För en del människor är splittringen det enda som håller dem samman. Det gäller till exempel för människor på flykt, fördrivna av olika anledningar från sitt hemland – eller från ett hem som inte ens finns. Den kurdiska diasporan består av drygt en miljon människor i Västeuropa, med en majoritet från Turkiet. Det är en historia som inte så ofta har berättats i den svenskspråkiga prosan, med Agri Isamaïls Hyper från förra året som ett uppmärksammat undantag.
Zara Uzun Kjellners tredje roman – hon hette endast Kjellner tidigare – tar vid, och slår samtidigt in på en ny bana utifrån två klaustrofobiskt skrivna romaner (En ny gud var strålande, en av 2022 års bästa svenska böcker). Radio Yerevan tecknar ett mångfaldigt porträtt av en familj och flyktens konsekvenser. Den har ett så rikt persongalleri att jag här nödgas nöja mig med några av de mer centrala.
Till Bochum har systrarna Serra och Zerya en gång anlänt. Zerya bor med en tysk man och förösker assimilera sig i Tyskland. Sedan ett halvår är Serra försvunnen, uppslukad i och av Berlin, där hon tillbringar stor del av sin vakna tid med att jobba på nattöppna affärer och umgås med vännen Wenda. Mamman Xelat och Zerya ringer och ber om hjälp, men det är lönlöst. Zerya åker till Berlin och letar, men det är som att hitta en nål i en höstack. Sirwan, som tar emot telefonsamtalen, tänker mest på sig själv.
Det är en ambitiös, storslagen roman. Uzun Kjellner visar hur både platser och människor påverkas och förändras av splittringen. Det som ger stadga åt berättelsen – en slags ram – är lockelsen till det destruktiva som en utväg ur det som smärtar. Den är basgången som ledsagar Serras sökande efter lindring när hon lider av sömnlöshet. Den är också en drake i Tantolunden i Stockholm, som en annan av karaktärerna, Jila, minns när hon leker vid området Yetmiș Beș, uppkallat efter den intilliggande 75 meter långa motorvägen (ordet betyder 75 på turkiska).
Det blir också en roman om hierarkier, om över- och underordning. Språket blir också föremål för en förnedringsritual; där vi är vana att betrakta det som håller människor samman som ett kitt, blir det här mer frågan om ett klister: ”Kanske är det så att när man väl har lossnat, tagit steget från en kontinent till en annan, ås kan man aldrig helt fastna igen. Som en tejpbit som förlorat sin klistriga yta.” Och skillnaden mellan systrarna låter den förlängda metaforen om klister fortsätta: ”Istället för att likt Zerya vara så besatt vid att försöka fästa, var det kanske det motsatta Serra ville, att verkligen lossna.”
Serras ensamhet går i samklang med den moderna storstadens ensamhet och alienering. Ensamheten blir en grogrund för en viss typ av desperation, och städernas olika sidor förevisas: dagsidan och nattsidan, och allt som skiljer dem åt. Så blir det också en berättelse om parallella liv, om skuggliv – eller snarare berättelser om dessa människor i utkanterna. De kollektiva erfarenheterna plockas isär till enskilda personligheter.
Länge läser jag med en viss frustration. Det är stora ämnen att greppa, och det tar tid för personporträtten att etablera sig, och de kvarstår som flytande och konturlösa skepnader. Bytena mellan deras berättelser sker hastigt – men så fungerar också tillvaron för den som inte befinner sig på en trygg plats. Så blir också Uzun Kjellners uppsåt mer och mer skönjbart, och jag börjar förbanna min brist på tålamod. För när väl bitarna läggs på plats uppstår en märkvärdig förskjutning, och ett mönster blir tydligt.
Uzun Kjellner illustrerar med furiös energi effekten av exilen. Det kaosiga utförandet blir en nödvändighet. Och sent omsider får också titeln sin förklaring. Under kalla kriget var det namnet på en påhittad radiokanal som sände subversiva skämt för att underminera makten i forna Sovjetunionen och i gamla östblocket. Nu låter Uzun Kjellner radioprogrammet återuppstå, och i lyssnandet förenas de många disparata människorna i romanen. Och som bild för det polyfona uttryck som den här romanen anlitar är det förträffligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.