31 okt. 2022

En dramatikers dagbok, 20192020, Lars Norén, Bonniers

 Nu är det oåterkalleligt slut. Lars Noréns projekt som inleddes 2008 med första svarta installationen av En dramatikers dagbok följdes 2013 av en brun koloss, följt 2016 av en vit monolit, samt en himmelsblå lunta så sent som 2020. Nu kommer alltså den allra sista delen, ett gult appendix för åren 2019-2020. Därmed avslutas det projekt som på drygt 6000 sidor har tecknat 2000-talet – den inleds i augusti 2000 – och om någon säger att mer avgörande svenskspråkig prosa skrivits de senaste 22 åren kastar jag handskarna.

 

Den är avsevärt tunnare, blott sisådär 250 sidor. Och även om det mesta är sig likt – han växlar mellan att hämta yngsta dottern S på skolan och att köpa designvaror och läsa Simone Weil – så finns andra tongångar. Om åldrandet i de senaste böckerna kretsat kring värk har den här övergått i smärta – något betydligt värre, med andra ord. Han drabbas av kol, och när Corona-19 slår till våren 2020 blir han som riskgrupp tvungen till karantän. Därifrån dricker han en daglig liten dos Limoncello (drycken nämns så ofta att han rimligen borde ha fått betalt), och går rimligt korta promenader (oftast 2,3 km/dag).

 


Skvallerfaktorn är liksom i de andra böckerna tämligen låg. Det behöver påpekas, då det annars brukar framhållas – inte minst från DN Kultur – att böckerna är smockfulla av dylik dynga. Nå, en och annan kulturarbetare får sin känga när han håller liv i gamla och blåser liv i nya fiendskaper. Orättvist? Jo, det tycker jag nog, men elakheten har aldrig varit den största drivkraften för Noréns skrivande. Mer handlar det om att kombinera en grandios självupptagenhet med en nyfiken blick på omvärlden, en ödmjukhet inför livet i alla dess växlingar och schatteringar.

 

I den här boken blir dagarna kortare. Bokstavligen så, till en början, det vill säga att han inte har så mycket att skriva. Inte heller läser han filosofi i någon vidare mening, förutom Simone Weil. Men pandemin förlöser hans arbetskraft, och när han fyller 76 år samma vår fylls han av ny energi och skriver frenetiskt flera prosaböcker – de utkommer parallellt med dagboken som Prosa 2020 (mer om den inom kort). Han skriver också på flera olika pjäser och mailväxlar med teatrar i Frankrike om samarbeten som ligger långt fram i tiden. För långt fram, tvingas vi elegiskt konstatera, då dagboken upphör 20 december2020, drygt en månad innan han dör.

 

Innan han anländer till denna arbetstopp skriver han om sorgen över två saker. Dels det egna livets upphörande, och dels samhällets alla försämringar. Både intellektuellt och emotionellt bryts samhällskontrakt på daglig basis. Men depressionen ger ibland också vika för en stilla glädje, och den kan ges namn av nåden – oaktat om den kallas religiös eller inte. Iakttagelser kring kärleken och dess paradoxala kraft ingår också: ”Kärleken finns nog där man hittar den”, som han lakoniskt konstaterar vid ett tillfälle. Här är kärleken till S det som ges det starkaste uttrycket, en förbehållslös kärlek, ömsesidig och gullig för den som följer den från utsidan. 

 

Men mycket handlar om arbetet, det oavslutade, det som håller honom vid liv och ger hans liv mening. Att hålla sig sysselsatt med nya planer är förstås också en bra strategi för att undkomma döden (lex Bob Dylans turnéer). Norén kan inte låta bli att fortsätta, och att skriva liknar han några gånger vid att ”tvätta fram” texten.

 

Och så pandemin då, som förstärker hans ensamhet, men som också skapar förutsättningar för en allra sista insats som författare. När han skriver sina prosatexter och pjäser blir också dagboksanteckningarna längre och mer intressanta. Att tvingas till isolering är inte det sämsta för en författare. När Norén befarar en flod av corona-romaner ska vi nog inte ta honom allt för bokstavligt: de verk som skapats under corona-epoken med potential att överleva handlar nog inte i första hand om pandemin i sig, men den skapade goda arbetsvillkor för mången författare.

 

En del humoristiska inslag finns också. Dottern S hittar hans foto i sin tidning Kamratposten, i ett uppslag med kändisar som liknar varandra. Norén liknar Voldemort: ”Båda är vi skalliga. Annars är vi inte lika, tycker hon.” Han skriver också en essä om Birgitta Trotzig (högst väntat) och en om Staffan Hellstrand (något mindre väntat). I essän om Trotzig hävdar han att hon tillsammans med Simone Weil ”är platser varifrån Gud betraktar sin skapelse.” Och en stunds meditation vid en Espresso House framkallar följande vackra betraktelse:

 

Jag tänker på det goda ljus som jag plötsligt har sett då och då vid tanken på min existens. – Jag kan inte glädja mig åt vad jag åstadkommit. Det som är framför mig och som jag ständigt misslyckas med tränger undan varje kapabelt förflutet. Jag är men har inte varit en kapabel människa.

 

Jämte de andra tjockare böckerna liknar den här gula boken som sagt ett appendix. Den fullbordar 2000-talets kanske enda mästerverk, åtminstone det enda oumbärliga litterära verket. Att ha tagit del av detta projekt – att fortsätta ta del av det – liknar i sig en slags nåd. Lars Norén själv skulle nog bara fnysa åt underdåniga ord som dessa, men då får han skylla sig själv. Första bokens stränga slutsats, ”Jag skriver om mig själv tills jag försvinner”, får sägas bli på samma gång både akut sant och sjudundrande falskt. I den här boken flimrar en annan slutsats förbi, en fråga utan frågetecken: ”Finns jag. Kanske.”

Prosa 2020, Lars Norén, Bonniers

 I den avslutande och nyligen utkomna delen av En dramatikers dagbok skriver Lars Norén om sina pågående skrivprojekt som ”en annan dagbok, en friare, mer extrem och väldigt egendomlig dagbok, som jag inte kan låta bli att skriva”. Det har resulterat i boken Prosa 2020, som består av tre kortare prosatexter i gränslandet mellan roman och poesi (de är cirka 100 sidor vardera). Ursprungsplanen var att publicera dem som tre separata volymer. Tack vare Nina Ulmajas snillrika formgivning blir de ändå separerade inombords med grå flikar som kan fogas in för att markera avslut. Eller början.

 

Och på tal om det: är detta ett avslut eller en början? I dagboken hintas om ytterligare texter, i form av dikter, pjäser, samt en roman som tar vid efter att dessa tre skrivs under pandemiåret 2020. Den bok som här föreligger består av Text 1 och Text 2, samt ”Descrescere” (ett verb som torde översättas till ”förminska”).

 


Texterna bygger på monologer från den ”främmande plats” han vaknar upp till i sista dagbokens första mening. Här saknar prosan interpunktion, och de tre texterna är snarlika. Det gör dem svårforcerade, men mitt initiala motstånd bryts långsamt ned, och jag finner mig helt motståndslöst betagen av den text som bara har titeln ”2”. Vad är det som händer? Tidigare sena prosatexter av Norén har inte alls haft den effekten: jag tyckte prosaböckerna från 2012 och 2014, Filosofins natt och Ingen, var ganska nollställda, medan den från 2017, Efterlämnat, måhända var något bättre.

 

Omslaget, signerat nyss nämnda Ulmaja, visar en spegel. Inget unikt grepp för en bok – tänk allt ifrån Athena Farrokhzads Vitsvit till senaste svenska utgåvan av Marcus Aurelius Självbetraktelser. Själv är jag böjd att hålla med Virginia Woolf när hon i sin sista bok Mellanspel ställde ut ett antal speglar på scenen vid en teaterföreställning för att markera hur publiken skulle tolka pjäsen – och hellre än de fönster klichén vill jämföra böcker med ser jag spegeln som en mer adekvat symbol. Den som tvivlar på hur omslaget ska uppfattas kan också se hur bokstäverna är spegelvända på baksidan – snyggt!

 

Noréns skrivande tar oss in i det själsliga. Om vi tar honom på orden blir dessa texter en extremare dagbok, en mer privat självbekännelse (låt gå för det: det är här han pratar om sin penis). Det privata blir också utåtriktat, när han skriver om samhälleliga förändringar, eller om religionen: ”Jag söker ingen mening Det är förbi / För sent  Tystnaden i Guds nåd när ända hit Den / är vacker Varken subjekt eller objekt Mellan / två ting utan smärta är smärtan”. Nog är det vackert.

 

Men vackert på ett ganska skitigt sätt. I ”2” skriver han återkommande om en liten tvålbit som kilas fast mellan skinkorna. (Redan i dagboken förutspår han att han kommer att få skit för det.) Han skriver vackert om förfallet, om sjukdomen, om smärtan, om kroppens oro och själens smärta, och vice versa. Det är en gerontologisk prosa, helt enkelt. Snarare än dödsångest är det en panisk rädsla för tomheten, skräck för tomheten, för frånvaron, det rysliga horror vacui som alla skrivande människor tampas med.

 

Det är förstås skrivet i dialog med dagboken. Hans röst kommer både utifrån och inifrån, och låter monolog och dialog skapa en samverkande text. Och han skriver helt bortvänt, helt i avsaknad av den författarfetischering som råder, med skrivråd hit och dit – hans credo är enkelt och lyder som komprimerat kursivt imperativ: arbeta. Noréns arbetsdisciplin är föredömlig. Han gör som Mare Kandre föreslog i en intervju i 90-TAL (den förtjänar att bli legendarisk), skippar glorifieringen av författaryrket, och likställer det vid att gräva diken.

 

I prosatexterna, där jag alltså allra helst dröjer vid ”2”, skriver han om sin identitets gränser. Eller vad då ”sin”, jag menar alla identiteters gränser, så klart, när han skriver om det mänskliga tillståndet som något mer än en enhetlig punkt. Han skalar bort det yttre från dagböckerna, och kretsar kring tankar, neuroser, minnen (och glömska), sorger, begär, ånger. Det handlar också om vad som är en tanke och vad som är en imitation av en tanke. Då blir utplåning bara en annan form av utveckling och det verk Norén skriver både samlar ihop och splittrar sina beståndsdelar. Han söker upp det trasiga för att utvinna den stillsammaste frid som existerar, den som bara skänks den som har övergett allt.

 

Så kan jag ur ”2” nöja mig med att citera några favoriter:

 

          Det är lättare att missförstå

varandra om man talar samma språk för då anstränger

man sig mindre för att göra sig förstådd

[…]

      Hur skulle det se ut att vara offer för

ett sår som man njuter av att hålla öppet

 

Med andra ord: det finns åtskilligt att lära av att läsa Lars Norén. Han lär en att ifrågasätta, att tillämpa en kritisk blick, inte minst på dig själv (därav spegeln på omslaget). Den röst som emanerar från prosan här är mer behärskad, men långt ifrån försonlig. Den är inte ens resonabel. Den är förtvivlad. Den är fruktansvärd.

30 okt. 2022

Inte världen, Leif Holmstrand, Bonniers

 All dikt är skapelseberättelse. Hos Leif Holmstrand består hans version av ett tillblivande av tre delar: ”Inledning”, ”Världen”, ”Avslutning”. Dikterna följer ett mönster, där del ett och del tre ger nio rader åt vardera dikt, medan det längre mittenpartiet upplåter nitton rader åt varje. Det ger struktur åt den strukturlösa värld Holmstrand byggt på sedan sin debut för exakt tjugo år sedan. Nu har hans senaste bok utkommit, Inte världen.

 

Men jag säger ”senaste” med viss reservation, då det är brukligt att påpeka hur produktiv han är: tidigare i år utkom Svalget, en 3000 sidor lång bok – ej läst – skriven i samarbete med Jonas Örtemark. Den presenterades som en bok med avsikten att ”äta upp hela den mänskliga civilisationen med sin ogenomtänkta bebismun”. Det är en programförklaring som gäller generellt för Holmstrands arbete.

 


Den här månaden är det hundra år sedan T.S. Eliot publicerade sin oerhört inflytelserika långdikt Det öde landet, och onekligen finns det en parallell till det holmstrandska projektet, att utsätta världen för en okonventionell bearbetning. Men är den verkligen ”ogenomtänkt”? Visionen är pessimistisk och mörk, och det som sker är en mörkerfödsel.

 

Omslagets illustration visar en tallspinnare i olika stadier av utveckling, som ägg, larv, kokong, och insekter som stekeln som kalasar på den. På den här bilden av den grymma – förlåt, likgiltiga – naturen har någon klottrat med svart tusch i kanten. Lite som dikterna fungerar: förstörande infall förekommer. Spår av gurlesk förekommer.

 

En poetik utvecklas i det inledande partiet, för den som roar sig med att bryta loss enskilda rader ur helheten: ”raring ta dig aldrig samman […] galna bästa bebis […] vi förstår dig älskling […] du är äldst och vackrast lilla barn”. Skönheten är granne med skörheten när Holmstrand söker upp den tomhet och ödslighet Eliot med så säker penna tecknade konturen av för hundra år sedan. Men istället för att bli epigon rör sig vår svenske utforskare mot andra trakter, mindre urbana och mer av inre karaktär.

 

Det Holmstrand är intresserad av är att säkerställa frågornas högre rangordning gentemot svaren. Likt Ida Börjel och Helena Österlund söker Holmstrands poesi upp ramsan, formeln, och återuppväcker poesins funktion av åkallan, av magi, av besvärjelse. Han rör sig också mot cellulär nivå när han skriver om djurriket:

 

se undantag sjunka

nu eller andas

förmänskligande ingenting

de döda kanske

där ingenting tar plats i mänskligheten

där mänskligheten lever ingenting

 

som det heter i en av dikterna från ”Världen”-partiet. Men det rör sig om de avslutande sex raderna i en dikt på nitton rader, och det blir orättvist och missvisande att citera, då helheten blir så betydelsebärande.

 

Det är en slags antivärld vi får ta del av. Där djuren står för det låga, instinktiva – fast, vänta nu, den djurvärlden är ju vår egen ändå. Det instinktiva både vägleder och förvillar oss. Holmstrand leker med olika former när han skapar sin värld, där rader ibland hakar in i varandra likt sonettkransen. Han omdefinierar vad som är vackert, vidgar skönhetsbegreppet, plus vad som är sexigt (här: en råtta).

 

För där i denna dikt finns det vackra, om än i korrumperad form. Jag ska varken förneka eller avhålla er från denna märkliga skönhet – därav en viss förtjusning i citat från min sida – men samtidigt är det, som alltid, inte helt lätt att återge erfarenheten av att läsa den grafomana poesi som skrivs av exempelvis Holmstrand eller Johan Jönson. Det Holmstrand erbjuder är en uppfordran att se på världen med en mer naiv blick, en naiv blick som ändå inte stänger cynismen ute. Om något ska väl poesin kunna tolerera sådana motsättningar; det motstridiga hör till poesins natur, såsom motstånd, sorg, stolthet. Ur olikheter finns förutsättningar till en ny slags värdighet.

 

En tänkbar läsart är att helt släppa alla anspråk, att själv uppgå i poesin och bli poet – att läsa med poetens dubbla blick (både medveten och omedveten, både entusiastisk och kritisk). Helt enkelt låta dikten löpa fritt i dig. Holmstrand har lyckats frikoppla den ikonoklasm som varit närvarande i hans dikter sedan början. Verkligheten infiltrerar fantasin, så som den alltid gör. Och det är våldsamt, men också vackert:

 

du är struken klar med omvärlds

stuvbitar köttmaterial spegeltrådar

andas genomtunna

ljusningsfibrer mot vår rygg

och genom den

genom den glada nu skadade

naturligt två söta skildrade utan

skam eller aldrig mer

från möjligt vackert utvik skamfibrösa

fadermoder dagsljus mellan

 

Förlåt, men det här är ju bara så vackert! Så ekelöskt ljusvackert, empatiskt mörkervackert, i fulsnygga rader som läggs i lager på lager längs en dikts snyggfula söta småäckliga helhet.

 

På sätt och vis befinner sig Leif Holmstrand utanför alla gängse sammanhang. Han har till exempel aldrig nominerats till Augustpriset – inte ens när han skrivit förtjusande romaner som Städer som inte är städer. Han lär ut hur vi ska orientera oss i den här otrygga instabila världen, där skräcken är så påtaglig och närgången. Vad orsakar denna skräck? Kanske helt enkelt det som tar kål på magin, på drömmen, på hoppet.

 

Ur denna dubbla känsla – lockelsen och frånstötningen – har han skapat en glänta som både tillvaratar och krossar det öde land Eliot dömde (den läsande delen av) civilisationen till för hundra år sedan. I den mån det är ett utanförskap är jag ändå böjd att överge gemenskap om det är vad som krävs för att fullt ut ta del av Holmstrands poesi. Hellre där än här, helt enkelt.  

28 okt. 2022

Ankor, Newburyport, Lucy Ellmann, översättning Eva Åsefeldt, Bonniers

Senare års största läsupplevelse på engelska är onekligen Lucy Ellmanns mastiga roman Ducks, Newburyport, som jag läste sommaren 2019. En hemmafrus monolog över 1000 sidor, formulerad som en enda lång mening i en medvetandeström som utklassade James Joyces försök i gebitet. Nu har denna experimentella koloss också kommit på svenska som Ankor, Newburyport, och jag tillbringade dagar och veckor i somras med att återbesöka detta mästerverk och denna kvinna som nog blivit den romankaraktär jag känner bättre än någon annan.

 

Eva Åsefeldts översättning är på många plan finurlig och fyndig, och det krävs, då språket är en så bärande komponent i detta romanbygge. Den namnlösa kvinnan funderar med hjälp av ords associationer, gör utvikningar med hjälp av ordvitsar, och sådant är svårt att överföra helt skalenligt. Det är en utmaning att översätta en roman som är så stilistiskt stark, och jag imponeras av hur Åsefeldt behåller illusionen av att vi följer ett genuint medvetande, att det inte blir onödiga störningar och irritationsmoment.

 


Kvinnan bor i Newcomerstown, Ohio, är gift med Leo, som hon älskar innerligt, och har ”två katter, fyra ungar och ett oräkneligt antal höns”. Tankarna kretsar kring de pinsamheter som våra liv så ofta består av, saker vi hänger upp oss på, som nöter på oss och tär på vår själ. Det är högt och lågt, modernt och tidlöst, dråpligt och näpet, löjligt och storslaget, så som livet är: en växling mellan oro och tillförsikt. Glädjeämnen är små, avunden ibland obegränsad, ibland hanterbar. Hon är rolig: ”det faktum att män på något sätt kommer undan med ATOMBOMBER, men själv kan man inte misslyckas i köket en enda liten gång eller två”.

 

Hon bakar sina pajer, tänker på sin familj, på sin första make, på sin döda mamma, på sin egen cancersjukdom som hon överlevt, hon lyssnar på radion, tänker på världens tillstånd, på gamla Hollywoodfilmer, på kändisar, på djuren, hon följer nyhetsförmedlingen, är frustrerad och maktlös inför en viss typ av samhällsutveckling. När en låter tankarna löpa blir det lätt så att dessa tankar berör språkfrågor – kvinnan är intelligent men samtidigt blygsam, oroas över barnen mest, i synnerhet en av sönerna som i nioårsåldern börjat googla bröst (”faktaporr”, kallar maken det), och tonårsdottern som slutat prata med henne.

 

Ja, hon tänker på sina barn, och det gör även den puma som vi också följer. Inskjutet i kvinnans enda långa mening finns en mer konventionellt skriven berättelse om en ensam puma som rör sig i cirklar kring trakten, en honpuma som också har ungar, vars medvetande och tankar skildras ingående men med yttre distans, och som visar paralleller och skillnader mellan djur och människa. Dessa partier bildar andningspauser i kvinnans monolog, men ger också perspektiv, erbjuder infallsvinklar:

 

Alla de egenskaper vi söker efter hos poeten hade pumahonan redan: varje muskel i hennes kropp spändes i noggranna, lätta steg, varje sinnesintryck var ett förebud om vind och månsken och andra levande varelse, rivaler och villebråd.

 

I romanen finns också partier som berör Ohios lokalhistoria, något kvinnan känner till väl eftersom hon en kort tid undervisade i detta ämne. Men nu är hon som sagt hemmafru och pajbakare, säljer några pajer för att dryga ut hushållskassan, när makens lärarlön inte räcker till.

 

Som återkommande refräng fungerar frasen ”Det faktum att …”, som knyter ihop tankarna och ger läsningen viss stadga och struktur. För egentligen är det en roman som väcker frågan: hur ska man ens läsa det här? Jag rekommenderar nog hellre än den så ofta föreslagna ”läs långsamt” ett ”läs under en lång tid” – det vill säga, att här kan du gå in i och ut ur denna monolog lite som du vill, att texten tjänar på att vara hos dig under en längre tidsperiod, som inte nödvändigtvis betyder att du ska bromsa läshastigheten. Oroa dig inte; det här är en bok som räcker länge hur du än gör. Det finns mycket att säga om en så här lång bok, men jag försöker fatta mig (någorlunda) kort.

 

Det skulle nog gå att bedriva omfattande undersökningar av hur översättningen skiljer sig från originalet, så som den måste göra för att det ska bli en levande text, när så mycket är beroende av samhörighet mer på helhetsnivå än detaljnivå. Många kompromisser och nödlösningar måste till, och så här kan det då se ut när man jämför ett kortare parti:

 

Leo säger att sittande presidenter nästan alltid blir omvalda, det faktum att presidenten har precedens, ambivalens, apelsinjuice, jos, O.J. Simpson, Gnadenhutten, det faktum att två av hövdingarna vid Sand Creek sprang fram med vita flaggor men det hjälpte inte, det faktum att de dödades omedelbart, civila, civiliserad, civilisation

 

Samma stycke på engelska: 

 

 but Leo says most sitting presidents get re-elected, the act that the presidents abide, preside, OJ, O.J. Simpson, Gnadenhutten, the fact that two chiefs at Sand Creek ran forward with white flags, but it didn't help, the fact that they were killed instantly, civilians, civility, manners 


Det här är en roman om livet, en roman som gör slut på alla andra romaner, en roman som slukar litteraturen (och vill du ha en nål till denna höstack: leta upp citatet från Thomas Hardys roman Jude Fawley!). Ja, det är en roman som får en att vilja utbrista: ”Romanen är död – länge leve romanen!” Som appendix föreslår jag den essäsamling Ellmann publicerat, Things Are Against Us, som jag också läste i somras, där flera av romanens teman behandlas: Trump, utseendefixeringen, feminismen, polisbrutaliteten, vapenlagarna, böckerna om Lilla huset på prärien.

 

Kvinnans monolog utgör en inre encyklopedi, så som våra hjärnor kanske fungerar, lite slumpmässigt så där, att vi minns saker lite hipp som happ, och att vi ibland likt kvinnan tvingas göra halt inför sådant vi ändå tyckt oss ha bra koll på, för vad hette egentligen den där birollsskådespelaren som vi såg i vår ungdom och som förekom i så många tv-serier vi följde? Och vad tycker vi egentligen om, hm, han den där politikern som vi stör oss på, vars namn jag säkert kommer på om jag bara slutar tänka på honom?

 

Ankor, Newburyport är en begivenhet, ett stort romanprojekt som både summerar en tidsanda och pekar ut nya utvägar för en inskränkt berättarform. Har det här gjorts lika omfattande och ambitiöst? Mig veterligt icke. Det är ett modernistiskt paradnummer, som jag både vill anbefalla till läsning och samtidigt utfärda en varning. Är du, som läst så här långt, verkligen redo att bjuda in denna besatthet? Är du kapabel? Är du villig att bli uppslukad?

 

Då har du här en människa i helfigur, en människa som både är du själv och en främmande, en människa som visar vad litteraturen förmår: både skapa inlevelse med ett människoöde som är likt och olikt och förmedla nya kunskaper och oanade insikter. Frågan jag helst vill ställa lyder: kan du verkligen undvara att unna dig en sådan gåva, en sådan ynnest?