Porträtt av en hungrig flicka, Inger Edelfeldt, Kraxa

 

Den mångförslagne Inger Edelfeldt gav nyligen ut romanen Skönheten, och strax där innan vampyrromanen Porträtt av en hungrig flicka. Medan den förra kom på det större förlaget Norstedts utkommer den senare på det mindre förlaget Kraxa, som inriktar sig på fantastik, och som sådant fyller en viktig funktion i att bredda utgivningen och öppna den för – tja, det tänkbara, skulle man kunna säga.

Vad gäller vampyrer gäller väl den gamla sanningen om spöken, som Lord Byron apokryfiskt lär ha sagt sig inte tro på, men ändå vara rädd för. Med andra ord: vampyrer gör mig livrädd, men tror jag på dem? Nja. Som ung internaliserade jag den vuxna omgivningens syn på vampyrer som något barnsligt som man gör bäst i att växa ifrån, men då går man ju viste om den metaforiska och symboliska potential som finns i just den här varianten av blodsugare.

IsaBell är en antikhandlare som får nys om ett ödsligt beläget och övergivet torp ute vid Orsa Finnmark, i närheten av Ljusdal i Hälsingland (fruktbar mark för skräck: minns filmen Midsommar, eller Lars Landgrens folkskräckiga novellsamling Ljusnan du mörka). Hon är 40 år gammal och har inte förlikat sig med sin ofrivilliga ensamhet. Hon längtar, och i bakhuvudet surrar, som tinnitus, en dov påminnelse om hur flyktig skönheten är som estetiskt kapital. Kort sagt: hon längtar.

I skogen bor Hanserik, som varit försvunnen sedan en tid. Han ger sig tillkänna och bildar ett omaka radarpar tillsammans med IsaBell. Det visar sig att Hanserik egentligen heter Lou, och är en vampyr. Det finns en beröringspunkt, i att IsaBell också bytt namn från det intetsägande Annelie. De är båda shapeshifters, och sämre förutsättningar har förekommit för att ljuv vänskap ska uppstå.

Lou är hobbykonstnär och har avbildat vampyren som ”förvandlade” honom. När IsaBell ser porträttet är det fascination vid första ögonkastet: ”Flickan ser hungrig ut […] En mager, fräck, hungrig tjej i en kort topp som verkar vara klistrad på kroppen.” För att förskansa sig med målningen behöver hon träffa några släktingar till Lou, och vid ett återbesök blir hon undrande: ”Det slår henne att hon inte riktigt vet – eller minns – vad Marianne jobbar med. Var det något inom kommunen? Har hon nämnt det? Borde IsaBell komma ihåg det?”

Vad Edelfeldt gör här med sin listiga manöver är att låta verkligheten sippra in i texten, för exakt så här fungerar våra tankebanor. Därmed förankras skeendet i en realism, ett knep Stephen King är så bra på att utnyttja: tänk bara på hur en av hans karaktärer kan knyta näven så hårt att naglarna borrar fast små halvmånar inne i handflatan, eller hur en brevbärare släpper en fis på väg till brevlådan. Vampyrerna här kan klara sig på djurblod, men för att må bra krävs mindre doser av människoblod. IsaBell ställer upp, även om det kostar på för hennes hälsa att då och då offra sitt blod för sin husvampyr Lou.

Det saknas inte föregångare inom den svenska vampyrgenren. Carl Jonas Love Almqvists Amorina är ett sorgligt förbisett mästerverk, och i modernare tid förstås John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och Mats Strandbergs Färjan. Men Edelfeldt har tidigare flirtat med genren, i ungdomsromanen Juliane och jag. I den nya vampyrromanen är det mer sorg än skräck, mer kärlekslängtan än isande fasa. Bokens yttersidor är svarta, och ger en sorgkantad inramning åt handlingen, som är spännande nog.

Det här är en intelligent roman som bär på flera bottnar, och portionerar ut sina sensationer med varsam hand. Edelfeldt har också en egen take på hur vampyrförvandlingen går till, och det finns också en del subtil humor, samt oblyga referenser till den klassiska litteraturen. Ett av de namn IsaBell ger Lou är ”Gravlilja”, ett smeknamn Gunnar Hede tillämpar på Ingrid i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen.

Att skriva genrelitteratur är att ge sig i våld med konventioner och klichéer. Det är som det ska vara, och jag uppskattar hur Edelfeldt växlar mellan det som är bekant och det som utmanar genrens spelregler. Det hon har skrivit är faktiskt också en queer kärlekshistoria. Man kan för all del fråga sig: varför dras somliga av oss till berättelser om monster? Är det för att vi känner oss som monster – eller för att vi är monster? Eller är vi som gillar den här genren bara avvikande?

Andra världar. Essäer om död och liv, Michel Ekman, Förlaget

 

Fyra faror hotar den som skriver essäer: klichéerna, förenklingarna, generaliseringarna – samt självupptagenheten. Författaren och kritikern Michel Ekman – med bas i Helsingfors – undviker skickligt dessa faror i sin nya essäsamling Andra världar, med en undertitel som kastar om begreppsparet liv och död och sätter döden före livet. Vem gör inte det, höll jag på att säga.

Formatet liknar forna dagars klippbok, men jag förvånas över att endast två av texterna är tryckta sedan tidigare: en om Karl XII i ett nummer av tidskriften Essä, samt en om Proust för Nya Argus. De bästa eller mest fruktbara essäerna – i mitt tycke – handlar om just Marcel Proust och Gunnar Björling. Det är två ganska olika essäer, den ena mer resonabel och den andra mer personlig och med en glimt mot det övernaturliga. Men hejda din skepsis för hokus-pokus: litteraturen är väl inget annat än en domän för det kanske-existerande.

Att Ekman inleder med döden hör ihop med några sjukdomsbesked som infaller med korta intervaller. Det är ju så: dåliga nyheter färdas i karavan. Andningssvårigheter, som han levt med sedan länge, förvärrades av Corona, och direkt efter det en diagnos för prostatacancer. Han berättar om pappan, som vid 67 års ålder fick en obotlig sjukdom som tog död på honom ett halvår senare, och därpå mamman som vid 93 års ålder sedan tio år tillbaka lever i demensens dimmor. När man uppnått en viss ålder återstår bara usla alternativ, som om man vid livets pokerbord spelar med en kortlek som bara består av oklädda kort (medan döden givetvis har roffat åt sig alla knektar, damer, kungar och äss).

Tre dagboksavsnitt om barnbarnen Lilja och Viktor visar inget annat än att det är svårt att berätta om barn och barnbarn utan att det blir sentimentalt. Hur ofta behöver jag inte tänka på Philip Larkins gamla utsaga när bekanta ville visa honom foton på sina barn: ”Vet du inte att det du gör har samma effekt på mig som vitlök för vampyrer?” Ändå drabbas jag av en gullig scen när Lilja kallar sig själv cool och menar att ”fafa” Michel inte kan bli det, men att hon lovar att vara snäll mot honom ändå.

Den estniske författaren Tõnu Õnnepalu har skrivit om paradiset, och Ekman gör ett seriöst menat försök att lokalisera detta mytomspunna … läge? tillstånd? drömda rike? etc …. Det handlar också om vankelmodet, och hur vi ska leva om vi vill se en förändring av samhället men inte är beredda att till fullo kedja fast sig vid träd eller limma fast sig på flygplatsernas landningsbanor. Kan aktivism endast stöttas med aktiva insatser, eller räcker det med att bedriva opinion, till exempel i de texter Ekman skriver? Jag är inte säker på att det finns ett entydigt svar, eller att svaret är det som vi passiva vill höra. Men här bränner texten till och når en högre angelägenhetsgrad, liksom sker i essäerna om Proust och Björling. Eller vänta nu, gillar jag de två texterna för att jag är så förtrogen med författarna?

Ekman läser med gehör, och demonstrerar hur ambivalens och tvivel är goda kritiska verktyg när man läser främst Proust, mannen som hade ett problem till varje lösning, och som mer än någon annan sysslade med misslyckandets konst. Vare sig Proust eller Björling gör världen vackrare, men de bidrar med en förhöjd livskänsla – deras blick på världen gör din egen blick skarpare. Vi ska vara tacksamma över att Ekman påminner oss om det.

En dag av törst, Gunnar Ardelius, Bonniers

 

Gunnar Ardelius nya roman En dag av törst är en ambitiös, brett upplagd historisk roman med utgångspunkt i den svenska politiska situationen från början av 70-talet. Det som skildras är tre vänner i Uppsala under en period på ett och ett halvt år, från februari 1972 till september 1973. Mest handlar det om André, en akademiker som straffat ut sig från universitetsvärlden redan när avhandlingen skulle firas (den spikades aldrig ens upp på institutionen). I hans närhet finns den politiskt aktive Kaj och hans flickvän, frilansjournalisten Magdalena, som André trånar efter.

André handplockas för att utföra spionage, men uppdragen försvåras av hans alkoholism. Även vänskapen sätts på prov genom hans fyllor och svek, ett drag som ligger i släkten. Tidigt har han lärt sig alkisens försvarsmekanism nummer ett när hen får kritik för graden av sin berusningsgrad: ”Full, jag? Nä, jag är bara salongsberusad!” Så länge du är ung kan sådana undanflykter rädda dig, bara du utrustar dig med tillbörlig charm. Sedan blir det svårare, inbillar jag mig (jag har inte druckit för mycket sedan jag var ung).

Tidsandan är minutiöst infångad. OS i München får några referat. I Nordvietnam är det krig. USA:s president heter Nixon, och i den svenska politiska diskussionen avhandlas främst Palmes förfaringssätt. Eftersom André också sysslar med att skriva noveller passerar en del av dåtidens mest bekanta författare revy. Personer som blir arga hytter med näven. Språket är färgat av tiden då romanen utspelar sig (gissa om ordet ”nedrans” utnyttjas), och Ardelius är bra på att också förmedla Andrés skuldinfattade färd från firad till fiasko.

Revanschen kommer med en novellsamling som han ger ut, givetvis på det kooperativa Författarförlaget. Men mer än om skrivandet handlar det om hans drickande och misslyckade relationer med kvinnor. Inte heller Magdalenas skrivande av poesi ges någon riktig närvaro i romanen. Dock antyds något om de demoner som är nödvändiga i att alstra det skönlitterära skrivandet.

Och det finns ändå något i Magdalenas blick på världen som får tillskrivas poesins konto, som när hon letar efter Kaj en natt:

Det var som att gå runt i Nocturne av Eugène Jansson. Om man står nära tavlan är den en enda röra av streck, kluttar och prickar. Så är det att vara tillsammans med Kaj. Det blir för intensivt, för nära, obegripligt. Men så snart man tar några steg bakåt ser man hur strålande bilden är. Det som på nära håll ser ut som ett virrvarr är i själva verket oerhört känsligt utfört.

Ardelius förmedlar färden in i den granitgrå byråkratin för de unga idealistiska individerna. Andrés uppdrag består i att hjälpa Socialdemokraterna att avstyra kommunistisk verksamhet i de mer radikala falangerna. Jag är lite besviken på hur avmätt de tre huvudpersonerna avhandlas. Den mest intressanta karaktärerna är faktiskt Ingvild, som under en period är Andrés flickvän. Hennes porträtt är det mest nyanserade, och jag hade gärna strukit någon av de endimensionella huvudrollerna och gett henne mer utrymme. Inte heller blir jag helt övertygad av den thrillerintrig romanen lånar mot slutet.

Givetvis hör det till genren att tillkännage en viss redovisningsplikt, men det hotar att göra romanen onödigt faktatung, när en författare borde lita mer på läsarens bildning, inte minst i en roman som skildrar belevade och bildade människor. När Kaj läser litteratur vid Oxfords universitet förklaras det så här: ”Han lyckades få en eftertraktad plats genom att skriva en erkännsam essä om Alan Sillitoe och gruppen av författare omkring honom, kända under namnet Angry young men”. Jag kan inte heller riktigt förlika mig med att det på 70-talet var vanligt att man hamrade så hårt på skrivmaskinens tangenter att pekfingret svällde till dubbel storlek.

Paratexten då? Omslagets illustration kan ge associationer till förtexterna i Hitchcocks Vertigo, medan titeln förstås är en allusion till Karin Boyes kanske mest kända dikt, ”I rörelse”. Men det är en gymnasial och perverterad tolkning att överföra hennes existentiella törst till alkoholistens begär efter sprit. Ardelius roman kommer i kölvattnet av Lukas Moodyssons roman om 68-rörelsen, Rebellerna. Två böcker gör ingen trend, men min gissning är att vi inte på långt när sett slutet av fiktionsberättelser om just den här perioden i svensk historia.

Den chilenska flaggan, Elvira Hernández, översättning Loretto Villalobos, Lyrikvännen

 

Till de fördelar som medföljer en prenumeration av den utmärkta tidskriften Lyrikvännen är att man får deras utgåvor i Lilla serien, det vill säga nyöversatt poesi från världens alla hörn, ofta med en tidigare okänd poet som avsändare. Fråga någon vad de vet om chilensk poesi och jag kan garantera att kunskapen stannar vid Nobelpristagarna Gabriela Mistral och Pablo Neruda. Fina poeter båda två, men den som vill lära sig mer kan då ta del av nummer 72 i Lyrikvännens ”Lilla serien”.

Elvira Hernández långdikt Den chilenska flaggan färdigställdes 1981, två år efter att hon omhändertogs av säkerhetspolisen och fick sitta fem dagar i häkte. Först 1991 gavs boken ut av ett argentinskt förlag, efter att endast ha funnits i piratkopior innan dess. Loretto Villalobos, som har översatt, har skrivit en föredömligt gedigen introduktion till poeten, ett förord som nog bör läsas innan en tar sig an dikten (hur många läser ett förord? – mellan 5 och 10% av läsekretsen, befarar jag).

Liksom många poeter är Elvira Hernández ett antaget namn: i verkligheten går hon under namnet María Teresa Adriasola. Det finns många orsaker till att författare väljer pseudonym: i det här fallet ett sätt att undvika ytterligare förföljelser från de förtryckande samhällsinstitutionerna.

Dikten följer sagans mall, och i en svensk kontext liknar Hernández behandling av flaggans symbolvärde Olof von Dalins allegoriska saga ”Sagan om hästen”, salig i åminnelse från den tid det fortfarande gick att läsa 1700-talstexter i det svenska gymnasiet. Men Hernández dikt är också hårt förankrad i verklighetens villkor, där ett behärskat ursinne styr poetiken. Det finns något vanvördigt i metoden, men det bottnar i en känsla av att ha snuvats på något väsentligt, om det så endast är att släppa in frihet i sina lungor.

Flaggan besjälas lekfullt men spänstigt: ”Den Chilenska Flaggan äter flugor när hon är hungrig / bredvid mun släpps inte kulor in / hon håller tyst / högt däruppe i sin flaggstång”. Det finns en vidlyftighet i hur Hernández tar sig an sitt angelägna ämne. Visst finns här ett politiskt uppsåt. Ibland blir raderna en illustration av flaggans rörelser i vinden, med rader som vajar fram över boksidan. Det är väl dikten som får vind i seglen flaggan, som också kan anta formen av ett Rorschach-test.

Världen som skildras är en där brutaliteten har normaliserats och gjorts till billig underhållning. Det lätt roade tilltalet kan också när som helst övergå i oro:

Den Chilenska Flaggan är en främling i sitt eget land

hon har inget medborgarskap

hon har ingen majoritet

hon saknar erkännande

den långa fastan har lagt dödens tumme på henne

kyrkan ger henne sista smörjelsen

legationens blåshorn och ljudet av trumpeter

Hernández lyckas med sin intelligenta och finessrika dikt blåsa liv i oväntade bildled. En av de generella vinsterna med att läsa poesi är att du får lära dig att hålla dig på tårna och alltid förvänta dig det oförväntade. Det finns inslag i den här dikten som bara lyckas göra mig förbryllad, men det kan lika gärna bero på min bristande insikt i Chiles politiska historia. All metonymi och all symbolik ska nog inte heller avkodas. Avslutningen är dock svår att inte tolka som en direkt kritik av den tilltvingade tystnaden från förtryckets mekanismer, maktens enda medel att behärska sitt folk: ”Den Chilenska Flaggan används som munkavel / och därför säkert är det därför / säger ingen något”.

Det här är som ni förstår en bok som har haft en lång väg att avverka innan den tillgänliggjorts på svenska. Desto mer glädjande att det ändå sker, att det finns utrymme för något som inte omedelbart är ute efter att inhösta snabba cash. Vi är sannerligen inte många som prenumererar på Lyrikvännen, men jag inbillar mig att vi är en smula lyckligare än resten av befolkningen, söndertrasade av trasslig stress. Inte för att det i första hand är avkopplande (styggt ord!) att läsa den här dikten – men den skänker ändå något som saknas i den allmänna diskursen. Vad då? frågar du. Hopp, svarar jag.

Resor till Egghead Republic, Pella Kågerman, Martin Lagerholm, Kuba Rose, Kasia Syty, 2066

 

Nyligen såg jag den nya filmatiseringen av Doktor Glas, som var både sämre och bättre än förväntat, men mer än något annat funderade jag på varför skaparna ens gjort en film som bygger på en roman de uppenbarligen knappt orkat läsa. Alla lösningar verkar mest ha handlat om att sätta sina egna kompisar i arbete (kunde till exempel inte Gregorius ha spelats av typ Krister Henriksson; det hade varit intressantare). Men den var påkostad och snyggt gjord.

Att det går att göra spännande och originell film av svenska litterära klassiker, med avsevärt mindre budget dessutom, visades 2019 av Aniara, gjord av Pella Kågerman och Hugo Lilja. Till den hörde en bok utgiven på förlaget 2066: Lägesrapport från Aniara. Nu har de upprepat formeln med boken Resor till Egghead Republic, som ackompanjerar Kågerman och Liljas film Egghead Republic från i fjol. Till boken har Kågerman skrivit en av essäerna.

Men vad är det då för film? Den bygger lite löst på schweiziska författaren Arno Schmidts verk De lärdas republik. Kågerman skriver om grupper, i en text som får mig att tänka på Groucho Marx lite uttjatade skämt om att han aldrig kunde tänka sig att gå med i en klubb som accepterade honom som medlem. Schmidt är ute i delvis liknande ärende. Filmen tar sig an det postapokalyptiska ärendet, i en alternativ verklighet där Sovjet inte genomgått Perestrojka och där Kazakstan innehåller en mytomspunnen zon där sagodjur frodas.

Till boken hör också Kuba Roses fotografier. Jag har tidigare ett par gånger skrivit om hennes fotokonst, där smutsig realism blandas med viss surrealism, något som passar utmärkt till dokumentationen från filminspelningen, där det finns mycket rymd, mycket avstånd. I brist på autentiska postsovjetiska miljöer spelades filmen in på Gotland, med sina karga och ödsliga landskapsmiljöer. Det samverkar med Kaisa Sytys essä om begreppet ”seensucht”, att alltså längta efter något som man kanske inte ens har upplevt.

När Kafka skrev sin oavslutade roman Amerika hade han aldrig satt sin fot på kontinenten, något som förklarar varför han låter frihetsgudinnan hålla i ett svärd i stället för en fackla. Sara Stridsberg åkte inte till Tenderloin district i San Fransisco förrän efter att ha skrivit romanen som skildrade Valerie Solanas sista dagar där (Drömfakulteten). När Gabriella Håkansson skrev sin första roman om 1800-talet, Aldermanns arvinge, fick hon i ett tv-program beröm för sina Londonskildringar och antydningar om att hon måste ha åkt dit många gånger för att rekognoscera, men hon svarade lojt att hon aldrig varit där, utan bara tittat på gamla kartor.

Ibland är med andra ord fantasin och kreativiteten viktigare än sanningsanspråken. Och lågbudget kan tvinga fram spektakulära lösningar, som när David Lynch gjorde sin första film, den suggestiva Eraserhead på vad han själv brukade kalla ”no budget”. I det fallet bidrog bristen på finansiering till filmens atmosfär av alienation.

Syty går i dialog med en fiktiv Schmidt om undergången och om vi som lever mitt i den just nu. Schmidt ges några repliker: ”Jag skrev för att stå ut med världen. […] Man skriver om det man inte kan uthärda.” Martin Lagerholm skriver i sin essä inkännande om Schmidts författarskap – han har nyligen översatt ett knippe av hans böcker på Ekphrasis – och kopplar ihop honom med tidsandan efter andra världskriget och kärnvapnens epok.

Karavanseraj, Arne Johnsson, Nirstedt/Litteratur

 

En avslutande fotnot upplyser vad titeln Karavanseraj syftar på: ett värdshus och härbärge för köpmän, ofta belägna i Asien, Afrika och Sydöstra Europa. 1972 släppte gitarristen Santana en LP som hette ”Caravanserai”, men det är, får vi veta, ”en annan historia”.

Karavanseraj är titeln på Arne Johnssons nya diktsamling. För några år sedan återkom han som poet på Nirstedt/Litteratur, med den efterlängtade boken Zoetrop. Dikterna där var tillkomna under ett stort antal resor som utförts under 2000-talet, medan han den här gången tackar Författarförbundet som gett honom ett par veckors vistelse i Aten för att få en ”ingång” till föreliggande bok.

Det är mycket som är bekant för oss som sedan en tid följt Johnssons skrivande – debuten skedde 1985. Ingen svensk poet har väl sedan Bo Setterlind skrivit lika högstämt (post)romantiskt, lika skirt eteriskt. På gott och ont. För ja, det är ett idiom som anammar romantikens förkärlek för en viss typ av abstraktioner, och nej, det är kanske inte riktigt vad den här tiden behöver, när kalenderåret är 2026 och inte 1826.

Men Johnsons lyriska tilltal närmar sig också prosan. Boken är indelad i åtta sviter, som vardera inleds med kursiva ord som singlar ned för boksidan, ljuslätt och fluffigt som inledningsackorden i en Cocteau Twins-låt från typ ”Blue Bell Knoll”-skivan. Där finns också en prolog och en epilog. Dikterna inleds med versal bokstav, och varje enskild dikt avslutas mitt i en mening, utan den avskiljande punkten, för att kedja ihop sekvenserna. Visst, det står en poet fritt att göra som hen behagar, men det kan också närma sig ett maner.

Dikten som inleds ”rastlösheten, oron är en vila, ett plagg att bära var dag” och avslutas ”allt ligger samman” har ett parti som är betecknande: ”Karavanseraj, mitt jag en rastplats för världen. Dyrbarheter, billigvaror, glitter, tung prakt, tankars lätta flykt genom synapser, likt andeväsen genom skogar”.

Dock ska ingen skugga falla på Johnsons ordval, som aldrig låter sökt, trots att han gärna åkallar arkaismer eller bara lite vagt undanskuffade glosor, som ”afton”, ”allsköns”, ”entropi”, ”fraktaler”, ”hugsvalelse”, ”insignier”, ”omhuldar”, ”tillfyllest” … Diktjaget bär oro i sin packning. Ändå, eller just därför, befinner han sig ständigt på resande fot. Minnen och intryck blandas urskiljningslöst, och ofta nog spökar minnet med exakta återgivningar av händelser från barndomen och skoltiden, där ”allt är samtidigt”, ungefär som hos T.S. Eliots ”Burnt Norton”-parti ur Fyra kvartetter. Skrivandet gör sitt bästa för att motverka glömskan.

Den yttre världen kommer med sina störande inslag. Ibland tänker diktjaget på sin pappa. Han ser sig själv i spegeln med missnöje, har aldrig förlikat sig med sitt utseende (en onödig självkritik: när jag började på skolan på 90-talet var samtliga mina kvinnliga kolleger som svensklärare överhövan förälskade i honom, och det var inte enbart för dikternas skull, fick jag veta). Det mesta i dikterna är behagligt, och det finns en viss förnöjsamhet, och det är inte alltid klädsamt. Här finns också en självrannsakan som blir lätt koketterande, eller bara som falsk blygsamhet. Han blir rånad, men förlåter genast tjuven (vem gör någonsin det?). Johnsson nuddar frågor om klass, men förankrar inte sin analys om makten och privilegierna.

När diktjaget skådar framåt i mobiltelefonens kalender (just why?) sträcker sig månaderna: ”april, snart maj, sedan juni, juli, augusti, hur långt bort kan jag se?” Om vi tänker på att Johnsson nu är mellan 70 och 80 år gammal, och förlitar oss på UKONs dikt från Jag är ingen mördare:

Och när man fyllt sjuttio får man vara glad

för varenda månad man får.

Och när man fyllt åttio får man vara glad

för varenda vecka.

Hårda bud! Det är svårt att tänka sig mer disparata poeter än UKON och Arne Johnsson. Nog går det att uppfatta den senares dikter som otidsenliga, men det vore en slö läsning att avfärda honom på så lösa boliner. Dikterna är mångordiga, men också konstruerade på ett mekaniskt sätt, och jag kan inte låta bli att störa mig på formen, att han snuvar oss på inledningen genom att börja med gemen bokstav, som om vi redan befann oss mitt i meningen – samt att avslutningen kapas innan punkten anländer, så att vi även där måste göra halt. Efter att ha läst 73 dikter som alla följer denna mall längtar jag efter något som bryter monotonin.

Judas hågkomster, Niklas Rådström, Bonniers

 

Är det ett Judasår i år? Vän av ordning kanske inflikar: ”Är det inte alltid ett Judasår?” Tidigare i år gav Amanda Romare ut sin roman Judas – om du missade den, vad gör du här? Nu ger den rutinerade räven Niklas Rådström ut sin roman Judas hågkomster. Min gissning när litteraturåret ska summeras är att den inte kommer att uppmärksammas närmelsevis lika mycket som Romares bok (här skrev jag nästan vanvördig nog ”Romarens bok” …). Det här är bara dåliga nyheter för vår litterära samtid.

Vad menar jag då med att kalla Rådström för räv? I en berömd essä från 1950-talet menade Isaiah Berlin att författare är antingen grävlingar eller rävar. Grävlingen vet en enda sak, medan räven vet många saker. Rådström är en mångsidig författare, vars verklista omfattar 44 böcker på lite drygt 50 år, böcker i många skilda ämnen.

Religionen har han utforskat i två tidigare romaner, den ambitiösa och aningen överlastade Boken från 2013 samt den mer lyckade En Marialegend från 2016. Nu är det alltså ärkeförrädaren Judas som är huvudpersonen, och på gamla dar får han för sig att berätta sin historia. Rådström förlitar sig på de kända källorna, främst evangelierna, men också en del apokryfer.

Judas berättar sin levnadshistoria speglad i förebilden Yeshua, och om de tolv – egentligen fler – som följde honom. Fram till sveket, men huruvida det skedde på Jesus egna initiativ är ju en tvistefråga. En gång skrev Kazantzakis en lysande roman – Kristi sista frestelse – som Scorsese filmatiserade på ett lika lysande sätt (ärligt, hans mest underskattade film). Där spelas Judas oförglömligt av Harvey Keitel, som ger den plågade mannen resning. Det får han också här, genom att göras till Jesus närmaste lärjunge.

Rådström ger Judas en genomskådande blick, och det är ett snilledrag att låta den äldre, visare Judas kommentera det bekanta händelseförloppet. Men vänta nu, dog inte Judas i Bibeln? Det här är också omtvistat. Det finurliga med skönlitteraturen är ju att den kan tillåta sig att låta Judas leva, att betrakta det självmord han anses ha begått rörde en annan människa än han som förrådde Jesus.

Det blir också tydligt att Rådström är ute i ett annat ärende än att plikttroget bocka av de nednötta stationerna från Bibelns berättelser. Han anlägger något som kunde kallas poetens blick på de mellanmänskliga relationerna mellan Jesus och Judas, som när Jesus beskrivs så här: ”Han sade åt oss att vandra så länge vi hade ljuset, så att mörkret inte slukade oss. Han sade att vi då skulle bli ljusets söner och ljusets döttrar.” Nu kan någon invända att det här liknar kitsch? Men Bibeln rör sig mot de regionerna, och tillåter sig att pendla mellan det sublima och det löjeväckande (gör inte mycken stor konst just det?). Eller så här: när jag var ung tyckte jag att budskapet ”vänd andra kinden till” var det löjligaste jag hört (näst efter Chris de Burghs låt ”Lady in Red”), medan jag nu kan tycka att det är bland det finaste som sagts.

För all del finns otidsenliga budskap om givmildhet i Judas berättelse. Samtidigt är det väl just i vår tid nödvändigt med den typen av budskap, när SD rör sig mot regeringsmakten på ett sätt som kan få en att erinra sig Yeats ord i ”The Second Coming”: ”And what rough beast, its hour come round at last, / Slouches towards Betlehem to be born?” Här blir Rådströms Judas ett prisma och en intressant psykologisk studie. Hur mycket våndades han? Ganska mycket, skulle jag tro, och han lider också av ett vankelmod.

Och vad skrek pöbeln mot den Bob Dylan när han efter att ha spelat några akustiska låtar i Manchester 1966 och kopplade in den elektriska gitarren? ”Judas!” förstås. Alla fotbollsstjärnor som har mage att byta klubb inom samma riktnummer får också finna sig i att kallas Judas. Obalanserat? Jovars, men det är lönlöst att förvänta sig sans och reson hos fotbollsfans.

Rådström berättar här i en återgivande stil som liknar hur En Marialegend berättas, men här ännu mer avskalat, ännu mer minimalistiskt. Han lyckas frigöra vad som är både gudomligt och allmänmänskligt hos Yeshua, som Jesus alltså heter i romanen. Användandet av namnformer från arameiska, hebreiska och grekiska skapar en närhet till källmaterialet, som romanen tjänar på. Förräderiet blir också en upprättelse för den förtalade Judas, då det mer handlar om en uppgörelse där Jesus följer Guds plan.

Och har vi inte alla varit i Judas skor, ställda inför ett dilemma som bara har dålig utgång? Att vara människa utan att någon gång svika sina medmänniskor är omöjligt, i det stora likväl som i det lilla. Konst ska inte gå didaktikens ärende, utan skänka underförstådda lärdomar. Det sker på flera ställen, men sällan lika kraftfullt som i korsfästelsen, där stilen genomgår en veritabel tour de force. Det är som att Rådström är där själv, och rapporterar som en övertänd men saklig journalist,eller som en poet som nedtecknar vad han ser innan han hinner bearbeta det:

Där inne hörde jag de levande och de döda ropa varandras namn. Där inne vissnade växterna i samma ögonblick som de spirade ur marken. Där inne slocknade ljuset i den stund det tändes. Där inne sinade källan medan regnet föll. Där inne var den nyföddes ansikte en åldring. Var det änglar eller deras skuggor jag hörde sjunga en klagosång om hur de drivits ut i ett mörker utan ljusning?

Postkolonial kärleksdikt, Natalie Diaz, översättning Athena Farrokhzad & Adam Westman, Rámus

 

”Can the subaltern speak?” löd Gayatri Chakravorty Spivaks epokgörande essä från 1980-talet. Med andra ord: lyssnar vi när de underordnade och förtryckta ges röst och agens? Då var det en brännande fråga – provocerande, rentav. När jag började läsa svensk poesi var den kritvit, men det ser annorlunda ut nu, med poeter som Leila Innana Sultan, Melanie Kitti, Ali Alonzo, Sorin Masifi, Ali Derwish, Aya Kanbar, Arazo Arif, Judith Kiros (nu nämner jag bara de poeter jag varit med att nominera till Borås Tidnings debutantpris sedan 2018).

Samt Athena Farrokhzad, givetvis. Hon har tillsammans med Adam Westman snöat in på den amerikanska poeten Nathalie Diaz. För sex år sedan kom den imponerande debuten, När min bror var aztek, och nu Postkolonial kärleksdikt. Här är det verkligen frågan om att skriva från den koloniserades perspektiv, i dikter som ifrågasätter normativ vithet.

Men det är också en diktsamling som spretar åt många håll. En av de saker som håller ihop boken som helhet är en flodmetafor som hela tiden låter flodvattnet sättas samman med människokroppen. Bra metaforer ska fungera så: svåra att på förhand peka ut, för de ska skapas mitt i steget, för stunden – helt spontant. En uttänkt metafor: då blir den för prydlig, för beskedlig, för tranströmersk. Den långa dikten ”Kroppen är det första vattnet” illustrerar denna tanke att floden och kroppen är synonyma, i en dikt som lånar essäns form för att demonsterar denna metafor.

Två parallella spår dominerar innehållet i dikterna, utpekade av titeln. Det postkoloniala och kärleken. Ofta löper de samman, där floden och den fysiska kärleken blir förenade:

Vi går dit kärlek finns,

till floden, på knä under det ljuva

vattnet. Fyra gånger drar jag ner henne,

                tills vi blir flod.

Debuten fick mig många gånger att tänka på Walt Whitman, som även här är en både uttalad och outtalad referenspunkt. Liksom honom skriver Diaz en uppkäftighetens poetik, om samkönad kärlek med kosmiska ambitioner, där det vardagliga och det högtidliga korsas, och utifrån en konsekvent förmedlad kollektiv erfarenhet. De långa raderna som Whitman premierar hör också till Diaz favoritemblem.

Men framför allt är det här en bok att vistas i, och även om jag skyr kritikerklichén ”läs långsamt” kan jag inte förorda någon annan läsning: åtminstone tar det mig lång tid att läsa dikterna, kanske bara för att jag behöver stanna upp inför det ibland halsbrytande bildspråket. Eller så är det bara andra saker som behöver smältas, när Diaz skriver milt ursinnigt om hur ”indianer” (hennes ordval) har behandlats i USA. Där sparkar dikterna bakut, när rollen som vilde ska återerövras eller reclaimas. Diaz har skrivit ett ”j’accuse” riktat mot det samtida USA: ”Jag blev till av kamp”, skriver hon, och låter dikten bli ett sätt att slåss på.

Dikterna är ibland också trespråkiga, där spanskan och mojave-språket inte översätts. Diaz lattjar med lärdom och mytologi, och redan i första dikten är det läge att vässa sin bildningssyn: ”jaspis … geoder … arroyon … culebra … heliotrop … facelia …” Hon skriver om att vara utestängd från sitt eget land, och gör det till uppfordrande läsning. Hon låter poesi bli en motståndshandling, ett trots:

Manhattan är ett ord på lenape.

Också en klocka måste vara sår.

Hur kan ett sekel eller ett hjärta skifta

om ingen frågar: Vart tog alla

ursprungsinvånare vägen?

Att det är svårt att överföra en amerikansk angelägenhet till en svensk behöver inte betyda att det är bäst att låta bli. Dikten som i original heter ”They Don’t Love You Like I Love You” blir tamare på svenska, som i direktöversättning missar kopplingen till låttiteln. Fast första strofen nämner det förstås: ”Det sa min mor till till mig / långt innan Beyoncé stal raden / från Yeah Yeah Yeahs”. Nu skriver Diaz: ”long before Beyoncé lifted the line [min kursiv]”, vilket inte pekar ut skuld lika mycket som den svenska översättningen. Inte heller är det lyckat när ”the beast of my country’s burden” blir det platta ”mitt lands dragdjur”.

Men översättningar pendlar mellan det svåra och det omöjliga, och Diaz är själv involverad i att översätta erfarenheter. Där blir slutsatsen att all översättning är dålig, vilket förstås är sant och falskt på samma gång. Men mer är hon ute efter att betona oförståelsen som uppstår när amerikaner sätter etiketter av absurdism och magisk realism på hennes erfarenheter: det hon är vill framställa är ju bara ett perspektiv på verkligheten. Diaz blandar olika idiom, och det kan närma sig romantikens gränslösa och hyperboliska anspråk, och då får dikterna att mer än något annat mig att tänka på Stagnelius.

Det här är en rik bok, som flyhänt rör sig mellan olika nivåer av berättande och gestaltande av den postkoloniala existensen. Här finns dikter om basket, om den svårt sjuke brodern, men också om behovet av räddning, av en fristad oavsett hur en sådan kan se ut. Det är kvickt, kaxigt och elegiskt på samma gång:

                           Det är ett hästjobb att inte iscensätta

en fabel. Fråga sköldpaddan. Fråga haren. Påminn

dig själv och dina vänner. Ibland känner jag mig snabb.

Ibland är jag så långsam. Ibland blir jag hånad

på gatan. Ständigt vinner jag såret

de fäster vid mitt bröst. Påminn dig själv, dina vänner.
De är ljusa bara för att vi är mörka.

Om vi inte fanns skulle det inte dröja länge innan

de var tvungna att uppfinna oss. Som strömbrytaren.

Så handlar det också om behovet att uppfinna en motpol – en fiende. Här finns som en utväg också kärleksdikter som tillvaratar det våldsamma och explosiva som sker när känslorna går överstyr. Det är frigörandet som är slutmålet, oavsett hur vägen dit ser ut.

Vad händer i romanen?, Ingrid Z. Aanestad, översättning Felix Lundin, Lågtryck

 

”Det börjar mitt i en kall och ljus vår.” Så inleds norska författaren Ingrid Z. Aanestads essä om skrivande, Vad händer i romanen?, ursprungligen publicerad 2018. Mitt i denna varma och ljusa vår inleds också förlaget Lågtrycks utgivning med denna korta skrift, och vi som suktar efter vetskap om hur den norska estetiska debatten ser ut (många suktar omedvetet efter just det) är bara att gratulera.

”Vad händer i romanen” är också en bra fråga. Aanestad har skrivit sju romaner, har delvis fått sin författarutbildning i Göteborg och har översatt Jenny Tunedal till norska. Vad är då en roman? Den är väl som havet: alltid föränderlig, men också alltid densamma. Just nu känner sig många kallade att skriva romaner, men hur var det nu: få äro utvalda, eller hur var det? De tusentals aspirerande svenska författarna torde ha stor nytta av en bok av det här slaget, men jag inbillar mig att den främst är avsedd för läsare. Och ärligt: skulle inte litteraturen bli bättre om fler av dessa skrivande människor också såg till att de blev läsande människor?

Att skriva kräver någon form av övermod. I Aanestads version heter det: ”Hur är det möjligt att skriva något som inte finns, som finns först när det har skrivits? Hur kan man berätta? Hur kan jag?” Det är en berättigad fråga: hur kan hon, hur törs hon? Hos Aanestad blir det skrivna öververkligt, något förnuftsvidrigt. Hennes landsman Henrik Ibsen redovisade något liknande, när han skrivit klart Ett dockhem, och han från sitt skrivbord, med ryggen mot dörren, hann uppfatta frasandet från en kjol, och en färg – blått, kanske? – och att det var Nora som hade avlagt ett kort besök, kanske för att sanktionera att han skrivit pjäsen om henne.

När Sara Stridsberg intervjuades när hennes Kärlekens antarktis skulle utkomma på norska fick hon frågan vad som inspirerade henne, och gav ett avväpnande svar: ”Jamen allt inspirerar mig!” Aanestad håller nog med, i och med att hon påpekar hur inspirationen är något som finns i allt det som pågår omkring oss, att det är något som ska inväntas. Att skriva blir för henne en förlängning av tanken. Exempel hämtas från litteratur, film och konst.

Aanestad söker frivilligt upp ambivalensen, tvivlet, och dubbelheten i allt. Likväl som det finns en dragning till skrivandet måste där också finnas ett motstånd. Ur denna dubbelhet föds själva skrivakten, eller kanske man kan säga att den förvaltas. Hon menar att vi bör vara uppmärksamma på det som inte är omedelbart eller övertydligt betydelsebärande: ”När jag skriver är jag inte nödvändigtvis ute efter att allt ska bli en del av det hela. Jag är lika intresserad av de lösa trådarna, av detaljerna som inte har en entydig innebörd, mening eller funktion.”

I essän blandar Aanestad mellan det abstrakta och det konkreta (man kunde säga: balans). När hon skriver om närvaro och precision kan jag för all del bli frustrerad – vad menar hon med dessa försåtliga begrepp? – men det är förstås meningen: var och en av oss har vår egen definition av vad som konstituerar närvaro och precision i en skönlitterär text. Det vi kan enas om är hur viktiga dessa inslag är, men också kanske att de har blivit allt mer sällsynta. En bild lånas från vännen Marie (Silkeberg), som menar att skrivandet är som att bygga ett hopptorn som man sedan kastar sig ur. Man kan lita på poeter för illustrativa metaforer!

Essän är en prövande form, och Aanestad utnyttjar dess privilegium att hellre nosa rätt på konstruktiva frågor än att avlägga definitiva svar, i utredningar om glömska och hågkomst och allt som ryms däremellan. Hon skriver om den potential romanen inrymmer, helt enkelt om dess oinskränkta möjligheter. Därmed har hon skrivit en utopisk bok? Ja, det kanske hon har, men låt oss nöja oss med utopierna för en stund, då verkligheten (Calvinos ord: ”den oskrivna världen”) skänker oss så mycket av dess dystra motpol.