Min mamma skrattar, Chantal Akerman, översättning Benjamin Wagner, Filmögon

 

Det var en stor skräll när filmtidskriften 2022 lanserade sin lista över filmhistoriens 250 bästa filmer – en tradition sedan 1952, med nya listor vart tionde år, framröstade av filmkritiker och regissörer från hela världen. Nummer ett på listan: Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975. En film som i drygt tre timmar följer en hemmafru som lagar mat, är barnvakt, tar emot besök från olika män, alltmedan kameran långa stunder är helt orörlig.

Men Akermans gärning förtjänar all uppmärksamhet. Hon var belgisk regissör och konstnär, av många sedd som en pionjär med sina feministiska verk (Jeanne Dielman … har helt klart fungerat som ett portalverk för en radikal feminism). Hon var också författare, och strax innan sin död 2015 skrev hon boken Min mamma skrattar (2013), som berättar om en dotter och en dödssjuk mamma. Dottern är framgångsrik filmregissör.

Autofiktion? Nja, det är faktiskt svårt att genrebestämma den här hybriden mellan självbiografi, essä, dokumentär och roman. Som det ofta blir när konstnärligt verksamma personer från andra discipliner skriver skönlitterärt blir resultatet okonventionellt. Det kan leda till irritation: min första reaktion blir att himla med ögonen och tänka att här har vi någon som tagit sig vatten över huvudet, men tids nog blir jag övertygad om att Akerman är mycket medveten om vad hon håller på med, bara att hon har valt andra estetiska val än en romanförfattare skulle ha gjort. Det når mig att hennes bok har jämförts med Thomas Bernhard, och förvisso finns det drag av dennes ältande, men hans oefterhärmliga stil är mer musikalisk, mer rytmisk i sitt njutningsfulla beroende av upprepningar.

Till de ovanliga hör ganska rikhaltigt utnyttjande av fotografier, från filmer och från privatlivet, med bilder av mamman, dottern och denne syskon. I korthet handlar det om en mamma som är sluten och ovillig att dela med sig av sina minnen, medan dottern – bokens berättare – famlar efter vad som har hänt i hennes liv. Men som alla vet som någon gång umgåtts med sina barndomsminnen – de ljuger nåt så förbannat. Hur ska hon kunna lita på så opålitliga minnen: ”Vi minns inte att hon tog hand om oss. Vi minns inte att hon skapade ett lyckligt hem.” Under tiden flänger hon runt världen på olika uppdrag, med sitt dåliga samvete i packningen. I New York finns den yngre flickvännen C, som är toxisk och våldsam.

Depressionerna är alltid närvarande, och Akerman gestaltar det här lysande i en scen där hon har problem med att kliva av flygplanet i just New York, för hon vill bara vara kvar i luften resten av sitt liv. När hon ska hämta bagaget tar hon fel resväska och blir utskälld och måste vänta tills det bara finns en enda väska kvar för att förstå att det är hennes. Ala med erfarenhet av depression känner igen de här symtomen, som gör det så svårt att fungera i vardagen. Det kan vara en så enkel sak som att bli fastfrusen utanför en arbetsförmedling eller bli kvarstående i en trappa på bokmässan när alla andra rör på sig.

Akermans stil är konstaterande, och liknar journalanteckningar. Hon registrerar, och en läsare må vara förlåten om hen tycker att det blir mer än lovligt opersonligt. Men det är i förlängningen en vägvinnande stil, och metoden är lika effektiv som hennes sätt att göra film: det är inbjudande, men bara om du lämnar dina fördomar utanför när du ska tillägna dig boken. Då lägger den successivt beslag på hela din uppmärksamhet, utan att du förstår hur det har gått till. Sjukdomen gör oss oberäkneliga, och det här är ett ärligt porträtt av hur sjukdomen angriper mamman, men hur också berättaren blir påverkad. Mycket lämnas ouppklarat, så som det ofta är i livet i allmänhet och i synnerhet i frågor som rör familjen.

Min gissning är att de flesta som läser vill bli strukna medhårs (den som vill ha bevismaterial uppmanas kolla topplistan över de mest sålda böckerna för tillfället). Chantal Akerman skriver taggigt och oortodoxt, och jag tror att många skulle kalla det här en ”svår” eller ”otillgänglig” bok. Låt inte dessa barnsliga fördomar hindra dig från den läsupplevelse som väntar om du rustar dig med tålamod nog att läsa den här boken. En avslutande truism: stor konst får oss att upptäcka saker om oss själva, och det är inte att säga för mycket att påstå att Akermans bok visar en skarp bild av dina egna bevekelsegrunder.

Zonen, Catharina Thörn, Glänta

 

När jag gluggar på baksidan till den senaste skriften i Gläntas serie ”Hardcore” är det mycket som lockar med de nyckelord som listas: ”Stalker … bomben … besattheten … gränsupplevelserna … Louise Bourgeois … begäret … psykoanalysen … sorgen …” Och flera till. Boken är skriven av Catharina Thörn, professor i kulturstudier vid Göteborgs universitet, och heter kort och gott Zonen. Men innan jag börjar skriva om den vill jag berätta om en film jag såg häromdagen. Hav tålamod: det finns en poäng.

Liksom många andra skräckfilmer är Curry Barkers Obsession både bra och dålig. Dess premiss är busenkel: en blyg yngling får tag på en önskeleksak och hans önskning är att bästa vännen ska bli kär i honom. Det blir hon – med råge, och hur var det Oscar Wilde sa? ”When the gods wish to punish us, they answer our prayers.” Hon blir mer än måttlöst förälskad, fullständigt besatt och då raseras alla gränser. Hon blir besatt. I den kusligaste scenen ligger hon vaken på natten och ber ynglingen att döda henne, och säger att hon – den demon som älskar honom – nu sover, men att hon inte kan leva i symbios med galningen.

I Tarkovskijs film Stalker – en film som bara är bra – kan också alla ens önskningar uppfyllas. Det sker i ett ställe som heter zonen, dit en vägvisare – en stalker – tar en författare och en professor. Filmen finns obegripligt nog tillgänglig på youtube, och som en kommentator skrev: ”Tre män promenerar i gräset i tre timmar. Bästa. Filmen. Nånsin.” Det är somliga dagar svårt att inte hålla med. Det är minst sagt en film att bli besatt av.

En som sett filmen fler gånger än det rimligen är hälsosamt är då Catharina Thörn, och hon låter referat av filmen ledsaga henne genom en vindlande essä på nio kapitel kring psykoanalys, tolkning, och drömmar. Inledningen är inte det mest lyckade sättet att väcka intresse, med den ofta tillämpade tekniken som vi kan kalla ”nu ska jag berätta om min favoritfilm och om första gången jag såg den och alla gånger jag har sett om den”.

I ärlighetens namn lyckas hon så småningom förklara vad det är som gör Stalker till en så speciell film, eller kanske mer korrekt en speciell upplevelse, som en slags allians mellan det estetiska och det psykologiska. Tarkovskijs filmer gör liknande saker som Stanley Kubricks, och i viss mån Lars von Triers: skapar förundran och väcker ens girighet att se om dem, gång på gång. Detsamma äger sin riktighet i kanske ännu högre utsträckning för David Lynchs filmer, och när jag nu äntligen ser om Stalker kan jag inte sluta tänka på den blinkande taklampan på baren där de tre männen träffas innan de reser till zonen – blinkande taklampor var ju Lynchs signum i Twin Peaks, och vad är väl den seriens ”Black Lodge” om inte – en (svart, ondske-alstrande) zon? Det slår mig också att två andra filmer som kom 1979 har beröringspunkter med Stalker: Coppolas Apocalypse Now och Scotts Alien. Den dags jag ombeds kurera en filmfestival ska de här tre filmerna visas som en triple feature.

Och Tarkovskijs zon blir för Thörn en bild för vad konsten förmår. När hon också tillämpar sin metod på Louise Bourgeois konst blir det stundtals lite väl högtravande: ”Hennes skulpturer och efterlämnade anteckningar är ett kraftfält jag inte kan värja mig emot.” Det tillkommer också diskussioner kring psykoanalysens etik – där förstås en viss Sigmund Freud pockar på uppmärksamheten – och Theodore Adornos drömjournaler. Det privata finns också med när en bror till Thörn hastigt dör när hon är ung.

Vad boken också gör är att knyta ihop olika tidsbegrepp. Tarkovskijs film handlar om tid, ja, och det är måhända en slump att kärnkraftsolyckan i Tjernobyl kastar sin anakronistiska skugga över en film som Stalker, som hade premiär sju år innan olyckan. I själva verket är konsthistorien full av sådana händelser: en pjäs som Sofokles Antigone går ju att applicera på andra världskriget (Brechts och Anouilhs versioner), den italienska 68-rörelsen (Cavanis film I cannibali), den västtyska terrorismen från RAF (Fassbinders film Deutschland im Herbst), apartheid i Sydafrika (Fugard, Kani & Ntshonas pjäs The Island) Bushs Irak-krig (Seamus Heaneys nyöversättning), islamismen (Kamile Shamsis roman Vår älskade), försvunna barn i Mexiko (Sara Uribis essä Antígona Gonzáles), för att nämna några exempel.

Men ja, det är intressant när Thörn går i gång på psykoanalysen, och diskuterar hur trauman gör stor skadeverkan på ens tidsuppfattning. Jag kan vara lika intresserad av psykoanalysen som av religion, och det finns ju uppenbara likheter. Båda kan både läka och såra oss i det djupaste av vår själ. Thörn talar om vårt behov av ritualer, och båda infrias ju av dessa discipliner. Ska man tro allt man hört om psykoanalysens status i allmänhet (och förhållandet till Freud i synnerhet) i Göteborg är det inget vattentätt skott till religionen där. Men vikten av uppmärksamhet, som Thörn kopplar till psykoanalysen – och konsten – har förstås den starkt religiöst präglade Simone Weil som upphovsperson.

Enligt Thörn – och här är jag helt enig – har stor konst något oåtkomligt över sig. Det hjälper inte att se en film som Stalker ett tjugotal gånger, lika lite som jag har till fullo greppat de romaner jag har läst flest gånger, som Jane Eyre, Levande vatten, Vågorna, Doktor Glas. Och psykoanalysen handlar inte alls om att du ska – ugh! – ”lära känna dig själv”, och den har det gemensamt med konsten, att den inte hjälper oss. Konsten är ingen livboj, och livet blir inte bättre av konsten – men du får ett rikare och intressantare liv.

Problemet med Thörns metafor zonen är att den är så vidöppen för ens tolkningar att den kan betyda precis vad som helst. Här får förstås Tarkovskijs skylla sig själv. Var och en skapar sina egna bilder, och då kan det inte undvika att bli en smula självuppfyllande.

Talkörsverk, [red] David Pagmar, Pamflett

I pamflettens historia finns spridandet av information och kunskap, men också uppvigling. Mitt främsta exempel är den irländske misantropen Swift med sin famösa ”A Modest Proposal” (äta barn? han måtte ha varit ”i r o n i s k”, eller hur?), och poeten Shelley, som i sin ungdom tillsammans med en kompis lät trycka pamfletten ”The Necessity of Atheism”, som fick honom relegerad från Oxford. Kort sagt: det nätta formatet lämpar sig för kontroversiellt innehåll.

Förlaget Pamflett ger sedan 2021 ut poesipamfletter. Någon enstaka gång renderar det i en bok, som i Pooneh Rohis Genljud och Aubrey Birchs Vesicapiscis. Den bok som nu återkommer är ett mellanting. Talkörsverk ingår som ett trippelnummer i serien Poesipamfletten, som #28-30, men är avsevärt längre med sina drygt 100 sidor än de gängse pamfletterna. Den har också många bidragsgivare. Hur många? Det beror på hur du räknar, men dryga dussinet är en god överslagsberäkning, där alla utom en – Frithiof Engzell – hör till de mer än hyfsat etablerade namnen.

The usual suspects? Ja, med undantag för att Elis Monteverde Burrau för en gångs skull saknas i uppställningen. Boken rör sig mellan antologin och det samskrivna. Flera av texterna betonar också det kollektiva. En bra talare är en bra lyssnare, som jag brukar säga till mina elever (som om de lyssnade). Gemensamt för de olika texterna är det uttalat politiska innehållet. Det är inte att säga för mycket att hävda att det här är en uppviglande textsamling. Poesin kan vara många saker; motstånd hör till de vackraste av dem. Att vägra inordna sig i en kapitalistisk världsordning är poesins sätt att hantera samhällets mest destruktiva krafter.

Som initiativtagare verkar Lina Rydén Reynols ha fungerat. Hon inleder med ett förord och en egen text, som tar hennes omtalade ”talkör” som utgångspunkt. Det stilideal som råder inom kören – att det inte ska ”låta bra” – är spännande som estetisk idé, men det kan också resultera i riktigt usel dikt. Tur då att hon är en så durkdriven poet, och att hon har sin egen definition av det sköna: ”Något som är snyggt är bara snyggt, något som är fult är aldrig bara fult.” Hon skriver en poesi som medvetet hackar, låter fel, och hennes inledande bidrag är kanske inte ”bra” i konventionell mening, men som poesi är den oemotståndlig.

Det dåliga kan vara en frigörande metod, och blir därmed något annat, något ofrivilligt angeläget. Trätomålet kan uppfinna sitt eget sväng. Skrivarkollektivet BAM, bestående av poeterna Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarević, debuterade tidigt 2024 i ett nummer av Lyrikvännen med en ursinnig parodi på Tidöavtalet. De påminner om att samtidens politiska frågor är så frånvarande i debatten, som polariseras mellan vinster i välfärden, inlåsta snorvalpar och den kulturella kanon. BAM lanserar ett uppfordrande engagemang: ”Eftersmaken från förräderiet fräter sönder munhålan / Och ni, utrotningens hejaklack, strövar omkring, / sorglösa / […] Ni som runkar till demokratiska rättigheter utan att / protestera mot dess inskränkningar”.

På tal om samtiden har vi fått en bedrövlig kulturdebatt som handlar om skribenter som upplever sig vara tjocka, fula, ensamma, bär snygga eller fula kläder … Ärligt, jag har nog läst fler texter om Jens Liljestrands penis än om politisk poesi på de senare årens svenska kultursidor. Så här är det: jag tror att vi alla är egoister, och just därför är det så viktigt att vi är aktsamma om gemenskap och solidaritet (utrotade begrepp från samhällsdebatten). Ett exempel i den här boken diskuterar Sápmi, med Alexandra Sundqvist som avsändare: ”jag vill lägga träden i dina händer / ur dina armar ska de växa / ur dina drömmar ska sången stiga”.

Dikterna i den här trycksaken inte bara talar – de ropar, och de ropar efter att bli iscensatta och hörda. (Var fan är ljudboken när man behöver den?) Erik Lindman Mata tar i sitt bidrag ”Sent” hjälp av Fredrik Nyberg, Aya Kanbar och Jenny Tunedal för att skapa ett fyrstämmigt verk som illustrerar en dubbelhet. Det blir både frågan om starka, egensinniga och enskilda röster, samt en harmonisk samklang över en delad erfarenhet. Och Engzell – ny bekantskap för mig – skriver också egensinnigt trespaltad dikt, som även den nog behöver läsas högt för att komma till sin rätt. Att läsa den är som att följa parallellslalom med tre åkare.

UKON och Tunedal har under flera år sysslat med att översätta Emily Dickinson. Här skapar de ett resonemang kring en av hennes emblematiska dikter, den som inleds ”’Hope’ is the thing with feathers”. Det blir en text om översättning som överskrift och överröst. Originalet har verbet ”abash”, känd från John Miltons sublima ord från Paradise Lost: ”Abashed the Devil stood, / And felt how awful goodness is, and saw / Virtue in her shape so lovely; saw, and pined / His loss.” ”Abashed” betyder ju närmast ”generad”, men hur har Dickinsons ord då översatts? Av Lars-Inge Nilsson: ”förvirrar”. Av Anne Marie Vinde: ”tystar”. Det har också översatts som ”smärtar”. Av UKON och Tunedal: ”plågar”.

Så lägger sig de olika rösterna under, över och intill varandra. Det är intimt.

Romanse; Fortellinger, Finn Iunker, Kolon

 

Men du säger att litteraturen är idrottens motsats. När du läser det här vet du kanske redan resultatet i fotbollsmatchen mellan Norge och Brasilien i VM:s åttondelsfinal. Inom idrotten handlar det om att vara bäst, medan litteraturen också sysslar med motstånd, misstag, malörer: tavlor, skulle sportkommentatorerna säga. Ändå finns det något nästan tävlingsaktigt i Norges litterära framgångar på senare år. Kort sagt: Sverige har ingen Karl Ove Knausgård på det globala litterära fältet, lika lite som vi har en lika självklar Nobelpriskandidat som Jon Fosse, och inte heller någon lika begåvad novellist som Gunnhild Øyehaug. Och årets mest omtalade bok i Sverige är översättningen av Torborg Nedreaas mästerverk från 1947, Av månsken växer ingenting.

Finn Iunger har aldrig översatts till svenska. I Norge är han välkänd som dramatiker. För tjugo år sedan gav han ut en samling med tre berättelser, Fortellinger, och den återutges nu som pocket (med förlaget Kolons fyndiga namn Semikolon) i sommar i samband med att han ger ut sin första roman, Romanse. Det är verklighetslitteratur, som de plägar kalla det i Norge. Huvudpersonen Anton är en framgångsrik författare som gett ut boken 3 fortellinger. Han har – likt Iunker, skrivit pjäsen Dealing With Helen, debattinlägget ”Don’t destroy Brech’ts name” på det internationella Brecht-sällskapets sajt. Ursprunget var sällskapets flathet inför att förlägga en konferens i Tel Aviv.

Men det är också en kärleksroman. I sin ungdom fick Anton sonen Bjarki med en kvinna från Färöarna. De får kontakt på Messenger, och etablerar en långsam relation, som också inkluderar sonens gravida flickvän. Under tiden förälskar sig Anton i Lina, men har svårt att fästa sig vid henne när minnet av ungdomsförälskelsen är obearbetad. Situationen kompliceras också av två dramatiska händelser: han knullar med en yngre kvinna i Köpenhamn, och han räddar livet på en liten pojke i Bergen.

Han har också svårt att närma sig sonen. Hans egen pappa pratade aldrig med honom. Så här tafatt blir det när Anton och Barki inledningsvis möts:

– Ser du noen gode serier for tiden?

– Euphoria er riktigt god. Har du sett Stranger Things?

– Nei, sa jeg.

– Den skal du se.

– Jeg hører på lieder av Schubert for tiden.

– Ja vel.

Iunker leker fruktbart med sin egen person. Anton är hobbysnickare och färdigställer skohorn och annat användbart – på Iunkers instagram har alla inlägg från januari 2020 snickeritema. Lyckligtvis nöjer sig snickarglädjen med att vara ett inslag i privatlivet: hans sätt att skriva är föredömligt sparsmakat och återhållsamt. Det öppnar för en humor som tar till vara de absurda situationer som kan uppstå i de mellanmänskliga relationerna. Här finns också något som kan uppfattas som en indirekt kritik av AI, i ett citat av Tocqueville, han som en gång i tiden – ack! – skrev om demokrati i Amerika: ”L’art progresse, l’artisan décline”, alltså konsten gör framsteg, konstnären träder tillbaka.

Så, kärlek, humor och utrikespolitik är romanens hörnstenar. Iunker återkommer ständigt till situationen i Gaza, med folkmordet på palestinierna. Därav Antons – det vill säga, Iunkers – motstånd mot konferensen i Tel Aviv, för hur kan man överhuvudtaget intressera sig för Brecht utan att bli upprörd över de brott mot mänskligheten som den israeliska staten utför? Det slår honom också att andra konferenser olämpligt nog hålls där: ”Hvordan kan et land der leger regelmessig sanksjonerer tortur av barn, invitere til en konferense om medisinsk etikk?”

Novellerna i Fortellinger är förstås tre till antalet, och förstärker och försvagar den självbiografiska kopplingen. De två böckerna kommunicerar med varandra. I skildringen från Färöarna är hans kärlek sekundär, medan mer fokus läggs på det slitsamma och monotona arbetet på fiskfabrikerna och äventyrliga övernattningar i ett tält som blåser bort ett par gånger varje natt och han vaknar med regn i munnen. Huvudpersonerna i de här tre novellerna är klantiga men ändå lyckosamma – jag tror ingen annan författare skildrat en manlig huvudperson som lockat till sig lika många kvinnor förutom Kafka.

Och nog finns det drag av Kafka – inte minst den vådliga pikareskromanen Amerika – i den mittersta novellen, med en huvudperson som rastlös flänger runt jordklotet i en katalog av sensationella händelser. I Nya Zeeland och Australien börjar han ligga med en gift kvinna medan mannen är på affärsresa, och när han en gång råkar komma hem lite för tidigt får de slå honom i skallen med en spade. På flykt träffar han på några svenskar, vars värsta brott är att de lämnar honom utan att säga ”ha det”.

Iunker gillar att skriva om karaktärer som är både losers och vinnare. De har med en norsk glosa ”grisflax”, medan vi i Sverige skulle säga att de har matjord i fickorna. Impressionistisk och med god iakttagelseförmåga skissas de olika platserna och människorna fram. I den avslutande och längsta novellen överger huvudpersonen julfirandet i Norge för en spontanresa till Egypten och pyramiderna i Gaza. Han dricker lite för mycket, har som vanligt lite för svårt att säga nej till kvinnorna.

Hur går det då i fotbollsmatchen mellan Norge och Brasilien i kväll, skandinavisk tid? Iunkers Romanse ger möjligen ett svar. I närheten av Tyrikjorden ser Anton ett monument över andra världskriget, där fyra motståndsmän avbildas med texten: ”Vi vil vinne.” Minsann, det finns viktigare saker än fotboll. Men nog är det urbota dumt – eller bara missunnsamt – av oss svenskar om vi inte håller våra tummar för Norge.

En väv av verklighet. Samlade dikter 1953-1994, Anna Rydstedt, Ellerströms

 

Jag ska motvilligt erkänna att jag har varit slarvig i min läsning av Anna Rydstedt. Kanske har jag underskattat henne – kanske har jag bara varit dum i huvudet. Tillfällen har inte saknats: för åtta år sedan kom Faethon ut med en ljusblå utgåva med de samlade dikterna, och innan dess kom det en samling 2000. Nu ger Ellerströms ut en något mer mörkblå utgåva, En väv av verklighet. Samlade dikter 1953-1994.

En alternativ titel kunde ha varit: Så mycket liv! Så är det att läsa den här poeten som stod med båda fötterna fast förankrade i den öländska myllan. En god introduktion finns i Paula Henrikssons akademiska studie Poesi och geografi i människans tid från mars i år, en bok som förutom Rydstedt också tar upp Lennart Sjögren och Göran Sonnevi.

Här ryms de blott åtta diktsamlingarna från debutens Bannlyst prästinna 1953 till Kore 1994, och till detta det dubbla antalet övriga dikter från den tidigare utgåvan (tjugo jämfört med Faethons tio). Rydstedt, född 1928, ville bli präst, men kvinnor fick inte prästvigas förrän 1970, och då var hon en etablerade poet: samma år utkom hennes bästa diktsamling Jag var ett barn. Nu ska det förstås tillstås att det är en mastig uppgift att läsa de här dikterna i en följd, men å andra sidan kan man lägga somt åt sidan för att återvända till dem senare – bra poesi har den egenskapen att de liknar vattendraget (det vill säga: du stiger inte ned i samma dikt två gånger (men är det dikten eller du själv som har ändrats?)).

Till boken hör Hanna Hallgrens förord – som uppmärksammar det karga och typiskt öländska hos Rydstedt – Jonas Ellerströms introduktion till de övriga dikterna, samt Anna Smedberg Bondessons förnämligt noggranna genomgång av de åtta diktsamlingarna. Hellgren betonar Rydstedts strävan mot enkelhet, något som visar sig i hur i de tidiga dikterna lattjar med de gamla verbformerna, och redan med siktet på att bli en lärjunge till Edith Södergran: ”Jag dansar i sol, / ty månen är död / och stjärnornas koraler har tystnat / i månens död.”

Då handlar det också om att vara utkorad. Sedan kan man genom boken följa hur tilltalet blir allt mer avspänt och allt mer originellt. Hon arbetar i inledningsskedet flitigt med färger och antiteser. Ibland kan hon leka med ens förväntningar och bjuda solen på – inte en kopp te, som hos Majakovskij utan – en apelsin. Det är fyndigt och roligt. Dikterna handlar om att finna sig vid sidan av de andra men också kanske vid sidan av det verkliga. Så förstår jag dikternas närmande mot det reella och konkreta.

Sin tredje diktsamling Min punkt från 1960 inleder Rydstedt med programförklaringen ”Det enda”, och något som liknar ett estetiskt manifest: ”Jag är också född och / vuxen till det enda: / att vara Anna i världen.” Denna fras, ”Anna i världen”, blir hennes signum genom det fortsatta skrivandet, genom den eld och den misär som livet innehåller och som dikterna gestaltar: ”Jag söker / kring jordens alla ändar / en blond färg att måla på himlen, / när solen är borta.”

Havet, naturen och djuren tar allt större plats i dikterna i de kommande böckerna. Världen mörknar – i samlingen Presensbarn från 1964 sätter mordet på J.F.K. en skugga över en av dikterna, men kanske också över samlingen som helhet. 1960-talet var ett våldsamt årtionde. Hon kan också leka med begreppet ett människoliv och förvandla det till ”ett människolöv”, i vad som blir en vacker metafor. Men de vackra – eller bara effektiva (vilket ofta är samma sak) – metaforerna är sällsynta. Även när hjärtat blöder behålls sinnet för det praktiska. Men visst finns det ett starkt bildspråk lite här och där:

En större blixt skär himlen mitt itu

i en ögonblickets horisontlinje

och mullret kommer nu fortare.

Som ett ögonblickets kommatecken

lyser en röd plastspann,

välvd över vattenposten.

Här finns också en ursinnig dikt om katolska kyrkans förbud mot preventivmedel. Eller dikter som handlar om att döda kattungar, eller minnet av hur trafikens mordprojektiler – bilarna – gör processen kort med svalar och igelkottar: ”för tjugonio år sen / glömde jag för första gången att ge dig mjölk, / och nu är du överkörd / i asfaltvägens morgondagg.” Diktens ödmjuka hållning inför livsvillkoren kan påminna om Philip Larkins fina dikt ”The Mower” som han skrev nio år senare och som handlar om en igelkott som han råkar ha ihjäl med gräsklippparen: ”I had seen it before, and even fed it, once. / Now I had mauled its unobtrusive world / Unmendably.”

En av dikterna i den kommande, Dess kropp av verklighet från 1976, berör en väns självmord, med en slutsats som hade kunnat uppfattats som provokativ om det inte vore för omtanken: ”Så vann du din värdighet i ditt plågade liv, / spänt mellan en hårt kämpande inre självständighet / och en plågsam yttre osjälvständighet av praktisk art”. Efter giftermålet 1967 skriver Rydstedt några vackra kärleksdikter. Det är dikter som i sin helhet besvärjer döden, och kan sägas fungera i ett samspel med Maria McKees ord från den underskattade skivan ”La Vita Nuova”: ”with agony of death / you brought me breath”.

Blicken på världen är pigg och aldrig bittert dömande. Om jag ska välja en enskild dikt som favorit är det kanske ”Nu galopperar själen” från den näst sista boken, Genom nålsögat från 1989. Det är en dikt som verkar vara skriven i dialog med Wiliam Blake – och gärna för mig. En annan dikt från samlingen lokaliserar ångesten i rosen, som förstås också kan anspela på Blakes sublima ”The Sick Rose”. Samma år som Rydstedt dog (1994) utkom postumt Kore, och som en tillfällighet skulle även Lotta Olsson samma år ge ut sin sonettsvit Skuggor och speglingar, som behandlar samma antika myt om Persefone och Demeter. Det är en händelse som ser ut som en tanke: ett stort författarskap avslutas, och ett stort påbörjas.

Det här är Rydstedt i sitt esse, och främst dikterna från Jag var ett barn: det är den rikaste, varmaste och mest empatiska samlingen. Där finns en svit på elva dikter om mammans död, som hör till de dikter jag vet att jag kommer att få anledning att återkomma till för omläsning. Det är dikt som vidgar ens horisonter, och vad kan man mer begära? För det är något som händer i en när man läser en poets samlade utgivning på det här sättet. Det kan visa sig vara tidsbundet (som Hjalmar Gullberg 2020) eller bli en revolutionerande upptäckt (Anna Greta Wide 2021). Nu har jag behövt revidera min lite njugga inställning till Rydstedt.

The Poems of Sylvia Plath, [ed] Amanda Golden & Karen V. Kukil, Faber & Faber

 

När Ted Hughes gav ut Sylvia Plaths Collected Poems 1981 var det två saker som förbryllade. Dels att boken inleddes med dikter skrivna 1956 – året de träffades – och dels att en av de bästa ungdomsdikterna saknades i urvalet av juvenilia: ”The Mad Girl’s Love Song”. Den fanns inte ens med bland de många dikttitlar som Hughes listade i ett appendix. Ändå är det en dikt som blivit emblematisk: när den fiktiva Emily Dickinson i den eponyma tv-serien från häromåret gjorde en tidsresa och träffade på Plath i Boston 1955 var det ett par strofer ur den som hon reciterade för den förvånade Dickinson:

I dreamed that you bewitched me into bed

     And sung me moonstruck, kissed me quite insane:

I think I made you up inside my head.

God topples from the sky, hell’s fires fade,

     Exit seraphim and Satan’s men:

I shut my eyes and all the world drops dead.

Ordningen är återställd. För nu har äntligen en mer komplett samling av Plaths dikter utkommit. The Poems of Sylvia Plath har redigerats av Amanda Golden och Karen V. Kukil. Kukil har tidigare bland annat redigerat Plaths dagböcker och brev, och här har hon tillsammans med Golden – som redigerat böcker om Viriginia Woolf och Plath – gjort ett gediget jobb för att nosa rätt på exakt allt som Plath skrev i diktväg. En bok i hästväg blir det då: medan Hughes urval (som ändå kallades Samlade dikter) innehöll 274 dikter har denna koloss (pun intended) 542 dikter. Den snuddar 900 sidor.

I förordet skriver Golden och Kukil om den säregna styrkan i Plaths poesi: ”Plath combines raw emotional depth with humor and uncompromising, unapologetic sense of vulnerability and strength.” Det är lätt att instämma i varje stavelse av den definitionen, inte minst den underskattade och -värderade humor som så ofta gör sig gällande i dikterna. Att ta del av denna ännu mer samlade bild av poeten Sylvia Plath är mycket inspirerande.

”Mad Girl’s Love Song” är ett tidigt exempel på stort konstnärskap hos Plath. Den publicerades i augusti 1953 i tidskriften Mademoiselle, men oftast blev hon under den tiden – och senare – refuserad. Den hugade kan samla på sådana sorgliga notiser bland de ambitiösa fotnoterna, hur dikt efter dikt skickades till olika tidskrifter, med nedslående resultat nästan varje gång. För mig är det här bara ett av flera tecken på hur tidigt ute Plath var, att hon skrev för en samtid som inte var redo för dessa bomber till dikter.

Den allra första dikten skrevs av en femårig Sylvia, och åtta och ett halvt år gammal fick hon sin första dikt publicerad (”Poem”). Den kan man förstås läsa för charmens skull, men när föds poeten Sylvia Plath? Kanske elvaåringen som skriver ”Apple Blossoms” med raderna ”When painting apple blossoms, / Here’s what I’d like to do – / Take my brush and paint the flowers, / But paint the scent that’s in them too.” Eller någon av de totalt 39 dikterna hon skriver det året hon fyller sexton. Det året formulerar hon också sin första poetik: ”I write only because / There is a voice within me / That will not be still.” Detta återkommer hon till i en av sina sista dikter, skriven tio dagar innan hon dör: ”The blood jet is poetry, / There is no stopping it.”

Plath skrev helst på rosa papper som hon fick tag på när hon pluggade på Smith College 1950-55, och som hon fortsatte köpa av dem åren därefter. Det finns en paradox i detta, hur hon i sin poesi rörde sig allt längre bort från det konventionellt tjejiga mot ett mer råbarkat ideal. Som ung är dikterna stränga i formen, medan hon luckrar upp det mesta av beroendet av meter och rim, även om halvrimmen återfås – särskilt påtagligt i dikter som ”Daddy”.

Poängen med den kronologiska läsningen är att det går att följa olika slags utvecklingar, både avseende teknik och tematik, för att inte tala om stilistik och språkbruk. Allt kulminerar – som bekant – hösten 1962, med lejonparten av de dikter som ingår i den postuma samlingen Ariel, först Hughes urval 1965 och Plaths urval 2004, i The Restored Edition.

Varför är Plath så bra? Hon lyckas vara bra både i enskildheter och i helheter. Det vill säga: enskilda dikter är starka i sig, men det finns också något i hur hon formulerar sig, som får enstaka rader att fästa. När Martin Amis förklarade Philip Larkins storhet kallade han det ”effortless memorability”, men för Plath är det snarare så att ansträngningen är en del av poetiken, att det är ambitionen som lyser i diktrader.

Exempel? Vad sägs om:

a bibliography of decay […]

My hats are what Carnegie calls / Barefaced Effrontery. […]

At least I feel

Less dread of the world beyond than ours. […]

My hours are married to shadow. […]

I am terrified by this dark thing

That sleeps in me […]

Is there no way out of the mind?

Redan 1954 visar hon att hon kunde skapa poesi ur det vardagliga, i en dikt om en mal som äter upp hennes kläder i garderoben och jämför denna materialist med Shelleys mer idealistiska kryp: ”the desire of moths for a star”. Så hon är både rolig och smart (den bästa kombinationen). Dessa ungdomsdikter kan för all del jämföras med Edith Södergrans Vaxdukshäfte. Allt är förstås inte bra, men det finns onekligen spår av den storhet som låg inom räckhåll bara några år bortom tonåren. Båda författarna skrev uppskattande om Nietzsche, och båda dog det år de skulle fylla 31, och givetvis har bådas liv blivit sjukdomsstämplade och rikligt dokumenterade och mytologiserade.

Och året därpå, i mars 1955, skriver hon en avancerad dikt, ”Apotheosis”, som pekar framåt mot de dikter som skulle skrivas något senare (notera att inte heller denna är med i Hughes urval på 50 dikter):

In the morning all shall be

     the same again:

stars pale before the angry dawn;

the gilded cock will turn for me

     the rack of time

until the peak of noon has come

and by that glare, my love will see

     how I am still

blazing in my golden hell.

Vad förorsakar denna upplevelse av att befinna sig i helvetet? Kärleken, som kommer och går i hennes unga liv. Vad var det nu Carol Ann Duffy kallade det? ”Falling in love is glamorous hell”. Att inte ge efter för bitterhet är det vapen Plath aktiverar med sitt skrivande, där hon ser sig som en Eva som skapar i samklang med Adam – märk väl att denna metod uppfinner hon innan hon träffar Ted Hughes våren 1956, och ingår i ett unikt talangfullt äktenskap, präglat av ömsesidig respekt och konkurrens. Det är förstås vanskligt att gissa sig till vilken poesi Plath hade skrivit om hon aldrig hade träffat Ted Hughes, bara att den hade sett annorlunda ut, och lika svårt att gissa sig till hur hon hade förvaltat sin talang om hon blivit äldre än 30 år. Två dagar innan Plath och Hughes träffas första gången 23 februari 1956, börjar hon inleda varje rad med versal, i dikten ”Chanel Crossing”.

Det finns flera saker att ta fasta på i en bok av det här formatet. Humorn är en åsidosatt aspekt hos Plath, som förhoppningsvis blir mer uppmärksammad nu, liksom den pacifism som tar sig uttryck i många ungdomsdikter. Där finns också ett ockult tänkande som sträcker sig längre än bekanta dikter om Ouijabräden och Tarotkort. Men allra mest har dikterna präglingen av RBF (”I am not a smile”; som hon skriver i ”Berck-Plage” från sommaren 1962). Att läsa de många starka dikterna som bokens inledande drygt 300 sidor består av gör en något urlakad. Vad som resterande knappa 600 sidor består av, utförliga kommentarer och barn- och ungdomsdikter, kan ses som både överkurs och helt nödvändiga för att förstå den här unika poeten fullt ut. Två månader innan hon blev gravid med sin första dotter Frieda skrev hon barnboken ”The Bed Book”, som refuserades åtta gånger (den finns översatt av Britt G. Hallqvist).

En remarkabel utveckling blir synlig under läsningens gång. Några av de tidiga dikterna är tungfotade, medan dikterna blir på samma gång mer återhållsamma och mer expansiva mot slutfasen. Dikterna speglar vad som sker i Plaths biografi, år efter år. Det som sker i oktober 1962, med nästan en dikt om dagen, där så gott som alla hör till hennes bästa, är en oöverträffad poetisk period. Och intresset för Plath har ju bara ökat under 2000-talet.

Med denna gigantiska bok fullbordas det projekt som inleddes för två år sedan med The Collected Prose. Det har resulterat i två vackra och rika böcker, som borde vara till gagn för alla med intresse för denna gåtfullt begåvade författaren. Att så lite av dikterna är översatta till svenska är beklagligt, endast Siv Arbs magra urval från 1970-talet och Jonas Ellerström och Jenny Tunedals gemensamma överföring av mästerverket Ariel. En sak som svårligen låter sig översättas är de intrikata halvrimmen som Plath ägnar sig åt förvånande ofta. Villl man vara grym kunde man säga att så här orent har ingen engelskspråkig poet rimmat sedan Emily Dickinson. Vill man vara generös kunde man tillägga att ingen heller har skrivit bättre poesi sedan Dickinson.

The Collected Prose of Sylvia Plath, [ed] Peter K. Steinberg, Faber & Faber

 

Sedan 1998 har Peter K. Steinberg samlat på sig material för att kunna ge ut en bok som samlar Sylvia Plaths prosa. 1998 var också året då Ted Hughes dog, något som fick till följd att det äntligen kunde ges ut mer än endast ett urval av dagböckerna och breven (som Steinberg var en av redaktörerna till). Tack vare detta idoga arbete finns sedan 2024 tegelstenen The Collected Prose of Sylvia Plath, en bok som kan läsas i anslutning till de samlade dikterna (som jag skriver om i morgon).

Det är en bok som samlar texter utifrån fyra kapitel: noveller (fjorton av dem publicerades i antologin Johnny Panic and the Bible of Dreams, samt särtrycket Mary Ventura & det nionde kungariket), essäer, college-artiklar, bokrecensioner, samt två appendix bestående av utkast och inledningen till novellen om Mary Ventura. Den äldsta texten är en julnovell skriven av en åttaårig Sylvia Plath, som visar förståelse för hur semikolonet används men även hur det är att vara förmögen: ”As for the rich I do not know what became of them but I am sure they are very disagreeable to live with.”

Många av ungdomsnoveller är självbiografiska skisser av livet som barnvakt. Det kan sägas att hon är en mer konventionell författare i prosan än i poesin, och att hon sina sista tre år bara skrev en handfull noveller – samma tid som hon revolutionerade poesin. Där finns ändå givna pärlor, som den skickliga melodramen ”I Lied for Love”. Det är nästan svårt att förstå att den är skriven av Plath, eftersom den är så uppsluppen och otyglad, och det hade varit spännande att se vart denna inriktning kunde ha tagit henne om hon fått fortsätta leva.

En annan novell som jag gärna lyfter fram är den något längre ”Stone Boy with Dolphin”, som skildrar första mötet med Ted Hughes. Den historiska bakgrunden är väl etablerad: på en impuls bevistar Plath en release för en litterär tidskrift där Hughes medverkat med några dikter. Hon memorerar en av dem och reciterar den för honom när de träffas: de dansar, kysser varandra och hon biter honom på kinden så blodvite uppstår. Varför gick hon dit trots att hon inte hade lust? Novellens kaxiga svar: ”Worth keeping from is worth going to.”

Hon skrev novellen två år senare, möjligen i eftertankens kranka blekhet. I dagboken skrev hon bland annat: ”Han sa mitt namn, Sylvia, och sköt en leende svart blick rakt in i ögonen på mig och jag skulle vilja pröva min styrka mot hans bara denna enda gång.” Heather Clarks omdöme i den lysande biografin Red Comet om denna novell i relation till dagböckerna: ”The story is much less triumphant than Plath’s journal passage.” Det var också Clarks biografi som gjorde mig nyfiken på att läsa mer av Plaths prosa än det magra urvalet som Hughes hade stått för 1977.

Femton år gammal skrev Plath novellen ”The Attic”, om en ensam tjej under en kall vinters isolering och de dåliga dejter hon upplevt. Det är ett annat återkommande tema: mäns brist på respekt, förståelse, inkännande. Tidigt skriver hon också under starkt inflytande av stream-of-consciousness-tekniken, lustigt nog för första gången i en novell där den kvinnliga protagonisten heter Joyce i förnamn. Men hon experimenterar i generell mening med olika tekniker, söker sitt uttryck. Så kan hon också som sextonåring formulera sitt litterära credo, som hon skulle vara obrottsligt lojal med under hela sin författargärning. Det sker i novellen ”Among the Shadow Throngs”:

”Do you ever have that feeling,” Louise began slowly, ”that you’d like to subject yourself to every sort of situation and then write about it? I’d like to do that … to be someone else for a while, just long enough to know how it felt … to know all the feelings of a cripple, or of someone about to die, and yet be able to come back to myself again and write down my thoughts and emotions. I never want to be trapped in one personality … I want to be everyone, and still myself, too.”

Det finns förbindelser i ämnesval och teknik. Ambitionen är högt inställd på framgång, och det finns något i hennes tävlingsinriktade psyke som är både nödvändigt och osunt – en tävlingsinriktning mot både det konstnärliga, karriärmässiga, och mot kärleksrelationen. Kanske skulle hon ha behövt skruva ned förväntningarna? Nu under 2000-talet har Sylvia Plath blivit ett namn som influencer, en lukrativ industri som omsätter belopp som hon under sin livstid bara kunde drömma om.

Men även för den som skruvar ned sina förväntningar kan livet vara underbart nog. Det man får syn på av sin läsning av Plath i helfigur – dikterna ingår förstås här också, och i någon utsträckning förstås även dagböckerna och breven – är hur bilden av henne måste revideras och omdefinieras. Hon var inte entydigt en miserabel person som skrev om livets miserabla sidor. Det som utmärker många av novellerna – och än mer så i essäerna och artiklarna – är nyfikenheten på livet, på vad som gör livet värt att leva. Det är en truism, men deprimerade människor måste älska livet mycket för att stå ut med det: ”For me, the real issues of our time are the issues of every time – the hurt and wonder of loving; making in all its forms – children, loaves of bread, paintings, buildings; and the conservation of life of all people in all places, the jeopardising of which no abstract doubletalk of ’peace’ or ’imlacable foes’ can excuse.”

I sitt bildspråk favoriserar hon adjektivet ”queer”, långt innan dess nuvarande betydelse. Minns inledningen till romanen The Bell Jar: ”It was a queer, sultry summer …” En av de mest spännande novellerna som vi inte kunnat läsa tidigare är ”Dialogue”, där Marcia och Allsion diskuterar existentiella frågor och språkets fällor: ”Euphemisms, that’s it, too. That’s what I can’t stand either. Why not use the good vile words. Damn. Dung. Hell. God, they sound great. Scrawl them on the sidewalks and fences and shock the ladies and the gentlemen.” Några år senare skulle Plath chockera damer och herrar med sitt explosivt explicita språk i Ariel-dikterna.

Förvisso är det här en ojämn bok som samlar de redigerade texterna med de oredigerade utkasten. Men jag imponeras ofta av hur intelligent Plath skriver. Det är sannerligen inte alltid en tillgång för en författare att vara för smart – det kan göra texten odräglig – men hon balanserar oftast på rätt sida av det pretentiösa. Novellerna saknar ibland dramatiska inslag, och består för mycket av prat med oklart syfte.

Som tonåring vädjar hon om fred i världen – det skrivs 1950, under det kalla kriget: ”Could we not achieve peace by the power of attraction rather than by the power of dread and repulsion.”Det är nedslående att läsa detta i tider av ännu mer uttalade krig och ännu mer uttalat odemokratiska världsledare. I en reflektion efter ett möte med författaren Elizabeth Bowen kan vi ta del av några synnerligen välgrundade skrivråd från den äldre till den yngre, råd som Plath skulle anamma:

Her own work often grows out of her visual impressions, reaches print only after a great deal of rewriting. Miss Bowen counts ”criticism and encouragement” as the two most important aids to the young writer, says she began writing stories after she ”had failed to be a poet”, still prefers the form of the short story to that of the novel.

Något senare skulle Plath själv infria sina egna högt ställda krav: ”I may be poetic, but pragmaticaly so!” Så kan denna bok leda i bevis att hon är en mycket mer mångsidig författare än ryktet gjort gällande. Det visar faran med förenklingar: visst är de behändiga, men de förminskar vad stora författarskap ofta är, och det är ingen överdrift att hävda att Plaths författarskap tillhör de mest levande från hennes period kring 1900-talets mitt.

Flickorna i apelsinlunden, Gabriela Cabezón Cámara, översättning Hanna Nordenhök, Tranan

Pikaresken är en eftersatt genre hos samtidens författare, även om det går att hitta drag av den hos författare som Lina Wolff. Desto gladare blir jag av att läsa en så konsekvent pikaresk signerad den argentinska författaren Gabriela Cabezón Cámara. Flickorna i apelsinlunden är en vig, yvig och vildvuxen berättelse med långa trådar bakåt i Latinamerikas historia och med den sanna historien mindre som en grund och mer som ett gungfly för det akrobatiskt skuttande händelsförloppet.

Huvudpersonen är Catalina de Erauso, som levde på riktigt som spansk soldat i kolonialiseringen av Sydamerika under 1600-talet. Hon föddes som kvinna, men klädde ut sig till man – fick rentav dispens av påven att bära manskläder – och efterlämnade en omstridd självbiografi, som varit en inspiration för Cabezón Cámara, även om den så kallade sanningen genomgående minst sagt tar sig olika omvägar. Heidegger skulle ha sagt att vi är utkastade i denna roman. Och det skapar oanade möjligheter för en fantasifull författare.

Catalina har när vi stiftar hans – för, som Woolf skulle ha sagt, hon var nu en han – bekantskap rymt en stundande avrättning. Han sticker ifrån skändligheterna, våldtäkterna och människooffren tillsammans med småtjejerna Michiī och Mitãkuña, som befriats från slavtjänst och nu ställer envetna frågor, hunden Rödpäls, hästen Orkidéblomma och fölet Mjölkvit, samt de två busiga aporna Kiss och Bajs. Catalina må vara oskyldig, men helt ren från skuld är väl ingen människa; liksom Patrick Süskinds protagonist Grenouille i Parfymen kan vi vara både ängel och massmördare. Under tiden skriver han brev till sin faster i den gamla världen

Successivt träder ett människoöde fram i det myller och gytter som Cabezón Cámara har framställt. Men också den täta och stämningsladdade miljön framträder och blir en slags bikaraktär, med en likgiltig men oländig natur: ”Allt djupare blå, men ännu med den orangefärgade strålglans som till och med natten över Misiones djungel alltid lyser av där den ligger genomkorsad av väldiga floder.” Det finns en beundransvärd omsorg om detaljerna i denna sällsynt ambitiösa roman som inte drar sig för att exponera kolonialismens osnyggaste sidor och det religiösa hyckleri som den till stor del byggde på. Kyrkans representanter är väl heller varken bättre eller sämre människor än några andra.

Det konstfulla och det konstlade slår följe i Cabezón Cámaras frodigt fantasifulla skrivande, och jag följer gärna med på denna uppsluppna färd. Det här är en författare som ger oss tillträde till en helt ny upplevelse, och hon visar också hur tänjbar romanbegreppet kan bli. Den är också språkligt innovativ, och här har översättaren Hanna Nordenhök fått slita för att få till de olika stilnivåerna, framför allt i de tidstrogna breven till fastern, på pricksäkert arkaisk svenska med doft av 1600-talets kurialstil.

På ett märkligt sätt skapar detta en oerhörd närvaro, att vi kommer riktigt nära denna Catalina de Erauso. Han visar värdet i att följa sitt öde, att vara trofast det man är ämnad att vara. Genom en queer roman som denna vidgas våra vyer mot det lummiga och otrevliga men ändå djupt mänskliga. Under läsningen kommer jag att tänka på en av senare års bästa romaner, irländska Doireann Ní Ghríofas Ett spöke i strupen, som ju också var ett stycke originell kvinnohistoria, men det kaosnarrativ som jag ser konturerna av får mig också att tänka på Sara Stridsbergs roman om Valerie Solanas, Drömfakulteten, likväl som UKON:s roman om Henrik VIII, Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek.

Det jag inte sa, Mikael Skogsmo, Staka

 

Någon borde reda ut orsak och verkan, hur det kommer sig att det finns så många psykologer i Göteborg som sysslar med konstnärlig verksamhet. Mikael Skogsmo är född i Eskilstuna men bor i Gamla Masthugget i Göteborg. Han är psykolog, men också konstnär och ”ofrivllig poet” (är vi inte alla i någon mån ofrivilliga poeter?). Tillsammans med Anders Almingfeldt har han publicerat tre böcker under namnet Psykologer goes art. Hans första bok i eget namn heter Det jag inte sa.

Här går steget från psykolog via konsten till poesin. Konstnärer som skriver poesi finns det föregångare till, som Kerro Holmberg och Melanie Kitti. Skogsmos bidrag är en provkarta på konsten, mestadels foton, och dikter som rör sig mellan det traditionella och experimentella. I en av dikterna hävdar diktjaget att han ”har balanserat / på en knivsegg till pekoralet”. Här finns ett exempel på black out poetry, en Ekelöfsk ”Angkät”, lån eller stölder från låttexter. Bokens undertitel är ”bokstäver, stölder, träd” (tre goda ting).

Så finns här en försvenskad version av the Stooges ”I Wanna Be Your Dog”. Det är en minst sagt brokig textsamling. Boken är fyrkantig (som Holmbergs Var är den), och de spontana dikterna går från högt till lågt, där ett självbiografiskt spår kan skönjas, där livsval behandlas, liksom en del sårigheter, och ett tänkt möte med Bruno K. Öijer. På en av boksidorna bildar orden ”ORO” och ”BEKYMMER” ett kors.

Mitt intryck är att det är en ojämn bok. Inte att den är slarvig, men en del hårdare redigering hade kunnat avstyra en del av de mindre genomtänkta infallen. Ibland blir det bara för övertydligt. På ett av fotona syns en vägg med en Banksyliknande avbild av Astrid Lindgren intill raden ”Du kan gå din egen väg”, och det låter som ett Håkan Hellström-citat, som han ooriginellt nog stulit från Fleetwood Mac – så blir det en passande illustration av Skogsmos stöldestetik.

Jag ska inte förneka att flera av bilderna har fint komponerade stilleben – på en av dem kan Freuds Svamlade skrifter skändligt skymtas. Några göteborgska ordvitsar (”Inga narcissister på våra gator”) kan också skönjas i den här samlingen. Tyvärr leder det till ganska ogenomtänkta slutsatser:

MÄNNISKOR

ÄR IDIOTER!

men,

eftersom även jag

tillhör människorna

måste också jag

vara en idiot

jag är tyvärr

eller som tur är

inget undantag.

Lite för ofta anar jag att tankegången hade kunnat komprimeras, som en påminnelse om att ordet dikt kommer av tyskans ”dicht”, att täta. Mer kan jag sympatisera med själva livshållningen, där Skogsmo pläderar för ett motstånd mot det konforma.

Den lena stenen, Viktor Johansson, Modernista

 

Vad urholkar själen? Rädsla, enligt filmaren Rainer Maria Fassbinder. Regnet, enligt Viktor Johansson. Så skriver han i den sista dikten i sin nya diktsamling Den lena stenen – den första på 16 år. I en annan dikt uppehåller sig diktjaget vid sin brist på publik – en pendang till Frödings ”Farväl till min bristande popularitet”, kanske – och det må stämma att Johansson verkar i för opublika konstnärliga uttryck. Efter sina första diktsamlingar (den första, Kapslar, vann Borås Tidnings debutantpris) har han skrivit några knepiga romaner och experimentella filmer.

Det ska förstås sägas att också det här är en knepig bok, men vad vore poesin om den inte bejakade sina knepiga egenskaper? Poesin tillåter sig gärna vara dunkel och mångtydig, som ett korrektiv till Tegnérs infama lögn att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. I sexton kapitel kopplas barndomsminnen samman med nutida sjukhusanamneser, och samtiden tillåts blöda in i form av krigen och katastroferna.

I ett avsnitt av den makabra tv-serien ”Hannibal” säger en av de galna mördarna som serien ger så frikostigt utrymme åt, medan han opererar på ett lokalbedövat offer att det är förunderligt hur många organ man kan plocka ut ur en människas kropp och ändå hålla den vid liv. Här opereras organ ut ur diktjagets kropp och de liknas vid stenar: svarta, vita, lena …

I barndomen upptäcks språket, och de många tillfällena till häpnad som det medför. Som att det är svårt att tänka på leksakerna transformers utan att tänka på Tranströmer – det korta steget mellan de två hade nog roat Tranströmer själv. Eller att filmjölk förstås måste innehålla film – men vad var då bihanget ”jölk”? Sedan blir världen förstås avförtrollad, men poeter kan – och ska! – jobba hårt för att återförtrolla den från det rigida, rationella och materialistiska.

Och Johansson utför ett viktigt arbete med sina fantasifulla, lekfulla och gränslösa dikter som slösar med associationer. Det handlar också om vuxenblivandet, där det är mediciner som håller oss vid liv. En av de starkaste dikterna berör den panik som kan uppstå även hos oss som uppnått myndig ålder, att trycket vi lever under är som att ha en boaorm om halsen:

Jag, jag kunde inte riktigt förstå

vad jag skulle ta mig till

när jag själv kände det där vansinniga påslaget.

Slog en fin gammal stol till kaffeved.

Skrek och grät på bakgården,

en svans av glas och ved där jag drog fram.

Det var min chans.

Sedan fick ormen tillbaka sin styrka,

virades åter kring min hals.

Johansson skriver en strängt rannsakande poesi som väcker frågor av obekvämt – ibland rentav obehagligt – slag. Är det så här våra liv ska se ut och arta sig? Och om vi söker oss till religionen och identifikation med Gud tvingas vi inse tillkortakommandet: ”Ärligt talat kan jag inte åstadkomma / någonting vettigt alls på sju dagar.” Sverige reduceras till ett land av engångsflaggor. Det är dikter som inte lägger sig till rätta: de söker nya utvägar och öppnar för obekanta riktningar. Hemliga förbindelser upprätthålls. Allt är som det ska vara, med andra ord.