att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 feb. 2019

Den svarta katten, Edgar Allan Poe, översättning Helena Hansson, Novellix


Det är svårt att föreställa sig en mer perfekt novell än Edgar Allan Poes ”The Black Cat”, som publicerades 19/8 1843. I en tidning som i den här nya utgåvan felaktigt angivs som The Saturday Evening Post, när det ska vara the United States Saturday Post. Det är en novell som på sätt och vis summerar den romantiska epoken, men också pekar framåt mot senare närliggande skildringar, författade av Dostojevskij, Lovecraft, Nabokov, King. Det är lika lätt att underskatta Poes betydelse som det är svårt att överskatta den. Han är infernaliskt skicklig, och ojämförligt kuslig.

Novellix har nu gett ut den i en ny serie skräcknoveller, med ett fantastiskt omslag, och det är förstås välkommet med en nyöversättning, om än den senaste översättningen från 2007 fortsätter vara läsvärd. Framför allt är det välkommet att äntligen få tillfälle att läsa kompetenta översättningar, som inte mildrar den besynnerliga stilen. Det finns också för en översättare oändliga möjligheter, oändliga variationer. Som ung läste jag Poe i olika svenska översättningar, men ingen lyckades gripa det säreget neurotiskt kusliga. Se här bara hur inledningsmeningen tagit sig olika vägar:


For the most wild, yet most homely narrative which I am about to pen, I neither expect nor solicit belief. (Poe, 1843)

Jag varken vänta eller begär att någon skall sätta tro till den hemska och ändå mycket vardagliga berättelse som jag nu tänker skriva ner. (Bertel Gripenberg, 1929)

I fråga om den högst fantastiska men samtidigt mycket prosaiska berättelse som jag nu står i begrepp att nedskriva varken väntar eller kräver jag att bli trodd. (Nils Holmberg, 1954)

Jag varken väntar mig eller begär att någon skall sätta tilltro till den orimliga, men samtidigt alldagliga, berättelsen som jag står i begrepp att nedskriva. (Erik Carlquist, 2007)

När jag nu står i begrepp att teckna ned en synnerligen galen och ändå synnerligen anspråkslös berättelse, varken väntar jag mig eller ber jag om att bli trodd. (Helena Hansson, 2018)

Det finns förstås flera varianter, men det var dessa jag fann hemma för stunden. Ja, kärnan hos Poe finns förstås i den hyperängslige jag-berättaren – ett så gott exempel som någonsin på den opålitlige berättaren – som bekänner sitt gruvliga brott. Novellen hör till Poes mest kända, och bildar tillsammans med ”The Tell-Tale Heart” en kuslighetens diptyk, när det gäller insikterna i mordets psykologi. Poe kunde pendla mellan hybris och ödmjukhet, och det var väl något av det senare som infann sig när han kallade novellen om den svarta katten för en av sina åtta bästa noveller.

Så ja, att läsa den i detta skick är glädjande. Till märkligheterna hör ju också att Poe är lika rolig som han är skrämmande – så också i denna lilla klenod. Hansson ger texten ett sväng, hittar lämpliga glosor till originalets fyndiga och färgrika synonymer, och återskapar ett idiom som både känns arkaiskt och modernt – man ska inte heller glömma att Poe med sina ideal hade en stil som var anakronistisk redan på 1840-talet, ungefär som Selma Lagerlöf skulle vara några årtionden senare. Hansson har också behållit kursiveringarna, vilka ju är nödvändiga för att jag-berättaren ska framträda i all sin farlighet, i all sin manipulativa disharmoni.

Symboliken i novellen är både lätt och tung. Enligt en vida spridd myt från psykoanalytiskt håll ska den vita färgen på den nya kattens svarta päls uttydas som mjölk, vilket indikerar Poes modersfixering. Det finns nog gott om den typen av övertolkningar – men låt gå för det, den som söker skall finna, som det heter. Det befriande med Poe är att man kan läsa honom utan att begagna Freuds optik. Det får hans förtvivlan att te sig än mer skräckinjagande.  

15 feb. 2019

Strålgångar, Charlotte Qvandt, Lil’Lit Förlag


I det sista numret av den insomnade tidskriften Fantasi gnällde jag för oändligt länge sedan (kanske tio år?) i en essä på svenska prosaförfattares torftiga språk, och hade nog inget bättre förslag än att de borde läsa poesi för att få ett mer spännande förhållande till språket. Nu slår det mig: är inte alla svenska romanförfattare misslyckade poeter?

Nu ligger det ingen större värdering här i ordet ”misslyckad”, eftersom själva projektet att skriva poesi i sig är att misslyckas, att bejaka det som går snett och inte infrias. Och jag säger så för att jag har läst Charlotte Qvandts debut som roman efter en knippe diktsamlingar. Strålgångar utges på det nystartade förlaget Lil’Lit, och illustrerar något av min tes, även om det är en slapp inställning, att hävda att ett språk är ”poetiskt” eller ”lyriskt”.


Karin Aurora Fanning är huvudpersonen, en gammal kvinna som isolerat sig i ett hus i ett samhälles utkant. Nej, hon har rentav barrikaderat sig, med minimal kontakt med omvärlden. Det är på sätt och vis både självvalt och en förvisning, kan man ana. Hade hon varit snäppet yngre hade hon nog lyssnat på Primal Screams ”I’m Losing More Than I’ll Ever Have”. Den tidigare maken Birger är död, något hon inte verkar sörja så värst, då han ändå inte lyckades hålla sig trogen. Hon håller på att tappa synen, men också annat – sugen, kunde man väl säga. Hon åker nattåget för att hälsa på sin bror Osvald, intagen på mentalsjukhus i närheten av Skellefteå (antar jag, eftersom sjuksköterskan där heter Lundmark).

Till det annorlunda med Qvandt, som också arbetar som brottsutredare, hör att hon inte har skrivit en deckare. Det hade varit det väntade, att hon tagit till vara sin professions kunskaper och erfarenheter. Men Strålgångar är ändå en roman med något obestridligt över sig. Dessutom finns en förtätad spänning över det förlopp som skildras. Samt ett brott.

Brottet är incest, då vi meddelas att Karin i ungdomen har initierat otillbörliga handlingar med sin två år yngre bror. Nu lever hon med detta faktum, men avstår klädsamt nog från att tänka på det – mestadels. Händelserna ligger långt tillbaka i tiden, men banden mellan syskonen är fortsatt starka:

”Osvalds själ som utvecklat ett mycel ner under sjukhusets grund, som spridit sig över vidderna och längs tågspåret och in i Karin. Som att luften stannar till när det rotliknande som spänner så starkt och stadigt mellan dem viskar och upprepar det förgångna. Ett sätt att förhålla sig hon aldrig kunnat skaka loss.”

Denna ovanliga roman skildrar något så oglamoröst som vardagen, den inrutade tillvaron, så som den nog ter sig för de flesta gamla. Den nedtonade Karin är en ovanlig romanfigur, eftersom äldre – i synnerhet äldre kvinnor – annars brukar skildras som hurtiga och jovialiska, energiska, något som i sig har blivit en schablon. (Alla verkar ha den 106-åriga Dagny Carlsson som förebild.) Det finns en respekt för Karins integritet, som får Qvandt att skildra henne på gränsen till förståelse, liksom för att visa att det inte går att få kontakt med någon som är så här sluten, med någon som bor i tystnaden. Det är varsamt och precist skrivet.

Qvandt etablerar i sin roman ett slags stillastående. Även i sin poesi arbetar hon med det stilla uttrycket, men det är möjligen först här som denna metod får sin yttersta verkan, kanske just för att kontrasten med majoriteten av den svenska samtidsprosan blir så stor. Karin bär på starka känslor, men kan inte släppa fram dem. Just så här alldagligt och olyckligt kan ett liv te sig.     

12 feb. 2019

Normal People, Sally Rooney, Faber & Faber


Marianne är rik, Connell är fattig. De går sista terminen på skolan, pratar inte med varandra när de är i andras blickfång. Men hans mamma städar hos Marianne, och så inleds en hastig hemlig relation, en förälskelse som flammar upp och försvinner lika snabbt som den uppstod.

Fast ändå inte, i denna irländska Sally Rooneys andra roman, Normal People. Det här är en roman där vi inte alltid får bevittna löften som infrias. Det finns ett unikt band mellan Marianne och Connell, ett band som överlever åren när de pluggar på Trinity. Så blir inte heller romanens löfte att Marianne ska ägna sig åt litteratur – hon läser Proust på skolan i Galway – utan i stället är det fotbollsspelaren Connell, center i skollaget, som blir författare.


Så blir det en roman om klass, med deras skilda förutsättningar som ständiga hinder mellan dem. Föräldrar som inte ser på deras möten med blida ögon. Eller ännu mer kanske det handlar om de maktstrukturer som styr vår existens, att någon alltid är i överläge i en relation, och att positioner förskjuts, och att överlägen inbjuder till att de utnyttjas. Och hur beroende vi är av kontext för att definiera vår omgivning. I skolan är Connell den populäre killen, medan Marianne smyger runt och är osynlig för alla, ansedd som tråkig och ful. På universitetet blir rollerna ombytta, när han med sin arbetarbakgrund är obekväm och utanför, medan hon inte behöver anstränga sig för att hamna i fokus för allas uppmärksamhet.

Marianne är typexemplet på den annorlunda tjejen, som litteraturen – i synnerhet YA – är så frikostig mot (kanske för att bekräfta att de flesta som läser känner igen sig i upplevelsen att vara konstifik). Det är en komisk roman om metamorfosen, hur Marianne är den fula ankungen som blir svan, men också handlar det om lojaliteten mellan henne och Connell. En lojalitet som ständigt prövas, men som också just därför blir starkare.

Rooney är en intelligent författare, som redan – hon är fortfarande en bra bit under trettio – lärt sig vilka subtila mekanismer som finns i de mellanmänskliga relationerna. Det märks i hur hon porträtterar bifigurer, som vaga men distinkta skepnader, i synnerhet föräldrarna som förblir oförmögna att på några avgörande sätt ingripa i sina barns liv. Marianne har också en bror som är sinnebilden för en obehaglig mobbare.

Men främst i hur Marianne och Connell dras till och ifrån varandra, genom hela romanens förlopp. När hon får höra att han brutit upp med en av sina många flickvänner är hennes reaktion talande, men inte lika emfatiskt som den hade varit i en mindre förfaren författares händer: ”In a voice just false enough to sound sincere, Marianne says: Oh. I’m sorry.” I den pausen efter ”Oh” finns markeringen – tankepausen, den som avslöjar henne. Varje möte mellan dem, varje replikskifte, döljer sådana avgrunder av både avstånd och närhet, attraktion och bortstötande.

Det är tydligt att Rooney inte är någon renodlad cyniker, utan mer besjälad av den typ av spirituella men ändå nedtonade gliringar som Jane Austen gärna ägnade sig åt. Det är förstås ingen tillfällighet att Connell sitter på biblioteket och läser Emma ända tills de stänger, och motvilligt tvingas slå igen boken – återigen en indikation på att Rooney vårdar sina läsare, att hon ser dem, med den här typen av blinkningar som så sagt ofta finns i YA-litteraturen, men så klart också i Jane Eyre och i romaner av Donna Tartt.  

Det är oerhört skickligt gjort, hur Rooney har levandegjort Marianne och Connell. Båda framstår som äkta människor, vad man nu lägger in i den kategoriseringen. Så är till exempel Connell lika smart som tafatt, och även om han aspirerar på att bli författare kan han inte – på ungdomars vis – avstå från att låta sitt dagliga tal smittas av klichéer som ”at the end of the day”.

Jo, Marianne och Connell går på många nitar, men det är som att de intuitivt förstår att man bara kan lära sig vad kärlek är om man testar den, om man utsätter den för prövningar. Ofta vill jag som läsare bara be dem ta sig i kragen, eller ryta åt dem att de ska sluta bete sig som barn. Men jag antar att det är en av Rooneys poänger, att så här irrationella är vi, och att vi nog ska fortsätta vara det. Så sett blir hon en antites till Lena Andersson, och det i sig är ju välbehövligt.  

Nu är det inte enbart en roman som lever på människogestaltningen heller. Det är uppenbart hur Rooney tar kontroll över händelserna. Lika uppenbart är det en roman som förstått att man bör undvika att vara för smart för sitt eget bästa. Det finns några outnyttjade trådar som Rooney avstår från, och vi ska kanske vara tacksamma för det – som vad vi ska göra med informationen att Mariannes pappa är död, medan Connell inte vet sin pappas identitet …

Det finns mycket att både beundra och gilla med denna roman – vilket alltså betyder att ja, den är finurlig, men också älskvärd. Den diskuterar implicit hur svårt det är att leva, men att det ändå är det enda vi har att förhålla oss till. Till de mer lyckade innovationerna hör hur hon döper kapitlen, med tidsangivelser som oftast förhåller sig till veckor och månader, som ”Three months later”, vilket är tillräckligt för att verkligheten ska kunna förskjuta förutsättningarna. En gång är tidshoppet så kort som ”Six minutes later”.   

Det som skiljer Normal People från debuten Samtal med vänner är att Sally Rooney på sätt och vis skruvar ned ambitionerna. Om den var ambitiös och aningen pretentiös i sina försök att ta ett helhetsgrepp om relationer mellan människor, är denna andra roman mer avskalad och mindre spänd. Helt enkelt mindre kontrollerad. Den anstränger sig inte heller lika hårt för att vara riktigt lika smart, eller riktigt lika cool. Hon förlitar sig på berättelsen om dessa två individer, och ger oss därmed skarpare personporträtt. Även om jag gillade debuten, tycker jag nog att Normal People är ungefär dubbelt så bra.  

Rakkniven, Eva Ström, Bonniers


Ibland när man läser nyskrivna litterära verk som är bearbetningar av redan existerande klassiker kan man undra om det verkligen är nödvändigt att utnyttja den befintliga litteraturen. Kunde inte samma sak sägas med karaktärer som författaren själv hittat på?

Med andra ord: vad vill Eva Ström tillföra när hon nu har lånat August Strindbergs karaktär Fröken Julie till sin roman Rakkniven? Vi återkommer till det, för efter att Hjalmar Söderberg i så många år fungerat som pålitlig leverantör åt tämligen många nutida efterföljare har nu turen kommit till hans något äldre kollega. Här visar det sig att Julie överlever sitt förmodade självmord, och vi följer henne genom Europa därefter.


Överlever – är det en radikal tolkning av Strindbergs drama? Nja, för varje år när jag läser pjäsen med mina elever måste jag förtydliga detta, att hon verkligen skär halsen av sig. Men det är ändå ett överenskommet slut: i pjäsen står det ju bara att hon ”går bestämt ut genom dörren” och lämnar scenrummet med rakkniven i handen. Hos Ström blir förklaringen att hon varit för full för att ha gjort ett ordentligt jobb när hon fick Jeans uppmaning att skära halsen av sig. Resultatet är ett missklädsamt ärr på halsen, som hon vägrar täcka.

Denna rakkniv har hon med sig som en tröstande talisman i fodret på sin kappa, när hon först fraktas till hospitalet Skovsborg i Danmark, och sedan till ett Birgittinerkloster i Rom. Väl där upptäcks att hon är gravid (det Strindberg med ovanlig finkänslighet kallade ”följderna” blir alltså infriat i denna apokryfiska sequel). Året är 1889, kuriöst nog året efter pjäsen skrevs. Det är året efter Victoria Benedictssons identiska självmord, samma år som Sixten Sparre och Elvira Madigans självmord. Julie behåller sin rakkniv, och den behåller sin lockelse, detta manligt kodade instrument, som också är hennes biljett till den frihet som inte fanns på grevens slott.   

I Ströms roman får vi en Julie som i hög grad är baserad på den – faktiskt – mångbottnade människa som Strindberg lyckades skriva fram. Hennes ensamma uppväxt betonas som en tänkbar förklaring till hennes excentriska beteende. Genom hela romanen läser hon maximer av 1600-talsfilosofen La Rochefoucauld, och hämtar styrka och inspiration ur dennes cynismer.   

Ström, som också är läkare, använder sin utforskande blick för att ge oss inblick i samtidens läkekonst, dels när Julie undersöks i Danmark, med journalanteckningar som blir just så intima och integritetskränkande som man kan förvänta sig, och dels i gynekologundersökningar som företes i Rom av den svenske läkaren Axel Munthe. 

Till det märkliga med Strindbergs pjäs hör ju att han inte lyckades följa intentionerna från sitt eget förord, när han gjorde Julie till en mycket mer komplex karaktär än den endimensionella strebern Jean. Det kan få en att undra – helt i strid med de invändningar jag reste inledningsvis – varför ingen tidigare fått idén att skriva vidare på Julies öde. Är det ens så självklart att hon måste dö? I Anna Petterssons uppsättning på Dramaten för några år sedan togs författaren in på scenen, för att bli jagad och med viss säkerhet rentav mördad av sin egen karaktär, alltså Julie.

P.O. Enquist skrev en gång en besynnerlig essä om denna pjäs av Strindberg, och hans text är full av förbluffande usla slutsatser, som att den har ”teaterhistoriens sämsta slut”, men också en del som är förbluffande bra:

   ”Fröken Julie vill dö, det är hennes oerhörda drivkraft.
   För att uppnå detta måste hon uppsöka ett litet brott, förförelsen, som ger henne möjlighet att utse sina bödlar, som är två unga oskyldiga människor. Hennes brott är inte samlaget utan dödspassionen.
   ’Fröken Julie’ är en pjäs om hur döden uppsöker livet, och destruerar det.”

Om vi tidigare fått se en Julie som varit för naiv för sitt eget bästa, tar Ström till vara hennes latenta intelligens, och gör henne till en pragmatisk romankaraktär, stursk och nyckfull. Hon ges agens. På tal om intentioner, så vet jag inte om det har varit meningen, men hon skriver något av en Strindberg-roman. En del av hans idéer från Giftas, om äktenskapet och dess mer gynnsamma möjligheter att fungera på landsbygden blir en del av romanens idéstoff, och överlag är det en oväntat sympatisk Julie vi får möta här. Hennes öde blir normaliserat, medan Jean bleknar i kulissen, och ter sig allt mer skurkaktig.

Det framsynta hos Strindberg visar sig också i hur Ström gör både Julie och den manlige karaktären Paul Neckerwasser till moderna människor. Det gemensamma med Strindberg är att även han skriver romaner om människor som är klart förankrade i ett 1800-tal som de fått nog av och vill lämna. Så ja, det här är en kaxig roman som mer än fyller sitt syfte, och ger en välbehövlig nyansering av denna fortsatt levande fiktiva karaktär – att hon dör i slutet av Strindbergs pjäs är en etablerad dogm som härmed kan avlivas. 

9 feb. 2019

Brooklynfärjans överfärd. Dikt och hågkomster, Walt Whitman, översättning Kristian Carlsson, Smockadoll


I maj är det 200 år sedan Walt Whitman föddes. Han är en poet som nog är orättvist förbisedd hos svenska läsare. När jag var yngre var jag länge förvånad över att de svenska översättningarna varit så nyckfulla. Nåväl, häromåret utkom på Ellerströms Gunnar Hardings översättning av prosatexter i Utvalda dagar, och inom en snar framtid utkommer hans länge emotsedda tolkningar av poesin också.

I väntan på detta kan man stilla något av sitt lystmäte med den lyxiga utgåvan från Smockadoll, där den allestädes närvarande Kristian Carlsson fokuserat på dikten Brooklynfärjans överfärd. Resultatet är en lyxig utgåva som fylls inte bara av dikten i tre olika versioner, utan också manuskriptutdrag med överstrykningar och korrigeringar, rikhaltiga illustrationer, samt tidningstexter. Ett närmast encyklopediskt verk, sålunda.


De tre versionerna är från 1856, 1871 och 1881. Som bekant var Whitman flitig i sitt arbete att putsa på sina dikter. Den första versionen kallas ”Solnedgångsdikt”, medan den senast redigerade får utgöra den så att säga auktoriserade eller kanoniserade versionen. Det finns förvisso en del intressanta ändringar, såsom utropstecken som förvandlas till kommatecken, och en del nya ordval, men man får nog lov att vara rejält insyltad i Whitman för att slaviskt följa med in i den poetiska verkstaden och framställningen av dessa omformningar. Eller vad sägs om formuleringar som denna i Carlssons förord: ”En rad som ’det förflutnas motsvarigheter och de framöver kommande’ har först inget komma, sen ett komma före ’och’ och därefter stryks kommat igen, under loppet av tjugofem år.”

Förordet ger ändå en välbehövlig och diger bakgrund till Whitman som författare, men också ”Brooklynfärjans överfärd”, och dess förutsättningar. Det besynnerliga med Whitman är ju att han både hyllar det egna jagets virilitet och det kollektiva medvetandets anda. Många läsare har vittnat om häpnaden som följer av upptäckten att denne förment självupptagne poet, som döpte sin mest betydande dikt till ”Sången om mig själv”, också låter det starka jaget inkluderar ett lika starkt vi, en drift mot det gemensamma som måste sägas vara unik. Eller, med andra ord, hur självförhävelsen övergår i ödmjukhet.  

Whitmans insatser som journalist kunde möjligen ha betonats mer i förordet, men å andra sidan får vi en handfull prosatexter där han med lätt hand tecknar skarpa bilder från New York och Brooklyn, utifrån 1800-talsperspektivet. Han skriver utifrån sina praktiska erfarenheter från tidningsarbetet. Dessa artiklar har ett oväntat läsvärde, hur det nu kan komma sig. Förmodligen därför att han skriver med sådan lätthet.

Men fokus är alltså den växelvis stikiska eller 9 eller 12 strofer långa dikten, som ger resonansbotten till den mer kända ”Sången om mig själv”. Även här finns en nyfikenhet på det mänskliga, och en genuin uppmaning till att mötas i dialog, att inte bara se sig själv i den andre utan också se den andre i sig själv:

                      Det är inte enbart över dig som de mörka stråken faller,
                      mörkret slungade även ner sina strimmor över mig,
                      det bästa jag hade presterat tycktes mig tomt och suspekt,
                      var mina förment storartade tankar i själva verket ytliga?

Denna korta självbekännelse är i stort sett intakt genom de fyra olika versionerna. Min utgåva av Whitmans ”Collected Poems” anger årtalet 1856, men jag tycker den mer liknar den senare versionen från 1881 (de anger nog 1856 bara för att indikera att den första versionen publicerades då):

                      It is not upon you alone the dark patches fall,
                      The dark threw its patches down upon me also,
                      The best I had done seem’d to me blank and suspicious,
                      My great thoughts, as I had supposed them, were they not in reality meagre?

Hur dikten växer fram går att följa i manusform, under rubriken ”Tungsinne”.  

Det märkvärdiga med Whitman, eller en av flera sådana aspekter, är hur han visar oss hur man tänker annorlunda. Det är ett sätt att lära ut praktisk livskunskap, och jag vet att det inte är kutym eller inne att söka sig till poesin för sådant – men jag tycker samtidigt att det är något av en skandal att man frivilligt avstår från att upptäcka potentialen i den livshållning som framhålls här.

Carlssons översättning pendlar mellan ”nog bra” och ”bra nog”, men det enda jag stör mig på är att ordvalet någon gång blir lite för stelt byråkratiskt, med glosor som ”framgent” och ”vidmakthåller”, och jag är inte heller säker på att det är en bra idé att låta ”peruse” bli ”närläser”, då det är en term som är så starkt kopplad till en litterär metod som inte var påtänkt när Whitman skrev.  

Men det är randanmärkningar, och borde inte hindra någon från att ta sig an denna fina bok, som förhoppningsvis kan anstifta ett större intresse för denna på många sätt förtjusande poet. I rättvisans namn gör översättningen ett allt starkare intryck, och de olika versionerna av dikten visar också Carlssons känslighet för de inneboende nyanserna och subtiliteterna. Det är en viktig insats, inte minst eftersom Whitman är en poet som förtjänar att översättas med denna lyhördhet, då han bland annat utmärker sig i konsten att benämna saker vid dess rätta namn. 

7 feb. 2019

Lycka, Johan Kling, Natur & Kultur


Jag hörde till dem som inte tyckte att Johan Klings debut Människor helt utan betydelse var så värst bra, när den kom för tio år sedan. Några år senare kom så den ännu mindre imponerande uppföljaren Glasmannen, och nu är det så dags för den ”svåra” tredje romanen, Lycka. 

Huvudpersonen David går omkring i – ursäkta mig om jag kväver en gäspning här – Stockholm … Ja, han befinner sig ständigt i maklig rörelse, denne David. Han har ett kontor, men jobbar inte, utan tillbringar all tid där med att stirra ut genom fönstret, och tänka på sin dotter Fia, som han bor tillsammans med de delar av tiden då hon inte bor hos sin mamma. Han har ont om pengar, fast det hindrar honom inte från att äta ute varje dag och köpa öl lite då och då, och åka på utlandssemestrar varje sommar med Fia.


Romanen heter alltså Lycka, och uppehåller sig vid detta ämne. Hur blir man lycklig? frågar sig David, och man riktigt ser honom framför sig, med drag av en mindre fryntlig Fredrik Lindström som med kisande blick sitter vid nåt utekafé med en kopp Stockholms-kaffe framför sig. Vad än svaret är: författaren Kling ser inte lycklig ut på författarfotot (tänk en bittrare Mauro Scocco).

Min avsikt när jag började läsa den här boken var att jag skulle undvika att nämna Hjalmar Söderberg. Men det är stört omöjligt att inte se elefanten i rummet. David är en romanfigur som förefaller ha promenerat rätt ut ur någon av Söderbergs romaner, och kanske är det därför han är så vilsen? Han blir den generiska Söderberg-figuren genom att vara lika förtjust i sin eget vemod som de är. Men nästan allt knyter ihop Kling med Söderberg, när vi ges de eviga bifigurerna, som mer är distanserade bekanta än intima vänner. Och liksom hos Söderberg är kärlekens funktion mest att få huvudpersonen att uppleva magont. Och liksom Söderberg skyller författaren David på att han har dålig fantasi.

Stilen är anemisk, och påfallande ofta slö, när den inte bara är lillgammal (”Våren har blivit sommar tror jag bestämt”). David ”slösurfar” mest hela tiden. En stilistiskt medveten författare skulle förstås inte heller skriva ”landställe”. Det är också en banal premiss att skriva om lycka som ”meningen med livet”. Det finns överlag en ytlighet i alla betraktelser som David så frikostigt förser läsaren med: ”tänk om man kunde kombinera handlingskraften hos sitt unga jag med det lilla förnuft man till slut samlat på sig.” Och i stället för Söderbergs ofta sardoniska och skarpa bon mots, vad serveras vi här? Några stycken ”där ser man.” Säga vad man vill om den formuleringen, man kan inte anklaga den för spänst eller elegans eller espri.    

Nog går det att skriva om ytliga människor utan att det behöver bli ytligt. Och nog finns det potential i att utforska den viljelösa individen. Hela den här romanen handlar dock om Davids uteblivna kärleksaffär med Kajsa, som uppvaktar honom utan framgång. I stället får vi oändliga promenader genom ett nostalgiskt tintat Stockholm, inköp av kläder till dottern, Skansenbesök, fika, iakttagelser av vädrets växlingar, och ytterligare några promenader där gatunamn och byggnader liksom i hans tidigare böcker märks ut med en prydlighet som torde ge Kling en prenumeration på ”Stockholm läser” i minst tre år framåt.

När romanen är slut skrivs det ut i texten, med ordet ”SLUT”. Det kan väl uppfattas som en vinkning till Klings tidigare karriär som filmregissör, men det ger också ett taffligt intryck, att det får hans roman att efterlikna ett romanmanus skrivet av en nervös tonåring.

4 feb. 2019

Korrekthedsbibelen, Christina Hagen, Gyldendal


Jag kan villigt erkänna: jag läser en hel del litteratur på danska, och det är tamejfan inte lätt, även om det i mångt och mycket är en vanesak. När jag ser att Christina Hagen väljer att låta stora delar av sin nya bok på Gyldendal, Korrekthedsbibelen, vara skannade sidor av rutade anteckningsblock suckar jag inombords, och kavlar upp de bildliga skjortärmarna.

Att jag tar mig an läsningen beror på två saker. Det första är att jag för några år sedan läste en av Hagens tidigare böcker, utgiven av Basilisk, den udda konstboken Boyfrind. Jag var långt ifrån överens med allt i den, men den gjorde ett oförglömligt intryck. För svenska läsare: tänk dig en mindre städad men mer subversiv Tone Schunnesson. Det andra är att hon den här gången utforskar det vi i Sverige kallar ”åsiktskorridoren”, och som här och annorstädes går under namnet ”det politiskt korrekta”.


Disclaimer: jag är så in i helvete trött på diskussionen kring detta, så det är något i det som får mig att vilja konfrontera det en gång för alla. Få saker är lika tröttsamma (det skulle vara bashingen av postmodernismen då). De som gnäller allra mest över åsiktsfrihetens brister är dessutom ofta de som har friast tillgång till medias diverse kanaler.   

Hagen växlar mellan handskrivna rutade anteckningsböcker, skrivna med olika pennor, och maskinskriven text på olika typsnitt. Är det oredigerat? Kanske. Det finns ändå något stramt över det skrivna, som är katalogartat, likt ramsor som låter anaforer skapa ingångar till utsagor som faller med hård kadens. Ibland plumpt, ibland skitroligt, och då och då blixtrar intelligensen till.

Bara ett manligt geni skulle komma undan med det handskrivna, tänker jag först, och minns hur Ernst Brunner när han i början av sin karriär var uppburen poet och prydde omslagsflikarna med sina handskrivna dikter. Men det är en del av Hagens poetik, och har förekommit i ett par av hennes tidigare böcker, som Boyfrind och dess uppföljare Jungle. Här råkar det dessutom vara fem olika bidragsgivare till det handskrivna, och Hagen är bara en del av detta kollektiv.

Det här är då en satir, som inriktar sig på de som dyrkar det korrekta (därför bildar omslagstexten ett kors, och tja, kränktheten har väl blivit en religion). I den här världsbilden har alla blivit offer, men nu är det dags att skämmas, menar Hagen: om du ägnar dig åt att minnas livets glada dagar hånar du den dementa, när du äter kött hånar du vegetarianen, när du tänder ett stearinljus hånar du pyromanen … I så måtto blir boken en katalog av kränkningar.

När hänsynstagandet blivit det viktigaste ställningstagandet kommer ingen undan. Här visas då hur absurt det blir när hänsyn måste tas in absurdum. Boken utgörs av en kör av röster, där de obearbetade stilarna bidrar till att monotonin bryts. Det är i hög grad en polemisk bok, som tar strid mot dumheten. Man kan läsa de olika texterna som rådgivning, typ ”gör så här, och skyll sen inte på mig …” För här visas hur långt man måste gå om man ska avstå från att såra någon (med Fritiof Nilson Piratens ord om igenkänning, ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad”). Det är en manual för ett friktionsfritt liv.

Hellre borde vi lära oss bemöta kritik, och finna värdet i konfrontation. En av få välsignelser med att bli äldre är att man tillåts skita i vad andra tycker, och därmed locka fram de slumrande konflikthärdar man undvek som ung, när man var rädd för att inte vara till lags, när man var beroende av att få – ja, vad fan vet jag, bekräftelse eller nåt från sin omgivning.

Alternativet är den fördummande hejaklacksmentaliteten som verkar vara allt vanligare, i takt med att vuxna tillåts följa sina favoritlag högt upp i åldern. För att återgå till Hagens bok: ja, den är stundtals monoton, malande, men också ofta manande, där hon ger fördumningen ett motstånd: ”Brug ikke ordet Syg om en Person, der er diagnosticeret Syg af det omgivende samfund, idet det ofte viset sig, at den Syge i Virkeligheden er den Raske, og den Raske er den Syge (eller var det omvendt?)” Men det är också så att medan en del av de sanningar som presenteras är omedelbart fruktbara blir det en del vattentrampande också.

En del är också fränt och ekivokt, och aktuellt, som när hon hittar exempel på våldtäktsscener i filmer producerade av Harvey Weinstein. Det är en bok som illustrerar hur onyanserad frustrationen är, för det är ett resonemang som styrs av ilska, frustration. Monologen är rasande – hon rasar också mot vår passivitet, vår indolens, vår eskapism. Och mot identitetspolitiken, som varit förutsättningen för mycket av den kränkthet som gås igenom. Inte för att det fått plats i boken, men debatten om Sveriges nya kulturminister Amanda Lind, och rättare sagt hennes frisyr, är ett typexempel på hur fel det blir hur man än gör.

Ibland saknar jag en problematisering av det moraliska samvetet, som här bara kölhalas. Det vore mig främmande att använda begreppet ”godhetsknarkare”, för det är redan annekterat. Ett större problem är de samvetslösa som provoceras av visselblåsare, och tänker konsumera sig ut ur alla kriser. De långa flygresorna kan bara tolereras om man ger mandatet till de aktiva resenärerna att antingen identifiera sig med cynikerna som frivilligt tar död på planeten eller dumskallarna utan ansvar.

Så det finns något fyrkantigt och paradoxalt uddlöst över Hagens attack, som om frenesin inte riktigt håller när orden sjunker in och blir text, blir litteratur. Hon går så långt in i hatet och skonar ingen i sin kritik. Å andra sidan: hur skulle livet bli om alla blev självförsörjande bonnerøver?

Jag läser Korrekthedsbibelen som antitesen till Svenska Dagbladets ”Perfect Guide”, helgbilagan där kritvita kapitalister utan att reflektera över orättvisorna berättar om sina lyxresor och –middagar och –helger, etc. I rättvisans namn arbetar Hagen också mot de förenklingar som ligger i den svartvita världsbild som är en ofrånkomlig del av bokens estetik. Det märks bland annat i identitetspolitiken, kanske den största förenklingen av dem alla.

På sin hemsida listar Hagen sina inspirationskällor, och det är en eklektisk genomgång där Flaubert avlöses av Samantha Fox, Nan Goldin av Lana Del Rey, och så vidare. Säger det något om hur hon arbetar? Ja, den blandning av högt och lågt som hon uppvisar kunde för all del kallats för postmodernistisk, innan det blev ett skällsord för relativism. Och lika ofta som boken pekar ut återvändsgränder, lika ofta hittar den fram till nödutgångar, och där kan både hatarna och offren trängas. I de mest galna påhitten finns ibland de mest angelägna frågorna.

3 feb. 2019

Stiftet, Linda Holmer & Ina Marie Winther Åshaug, Dockhaveri


Under de senaste åren har förlaget Dockhaveri vitaliserat den svenska bokutgivningen med böcker som ständigt vinglat bort från den etablerade utgivningen. Om man tröttnat på att samtidslitteraturen är lite väl rumsren och verserad finns det i det här bråkigt brokiga kollektivet ett alternativ som heter duga. Låt gå för att dess utgivning är ojämn, för entusiasmen och viljan att ge uttryck åt nya röster kompenserar det mesta av valpigheten.

Som i bilderboken Stiftet, som är ett samarbete mellan Linda Holmer, adjunkt på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, och Ina Maria Winther Åshaug, norsk konstnär. Deras bok är murrigt skön, på det sättet att den minst av allt främjar det tillrättalagda och etablerade. Över bilderna finns en rastlöshet som överensstämmer med berättelsen.


Det är den klassiska coming of age-storyn, med en ung tjej som har en halvtaskig relation med sin mamma, och som verkar vara ensam i skolan, tills hon får kontakt med några av de coola, som Tess och Nättan. Med det följer andra vanor, som inkluderar sprit och sex. Det handlar om att unna sig förbjudna saker, om att ge efter för det man intuitivt vet inte är bra för dig, och det handlar – som titeln indikerar – om läppstiftets funktion.  

Ja, men i första hand är det en berättelse om integritet. Om identitet och uppväxt, jo, men när berättaren träffar killen med munsåret blir det distanslöst och trovärdigt. Det är inte ofta det inträffar att man får den ingivelsen när man läser ny svensk litteratur, att ”så här är det!”

Det Holmer och Winther Åshaug har gjort är att låta sin berättelse formas av innehållet. Det blir då lika otydligt och ovisst som tillvaron är för en tonåring, med skolan, den eviga dödtiden, det ständiga väntandet på att en dag måste nånting hända när allt slår in … Men i det här finns också det primitiva: bildberättelsen renodlar och skalar bort allt oväsentligt, och resultatet är en underbart tillknäppt historia, där man förgäves spanar efter leenden eller ens lugn i personernas ansikten.  

Det finns en kreativt lyckosam råhet i formen som är Dockhaveris egna bidrag, alltså att det tillåts vara så fortfarande ofärdigt, att det ger ett nästan amatörmässigt intryck. Här finns också en nedtonad humor, som när huvudpersonen duschar efter att ha haft sex med killen med munsår: ”Egentligen är allt okej”, lyder den lakoniska textraden. Fast man undrar varför duschstrålen sveper in henne i svart vatten: är det för att betona att hon är fortsatt ren, eller att vattnet bidrar till hennes nedsmutsning, att det inte går att tvätta sig ren?

2 feb. 2019

Kritiken i den nya offentligheten. Kritiken som konst- och kunskapsform, [red] Magnus William-Olsson, Ariel


Kritiken befinner sig i ständig uppförsbacke. Kanske ligger det i sakens natur? Att missnöje är en förutsättning för det kritiska arbetet, att hungriga pennor skriver bäst … Men det vore allt för cyniskt och raljant att vägra förstå vilka reella problem kritiken ställts inför under 2000-talet. Man behöver faktiskt inte vara nostalgiker för att inse hur förhållandena har försvårats.

En ny antologi i Ariels serie ”Litterär kritik”, tillkommen i samarbete med det Fria Seminariet i Litterär kritik, gör en ansats att gå till botten med just kritikens läge just nu: en rapport från det dagsaktuella. Som vanligt är det den outtröttlige Magnus William-Olsson som agerar redaktör, och det ska vi vara tacksamma för; som få andra, om ens någon annan, hyser han ett engagemang för att kritiken ska tillåtas vara ambitiös och samtidigt tillgänglig.


Om det nu är värt något. För det är lätt att misströsta, då det förefaller vara så få som ser värdet i kritik. Att den håller på att spela ut sin roll blir då inget som gemene man kommer att sörja. För oss andra, vi som dagligen läser kritik i dagstidningar och tidskrifter och på internet, vi läser nog med skygglapparna på. För oss är namn som Rebecka Kärde, Victor Malm, Therese Eriksson, Kristoffer Leandoer med flera namn som vi lärt oss känna igen, så pass att de blivit indikationer på att nu ska vi läsa uppmärksamt. För de flesta andra är de anonyma – för dem är kritiker identitetslösa, ungefär som författarnamnen var för oss när vi var nybörjare som läsare.

William-Olsson kallar med drastisk fyndighet kritiken för ett spöke. Det är inte svårt att se det hända, om det inte redan har hänt, att det vi läser som kritik är efterdyningar, maktlösa harklingar från graven. Den här antologin kan då läsas som en rapport från de döda – en resning, kanske. Det är tio texter vars ursprung är föreläsningar i det Fria Seminariet, och jag kan ge mig på ett försök att göra någon slags rättvisa åt de olika texterna.

Om det är lönt? För egentligen måste man ställa sig den obekväma frågan: för vem skriver kritikern? Den krassa uppdelningen går mellan synen på kritiken som konsumentupplysning eller som konstutövande i egen rätt. Den kan väl vara båda, invänder jag surt, men låt gå för det. Namnen är för en någorlunda van läsare både kända och okända, där ett par av dem hör till de personliga favoriterna.

Axel Andersson skriver teoretiskt snårigt, med gott om referenser och teoribildningar, och han nämner gångjärnet som en förutsättning för att skapa nya mötesplatser för kritiken. Jo, men det som krävs då är pengar, och dessa är lättast att hittas i universitetsvärlden. I den framtiden kommer bara den som redan har försörjningen säkrad kunna skriva kritik. Det blir en fråga om integritet, om att kunna bevara sitt oberoende i en sådan prekär situation.

Marcia Sá Cavalante Schuback i sin tur behandlar frågan om kritikens funktion, och att sällan har någon tid så högt ropat efter just kritik – i det kaos som det nya medielandskapet skapat blir kritikern den som har förmågan att se mer än vad man själv gör. I hennes vackra framställning står kritikern för ett uppvaknande, den som väcker läsaren och visar vart blicken ska ställas. Det kan bara åstadkommas av en ytterst noggrann läsning, och vem kan kosta på sig det, så som de ekonomiska villkoren ser ut? Att tänka tar tid. Eller som Jenny Maria Nilsson skrev på twitter i torsdags, som svar på Rebecca Weidmo Uvells skryt att hon kunde skriva 10 000 tecken om dagen, att det kan man inte göra om man ska ägna sig åt seriös granskning. Det aktiva ifrågasättandet, ett upplysningsideal, blir Cavalante Schubacks ledstjärna.

Pamela Schultz Nybacka tar upp framtida praktiker för poesin, med exempel bland annat från Hanna Rajs Lundströms debutsamling Armarna som kom i fjol. Hon svarar för omsorgsfulla läsningar, och förespråkar en medskapande kritik.

Jesper Olsson diskuterar digitala plattformar, och hur kritiken kommer att röra sig bort från kultursidan till akademierna. Den större öppenheten kräver en ny kritisk kompetens, kanske en kritiker som kan respondera på dessa nya publiceringsformer. Olsson är kanske lite för förtjust i en viss teoribildning, och de är svårsmälta i den här formen.

Leif Dahlberg går i dialog med Foucault och Benjamin, vilket är lätt hänt. Men han bemödar sig om att på allvar diskutera frågan vad kritik är. ”Avstånd”, lyder det korta svaret, och då kan man tänka på hur Flannery O’Connor löste dilemmat med vem som bäst kan förstå ett litterärt verk. Inte dess författare, som befinner sig för nära det skrivna, men inte heller litteraturkritikern, som är för distanserad från det skrivna. Då krävs, kan tyckas, en läsare som tar steget in mot det skrivna, som vågar möta det författaren skrivit utan förbehåll, läsa det på ett mindre avmätt sätt. Men att sänka den kritiska garden låter ju som ett dåligt råd. Men vi återkommer till det, till det som kunde kallas överdriftens läsning.  

Carin Franzén har som sitt huvudsakliga arbete självframställning, och har helt nyligen utkommit med en studie i ämnet i just Ariels serie ”Litterär kritik”, så jag kan få anledning att återuppta detta arbete.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen gör något väldigt annorlunda i sin text, så det finns anledning att dröja lite längre vid den. I sitt korta förord berömmer William-Olsson detta bidrag: ”Jag vågar tro att denna text kommer att bli en klassiker och prövosten för alla som framöver i vårt land ska tänka på vari kritikens konst faktiskt består.” Det är stora ord. Men det är också en befriande text, privat, bångstyrig, obekväm. Framför allt är det en användbar essä, en text som väcker tankar och gör just det som bra kritik borde göra – provocera fram idéer och presentera ett nytt sätt att se på världen.  

Jag är inte helt säker på att jag förstår hans distinktion, när han uppehåller sig vid att kritik ska skrivas och inte talas – det underkänner den kritiska dialog som kanske inte är så framträdande men som jag ibland kan sakna, när kritiken blir för monologisk och för introvert, för att inte säga intern. Men jag anar att han syftar på – återigen – långsamheten, att samtalet har sin funktion, men kritiken måste bedrivas i ett tempo som talet inte premierar. Att skriva innebär, inflikar jag, att lära sig umgås med de besvärande pauserna, att hantera de dryga tystnaderna.

Och, på tal om Dahlberg och överdriften, så går Hjertström Lappalainen ett steg längre, och förespråkar överdriften och pinsamheten som kritiska metoder. Det här är – och jag är böjd att hålla med William-Olsson – en sensationell text. Inte för att allt i den är bra, för somligt är bara självklarheter, men han väger upp dem med djupt originella infall, och han skriver bra. Han skriver lite som Stig Larsson gjorde när han var som piggast: lika självupptaget som naivt, och på ett paradoxalt sätt fullständigt ödmjuk i sin omutliga självkänsla.

Tatjana Brandt, som hör till de kritiker som gjort störst intryck på mig på senare år, berör indirekt den aktuella poesidebatten som förts i dagstidningarna i januari. Hon refererar ett samtal med Arundhati Roy, som beklagar sig över marknadsvillkoren som tvingar författaren att bli en lydig tjänare som dansar efter förlagsfolkets pipa så länge de lockas med nya upplagor och översättningar: ”De lever och skriver och tänker inom diskursen, utan att förändra den och därmed världen.” Det är en fråga som kan tillämpas på kritiken: ska man odla sin särart eller anpassa sig?

Jag vet ingen annan kritiker som likt Brandt kan ge intryck att skriva både spontant och eftertänksamt. Det finns bett i hennes texter, och hon uttrycker sig både burdust och elegant, men framför allt självständigt. Hon odlar sin särart, minst sagt, och ja, hon förändrar åtminstone min värld. Dock är boken som produkt dåligt utrustad för den nya offentligheten, eftersom det bara är böcker som anpassar sig som överlever. För kritiker är det lätt att göra sig beroende av en rundgång av upprepade dogmer – så uppfattar jag också hennes bitska kommentar att kritiken har fått dålig andedräkt.

Anneli Dufva har lämnat sin fasta tjänst på radion för ett arbete som dramaturg, men bidrar här med en personlig summering av sina erfarenheter som mångårig medarbetare på radion, både som kritiker och programledare. Det blir en nostalgisk text som landar i slutsatsen att allt blivit sämre, och det är svårt att inte hålla med henne. Hon återger Björn Wimans profetia att snart gör algoritmerna ändå kritikerns jobb. Och ja, på sätt och vis: tänk bara hur Johan Jönsons senaste syskonbok (Marginalia/Xterminalia) togs emot med förutsägbar samstämmighet av kritikerna!

Magnus William-Olsson knyter ihop säcken med en kort text om det kritiska idealet som råder i den tid som nu råder, där alla (”alla”) är kritiker, och vågar sig på ett ifrågasättande av teorierna. Han visar hur det postkritiska tillståndet ändå kan bli fruktbart.

Så, som slutsats, det här är en bok som förstås är angelägen (om klichén tillåts, för det finns väl inget omdöme som är värre, med undantag för intressant). Många av bidragsgivarna säger i princip samma sak, att de erbjuder förhållningssätt där kritiker vågar mer.  

Nog för att det blir mycket teori, som sagt, och interna diskussioner som inte leder ut ur seminarierummen. Men det finns samtidigt en ambition att bredda bilden av samtidskritiken, och faktiskt rör sig flera av skribenterna bortom de förutsägbara farvägarna. Så kan vi se hur kritiken också rör sig – det må ske långsamt, men å andra sidan är det förmodligen bäst så, att i den här hastigheten lär den i vilket fall inte försvinna i första taget. 

29 jan. 2019

New Forest, Josefine Klougart, Johanne Lykke Holm, Bonniers


Det är förstås något av en bedrift av en författare att skriva en roman på nästan 700 sidor som efter avslutad läsning ändå får läsaren att ana att mycket lämnas outsagt och får åtminstone mig att sukta efter mer. Josefine Klougarts New Forest kretsar kring tre kvinnliga berättare: en ung tjej som rider i skogen, en författare som tvivlar på sin relation, samt en äldre kvinna som vårdar sin man. Det är inte helt lätt att utröna när de olika rösterna avlöser varandra, fast viktigare än de individuella ödena blir författarens förmåga att knyta ihop trådarna till en enhetlig diskussion om vad ett liv utgör. En av dessa saker är vårt förhållande till naturen.

Klougarts skrivande balanserar det intellektuella med det sinnliga, när hon här i än högre grad än tidigare gör avkall på konventionell intrig. I den mån man kan säga att hon skriver snyggt gör hon det med klart fokus på skönhetens intima band till sanningen. Det här är en bok full av oväntade insikter, av en klokhet som förvärvats mer av inre än av yttre erfarenheter. New Forest är en suggestiv saga. Trots formatet blir det en nästan minimalistisk, aforistisk historia, med rader man gärna bär med sig i sina möten med både människor och med natur. 

(Också publicerad i Vi 2/19)

26 jan. 2019

Lägesrapport från Aniara. Tre essäer, Anna Hallberg, Kuba Rose, Bengt Gustafsson, 2066


Till senare års mest häpnadsväckande nyheter hör väl den att det äntligen kommer en filmatisering av Aniara, Harry Martinsons rymdepos från 1956. Den regisseras av Hugo Lilja och Pella Kågerman, och kan förstås vara antingen hur bra eller hur dålig som helst. Men verket har på ett märkligt sätt behållit sin aktualitet, och förblir läsvärt. På sätt och vis kanske i ännu högre grad nu än, tja, i början av 90-talet, då jag övertalades att läsa den första gången. Det var något med andras reservationslösa gillande som provocerade mig. Vad såg det i detta – med förlov sagt – pekoral?  

Förlaget 2066 bildades 2016 och har som plan att vara verksamma i 50 år. Det här är bok nummer tre, och utgörs då av en Lägesrapport från Aniara, med tre essäer kring verket. Anna Hallbergs fragmentariska essä speglas av Bengt Gustafssons mer konventionella bakgrundsteckning, samt emellan dem en fotoessä av Kuba Rose.  


Aktualiteten för Martinsons Aniara märks i hur den refereras till i ett par debutantromaner från 2018, som Balsam Karams Händelsehorisonten och Ina Rosvalls Harungen. Men förstås ännu mer i författaren med det snarlika efternamnet Anyuru, i Augustprisvinnaren från 2017, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.  

Här finns då ett tvärvetenskapligt grepp, med poeten (& kritikern), fotografen, astrofysikern. Det blir också tre väldigt annorlunda essäer. Jag får väl be om ursäkt för att jag kallade verket pekoral, men den skarpa kritikern Hallberg gör detsamma, eller i ärlighetens namn säger hon att det ”drar åt det pekorala”. Hon vacklar mellan beundran och motstånd, och det är väl som det ska vara.

En av de saker som fått Aniara att förbli en självklar referenspunkt är att den kan tillämpas på klimatproblemen, att ekopoesin som blivit ett så fruktbart fält under 2010-talet kan spåras bakåt till detta verk. Ja, men inte bara dit – när Coleridges Balladen om den gamle sjömannen nyöversattes i fjol skrev översättaren Axel Englund utförligt om hur en ekokritisk läsning av dikten ger den en ny angelägenhet i vår tid. Men det finns också hos Hallberg en ambivalens, och en ödmjuk undran: vad kan man väl tillföra ett så kanoniserat verk?     

Den här boken blir då en följeslagare till filmatiseringen (som har svensk premiär i februari). Kuba Rose har fotograferat arbetet med att överföra dikten till filmduken, och vi kan ta del av kryptiska bidrag. Ansikten där dragen suddats ut. Ja, för vad är slutligen då personerna i eposet? Röster? En del av kalla kriget, och en del av 50-talets blinda tilltro till tekniken tycker jag mig spåra i de här fotona, och jag kan inte bestämma mig för om det beror på dess tidlösa drag, eller om det är för tidsbundet. Någon tydlig bild av vad vad filmen innehåller får vi inte.

Slutligen skriver Bengt Gustafsson en mer reguljär essä. Hallberg skriver fragmentarisk, neurotiskt, oroväckande, medan Gustafsson – professor emeritus och medlem av Kungliga Vetenskapsakademien. Han läser verket som en symbolisk resa, och en varning. I hans korta text friläggs samtidsparallellerna, hur vi allt mer liknar de arroganta och ignoranta resenärerna på rymdskeppet. ”Visst, vi har sabbat planeten, men hey, vi kan ju festa och knulla och digga jazzen ombord …”

Det är inte så långsökt. Det är den typ av bok som blir allt mer aktuell. Låt gå för dess smått pekorala drag, det finns värre saker i en bok. Vi kan fortfarande läsa den, och fortsätta dikta vidare, och använda den som resonansbotten och projektionsyta. Så även för essäer, fotografier, och som sagt filmatisering.   

25 jan. 2019

Marginalia/Xterminalia, Johan Jönson, Bonniers; Vinterresan, Hanna Hallgren, Ellerströms; Rösterna från Avocadobergen, Thomas Tidholm, Ordfront


Tre nya diktsamlingar konsoliderar det gynnsamma läget för svensk samtidspoesi. Detta oavsett om man väljer Johan Jönsons brutalitet, Hanna Hallgrens sinnliga skärpa, eller Thomas Tidholms absurdism.

Efter den senaste riktningstrilogins totalt 3830 sidor är det med viss skräckblandad förtjusning en tar sig an Johan Jönsons senaste projekt, men den här gången ger han ut två relativt tunna böcker. Fast textflödet är igenkännbart, och aggressionen är intakt, om än mildrad av uppgivenhet.

En uppgivenhet som ändå inte förlamar. I den tjockare boken Marginalia bryts det lyriska narrativet med olika variationer av frasen ”Vi behöver pengar”. Då kan det se ut så här när han motar bort döden, med hjälp av lika mycket humor som förtvivlan: ”mot det här livet / hjälper bara alkohol. / Våra pengar är slut / mot alkoholen / hjälper ingenting.” 

Skönheten i Jönsons poesi är ljus och tung. Förvisso är det monotont att läsa den här textmassan som liknar en station som sänder sitt nödrop. Men variationsrikedomen gör ändå jobbet mödan värt, när han får mörkret – sitt eget och mitt medan jag läser – att vika.

Det är inte konventionellt snyggt, men det finns en del tröst att hämta i det här flödet. Lite mindre så i den tunnare Xterminalia, där vålds- och sexfantasier kring ett MMA-evenemang samsas med olika experiment i text och bild.

Hanna Hallgren har tidigare skrivit en bok tillsammans med Jönson. På egen hand har hon med sina senaste böcker framstått som en av de mer distinkta poetiska rösterna från 2000-talet. Vinterresan heter hennes senaste, och är ett destillat av Elfriede Jelineks hörspel Vinterresa, som i sin tur bygger på en diktcykel av Wilhelm Müller, legendariskt tonsatt av Franz Schubert.

Men det är också ett arbete inom litterär gestaltning, och tar sin utgångspunkt i en uppsättning av Jelineks pjäs. Så rör sig Hallgrens bok mot dramatiken, i en berättelse om modersbundenhet, där det skissartade blir en del av den frigörande estetiken.

Det kan låta ansträngt eller navelskådande, men det är i själva verket sinnligt vacker kärleksdikt. Kärleken är kort som ett andetag, och i starkt koncentrerade rader utforskas det som inte kan fångas: ”Vi försvinner punkter i natten / Cesurer i mörknande grönska / Vältempererade natt då livet / ger människorna åter, deras minnen / deras lek, och deras drömmar”.

I april utses vem som blir årets mottagare av Sveriges Radios lyrikpris. En av de nominerade är Thomas Tidholm, för Rösterna från Avocadobergen som kom i somras. Vi känner honom som mångsidig konstnär, bland annat tack vare flera populära barnböcker tillsammans med hustrun Anna-Clara.

Kanske sysslan som barnboksförfattare ligger honom i fatet, att många har svårt att se kvaliteterna i hans poesi. Rösterna från Avocadobergen är en ambitiös och mångbottnad skildring av ett samhälle som möjligen ligger i framtiden, och vars drag starkt påminner om Sverige. Är det dystopi eller utopi? Det är inte riktigt klarlagt.

Tidholms lätt igenkännbara absurdism är intakt, och man har ofta roligt i hans sällskap. Även om det ofta låter trevligt finns något illavarslande där: ”Men jag  / skulle vilja ha / en fast hand som kunde ta mig / ut ur detta mörkret”. Som bäst fungerar Tidholms dikter när han omfamnar ”detta mörkret”, och det sker då och då i denna ibland ojämna bok.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/1 2019)