17 feb. 2025

Visioner i gyttja; Det döda landet, det levande landet, det enda landet; Revolutionen är inställd; ”KUNST” under klarblå kadaver; Vinröda dödsord. Pamflett # 30-34, Herkulesgatans poesiklubb

 

När något har funnits i ett år kan det väl ändå sägas att det har blivit en institution? Åtminstone uppfattar jag den anonyma poeten från Göteborg som går under namnet Herkulesgatans poesiklubb som ett allt mer etablerat uttryck. Nu har fem nya pamfletter anlänt, numrerade från 30 till 34, och med den senaste har det också hunnit gå ett år sedan det hela inleddes med den första, med den betydelsebärande titeln ”Drömmen är oåterkallelig”.

De här fem utgavs från perioden 11 december i fjol till 13 februari i år. Här finns både variation och förnyelse. Några strödda iakttagelser? I nummer 30 dominerar ett visst självförakt. I nummer 34 – samskriven med Aya Kanbar – är sidantalet utökat från de vanliga 12 till 20. Jag ser att detta nummer till skillnad från de övrigas tariff på 30 kronor betingar ett pris på 30 000 kronor: en snygg kommentar kanske till Per Hagmans förhoppning att Ann Jäderlunds poesi ska tryckas i lyxutgåva och vara lika dyr som ett konstverk.


Nu ligger Herkulesgatans poesiklubbs dikter både nära och långt ifrån Jäderlunds sprött eteriska poesi. Det är handgriplighetens poetik, skulle man kunna säga. ”Det här får under inga omständigheter bli en dikt!” heter en av dikterna i nummer 30, ”Visioner i gyttja”. På ett plan verkar dikterna vilja placera sig bortom mening, betydelse och avsikt. Drömmen är kanske att kapa banden till marknaden, så gott som det går. Det är ju en uttalad ambition med detta projekt, att verka vid sidan av det etablerade. Pamfletterna saknar ISBN-nummer, och är svåra att få tag på för den som inte har vägarna förbi Göteborg (fast jag har sett något exemplar i Stockholm också).

Poesins grundförutsättning är väl också den, att inte spela på marknadens pekuniära villkor. ”Baudelärdomar” lyder en annan titel från nummer 30, och skvallrar väl något om upphovspersonens hemvist i Göteborg? Nummer 31 är en cover på T.S. Eliots Det öde landet. ”Det döda landet, det levande landet, det enda landet” har tillkommit som en replik på Eliots död, som inföll för 60 år sedan. Här utlovas många fler volymer, ”max 50 eller minst 100”, med en stolt programförklaring, som jag gärna skriver under på: ”till poesin finns ju inga alternativ”.

Här anspelas på Malte Persson, med anagrammet där ”trams” blir ”smart” baklänges. Är Persson inblandad i Herkulesgatans poesiklubb? Kanske indirekt: det finns ett släktskap i kombinationen av respektlös lekfullhet och sträng lärdom. Möjligen är den nya Det öde landet också en kommentar till Aftonbladets nya giv att sätta plus på sina recensioner, genom att i sviten ”Rysk roulette” ge ++++ till kriget.

Det finns sprängkraft i dikterna, alldeles oavsett. De infiltrerar och ställer till med oreda. Jag uppfattar nummer 32, ”Revolutionen är inställd” som en uppmaning att överge passiviteten, till förmån för ett agerande:

den infernaliska klängtan efter att springa ut i trädgården

och plocka ett äpple och äta det och njuta av dess

sötma och sedan plocka upp enorma massor av

rutten fallfrukt och kasta dessa ruttna frukter i

ansiktet på alla som säger ”jag tänker att”

Sluta tänk, och bara gör i stället. Det behövs nya utopier, och nog tycker jag att Herkulesgatans poesiklubb bistår med några godartade sådana. I nummer 33, ”KUNST under klarblå kadaver”, tydliggörs något av en surrealistisk reträtt. Dikterna hålls ihop av sin oförskämda vilja till förändring. En av dikterna är en ekfras på Dorothea Tannings ständigt aktuella målning ”Insomnias”, som nu går att se på Moderna museet i Stockholm, deras surrealism-utställning. Den är underbar.

Och visionerna upphör inte, utan stegras i det senaste numret, utgiven dagen innan Alla hjärtans dag. Med öppet hjärta finns där sex nya dikter av Aya Kanbar. Om Herkulesgatans poesiklubbs projekt inleddes med en dröm, finns anledning att ställa frågan om allt bara är en dröm, i Calderóns och Schopenhauers anda. Eller om det handlar om att uppvakta det möjliga. Helt sömlöst blir Kanbars bidrag ett inslag i något som liknar ett symbiotiskt skrivande, i skarven mellan det håglösa och det euforiska, i arbetet att ”tänja gränsen tills den blöder”, som det står i en av de vackra dikterna.

16 feb. 2025

Ackumulation av ursprung, Felicia Mulinari, Bonniers

 

Selektering – smaka på det ordet, kanske ett av svenskans fulaste. Om detta handlar mycket om debatten efter de senaste årens gängvåld, och den utsiktslösa desperation som är dess förutsättning. När jag diskuterar frågan med vita hävdar de att privilegier är avskaffade, att strukturell rasism inte existerar i Sverige, att meritokratin tillåter vem som helst att bli vad som helst, bara hen är tillräckligt duktig. Med blodig panna läser jag Duraid Al-Khamisis uppgivna text i DN från i torsdags, om hur förföljelsen mot rasifierade ser ut från den drabbades perspektiv: ”En tid i vilken politiker genom sin retorik och sina beslut underblåser ilska, hat till och med, mot människor som redan exkluderas, diskrimineras, segregeras och utsätts för sociala orättvisor.”

Fiktionen kan utgöra en lämplig yta för att debattera sådana aspekter av samhället, och så uppfattar jag Felicia Mulinaris roman Ackumulation av ursprung. I något som förefaller vara ett dystopiskt framtida Sverige är befolkningen inrättad i zoner. I fyra berättelser speglas erfarenheten av att befinna sig utanför den där omtalade meritokratins gunster. En mor berättar om sin dotter som flydde hemifrån vid tretton års ålder och nu återvänt, tio år senare – stum, sovande, apatisk. En bror berättar om sina problem, om hur det är att torteras så att kroppen blir ödlelik. En poet skriver till Carlitos Marx i ettriga versaler om förföljelserna, besvikelserna, och hoppet. Ett slags centrum eller mittpunkt är Dorothy, dottern som passiviserats till sömn.


Det Mulinari har åstadkommit är en märklig hybrid mellan romanen, dikten, myten och sagan – samt förstås samhällskritiken, inlindad i transparent science fiction. Det är en svindlande roman om det tänkbara och om det sannolika. Dottern Dorothy må vara döpt efter poeten (och geniet) Dorothy Parker, men hon har också lånat drag av hjältinnan Milde i Balsam Karams dystopi Händelsehorisonten. Att Mulinari är poet märks i allitterationerna och i bildspråket: debuten Det som inte kan utplånas var en övertygande uppväxtskildring som tog den egna erfarenheten och gjorde den kollektiv.

Det här är en roman som liknar besvärjelsen och bönen. Det är en vädjan. Mulinari skriver om hunger och ömhet, om svarthet och utanförskap. Hon skriver om skral ekonomi och överlevnad, om svarta vaggvisor och trötthet. Hon skriver om misstänksamhet och rasism, om prövningar och omsorg. Hon skriver om pragmatism och efterapning, om tillit och svek. Hon skriver om tystnad och utopi, om flykt och förvandling. Hon skriver om åldersbedömningar och klasskamp, om tacksamhet och att lovas ETT LIV MED STORA BOKSTÄVER. Hon skriver om Europas stölder och att vara en värdkropp för ett kolonialt system, om ursprung och Attentat. Hon skriver om historia och framtid, om bortkittlade tårar och att leva på en remsa av brist. Den är tillägnad barnen, som en uppenbar varning: akta er, så inte det här blir er framtid. En av kvinnorna i romanen skildras så här: ”Hon ser ut som någon som har överlevt och tänker fortsätta överleva, och de vet alla att överlevnad inte har rum för sorg.”

I familjen är mormodern död, men närvarande hos främst den trasiga dottern, med förmaningar och varningar. Genom hela romankroppen skär budskapet om ambitioner, om önskningar, om visionen av en bättre värld än den vi håller på att skapa. För tillfället nedmonteras demokratin i USA av en galen president. I rask följd ersätts statlig myndighetspersonal av lojala lakejer, och allt vad mångfald och HBTQ+ undanröjs. Vad talar för att något liknande inte kan ske i Sverige?

I Mulinaris tänkta framtida värld visas hur drömmarna är nödvändiga men också nedbrytande. Den onda politikens främsta trick är att göra befolkningen hopplös, i ordets fulla bemärkelse. Mulinari är frikostig med starka kursiveringar i sin roman, och jag läser dem som appeller från en värld som håller på att gå sönder: ”gräns är ett ord som bara existerar i plural […] Om maktlösheten hade haft en gräns så hade den varit placerad runt vår strupe. Om gränsen hade haft fötter hade den använt dem för att stampa mervärde ur oss.” Tendensen är tydlig: vi är på väg mot ett mer cyniskt och segregerat samhälle.

Det här är en finurlig och påhittig roman, vars språkliga energi smittar och kan få en att vilja göra revolution. Mulinari går ut hårt, och upprätthåller detta tempo. Det här brukar ses som en svaghet, eller jag kanske bara förväxlar svensk litteraturkritik med dålig läskondition. Den ilska som bultar genom hela denna roman är besläktad med hur Maja Lee Langvad skrev sin adoptionsbok Hon är arg. I ett land som berömmer sig av inte bara meritokrati (gäsp), utan också av värdet av konsensus, brukar vrede räknas som en karaktärsbrist. Låt mig, med den här romanen som bevismaterial, redovisa en avvikande uppfattning.

Bra romaner ska skava och irritera, och vara motsatsen till inställsamma. Det kan inte tillräckligt inskärpas hur angelägen Mulinaris vackra och sorgliga roman är, hur mycket av puls, blod och nerver den innehåller – kort sagt: liv. Den borde läsas av alla som bryr sig om vart vi är på väg, oavsett om vi tror på dystopin eller utopin, på rättvisa eller privilegier.

15 feb. 2025

Ett liv värt att leva. Varför självmord blev människans följeslagare, Christian Rück, Bonniers

 

Ingen orkar vara olycklig jämt. Det vore en överdrift om jag påstod att jag tänker på självmordet varje dag, men det finns perioder då jag inte klarat en vaken timme utan att tänka på det – ofta har dessa tankar också nästlat in sig i sömnen, i drömmarnas oskyddade rike. Döden lämnar en inte i fred.

Hur ska en då förhålla sig till självmordet? Jag märker att jag alltid tänker på det i bestämd form: betyder det att jag låter beslutet vackla mellan det bestämda och det obestämda? Går det att bestämma sig för att avstå? Ett sätt att hantera och bearbeta de farliga tankarna är att sätta sig in i ämnet. Al Alvarez skrev för många år sedan essän The Savage God, som jag hade nytta av när jag gjorde ett gymnasiearbete om självmordet, med exemplen Sylvia Plath, Michael Strunge och någon till som jag har glömt.


Det är på något sätt typiskt Sverige att en bok om självmordet vann det största litterära priset, Augustpriset (det går inte ens att göra satir av det). Christian Rücks Ett liv värt att leva. Varför självmord blev människans följeslagare är en naturlig pendang till hans förra bok Olyckliga i paradiset. Det här är en bok värd att läsa.

I avslutningen nämner Rück en kvällspromenad över Västerbron, där ambulanspersonal samtalar med en kvinna som avstått från att hoppa mot en säker död. Han tackar för skyddsräcket som denna kväll räddade ett liv. En avvikande åsikt har framförts av Lena Andersson, som menar att var och en borde själv få fatta beslut över sin död. Skyddsräckena förstör ju henne möjlighet att få en fin utsikt över staden: ”Om inte förr visade sig det när sedan klåparna och förmyndarna erövrade makten över staden och beslöt att ta på sig ansvaret för det som folk ansågs oförmögna att avgöra själva.”

Två saker här: för det första är Stockholm inte en så vacker stad att den tar skada av ett skyddande galler, snarare tvärtom. För det andra kan jag i många fall hävda att form går före funktion – inom litteraturen, inom modet – men när det gäller människolivet offrar jag gärna estetik och form om det räddar liv. Eller så här: jag finner större auktoritet i Christian Rücks erfarenhet som psykiater och professor i psykiatri än i Lena Anderssons hobbyfilosofi.

Sverige har sedan några år en nollvision om självmordet. Det kanske aldrig går att uppnå, men nollvisionen i trafikdöd har åtminstone lett till att färre dör i trafiken än i något annat land. Det är en utbredd myt i världen att svenskar är självmordsbenägna. Enligt pålitlig statistik dör årligen omkring 18 svenska individer per 100 000 invånare, medan det 1980 var 33 per 100 000. I Europa är det aningen högre än genomsnittet, som är 17 per 100 000 invånare. Men det här är ju bara siffror! Rück uppehåller sig inte ens vid dessa (som går att hämta hos Folkhälsomyndigheten och Karolinska Institutet).

Mer utreder boken den ibland hårfina gränsen mellan självmordet och aktiv dödshjälp. Det är en grannlaga fråga, och jag tror aldrig att jag kommer att ändra uppfattningen (inte ens på dödsbädden; allra minst på dödsbädden) att dödshjälp är oacceptabelt. Rück drivs av optimism, och uppehåller sig vid de omedelbara riskerna med dödshjälp. I flera av hans exempelberättelser finns ångern närvarande: någon sväljer medvetet ett dödligt gift och ångrar sig, till exempel.

Som väntat skriver Rück lättillgängligt, och det finns inte mycket att klaga på (för den som inte pedantiskt nog förväntar sig kongruens och infinitivmärken). Jag må vara oense med oskicket att använda verbet ”suicidera”, men det är förstås en smaksak om man accepterar sådana ord (varför det inte går att skriva ”begå självmord” övergår mitt förstånd). Tyskans ord för självmordet, freitod, har en vacker klang: den frivilliga döden, men det är kanske osmakligt poetiskt i sammanhanget.

Historia och nutid knyts ihop bra, i en genomgång som tar oss till de tidiga kristnas stigmatisering av självmordet som en synd. I romarriket var det inte acceptabelt, men de gav dispens i några fall: livsleda, hög ålder, sorg, smärta (i synnerhet njursten och huvudvärk), samt galenskap. Rück avfärdar teorin att djur – exempelvis delfiner och lämmeldjur – kan begå självmord. Han menar att han inte ser det som sin uppgift att tillhandahålla verktyg åt den som vill avsluta sitt liv: ”Min väg är att stå på livets sida.”

Och svaret på det livs- och dödsdilemma som mänskligheten alltid tampats med kanske ligger i något så enkelt. Det räcker med att bekräfta livets värde. Och nestorn i svensk sucidiprevention, Bo Runeson, som en gång bistod Rück i ett svårt fall, intervjuas och ger en god läxa: ”Att vara schysst mot andra ger så mycket tillbaka. Det ger så mycket upplevelse av värme.” De svåra fallen är kostnadskrävande för vårdapparaten, och då blir den snabba och billigare lösningen medicin. Med mer samtalsterapi skulle nog den svenska nollvisionen – Suicide zero på nyspråk – bli så gott som realiserad.

14 feb. 2025

Kärlekspoesi till Alla hjärtans dag

 

”Varför är det ingen som vill ha mig?” Så lyder en av de många korta dikterna i Olja Juléns redan klassikerstämplade diktsamling Orissa från 1999. Det kan inte vara en tillfällighet att tre av den svenska poesins stora namn samtliga var, för att använda en modern term, incels. Det skiljer i runda slängar 200 år mellan Erik Johan Stagnelius och Julén, och precis däremellan hittar vi Gustaf Fröding.

Nu stundar Alla hjärtans dag, och det når mig rapporter om att många män finner det svårt att uttrycka starka känslor som inte handlar om Romarriket eller fotboll. Kan kärlekspoesin vara behjälplig när de ska uppvakta sin partner? Ja, om vi litar på filmen Döda poeters sällskap, där läraren John Keating berättar för high school-eleverna varför språket uppfanns: ”För att uppvakta kvinnor!”

Karin Boye, Stina Aronson, Rut Hillarp

Leta för all del inte efter kärleken i Stagnelius dikt ”Till förruttnelsen”, där han önskar gifta sig med döden, eller i Frödings dikt ”En kärleksvisa”, som handlar om att gå till prostituerade. Inte heller har dagens mest aktuella poet, Bruno K. Öijer, gett oss mycket att hämta av kärlekens lycka, men desto mer av tågräls och rökhosta. Och om du instämmer att samtycke är sexigt ska du akta dig för att citera Hjalmar Gullbergs gamla dänga ”Kyssande vind” (”Vad fäster en vind / sig vid om han får?”).

Nä, sök hellre kärlekspoesin hos några som vågade skriva om begär och åtrå utan att finna det löjligt. Ta en av Karin Boyes mest älskvärda dikter, ”Idyll”, med rader som ”Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag. / Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme. / Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara, / att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.” Hos Boye vet kärleken inga gränser.

Eller ta något av Rut Hillarp, hon som kallade sig ”ett erotiskt geni”: ”Slit väskan från mina värkande höfter / Dina ögons rymd har stöpt mina fåglar i sten / Tag dem ge dem åter deras vingar / För vem har jag fångat dem om inte för dig.” Eller ta en av Stina Aronsons dikter i mästerverket Tolv hav: ”I min nöd ropar jag mitt eget namn/ och lyssnar förgäves efter det trofasta ekot / från jordens berg. / Stanna, min älskade, låt oss ropa, ropa, / låt oss brinna skyhögt / som de skeppsbrutnas eldar.”

Boye, Hillarp, Aronson i all ära, men det här är dikter som har snart hundra år på nacken. Finns det ingen modernare kärlekspoesi, kanske du invänder. Och låt den gärna vara mindre deppig än Ola Juléns! I så fall kan jag tipsa om den pålitliga Ann Jäderlund, fortfarande aktiv poet. Ingen kan som hon förgylla språket med sinnlighet: ”Jasminfingrar mot huvudgärden / Rosa hud som papperstunna / Fuktiga ögon kärleksblad / Som blommor levande huvud tunna / Andas mörka röda kyssar”.

Den som tänder på sådana kåta blomster kan också ha utbyte av Axel Winqvists diktsamling från i fjol, som heter just Kåta blommor: ”i slängkyssarnas rytmik / ska kärlekens eftermäle / nå sin slutdestination / avdragen bryr jag mig inte om / men det finns en värdefull smekning / som pågår i ditt huvud”. Ingen skriver lika omedelbara kärleksdikter som Hanna Rajs, och sno gärna de här raderna från Under månen som kom 2020: ”pirrig e ja för din röst sa nåt / å din röst e mmmmm / fingrarna på egna halsen / de e så man vet va / dina mörka ögonen / dom har ingen botten”. Så kan cirklar slutas: Rajs är lika queer som Boye.

Men om inget annat hjälper: välj antikens Sapfo. Du behöver inte gå till den mest kända, som inleds ”Gudars like tycks mig den mannen vara”. Nä, nosa rätt på något av hennes suggestiva fragment. Nummer 47: ”Eros skakade mitt / hjärta liksom bergvinden drabbar ekarna”. Eller 48: ”du kom, som jag längtade, / och svalkade mitt hjärta som brann av begär”. Och säg den av människa född som kan motstå nummer 54: ”som kom från himlen klädd i purpurmantel”. Om du citerar en sådan rad och inte belönas med minst en kyss är det något fel på hen du uppvaktar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/2 2025)

Parad, Rachel Cusk, översättning Niclas Hval, Bonniers

 

Det är inte helt klart vad Rachel Cusks nya bok Parad ska kallas: novellsamling eller roman. I fyra separata kapitel berättas om olika konstnärer, där var och en endast getts initialbokstaven G. Liksom Virginia Woolf i romanen Mot fyren skapade konstnären Lily Briscoe som ett alter ego, har Cusk också laborerat med konstnärer – senast i Andra stället som kom för ett par år sedan.

I första kapitlet, ”Stuntmannen”, får G en briljant idé. Han börjar måla sina motiv upp och ned, och erhåller genast gott renommé. Att ställa världen på ända är ingen dum förutsättning för en konstnär. Det fungerar också som en indirekt kommentar till konstens återvändsgränd, för vad återstår för konstnären att ta sig för när allt redan har gjorts? I samma kapitel blir den kvinnliga berättaren överfallen på gatan av en annan kvinna – helt opåkallat. Hon som stått för attacken vänder sig om för att beskåda sin prestation, och det ser på något sätt ut som en konstnär som betraktar sitt verk.


Ja, eller en författare: Cusk hör till den skara orädda författare som inte räds attacken. Hon har en omsorgsfull stil och en skarpsinnig blick på människan. Med små försåtliga hugg närmar hon sig oss, vi som läser. Tänk dig motsatsen till Kanye Wests versala utfall på twitter: rasistiska, homofoba, misogyna. Där West skriver som en högstadieelev, hög på provokationen, är Cusk subtil och tillbakadragen, och just därför så farlig – vi märker det knappt när hon skär sina vassa snitt i oss.

Samtidigt är Cusks stil både smidig och osmidig, både raffinerad och krånglig. Hon hamnar ofta i kategoriska slutsatser som ändå är nyanserade. Det är orättvist mot översättaren, men Niclas Hval lyckas inte alltid överföra det som är direktheten i hennes prosa. På engelska är hon definitivt mer rakt på sak, mer konfrontativ, och på svenska tyvärr mer omständlig. Ändå lyckas Hval rätt ofta med att förmedla tätheten.

I den här boken förekommer flera resonemang kring manligt och kvinnligt, där det inte alltid går att klarlägga vad som är ironi och vad som är uppgivenhet – och det är ingen dålig utgångspunkt. Därmed vidgar Cusk ens syn på världen. Hon lyckas också skriva självcentrerat utan att det blir navelskådande. Jämför för all del med tv-serien Trolösa, som nu går på svt, efter Ingmar Bergmans manus: den är helt livlös och statisk i jämförelse med Cusks bok, som också handlar om hur svårt det är att förena konstnärligt skapande med relationer till andra människor.

Hur bra jag än tycker Bergman är – han har gjort många filmer som vida överträffar Trolösa – klarade han aldrig av att nå lika långt som Cusk. En mening som denna – ”Konsten är en pakt mellan individer som inte vill ge samhället sista ordet” – skulle aldrig ha formulerats av honom. Här ger Cusk ämnet företräde framför det egna jaget.

I flera av texterna handlar det om samspelet mellan konstnär och kritiker. I många av de sanningar som utsägs blir resultaten förbluffande. Hon undviker skickligt allt som närmar sig det programmatiska, även när hon skriver om det manliga och det kvinnliga som antagonistiska krafter. Hon lyckas också framställa något som måste kallas motsatsen till vår tids svåraste folksjukdom: cynismen. Hon visar hur vi begär det som kanske inte direkt förgör oss men som är skadligt för oss. Konst är till sin natur våldsam, och Cusk underskattar inte denna mörka, dionysiska funktion som bland annat Camille Paglia skrivit om (Sexual Personae), och blundar inte heller för att det finns självförvållat våld, som det antyds i tredje delen, ”Dykaren”.

Läsare som hävdar att de aldrig eller sällan läser om böcker har alltid förvånat mig. Jag undrar om de läser fel, eller bara läser fel sorts böcker. Cusks böcker hör definitivt till de jag förväntar mig läsa fler gånger, för att upptäcka hur flera av hennes tankar verkar gripa in i olika skeden av ens liv. Men också för att hon skriver saker som kommenterar samtida fenomen. Det här årets första kultursidesdebatter har i hög grad sysslat med Alice Munros vandel, när hon skyddat en pedofil som förgrep sig på hennes dotter. Cusk skriver: ”Varför var ett verk tvunget att gå att identifiera med en person när det i lika hög grad var en produkt av en delad erfarenhet och historia?”

Det är nog en gängse bild att Rachel Cusk är en exklusiv författare för finsmakare, en ”författarnas författare”. Men så sa man länge också om Virginia Woolf, inte minst i det efterblivna Sverige, som bara hade översatt tre titlar när det gått drygt 35 år efter hennes död. Nu verkar hon få fler och fler läsare för varje ny generation. Läsekretsen ska inte underskattas: ibland är vi svältfödda på intelligent skrivna böcker. Ändå är jag inte helt nöjd med Parad. Den första delen om konstnären som målar upp och ned är klart överlägsen de andra, som bleknar vid en jämförelse.

Då kan hennes omtalade immunitet mot missklädsamma klichéer svikta (”en blixt av fasa”, ”en avgrund av skräck”). De fyra delarna speglar sig i varandra, men inte alltid med glasklar blick. Litteraturens öde är att vara både fönster och spegel, och det talas ofta om dess funktion att utgöra ett fönster mot en yttre värld. Fördenskull ska vi inte underskatta dess funktion av spegel: minns de speglar som teatersällskapet ställer fram mot publiken i Woolfs Mellanspel. Cusk framför också indirekt sådana speglar mot sin läsare.

13 feb. 2025

Aldrig färdig. En obotlig omläsares memoarer, Vivian Gornick, översättning Maria Lundgren, Natur & Kultur

 

I ett gammalt avsnitt av tv-serien Seinfeld frågar sig Jerry varför folk behåller böcker de har läst, som ett slags troféer. Han undrar om de tror att något ska hända om de läser om en bok, att Ahab och valen blir kompisar i Moby-Dick? Men det är en töntig inställning (ok, jag fattar att det är ett skämt, att han spelar en karaktär etc). Någon som definitivt skulle ha invändningar är Vivian Gornick.

I boken Aldrig färdig. En obotlig omläsares memoarer, som fullbordar en trilogi självbiografiska essäböcker, vars två första installationer på svenska tidigare getts ut som Starka band och Den udda kvinnan och staden. Här slår hon ett slag för omläsningen, och visar med handfasta exempel att det minsann hinner hända saker med den person som läser en bok i ungdomen och läser om den flera årtionden senare. Det här är goda nyheter för oss som bor i Sverige, som lite då och då ställs inför nyöversättningar av klassiker: i fjol kunde vi därmed läsa om favoritböcker av Goethe, Virginia Woolf, George Eliot, Oscar Wilde och Laurence Sterne, för att bara nämna en handfull. Den bok jag kanske ser mest fram emot i vår är en nyöversättning av Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick: äntligen ges jag tillfälle att läsa om den!


Aldrig färdig är förstås en underbar titel, och helt sann. Varför läser vi då? Gornick svarar så här: ”framför allt erbjuder läsningen en flykt undan kaoset i mitt huvud. Ibland tänker jag att läsningen ensam har utrustat mig med det mod som krävs för att leva, och det sedan de tidigaste barnaåren.” På bokmässan i höstas kunde man hämta pins från Litteraturbankens monter. På en av dem stod det följaktligen: ”Läs dig modig”. På en annan: ”Läs dig upprymd”. Jag plockade på mig båda.

Gornick berättar om sina prövande steg mot ett liv som skriftställare, med artiklar publicerade i The Village Voice på 60-talet. Där lärde hon sig skriva samhällsengagerat och personligt, eftersom det uppmuntrades av redaktionen. Hon är en mer pragmatisk än dogmatisk läsare, och avslöjar att hon av en slump halkade in på feminismen.

Men i första hand är den här boken en genomgång i tio kapitel av olika författarskap som hon omprövar vid en omläsning. Några av namnen: Marguerite Duras, Colette, Elizabeth Bowen, J.L. Carr, Natalia Ginzburg och Doris Lessing. När hon skriver om engelskspråkiga författare är hon mer mångordig, och det är lite synd, för hon hade gärna fått skriva mer om exempelvis Duras. Å andra sidan hör kapitlet om D.H. Lawrence till det bästa, och utgör en stark påminnelse om en för svenskt vidkommande underskattad författare. Här är han förstås mest känd för romanen som åtalades för osedlighet, Lady Chatterleys älskare, men Gornick skriver om Söner och älskande, och sällan har jag känt ett sådant sug efter att läsa om en roman. Hon skriver också insiktsfullt om en annan bortglömd författare, Saul Bellow, som väl efter sin död för tjugo år sedan har hamnat allt längre från litteraturkanons centrum – speciellt i Sverige.

En av metoderna Gornick tillämpar handlar om att följa hur hennes engagemang växlar, och att hon intresserar sig för olika karaktärer för varje omläsning. Att vara omläsare innebär att du blir ombytlig. Gemensamt för hennes genomgångar är att hon diskuterar tidens gång, men också att hon kontemplerar sinnligheten som författarna utövar – passionen och åtrån. Du kan alltid lita på någon som tar böcker och läsning på lika stort allvar som hon gör: ”Det gör mig inget om jag har lovprisat en bok som vid en omläsning skulle ha visat sig vara medioker – det kan jag leva med. Men jag står inte ut med tanken på att ha gjort det omvända.”

Vi som lever nu kanske är världshistoriens sista läsare. Att det fortsätter tryckas allt fler böcker varje år kan inte dölja det faktum att dessa böcker når allt färre läsare. Det finns något paradoxalt i att en författare som Elizabeth Bowen – som bland annat skrivit den formidabla romanen Hjärtats död – på sin tid (1938) kunde förvänta sig en intelligent läsekrets som inte skyggade för formexperiment och avancerad berättarteknik. Vad vi har fått nu är, på grund av ljudbokens genomslag, en förenklad berättarstruktur som absolut inte får ställa krav på lyssnarens koncentrationsförmåga. Paradoxalt nog har tv-serien genomgått en motsatt inriktning, med parallella spår och mängder av sidointriger. För länge sedan, på 00-talet, talades det om tv-serien som ”den nya romanen”, men föga anade jag att det är först nu som det har blivit sant på riktigt.

Det Gornick har gemensamt med alla riktiga läsare – utöver förkärleken för omläsning – är att hon uttrycker en djupt känd tacksamhet. Det här genomsyrar hennes framställning, och det kan inte inskärpas tillräckligt. Skönlitteraturen är människans bästa uppfinning. I januari skrev Hanna Fahl en intressant krönika i DN om hur samtiden börjat tröttna på berättelser och storytelling, utifrån att andra säsongen av tv-serien Squid Game inte skapar några starka känslor hos tittaren. Hur ska vi orka bry oss om fiktionen när verkligheten i sig förvandlats till fiktion?

Tja, vi kan ju börja med att bry oss om och läsa den skönlitteratur av bestående värde. Jag har inga direkta invändningar mot de författare Gornick skriver om (att jag skulle ha bytt ut några stycken är själva poängen med en läsares urval). Hon väcker intresse genom sitt nyfikna förhållningssätt. Så, om du är trött på verkligheten, att den känns påhittad och falsk – läs till exempel Söner och älskande. Det tänker jag göra.

12 feb. 2025

Den smala lyckan, Hans Gunnarsson, Bonniers

 

Med en novellfläta förnyar Hans Gunnarsson novellgenren. Visst handlar berättelserna om ett gäng brevbärare, men det stora mönstret som tecknas antar konturerna av ett identitetslöst Sverige.

Vet du vad en novellfläta är? Om inte kan Hans Gunnarssons nya bok vara behjälplig. Efter att ha slagit igenom som en av de talangfullaste novellisterna under 90-talets novellboom har han skrivit några ytterst läsvärda romaner – däribland All inclusive och Nattsida. Nu utkommer så hans nya bok, Den smala lyckan, som kallas just novellfläta.


Det rör sig om elva noveller, vars vardagsbetraktelser knyts ihop genom ett antal karaktärer som återkommer, samt att de råkar vara brevbärare. Inom litteraturen saknas företrädare för detta yrke, om man undantar charlatanen Charles Bukowski. Fast det är lite snålt av Gunnarsson att nämna denne författare och blunda för svenske Ludvig Köhler, vars roman Posten från 2018 ju var en riktigt bra arbetarskildring.

Nåväl! I kulissen smyger en författare, kallad ”Cigarren”, som intervjuar de olika brevbärarna, som ibland samlas för att ha bokklubb. Det här är ett grepp som Gunnarsson har använt förr, att på postmodernistiskt maner skriva in sig själv i rollförteckningen. Men det är skickligt gjort.

I en av novellerna smygäter en karaktär några upphittade piller, och efter ruset upptäcker han ett rött märke under ögat, liknande en tatuering. Mönstret bildar Sveriges karta, och det är en ytterst passande beskrivning av Gunnarssons arbete – han kartlägger den svenska mentaliteten. Där finns unga killar som slåss, i avsaknad av allt hopp, och vanlisar som går till prostituerade. Till Sverigebilden hör också allt ifrån bordshockey till skilsmässor.

Novellerna balanserar mellan vardaglighet och elegans, och en läsares uppfattning om vad som är trovärdigt utmanas ofta. Att välja posten som sammanhängande tema för en berättelse om ett Sverige som tappat sin identitet är lyckat. Karaktärerna tillhör det folkslag vi kan kalla de ej önskvärda, och de är kroniskt vilsna, med en otur som grinar dem i plytet när de hamnar i allt mer tilltrasslade situationer.

Gunnarsson kan så här långt in i sin karriär som författare, med en sisådär fjorton böcker i bältet, unna sig en viss auktoritet i språk och berättarteknik. Det är trivsamt, men samtidigt odlar han en humor som inte respekterar några gränser till det passande. Därmed blir det hejdlöst roligt när vi tar del av de olyckliga brevbärarnas öden. Eller så här: vi bjuds på gapflabb, men priset är att vi skrattar i ett skoningslöst mörker.

Till skillnad från romanen, som kan se ut hur som helst i våra tider, har novellen stelnat i sin form. Därför välkomnar jag Gunnarssons upptåg. De drastiska vändningarna livar upp ens läsning, och vi invaggas i falsk trivsamhet gång på gång. Allra mest imponeras jag nog ändå av Gunnarssons blick på oss människor. Vi må vara fyllda av komplex, ängslan och tillkortakommanden – så sett är det här en välputsad spegel – men det är också därför vi är så mänskliga.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/2 2025)

Drömmaren Rousseau, eller Om frihet, fantasin och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle, Tatjana Brandt, Förlaget

 

Påminn mig nu, vem var Rousseau? Schweizare, som skrev så fint om uppfostran och lämnade bort sina egna barn. Länken mellan upplysningen och romantiken, eller mer krasst uttryckt den som förde in känslan i förnuftet. Att han haft enormt inflytande på västerländsk kultur i flera århundraden går inte att bestrida – men när lästes han senast?

Finlandssvenska essäisten och kritikern Tatjana Brandt har ägnat flera år åt Jean-Jacques Rousseau. När jag träffade henne i Helsinfors för två och ett halvt år sedan var hon mitt inne i den bok som nu föreligger: Drömmaren Rousseau, eller Om frihet, fantasi och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle. En kan ta sig an boken på två sätt: antingen som ett besvär då ens kunskaper om Rousseau är begränsad, eller som ett givet tillfälle att förkovra sig i okänd mark. Kort sagt: läsa för att upptäcka något nytt.


Tatjana Brandt gör en litterär utgrävning och läser Rousseau för att förstå världen. Men man kan också läsa Rousseau för att förstå sig själv, i en allt mer osäker värld. Rousseau kan sägas vara en av förgrundsgestalterna till autofiktionen, med den besynnerligt aktuella Bekännelser. Fast Brandts ärende ligger långt ifrån i att skapa långsökta paralleller mellan honom och dagens författare – han är alldeles för förankrad i sin tidsanda för det; men det behöver inte betyda att han trivdes i sin tidsanda. Brandt förklarar: ”I allt han säger och gör finns en omisskännlig kontakt med den punkt där den yttre världen stormar in över individen.”

Med hjälp av kronologin följer Brandt i Rousseaus spår, och fokuserar i största möjliga utsträckning på skriften. Levnadsödet får man på köpet, då det skrivna är så fastknutet med det levda. Han föddes 1712 i Genève, i en hantverkarfamilj där mamman dog i barnsäng och pappan liksom trettio procent av befolkningen var urmakare, men sonen var omöjlig som gesäll. Det var en enkel, medelklassig härkomst. I många år lever han utomäktenskapligt med sömmerskan Thérèse Levasseur, mamman till de fem barnen som skänktes bort när de levde i Paris. Hur främmande det än ter sig nu var det något av en rutinmässig procedur i Paris under mitten av 1700-talet: vart fjärde barn skickades iväg till fosterföräldrar.

Själv uppfostrades Rousseau hos mammans släkt. Pappan fick göra neslig sorti efter att ha utmanat en fiende på duell, men tillhört för låg klass och därmed gjort sig omöjlig. Rousseau läser slaviskt romanerna i mammans bibliotek – idel kärleksromaner – och lägger grunden till sin identitet som drömmare. I våra dagar har det fått en pejorativ mening, och kan låta som en klen syssla, att vara en drömmare, men i sanningens namn behöver vi personer med visioner och sådana som orkar protestera mot den rådande ordningen. Som ung hade han en benägenhet både till kleptomani och att blotta sig i olämpliga situationer, men lyckas undkomma bestraffningar (den som blottar sig måste ha huvudet på skaft, som talesättet lyder). Genom livet led han av svåra åkommor koncentrerade till sitt urinrör, men var också grav hypokondriker.

Men han verkar också ha varit en stor egoist, något som kanske inte ska ligga honom enbar till last. Det är nog svårt att bli en betydande författare utan sådana uppoffringar. Eller så här: visst går det att skapa sig en karriär och samtidigt vara en hedersprick, men du måste nog vara skoningslös för att skapa det som är odödligt. De neuroser han drogs med har nog bidragit till att göra honom begriplig också i vår kontext. Rousseau hade en i stora stycken obesvarad kärlek till musiken – bland annat försökte han lansera ett alternativt notsystem. Operan ”Byspåmannen” går ändå att lyssna på med behållning: jag hittade en inspelning med Nicolai Gedda, och det lät – trivsamt.

Det här är en intelligent skriven bok, kvick och vederkvickande, och mycket underhållande. Brandt tar till vara en författares behov av ensamhet: ofta framstår Rousseau som isolerad från sin omgivning, hur beroende han stundtals än må vara av dess gunster för att klara sitt uppehälle. Ensamheten är något även en kritiker behöver, och Brandt använder den som en slags programförklaring. Det har också fått henne att skriva sina utmärkta böcker (tidigare Fängslad och Läsa tankar) som smidigt lösgör sig från alla skolor och teoribildningar för att hävda individens tolkningsföreträde. Vad hon så gör är att i ordets bästa mening läsa kritiskt. Att skriva innebär att skaffa sig ett gehör för dissonanser.

Med nyfikenheten som ledstjärna skriver Brandt, och hon är generös med observationer av Rousseaus ”sinnliga” prosa – det är ett understatement att denna stil har smittat av sig på hennes egna språk. Underförstått öppnar hon för egna observationer kring undervisning när hon skriver om Rousseaus betydelse för pedagogiken. Och hon skriver med skärpa, men framställningen blir aldrig akademisk och torr. I stället bidrar hon med en uppiggande rant om hur vetenskapen måste lära sig ta med osäkerheten som en faktor. Hon frammanar värdet i att läsa både i yttre mening – den identifikatoriska (affektiv respons) – och i inre mening – för att inhämta insikter. Det här gör att bilden av Rousseau är långt ifrån okritisk.

Här blir han sinnebilden för filosofen som vände blicken inåt, i Marcus Aurelius anda (Självbetraktelser). I Brandts tolkning går det också att förstå varför det är givande att läsa Rousseau även i dag, med så många människor fastkedjade vid sociala medier. Så här summerar hon intrycken av hans ”Första avhandlingen”:

Texten avslutar han vackert med att skriva att det är meningslöst att genom fjäsk och lysande sociala koder försöka hitta lyckan. Att stiga i andra människors aktning är fåfäng möda om man inte först kan högakta sig själv. Roten till både lycka och dygd står, menar Rousseau, alltid att finna djupt i ens eget hjärta.

Överlag är Brandt bra på att avteckna inslag där Rousseau har något att säga oss nu: ”Hur ska det gå att älska sin nästa om det man begär inte är den andra människan, utan hennes beundran? Är vi dömda att kretsa som månar kring vår egenkärlek?” Inte heller var han något fan av meritokrati, för det gynnar endast de redan privilegierade.

Spåren av Rousseau går också att finna i romaner som Emily Brontës Wuthering Heights (Brandt väljer originaltiteln framför den svenska Svindlande höjder). Under sin livstid var Julie, eller Den nya Héloïse den mest lästa romanen i världen – nu är det något av Colleen Hoover (svindlande tanke!). Kanske det här är det egentliga startskottet till romantiken, fjorton år innan Werther avfyrade pistolen mot tinningen i Goethes eponyma roman. Den var så populär att läsare fick hyra boken till timpris – tänk om de hade varit smarta nog att uppfinna folkbiblioteket, säger jag bara.

Natur, kultur och ojämlikheter, Thomas Piketty, översättning Anna Petronella Foultier, Nirstedt/Litteratur

 

Thomas Piketty har seglat upp som en fixstjärna på den ekonomiska himlen. Oj, dålig metafor, bäst att ändra: på senare tid har nationalekonomen Thomas Piketty fått genomslag för sina idéer om marknaden, och kritiken mot den rådande synen att vi inte kan ändra på naturlagen om en orättvis fördelningspolitik. Nu utkommer på svenska en kortare introduktion – sedan tidigare finns några mer bastanta verk om kapital och ideologi – Natur, kultur och ojämlikheter.

Det är med bävan jag tar mig an denna nätta volym. Jag vet inget om pengar; få saker intresserar mig mindre (jag vet: det är en privilegierad position att ens kunna säga så). Hade jag haft pengar som intresse skulle jag ha gjort något annat än bloggen bernur, som inte ger mig ett öre i lön.


Men orättvisor intresserar mig desto mer. Varför är världen så orättvis? Stämmer det att alla länder är ojämlika, men att somliga länder är mer ojämlika än andra? Pikettys bok utgår från en föreläsning från Musée du quai Branly-Jacques Chirac 2022. Mark Fisher har skrivit: "Det är lättare att föreställa sig att världen upphör än att kapitalismen gör det", och de som dragit vinstlotten brukar hävda att ojämlikheterna är naturliga och eviga. Att så inte behöver vara fallet visar Piketty bland annat genom exemplet Sverige.

Nu räknas Sverige som ett av de ekonomiskt mest jämlika länderna. (Här harklar sig Andreas Cervenka, som menar att de svenska sjuksköterskorna beskattas (jag skrev nästan ”bestraffas”) hårdare än miljardärerna.) Men så har det inte alltid varit: under perioden 1865-1910 var det bara de rikaste tjugo procenten – av männen, kan behöva betonas – som hade rösträtt. Dessutom: beroende på förmögenhet hade de mellan 1 till 100 röster var.

Vad som har åstadkommit en förändring mot mer jämlikhet i Sverige och främst norra Europa? Kollektiva regler, samt starka fackföreningsrörelser. När nya ekonomiska system införs måste politiken följa med. Tyvärr talar mycket för motsatsen nu, med allt starkare koncentration mot oligarker och miljardärer (tidskriften Time hade nyligen ett omslag där Elon Musk satt vid presidentens skrivbord i Vita huset).

Det är en del sifferexercis i boken. Beklagligt nog har mycket stått stilla de senaste hundra åren. De rikaste 10 procenten må ha fått något sämre villkor, och de fattigaste 50 procenten fått det aningen bättre (marginellt, minst sagt), medan de stora vinnarna ligger i spannet däremellan. Med andra ord: framväxten av en alltmer burgen medelklass. När progressiv skatt har införts har många ändå lyckats hitta kryphål och ägnat sig åt skatteflykt inom lagens råmärken.

En negativ effekt handlar om hur utbildningen har prioriterats ned de senaste tio till femton åren. Kort sagt kostar skolan för lite, och på sikt kommer det att kosta samhället mer. För den som jobbar i svensk skola kommer det här inte som någon överraskning. Dagens makthavare har ett stort ansvar i hur ett samhälle som sviker de unga utformas.

Det är optimistiskt av Piketty att mot sluttampen tro att annalkande klimatförändringar tvingar fram ännu mer jämlik fördelning av kapitalet. Det kan (minst) lika gärna bli motsatsen – att de rika isolerar sig ännu mer, förskansar sig med ännu högre stängsel mot pöbeln. Något mindre utopisk ter sig hans tilltro till nya ekonomiska system, att kapitalismen kan sjunga på sista versen. Han förespråkar en ”deltagande, demokratisk och ekologisk socialism”. Gud give att han får rätt.

11 feb. 2025

Monsters. What Do We Do With Great Art By Bad People?, Claire Dederer, Sceptre

 

Den senaste tiden har debatten kring cancelkulturen siktat in sig på Neil Gaiman och Alice Munro. Kan vi fortsätta att läsa deras verk med behållning, när den ena anklagas för grova övergrepp och den andra valde att fortsätta leva tillsammans med en pedofil som förgripit sig på hennes egen dotter? Här saknas omedelbara svar: en får ta ställning från fall till fall. Det enda vi kan veta med säkerhet är att om ett halvår är det två andra kulturskapares vandel vi tvingas debattera och kanske omvärdera.

Tyvärr utkom Claire Dederers undersökning Monsters. What Do We Do With Great Art By Bad People? strax innan Gaiman och Munro hamnade i skottgluggen. Hon går annars ut stenhårt, med en detaljerad redogörelse för Roman Polanskis våldtäkt på en trettonåring i Hollywood 1977. Är det ens möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt här: det vill säga, att både tycka att en handfull av hans filmer är mästerverk (Chinatown, Repulsion, Hyresgästen, Rosemarys baby, Djävulsk gisslan) och samtidig fördöma honom som en avskyvärd människa som inte förtjänar vare sig vår respekt, beundran eller prisbelöning för sina filmer? Är det en tillfällighet att samtliga av de fem filmer jag räknade upp gjordes innan våldtäkten?


Alla texter om Polanski måste förhålla sig till att han har begått en våldtäkt på ett barn. Problemet uppstår när konstnären som är avskyvärd skapar utmärkt konst. Så länge konsten är medioker är det inget problem, men en filmkanon kan inte helt plötsligt bortse från åtminstone Chinatown – eller har jag fel här? Ska vi i så fall också stryka fascisten Ezra Pound från poesihistorien? Gäller cancelleringen endast handlingar, eller också tankar? Två frågor infinner sig. Var ska gränsen dras, och kanske ännu viktigare: vem ska dra den?

Så här långt i min text har jag redan skrivit sju frågor, och jag befarar att de bara blir fler ju mer jag skriver. Claire Dederer kan inte direkt sägas ha några enkla svar till svåra frågor – hon har knappt svåra svar. Kan då en bok som denna ge någon vägledning? Hon drömmer fram en kalkylator där vi kunde mata in konstnärens handlingar på en etisk skala där brottet ställdes i paritet med verkshöjden, och så kunde vi få ett enkelt svar om det var tillåtet att uppskatta hens konst.

Så enkel är världen aldrig, och kanske ska vi vara tacksamma för det. Sökandet efter enkla lösningar är naiv och barnslig, och förenklar komplexiteten i problemet. Förvisso är det en enkel match att släppa Bill Cosby, medan Woody Allens tidiga filmer är ett gränsfall. En kompromiss finns hos de Harry Potter-fans som menar att man kan köpa J.K. Rowlings böcker på antikvariat, så gynnas hon inte ekonomiskt.

Men i resonemangen kring cancelkultur tar logiken och känslorna ut varandra. Så måste det kanske vara, att vi är mer än bara rationellt tänkande varelser. Här gäller det att vara pragmatisk. Dederer är en skicklig filmkritiker – jag gillar allra mest hur hon skriver om Allens film Annie Hall – likväl som hon utför god litteraturkritik i sin läsning av Vladimir Nabokovs roman Lolita. Hör Nabokov till en bok som denna? Enligt samstämmiga uppgifter var han själv inget monster, men han skapade ett – Humbert Humbert. Hur lyckades han med det, om han inte själv var ett?

Vi får akta oss så vi inte blir lika naiva som Albertine i del fem av Marcel Proust romanserie På spaning efter den tid som flytt (Den fångna), när hon frågar berättaren om Dostojevskij hade mördat för att kunna skildra Raskolnikov så inkännande. Ändå kommer vi inte ifrån, menar Dederer, att Allen groomade sin publik med Manhattan. Och Nabokov? Är inte ett av problemen med Humbert Humbert att han är så vanlig, att hans högstämda tal om nymfetternas estetik döljer det faktum att han är lika förråad som bilmekanikern Frank Lasalle som ett par år innan Nabokov skrev sin roman rövade bort elvaåriga Sally Horne och våldtog henne under en 21 månader lång resa över kontinenten.

Samtidigt är Dederer försiktigt med ordet ”monster”, och menar att det ger de egentliga förövarna för mycket uppmärksamhet, och bidrar till att mytologisera dem. Hon använder metaforen ”fläcken” i stället, att det finns handlingar som fläckar ned en konstnärs verk: ”When someone says we ought to separate the art from the artist, they’re saying: Remove the stain. Let the work be unstained. But that’s not how stains work.” Vi kan konsultera fallet Alice Munro igen: så blir fläcken alldeles för synlig för att vi ska kunna ignorera den. Det ord Dederer använder är ”fandom”, och det är faktiskt en god utgångspunkt för en kritisk läsning, att låta den ha sin början i entusiasm.

Men här kommer en god nyhet: du måste inte hålla fast vid det du gillade som elvaåring. Om du lyssnade på, säg Kiss, då kan du sluta med det nu. Det finns annan rockmusik – låt livet gå vidare bara. Ett sätt att runda dilemmat med svineri hos konstnärer är att ta ned geniet på jorden, inse att även briljanta författare som Philip Larkin och Virginia Woolf var usla i privatlivet (den ena var rasist och kvinnohatare, den andra antimsemit och högfärdig). Vi kan tycka att Picasso var pompös och – som Dederer pedagogiskt visar – en kvinnomisshandlare, och fortsätta uppskatta konsten. Eller inte.

Nu nämner Dederer Woolf och även Sylvia Plath – annars verkar det bara råka vara så att forna tiders genier uteslutande var män. Lindrig genialitet ökar svineriet, för att parafrasera Edith Södergran (geni!). Hon raljerar över Stephen Frys inbilska önskan att åka tillbaka till Wagners storhetstid och berätta för honom att han borde släppa sin antisemitism. Som om vi vet bättre, men Dederer visar att Wagner visste exakt vad han gjorde. Vår tid har sina egna blinda fläckar, och eftervärldens dom över oss lär bli minst lika hård. De kvinnor som kvalificerar sig gör det mest genom att vara dåliga mödrar- det sämsta de kan göra är att överge sina barn – som Doris Lessing, Anne Sexton och Sylvia Plath. Ja, eller ganska många manliga författare, tillägger Dederer med polemisk udd.

Det här är, om det inte har framgått, en mycket läsvärd bok. Kanske jag saknar svar? I gengäld har jag fått se mina frågor tas på allvar. Till det som är bra med boken är också att den presenterar några häpnadsväckande slutsatser: att älska konst är en övning i att älska andra människor: ”The way you consume art doesn’t make you a bad person, or a good one. You’ll have to find some other way to accomplish that.” Claire Dederer vågar också göra något så sällsynt som att vända blicken inåt. Är inte författare och skribenter i allmänhet väldigt egoistiska? Krävs det inte ett visst mått av det monströsa hos var och en som skriver? Tja, fråga inte mig.

7 feb. 2025

I hängmattan, Johan Jönson, Bonniers

 

Få svenska samtida poeter har en lika solid fanbase som Johan Jönson. Efter – i rundast tänkbara slängar – ett tjugotal diktböcker ger han nu ut något som i förstone annonserades som en roman. Resultatet, I hängmattan, är en 47 sidor lång bok som till största del liknar hans poesi, med den skillnaden att det saknas ojämn högermarginal. Alltså: prosa, så som Johan Jönson ser den. Är det då en roman? Hm, låt mig återkomma till det.

Det laboreras med fetstil, kursiveringar, versaler, svarta punktblobbar, och ordförrådet är den igenkännbara jargongen med ord mestadels hämtade från en viss kontinental filosofi. Att det inleds med en spröd fjäril kan skicka associationsbanorna till kaosteorin, men så lätt ska vi inte ha det – åtminstone inte enbart. Det abstrakta ställs mot det konkreta, det eteriska mot det skitiga, och att läsa Jönson kan ge intrycket av en ångvält som manövreras av Shelley. Jönson gör allt för att motverka en smidig och kontinuerlig läsning. Här åstadkoms halter. Avbrott. Du hejdar dig. Samtidigt som meningarna byggs på och byggs på, sida upp och sida ned. Andningspauserna är sällsynta, men de finns.


Så tas både det vackra och det stygga i beaktande av Jönson. Att läsa honom är inte alltid en lisa för ögat: ”regnet faller; och faller . . . faller, likt ett inbrytande atopiskt minne som inte vill åstadkomma något särskilt […] i virvlar, virvlar, som kall protuberans från en immateriell men immanent exoplanet av där och nyss […] och att denna vind inte är mänsklig, bara (och möjligen negantropocent, alltså den fatala omvägen förmänskligad) planetär; och fullständigt renons gentemot allt mänskligt”. Att läsa det här i längre partier erinrar om hur det torde vara att bälga i sig saftessens innan det spätts ut med vatten.

I sitt utforskande av naturen låter Jönson allt infiltreras av orden, som om det endast är så en autentisk symbios kan uppstå. Orden pendlar mellan exakthet och vaghet. De flesta skulle nog förknippa hängmattan med semestertiden, då livet sätts på paus, eller bara att det borde vara så. Poeten Jönson tar aldrig ledigt, vad det verkar. Men den här gången apostroferar han ändå en alternativ livsföring, ett sätt att leva som inte tar konkurrens och vinstmarginaler i anspråk. Det får väl en poet ändå unna sig?

Han tar spjärn mot olika poler. Fjärilen är en – stenen en annan. Favoritord återkommer: ”meandriskt” är ett sådant. Ett visst drag av Tourettes ett annat: ”JAG TÄNKER PÅ DIG, ÄLSKADE FAUST-FUCK-FITTA”. Jönson skriver dikter för sin fanbase, kunde en sträng läsart summera, men det är inte hela sanningen. För att det går att känna igen en stil behöver inte innebära stagnation. Trygghet och igenkänning är bara ena sidan av myntet – på den andra hittar vi distansering och oro. Jönson vill nog uppnå båda dessa polariteter med sina dikter, eller om vi nu ska kalla det prosa.

Han ställer sig i tjänst hos det som både förenar och splittrar. Den här boken är inget avgörande steg i någon ny riktning för honom som författare. Men som poet förblir han en anomali genom att fortsätta vara krävande, jobbig och besvärlig, och det slår mig att han representerar något som blivit allt mer sällsynt. Se bara de poeter som Svenska Akademien har gett Nobelpriset i närtid: Louise Glück och Tomas Tranströmer. Inget ont om dem, men de skriver en gripbar och begriplig poesi, milsvitt skild från Jönsons lavinartade diatriber. Och Bob Dylan ska vi förstås inte tala om. Och lite tidigare Wiszlawa Szymborska och Seamus Heaney – finfina poeter båda två, men också i en förståelig tradition. I Sverige erhöll Bruno K. Öijer många hyllningar för sin senaste bok Växla Ringar Med Mörkret, men förlåt, dikter som denna är inte bra poesi: ”sandlådan minns / hur dom satt här en gång / och lekte med hink och spade / politikerna / och dom religiösa ledarna / själens kannibaler”.

Att förvänta sig något annat än detta av Jönson vore lika dumt som att ha bett Edward Munch eller Francis Bacon att inte måla så där murrigt och suddigt. Varför målade de inte vackert i stället, eller åtminstone tydligare, mer ”realistiskt”? Med sina dikter bestrider Jönson uppfattningen om poesi som enbart det ena eller det andra, likväl som han ifrågasätter dikotomin mellan nytta och nöje. Är det då alltid ett nöje att läsa hans dikter? Hm, låt mig återkomma till det.

I den språkmaskin som Jönson har uppfunnit hackar språket gärna, tuggar om och spottar ut. Hur mycket mörker det än är så finns det alltid något av ljus, något av ”ETT FÖRBUND AV STRÅLNING . MORGONENS LJUSA SKÖNHET, MEDSKAPANDE .” Han hämtar lika mycket näring ur det bejakande som negationen, och ger tonvikt åt den kraft som emanerar ur spänningsfältet mellan de båda ytterligheterna, med ord som "AVSKAPELSEKNOPPNING". Som poet är han lika konsekvent som Lars Norén, och det vill som bekant inte säga lite.

Då blir det här en lika obeveklig poesi som hos Norén, och en poesi som vägrar inrätta sig i tidsandan. Jönson rör sig i motsatt riktning. Jag har inget direkt emot ett Nobelpris till Louise Glück, men de kunde också ha gett det till Anne Carson. Delar av boken hör till det allra yppersta jag har läst av Jönson, även om det som vanligt är orättmätigt att citera:

DET ÄR FÖDELSENS BEGRAVNINGSMARSCH IN I DEN MEDEAMUTERADE MODERN IGEN . BÄDDARNA I LIVMODERN FULLBELAGDA, SOM ETT FÄLTSJUKHUS . KIRURGERNA SKEDAR SOPPA MED SKALPELL, SLINTER OCH SKÄR FRAM NYA DJURFORMER . INGET KAN LEVA SOM DET . INGET KAN VILJA NÅGOT DET ÖNSKAR . INGET KAN ÖNSKA NÅGOT ANNAT . SÅ ENKEL ÄR KÄRLEKEN

Är det här som helhet då bra eller dålig poesi? Hm, låt mig återkomma till det.

6 feb. 2025

Orbital, Samantha Harvey, Vintage

 

Först måste något sägas om otyget med blurbar som tryfferar framgångsrika böcker. Samantha Harveys roman Orbital har 31 stycken. Författarna Sarah Moss, Mark Haddon, Paul Lynch och Max Porter, samt tidningarna New Statesman, Financial Times, Guardian, Sunday Times använder samma ord: ”beauty”. Romanen vann i november Bookerpriset, och i väntan på en given svensk översättning har jag läst den i original. Vad kan jag säga: den är – vacker!

Sex astronauter – noga räknat fyra astronauter och två kosmonauter – är i omploppsbana runt jorden. Två kvinnor, fyra män. Romanen följer dem i sexton varv, och det är hela handlingen. Ett sätt att beskriva den: en Moby-Dick i avsaknad av val – liksom Melville växlar Harvey mellan fiktion och essä, och berättar om rymdfärder, matematik, fysik, teknik. Redan första stycket slår an tonen, och det är ingen överdrift att säga att jag är fast redan där:

Rotating about the earth in their spacecraft they are together, and so alone, that even their thoughts, their internal mythologies, ata times convene. Sometimes they dream the same dreams – of fractals and blue spheres and familiar faces engulfed in dark, and of the bright energetic black of space that slams their senses. Raw space is a panther, feral and primal; they dream it stalking through their quarters.


Uppdraget består i att observera, och Harvey låter dem sköta sina uppgifter med stor känsla för vad som utgör en kärna i utsökt fiktion – pregnans. Medan Moby-Dick med förlov sagt guppar fram med sävlig hastighet över sina 800 sidor är Harveys roman endast lite drygt 130 sidor. Vi får veta allt mer om hur de på olika sätt är förbundna med jorden, och de känslor som uppstår när de på olika sätt påverkas av vad som sker. Tidigt får vi veta att en av astronauterna – Chie – har mist sin mor.

Men också de meteorologiska förändringarna blir synliga från deras perspektiv. En tyfon sveper fram, och de kan i realtid studera dess effekter för de boende. På något sätt blir tillståndet hos vår planet ännu mer akut när det skildras från det här hållet. Det ger hela framställningen ett drag av den melankoli som Ray Bradbury får fram i sina rymdberättelser, och för att ingen ska missförstå – det här är ett uppenbart beröm.

Harvey undersöker vad som utgör det mänskliga i oss. Kroppen förtvinar hos rymdfararna, aptiten minskar och sömnen blir ytligare, medan sexdriften reduceras. När jag läser romanen får det mig att undra: vem fasiken vill ens bli astronaut? Varför utsätta sin kropp – och sin själ – för dessa påfrestningar? Är det altruistiskt? Tillåt mig tvivla.

Rymdfararna är ändå förbundna med jorden på olika sätt. Två saker blir tydliga indikationer på vad som ger ett människoliv dess värde: dels mänskliga relationer, dels avgörande ögonblick. Den här korta romanen är rik på båda dessa inslag. De liknar sig vid små barn, och det blir nog lätt så när de betraktar moder jord. Men här finns en tvist mot romanens slut, som inkluderar också en fader jord – men den ska inte spoilas här. Att moder jord setts som en oändlig resurs är ett misstag – å andra sidan har väl, att döma av en artikel av Elif Ali i SvD nyligen, också dagens morsor blivit en oändlig swish-resurs till sina barn.

Varför är då den här romanen så vacker? Det har med språket, temat och gestaltningen att göra. Allt är helt enkelt vackert, men det blir vackert just för att det är både tänkbart och tänkvärt. Skickligt skriver Harvey om monotonin på ett rymdskepp, hur allt av nödvändighet måste bli förutsägbart. Vad rymdfararna saknar och längtar efter mest av allt är stunder av ”pointlessness”, att bara göra saker utan att det har en mening eller ett syfte. Ett liv utan överraskningar, så som livet i rymdskeppet artar sig, är inget hållbart liv i längden.

Det finns en klyscha om att riktigt bra romaner förmår göra världen större. Bara du kan bortse från de kontraproduktiva blurbarna kan jag inte komma med någon annan uppmaning än att den här livsbejakande romanen är en av de starkaste Bookervinnarna jag har läst från senare år (tillsammans med Anna Burns Mjölkbudet, Bernardine Evaristos Flicka, kvinna, annan och Douglas Stuarts Shuggie Bain). Den är ett enda stort emfatiskt versalt JA!