Lili Marlene, Marie Tonkin, Lejd

 

På kort tid har Marie Tonkin etablerat sig som en av de mer oumbärliga svenska poeterna. Hon debuterade blygsamt på Silentium – passande förlagsnamn – med Silver och eld 2020, och har gett ut ett knippe allt starkare samlingar, där Sulamits bekännelser från 2023 hörde till årets höjdpunkter alla kategorier. Fast, vad är en debut egentligen? Kanske hon debuterade som trettonåring i BLM, eller som sjuttonåring när hon vann Lilla Augustpriset, eller när hon 2012 gav ut den trespråkiga Pyramider i paradiset, eller när hon 2019 gav ut Via dolorosa, en serie meditationer.

Nu utkommer hon med en ny bok, och förväntningarna är högt ställda. Lili Marlene lånar sin titel från den berömda sången som främst Marlene Dietrich – underbara människa med ryggrad – så framgångsrikt sjöng under andra världskriget, när hon tog ställning mot sitt nazistiska hemland. Det här är också en bok om krig, men det är en familjehistoria som står i förgrunden. Men det är en svår bok att beskriva: den rör sig flyktigt och lätt över sina tunga ämnen, i något som liknar en poetisk variant av prosans medvetandeström, passande i dessa tider när en annan krigsskildring – Virginia Woolfs Mrs Dalloway – har aktualiserats genom sitt hundraårsjubileum med en svensk nyöversättning.

Boken är alltså på ett sätt tematiskt sammanhållen, där andra världskriget bildar fond. Varannan brev interfolieras med citat från brev skrivna av en soldat under maj månad 1944. De tar abrupt slut sedan – en saklig notis informerar i telegrammets form att en make stupade i Frankrike 21 juni samma år. Breven markerar en rytm i dikten, ger tillfället till skildringarna att sätta sig och utöva sin påverkan. Det blir också autentiskt, med den uppenbara kopplingen till den egna familjehistorien från Cornwall, genom bokens dedikationer.

Tyvärr lever vi också i tider av krig, och det är svårt att inte för sitt inre uppleva Tonkins skildringar genom ett filter anfrätt av det bestialiska folkmordet som Israel utövar mot den palestinska befolkningen. Även Rysslands krig mot Ukraina ingår i den ibland implicita och ibland explicita retoriken som Tonkin utnyttjar. Så går det att se hennes dubbla ärende: att dels gestalta ett förflutet, dels skriva en samtidskommenterande dikt.

Vad kriget än åstadkommer måste vardagen fortgå, och det här återges i flera av dikterna, som med stoiskt tålamod beskriver hur livet ser ut i tider av mörkläggning, bombräder och svält. Parallellerna till situationen i dagens Gaza behöver inte ens skrivas ut. Ovissheten är vår värsta fiende, men Tonkin visar att det går att arbeta gemensamt för att skapa motstånd mot övermakter. I det gemensamma arbetet ingår att inhysa andra röster, att arbeta med befintligt material. I viss mån påminner det om det arbete Ida Börjel gör med sina dokumentärdikter (tips: läs den nyutgivna Röd anemon!).

Med hjälp av ett stort antal citat inspireras Tonkin till en poesi som är storslagen i sina anspråk men helt glasklar och tydlig för läsaren; dikterna är både sköra och starka. Där finns William Blake, vars konfrontativa ödmjukhet ger tillfälle åt ett raspigt idiom, men också rader från ett fragment från 1819 av Percy Bysshe Shelley inbjuder till ett mer eteriskt tilltal. Och så vidare, med en engelskspråkig poesikanon bestående av bland andra W.H. Auden, e.e. cummings, Samuel Beckett, Gerard Manley Hopkins och Emily Dickinsons brev. Samt underförstådda eller införstådda referenser till Marina Tsvetajeva och Paul Celans krigsdikt ”Dödsfuga”. Gemensamt för dessa föregångare är det något besvärliga tilltalet – eller bara den höga insats med vilken de skrivit sin poesi. Eller bara att de tillhör det yppersta skiktet av poesin? Och att det säger något om den närmast södergranska självkänslan hos Marie Tonkin?

Hopkins, den legendariskt knixiga och knirrande poeten, citeras med raden ”And yet you will weep and know why”, som får utgöra inspirationen till exklusiva och sublima rader:

– å, du som gav mig

historien som ebb och flod och där över

ditt leende, en svala mot tunnsliten

himmel, och sen

tog med dig din röst i väg

så att världen spelar på mig

som på ett ostämt piano.

Det här är en bok att återvända till: Tonkin skriver dikter som ska finnas i ett här och nu, men också i en framtid. Men det är också ett minnesarbete, som blickar tillbaka utan nostalgi. Ett av citaten kommer från Sharon Cameron, och det bildar en poetik som Tonkin inrymmer: ”in lyric poems history gets sacrificed to presence”. I det minnesarbetet ligger det viktiga lika mycket i vad som utelämnats, i det som inte sägs.

Nu har väl mänskligheten i alltför lång tid undersökt krigets potential. Har vi inte tömt ut alla andra metoder och ignorerat pacifismen? I de här dikterna är ”kärlekens århundrade” också ”krigets århundrade”. Som alternativ: ”dikter / är tågräls med en oavgjord destination, / den osedda rörelsen utanför spegeln.” Tonkins dikter lär dig nya lässtrategier, för de är inte förutsägbara eller inställsamma. I gengäld belönas du med en bok som rör sig i olika riktningar. Med hennes egna ord – en ”framkallning”:

Diktens möte: en plats och en tid.

Säg inte att ord inte kan föda.

Eller att ingenting händer

när någon är med om en dikt.

Riva tyg till väven av kropp och stämma,

för att en bild ska träda fram.

Rösten är blodet, spillt i fibrerna.

Snudda, blint, och sen förbi.

Du går igenom. Men andra sidan

ser inte helt likadan ut.

Det är en ynnest att bevittna den utveckling Marie Tonkin befinner sig i. Hon har som poet ett helt eget uttryck. Det här kanske låter som en truism, likväl som att poeter nästan undantagslöst är ”kompromisslösa”. Men jag kan inte för mitt liv komma på vad hon skulle göra annorlunda: det här är poesi som livar upp, trots eller tack vare sitt mörker, och genom hela samlingen finns ett underförstått hopp, en spirande optimism som faktiskt är starkare än alla onda krafter som försöker förgöra oss. Det må låta naivt, men det som föreslås som alternativ heter kärlek – och jag väljer hellre den naiviteten framför den cynism som uppriktigt sagt bara är ett självskadebeteende.