Jag gav dig ögon och du såg in i mörkret, Irene Solà, översättning Ellinor Broman

 

Vad är en författares viktigaste egenskap? Mod, kanske? I fjol läste jag katalanska författaren Irene Solàs andra roman (första på svenska), Jag sjunger och bergen dansar. Den utmanade romanens gränser, och var fantastisk läsning. Så det är med högt ställda förväntningar jag nu tar mig an Jag gav dig ögon och du såg in i mörkret, som kom i original 2023. Det finns uppenbara paralleller – lysande titlar är en av dem – och jag är lika omtumlad som uppskattande.

Solà är en modig författare, som inte tvekar inför att låta berättandet ske i lager på lager, eller som att narrativet går i cirklar med ett flertal karaktärer som avlöser varandra. Det här är ett sätt att berätta som fortlöper från den förra boken: vi är kvar i den katalanska bergsmiljön. Här handlar det om en åldrande kvinna – Bernadeta – som ligger för döden. Ett antal kvinnor som har någon slags relation till henne vakar över henne, men inte på det stillsamma sättet, utan genom att låta passagen till dödsriket ackompanjeras av deras vildsinta och vågade berättelser.

En blandning av rädsla och våghalsighet ledsagar de olika kvinnorna som berättar. Där finns Margarida, som i hemlighet föraktar Bernadeta. Margardia gifter sig med den vackra banditen Francesc, som går ett ohyggligt öde till mötes, men först får de ett barn, ”ful som en grimas”. Vad som utvecklas är universella stories om kärlek och besatthet, om förbannelser och vardagsmagi, och fan och hans moster. Här finns också en del matrecept som låter – jag måste säga det! – mustiga.

Det är en roman med hög densitet, och den kan inte gärna vara längre, då den är så groteskt gränslös, magstark och färgstark till sitt innehåll och till sin form. Solà rör sig hastigt och flyktigt genom de olika medvetandena. Det är en teknik som erinrar om den i denna månad aktualiserade Mrs Dalloway av Virginia Woolf (det förvånar inte att ett av kapitlen inleds med ett citat därifrån – ett annat från Ali Smith, vilket säger något om Solàs stilideal: pigg excentricitet). Det är ett sätt att skriva som har lika mycket med southern gothic-genren att göra som med den vid det här laget lite bedagade magiska realismen – eller varför inte inkludera Olga Ravns häxroman Vaxbarnet? Här finns ett skrivande som vågar härbärgera det övernaturliga, och som hela tiden har nära till våldet, där de privata vedermödorna fortplantar sig i osämja, konflikter och krig.

Rovdjur och människor blir lika goda kålsupare. Det är en fin balansgång att beträda, att skildra landsbygden på det här sättet utan att det enbart blir parodi eller karikatyr. Här finns bataljer mellan människan och Djävulen och hela hans anhang. En oskön kvinna gör en deal med Djävulen, och dödar en katt och pissar på dess grav för att få Hin Håle att framträda i form av en tjur: ”Så kolsvart var tjuren att natten omkring honom blev ljus.” Hon vill ha en perfekt man, och dagen därpå friar en av byborna. Barnen de får är långt ifrån perfekta, och så illustreras överenskommelsens pris.

För du kan inte deala med Djävulen utan att offra din själ, och om modet är en författares viktigaste egenskap är vi vanliga människor förlorade utan själen: ”Hon förstod att allt har sitt pris. Och att priset alltid är för högt.” Så sant som det är sagt. Ett av barnen är den hatiska Margarida. Det är många turer i denna roman, som kan lämna en beskedlig läsare som undertecknad helt vimmelkantig – men på det bra sättet!

Till sist vill jag bara kort nämna kolofonen, som generöst meddelar något om produktionsvillkoren. Att Tranan sedan en tid anger översättarens namn på omslaget borde vara stilbildande för andra förlag – likaså att typsnittet Adobe Caslon Pro identifieras. Men de berättar också något om översättningen, att den utfördes under 2024 och 2025, samt att den givetvis skett direkt från katalanskan, likväl vem som har översatt de olika citaten i boken. På det stora hela: mycket sympatiskt redovisat.