Läs Ann Jäderlunds blomdikter, till exempel. Margoli är också nära det som blir löjligt och utstuderat. Det belackarna inte förstår är med vilken hög insats sådan poesi skrivs.

I Margolins dikter är det på något sätt alltid höst, och nästan alltid natt. Det nattliga ordet förekommer i många av dikterna, och kallas ”en ung svart man med en ros”, och ”sorgen, ickevarandet”, blir svullet och grönt, med ”svart glans av sammet”, ”med mullret från stjärnor, vatten, vingar”, och ”urtida mörderska, nödens svarta moder”. Natten är mytomspunnen, med allt ifrån Novalis hymner, Blixa Bargelds hållning att natten innebar krigsföring mot sömnen, eller Hegels ord att Minervas uggla (visheten) lyfter först när skymningen faller.

Och i programförklaringen ”Blott en dikt” lyder Margolins ord sålunda:

Jag har blott en dikt –

om förtvivlan och stolthet.

Den mörknar och glöder

i brons och stål.

Ett rått ackord.

Mycket tystnad, mycket skugga.

Jag formar ordet

med mitt sista andetag.

Med tunga minnen,

åter och åter,

går jag som ett svärd

genom dikterna.

Den som skriver så behöver inte oroa sig för evigheten. Där finns det alltid utrymme för dikter som denna.

Følelsers forvirring, Borghild Krane, Gyldendal

 

När norska förlaget Gyldendal i år firar 100 år lanserar de en serie pocketar under rubriken ”De utskällda böckerna”, alltså böcker som av sin samtid blev kontroversiella, ifrågasatta och – ja, helt enkelt utskällda. En svensk läsare känner antagligen igen Agnar Mykles Sången om den röda rubinen, som ju blev uppmärksammad även här. De andra tre i serien var nyheter för mig, och Borghild Kranes roman om lesbisk kärlek, Følelsers forvirring, blev jag nyfiken på och såg till att skaffa.

I varje lands litteraturhistoria har den lesbiska romanen sina pionjärverk. I England Radclyffe Halls Ensamhetens brunn från 1928, och i Sverige Margareta Subers Charlie från 1932 (som följdes två år senare av Karin Boyes mästerverk Kris). Kranes roman kom 1937, och hålls som den första och länge enda norska romanen om lesbisk kärlek. Men den håller sig inom gränserna för vad som ansågs passande – Norge var det sista landet i Norden att avkriminalisera homosexualitet, nästan tre decennier efter Sverige.

Vem var då Borghild Krane? Hon kom från Tromsö, levde 1906-1977, var förutom författare också bibliotekarie, läkare och psykiater. Ingenting av henne finns översatt till svenska. Følelsers forvirring skildrar en ny kvinnotyp: hon som utbildar sig, reser, tar för sig av livet – men som också brännmärks av de nya erfarenheterna. Handlingen speglar Kranes liv: liksom en av huvudpersonerna åkte hon till USA för att studera och arbeta.

Berättartekniskt är det en ovanligt uppbyggd roman. Lejonparten handlar om Åse, som växer upp i Tromsö, där hon växer upp med en rysk mamma och en pappa som knappt märks. Romanen inleds i slutskedet av första världskriget. Åse är en duktig flicka som pluggar ihärdigt, och hon lär sig ryska, och trånar försiktigt efter Bergljot, den sötaste flickan i skolan. Att det är mer än vänskap mer än antyds: ”Hun var nå engang i en bane der ingenting kunne stanse henne, og hvor hun ikke ønsket følge.” Sedan dör föräldrarna, och hon befinner sig ganska ensam i världen.

Innan hon förstår det intellektuellt söker Åse efter ett skal att skyla sig med, för att inte omvärlden ska se hennes förbjudna hemlighet. När Åse blir lärare hamnar hon i en otillbörlig men oskyldig situation med en av eleverna. Krane arbetar med omskrivningar, tvetydigheter och insinuationer. Här gäller fortfarande Lord Alfred Douglas devis om kärleken som inte vågar uttala sitt namn. En skönlitterär text bär också på sin egen sanning. Åse åker till Cambridge för att plugga, till Venedig för att antingen undfly eller konfrontera något – ingenting lyckas.

Först efter drygt halva boken infinner sig romanens andra huvudperson, Randi, och hon blir en kontrast till den blyga och försynta Åse. Randi är mer försigkommen, men när Krane väl släpper in henne i berättelsens andra del har romanen tappat styrfarten och det blir mer appendix än en berättelse i egen rätt. Det är synd, för här fanns en möjlighet för Krane att utforska vad som länge var lesbiska kvinnors enda livsval: att försaka, arbeta och tiga.

Det som imponerar på mig är Kranes skildring av de psykologiska mekanismerna. Hon gestaltar vad som sker i mellanrummen mellan det konstiga och det naturliga, och skildrar känslolivet med stora och värdefulla insikter, där kunskap må vara makt, men känslor är mäktigare:

Det forekom henne at for den som har evne til lidelse, er alle lidelser like stor og bitre. Et ubetydelig feiltrinn, tapet av en bagatell, oppgivelsen av et håp, utslettelsen av en drøm, alt er like bittert.

Vi inbillar oss att vi lever i toleransens tid, men i själva verket har inte mycket hänt sedan Krane skrev sin roman. Visst, homosexualitet är inte längre olagligt, men i många länder går utvecklingen bakåt i flera europeiska länder, som Ungern och Polen, och för svenskt vidkommande är det säkert tryggt att leva ut sin kärlek i de större städerna, men många vittnar om svårigheter att bemötas på ett förstående sätt i mindre orter.

När queer-begreppet började få fäste i den svenska debatten under 00-talet fanns det en öppning att översätta det till ”skev”. Som bekant behöll ju norskan ordet ”skeiv”, och jag kan inte förlåta att de svenska grindvakterna var så medgörliga att de behöll ”queer”. Det är inget fel på det ordet, men ”skev” hade varit coolare. Med det sagt: Borghild Kranes skeva roman Følelsers forvirring är kanske inte den bästa lesbiska romanen, men för den som har intresse av att vidga och omdefiniera litteraturhistorien måste läsa den.

Bokvennen Litterær Avis, 5 2025

 

Det norska förlaget Solum Bokvennen ger ut en månadstidning, Bokvennen Litterær Avis (BLA). Den har funnits sedan 1989, och sedan 2016 ges den ut som tabloid (tidigare var det ett magasin: BLM). Nuvarande redaktörer är Eilif Guldvog Hartvedt och William S. Mørch. Det senaste numret, 5 2025, handlar om den norska Socialdemokratin.

Men också notiser om Hamsuns noveller och om läsningen som ett beroende, och en ironisk krönika om filmaren Joachim von Trier (om förra sommaren var Brat summer är det bestämt att denna blir en Trier-sommar). En recension av en nyutkommen diktsamling av Julia Martinčič, som jag velade mellan att köpa och inte köpa under mitt besök i Oslo. Dessutom tio svåra frågor som kopplar ihop politiken och litteraturen, men de är säkert lättare för den som bättre har följt det norska kulturlivet under senare tid.

Ett par av essäerna tar upp Socialdemokratin, däribland Andreas Tharaldsens genomgång av valkampanjer genom åren. Det är ju stortingsval i Norge i höst, och det återstår att se om Arbeiderpartiet får fortsätta regera med egen majoritet. Det finns flera intressanta spår i artikeln: dels hur gamla slagord återanvänds, dels hur exempel från skönlitteraturen – Solstad och Fløgstad – används för att belysa en kanske mer politisk tid, när romanen i högre grad ägnade sig åt att kommentera samtiden, och inte bara spegla sig i den.

Joakim Randa Berthelsen skriver en lång essä om danske Jonas Eikas utopiska noveller, och Daniel Hesby Hansen gör en uppföljning av förra numrets genomgång av läskrisen och litteraturstödet. Han tar oss tillbaka till 1960, och de utopier som präglade marknaden då. Några starka män såg med oro hur översatta deckare hotade att ställa den inhemska utgivningen i skugga, så i ett nafs infördes det statliga litteraturstödet, som fortfarande är mer generöst än det svenska, men kan göra undantag för mediokra genreböcker.

Skribenterna i BLA skriver med gott humör och självförtroende. Det borgar för läsvärda texter, kanske av den enkla anledningen att de tar sina ämnen på så stort allvar. Det finns också en lekfullhet i hur de skriver, men det är en lekfullhet som inte övergår i trams. De skriver ambitiöst men med väl utvecklad känsla för vad som kan väcka en läsares intresse.

Stag Dance, Torrey Peters, Serpent’s Tail

 

Något märkligt hände på bussen som tog mig till Oslo i veckan. Jag har aldrig varit med om en så explicit instruktion när chauffören informerar att i bussen är alla kvinnor när de använder toaletten – det vill säga, att alla ska sitta ned. Det märkliga är att jag läser Torrey Peters nya bok Stag Dance, där transerfarenheter är i fokus. Så var det också i den formidabla debuten Detransition, Baby, som jag läste för fyra somrar sedan.

Men det här är en bok med ett annorlunda upplägg. Säg att det är fyra berättelser, eller ärligare sagt en längre – lång som en kortroman – och tre noveller. Det handlar förstås om transpersoner av varierande drag – transsexuella eller transvestiter eller personer med en kink på kvinnokläder. Typiskt nog kan en person ges könet man i början av en novell och kvinna i slutet. Rörigt? Inte det minsta, så länge man gör sig själv en gnutta lyhörd för subtila övergångar.

Novellerna då? I ”Infect Your Friends and Loved Ones” utbryter smittan på en bondgård med grisar, där huvudpersonen blir ”patient zero” när ett svartsjukt ex ger henne en spruta av det bakteriella som orsakar en pandemi. Peters berättar att hon publicerade romanen Detransition, Baby under pandemin (jag läste den medan samhället fortfarande hade starka restriktioner), men de här fyra berättelserna är tillkomna under en tioårsperiod (titelberättelsen skrevs 2023).

Peters berättar kors och tvärs och ger en sorglig uppfattning om diverse problem transpersoner ställs inför. Flickvännen Lexi har ”t4t” tatuerat på sin kropp – ett kodord som väl i stora drag betyder att transtjejer ställer upp för transtjejer. Att huvudpersonen faller för Lexi beror väl mest på den ensamhet som uppstår för transor. En ensamhet som bedövas med alkohol, droger eller sex. Som huvudpersonen uttrycker det: ”of course trans girls all love and fuck one another. Who else will?” Det utmynnar i en apokalyptisk historia där girigheten och egoismen tillåts härska fritt.

Den andra berättelsen, ”The Chaser”, har ett mer lättsamt tonfall. En elev på en kväkarskola delar rum med den undergivna och effeminerade Robbie. Huvudpersonen stjäl ett nattlinne från tvättstugan och låter Robbie ha på sig det och bli sexuellt utnyttjad på olika vis av huvudpersonen. Men ödet ligger i dina egna händer, även för den som passivt låter sig utnyttjas, verkar Peters vilja säga.

Även här handlar det om grisar, kanske för att understryka att huvudpersonen är ett svin? De hamnar på en bondgård, och ett drama utspelar sig när Robbie misslyckas ta död på en griskulting. Allt förvärras för vår stackars huvudperson, i denna fyndiga novell om besatthet och bestraffningar. Om den första novellen var drömsk, är den här mer skoningslöst realistisk. Peters resonemang om manligt och kvinnligt bryter normer och gränser.

Den avslutande novellen ”The Maker” tar upp transvestism och den rosa dimma som sägs uppstå i ögonblicket när en kille tar på sig kvinnokläder. Huvudpersonen vill inte vara trans, bara njuta av denna dimma: ”I’m in so much pink fog, it’s as if 1850s London were a city in Candy Land.” Den unga pojken träffar en maskerad man, som hans nyfunna vän Sally varnar för. Hur det går? Ja, kanske inte som du förväntar dig, och det hör till styrkan hos Peters berättande, att hon ständigt får dig på villovägar och överraskar med vilken vändning berättandet tar.

Slutligen, den romanlånga ”Stag Dance”. Den som förnöjts av Monty Pythons sketch ”The Lumberjack Song” är in for a treat, så att säga. För här handlar det om skogshuggare, och den – hm, homoerotiska energin som uppstår i isoleringen. Inte förvånande för den som tagit del av berättelser om hur andra uteslutande maskulina miljöer – 1800-talets cowboys, sjömän på fartyg – inte sällan gett upphov till homosexuella praktiker.

I stora drag handlar det om timmerpirater. Huvudpersonen Babe Bunyan är en storvuxen man som lider av svåra komplex för sitt utseende. I gengäld är en av skogshuggarna, Lisen, mycket söt och petit. Det bestäms att de ska ha en ”hjortdans” (en ”stag dance”), där den som vill fäster en tygtriangel över sitt skrev – ”an ersatz twat” – och därmed förvandlas till kvinna, som de andra ska uppvakta. Huvudpersonen får ett infall, tar på sig triangeln, och återigen: du kanske tror att du kan förutsäga vad som händer sedan? Glöm det, för Peters jobbar inte med sådana enkla medel. Det handlar om begäret efter att få vara mer än vad man definieras som.

Peters humor lever högt på dråpliga situationer, och det är en humor som jobbar hårt i de fyra berättelserna. Det är frejdigt, men inte farsartat. Hennes humor är situationsbunden, och det är ju den bästa humorn – den som inte är strategiskt beräknande. Kanske de kortare texterna hamnar något i skuggan av ”Stag Dance”, som i gengäld bara den är värd att du införskaffar boken.

De fyra texterna är skrivna i lite olika typer av genrer, menar Peters själv, som definierar ”Infect Your Friends …” som spec-fic (typ sf i Margaret Atwoods anda), ”The Chaser” som teen romance, ”Stag Dance” som western, och ”The Maker” som skräck. Jag håller kanske inte med om riktigt alla beteckningarna. Men strunt i det: du kan läsa själv och fästa etiketter, eller allra helst låta bli att göra något så förlegat som att etikettera saker. Läsning? Det hör framtiden till.

Sanningens framtid, Werner Herzog, översättning Ebba Högström, Faethon

 

I går skrev jag om Werner Herzogs märkliga roman Världens skymning, om den japanske soldaten Hirō Onoda, som i nästan trettio år försvarade en filippinsk ö i tron att andra världskriget inte var över. I dag har jag läst essän Sanningens framtid, som har viss bäring på innehållet i den föregående boken. Även här handlar det om verklighetsuppfattning och vad som är sant.

Herzog inleder med en persisk legend om sanningens spegel, som Gud slänger i marken så den spricker i tusen biter. Människorna ser i var sin skärva och tror att de därmed uppfattar sanningen. Som vanligt: en fråga om perspektiv. Men också att vi går miste om helheten i vårt intensiva fokus på det vi har framför ögonen. Jag blir påmind om skämtteckningen där en man letar efter sina borttappade bilnycklar under en gatlykta och får frågan om det var där han tappade dem: ”Nej, men jag letar här för det är ljust här.”

Vi tror det vi vill tro, ungefär som alla förslavade människor i Platons grotta som uppfattade skuggbilderna på väggen som verkligheten. När en av dem slet sig loss och tog sig ut i den riktiga världen återvände han för att berätta, men ingen ville tro dem, och varför skulle de? De hade ju verkligheten på tryggt avstånd på sin vägg. (Modern uppdatering: på sin skärm.) Om det nu stämmer, som Herzog menar, att vi lever i ”postsanningens epok”, då är det dåliga nyheter för den som fortfarande tror på objektiva värden och att vi ska förhålla oss försiktigt skeptiska till AI.

Ibland är det briljant, ibland bara osammanhängande. Jag kommer att tänka på en anekdot om Stig Larsson, som berättade att han hade dålig ekonomi i början av 2000-talet och tvingades avyttra en signerad Werner Herzog-bok till Rönnells för att få pengar till hyran. Att läsa Herzogs Sanningens framtid är som att läsa Larssons senaste bok Högt och lågt, med allt vad det innebär av saknad stringens och en benägenhet att formulera en tanke innan den tänkts färdigt. Många av Herzogs stycken inleds med antingen ”Åter till …” eller ”Tillbaka till …” - det vill säga, formeln för den som inte ids arbeta fram en logisk struktur.

Den som likt Herzog har ena ögat uppe i det blå kan säkert ursäktas för att han romantiserar rymdfärder. Vi får veta att han haft direktkontakt med Elon Musk och ställt sig i kö för att få åka upp i rymden, men helst vill han åka till Mars. Hur det nu ska bli med det när Musk har köpt twitter, utmynnar det resonemanget i. Vidare finns långa referat av operor, utläggningar om Rom och Nero, Scott och Amundsen, Mike Tyson – en blyg kille som säkert var oskyldig till våldtäktsdomen som satte honom i fängelse – frågan om Elvis lever fortfarande, utomjordingar, Potemkinkulisser, konspirationsteorier, amerikansk wrestling, filmen Truman Show, James Macphersons förfalskning Ossians sånger, Orson Welles fejkade radioshow Världarnas krig, och ganska mycket annat.

Rörigt? Ja, och ibland lite svamligt. Men jag fastnar ändå i Herzogs resonemang kring vilka känslor vi kan lita på. Som regissör står han i frivillig strid med cinéma vérité, alltså den film som vill utforska sanningen; han söker sig hellre mot den poetiska sanningen, eller den ”extatiska sanningen”. Hans essä om sanningen är långt ifrån uttömmande, men en god utgångspunkt för en fortsatt strävan.

Världens skymning, Werner Herzog, översättning Susanne Widén, Faethon

 

Filmregissören Werner Herzog har länge fascinerats av excentrikerna, galenpannorna och de gränslöst hänsynslösa individualisterna. Bland spelfilmsgestalterna finns militären Woyzeck som knivmördar sin fru i ett anfall av svartsjuka, Fitzcarraldo som försöker inrätta en opera i Perus djungel, Aguirre som söker efter Eldorado – samt förstås dokumentären Grizzly Man om Timothy Treadwell som trodde att han kunde bli vän med grizzlybjörnar i Alaska (spoiler: det kunde han inte).

Därför är det helt on brand att Herzog också skrivit en dokumentärroman om Hirō Onoda, den japanske soldaten som försvarade en strategiskt viktig filippinsk ö långt efter andra världskrigets slut. Världens skymning berättar om hans tjugonio år på ön – till en början i sällskap med några andra japanska soldater, men de dör en efter en. Flygblad landar på ön med besked att kriget är slut och att Japan har kapitulerat, de hittar en tidning av senare datum som också indikerar att det inte längre pågår något krig, men uppfattar det som står där som propaganda. Först 1974 skickas en delegation ut och hittar Onoda, som motvilligt ger upp sin ställning som försvarare av ön från bybor och eventuella utifrån kommande fiender.

På slutet av 90-talet träffar Herzog Onoda, och man får anta att romanen följer dennes historia. Men det är som att Herzog inte kan bestämma sig för om han vill skriva en roman eller en biografi, och det medför att det blir en halvmesyr, om än en läsvärd sådan. Den saknar ju också spänningsmoment, eftersom vi redan vet hur det ska gå.

Det ligger något både beundransvärt och avskräckande i Onodas försvar, som förstås bara kan te sig vanvettigt när man studerar det på tryggt avstånd. Under tiden har han enligt egen utsago avvärjt 111 bakhåll. Han jämförs med en ande, som osynlig ska verka mot fienden. Han vårdar sitt gevär och svärd med en palmolja som han lär sig producera. Det är en äventyrsroman, nästan som en Robinson Crusoe fast med krig: några av öborna dödas också av honom och hans kumpaner.

Verkligheten överträffar verkligen dikten, för till det märkliga med Onodas öde hör att han inte ens var ensam om att härda ut så länge. Strax innan upptäcktes Yokoi Shoichi på ön Guam som han försvarat ihärdigt sedan 1944. Och bara några månader senare fritogs en annan japansk soldat som hade försvarat en annan filippinsk ö lika länge, den något mindre kände Teruo Nakamuro. Onoda dog först 2014, 91 år gammal.

[I morgon skriver jag om ytterligare en bok av Herzog, utgiven på Faethon.]

Fläderälva vid språkets månbelysta källa, Mickael Persson, Faethon

 

Mickaela Persson är specialist på krångliga titlar. Debuten, som vann Katapultrpriset för 2022 års bästa bok, hette En adept till mästaren av schack gör en inre färd i Sibirien. Uppföljaren heter Fläderälva vid språkets månbelysta källa. Det är ambitiöst så det förslår – någon kan tycka att det räcker och blir över. Men nog om titlarna nu, för med den här boken visar Persson att hon är en poet att räkna med.

Böckerna ges ut av Faethon, vars utgivning annars i hög grad präglas av översatt poesi, filosofi och vad som kulturpolitiker brukar benämna smal litteratur (bland författarna: Adorno, Blanchot, Celan, Hegel …). Själva väljer de att kalla det ”böcker med höjd”, och Perssons verkshöjd passar väl in i denna samling. Den nya boken har elva kapitel, och är nästan dubbelt så omfattande som debuten, utifrån en ”more is more”-estetik som behåller sin självklarhet. Även här betonas poetens synnedsättning, som innebär att hon endast kan urskilja mörker och ljus.

Det är en berättelse om samkönad kärlek, som tar Sapfo som utgångspunkt för ett utforskande av kropp och språk, med hjälp av klassiska metaforer och klassisk bildning, med exempel från främst fornnordisk och grekisk mytologi, bibelns Rut och Noomi, samt litteraturen förstås, med Petrarcas musa Laura som en förebild. Persson ställer sin kärlek i relief mot litteraturhistorien. Där finns också flertalet Eva, som de sjungande evorna Efva Attling (”Två av oss”, mästerverk) och Eva Dahlgren, samt Eva Cassidy. Som refräng genom samlingen fungerar ett tredelat piktogram: ”♀♥♀”.

Persson skriver högstämt, men det intellektuella innehållet ges liv i sinnliga och sensuella formler. Det är en poesi som befinner sig långt ifrån all ironi och all den strama, beräknande och übersmarta bildvärld som svenska poeter annars är förtjusta att vistas i. Om något kan det påminna om Eva-Stina Byggmästars nuvarande inriktning, eller Lina Hagelbäcks vildsinta kometdikter. Men det här är också den kanske mest erotiska poesi jag har läst sedan Rut Hillarps 1940-tal, och till det bidrar enstaka arkaiska glosor som ”finge” och ”sporde”, som förankrar skeendet i något tidlöst.

Eva blir ett slags lösen för hur språket blir den nyckel som kan öppna alla lås:

Om språkljud överfördes till andra sinnen

skulle e vara grönskan i ett bladverk

v sammet och en virkad kofta

a diamanter kanel och morgonsol.

I en dikt gör begreppet ”Gud” en färd genom alla ordklasser: är det ett substantiv, ett verb, ett adjektiv, en preposition eller ett adverb, ett pronomen, ett infinitivmärke, en interjektion, ett räkneord, eller en konjunktion? Svaret, verkar dikten säga, är: precis allt detta. Det är en piggt skriven dikt, som kan få en att erinra om Edith Södergrans käcka och obrydda förhållande till auktoriteter. Liksom Södergran befinner sig Perssons diktjag hela tiden på gränsen till extasen, och det måste också sägas att det är jagstarkt.

Ja, jaget är framträdande, men samtidigt betonas en samhörighet, ett sökande efter genuin mänsklig kontakt. Diktjaget skriver sexiga mail till ”Eva”, hon vars ”röst är hallonformad”, vars ”månskensröst fuktar [hennes] sköte”, och vars namn är ”Tre bokstäver av mörk biskvi.” Upplevelsen är tumultartad när Persson skildrar sin kärlekshistoria. Hon skriver med hög insats, vågar utmana det banala och klyschiga som stark åtrå alstrar. Men hon balanserar mellan det konkreta och det abstrakta på ett utsökt sätt.

Det har också skett en markant utveckling från debuten. Där kunde hon skriva enskilt vackra saker, som var svåra att infoga i ett narrativ: ”Jag ligger i din säng och insuper / ridån av salviarök i ditt sovrum. / Jag är slavinna, du härskarinna. / Du gör precis vad du vill.” I den här boken är bildspråket mer konsekvent, mer utvecklat och mer sofistikerat – samtidigt som råheten har behållits. Frågan är om det här är krävande poesi, eller om poesin i sig är krävande. Kanske all poesi i någon mån är en acquired taste – jag inbillar mig att Mickaela Persson kräver denna tillvänjning i högre grad än många samtida svenska poeter.

Hon gör något unikt, och det finns en precision i hur hon behandlar världen. För när hon skriver om en ”Fullmånetung sömnlöshet över axlarna” vet jag exakt vad hon menar, och vilken erfarenhet som ligger bakom den upplevelsen. Så kan jag som läsare bara förlita mig på säkerheten som styr dikterna rätt.