Krönika om att läsa klassiker för Expertrådet för läsning

 

 

Hela krönikan finns på Expertrådet för läsnings hemsida.

 

Dødsverk, Kjersti Anfinnsen, Kolon

 

Det sublima som estetiskt begrepp utifrån Edmund Burkes magistrala 1700-talsdefinition står för det storslagna och skrämmande. Den norska författaren Kjersti Anfinnsen har slagit an på en mer diskret och subtil väg för att gestalta en annan upplevelse – det som kunde kallas det stillsamt sublima. Det här sker i den trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim, vars avslutande del Dødsverk nu har publicerats på norska.

Tidigare i år har de två första böckerna utkommit på svenska på Flo förlag, i Marie Lundquists mästerliga översättning. Del tre lär komma i maj nästa år, men vi som inte kan bärga oss ser förstås till att läsa den redan nu på norska. Så bra är de här böckerna att det vore en grov försummelse att missa dem.

Dødsverk är en bok som sätter punkt, i allt kortare och allt ordknappare texter, som lånar prosadiktens yttre kännetecken. Birgitte har nu blivit en bra bit över 90 år. Hon har blivit blind. Hennes sista kärlek Javiér har dött, likaså systern. Hon bor på sitt sista privata vårdhem en bit utanför Paris, sover i sin sista säng. Tillvaron är förnedrande: hon bär blöja och har så svårt att svälja att det inte längre går att dricka ett glas chablis, utan det får bli till att suga på en isglass, sedan ett glas saft som rinner nedför hakan, och till sist sköterskan som baddar hennes läppar med en våt näsduk.

Birgitte uppvisar inget trots mot döendet: ”Jeg er seiglivet. Dessverre”, skriver hon inledningsvis, men det finns ändå en slags komik i hur hon tar sig an sina sista dagar. ”Det är som hos Lars Norén”, hinner jag tänka, strax innan han citeras. Förtörnad tänker jag: ”Jaha, men det är också lite som hos Beckett”, precis innan även han citeras. ”Är det jag eller boken som är förutsägbar?” blir min nästa tanke.

Det är väl i så fall döden som är det mest förutsägbara. Jag tycker så mycket om Anfinnsens projekt, som alltså nu slutligen har gått i mål. De tre böckerna är sällsynt läsvärda, och ytterligare ett bevis på hur den norska samtidsprosan är överlägsen den svenska. För när läste du en svensk roman med den här ambitionsnivån senast? Eller för den delen: den gerontologiska litteraturen har fått en smal hylla i litteraturhistorien, men den här romanen bör definitivt få en utmärkt plats där.

Det enda Birgitte har att tillgå medan hon sitter av sin tid i dödens väntrum är uppgivenheten. Beckett och Norén är stadiga pjäser att luta sig emot, men i sanningens namn spjärnar hon emot lika mycket som hon lutar, Anfinnsen. Uppenbarligen har hon lyckats föreställa sig exakt hur det är att bli gammal och vara så nära döden det bara går att komma. Det som förmedlas då är att döendet är en ensam historia, särskilt för den som hinner bli så gammal att alla omkring en hinner dö först.

Visst, Birgitte får besök av systerdottern Renate och frisören och vännen Michel, men tiden går mest åt till att lyssna på rumsgrannens klagomål (hon måste dela rum trots att hon betalat för enkelrum – sjukvården verkar ha sina brister även i Frankrike). Borttynandet är lågintensivt. Birgitte planerar sin gravsten – helst ska den vara en smula vackrare än systerns. Hon liknar allt mer en maskin vars funktioner långsamt stängs ned. Hon omges av läkare och sköterskor, där Amelie är den sköterska som föredras.

Det finns inga bra eller dåliga dagar för den som väntar på döden, visar den här boken med eftertryck: det finns bara dåliga dagar. Bokens tre delar blir kortare för varje avsnitt, som för att illustrera hur tiden håller på att rinna ut. Birgitte rannsakar stillsamt sitt liv. Jag som läser sörjer att den här trilogin måste få ett slut. Men de tre böckerna är var och en så kort att de kan läsas om – rimligen som en förberedelse för det slut som väntar var och en av oss.

Författarinnan, Christine Falkenland, Wahlström & Widstrand

 

Christine Falkenlands senaste roman Själasörjaren utkom för sju år sedan. Många har kanske undrat vart hon har tagit vägen. I sin nya roman har hon som huvudperson författaren Yvonne – sorry, ”författarinnan” Yvonne – som är en författare med en verklista som överensstämmer med Falkenlands. Författarinnan handlar om hur den 67-åriga Yvonne tillbringar en tid som stipendiat på en slags herrgård, tillsammans med fyra andra författare.

Här är det förstås läge för läsaren att aktivera sin autofiktionsradar? Nja, inte enbart, för det blir snart tydligt att Falkenlands ärende är något annat än att enbart skriva en maskerad självbiografi. Mer handlar den här romanen om attraktionskraft, och den hypertunna tråden mellan begär och besatthet. På så sätt är det en typisk roman för den här författaren, inklusive den tidlösa atmosfären och den mest blomstrande metaforiken sedan Ola Hansson. Vad som saknas är religionen, för här handlar diskussionerna nästan enbart om sex och konstnärligt skapande; Gud har aldrig varit lika frånvarande i någon av Falkenlands romaner.

De andra karaktärerna är den unga debutanten Rebecka (som debuterat vid samma ålder som Falkenland), poeten Pierre och romanförfattarna Jovan och Hektor. De här ges fullödiga porträtt, i synnerhet sirenen Rebecka och den trånande lättrörde Pierre, likväl som Yvonnes tidigare älskare Jovan. Hektor däremot förblir en otydligt tecknad figur, kanske överskuggad av de andra i detta sinistra kammarspel.

Falkenland gav ut fyra utmärkta diktsamlingar innan hon fyllt trettio, och därefter har hon gett ut ytterligare en diktsamling samt elva romaner. Medan jag tyckte att hennes romaner efter mästerverket Öde (2003) har varit något ojämna är det här en strålande återkomst. För här finns det sannerligen mycket att uppskatta för alla vi som tagit intryck av Falkenlands tidigare prosa. Titeln Författarinnan är förstås helt on brand för en författare som gärna dammar av glosor som varit ur bruk i minst några årtionden – här trängs arkaismer och så gott som all modern rekvisita har nogsamt städats undan.

I herrgården bor gästerna i olika rum namngivna av författare, som Coleridge, Stevenson, Maupassant, Novalis och Rilke. Yvonne bor i Poe-rummet, där det luktar av råttor (eller om hon bara inbillar sig). Stället har sjangserat. Stolarna är halvtrasiga. Vattnet smakar rost. Glasen är dåligt diskade och dukarna tvättas inte. Platsens nedgångna skick samverkar med Yvonnes känsla av att befinna sig i kroppsligt förfall.

För romanens bärande tema är kvinnors åldrande. Rebecka är ung och vacker, och Yvonne kan inte låta bli att spegla sig i henne – samtidigt som Rebeckas skrivande speglar sig i Yvonnes, intill epigonens fantasilösa skuggning. Här finns också genom hela romanen citat som Yvonne skriver ned, i brist på eget skrivande – citat från främst T.S. Eliot och Gunnar Ekelöf – liksom för att visa att originalitet inte kan uppnås. Då infinner sig frågan: hur originellt skriver Falkenland? Faktiskt väldigt egenartat. Åtminstone har jag svårt att lokalisera direkta föregångare – medan det är lätt att se hur exempelvis Therese Bohman och Helena Dahlgren hör till de författare som tagit examen hos Falkenlands skola.

I upptakten kan det visserligen likna premissen för en Agatha Christie-roman, och jag undrar i förstone om den lågmält aggressiva stämningen ska leda till mord. Rebecka är påflugen som bara riktigt unga kan vara. Yvonne utför stränga granskningar av de andra och är lika skoningslös mot sig själv. Det här får framställningen att bli medryckande och levande, och man påminns om Prousts ord att en författares snille består av hennes instinkt – Falkenland är det slags författare som lever högt på denna starka instinkt, som hon också låter löpa hela linan ut.

Viss konst framkallar svindelkänslor, och till denna vill jag härleda Falkenlands nya roman. Hon har skrivit en klassisk idéroman, men har också skapat något originellt av både kammarspelet och den autofiktiva romanen. Kort sagt är det en roman som nästan utgör en kräsen läsares kravlista: den är smart, förtätad, och oerhört spännande.

Mitt skydd och min storm, Arundhati Roy, översättning Peter Samuelsson, Natur & Kultur

 

Det är kanske inte så smart att skriva det här, men för tjugosju år sedan fick jag min nuvarande anställning på Per Brahegymnasiet tack vare en lögn, en sanning och en kreativ tanke. Den kreativa tanken bestod i att jag skrev mitt personliga brev på orangefärgat papper, för att det skulle märkas. Lögnen var att jag på intervjun sa att den radiopjäs av mig som P3 sände hade sänts i P1 (jag ville imponera). Sanningen var att jag skrev i brevet att jag knappt kunde bärga mig förrän jag kunde bli klar med min examen så att jag gavs tid att läsa Arundhati Roys omtalade roman De små tingens gud.

Ja, alla läste verkligen denna debutroman när den kom på svenska våren 1998. Kritikerna talade om en ny Kafka. Nu vet jag inte om jag minns så mycket av den, förutom att den väl var … bra? Inget har fått mig att vilja läsa om den. Sedan dess har Roy fungerat som aktivist i frågor som rört miljöpolitiken i Indien, skrivit ytterligare en roman (ej läst, men fått intrycket att den väl är … dålig?). Nu har hon utkommit med sin självbiografi.

Den svenska titeln fångar tyvärr inte in originalets koppling till the Beatles minst outhärdliga låt ”Let it Be”: Mother Mary Comes To Me blir Mitt skydd och min storm (tycker kanske förlaget hade kunnat uppge originaltiteln i kolofonen). Det är en självbiografi i så måtto att den kronologiskt skildrar Roys uppväxt och karriär fram till författarskapet, men den handlar främst om hennes mamma.

Föräldrar verkar inom litteraturen alltid bli tilldelade rollen som färgstarka och excentriska. Mary Roy var lärare, och fler än en gång önskar hennes dotter att hon endast hade tillhört mammans elever, som hon verkar ha älskat mer än sina barn. Dotterns uppväxt är av det besvärliga slaget, med en mamma som i bästa fall tolererade sin dotter. Sedan blir Arundhati Roy det vackraste man kan bli i den här världen – en aktivist – men det betyder inte automatiskt att det genererar bra litteratur.

För tyvärr är det här en mestadels ostrukturerad bok, där Roy inte verkar ha ägnat stor möda åt vare sig formuleringskonsten eller åt att skapa en röd tråd åt läsaren. Många av meningarna är förbluffande stumma. Här bara några få exempel på ovärdig och ofärdig stilkonst eller bara till intet förpliktigande frasmakeri, som får mig att plita ned ett argt frågetecken i marginalen:

Som Forest Gump tror jag att jag skulle ha kunnat springa jämt.

Familjen är det rep som hela världen hänger i.

[Om brodern:] Hans skratt är det bästa skratt jag vet.

[När hon högläser ur sin bok för en förtrollad publik:] Det fick mig verkligen att förstå hur litteraturen kan knyta samman människor som nästan inget annat.

Jag vet, det är orättvist eller bara fult att citera på det här sättet, men kanske hade jag avstått om Roy gett ett mer sympatiskt intryck. Här framstår hon ofta som odräglig, gnällig och bortskämd, och vi får veta att det var besvärligt att köpa en lägenhet i Delhi, men att hon vant sig vid och lärt sig älska sitt ”royaltyhem”. Så här skriver hon om hur John Berger lyssnar på hennes uppläsning, uppmärksamt och förtrollat: ”Det var kärlek, det finns inget annat ord för det. Jag tror inte att den stillheten, den där uppmärksamheten, ens är möjlig för den digitala tidsålderns människor. Det är en generationsfråga. För alltid förlorad, tror jag.” Ok, Johan Croneman.

Visst, porträttet av mamman undviker fällan att bli siraps-sentimental – det är nyanserat och ibland belysande, som när hon frustrerat återger hur det är mamman som lär henne skriva för att sedan ta avstånd från det dottern skriver. (Å andra sidan: vem skriver för att pleasa sina föräldrar; Virginia Woolf var tvungen att vänta på att båda sina föräldrar skulle dö för att kunna börja skriva.) Roys bok handlar i rättvisans namn mer om henne själv om mamman, och därmed misslyckas hon med det som Patti Smith gjorde så ypperligt i sin bästa bok, Just Kids, det vill säga skriva en självbiografi om en annan person, i hennes fall Robert Mapplethorpe.

Roy berättar om sin karriär inom filmbranschen, där hon nådde viss framgång som skådespelare och manusförfattare. Men sedan kommer hon till framgången med debutromanen, som fick Bookerpriset (dock inte när hon var 137 år gammal, som det står i boken). Hur var det att försöka skriva en uppföljare till den framgångsrika debuten? Jo, ”det kändes som en välsignelse” när romanskrivandet kom tillbaka till henne. Att den här boken är självupptagen är delvis genrens fel, men Roy gör inte sitt bästa för att en läsare ska ges verktyg att leva sig in i hennes situation. Hon citerar flitigt – mest ur sina egna böcker.

Kammakargatan, Therese Bohman, Norstedts

 

För två år sedan skapade Therese Bohman en litterär julkalender, Kammakargatan. Den fanns på substack och publicerades under december, för att något senare försvinna från internet. Nu är den tillbaka som roman på förlaget Norstedts. Även om Beatrice Bohmans omslag är sedvanligt läckert saknar jag originalets lek med den gamla Panache-serien från 1940-talet, böcker med visst patina och som var åtråvärda objekt när de hittades på den tidens antikvariat.

Den här romanen utspelar sig hösten 1997, och nämner ett av dessa antikvariat i Stockholm: Alfa (det upphörde 2019). Till Stockholm från Kolmården kommer Therese Bohman för att plugga kulturvetarlinjen. Hon bosätter sig temporärt i ett kyffe i Skogås i Huddinge, men efter att ha träffat Andreas och Roman får hon en bostad på Kammakargatan, som ligger intill Drottninggatan. Där blir hon inbjuden till fester och lär sig uppskatta den stora litteraturen. Vi påminns att det är 90-tal, genom att man läser Magnus Dahlströms tidiga böcker Fyr och Hem, och Therese påbörjar läsningen av Thomas Manns Bergtagen.

Det finns en beundransvärd exakthet i Bohmans sätt att återuppliva denna tidsepok. Som när hon försöker likna Sarah Cracknell, sångerskan i Saint Etienne. Eller bara blicken på omgivningen, där Andreas och Romans svartklädda estetik skär sig mot hennes mer indievänliga ideal: man påminns om vilka normer som gällde under 90-talets britpop, som också var den enda storhetstiden för svensk indie, med band som Popsicle, Hardy Nilsson, the Wannadies, This Perfect Day, Komeda, the Bear Quartet, Puffin, the Seashells (varför kommer alla från Norrland?).

På 90-talet var identiteten allt, och de svartklädda reduceras till gothrockare, som under hela årtiondet mobbades av smakdomarnas legion som leddes av Andres Lokko i tidskriften Pop (som givetvis får en shout out i Bohmans roman). Det litterära uppvaknandet sker genom att Therese börjar översätta dikter av D.H. Lawrence (gravt underskattad poet), och därmed tar sig in i litteraturvärlden med små blygsamma steg. Med facit i hand: hon blev en etablerad författare. Vad hände med de andra? De har gjort sig bemärkta på andra sätt, får vi veta.

Det här är förstås en mer bagatellartad roman än Bohmans fem tidigare, och den som inte läst henne tidigare kanske hellre borde börja där. Samtidigt finns det något tilltalande med den här mer uttalade självbiografiska inriktningen. Hon skriver detaljerat och precist om denna formativa höst. Man kan njuta av tonträffen, som i det korta porträttet av Louise, en kvinna som ibland hänger med Andreas och Roman: ”om man hade en kvinna som Louise i sitt liv skulle man göra allt för att få henne att skratta”.

Louise är snygg och mystisk, och det mystiska är en egenskap som fäster också på paret Andreas och Roman. Det här känner vi igen från några av Bohmans tidigare romaner, hut hon uppvaktar en viss typ av främling som stående figur. Jag läser Kammakargatan och söker en berättelse, men det finns något ofullbordat eller oförlöst i romanen, som gör halt vid juletid denna höst när Therese anländer till Stockholm för att plugga på universitetet. Men någon svensk dark aceadmia blir det inte, tyvärr – fast om det är någon som har potentialen att skriva något minnesvärt i den genren borde det vara just Therese Bohman.

(Romanen slutar med en parentes. Kanske den vill visa att den här boken är en parentes. Att avsluta med att säga att viktiga saker sker i parenteserna blir en onödig eftergift. (Så även här.))

On Mysticism. The Experience of Ecstasy, Simon Critchley, Profile Books

 

Säg att du ställs inför alternativet att tillhöra en klubb där de mest prominenta medlemmarna heter Björn Ulvaeus, Martin Hägglund och Christer Sturmark. Hur roligt verkar de ha, ateisterna i klubben ”humanisterna”? Hellre väljer jag då den klubb som uppmuntrar och tillvaratar andliga upplevelser, och som bekräftar att tillvaron består av upplevelser av transcendentalt slag.

Den brittiske filosofen Simon Critchley, känd för att på sant eklektiskt maner växla ämnen mellan självmord, David Bowie, fotboll och den grekiska tragedin, har skrivit boken On Mysticism, som utgör en kulturhistoria över religiös extas och just dessa transcendentala ögonblick – det vill säga, stunder som genomfars av upphöjning, en slags genomströmning av intensiv förtrollning. Critchleys inbjudan är mycket tilltalande: ”My question to the reader in this book is simple: Wouldn’t you like to have a taste of this intensity?”

Varför frivilligt neka sig själv denna upplevelse, alltså. Medan Sverige är snabba på att upprätta vattentäta skott mellan olika discipliner är Critchley inte rädd för att blanda högt och lågt. Därför skriver han om högkultur – Anne Carson, Friedrich Nietzsche, Simon Weil, Martin Heidegger, Flannery O’Connor, T.S. Eliot, med flera – men också om populärkulturella figurer som Nick Cave. Det är faktiskt musiken som blir den yttersta metoden för att nå fram till de extatiska ögonblicken. Det är svårt att bestrida honom: samtidigt som jag börjar läsa hans bok släpps Anna von Hausswolffs nya skiva ”Iconoclasts”, och säg en svensk artist som har varit lika angelägen om att ge sina lyssnare en genväg till en intensivt andlig upplevelse.

Critchley menar att vi behöver dessa stunder, eftersom livet är så ledsamt. Hur var det Kate Bush sjöng? ”Life is sad, and so is love”, på skivan ”The Red Shoes” från 1993. Men är då extasen reducerad till flyktväg? Nja. Däremot tjänar vi på att söka tillfällen att överskrida det egna jagets behov och begränsningar. Vi måste lära oss att inse att vi är mer än materia.

Som ryggrad för boken figurerar några helgon med erfarenhet av extas. Critchley gör Julian av Norwich från medeltiden till verkets huvudperson (tips: läs Judith Kiros strålande diktsamling Det röda är det gränslösa, som också gör henne till huvudperson). I ett längre kapitel om henne – hon som brukar kallas Englands första kvinnliga författare – berättas om hennes skrivande som performativt: ”Julian’s is a book of experience which does not simply describe events, it transfigures them. Mystical writing does not reflect experience, it produces experience.” Det performativa ingår också i de sju adverb som får förklara den religiösa mystikens extas: ”indirekt, självbiografiskt, vardagsspråkligt, performativt, praktiskt, erotiskt, asketiskt.”

Återigen: nog är det mer lockande att känna dragningen till den här klubben än till ateismens förnekelser? Så här livfullt blir då den religiösa erfarenheten gestaltad av Julian av Norwich: ”This vision was living and vivid and hideous and fearful and sweet and lovely.” Helt ljuvligt, med andra ord, men som sagt också skrämmande (det sublima som en estetisk kategori uppfanns med andra ord inte av Edmund Burke på 1700-talet).

Andra kapitel handlar om Anne Carson, T.S. Eliot och Annie Dillard. Speciellt om Dillard skriver Critchley engagerat och vackert, om skrivandet som något fundamentalt nödvändigt: ”one cannot do this after skiiing or on the way home from the bank. It is all or nothing”. Ja, det är så valet ser ut, att det inte är något val, inte får vara något val. Dillard lär oss också vad det innebär att leva: det handlar inte om att förstå världen, utan om att bli vägledd, och om att ge efter för något större. Det som vi kan kalla ”Gud” eller något annat. Det är ett resonemang som delvis bygger på Simone Weils svårkategoriserade begrepp ”avskapelse”.

Jag kanske inte delar riktigt alla Critchleys oortodoxa slutsatser. Att säga att det är lättast att förstå Hegels filosof när man är full låter otillförlitligt, och ”It is impossible to be an atheist when listening to the music that one love” är bara en meningslös provokation. Det finns vid sidan av dem många saker här att beakta. Att säga att Iggy Pop var en mycket snyggare version av Schopenhauer är obetalbart kul. Han turnerar också Harold Blooms berömda utsaga om ”the anxiety of influence” till ”the ecstasy of influence. Historier om religiösa transcendentala upplevelser liknar varandra av en anledning. Välmåendet och lidandet måste balanseras.

Mecenaterna, Johanna Hedman, Norstedts

 

För fyra år sedan blev det en hätsk debatt kring Johanna Hedmans debut Trion, på grund av att den redan innan den publicerats hade sålts till drygt tio länder. De svenska recensionerna siktade in sig på att romanen inte ”levde upp till hajpen”, men det går knappast att belasta en författare för att hens bok blivit en försäljningssuccé.

Debuten var habil, och förtjänade inte alls sina snåla sågningar. Nu utkommer Hedmans andra roman Mecenaterna, så nu är det upp till bevis. Hur självständigt skriver hon sina romaner? Debuten var möjligen lite väl influerad av Sally Rooney.

Berättelsen utnyttjar en rätt sliten trop: en person försvinner. Det handlar om den framgångsrika konstnären Maud, vars målningar sägs bära på magiska egenskaper – de kan förhäxa betraktaren. Vän av ordning kan inflika här att det är väl själva poängen med konst: vem har inte stått på ett museum och märkt hur tiden har runnit bort inför åsynen av den konst som skapats av till exempel Francis Bacon, Edvard Munch, och Tora Vega Holmström?

I jakten på Maud följer vi främst Alma, en av väninnorna. Hon ges uppdraget att spåra den försvunna konstnären, ett uppdrag som försvårats av de internationella spelplanerna, där Maud rört sig mellan London, Barcelona, Rom och Berlin. I Berlin träffar Alma ett koppel personer som haft med Maud att göra, men de långrandiga intervjuerna med dem får romanen att trampa vatten.

Bättre flyt finns i några upplysande och stundtals originella tankar om konstnärligt skapande. Dessa passager önskar jag nästan att de gick att bryta loss så att de bildade en egen essä. Fast då undrar jag varför Hedman har valt romanformen, när hennes skrivande blir som mest engagerat när hon får lägga ut texten om relationen mellan konstnären och publiken.

I den ekvationen finns förstås också romantiteln Mecenaterna. Som bekant är ju en mecenat en rik snubbe som finansierar konstnärer. Här finns en intention att diskutera konstens värde, men återigen hade nog denna diskussion krävt ett annat sammanhang, bortom det skönlitterära. Romanfigurerna blir inte levandegjorda, där främst Maud framstår som en figurant i kulissen. Och Alma är också en bara till hälften gestaltad karaktär.

Som roman blir det inte direkt spännande heller att följa sökandet efter Maud. Det kan bero på att hon verkar vara en rätt trist figur, eller om hon bara är bortskämd och privilegierad. Stilistiskt finns det också en del longörer. Däremot har Hedman ett väl utvecklat detaljseende, som kan fånga till exempel hur det är att äta kanelbullar utomhus och likgiltigt betrakta ”regnet av pärlsocker som faller ner på marken.”

Dessa starkt visuella scener skänker närvaro åt en annars lite väl varsamt tempererad roman. Till det positiva hör att Hedmans andra roman är mer självständigt skriven än debuten. Mecenaterna är en ambitiös roman som inte når ända fram, men som ändå imponerar genom att upprätthålla intresset kring sina diskussioner om konsten. Kort sagt: en roman som tar konsten på så här stort allvar måste vi ändå välkomna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/11 2025)

Adventskalender konst & litteratur. Tradition, Akt förlag

 

Man får sprätta dem med kniv, de 24 luckorna i Akt förlags Adventskalender för 2025, som har tradition som tema. Om du inte är kritiker kan du förstås ge dig till tåls och invänta dagarna i december, så får du ett uppslag till varje dag fram till julafton. Ibland ett konstverk, ibland en novell, ibland en dikt. I fjol skrev jag om Alva Dahls Adventskalender, där varje dag innehöll en treradig dikt.

Som sig bör är det julen i en eller annan form som utgör ämnet för de flesta av bidragsgivarna. Aris Fioretos letar fram Olof Rudbecks gamla 1600-talsdänga om räven som ”låckar” på isen, som senare blev ramsan om räven som ”raskar” över isen. I Fioretos dikt bär isen inte, kanske som en följd av klimatförändringarna, och räven blir våt. (I början av 2000-talet gjorde Naturvårdsverket en nytolkning av den gamla ramsan och ersatte isen med vatten: i framtidsversionen ”Räven simmar över sjön” existerar inte längre snö och frusna vatten.)

Vidare finns skådespelaren Andreas T Olssons finurligt pacifistiska manifest, som väl är i samma anda som hoten mot klimatet. För det underliggande ämnet för flera av bidragen är förstås det som hotar vår existens. Det blir också tydligt att här finns några författare som är i full behärskning av formen: exempelvis Torbjörn Flygt, Sara Gordan, Stefan Lindberg och Jerker Virdborg. Speciellt Virdborgs knasiga och lite skräckfyllda novell imponerar, och får mig att undra hur det kan komma sig att han inte fått Pär Lagerkvist-priset, för det här är en novell som lätt hade kunnat infogas i dennes Onda sagor.

Desto mindre klart blir det vad Marit Bergman har skrivit, förutom några lösryckta humble brag-anteckningar. Det påminner om när SJ under 00-talet varje år sammanställde antologin ”Reslektyr”, där varje års uppsättning av etablerade författare även innehöll en kändis försök att skriva prosa. Allra sämst: Håkan Hellströms tafatta bidrag. Om något visar Bergman bara hur oerhört svårt det är att skriva skönlitterärt, kanske svårare än det är för en omusikalisk person att spela in musik och få den att låta bra.

Som bärande idé är traditionen lierad med vanor, normer och värderingar. Det finns förstås ett värde i att bevara saker också, och inte alltid hoppa på första bästa framstegståg. Förändring må vara eftersträvansvärt i somliga sammanhang, men det finns också stunder när kontinuitet trumfar alla försök att förnya sig.

Säger/Singer, Sara Gordan, Poesipamfletten

 

Senast vi hörde av Sara Gordan – om vi undantar att hon är en flitig översättare från franskan – var det med romanen Natten, den kusligt inträngande skildringen av en mors förtvivlade och misslyckade försök att nå fram till en tonårsdotter som umgicks med faran. Tveklöst en av senare års bästa svenska romaner. Nu i höst har hon gett ut poesi i den serie som Poesipamfletten sedan 2021 envetet och målmedvetet gett ut. Häftet Säger/Singer har också natten som tema.

För här verkar Gordan ha hörsammat Hélène Cixous uppmaning (hon har tidigare översatt Cixous): ”Skriv istället för att vända dig mot väggen och somna om igen.” När börjar natten? Enligt svensk standard (jag har kollat) infinner sig de nattliga timmarna mellan 22:00 och 06:00. Om du inte heter Bruno K. Öijer kan ingen tvinga dig att jobba dessa timmar. I fyra korta tvåtimmarssjok utspelar sig Gordans långdikt.

I dikten är det ett par som håller sig vakna, eller försöker mota bort sömnen. För somliga av oss är sömnen något som vägrar infinna sig utan kemisk hjälp. Natten bär förstås sina romantiska konnotationer; för Stagnelius var det vallmon som bekransade sömnen. Hos Gordan har John Blund morfin i sin påse.

Som uttalad intertext fungerar sagor av Isaac Bashevis Singer (därav den slashade titeln). I det nattliga landskapet förekommer också den figur av lera som judisk kultur erkänner som Golem. Det här får dikten att kantra inte rakt mot skräcken, utan mer mot en tillvaro där konturerna har lösts upp. En slags absurd realism, bara. Men det finns något vagt hotfullt i vad diktens kvinna tar sig för: ”gå ut lite hon tar / stövlarna lien och / stänger dörren sveper / bladet längs marken näckrosorna / rasar från / väggarna blöder”.

Det finns i dikten en rädsla för att bli främling inför sig själv. En av Singers sagor handlar om en man vars skor står felvända, som gör att han inte kan företa sin promenad till Warszawa, utan han tvingas vända hemåt till sin familj. Väl där vägrar han erkänna hustrun och barnen, så det främmandegjorda är intakt genom natten. Allt går inte att ställa till rätta, även om dikten kan försöka. Kanske inte allt ska ställas till rätta heller?

Det ljus som morgontimmarna antyder kan inte skänka någon varaktig lindring:

hon

sitter vid den döda

mobilen och

vet inte: ljuset ska

komma

dagen

ska smälta näckrosorna och

vända deras skor

rätt

De här korta böckerna som Poeispamfletten ger ut fungerar som en ventil eller en yta för experiment. Det är frigörande för det stall författare som där kan uppsöka motiv som inte getts plats i deras ordinarie utgivning.

Lys, Clara Diesen, Lejd

 

Under 00-talet gav Clara Diesen ut tre diktsamlingar på Bonniers. Nu utkommer hon som poet efter sexton år med en bok på Lejd, Lys. I mellantiden har hon varit verksam som dramatiker och konstnär. Martin Ålunds omslagsmålning heter ”Tid”, och det är ingen underdrift att hävda att tiden är det huvudsakliga temat för de här dikterna.

Det skulle förvåna mig om Diesen inte ställde upp på den tes T.S. Eliot föreslår i ”Burnt Norton”, och som aktualiserats av Lana Del Rey: ”Tid nu liksom tid då / är båda kanske närvarande i stundande tid, / och stundande tid innefattad i tid förfluten.” (Översättning Erik Lindman Mata.) Hos Diesen är det som gått förlorat fortsatt närvarande, i dikter som framkallar en existentiell svindel. Den som umgås med skilda tidsförlopp hamnar i hisnande perspektiv.

Boken består av tre delar som tecknar ett händelseförlopp där det förflutna aktiveras av nuet. Därmed ges vi kortvariga inblickar i en uppväxt som speglas i ett nuvarande. Barnet är förälder till den vuxne, som en annan poet, William Wordsworth konstaterade: i Diesens dikter förloras gränserna mellan barn och förälder, när vi rör oss i tiden och även i rummet, som utsträcks till rymden. Det är som om den befintliga världen är otillräcklig, att dikterna kräver en kosmisk utblick med kometer och stjärnor, för att betona futtigheten i vår existens.

”Vad gör det om hundra år?” var ett vanligt mantra jag fick höra ofta under uppväxten, som en klen ursäkt när någon gjort bort sig. Diesens dikter visar hur allt som sker förankras i tiden – inget av det som händer tillåts glömmas bort. Så skapar hennes dikter en värld:

så fort ni föddes

hade ni en utblick från hav och virvlar

det fanns i era ögon en fråga

en pupill vilken vidgas ofrivilligt

som en natt då du inte somnar

innan den är över

Men dikterna erkänner också vördnaden inför det som är större än oss: ”innan jag fanns var jag en stjärna / jag föll genom rymden / genom dig föll jag / du svimmade / och sen fanns jag”. Vem är det ”du” som dikten vänder sig till? Diesens dikter är vaga men inte otydliga, och skapar trygghet i otrygga rum. Dikterna befäster också ett magiskt tänkande om att finnas till, i världen och i språket.

Det kunde sägas att Diesen skriver i livets hastighet: i ena ögonblicket är vi barnet, i nästa den gamla människan. I båda positionerna är vi oroliga och fyllda av ovisshet, eftersom åren som gått inte förbereder oss på den förvirring som uppstår kring identiteten. Vad som står klart är att Diesen tillför något till vår samtidspoesi med sin okonventionella blick på det som omger oss, men också genom att fästa fokus på inre processer.

Då kan hon med hjälp av grammatikens generositet visa samspel mellan barnet och föräldern: ”deras doft / kan lugna fram mig igen / som imma på glas”. Därmed blir dikterna en bekräftelse på det som är både flyktigt och beständigt.

Essä NR 21; NR 22-23

 

Det här är något jag har sagt förr, men det tål att upprepas. Tidskriften Essä har sedan långt innan sensommarens infama regeringsbeställda kulturkanon kartlagt och upprättat en mycket tydligare bild av svenskhet. Det började med första numret hösten 2017, som handlade om Carl Jonas Love Amqvists essä om fattigdomen, och vips är vi framme vid 2025 och två nya utgåvor.

NR 21 handlar om Peter Forsskåls framlagda avhandling Tankar om den borgerliga friheten, som skulle ligga till grund för den svenska tryckfrihetsförordningen. Linné skulle namnge en nässla Forsskål hämtat hem från Egypten efter honom – Forsskaolea – (hårdnackad, vild, envis, kantig). Zoologen Albert Kölliker gav sifonoforsläktet Forskalia också namn efter denna förgrundsgestalt, som i det här numret låter fyra skribenter försöka teckna porträttet av honom. Därmed ges vi en bild som dels ger oss kontexten, dels dess betydelse för vår egen tid.

Jakob Christensen benämner honom som ”Linnés kanske mest begåvade lärjunge”. Nu är han väl mer eller mindre bortglömd, men just därför är den här tidskriftens insats en – och här upprepar jag mig igen – kulturgärning. ”Det här är det egentliga Sverige”, lyder det implicita imperativet. Nina Björk fokuserar i sin essä på den andra paragrafen i Forsskåls avhandling, som avslutas: ”friheten bör mista sin skadeliga del, och det allenast blifwa öfrigt, att man efter yttersta wilja får gagna andra och sig sjelf, men ingen skada.” Det rimmar förstås illa med vår skadeverkan på klimatet – Forsskål verkade precis i det skifte från förindustriell tid till det vi nu kallar antropocen.

Staffan Vahlquist ger oss en magistral genomgång av hela avhandlingstexten, som lämpligt nog har lika många paragrafer som tidskriftens nummer i ordningen (21). Bilden som träder fram är av en typiskt svensk avvikare, som vi har sett i tidigare Essä-nummer, som det första om Almqvist, eller senare nummer om Thomas Thorild och Ing-Marie Eriksson, hon som skrev romanen Märit och dömdes för förtal. Clas Livijn, John Karlzén och The Man of Street är några andra särlingar som gärna får bli ämne för ett kommande nummer av Essä.

Detta mastiga nummer – 138 sidor – är ett enkelnummer, medan det följande, NR 22-23 – på endast 88 sidor – är ett dubbelnummer. Det handlar om pacemakern. I mitten ligger ett foto på den första pacemakern, som skapades av Rune Elmqvist och opererades av Åke Senning på patienten Arne Larsson. Bilden liknar på något märkligt sätt en insekt, med sina två spröt. Eller tänker jag på Kafkas besynnerliga skapelse Odradek från novellen ”Familjefaderns bekymmer”, den stjärnformade spolen med så stark egen vilja.

Fast pacemakern är förstås bara en apparat. Tekniken och vetenskapen representeras av Lars Rydén och Jan Eric Olsén, medan Nina Wormbs gör en övergång till cyborgen, och hur vi i dag med yttersta möda kan skilja på biologi och maskin. Andreas Lundberg tar vid med en hjärtats kulturhistoria och hur AI och Chat GPT håller på att göra människan överflödig. Elisabeth Åsbrink skriver om hur en författare – i det här fallet Etty Hillesum – kan transplanteras till en läsare, och Kari Løvaas om hjärtat hos Selma Lagerlöf, både i romanerna och i biografin.

Vore det inte en smaklös ordvits kunde jag få det sagt att de sex skriver helhjärtat om hjärtat, men det är faktiskt sant. Elmqvist och hans team brydde sig inte ens om att ta patent på sin uppfinning, då de trodde att den skulle ha ett begränsat användningsområde. Nu utförs 800 000 operationer med pacemaker varje år i världen, och uppskattningsvis 67 000 svenskar har en sådan inopererad (något fler än de som har medlemskap i Moderaterna).

I Rydéns text om elektriciteten spårar han det konstgjorde livet bakåt till sent 1500-tal och de något senare första experimenten med grodlår som Luigi Galvani utförde på 1700-talet (de skulle i hög grad inspirera den unga Mary Shelley när hon skrev Frankenstein). Pionjären Arne Larsson levde länge med pacemaker – han dog först 2001, i en ej hjärtrelaterad sjukdom. Wormbs skriver: ”Vi är vandrande cyborger, biologiska varelser med syntetiska material i våra kroppar, sammansatta individer, inte bara bildligt utan bokstavligt.”

Eftersom Lundberg är poet blir hans essä vindlande och läsvärd både i detaljer och i överblick. Hans beskrivning av pacemakern lyder: ”rent symboliskt är pacemakern onekligen just det främmande robotfingret som petar i människohjärtat. Framtidens taktpinne.” Och Åsbrinks text är lika halsbrytande när hon visar hur Hillesums ”tänkande hjärta” kan övertas i en läsares agerande, och att vi kan bli mer hjärtliga i vårt sätt att förhålla oss till omgivningen. Løvaas, som jag tidigare läst essäer av på norska, skriver fint om Lagerlöf och hur hjärtat är en konstant symbol i flera av hennes bästa berättelser, med fokus på kortromanerna Herr Arnes penningar och Kejsaren av Portugallien.

Avslutningsvis: själv led jag av något som kallades hjärtförstoring när jag var barn. Det upptäcktes när jag fick smärta i hjärtat varje gång jag tog några löpsteg (sedan dess har jag inte sprungit en meter). Eftersom jag då spelade fotboll fick jag lösa det genom att bli målvakt. Det höll i ett par år, tills vi fick en tränare som tyckte att målvakten skulle löpträna lika mycket som utespelarna, så då gav jag upp min idrottskarriär. Symtomen försvann med tiden, men jag tänker inte riskera något genom att börja springa.

Ingen surf. Handbok i nedkoppling, Jonas Gren, Weyler

 

För inte så länge sedan åkte jag buss ett par timmar. Jag hade fått Connysätet (i mitten längst bak), och satt jämte en ung tjej. Hennes blick lämnade inte telefonens skärm under hela resan. Men vem är jag att döma? Min blick lämnade inte (eller knappt) boken heller. Min erfarenhet efter långa buss- och tågresor ett par gånger i månaden de senaste åren skvallrar om liknande erfarenheter: majoriteten är helt förslavade vid sina telefoner. Undantag: unga tjejer som läser dystopier av George Orwell och Margaret Atwood, och en och annan pretentiös kille som performativläser Dostojevskij.

Poeten Jonas Gren har samlat sina erfarenheter kring ett nedkopplat liv i boken Ingen surf. Titeln är som med allt annat en sanning med viss modifikation, då det mer handlar om att vägra använda smart-telefon. Internet klarar sig väl knappt någon utan, så han tillåter sig sparsam tid med en iPad och en stationär dator för att klara vissa göromål. (Det är förstås bara en tillfällighet, men mitt ordprogram på datorn rödmarkerar undertitelns ord ”nedkoppling”, men låter ordet ”uppkoppling” passera.)

Min gissning är att de flesta skulle säga att de inte är lika beroende av sina telefoner som andra. Förnekelse är förstås det första tecknet på ett beroende. Med blossande kinder kan jag väl erkänna att jag är medskyldig: jag har fått ett sämre läsande på grund av störningsapparaten. Förvisso läser jag fortfarande drygt en bok om dagen, men är min läsning lika fokuserad som den var innan jag då och då tvingades kolla notifikationer och dylikt?

Men det är klart att vår vardag påverkas av att telefonerna kidnappar så mycket av vår tid. Grens bok handlar väl egentligen inte så mycket om honom själv – han förekommer kritiken att det är en lyx att kunna unna sig ett oberoende från smarta telefoner – utan mer om dels effekterna det har på vårt psyke och dels hur den ständiga uppkopplingen går kapitalismens ärende. Några tjänar förstås på att vi tillbringar så omfattande tid på alla dessa appar.

T.S. Eliot skrev en gång, i Burnt Norton: ”människan / tål inte särskilt mycket verklighet” (Erik Lindman Matas översättning). Ibland missminner jag mig, för menade han inte: ”särskilt mycket information”? När internet blev allmän egendom – mitten på 90-talet – spirade optimismen. Vi skulle bli så mycket smartare när all kunskap blev tillgänglig! Världen skulle bli mer rättvis, mer demokratisk, mer fredlig. Hur kunde vi ha så fel? Nu består internet mest av skit. Och vi är ”hyperuppkopplade”, som Gren påpekar.

Ibland stör jag mig på att han faller in i den nyfrälstes språkbruk, men det går förstås inte att rå på det. För det hindrar honom förstås inte från att landa i många givande slutsatser. Kanske de nedkopplade blir en framtida motståndsrörelse. När filosofen Ladislaus Horatius drog i nödbromsen på ett tidigt X2000-tåg i början av 90-talet blev han utskrattad. Fast med eftertankens kranka blekhet: vad händer med människans själ eller andlighet om vi hela tiden söker snabbare lösningar. Jag kan inte vara ensam om att känna leda inför hur Chat GPT håller på att erodera all långsam kunskapsinhämtning i skolan? (För att inte tala om vad varje fråga till AI-oraklet kostar på klimatet: en halv liter vatten varje gång.)

En student på universitetet citeras och illustrerar det Moment-22 som uppstår när Chat GPT blir genvägen: ”Jag tror att det är lite fusk, men det känns också så här: om verktyget finns så är det lite korkat att inte använda det. Eller ja, det är också korkat att använda det, för jag lär mig ju ingenting.” Det här kan vara det mest deprimerande jag har läst i år, och då har jag ändå läst en del deppiga saker.

Gren citerar en av Werner Aspenströms mindre kända dikter: ”Men jag vill inte med den stora drömmens sax / klippa sönder den mindre drömmens väv.” Han ställer också frågan om vilken typ av samhälle vi får om vi inte accepterar eller tolererar bakåtsträvare. Vad menar vi med mångfald egentligen? Utan de sociala medierna som jag sporadiskt följer hade jag kanske missat kommunalrådet Roland Boman i Jokkmok, vars hätska brev till Tidö-regeringen har skärmdumpats i mina flöden. Där skriver han bland annat: ”Jokkmokk är VI, inte vi och dom. Jokkmokk är VI oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg. Där skiljer sig Jokkmokk från regeringens människosyn.”

Är det görbart att gå mot en mer analog värld? Tja, i skolan håller yrvakna politiker på att gå från skärm till pärm. Min egen tid på sociala medier håller på att bli utmätt: jag har lämnat twitter (eller X), Bluesky, och har inte gjort ett iota på facebook. Instagram har blivit allt tråkigare, det med. Min läsning skulle tjäna på att jag tillbringade mindre tid med den smarta telefonen, även om det inte för tillfället är ett alternativ att ditcha den för en 3310.