Dikter från graven, Nicko Smith, Eget förlag

 

I kväll hålls Eurovision, och Sverige hör som vanligt till de favorittippade. Årets bidrag, österbottniska Kaj, har väckt ett oväntat intresse för det finlandssvenska hos den svenska befolkningen. Månne det ska sträcka sig ända till det som är schlagerns motpol – poesin? Den har stolta finlandssvenska anor: för vad vore vår litteraturhistoria utan namn som Södergran, Björling och Diktonius, och vår litterära samtid utan namn som Byggmästar, Forsström och Andtbacka?

Med andra ord borde det finnas en svensk nyfikenhet på Vasa-poeten Nicko Smith. Han har sedan 2017 gett ut diktsamlingar – samlingsvolymen från 2023 är väl värd att leta upp – och sedan ungefär lika länge verkat som ihärdig ambassadör för poesin med en guldgruva till hemsida med intervjuer, introduktioner och recensioner. Men det är ett otacksamt arbete i undervegetationen, med böcker på små förlag, som sällan genererar uppmärksamhet i större kretsar.

Dikter från graven är titeln på Smiths senaste bok. Liksom tidigare böcker av Smith är den konsekvent genomförd. Dikterna bildar ett blygsamt memento mori – alltså, ”minns att du är dödlig”, som en slav lär ha fått i uppgift att regelbundet viska i kejsarens öra, som en varning för hybris. Motivet blev också vanligt under 1600-talets konst. Från svenskt håll har vi inget starkare exempel än Stiernhielms mäktiga ”Hercules” från 1647:

Döden molmar i mull/ alt hwadh här glimmar/ och gläntsar;

Döden kastar å kull/ alt hwadh här yppert/ och högt är;

Döden knoßar i kraas alt hwadh här krafft har/ och heelt är;

Döden trampar i träck/ alt hwadh här fagert / och fijnt är;

Döden dwäler i dwalm/ alt hwadh här lefnat/ och lijf har;

(ja, det fortsätter, men ni fattar poängen).

Smiths dikter handlar om dödens intåg i livet, och dess universella anspråk på människans tillvaro. Den gör ingen skillnad. Vad de här dikterna gör är att uppdatera Stiernhielms dödsmedvetande – eller för den delen också Ingmar Bergmans dödsångest från Det sjunde inseglet. Hos Smith låter det så här: ”Döden är frosten / i andetaget / som Dödsängeln / andas in / och ut”. Det går för all del också att koppla till den dödserotik Stagnelius uppvaktade i dikter som ”Till förruttnelsen”, även om Smith aldrig går lika långt i sin strävan att införlivas med döden.

Kontrasten mellan liv och död betonas genom samlingens korta omfång. Om det låter deppigt finns det desto större behov av glädje, på samma sätt som det inte förvånar att ingen är i större behov av skratt än den som är deprimerad – föga förvånande är det pessimisterna som har de bästa skratten, även om det råkar vara introverta skratt (förlåt om du någon gång skrattat åt Björn Gustafsson). I de här dikterna finns tendenser till att se döden som en transcendens, alltså en önskan om att överskrida de begränsningar som gäller för this mortal coil, som Hamlet (alla melankolikers poster boy) benämnde människokroppen i sin förgänglighet.

Liksom tidigare är Smith en ojämn poet. I sina bästa stunder skriver han existentiell poesi som svindlar, men det finns också en viss övertydlighet. Det är svårt att inte hålla med om slutsatserna, men jag saknar utmanande rader i de dikter som nöjer sig med att söka bekräftande nickar. De bästa dikterna däremot lämnar mig med förundran, som denna korta:

Graven

är en gapande natt

välsignad med stjärnors skratt

En rymd inuti rymden

insvept i jordens varma famn

Det finns också en sällsamt starkt verkande humor i en befriande skildring av graven som en dygnet runt-öppen inrättning: ”Rumservicen / kanske inte är / den bästa / men hittills / har inte allt / för många / klagat”. Det fungerar som en hjälp inför det ohjälpliga. För vad innebär döden, strikt talat? Ett av dessa alternativ: antingen total tillintetgörelse, eller en passage till en ny livsform. Tids nog får vi veta. Eller inte. (Vill vi veta? Svara inte!)

Ibland samverkar Smiths rader – ”Ingenstans / är tystnaden / så underbart djup / som i graven” – med romantiska dikter, som Thomas Hoods ”Silence”: ”There is a silence where hath been no sound, / There is a silence where no sound may be, / In the cold grave – under the deep deep sea”. I andra dikter – med graven som en brevbärare – utövas samverkan med Tranströmer ”Svarta vykort”, med döden som mitt i livet kommer och tar mått på vår dödskostym. Med andra ord rör det sig om dikter som ingår i en tradition.

Och hur var det nu Madonna sjöng i sin hitlåt från filmen Desperately Seeking Susan, ”Into the Grave”? ”Touch my body, and move in time / Now I know you’re mine”, nog låter det som något döden skulle yttra i vår yttersta stund. Och hur var det med bastun, kanske vän av Eurovision undrar? Nåja, den finns också i Smiths bok, om än i mindre omfattning.