Upplösning av det sammanhållna, Azade Azad, Aska

 

Det enda vi människor har gemensamt är att vi föds och vi dör. Döden är det kanske enda mysteriet som återstår; somliga går långt in i förnekelsen, likväl som somliga är för ivriga att omfamna livets slut. Hur vi ska leva finns det inget svar på, även om jag är tämligen säker på att den nutida kollektiva livsföringen är gravt felinställd.

Poesin skildrar gärna frågor om liv och död. För att lära oss något, eller att för att komma till förståelse? Knappast. Nyligen läste jag DN:s intervju med artisten Robyn, som berättade vad sex år i terapi lärt henne: att bli både allvarligare och flamsigare. Det vill säga: att bottna i sin egen person. Eller med Kristina Lugns ord: ”Det är mycket svårare att vara en person än att vara en personlighet.”

Azade Azad debuterar med diktsamlingen Upplösning av det sammanhållna. Den inleds med var sin sida bestående av en enda rad vardera: ”Under vatten faller inga tårar” och ”Vi dog i samma sekund som vi föddes. Mamman dog långt innan.” Dessa inledningar säger något om tonfallet i dikterna, som går allvarets ärenden.

Dikterna håller sig till det korta formatet, ibland bara enstaka rader med en asterisk emellan. Det liknar kryptiska meddelanden, ett slags kodspråk, där mamman konsekvent skrivs i bestämd form. Människan smälter samman med naturen, i form av träden och haven. Gränsen mellan omsorg och våld är tunn: ”Utanför har mamman planterat ett träd. För att hänga oss i. Eller hänga fast oss i. Eller växa med. Grenarna törnar upp sig. River jord ur våra lungor.”

De kategoriska påståendena prövas alltid mot sin motsats. Det skulle kunna bli vagt och motsägelsefullt eller bara stumt, men jag uppfattar det som en övning i prövandets poetik. Utsagorna mildras allt eftersom, och Azad skapar egna villkor åt sin poetiska värld: ”Vånda och längtan smakar samma. Vi känner sötman i våra gommar. Smultronröda. Fyllda med blod.” Den världen innehåller både fjärilar och spöken. Mamman står för både trygghet och hot, där jag uppfattar det som att Azad vill undersöka olika slags moderskap, både utifrån symbiosen och frigörelsen.

Det är en form-medveten poesi, som visar allitterationens verkningsgrad, och utnyttjar metaforen utan att falla för frestelsen att bli långsökt. Inte heller är det väl meningen att man alltid ska fatta poängen. Här finns också ordlekar som blottar avgrunder under klichéer. Eller bara visar vad det invanda döljer för skändligheter. Tjugofem av dikterna varierar olika epitet, från ”mammakroppen”, ”mammahåret”, ”mammaansiktet”, ”mammaoron” och så vidare. Det är effektivt, och en av dikterna ser då ut så här:

vi växer trots bristen

värken är konkret

kanske därför

bröstkorgen brister

den gör plats för mer

m a m m a k ä r l e k

Azad skriver om separationsångest, och vägrar låta det bli en entydig hyllning av moderskap. Kärleken är alltid fruktansvärd, lyder en av de underförstådda lärdomarna, och det är en av de saker som ingår i konceptet, det som vi människor ägnar oss mellan födelsen och döden – alltså den fruktansvärda kärleken. De här dikterna reder ut vad som är essensen i ens liv – det sanna. Där finns också de lögner vi skapat om oss själva.

I Am the Arrow. The Life & Art of Sylvia Plath in Six Poems, Sarah Ruden, Library of American

 

Sekundärlitteraturen om Sylvia Plath är oöverskådlig, där ständigt nya tolkningsmodeller appliceras. Inte minst har de många exemplen på exofiktion – Kate Moses, Elin Cullhed, Emma Tennant, Connie Palmen, Lee Kravetz, med flera – ökat intresset för tolkningar som tar privatlivet som utgångspunkt. Det vore tjänstefel att undvika de självbiografiska läsningarna av Plaths litteratur, men att det går att läsa in ett större mönster försöker Sarah Ruden visa med sin nyutkomna bok I Am the Arrow. The Life & Art of Sylvia Plath in Six Poems.

Det är en fruktbar metod, att som Ruden utgå från en större kontextuell förståelse, som inbegriper mytbildningen. Ruden har tidigare översatt Vergilius och en försvarlig mängd av dramatikerna från den grekiska antiken, samt skrivit böcker om bland annat Bibeln. Akademiker har annars haft svårt att nå ut med texter om just Plath, om en jämför med den omfattande listan på biografier, men Ruden – som är verksam vid Pennsylvanias universitet – har lyckats skriva en tillgänglig bok i ämnet, med utgångspunkt i sex väl valda dikter från Plaths penna.

Plath är ju en mytmakare i sin poesi, något Ruden tar fasta på. Men hon leder också i bevis att Plath var mer än så. De sex dikterna i urvalet hör kanske inte till de mest förväntade, möjligen med undantag för bangern ”Ariel”, men det är ändå glädjande att se hur närläsningarna öppnar upp för nya sätt att läsa och förstå dikterna. Kronologiskt är de sex dikterna i detta urval skrivna under en relativt kort period, som sträcker sig från 13 november 1959 till 5 februari 1963. ”Mushrooms” är den äldsta, ”Edge” den yngsta, och däremellan ”You’re”, ”The Babysitters”, ”The Applicant” samt ”Ariel”.

Plath var verksam under denna tid – sent 50- och tidigt 60-tal – då kvinnliga författare fortfarande motarbetades, nedvärderades och underskattades. Epitetet ”kvinnlig författare” – ugh! – var fortsatt i svang, och misogynin var påtaglig. Hur extremt besvärligt det var att som intelligent kvinna verka i en manlig miljö finns det gott om belägg för, likväl som hur frustrationen kunde manifesteras. Det är förstås bara en tillfällighet, men åtta dagar efter Plaths självmord den 11 februari 1963 utkom Betty Friedans epokgörande studie ”Den feminina mystiken”. Den underförstådda implikationen lyder: om Plath ändå hade överlevt kunde hon ha mött större förståelse från sin omgivning.

De självbiografiska tolkningarna riskerar att fastna i självuppfyllande profetior. Plath var en deprimerad självmordskandidat – det är klart att hon skrev dikter om psykiskt lidande och självmord. Ruden vill se mer än bara bekännelsepoesi, en genre som förminskar den konstnärliga driv- och sprängkraften i hennes poetik, som var tillräckligt avancerad för att inte behöva reduceras till dagboksanteckningar. Då riskerar det att utmynna i något Ruden fyndigt kallar ”plathology”, och Plath fullbordar en gammal fördom om hur svår sjukdom alstrar konstnärlighet. Under romantiken och början av 1900-talet var det tbc, och sedan skulle det bli galenskapen som den frigörande konstnärliga etiketten (Anne Sextons debutsamling, som kom samma år som Plath debuterade, hette To Bedlam and Halfway Back).

Ruden skriver i underförstådd polemik mot A. Alvarez, vars tidiga studie The Savage God grundlade schablonen av Plath som fördömd sjukling. Hon nämner inte ens Alvarez namn i sin bok; lika arg är hon på Ted Hughes, som ofta får sina fiskar varma i den här studien, där det leds i bevis att han fysiskt misshandlade henne, eventuellt så våldsamt att det ledde till ett missfall. Mer beröm öser hon över Heather Clark kanske slutgiltiga Plath-biografi, Red Comet, som kom 2020 (det är en gåta att den inte översatts till svenska, inte minst med tanke på att den enda av de många Plath-biografierna som översatts är Anne Stevensons tendentiösa bok Bitter Fame (på svenska: Ett diktarliv)). Kontentan är väl att Plaths dikter är bra inte tack vare, utan på grund av depressionen och ångesten.

Här gör Ruden viktiga läsningar där hon korsar rudimentära biografiska fakta med Plaths djupa kunskaper om och förtrogenhet med klassiska urkällor. Det finns också plats för oväntade reflektioner, där dikten ”Mushroom” jämförs med Terry Gilliams Monty Python-animationer. Men Ruden är också bra på att läsa in betydelsen av assonans och rim, både hel- och halvrim. Även om Plath var en junior när hon dog – 32 år är ingen ålder för en poet – kanaliserade hon erfarenheter för en hel livstid och hon uppnådde även ett högt tekniskt kunnande. Det är inte konstigt att Ruden plockar ut tre dikter från den postuma samlingen Ariel, där lejonparten skrevs under en hektisk oktobermånad hösten 1962 efter separationen från Hughes.

Plaths dikter är suveräna i egen rätt, men de är också värda att uppmärksamma eftersom de flyttade fram positionerna för kommande generationers poeter, genom att visa nya möjligheter, ny tematik och nytt ordförråd. För svenskt vidkommande kan en jämförelse ske med Sonja Åkessons samtida dikter, som började publiceras redan 1957. I dikten ”You’re” hittar Ruden en koppling mellan ordvalet ”sum” – latin för ”jag är” – och Esther Greenwoods oförglömliga mantra i Glaskupan: ”Jag är, jag är, jag är”.

Dikten ”Barnvakterna” (jag väljer den svenska titeln från Siv Arbs översättning från 1975) är ovanlig på två sätt. Dels är den betydligt mer narrativ än de andra dikterna, och dels skildrar den kvinnlig vänskap, något Plath annars inte hade så mycket till övers för. Det är en dikt skriven i sardoniskt tonläge. ”Applikanten” har översatts av både Arb och Jenny Tunedal och Jonas Ellerströms (från 2012). Den är dråplig och elak, och tyvärr kan översättningarna inte riktigt fånga den märkliga blandningen av sorglös lekfullhet och sorgfull förtvivlan i originalets lek med ordformer och rim:

Black and stiff, but not a bad fit.

Will you marry it?

It is waterproof, shatterproof, proof

Against fire and bombs that go through the roof.

Believe me, they’ll bury you in it.

Arb (”Applikanten”):

den är svart och styv, men den sitter inte illa.

Vill du äkta den?

Den är vattensäker, splitterfri, försäkrad

mot brand och bomber genom taket.

Tro mig man kommer att begrava dig i den.

Tunedal och Ellerström (”Aspiranten”):

svart och stel, men den passar.

Vill du gifta dig med den?

Den är vattentät, okrossbar, säker

i eld och bombräder.

Tro mig, de kommer att begrava dig i den.

De svenska översättningarna har också svårt att överföra Plaths lek med ljud, särskilt hur assonanserna spelar i en dikt som ”Ariel”, med den sonora likheten i närliggande rader, med ord som ”flies”, ”suicidal”, ”drive”, ”eye” – engelskans ”eye” (öga) låter förstås identiskt med ”I” (jag), och ordvitsen i raderna ”the red / Eye, cauldron of the morning” summerar Ruden så här: ”the self has become pure vision”.

Man kan väl säga att separationen från Ted dödade henne, men tillät henne också att skriva den kanske mest radikala poesin under 1900-talet, tillsammans med Paul Celans ”Dödsfuga” och kanske något ytterligare. Genom att frigöra sig från Hughes, lyder Rudens tes, kunde Plath skriva helt fritt och hämningslöst, utan att sukta efter patriarkatets godkännande. Det kom förstås inte: dikterna hon är som mest känd för nu refuserades till största del av både BBC och amerikanska tidskrifter.

Men satte verkligen Hughes begränsningar på Plaths skrivande? Inte ens så partisk skribent som Ruden kan helt hålla med om det. Pikant nog skrev han senare en radiopjäs under titeln Difficulties of a Bridegroom, där hustrun tvingar mannen att köra över en kanin – hon är en häxa vars kroppsdelar delvis har ursprung från skadedjur. Även här hittar Ruden en parallell i Terry Gilliams arbete, och den absurda humorn blir en oväntad ingång i en bok som handlar om Plaths poesi. Det blir ett framgångsrikt försök att gnugga bort bilden av Plath som enbart glåmig självmordsbenägen.

Många av Rudens analyser vittnar om hur mytologins olika nycklar passar för vad som kan uppfattas som låsta dikter. Ofta nog brukar annars lösningar ersättas av läsningar, för den poesiläsare som rustat sig med tålamod. Det enda ord en poesiläsare skyr stavas ”heureka!” och betyder väl ungefär ”nu fattar jag!” Om drygt en månad publiceras en utgåva med Plaths samlade dikter, avsevärt fylligare än det urval Hughes sammanställde i början av 80-talet, en bok som blivit standardiserad sedan dess.

Förvisso hade det varit intressant att följa Rudens tankar om hon hade tagit sig an någon eller några av Plaths mer kända dikter, som ”Lady Lazarus” eller ”Pappa”. Å andra sidan är dessa dikter sönderlästa av generationer läsare. Det är en risk för en författare som blir ”ikonisk” (som det verkar heta nuförtiden). Till slut har mer än allt redan sagts. Att Ruden ändå lyckas få så mycket intressant sagt om exempelvis ”Ariel” är ett tecken på hur ambitiöst hon har gått tillväga. Dikten skrev Plath på sin trettionde födelsedag: ”Plath was heading toward personal disapperance and poetic immortality”. Med tiden har den här dikten blivit en present till alla poesiläsare.

Illuminationen av allt, Signe Gjessing, översättning Helena Boberg & Ann Jäderlund, Ellerströms

 

Illuminationen är Rimbauds ägodel, efter hans märkliga hybridbok mellan poesi och prosa. Signe Gjessing är en av den danska samtidspoesins klarast lysande stjärnor. Fyra av hennes sju böcker har nu utkommit på svenska, i och med att hennes näst senaste diktsamling, Illuminationen av allt från 2023 nu har översatts av Helena Boberg och Ann Jäderlund. De har tidigare turats om att översätta, men nu alltså slagit sig samman – en utmärkt metod, av den här boken att döma.

Vad har då Rimbaud med dessa dikter att göra? Ganska mycket, ska det visa sig, bara vi lär oss se bortom schablonbilden av honom som brådmoget geni – ”geni” – och hans skörlevnad och hastiga avsked från poesin. Att Gjessing inkluderar en rad från Michael Strunge, den första vågens danska poesis Rimbaud, är en ledtråd. Men också hur Gjessing ända sedan sin debut för tolv år sedan, med den mäktigt nedtonade Ud i det u-løse, anropat drag från den franske poeten som Folke Isaksson kallade ”diktens dynamitard”.

Men det är en besynnerlig bok från början till slut. Kanske det är tråkigt att klaga när det här trots allt är fjärde gången vi får läsa Gjessing på svenska, att hennes allra senaste bok, I kan da også bare skrive om stjernerne! (underbar titel!), fortfarande inte har översatts. Den bildar en slags pendang till denna, och bli något som lyckas belysa vad som här kan te sig dunkelt, eller bara visa att det som här kan te sig ofärdigt eller otillräckligt blir uppklarat där – som två händer som möts över en hel stjärnbild.

För det är mycket rymd och stjärnor i Gjessings dikter. Boken är i det korta format som hon har premierat under hela sin karriär – 31 sidor, där de flesta vänstersidor lämnas blanka. Tolv dikter, om man så vill – eller bara en enda dikt, som besvärjer sig lika mycket till fragmentet som till narrativet. Världen bekämpar den otillräckliga hjärnan. Det är ömsom filosofiskt och ömsom barnsligt – lite som livet i stort (och i litet), kan man tycka. Att förena motsatser tycks vara en del av poetiken.

Och gärna för mig, som i brist på översättningar har behövt lämna landet för att införskaffa några av de danska böckerna. Att ha läst Gjessing sedan debuten kom på danska 2014 gör mig, inbillar jag mig, mottaglig för de här dikternas märkliga lyskraft. För ja, de strålar ju, dessa illuminerade dikter. Vad de handlar om låter jag gärna vara osagt. Det är otåliga, rastlösa och nerviga dikter om Universum och hela skapelsen, som något pågående. Det är futtigt att citera, för allt hänger ihop:

stjärnor försöker förklara för mitt blod vad ljus är, jag skjuter in mitt blod i

universum med en stjärna som spruta

och allt illumineras

(Världen är inte väl ansedd i de kretsar dit skapelsen kommer. Där är man

mer inne på det hinsides.)

Så ser alla dikterna ut: ett påstående i gemener, följt av en grammatisk korrekt mening inom parentes. (Det viktiga – eller det oviktiga – ska ju enligt kodexen ”sedan gammalt” hållas inom parentesen.) Det liknar de grekiska dramernas drag av strof och motstrof (skillnaden görs tydligare på engelska: ”anti-strophe”).

Sa jag paradoxer? Jag har nog sedan första början ansett att Gjessing skriver i Edith Södergrans anda, den Södergran som omfattade Walt Whitmans katalogstil och även hans famösa uttalande om att motsäga sig själv med argumentet att han ”contain multitudes”. Gjessings dikter handlar om att vara fånge i den befintliga världen, i det som ibland kallas ”det o-skapade”, och att ständigt önska sig något mer beständigt, eller bara något mer. Då skriver hon en utopisk och lycklig dikt, en dikt utan förbehåll eller begränsningar, något som också det knyter henne till romantiken, oavsett om man menar den tidsbundna epoken – 1798-1824 – eller dess efterföljare, dit vi förstås räknar Rimbaud, Södergran och Strunge.

Gjessing står för en ny slags poetik, och den här boken ska förstås ses som en del av ett större författarskap, vars konturer ter sig allt tydligare och skarpare. Det är helt klart i linje med de tidigare böckerna. Det är dikter som är pigga och utmanande, kryptisk och samtidigt självklar: ”Ditt hjärta sprejar sig invändigt med stjärnornas parfym efter att blodet har stannat. (Skapelsen trampar vatten med en värld.)” Medan Majakovskij i en känd dikt bjöd solen på en kopp te låter Gjessing veta att Universum gärna får springa till affären och köpa en liter mjölk.

Här rör sig det metafysiska och det helt vardagliga inom samma sfär, utan att mötena blir krystade. I de koncisa dikterna går motsatserna samman. Världen må bestå mest av negationer, förnekelser och motstånd, men vi kan möta dessa brister på ett mer konstruktivt sätt. De här dikterna är en bra början och en allt mer lovande fortsättning.

Porträtt av en hungrig flicka, Inger Edelfeldt, Kraxa

 

Den mångförslagne Inger Edelfeldt gav nyligen ut romanen Skönheten, och strax där innan vampyrromanen Porträtt av en hungrig flicka. Medan den förra kom på det större förlaget Norstedts utkommer den senare på det mindre förlaget Kraxa, som inriktar sig på fantastik, och som sådant fyller en viktig funktion i att bredda utgivningen och öppna den för – tja, det tänkbara, skulle man kunna säga.

Vad gäller vampyrer gäller väl den gamla sanningen om spöken, som Lord Byron apokryfiskt lär ha sagt sig inte tro på, men ändå vara rädd för. Med andra ord: vampyrer gör mig livrädd, men tror jag på dem? Nja. Som ung internaliserade jag den vuxna omgivningens syn på vampyrer som något barnsligt som man gör bäst i att växa ifrån, men då går man ju viste om den metaforiska och symboliska potential som finns i just den här varianten av blodsugare.

IsaBell är en antikhandlare som får nys om ett ödsligt beläget och övergivet torp ute vid Orsa Finnmark, i närheten av Ljusdal i Hälsingland (fruktbar mark för skräck: minns filmen Midsommar, eller Lars Landgrens folkskräckiga novellsamling Ljusnan du mörka). Hon är 40 år gammal och har inte förlikat sig med sin ofrivilliga ensamhet. Hon längtar, och i bakhuvudet surrar, som tinnitus, en dov påminnelse om hur flyktig skönheten är som estetiskt kapital. Kort sagt: hon längtar.

I skogen bor Hanserik, som varit försvunnen sedan en tid. Han ger sig tillkänna och bildar ett omaka radarpar tillsammans med IsaBell. Det visar sig att Hanserik egentligen heter Lou, och är en vampyr. Det finns en beröringspunkt, i att IsaBell också bytt namn från det intetsägande Annelie. De är båda shapeshifters, och sämre förutsättningar har förekommit för att ljuv vänskap ska uppstå.

Lou är hobbykonstnär och har avbildat vampyren som ”förvandlade” honom. När IsaBell ser porträttet är det fascination vid första ögonkastet: ”Flickan ser hungrig ut […] En mager, fräck, hungrig tjej i en kort topp som verkar vara klistrad på kroppen.” För att förskansa sig med målningen behöver hon träffa några släktingar till Lou, och vid ett återbesök blir hon undrande: ”Det slår henne att hon inte riktigt vet – eller minns – vad Marianne jobbar med. Var det något inom kommunen? Har hon nämnt det? Borde IsaBell komma ihåg det?”

Vad Edelfeldt gör här med sin listiga manöver är att låta verkligheten sippra in i texten, för exakt så här fungerar våra tankebanor. Därmed förankras skeendet i en realism, ett knep Stephen King är så bra på att utnyttja: tänk bara på hur en av hans karaktärer kan knyta näven så hårt att naglarna borrar fast små halvmånar inne i handflatan, eller hur en brevbärare släpper en fis på väg till brevlådan. Vampyrerna här kan klara sig på djurblod, men för att må bra krävs mindre doser av människoblod. IsaBell ställer upp, även om det kostar på för hennes hälsa att då och då offra sitt blod för sin husvampyr Lou.

Det saknas inte föregångare inom den svenska vampyrgenren. Carl Jonas Love Almqvists Amorina är ett sorgligt förbisett mästerverk, och i modernare tid förstås John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och Mats Strandbergs Färjan. Men Edelfeldt har tidigare flirtat med genren, i ungdomsromanen Juliane och jag. I den nya vampyrromanen är det mer sorg än skräck, mer kärlekslängtan än isande fasa. Bokens yttersidor är svarta, och ger en sorgkantad inramning åt handlingen, som är spännande nog.

Det här är en intelligent roman som bär på flera bottnar, och portionerar ut sina sensationer med varsam hand. Edelfeldt har också en egen take på hur vampyrförvandlingen går till, och det finns också en del subtil humor, samt oblyga referenser till den klassiska litteraturen. Ett av de namn IsaBell ger Lou är ”Gravlilja”, ett smeknamn Gunnar Hede tillämpar på Ingrid i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen.

Att skriva genrelitteratur är att ge sig i våld med konventioner och klichéer. Det är som det ska vara, och jag uppskattar hur Edelfeldt växlar mellan det som är bekant och det som utmanar genrens spelregler. Det hon har skrivit är faktiskt också en queer kärlekshistoria. Man kan för all del fråga sig: varför dras somliga av oss till berättelser om monster? Är det för att vi känner oss som monster – eller för att vi är monster? Eller är vi som gillar den här genren bara avvikande?

Andra världar. Essäer om död och liv, Michel Ekman, Förlaget

 

Fyra faror hotar den som skriver essäer: klichéerna, förenklingarna, generaliseringarna – samt självupptagenheten. Författaren och kritikern Michel Ekman – med bas i Helsingfors – undviker skickligt dessa faror i sin nya essäsamling Andra världar, med en undertitel som kastar om begreppsparet liv och död och sätter döden före livet. Vem gör inte det, höll jag på att säga.

Formatet liknar forna dagars klippbok, men jag förvånas över att endast två av texterna är tryckta sedan tidigare: en om Karl XII i ett nummer av tidskriften Essä, samt en om Proust för Nya Argus. De bästa eller mest fruktbara essäerna – i mitt tycke – handlar om just Marcel Proust och Gunnar Björling. Det är två ganska olika essäer, den ena mer resonabel och den andra mer personlig och med en glimt mot det övernaturliga. Men hejda din skepsis för hokus-pokus: litteraturen är väl inget annat än en domän för det kanske-existerande.

Att Ekman inleder med döden hör ihop med några sjukdomsbesked som infaller med korta intervaller. Det är ju så: dåliga nyheter färdas i karavan. Andningssvårigheter, som han levt med sedan länge, förvärrades av Corona, och direkt efter det en diagnos för prostatacancer. Han berättar om pappan, som vid 67 års ålder fick en obotlig sjukdom som tog död på honom ett halvår senare, och därpå mamman som vid 93 års ålder sedan tio år tillbaka lever i demensens dimmor. När man uppnått en viss ålder återstår bara usla alternativ, som om man vid livets pokerbord spelar med en kortlek som bara består av oklädda kort (medan döden givetvis har roffat åt sig alla knektar, damer, kungar och äss).

Tre dagboksavsnitt om barnbarnen Lilja och Viktor visar inget annat än att det är svårt att berätta om barn och barnbarn utan att det blir sentimentalt. Hur ofta behöver jag inte tänka på Philip Larkins gamla utsaga när bekanta ville visa honom foton på sina barn: ”Vet du inte att det du gör har samma effekt på mig som vitlök för vampyrer?” Ändå drabbas jag av en gullig scen när Lilja kallar sig själv cool och menar att ”fafa” Michel inte kan bli det, men att hon lovar att vara snäll mot honom ändå.

Den estniske författaren Tõnu Õnnepalu har skrivit om paradiset, och Ekman gör ett seriöst menat försök att lokalisera detta mytomspunna … läge? tillstånd? drömda rike? etc …. Det handlar också om vankelmodet, och hur vi ska leva om vi vill se en förändring av samhället men inte är beredda att till fullo kedja fast sig vid träd eller limma fast sig på flygplatsernas landningsbanor. Kan aktivism endast stöttas med aktiva insatser, eller räcker det med att bedriva opinion, till exempel i de texter Ekman skriver? Jag är inte säker på att det finns ett entydigt svar, eller att svaret är det som vi passiva vill höra. Men här bränner texten till och når en högre angelägenhetsgrad, liksom sker i essäerna om Proust och Björling. Eller vänta nu, gillar jag de två texterna för att jag är så förtrogen med författarna?

Ekman läser med gehör, och demonstrerar hur ambivalens och tvivel är goda kritiska verktyg när man läser främst Proust, mannen som hade ett problem till varje lösning, och som mer än någon annan sysslade med misslyckandets konst. Vare sig Proust eller Björling gör världen vackrare, men de bidrar med en förhöjd livskänsla – deras blick på världen gör din egen blick skarpare. Vi ska vara tacksamma över att Ekman påminner oss om det.

En dag av törst, Gunnar Ardelius, Bonniers

 

Gunnar Ardelius nya roman En dag av törst är en ambitiös, brett upplagd historisk roman med utgångspunkt i den svenska politiska situationen från början av 70-talet. Det som skildras är tre vänner i Uppsala under en period på ett och ett halvt år, från februari 1972 till september 1973. Mest handlar det om André, en akademiker som straffat ut sig från universitetsvärlden redan när avhandlingen skulle firas (den spikades aldrig ens upp på institutionen). I hans närhet finns den politiskt aktive Kaj och hans flickvän, frilansjournalisten Magdalena, som André trånar efter.

André handplockas för att utföra spionage, men uppdragen försvåras av hans alkoholism. Även vänskapen sätts på prov genom hans fyllor och svek, ett drag som ligger i släkten. Tidigt har han lärt sig alkisens försvarsmekanism nummer ett när hen får kritik för graden av sin berusningsgrad: ”Full, jag? Nä, jag är bara salongsberusad!” Så länge du är ung kan sådana undanflykter rädda dig, bara du utrustar dig med tillbörlig charm. Sedan blir det svårare, inbillar jag mig (jag har inte druckit för mycket sedan jag var ung).

Tidsandan är minutiöst infångad. OS i München får några referat. I Nordvietnam är det krig. USA:s president heter Nixon, och i den svenska politiska diskussionen avhandlas främst Palmes förfaringssätt. Eftersom André också sysslar med att skriva noveller passerar en del av dåtidens mest bekanta författare revy. Personer som blir arga hytter med näven. Språket är färgat av tiden då romanen utspelar sig (gissa om ordet ”nedrans” utnyttjas), och Ardelius är bra på att också förmedla Andrés skuldinfattade färd från firad till fiasko.

Revanschen kommer med en novellsamling som han ger ut, givetvis på det kooperativa Författarförlaget. Men mer än om skrivandet handlar det om hans drickande och misslyckade relationer med kvinnor. Inte heller Magdalenas skrivande av poesi ges någon riktig närvaro i romanen. Dock antyds något om de demoner som är nödvändiga i att alstra det skönlitterära skrivandet.

Och det finns ändå något i Magdalenas blick på världen som får tillskrivas poesins konto, som när hon letar efter Kaj en natt:

Det var som att gå runt i Nocturne av Eugène Jansson. Om man står nära tavlan är den en enda röra av streck, kluttar och prickar. Så är det att vara tillsammans med Kaj. Det blir för intensivt, för nära, obegripligt. Men så snart man tar några steg bakåt ser man hur strålande bilden är. Det som på nära håll ser ut som ett virrvarr är i själva verket oerhört känsligt utfört.

Ardelius förmedlar färden in i den granitgrå byråkratin för de unga idealistiska individerna. Andrés uppdrag består i att hjälpa Socialdemokraterna att avstyra kommunistisk verksamhet i de mer radikala falangerna. Jag är lite besviken på hur avmätt de tre huvudpersonerna avhandlas. Den mest intressanta karaktärerna är faktiskt Ingvild, som under en period är Andrés flickvän. Hennes porträtt är det mest nyanserade, och jag hade gärna strukit någon av de endimensionella huvudrollerna och gett henne mer utrymme. Inte heller blir jag helt övertygad av den thrillerintrig romanen lånar mot slutet.

Givetvis hör det till genren att tillkännage en viss redovisningsplikt, men det hotar att göra romanen onödigt faktatung, när en författare borde lita mer på läsarens bildning, inte minst i en roman som skildrar belevade och bildade människor. När Kaj läser litteratur vid Oxfords universitet förklaras det så här: ”Han lyckades få en eftertraktad plats genom att skriva en erkännsam essä om Alan Sillitoe och gruppen av författare omkring honom, kända under namnet Angry young men”. Jag kan inte heller riktigt förlika mig med att det på 70-talet var vanligt att man hamrade så hårt på skrivmaskinens tangenter att pekfingret svällde till dubbel storlek.

Paratexten då? Omslagets illustration kan ge associationer till förtexterna i Hitchcocks Vertigo, medan titeln förstås är en allusion till Karin Boyes kanske mest kända dikt, ”I rörelse”. Men det är en gymnasial och perverterad tolkning att överföra hennes existentiella törst till alkoholistens begär efter sprit. Ardelius roman kommer i kölvattnet av Lukas Moodyssons roman om 68-rörelsen, Rebellerna. Två böcker gör ingen trend, men min gissning är att vi inte på långt när sett slutet av fiktionsberättelser om just den här perioden i svensk historia.

Den chilenska flaggan, Elvira Hernández, översättning Loretto Villalobos, Lyrikvännen

 

Till de fördelar som medföljer en prenumeration av den utmärkta tidskriften Lyrikvännen är att man får deras utgåvor i Lilla serien, det vill säga nyöversatt poesi från världens alla hörn, ofta med en tidigare okänd poet som avsändare. Fråga någon vad de vet om chilensk poesi och jag kan garantera att kunskapen stannar vid Nobelpristagarna Gabriela Mistral och Pablo Neruda. Fina poeter båda två, men den som vill lära sig mer kan då ta del av nummer 72 i Lyrikvännens ”Lilla serien”.

Elvira Hernández långdikt Den chilenska flaggan färdigställdes 1981, två år efter att hon omhändertogs av säkerhetspolisen och fick sitta fem dagar i häkte. Först 1991 gavs boken ut av ett argentinskt förlag, efter att endast ha funnits i piratkopior innan dess. Loretto Villalobos, som har översatt, har skrivit en föredömligt gedigen introduktion till poeten, ett förord som nog bör läsas innan en tar sig an dikten (hur många läser ett förord? – mellan 5 och 10% av läsekretsen, befarar jag).

Liksom många poeter är Elvira Hernández ett antaget namn: i verkligheten går hon under namnet María Teresa Adriasola. Det finns många orsaker till att författare väljer pseudonym: i det här fallet ett sätt att undvika ytterligare förföljelser från de förtryckande samhällsinstitutionerna.

Dikten följer sagans mall, och i en svensk kontext liknar Hernández behandling av flaggans symbolvärde Olof von Dalins allegoriska saga ”Sagan om hästen”, salig i åminnelse från den tid det fortfarande gick att läsa 1700-talstexter i det svenska gymnasiet. Men Hernández dikt är också hårt förankrad i verklighetens villkor, där ett behärskat ursinne styr poetiken. Det finns något vanvördigt i metoden, men det bottnar i en känsla av att ha snuvats på något väsentligt, om det så endast är att släppa in frihet i sina lungor.

Flaggan besjälas lekfullt men spänstigt: ”Den Chilenska Flaggan äter flugor när hon är hungrig / bredvid mun släpps inte kulor in / hon håller tyst / högt däruppe i sin flaggstång”. Det finns en vidlyftighet i hur Hernández tar sig an sitt angelägna ämne. Visst finns här ett politiskt uppsåt. Ibland blir raderna en illustration av flaggans rörelser i vinden, med rader som vajar fram över boksidan. Det är väl dikten som får vind i seglen flaggan, som också kan anta formen av ett Rorschach-test.

Världen som skildras är en där brutaliteten har normaliserats och gjorts till billig underhållning. Det lätt roade tilltalet kan också när som helst övergå i oro:

Den Chilenska Flaggan är en främling i sitt eget land

hon har inget medborgarskap

hon har ingen majoritet

hon saknar erkännande

den långa fastan har lagt dödens tumme på henne

kyrkan ger henne sista smörjelsen

legationens blåshorn och ljudet av trumpeter

Hernández lyckas med sin intelligenta och finessrika dikt blåsa liv i oväntade bildled. En av de generella vinsterna med att läsa poesi är att du får lära dig att hålla dig på tårna och alltid förvänta dig det oförväntade. Det finns inslag i den här dikten som bara lyckas göra mig förbryllad, men det kan lika gärna bero på min bristande insikt i Chiles politiska historia. All metonymi och all symbolik ska nog inte heller avkodas. Avslutningen är dock svår att inte tolka som en direkt kritik av den tilltvingade tystnaden från förtryckets mekanismer, maktens enda medel att behärska sitt folk: ”Den Chilenska Flaggan används som munkavel / och därför säkert är det därför / säger ingen något”.

Det här är som ni förstår en bok som har haft en lång väg att avverka innan den tillgänliggjorts på svenska. Desto mer glädjande att det ändå sker, att det finns utrymme för något som inte omedelbart är ute efter att inhösta snabba cash. Vi är sannerligen inte många som prenumererar på Lyrikvännen, men jag inbillar mig att vi är en smula lyckligare än resten av befolkningen, söndertrasade av trasslig stress. Inte för att det i första hand är avkopplande (styggt ord!) att läsa den här dikten – men den skänker ändå något som saknas i den allmänna diskursen. Vad då? frågar du. Hopp, svarar jag.

Resor till Egghead Republic, Pella Kågerman, Martin Lagerholm, Kuba Rose, Kasia Syty, 2066

 

Nyligen såg jag den nya filmatiseringen av Doktor Glas, som var både sämre och bättre än förväntat, men mer än något annat funderade jag på varför skaparna ens gjort en film som bygger på en roman de uppenbarligen knappt orkat läsa. Alla lösningar verkar mest ha handlat om att sätta sina egna kompisar i arbete (kunde till exempel inte Gregorius ha spelats av typ Krister Henriksson; det hade varit intressantare). Men den var påkostad och snyggt gjord.

Att det går att göra spännande och originell film av svenska litterära klassiker, med avsevärt mindre budget dessutom, visades 2019 av Aniara, gjord av Pella Kågerman och Hugo Lilja. Till den hörde en bok utgiven på förlaget 2066: Lägesrapport från Aniara. Nu har de upprepat formeln med boken Resor till Egghead Republic, som ackompanjerar Kågerman och Liljas film Egghead Republic från i fjol. Till boken har Kågerman skrivit en av essäerna.

Men vad är det då för film? Den bygger lite löst på schweiziska författaren Arno Schmidts verk De lärdas republik. Kågerman skriver om grupper, i en text som får mig att tänka på Groucho Marx lite uttjatade skämt om att han aldrig kunde tänka sig att gå med i en klubb som accepterade honom som medlem. Schmidt är ute i delvis liknande ärende. Filmen tar sig an det postapokalyptiska ärendet, i en alternativ verklighet där Sovjet inte genomgått Perestrojka och där Kazakstan innehåller en mytomspunnen zon där sagodjur frodas.

Till boken hör också Kuba Roses fotografier. Jag har tidigare ett par gånger skrivit om hennes fotokonst, där smutsig realism blandas med viss surrealism, något som passar utmärkt till dokumentationen från filminspelningen, där det finns mycket rymd, mycket avstånd. I brist på autentiska postsovjetiska miljöer spelades filmen in på Gotland, med sina karga och ödsliga landskapsmiljöer. Det samverkar med Kaisa Sytys essä om begreppet ”seensucht”, att alltså längta efter något som man kanske inte ens har upplevt.

När Kafka skrev sin oavslutade roman Amerika hade han aldrig satt sin fot på kontinenten, något som förklarar varför han låter frihetsgudinnan hålla i ett svärd i stället för en fackla. Sara Stridsberg åkte inte till Tenderloin district i San Fransisco förrän efter att ha skrivit romanen som skildrade Valerie Solanas sista dagar där (Drömfakulteten). När Gabriella Håkansson skrev sin första roman om 1800-talet, Aldermanns arvinge, fick hon i ett tv-program beröm för sina Londonskildringar och antydningar om att hon måste ha åkt dit många gånger för att rekognoscera, men hon svarade lojt att hon aldrig varit där, utan bara tittat på gamla kartor.

Ibland är med andra ord fantasin och kreativiteten viktigare än sanningsanspråken. Och lågbudget kan tvinga fram spektakulära lösningar, som när David Lynch gjorde sin första film, den suggestiva Eraserhead på vad han själv brukade kalla ”no budget”. I det fallet bidrog bristen på finansiering till filmens atmosfär av alienation.

Syty går i dialog med en fiktiv Schmidt om undergången och om vi som lever mitt i den just nu. Schmidt ges några repliker: ”Jag skrev för att stå ut med världen. […] Man skriver om det man inte kan uthärda.” Martin Lagerholm skriver i sin essä inkännande om Schmidts författarskap – han har nyligen översatt ett knippe av hans böcker på Ekphrasis – och kopplar ihop honom med tidsandan efter andra världskriget och kärnvapnens epok.

Karavanseraj, Arne Johnsson, Nirstedt/Litteratur

 

En avslutande fotnot upplyser vad titeln Karavanseraj syftar på: ett värdshus och härbärge för köpmän, ofta belägna i Asien, Afrika och Sydöstra Europa. 1972 släppte gitarristen Santana en LP som hette ”Caravanserai”, men det är, får vi veta, ”en annan historia”.

Karavanseraj är titeln på Arne Johnssons nya diktsamling. För några år sedan återkom han som poet på Nirstedt/Litteratur, med den efterlängtade boken Zoetrop. Dikterna där var tillkomna under ett stort antal resor som utförts under 2000-talet, medan han den här gången tackar Författarförbundet som gett honom ett par veckors vistelse i Aten för att få en ”ingång” till föreliggande bok.

Det är mycket som är bekant för oss som sedan en tid följt Johnssons skrivande – debuten skedde 1985. Ingen svensk poet har väl sedan Bo Setterlind skrivit lika högstämt (post)romantiskt, lika skirt eteriskt. På gott och ont. För ja, det är ett idiom som anammar romantikens förkärlek för en viss typ av abstraktioner, och nej, det är kanske inte riktigt vad den här tiden behöver, när kalenderåret är 2026 och inte 1826.

Men Johnsons lyriska tilltal närmar sig också prosan. Boken är indelad i åtta sviter, som vardera inleds med kursiva ord som singlar ned för boksidan, ljuslätt och fluffigt som inledningsackorden i en Cocteau Twins-låt från typ ”Blue Bell Knoll”-skivan. Där finns också en prolog och en epilog. Dikterna inleds med versal bokstav, och varje enskild dikt avslutas mitt i en mening, utan den avskiljande punkten, för att kedja ihop sekvenserna. Visst, det står en poet fritt att göra som hen behagar, men det kan också närma sig ett maner.

Dikten som inleds ”rastlösheten, oron är en vila, ett plagg att bära var dag” och avslutas ”allt ligger samman” har ett parti som är betecknande: ”Karavanseraj, mitt jag en rastplats för världen. Dyrbarheter, billigvaror, glitter, tung prakt, tankars lätta flykt genom synapser, likt andeväsen genom skogar”.

Dock ska ingen skugga falla på Johnsons ordval, som aldrig låter sökt, trots att han gärna åkallar arkaismer eller bara lite vagt undanskuffade glosor, som ”afton”, ”allsköns”, ”entropi”, ”fraktaler”, ”hugsvalelse”, ”insignier”, ”omhuldar”, ”tillfyllest” … Diktjaget bär oro i sin packning. Ändå, eller just därför, befinner han sig ständigt på resande fot. Minnen och intryck blandas urskiljningslöst, och ofta nog spökar minnet med exakta återgivningar av händelser från barndomen och skoltiden, där ”allt är samtidigt”, ungefär som hos T.S. Eliots ”Burnt Norton”-parti ur Fyra kvartetter. Skrivandet gör sitt bästa för att motverka glömskan.

Den yttre världen kommer med sina störande inslag. Ibland tänker diktjaget på sin pappa. Han ser sig själv i spegeln med missnöje, har aldrig förlikat sig med sitt utseende (en onödig självkritik: när jag började på skolan på 90-talet var samtliga mina kvinnliga kolleger som svensklärare överhövan förälskade i honom, och det var inte enbart för dikternas skull, fick jag veta). Det mesta i dikterna är behagligt, och det finns en viss förnöjsamhet, och det är inte alltid klädsamt. Här finns också en självrannsakan som blir lätt koketterande, eller bara som falsk blygsamhet. Han blir rånad, men förlåter genast tjuven (vem gör någonsin det?). Johnsson nuddar frågor om klass, men förankrar inte sin analys om makten och privilegierna.

När diktjaget skådar framåt i mobiltelefonens kalender (just why?) sträcker sig månaderna: ”april, snart maj, sedan juni, juli, augusti, hur långt bort kan jag se?” Om vi tänker på att Johnsson nu är mellan 70 och 80 år gammal, och förlitar oss på UKONs dikt från Jag är ingen mördare:

Och när man fyllt sjuttio får man vara glad

för varenda månad man får.

Och när man fyllt åttio får man vara glad

för varenda vecka.

Hårda bud! Det är svårt att tänka sig mer disparata poeter än UKON och Arne Johnsson. Nog går det att uppfatta den senares dikter som otidsenliga, men det vore en slö läsning att avfärda honom på så lösa boliner. Dikterna är mångordiga, men också konstruerade på ett mekaniskt sätt, och jag kan inte låta bli att störa mig på formen, att han snuvar oss på inledningen genom att börja med gemen bokstav, som om vi redan befann oss mitt i meningen – samt att avslutningen kapas innan punkten anländer, så att vi även där måste göra halt. Efter att ha läst 73 dikter som alla följer denna mall längtar jag efter något som bryter monotonin.