Lätt att jag odlar, Lina Ekdahl, Pamflett

 

Vad består Lina Ekdahls nya bok av, utgiven på lilla Pamflett förlag under titeln Lätt att jag odlar? 139 spadtag? I långdikten beskrivs vedermödorna med att sätta något i jorden. Potatis? Ja. Lök? Kanske. Potatisen drabbas av bladmögel, löken vägrar också att växa i torkan.

 

Är det en trend att odling blivit så inne den senaste tiden? För inte så länge sedan var det ockultism och tarotkort, och kanske det har ersatts av de gröna fingrarnas konst? Tja, hellre det än, vad vet jag? – jakt eller padel, kanske. Här odlas både födan och skönheten, i form av blommor.

 

 

Men torkan är ett ständigt hot, för tänk om sommaren blir lika förödande som 2018? Så lät det ofta i juni, men nu med facit i hand får vi väl konstatera att det blev en typisk svensk sommar – och det är inte alls illa, om du frågar mig. Ekdahl har som vanligt en välutvecklad förmåga att rikta siktet mot det lite småfarliga, det som hotar en tillvaro som på ytan kan te sig idyllisk. Så titelns lätthet ska vägas mot den oro som den odlande människan måste tampas med: ”du ska inte tro / att det inte finns ett helvete på jorden”.

 

Här tas vatten över huvudet, kanske:

 

97

detta händer bara inte

 

98

kämpa

 

99

gör inte en större grej

av det här

 

100

än vad det är

 

Ekdahls dikt är en monolog men inbegriper många andra personer, som tecknas med initialbokstav: E och K, O och A, C, S, T och Z och J. Det blir på något sätt inkluderande: odlandet som allas angelägenhet. De praktiska bestyren skildras med en väl avvägd blandning munterhet och bekymmer. Det meditativa lugnet vägrar dock infinna sig. Cirkeln av röster ger också dikten stadga och vi är mot slutet tillbaka vid början, vid grävandet.

 

Så det bara fortsätter. Vi måste föreställa oss odlaren lycklig.

Dereliker, Charlotta Jonasson, Vendels

 

Vad är nu dereliker? Min första association går till engelskans ”derelict”, som väl närmast betyder övergiven. ”Reliker” är enklare: helt enkelt kvarlevor. Titeln till Charlotta Jonassons tredje diktsamling på Vendels förlag, Dereliker, väcker många sådana funderingar. Ett slags svar ges i en av dikterna: ”derelict, lämnat, löst ur mänskovåld / relikt, visar på äldre bruk”. Ett annat ges i förläggaren Liv Gingnells efterord, som kombinerar just den engelska glosan ”derelict” med svenskans ”reliker”.

 

Ovanligt nog har denna Jonassons bok ett efterord, som återger en progression hos poeten genom de tre böckerna, en rörelse in i och bort ifrån en sjukdom hos diktens jag. I denna bok saknas en förankring i ett uttalat jag, och i stället rör sig dikterna kring beskrivningar av olika rum, tio till antalet. Sjukdomen är bortblåst, om man inte talar om den sjukdom som världen drabbats av, den farsot som bär mänsklighetens fingeravtryck.

 

Jonasson skriver en ovanlig ekokritsk dikt, från andra, mer jordnära och handfasta perspektiv. Det är en dikt som saknar uppenbar agenda, om vi inte tar i beaktande att poesin i sig är motsatsen till tärande och resurskrävande. Ur evighetens synvinkel är vi människor obetydliga: vi står oss slätt inför det som inte är odlat. Så uppfattar jag dikternas olika genomgångar av platser i naturen.

 

Dessutom görs en implicit koppling mellan hus och hjärna, lite som Tove Jansson gör i sin novell ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”, som utreder vårt neurotiska förhållande till de döda tingen (om du inte känner till den bör du genast åtgärda detta; det är en av 1900-talets starkaste svenskspråkiga noveller). De samband som utförs mellan biologi och arkitektur kan också spåras till några av Emily Dickinsons mest förtjusande dikter (”One need not be a chamber to be haunted” och ”I felt a funeral in my brain”). Eller varför inte den Shirley Jackson som skrev det gotiska mästerverket The Haunting of Hill House?

 

Hos Jonasson finns onekligen inslag av en viss gotik, med schabloner som vampyrer och naturväsen och hemsökta platser. Där finns också den uncanny valley som verkar ha blivit vår tids största gissel (ungefär så som Oidipuskomplexen, narcissismen och genidyrkan tillhör 1900-talet):

 

dörren till vänthallen,

man stiger skuldmedveten in

vad driver en till det –

allt är välbekant, allt har ett stråk av skuld,

en dal kusligt lik

 

Hennes minnesrum är belamrade med material, ting, stoff, grejer. Naturen skapar också rum åt sig i diktvärldar med förmåga att sträcka sina iskalla fingrar ut mot en läsare som upplever något av det bästa som finns: en precis nerkylning av blodets temperatur.

 

Skräck? Nja, mer något som vidrör Ann Radcliffe (queen), och hennes klassiska distinktion mellan horror (farlig dödsångestframkallande skräck) och terror (vördnadsbjudande skönhetsframkallande skräck, typ det sublima). Jonasson opererar mer med terror än med horror, helt enkelt. I dikterna förekommer världar som satts ur spel, där det bildliga samverkar med det bokstavliga.

 

För att förenas? Nja, mer kvarstår de spänningsfält som uppstår, och det är bland annat detta som gör att det fortsätter vara spännande att följa Charlotta Jonasson, som går från klarhet till klarhet i sina böcker. Det betyder inte att dikterna alltid kan uppfattas med entydig klarhet. Genom referenser till den ohyggliga skräcken för tomrummet, horror vacui, som också inbegriper verk som John Cales ”4’33”. Det finns också något i dikten som vidrör de relevanta frågorna, de som är jobbiga just för att det relevanta också är det jobbigaste:

 

kvar på vinden: tingen lockar bakom tunga vepor

ur bjälkarna rinner skugga

det anade fascinerar mer än det faktiska

en svagt vittrad fasa är mångtydigare

rymmer fler tänkbarheter än den utskrivna,

singulära skräcken

det är i reservutrymmet alternativen grasserar,

ogallrade

de är alltid här –

 

Jag kan inte låta bli att läsa in en poetik här, som försvarar rätten att behålla något av den mångtydighet som poesi måste tillåta sig för att ge en önskvärd effekt. All poesi tjänar inte på att svära trohetseder till det abstrusa, men jag gläds åt den mångfald av uttryck som den svenska poesin äger för tillfället, när den ställs mot den ibland – förlåt – enfaldiga svenska prosan, som fortfarande styrs av räddhågsenhet och ideal som gjort sitt bästa.

Torv. Resor på brittiska öarna, Erik Andersson, Daidalos

 

Nej, jag tillstår att en bok om torv inte direkt gjorde att jag kastade mig över Erik Anderssons nya essäbok. Men Torv. Resor på brittiska öarna är en pärla värd att upptäcka, skriven med det slags lyckliga entusiasm som allt mer blivit en bristvara, i takt med att verkligheten blivit allt bistrare.

 

På närnivå i fem kapitel utforskar Andersson den brittiska marken, på jakt efter nya upplevelser som har med naturen och jorden att göra – ibland också vattnet. Han tar lärdom av Roger Deakin, som menade att det korrekta sättet att lära känna ett landskap inte är att gå i det – utan att simma i det.

 

Torven blir i Anderssons förfarna händer ett arkiv, som inrymmer både liv (fortfarande ätbart smör, om än med pikant bismak) och död (nedsjunkna lik). Det finns mycket att lära. Att man förr ofta eldade med torv, en tämligen mödosam process, indikerar att det rådde brist på den mer lättantända veden. Genom den här boken lär man sig ödmjukhet inför en värld som är större än både individen och mänskligheten. Vi är helt obetydliga när vi ställs i relation till naturen.

 

Det är lätt att sugas in i (sugas ned i?) Anderssons prosa. Jag läser med vidöppna ögon och en haka som sjunker allt djupare mot bordet. Han skriver torvens kulturhistoria, och letar rätt på brocher (gamla stentorn), blöta berg och trånga vikar, moorer, hedar, shake holes (slukhål) och det mer gruvliga swallow holes, gnejsrar och moräner, uddar, kärr och diken, gyttjeraviner och ävjesvalg, och mycket mycket annat.

 

Det här är ingen stridsskrift, och någon uttalad politisk agenda har Andersson nog inte. Däremot finns här en indirekt kritik mot människans usla hantering av naturresursen. Och uppenbarligen är hans formel enkel: vill du skriva fängslande bör du ha ordentligt på fötterna. Till och med jag, som inte ens äger ett par stövlar, har storartad behållning av den här boken. Kunskap är underskattat som medel för att uppnå största möjliga mål.

 

Visst bistånd hittar han hos Dr Johnson och Boswell, historiens kändaste levnadstecknare, och deras muntra skildringar, vars tradition Andersson ledigt kan fogas in i. Andersson torde vara känd i egenskap av författare (”i egen rätt”), men utöver essäer har han också översatt en del bekanta litterära verk av James Joyce och J.R.R.R. Tolkien. Här ångrar han att ”The Shire” i Tolkiens verk översattes till ”fylke” och inte ”härad”, med kopplingen till det gaeliska ordet ”heradh”.  

 

Givetvis är det här en duktigt nördig bok, där Andersson kan inleda en av sina texter så här:

 

Jag hittade en tågskiva i samlingarna. Det var fältinspelningar från 1955 till 1961 med ånglokomotiv som trafikerade London Midland & Scottish Railway. Jag satte på den. Mycket riktigt, där tuffade loken fram på olika ställen i det engelska landskapet.

 

Om 1900-talet blev, som Ellen Key menade, barnets århundrade, kanske det går att säga – att hoppas – att 2000-talet blir nördens århundrade. Erik Andersson har schvung i steget när han skriver sina essäer, och hans fascination är smittosam. Syftet med essän hinner han också reda ut med en kortfattad konklusion: ”Essäer är det närmaste vi kommer en hållbar litteratur.” Deckarförfattare kunde med fördel slå in på essäns fält, så blir det mindre förstörelse.  

Flyktdjurets dikter, Eric Fylkeson, Fri Press

 

Minnet är kort, brukar det heta. En gång var Eric Fylkeson en central gestalt i det svenska poesilandskapet, medan han nu intar en mer perifer roll. Är det verkligen ofrånkomligt att det måste bli så här? Att de nya poeterna tar ihjäl de gamla, att det inte finns utrymme för båda? Att det ofta är ett misstag att blunda för historien har märkts på senare års återutgivningar av exempelvis Anna Greta Wide och Kerstin Söderholm.

 

Eric Fylkeson borde kort sagt vara en angelägenhet för fler än de(n) som forskar i den svenska poesihistorien. Han debuterade för exakt 50 år sedan, och utkommer nu med den första boken med nyskrivna dikter på 20 år: Flyktdjurets dikter. En gång i tiden var han verksam som en av stencilpoeterna i konstnärsgruppen Vesuvius, tillsammans med bland andra Bruno K. Öijer, och båda gjorde sig ett namn som utvecklare av uppläst poesi. (Jag minns fortfarande en radioinspelning från slutet av 80-talet där Fylkesons bidrag var något av det bästa jag hört uppläst.)

 

Tyvärr är Fylkeson sällan nämnd numera. Hans nervigt nonchiga tilltal har en del drag gemensamma med den i dag (med rätta) omhuldade Elis Monteverde Burrau. Det är känslornas poesi, men utan att bli sentimental. ”Jag minns att vägen / till och från skolan var / minerad med onda aningar” kan en typisk dikt från inledningens många olika minnesbilder lyda.

 

Men vad vill jag säga? Burrau har få men hängivna läsare, och jag önskar något liknande åt Fylkeson: i en rättvis värld hade det här inte varit en samling som skyfflas åt sidan av dagstidningarnas kulturredaktioner till förmån för blixtskrivna recensioner av ännu en biografi över – ugh! – Elon Musk. Kort sagt: världen behöver mindre fulhet, och mer skönhet, och Fylkeson erbjuder ett alternativ till en ful samtid. Detta betyder inte att det är helt lyckat när han kommenterar Putins skändliga krig i Ukraina.

 

Nej, det som uppstår i det indirekta och outtalade blir ofta starkare konst. Fylkeson skriver inte för att förändra världen, och just därför har hans dikter större potential att göra juset det. Han har ett unikt sätt att se på världen, och den som vill lära sig mer om hur poesi ska skrivas har också saker här som ger ingivelser: ”Jag vet inte hur en minnesvärd dikt bör se ut / inte som en minnesvärd dikt i alla fall –”.

 

Inledningens kortare nedslag följs av tre avsnitt med mer reguljärt skrivna dikter. Men Fylkeson befinner sig bara delvis i en igenkännbar tradition, och väl där är han nästan provocerande disträ i sitt sätt att ta sig an allt. Han lånar vissa av prosans kännetecken, men visar främst att en samhällskritisk dikt kan se ut på många olika sätt och ta sig många nya uttryck. Fylkeson är ingen förnyare, men inte heller en förvaltare.

 

Då och då blir det mer än lovligt tramsigt (en dikt om Palmemordet är inte helt lyckad), men desto mer övertygad blir jag av en slitstark kort dikt som sätter fingret på väsentligare saker. ”Två torra villkor”:

 

Sorgligt nog räcker det inte längre att bara

suga på ett ord

för att bedöma sanningshalten.

 

Att dikta

är att stillsamt och noga

slita sig själv i stycken.

 

De här insikterna fick han gärna dröja vid längre, innan han skyndar sig vidare till nya intryck. Samtidigt vore det att göra det allt för lätt för sig att påstå att Fylkeson besjunger det lilla och det enkla livet. Han tigger om att bli underskattad – är inte också detta något som förenar honom med Burrau?

 

Slutligen vill jag för allt i världen inte undvara en av de längre dikterna, ”Flykten”, som vecklar ut sig likt en essä om hästens rädsla för det oförklarliga, och hur det förenar djur med människa. Det är en vacker dikt om överlevnad, och om de starka band som finns mellan hästen och den människa som rider (en lika fin skildring finns i Aase Bergs bok Spöket). Det är en dikt som borde nå fler läsare, så jag anbefaller att du genast skaffar boken, om inget annat än för just den här dikten.

Själens telegraf, Amanda Svensson, Norstedts

 

Har du hört talas om det skotska indiebandet Soul’s Telegraph, landets största succé sedan Primal Scream? Klart du inte har, för de existerar bara i fiktionen, i Amanda Svenssons nya roman Själens telegraf. Men bandet är bara ett av de många spår – de många trådar – som romanen består av, när den i första hand sysslar med huvudpersonen Iris Watkins 90-tal, som rör sig mellan årtalen 1992 och 1998. Som trettonåring bränner hon ner mammans hus i den engelska obygden. Som nittonåring spelar hon cello i sin partner Ruperts nystartade band i Glasgow.

 

Medan Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar, var en brett upplagd roman om släktband, är Själens telegraf en mer kärnfullt komponerad roman. Familjen är fortfarande det nav kring intrigen rör sig, genom att berättelsen växlar mellan de två tidsplanen. När Iris är tretton handlar det om den excentriska och fattiga mamman och grannen Hugo som hugger gravstenar. Pappan är frånvarande.

 

De bor i ett svårstädat sjavigt hus, som illustrerar en existens på fallrepet. Svensson har sinne för det dråpliga i sitt sätt att gestalta den värld som barnet Iris tar del av. Det sker med hjälp av en stilkonst med sinne för oanade riktlinjer. Det är piggt, fyndigt, och ofta går tanken till brittiska stilister som Jeanette Winterson och Ali Smith (att Svensson har översatt den senare visar att de inte bara delar initialer utan också stilistiskt DNA), när vi delges en historia om Ruperts vän Helen, ”som fram till puberteten hade trott att Storbritannien var en diktatur, eftersom Thatcher vann hela tiden trots att Helen aldrig i hela sitt liv hade träffat någon som röstade på kärringen.”

 

Romanen är skriven i första person, men ändå med någon slags märklig distanserande effekt. Den berättarröst som ledsagar Iris historia är skälmaktig och spefull. Till mammans hus kommer många kufar, särlingar och vinddrivna existenser, charmlösa och hopplösa. Svensson är följsam med både sitt innehåll och sin tematik. När det handlar om popmusiken blir det inte heller så krystat som det gärna blir när romanförfattare ska skriva om pop, om de inte heter Annika Norlin (vars träffsäkra novell ”Kul för dig, trist för mig” är ett stort undantag).

 

Det finns något som förenar just denna roman med IaGenbergs hybridverk från i fjol, Detaljerna. Också den uppehöll sig vid 90-talet, och också den lät delvis indiemusiken agera spelplan för de mellanmänskliga relationerna. Kanske det är en trend; kanske det bara är ett tecken på att popmusik börjar bli värt att tas på allvar inom skönlitteraturen. Både Genberg och Svensson lyckas låta en värld komma till liv, ett förflutet som saknar dammlager över de ting som skrivs fram för att göra den världen konkret och möjlig att uppleva för en läsare med viss distans till den. 90-talet må kännas som att det var igår, men det slår mig att 1992 faktiskt nästan var trettio år sedan nu.  

 

Det handlar också i hög grad om saknad, om ensamhet, om Iris ensamhet, men också om språk, hur svårt det är att sätta ord på känslor, för att inte tala om hur svårt det är att på ett adekvat sätt formulera sina tankar. Iris framstår som en optimist, eller så blir hon bara någon som har lärt sig leva utan att förvänta sig allmosor. Det finns en stark positiv energi i hur Svensson skildrar henne, en slags munterhet i misären som samtidigt inte blundar för hur djävligt ter sig för den som är där.

 

Den sentimentala romanen hade sin storhetstid på 1700-talet, men har i stort sett legat slumrande sedan dess. Det är möjligen lite beklagligt, men i någon mån försöker Svensson återupprätta en baktalad subgenre. Till sist blir det också en fråga om vilka konsekvenser lögnerna upprättar, att det inte längre spelar någon roll vad som är sant, när till och med det sanna uppfattas som lögn.

 

Jag tror att vi generellt talar för lite om romanförfattares intelligens – säkert för att denna intelligens är så svårfångad och omätbar. Men jag fastnar för flera partier i Svenssons roman, partier som erbjuder sanningar som levereras från oväntade håll och därför blir så mycket viktigare än de självklarheter som vi annars översköljs av. Så här, till exempel: ”smärtan i att inte tro på något är mindre än smärtan i att tro för mycket på fel sak.” Det är en intelligens som inte är rädd för att dra djärva slutsatser. Den här intelligensen är inte heller en del av marknaden, och därför inte samhällsnyttig – i omedelbar mening. Den gör mer nytta på sikt, dock, än de sanningar som vi får höra från de offentliga personer som förgiftar vår vardag.

 

Denna romanens intelligens har ett värde bortom allt världsligt och förgängligt, och Amanda Svensson utnyttjar romanen till att införliva sådana värden. Det är också en fröjd att läsa en författare som har ett så coolt bildspråk: ”Sanningen var ett Hubba Bubba att linda kring sitt finger, klibbig och nästan oändligt töjbar.” Det är så Iris förhåller sig till sin omgivning, men det är inte heller en olämplig utgångspunkt för en romanförfattare. Problemet med tuggummin är att de så snabbt förlorar i smak – nåväl, det är inget Amanda Svensson behöver bekymra sig om i den här romanen!

eller som när jag blundar, Kennet Klemets; Som denna blomma framhärdar jag, William Carlos Williams, översättning Jan Karlsson, Trombone

 

Det krävs en kniv för att ta sig in i de två senaste utgåvorna i Trombones Svavelserie, och det är förstås tråkigt att så många aldrig får möta den erfarenheten – att somliga böcker måste skäras upp med varsam hand för att göras läsbara. I praktiken är det 13 sidor poesi per bok, och den här gången är det böcker av Kennet Klemets (född 1964) och William Carlos Williams (1883-1963 – han råkar ha födelsedag just i dag, och hade oturen att dö redan för 60 år sedan).

 

De utkommer som nummer 26 och 27 i denna serie, men har få uppenbara beröringspunkter förutom att de sammanstrålar i just detta sammanhang. Deras nyutkomna böcker består av vackert formgivna häften. I Klemets fall rör det sig om, som undertiteln indikerar, ”en dikt”, medan det i Williams fall rör sig om sju dikter från hans sista diktsamling, som utkom strax innan döden inföll. Men nog om döden nu!

 

Klemets dikt känner vi sedan slutet av 90-talet som splittrad, orolig och rörlig till sitt uttryck. eller som när jag blundar lånar sin titel från första raden, som följs av ett flöde som sköljer över diktjaget och oss som läser. Vem blundar, och varför? Jag tänker att den som blundar vill slippa se och upleva något, men det kan också vara en strategi för att skärpa sina sinnen, göra dem mottagliga för känsligare och mindre påtagliga intryck.

 

Dikterna är kategoriska och hårda. Ett självföraktande jag hålls instängd i en rundgång av andras toxiska negativitet. Där finns helt klart en längtan efter något större, något bättre, något som kan bryta ”allt som kommer igen, går igen, aldrig tar slut / i hatet mot mig själv”. Förlust och saknad utgör grundtillstånd för poesin i generell mening, så också här, där vansinnet ständigt ligger på lut, vilande och latent. Här skildras upplösning inte som ett tillstånd, utan som något osäkert, något som inte kan fixeras.

 

Splittringen gestaltas i diktjagets försök att skriva sig ut ur alla sammanhang. Som poet tillhör du förstås redan de av samhället undanskuffade, och i Klemets dikter blir också själva poesin mer av en börda än en befrielse. Det finns ett du som indikation på det enda hoppet för den som ser hur allt håller på att försvinna. Så utmynnar hela dikten ändå i ett trots allt, ett ljus som utopiskt kan fördriva mörkret:

 

   när jag pratar med dig

blir jag varm

blir jag någon jag inte vill vara

lyser av längtan

hänger som ljus av längtan

hur mycket mörker som än omsluter dem

blir jag så varm att jag måste ta av mig allt

att dina ögon är så gröna

 

Om Klemets dikt hotas att bli snärjd av sina onda tankar (å andra sidan: vem kan klandra honom för att ge upp i en hopplös värld?), är William Carlos Williams dikt mer idyllisk. Det urval ur hans sista diktsamling Pictures from Brueghel som nu utges heter Som denna blomma framhärdar jag. I flera av dikterna råder vintern, allra mest i en förtjusande dikt om isbjörnen, men också i de minnestrådar som vävs.

 

För så är det kanske oundvikligt med poeter på den så kallade ålderns höst, att de ger sig själva fri lejd över sina minnen, och allra helst vistas de i barndomen. Åter igen, vem kan klandra dem? Att bli gammal är ju – som Hjalmar Söderberg visste – för djävligt. Och då kan det vara en ursäkt för åldrade poeter att deras minnen för andra kan ge ett blekt intryck.

 

Williams inventerar barndomens lekar, människorna och de objekt som belamrar våra levda erfarenhet. Hans dikter är bildmässiga och betonar synintrycken. Med hjälp av exakthetens instrument skapar han en stark närvaro och ett idiom som på något märkligt sätt påminner om den gamle W.B. Yeats, att det finns en uppenbar vilja att visa sig på den – eh, styva linan – samtidigt som ett väldigt vardagligt tilltal bevaras. Kort sagt: Williams är en mycket amerikansk poet, som är nästan lika gammal som presidenten Joe Biden när han skriver dessa dikter, och för den delen något äldre än Yeats någonsin blev.

 

De explicita frågor Williams ställer angår oss alla:

 

            hur

ska vi

ta oss ur denna

 

nutid

och lära oss

andas igen

Historien om Fru Berg, Ingvild H. Rishøi, översättning Marie Lundquist, Flo

Romanen Stargate gav häromåret Ingvild H. Rishøi många nya läsare, men i hemlandet Norge är hon sedan länge en etablerad novellförfattare, med tre oerhört gedigna samlingar bakom sig. Historien om Fru Berg är den andra att översättas till svenska, och innehåller fem tillfällen att ytterligare uppmärksamma allt det som utgör den unika rösten hos denna vidunderliga författare.

 

Styrkan ligger onekligen i personporträtten. Gång efter gång etablerar Rishøi en kontakt med det utsatta barnet. När hon i en av novellerna, ”The life and death of Janis Joplin”, skildrar en ung vuxen är huvudpersonen ändå ett slags barn, hon som liknar Janis Joplin och lever i en fantasivärld. En värld som åsamkar en hel del skadeverkan, för det ska genast inskärpas: i de här novellerna går ingen säker från katastrofen.

 

Barnen lever i närheten av dessa farliga omständigheter. De befinner sig också i otydliga underlägen, där de registrerar en verklighet som bär det opålitligas märke. Vuxna går inte att lita på, och när som helst kan katastrofen inträffa. Inte för att Rishøi använder starka ord för att förmedla dessa skiften från trygghet till otrygghet – mer är det frågan om att verkligheten glider iväg. Det som sker är att ordet ”annorlunda” oanmält infinner sig för att göra världen osäker.

 

Barnen förstår både för mycket och för lite, och Rishøis skicklighet som författare visar sig i att hon låter dem vistas i denna ovissa öppenhet utan att hon lägger till rätta. Detaljer används för att lura in oss i den konkreta verkligheten, och hon utnyttjar ett bildspråk som betonar uppgivenhet inför de förändringar vi ställs inför. Även om mycket kan sägas om den hantverksmässiga skickligheten – det rör sig verkligen om oklanderliga noveller, alla fem – är det förmågan att gestalta känslor som är Rishøis största insats.

 

Det farliga med känslor är att de så lätt går över i sentimentalitet. Rishøis modiga sätt att lösa det är att skriva så nära kitsch det bara går. Så gjorde hon i den socialrealistiska novellen ”Vi kan inte hjälpa alla” från förra samlingen på svenska, Vinternoveller, och så även i den avslutande längre novellen här, ”Mina flickor”. Medan mamman går djupare in i en förlossningsdepression träffar mannen, Daniel, en annan kvinna och börjar flirta med henne. Men det han också flirtar med, förstår vi, är katastrofen. Novellen blir en nagelbitare, där de små gesterna gör desto större och starkare avtryck. Han utför en kedja av allt värre beslut, liksom för att bevisa att den som förälskar sig blir av med hela sitt omdöme.  

 

Rishøi gör ändå Daniel till något mer än en karikatyr av någon som tappar huvudet. Han söker inte efter förlåtelse, men inte heller är han omedveten om sitt misstag. Rishøi skapar karaktärer som inte är ofelbara, och inte är de onda heller. De begår misstag, visst, men inte för att de egentligen är ute efter att skada. Den lärdom vi kan ta med oss finns i deras begränsade kännedom om de egna bevekelsegrunderna. Borde de ha vetat bättre, för att ha avstyrt katastroferna? Lätt att säga i efterhand, men svårt i stundens hetta. Det är svårt att avfärda novellernas sensmoral, att vi styrs mer av känslor än förnuft. 

 

Sjukdom och nöd är ofta vad som igångsätter händelseförloppet. Även om Rishøi inte skriver i en uttalad kristen tradition finns nåden implicit närvarande i berättelsernas struktur, och visar sig i den ständigt pågående men aldrig utskrivna dialogen mellan försoning och fördömelse. De djupt mänskliga novellerna visar vad som är essensen i att vara människa: vi begår misstag och tar fel beslut, men försoning är inget du ska söka hos andra, bara hos dig själv. Det vill säga: aktivt blir ingen dömd, men händelseförloppet kan utföra bestraffningarna. 

 

Rishøis sympatier ligger alltid hos barnen. De vuxna försöker nog, men deras bästa visar sig oftast inte vara tillräckligt. Novellerna leder fram till hårda slutsatser, men så ska väl också världen uppfattas när lyckan glider oss ur händerna. Så blir läxorna dyrköpta för de sårbara och sköra individerna. Livet slår till hårt, och när du väl når insikt kan det vara för sent.

 

(Också publicerad i Vi 8/23)

Systrarna, Jonas Hassen Khemiri, Bonniers

 

När vi först träffar systrarna Mikkola är det Millennie-fest, alltså nyårsafton 1999. De är spektakulära var och en på sitt sätt. Men de skingras också var och en på sitt sätt. De är huvudpersonerna i Jonas Hassen Khemiris nya efterlängtade roman Systrarna. Men huvudpersoner, verkligen? Snarare bildar de ett av romanens många prismor, där vi i första och sista hand följer berättaren Jonas, en svensk framgångsrik författare som åkt till New York för att skriva sin nya drygt 700-sidiga roman.

 

Ja, Jonas Hassen Khemiri har vid det här laget blivit så etablerad att de berömmande recensionerna av senaste romanen fyller innerfliken med idel lovord. Och författarporträttet ledsagas av alla priser och alla nomineringar sedan debuten för 20 år sedan med Ett öga rött. Förväntningarna är gigantiska när han som nu utkommer med något nytt (det är fem år sedan sist).

 

De mytomspunna systrarna behärskar olika saker. Ina spelar basket, och träffar på millenniefesten sin fästman Hector. Evelyn är historieberättare. Anastasia är bra på våld. Tillsammans är de starka, men de slits också isär. Även om romanen på ett ambitiöst vis inleder 2000 och sedan följer en kronologi fram till 2035 är det gott om tillbakablickar, främst till den långhåriga pojken Jonas uppväxt med en stabil mamma och en mindre ordningsam pappa.

 

Fast, vänta nu, låter inte det här bekant? Jo, Khemiri har plundrat sin barndom och uppväxt i tidigare romaner, allt utifrån formeln ”förvandla liv till skriv”, som utgör ett slags credo för boken. Det ska också sägas att formatet inte direkt inbjuder till koncisa redogörelser. Nä, här firar minneskonsten stora och efterhängsna triumfer, och en oroande tanke lämnar mig inte: har Khemiri drabbats av Knausgård-komplexet, det vill säga impulsen att skriva överdjävligt långt till varje pris? Jo, bara en byter ut de långtråkiga fotbollsreferaten mot lika långtråkiga basketditon och den generiska 80-talsindien mot den lika generiska 90-talshiphopen.

 

Det här är en vindlande, omtumlande roman om lögnens maktspel och om tidens förmåga att göra clowner av oss alla, eller hur det nu var Shakespeare formulerade det (eller var det Bob Dylan?). Det tar också tid att ta sig in i skeendet, och systrarna blir ofta undanglidande karaktär, vars dragningskraft på sin omgivning inte helt låter sig förstås. De bär på en förbannelse, att allt de älskar ska gå förlorat – ärligt talat en ganska banal tanke att ha som bärande idé för en roman.

 

Det skojfriska drag Khemiri alltid har investerat i sitt skrivande har gjort sig bättre i de tidigare romanerna. Även här maskerar det dragningen till de mörka stråk som ligger på lut; tungsinnet är lika närvarande som tidigare, och lika påträngande. Stilmässigt borde Khemiri vid det här laget ha rensat ut en viss benägenhet till det tautologiska skrivandet (typ ”anledningar till varför”). De många perspektivbytena kan också orsaka viss förvirring, när övergångarna är mindre välsmorda än vi vant oss vid från den här författaren. Detsamma gäller när de obligatoriska inslagen av magisk realism väl infinner sig, att den vane Khemiri-läsaren förväntar sig något bättre än talande statyer.

 

Visst finns det ett värde i att ta del av skildringarna av pappan, den lite småtragiske gubben med stäckta författardrömmar. Han påminner lite om Gene Hackmans fadersgestalt i Wes Andersons enda lyckade film, The Royal Tenenbaums: en smula galen, en smula självmedveten, och mer än en brödlimpa självupptagen. I romanen finns något av en smärtpunkt när unge Jonas skryter för sin pappa om att han var bäst på statistikkursen på universitet, men säger fel bestämd form på franska, och pappan korrigerar hjärtlöst: ”La statistique, säger han. Inte le statistique.” I några stunder glimtar det till när Khemiri diskuterar hur dessa smärtpunkter kan fungera som konstnärlig drivkraft och att de anknytningsproblem han har som vuxen kan ha sin upprinnelse i pappan. Och en oroande tanke infinner sig: är Khemiri ens intresserad av andra människor?

 

De frågor om identitet som romanen direkt och indirekt ställer har onekligen sitt värde, men risken är att de drunknar i en ordmassa som inte alltid direkt sprakar av uppfinningsrikedom eller av stilistisk skärpa. Därför är jag smått underväldigad av Khemiris nya roman. Kanske det bara är jag som har svårt för romanprojekt av den här sorten – eller kanske är det dags för honom att byta spår och inriktning mer markant. Det finns element av oversharing, och fler än en gång får vi veta om de praktiska omständigheterna i att romanen skrevs i New York, lest we forget.

 

Tidigare har jag varit ett fan av Khemiris sätt att söka nya vägar och nya förutsättningar för det självbiografiska skrivandet, men den här gången känner jag mig mer än något annat övergiven. Vid ett tillfälle raljerar den unge Jonas över de inbilska amerikanska författarporträtten och hur deras aura av framgång tryfferar deras bokomslag. Utan att spekulera i hur medvetet det är vill jag resa en varningsflagga för att Jonas Hassen Khemiri riskerar att själv drabbas av liknande omdömen. Det hade han förstås kommit undan med om han hade skrivit en bättre bok.

Netanyahus, Joshua Cohen, översättning Gabriel Itkes-Sznap, Tranan

 

Även den som tycker att det redan finns för många amerikanska författare som översätts till svenska måste kapitulera inför namnet Joshua Cohen, vars hittills tio böcker inte nått fram till svenska läsare. Förrän nu, med den Pulitzerprisbelönta romanen Netanyahus. Den har översatts av Gabriel Itkes-Sznap.

 

En gång i tiden var Cohen en av litteraturnestorn Harold Blooms anakoreter, och fick då – utöver skvaller om skärseldsdiskussioner med Anthony Burgess, schackpartier med Vladimir Nabokov, nakenbad med Jacques Derrida – höra en historia om en besynnerlig historiker med den iberiska halvöns medeltid som område, som skulle gästspela från januari 1960. Hans namn: Ben-Zion Netanyahu. Som värd: Ruben Blum, historiker och motvilligt anlitad enbart i egenskap av jude.

 

Ett barskt efterord försäkrar att Ruben Blum inte är ett porträtt av Harold Bloom, men detta låter jag vara osagt. Netanyahu ansluter med skitjobbig fru och tre odygdiga skitungar i släptåg, och det är inte att säga för mycket att kaos uppstår. Största smällen får Blums fru ta, och även dottern blir indragen i den förstörelse som uppstår i den netanyahuska familjens spår.

 

Historien berättas av den åldrade Blum, egentligt namn Ruun Yudl Blum, född 1922. Han är mångordig och växlar fritt mellan stenhård seriositet och jovialisk skälmaktighet. Den här typen av intelligent skrivna roman känner vi förstås till främst genom en av Blooms favoriter, Saul Bellow. Det ironiska tilltalet torde få alla John Updike-fans (Victor Malm och kanske någon annan?) att kasta sig över romanen.

 

De lär inte bli besvikna! De pikareska dragen passar ypperligt till den här framställningen. Det blir också en roman om identitet och hemmahörande, när Blum berättar om sina vedermödor (drygt halva romanen är en slags prolog innan besöket från familjen Netanyahu). Det är en roman som kanske är mer rolig än bra, och när den är rolig är den det på ett smått överdrivet sätt. Men ja, jag fattar: det är en skröna, den tjänar på att låta sanning och sannolikhet gå en blodig batalj och låta sanningen få ta emot de hårdaste slagen.

 

Gästen Netanyahu skildras länge som en storartad forskare som revolutionerat sitt fält, men misstanken pyr: är han inte något av en charlatan? Som lök på laxen blir en av de ohängda sönerna i framtiden Israelisk premiärminister, om vi ska lita på verkligheten. Cohen framställer Blum (återigen, likheten med Bloom är, hm, obetydlig) som en timid man som inte på långa vägar är duglig att hantera sin nyckfulla och kravfyllda gäst. Genom berättelsens gång tecknas ett ömsint porträtt av en strävsam professorstyp som utan egen förskyllan hamnar mitt i ett inferno.

 

Som skildring av universitetsvärlden är andra mer skickade att verifiera eventuell sanningshalt (jag menar sannolikhetshalt), men nog stämmer det att det på 60-talet fanns åtskilliga original och särlingar i den världen. Cohen använder opålitligheten som grundförutsättning för sin minst sagt skruvade roman. Han nystar i många trådar, och ibland blir det en besvärligt slingrande intrig innan vi hamnar på någorlunda rätt köl.

 

Det som gör starkast intryck är inte heller porträttet av den ocharmige Netanyahu, hur mycket det än bygger på en sann förlaga. Stilistiskt ligger Cohens ideal åt barockens överdimensionerade håll. Jag har mer behållning av diskussionerna kring lögn och historieberättande, och resonemangen kring minnet och dess konsekvenser.  

Misslyckad i en uggla, Peter Mickwitz, Förlaget

 

Ugglan är vishetens fågel. Apan är dumhetens djur. I finlandssvenske Peter Mickwitz nya diktsamling Misslyckad i en uggla möts dessa totemdjur, i dikter som obönhörligt kretsar kring en depression och den mentala och kroppsliga förlamning som följer i dess spår.

 

Mickwitz är en mångsidig poet, som sedan debuten 1991 har publicerat sig flitigt med böcker som hittat sin plats i mellanrummen mellan poesi och essä. Det kunde kallas otålighetens poetik, hur han hela tiden söker sig mot det som inte riktigt kan kallas färdigt eller tillräckligt bearbetat. Så inleds också denna bok in medias res, med ett uppvaknande.

 

Vad åstadkommer då en depression? Den tätar hålen, vill Mickwitz dikt säga. Det är ett drag den har gemensamt med just ordet dikten, vars etymologi härrör från det tyska verbet för att ”täta”. Annars är det inte en helt genomförd tätning som har skett här, utan Mickwitz nöjer sig med det ofullbordade. Det skapar en nödvändig laddning i hans dikter.

 

Att depressionen annars liknar poesin är kanske ingen originell tanke, så länge vi är överens om att skippa de ädla inslagen. Vi kan för all del gå omvägar över ordet ”melankoli” om vi är ute efter att ge upplevelsen poetisk lyster, men det är fortfarande – för att tala med Ekelöfs perpetuum mobile – samma gamla vanliga vanlighet. Mickwitz liknar sin utsatthet vid

 

en staty en  

mumie en kvarlämning

som jorden vänder som

solen värmer som

universum glöm-

mer om

 

Så ser det ut när tillvaron saknar mening. Då börjar också själva språket tappa mening, när orden går sönder och blöder ut sitt innehåll och sin semantik. Mickwitz gestaltar skickligt denna brist på styrsel, denna maktlöshet inför något som är starkare än du själv. Hans dikt är nästan motvilligt vacker, på det sättet som skönhet på ett plan alltid är ofrivillig, och också alltid egoistisk.

 

Det finns gott om öppningar in mot Mickwitz poetiska värld, och en del av dem reducerar känslorna till lite väl utstuderade ordvitsar. En del av dessa hade nog gjort sig bättre i en annan bok (”förrätten jag efteråt”, till exempel). Å andra sidan blir detta en del av projektet, för när tillvaron rämnar krackelerar också språket. Därmed blir boken också en del av misslyckandets poetik, återigen något som för honom nära en poet som Ekelöf, som ju också var lite för otålig för sitt eget bästa.

 

Mickwitz ringar in de felsteg vi gör och som gör oss mänskliga. Han lyckas vara både självmedveten och obrydd på samma gång, i dikter som frambesvärjer något som liknar dödsmedvetenhet: ”spegelbilden som riktade / ett vapen mot dig men / ändå sköt sig själv”. Självföraktet är en svår balansgång. I Mickwitz dikter gör depressionen oss till små barn, statiskt stampande på samma fläck.

 

Utöver Ekelöf finns här en stillsam Södergran-pastisch om ”landet som icke varade” följt av olika varianter, där beroendet av föregångaren inte ger sig allt för mycket till känna. För Mickwitz lyckas skriva stark dikt i egen rätt, där han skapar sin egen logik. Då kan han också visa det tröstlösa i depressionen, hur det är att vara instängd i sin egen oförmåga, i sitt eget elände. Då svarar dikten också upp mot hur förtvivlan skulle låta om den gavs röst.

 

Det är en konsekvent genomförd samling, som ger stadga åt det meningslösa i depressionen. En del av dikterna är för korta, och gör sig som sagt för beroende av ordvitsar (glöm inte att en av hans tidigare böcker hette Leksikon), men en av de längre mot slutet kan jag inte göra mig av med, då den gestaltar en längre monolog om vad som är meningslöst. Här blir depressionen meningsskapande, och det är ett övertygande resonemang.

Omsorgslabyrinten, Ida Börjel, Bonniers

Konst och poesi är tätt förbundna, och poeten Ida Börjel har arbetat i detta fält mellan poesin och konsten egentligen sedan sin debut Sond. Aldrig tidigare har det dock varit så utskrivet som i hennes nya bok: Omsorgslabyrinten tar oss rätt in i Malmö konstmuseum och dess samlingar, där några konservatorer berättar om konstverken och vilka åtgärder som kan behövas när de ska restaureras och konserveras.

 

Omslaget visar baksidan av Gösta Adrian-Nilssons hundraåriga målning ”Biljardspelarna”, och omslagets baksida visar själva målningen med markeringar från en nyligen genomförd ”tillståndsrapport”. Själva boken består av tolv delar med ett appendix, där vi alltså tas med bakom kulisserna till det försiktigt idoga arbetet att bevara museiföremål på mest lämpligt sätt. I två av rummen finns teckningar av Hill, poeternas älsklingskonstnär (det är lätt att förstå varför!).

 

Låter det krångligt? Något liknande kan sägas när exempelvis Börjels Ma ska beskrivas, förutom att jag tycker det är 2000-talets enskilt bästa diktsamling hittills. Att jag nämner detta – hur bra Börjel är – beror mest på pengar. I går fick jag höra en kollega klaga på priset på en diktsamling vi ska läsa i bokcirkeln, men jag svarade blixtsnabbt att det är full valuta för pengarna. För så är det: poesi är ovärderligt, kanske världshistoriens bästa uppfinning.

 

Vad håller Ida Börjel på med? Måste hon vara så … hm, tillkrånglad? Fast glöm att det här är ”svårt”. I den här boken skriver hon en slags dokumentärdikt, där de intervjuade berättar fritt om sitt arbete. Det är handgripliga resonemang om bevarandets konst, ett manuellt arbete som utförs av varsamma fingrar och ibland förstärkt av saliv. I stället för diktens röst handlar det om diktens röster, och det är inte förvånande att Börjel har gett ut flera stycken hörspel, och att även denna lika gärna kunde lanseras som en teaterpjäs. För det är en poesi som ska upplevas, höras, framföras. Även detta var manifest i hennes tidigaste böcker (förnämligt återutgivna på Nirstedt/Litteratur häromåret).

 

När du hör ordet ”omsorg” tänker du förstås på människor. Men i den debatt som har förts de senaste veckorna om kulturbudgeten i städer som Norrköping och Linköping (är det bara en tillfällighet att de slutar på ”-köping”? jag skulle inte tro det, från perspektivet Jön-köping) har det blivit uppenbart vad kultur och konst får kosta. Inte mycket, om de Tidö-partiledda kommunerna får bestämma. Nu är det svårt att avgöra vad som är orsak och verkan, men Börjels bok landar som ett hårt knytnävslag i kulturpamparnas solar plexus, och hennes böcker har alltid haft en politisk slagsida, kanske med betoning på just ”slag-”.  

 

I dag skapas åtskillig konst med förgängliga material, och dessa verk kommer att bevaras endast i form av fotografier. Den digitala lagringen är ännu mer opålitlig, där det skapas tomrum och lakuner vid programuppdateringar. Det är lärorikt att ta del av de berättelser som Börjels bok utgörs av:

 

För mig som konservator

är föremålen exakt

lika mycket värda

det är de ju inte utifrån ett

marknadsperspektiv

[…]

så fort ett objekt ska ställas ut

blir det värderat

med tanke på försäkringen

men hur värdera

 ett framtida värde

vad som är unikt

det vet vi inte så mycket om

vad som inte är det nu

kan bli det sedan

 

Ja, inom konsten är det ofta så: först i efterhand vet vi vad som är värt att spara, så därför borde vi spara mer generöst. Något som förstås är resurskrävande, inte bara om en avser ytorna till lokalerna. Nej, det tarvas också kompetens, och underförstått genom hela Börjels bok argumenteras för tillvaratagandet av denna kompetens, som nog mest går att säkerställa till det som brukar kallas ”tyst kunskap”, det vill säga sådant som en lär sig genom erfarenhet, men som inte alltid går att sätta ord på. I boken förekommer samtal om skillnader, värdering, och i dubbel bemärkelse uppskattning.

 

Noggrant och omsorgsfullt arbete redovisas i de intervjuer som boken består av. I två av kapitlen handlar det som sagt om Carl Fredrik Hill, och fram till 1 oktober går det att se utställningen på Malmö konstmuseum där Tal R och Mamma Andersson bearbetar Hills bildvärldar med egna verk (jag såg den i somras: den är fenomenal). Diktens berättarjag är på jakt efter ett av Hills lejon:

 

Denna då     ett lejon

en ganska blek akvarell     det står

Hill d´or     ja     guld-Hill

drömspel     mytiska sagofigurer

i teckningen kommer vi nära handens

tanke och människan

bakom handen     som att

den alldeles nyss var här

 

Ja! Så är det förstås att ställas inför riktigt omvälvande konst, när vi ges privilegiet att följa den på så nära håll: som om det ”alldeles nyss” hade skapats. På sätt och vis liknar konservatorns arbete översättaren, som genomför en extrem närläsning av ett litterärt verk, och därmed kommer så nära att det går att känna dess andedräkt.

 

Och vi får tillfälle att följa med i handens skonsamma åtbörder mot materialet genom en dikt som denna. Det praktiska arbetet har förstås nedgraderats i vår tid (se bara på hur få som söker till de praktiska programmen på gymnasiet). Här framgår det vilken tillfredsställelse som ges av att lösa problem på ändamålsenliga sätt, och att vi tjänar på att vidga vår syn av vad som är ett konstnärligt yrke: det finns kreativitet också hos de som konserverar konstverken.

 

Och på tal om pengar (Börjels förrförra bok var Arvodet – Marginalintäkten): poesi är den mest demokratiska konstformen. Det må vara att en diktsamling är dyr (någonstans mellan 200-300 kr i detta fall), men det är väl spenderade slantar. Samma sak med museer: de kostar, men det är pengar vi investerar i någon annans välbefinnande: ”museet är till för kommande / generationer”, lyder en av slutsatserna i denna berikande bok.