Hoppas du blir fisk, Anna Nygren, Bakhåll

 

Ni vet vad som brukar sägas om författare som är produktiva (Lex Joyce Carol Oates): de kallas grafomaner, och en konsensus har ersatt all kritisk läsning och ersatt den med förväntan på en ojämn litterär kvalitet. Därav uppfanns styggelsen ”mellanbok”, som förklaring till att stora författarskap ibland behöver kosta på sig att innehålla också svagare eller mer mediokra böcker.

Nå, detta för mig till den flitiga Anna Nygren, som redan innan året hunnit halvvägs gett ut fyra böcker på lika många förlag (tidigare en diktsamling på engelska, en roman, samt en teaterpjäs). Nu utkommer på Bakhåll diktsamlingen Hoppas du blir fisk. Den är en del av ett pågående undersökande arbete, där jag förra året tog del av en märklig uppläsning/performance på Smålit i Jönköping – säkerligen det mest besynnerliga jag upplevt på denna litterära festival.

Titeln utgår från en felskrivning från brodern när Nygren var intagen som patient. Åtskilligt av modernismens litteratur kan ju härledas till sådana medvetna och omedvetna misstag och språkliga läckage, som James Joyces neologism ”doktator”. En liten del av boken publicerades som särtryck i Pamfletts serie med poesihäften häromåret. Och genom boken får vi följa fiskens anamnes och etymologi, och dess funktion religiöst, kulturellt och kulinariskt. Associationerna tar många vägar, och det är inte utan att man erinrar sig David Foster Wallaces skämt om två fiskar som simmade i ett vatten och mötte en annan fisk som frågade: ”Hur är vattnet i dag?” De två fiskarna simmade vidare, tills den ena frågade den andra: ”Vad fan är vatten?”

Nygren placerar sitt skrivande i en tillåtande form som värjer sig mot det genomtänkta. Man bör inte missa fotnoterna: ”stör-ningen binder diagnosen till havet. stören kan vara en enstöring också, stören kan vara en mångstöring också. havet kan vara en Risk och en Fisk – FN säger på internetz: ’Friska hav är grunden till allt liv’ &/men jag tänker: ”stör-ningen är grunden till livet, jaha ja.” Homofoner och homonymer tar plats, liksom allitterationerna, i ett kollage som allt mer tar formen av ett lapptäcke.

Det handlar också om ätstörningar och autism, om kommunikation och hur lätt den korrumperas och faller sönder i missförstånd. I Ibsens pjäs Ett dockhem får Nora besök av fru Linde som frågar henne hur Noras man Helmer mår (det antas att han lidit av syfilis eller annan diffus v.s.), och får svaret – peak Norge!: ”Frisk som en fisk!” Det skapas också trådar till Nygrens tidigare böcker, där tårarna är skrattets mor, och tramset bor granne med depressionen.

Vad ska då denna metod kallas? Det är ett konstnärligt skrivande, en poetisk utforskning. Jag vill kalla det ett performativt skrivande, utan att ge det beklagliga konnotationer till den menlösa debatten om performativt läsande. Det är ett anarkistiskt språkbruk, där riskzon kan övergå i friskzon, och där det fisklika blir norm:

en kyrka av fiskar

inuti fittan

läser fiskarnas läppar

råka svälja

Ja

följer

Ja

ner i djupt ner i djupa jag-ande spår av

fisk

i sand i asfalt försäljer

fattar fenan med handen

fiskarnas kyrka

en bön för en ö

en krok inuti örat

Det krävs utsökt språkkänsla för att ro i land en så sprattlande fångst, men Nygren är konsekvent i sitt motivval och i sin stil, samtidigt som hon är oförutsägbar utan att bli opålitlig. Som Flannery O’Connor outröttligt försökte påpeka måste en författare förflytta sina gränser mot mysteriets gränser, och Nygren skriver nog under på den typen av poetiska kontrakt. Hon har skrivit en slags Moby Dick där valen förvandlas till fisk, och där frågan ”behöver fisken vara god” lämnar plats för frågan ”behöver fisken vara gud”.

Aphrodite, Pierre Louÿs, översättning Ernst Lundquist, reviderad och utökad av Hillevi Norburg, Alastor Press

 

Vad sägs om en fransk dekadent roman från slutet av 1800-talet? Som vanligt är det pålitliga förlaget Alastor Press som har hittat ett av dessa svårmodigt skimrande fynd. Författaren är Pierre Louÿs, och titeln är Aphrodite. Den kom i original 1896, och redan 1899 kom den i svensk översättning signerad ”E.T.” [sic!], och 1906 kom Ernst Lundquists översättning, som nu ges ut reviderad och utökad av Hillevi Norburg, som i transparensens namn redovisar för hur tidigare utgåvor saknat vissa partier.

Annars har Louÿs översatts lite då och då, med titlar som Kvinnan och dockan och Rumporna (återutgiven som Mammas tre flickor), samt Kvinnan och sprattelgubben, som filmatiserades av Luis Buñuel som Begärets dunkla mål (mästerverk!). I Kristoffer Leandoers antologi Slut, med fokus på den här synnerligen fruktbara perioden i fransk litteratur, fanns sju rolldikter av Louÿs, och det är en bra uppvärmning för läsningen av denna besynnerliga roman.

Handlingen, som utspelar sig i antikens Egypten under grekiskt styre, är lätt att sammanfatta. Skulptören Demetrios är levnadstrött, trots att han är drottningen Berenices gunstling. Hon är den mer kända Kleopatras halvsyster. Platsen vimlar av kurtisaner – lyxprostituerade – och den mest behagfulla av dem, Chrysis, ger Demetrios ett uppdrag för att han ska bli hennes: stjäla en kam, en spegel som Sapfo en gång speglat sig i, samt ett pärlhalsband. På köpet tvingas han till mord, men – vad gör man inte i kärlekens – eller åtråns – namn? Chrysis säger svårmodigt till honom: ”Jag begär inte att du skall älska mig. Jag är trött på att vara älskad. Jag vill inte bli älskad. Jag vill bara att du skall hänge dig åt mig.” Hon vet något om den makt som kommer med attraktionen, och det överläge den älskade har gentemot den som älskar.

Konstnären står bortom gott och ont. Eller är det bara frågan om en ny nivå av dagens populariserade ”self-care”? Libertinernas slagord handlade förstås om att sätta den egna njutningen först, till varje pris, och att göra vad man behagade. Samtycke var inte uppfunnet. Här är en av kurtisanerna i åldern mellan tio och elva år. Medan jag läser romanen nås jag av nyheten att den norska bonusprinsen, kronprinsessan Mette-Marits son, dömts till fyra års fängelse. Vissa saker är konstanta, och Louÿs väver samman antiken med sin egen tidsperiod, som inte saknade sina kurtisaner. Inte heller livsledan är någon ny uppfinning – men kanske många av dagens glåmhögar till melankoliker kunde ha nytta av att läsa en så utsökt dyster roman som denna? Här finns en viss förnimmelse att allt är förlorat, förgäves och för sent. 

En av de tankar Louÿs prövar är att böcker innehåller en rad som är värd att minnas, men aldrig två, och jämför det med människor: kanske har vi bara en enda sak att säga? På samma sida (156) läser jag en rad, som jag genast utser till denna boks minnesvärda rad: ”Jag känner honom för väl, alltså känner jag honom illa.” Till det moderna hör att man stundtals pläderar för att allt sex inte måste innehålla penetration.

Jag upphör inte att imponeras av Alastor Press arkeologiska utgrävningar. Nog har Norburg fått använda en fin borste för att putsa bort en del språkligt damm, men bevarat ganska mycket av ett arkaiskt stilideal. Men hon väljer just att ersätta begreppet ”hetär” med det mer noggranna ”kurtisan”, som signalerade en folkligare börd. Det är en översättning som har behållit patinan, men också varit lyhörd för ett idiom som blir läsbart även på 2000-talet.

Det här är ett ungdomsverk. När Louÿs var i trettioårsåldern slutade han publicera sig. Däremot lämnade han 400 kg skrifter efter sig vid sin död 55 år gammal. Till den här vrålsnygga utgåvan (signerad Beatrice Bohman och Martin Andersson) – låt dig för en stund hypnotiseras av omslagets färgsättning och typsnitt! – hör Hans-Roland Johnssons omsorgsfulla förord. Louÿs namn förekommer flitigt i litteraturen kring André Gide och Oscar Wilde (som tillägnade sin franska pjäs Salome till honom).

Johnsson jämför honom med markis de Sade och ser honom som en bro mellan författare som Choderlos de Laclos och Georges Bataille, och i förlängningen Michel Houellebecq. Här nämner jag bara en handfull namn – Johnsson nämner fler – och det slår mig: varför är svensk erotisk litteratur så fattig när man jämför den med den franska. Visst, Rut Hillarp skrev några lysande romaner kring 1900-talets mitt, och går vi tillbaka till Louÿs tid hittar vi förstås Ola Hanssons Sensitiva Amorosa. Men nog är det tunnsått annars med svensk litteratur som kan mäta sig med titlar som denna?

A Suit or a Suitcase, Maggie Smith, Washington Square Press

För oss som tar popmusik på dödligt allvar finns få saker som kan döda ens intresse lika mycket som att en artist blir megastor. Skojar. Vi vill inte ha tillbaka det elitistiska grindvaktsystem som gällde på 90-talet. Hur är det med poesin? Rupi Kaur har i takt med att läsar- och följarskarorna nått miljontalet fått klä skott för mångas raljanta kommentarer att hon skriver klyschig kylskåpspoesi.

Därför är jag vankelmodig inför Maggie Smiths nya samling A Suit or a Suitcase, eftersom hon kallas bästsäljande författare. Hon har en diger verklista, fast de flesta av titlarna låter som banala klichéer: Pep Talks & Practical Advice for the Creative Life, My Thoughts Have Wings (ugh!), You Could Make This Place Beautiful … Omslaget är också ett misstänkt AI-generiskt plagiat på någon av Magrittes surrealistiska målningar (gör inte han också sig bättre som kylskåpsmagnet?). Många respektabla namn har bidragit till blurbs: Diane Seuss, Roxane Gay, Elizabeth Gilbert, Ann Patchett, Leslie Jamison, Ilya Kaminsky, Ada Limón. Och ändå är det här en så tam bok!

Boken inleds med ett hemsnickrat motto: ”for the me of me / & the you of you”. Men snälla nån – hur inställsam och pretentiös får man vara? Här föreställer man sig poeten och läsaren lägga sina pannor i djupa veck medan de kisar mot horisonten och ser lagom svårmodiga ut. Varje dikt ger samma reaktion hos mig: jaa, det här var väl … tänkvärt? Det är snäll poesi som inte vill någon eller något illa, men det är bara så beskedligt. Jag ser framför mig läsare som suckar inombords medan de tänker: ”det här ska man läsa långsamt, smutta på dikterna”.

Men det är inte tankar: det är imitationen av tankar som Smith sysslar med. Så här avslutas en dikt som heter ”Vision”:

           I’m not moving

anything, only marveling

           that each eye,

 

                  so close to                                                                                                                

          the other,

 

has its own view.

Det Smith gör bra är att få det att likna poesi. Men att göra som här, låta raderna singla ned, innebär inte att dikterna går att jämföra med Hölderlin, eller Louis MacNeice, för den delen. Under läsningen slår det mig att jag en gång läst en strålande dikt av Smith – ”Good Bones” – som i sitt verserade ursinne kan erinra om Philip Larkins infama ”This Be The Verse”. Inget i den här nya samlingen är jämförelsevis lika bra som ”Good Bones”. I stället får vi rader som dessa:

                            As a child I believed

so fiercely in the power of my own mind,

 

when I thought apple, I half expected

a real one, large and red, to appear

 

in my hand. Now I know better. I talk

to myself. Sometimes I even answer.

Förlåt, men det här är inget annat än triviala plattityder. Eller som det står i dikten ”Self-Portrait as an Incomplete List of Mysteries”: ”What I am to the poem if not its parent. […] How language is one moment gold, one moment tin. Then / precious again. Then cheap, insufficient.” Hur blir sådana tankar angelägna för mig som läser?

USA har en märklig tradition att lyfta fram den här typen av poesi; jag har ytterst svårt att föreställa mig en svensk författare komma undan med något så här beskedligt utan att det skulle kallas pekoral. Det blir poesi för de som inte normalt gillar poesi. Det finns här också en präktighet som jag bara kan uppfatta som avskyvärd. Beklämmande nog hittar jag boken på mitt lokala bibliotek, som inte annars anstränger sig för att fylla på förrådet med samtida amerikansk poesi. Bättre kan ni.

Vid Grand Central Station där satt jag och grät, Elizabeth Smart, översättning Ingegärd Martinell, Modernista

 

Med visst mellanrum på drygt tio år eller så utkommer Elizabeth Smarts roman Vid Grand Central Station där satt jag och grät i nya svenska utgåvor. Ingegärd Martinells översättning kom 1987, och jag har läst en pocket från 1989, med ett förord av Heidi von Born. Den har också utkommit 2003 i serien En bok för alla, och i Lind & Co:s serie 1900-talsklassiker 2014, med Annina Rabes förord. Och nu 2026 i Modernistas tappning, med Yuikiko Dukes förord. Den anländer i anslutning till den lilla volymen med dikter som Ellerströms nyligen publicerade.

Poesin i all ära, men Smarts rykte vilar på denna roman, som aldrig riskerar att falla i glömska. Huvudpersonen är en kvinna som är hopplöst förälskad i en gift poet. I verkligheten hette han George Barker, numera totalt bortglömd om det inte vore för Smarts roman. Den är en höjdpunkt i den kanadensiska litteraturhistorien, fullt jämförbara med Margaret Atwoods allra yppersta romaner samt Marian Engels Björnen. När Literary Review of Canada för tjugo år sedan listade Kanadas 100 viktigaste böcker fanns Smarts roman oförklarligt nog inte med. Därför kan jag inte helt dela Dukes optimistiska ord att hon fått ”den uppmärksamhet hon förtjänar”.

Romanen, för enkelhets skull kan vi kalla den Vid Grand Central Station …, publicerades 1945, men det var en återutgivning 1986, samma år som Smart dog, som gjorde den odödlig. Den fångar in mig som läsare redan från början, men ändå stegras intensiteten genom de tio kapitlen. Det allra sista kapitlet är allra mest extatiskt och upphöjt. Superlativen kan få en att dra paralleller till pekoralet – som Duke gör i förordet – men klyschorna är medvetna markörer i en färd mot galenskapen. Det är en egenskap den delar med andra romaner där kärleken övergår i vansinnig besatthet, där det bombastiska är en del av estetiken: Goethes Den unge Werthers lidande, Brontës Svindlande höjder, Nabokovs Lolita. Om 2000-talet har tillstymmelsen till en lika farlig balansgång mellan förälskelse och besatthet är det kanske Bret Easton Ellis Skärvorna.

Hos Smart handlar kärleken om att upphäva gränser. Den sexuella attraktionen tar – liksom präriebranden – ingen hänsyn. Inte heller är den sofistikerad eller fin i kanten. Den är primitiv: ”han kommer aldrig i närheten av mig utan att varenda droppe i mitt blod lystrar.” En kyss i pannan förvandlas lätt till ett damoklessvärd. Och Smarts prosa är tät på metaforer:

Jag är slagen till slant, snärjd i min säng, hemsökt av ett helt menageri av begär: en duva äter mitt hjärta, en katt kravlar i mitt köns grotta, i mitt huvud lyder hundar en domptör som inte ger signal till annat än ödeläggelse medan timmarna prövar min uthållighet med ständigt stegrad tortyr. Om jag skrek, vem skulle då höra mig i änglars härskara?

Mer än en roman att läsa för sitt narrativ och dramatiska bå[n]ge är det en roman att umgås med, för sina blixtrande insikter och kategoriska utsagor: ”kan man se en tändstickas låga när man brinner i solens armar?” Det är inte konstigt att Morrissey under hela 80-talet plundrade den här romanen på godbitar till sina sångtexter.

Den som tycker att hyperbolen är en farlig kamrat vill nog resa invändningar. Varför tar sig berättarjaget inte bara samman? Måste hon överdriva så här? Men hon lever ju i ett rike som kärleken har skapat, och kärleken är en diktator. Hur berättarjaget ser på världen kan för all del erinra om diktjagets upplevelse i Kellgrens ”Den nya skapelsen”:

Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval

Smart är skicklig på att gestalta ambivalens, där både omnipotens och maktlöshet är starka drivkrafter hos kvinnan som är insnärjd i kärlekens besatthet. Verkligheten var förstås inte lika ljuv, något som kan anas mellan raderna, men som hon för stunden helst blundar för. Det är kärleken som självbedrägeri och fiktion. Så anländer polisen som vill arrestera dem för att de lever tillsammans utan att vara gifta, och absurda protokoll uppförs mellan polis och poesi, där förhören interfolieras med citat ur ”Höga visan” från Bibeln, och där det värsta som finns för staten är att vara kommunist, pacifist eller lösdrivare.

Här finns också viss självdistans, så om man kritiserar Smart för att vara överdriven i sina anspråk och i sitt språk missar man humorn (”logiken är inte kärlekens springpojke”). Berättaren är ju medveten om att hon gör sig löjlig med sina utfall, men det är en del av poängen, att låta sig svepas med och bli – ja, patetisk, om man låter orden vibrera mellan sin ursprungliga betydelse av ädla känslor och i sin nuvarande form som svulstig. Mer än något annat försvarar hon rätten att inte behöva vara konform och ordinär: ”Smöret har gått upp tio cent. Människan har gått ner i pris.”

Smarts roman är också ett försvar för existensen, med sitt uttalade ”jag finns, jag existerar, jag lever”, kort sagt: jag ”ÄR”. Berättarjaget förutsätter att hon har 40 år kvar av sitt liv – Smart själv skulle leva i 41 år efter att romanen publicerades. Varje kapitel skruvar upp intensiteten, och då övergår romanformen till att bli ett libretto.

Magnolia. Hennes berättelse, Lucija Stupica, översättning Henrik C. Enbohm, Rámus

 

Hur fungerar minnen? De är oräkneliga – och oberäkneliga. Mest handlar det väl om att minnen skapas inom oss – för att återställa något förlorat eller reparera något som är skadat, men det vi inte vill tänka på anmäler sin närvaro hur mycket vi än försöker förtränga det. Så ja, minnen är väl bra att ha, men då och då behöver vi vaska oss i floden Lethe – för vår sinnesnärvaros skull, om inget annat.

Slovenska poeten Lucija Stupica bor i Stockholm och har översatt en del av den svenska prosan till slovenska: Ia Genberg, Sara Gordan och Elin Cullhed, med flera. Senast hon översattes till svenska var 2021 års Flyktpunkter, översatt av Henrik C. Enbohm och Iva Klemencic. Nu har Enbohm på egen hand översatt hennes nya diktsamling Magnolia. Hennes berättelse, med god hjälp av poeten själv.

Dikterna liknar korta prosatexter och utges vara en framställan inför ”Ängslans kommitté” som en vädjan från ”Avdelningen för kvarglömda föremål”. Minnena sträcker sig mot en barndomen där pennalismen på skolan samverkar med hjärntvätten. Samhälleliga förändringar samverkar också med de förskjutningar som sker inom oss på individnivå. Platser byter skepnad, och nya områden och stadsdelar byggs på ödemark. Hur går det med minnena då? Något liknande sker väl med oss när vi minns – det är nya erfarenheter som har ersatt de gamla och trängt undan den mark där minnena annars hade tillåtits husera fritt.

Hos grannen planteras en magnolia. Släktingen Anton Viktor Stupica figurerar. På felaktiga grunder anklagades han för att ha stulit en värdefull tavla av den italienske barockmålaren Luca Giordano. Han dog 1973, två år efter att Lucia Stupica föddes. Dikterna tar krönikans form, men Stupica är inte enbart ute efter att slunga nostalgiska blickar bakåt. Ett samhälle kan ägna sig åt aktiv glömska; när vi själva sysslar med sådant kallar vi det ”selektivt minne”.

Jag märker att jag avstått från att citera ur boken – kanske för att det är missvisande att bryta loss stycken från en så förtätad och sammanhållen text. Visst fins det också starka enskildheter: ”när inga ord längre finns kvar tar vansinnet vid.” Eller: ”Till vilken nytta är dikter när / pausen blir till tystnad?” Men det är svårt att återge upplevelsen av att läsa de här dikterna, som sällan landar i något som liknar självlysande sentenser, utan mer ägnar sig åt att vårda minnets sköra natur och bevara dess dimridåer, vilket inte alls är samma sak som att kapitulera inför dess oinskränkta makt.

Lucija Stupica skriver en poesi som får en att tänka bättre tankar. Hon slår också upp dörrar i ens egna minnen – dörrar som man försett med rejäla lås, men vad förmår sådana mot så här starka dikter? När som helst kan vi tappa koncepterna:

Förnuftet? Det är inte bestående,

snarare som en muskel, ibland lite

mer ansträngd, andra gånger likt en

kvarglömd klädtrasa som fladdrar

i vinden. Diktandet, den där sköra

företeelsen. Är det allt, undrar ni?

Brev från Massachusetts, Åsa Ericsdotter, Vendels

 

Ryktet gör gällande att Lukas Moodysson i många år spanade efter alla debutantporträtt i Svensk Bokhandels vår- och höstkataloger, för att se att hans rekordunga debut – 18 år gammal med Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner 1987 – inte skulle slås av någon yngre. Rekordet tangerades väl när Åsa Ericsdotter var lika gammal med sin debut Oskyld 1999. Då var jag färsk gymnasielärare, och häpnade över hur bra någon i samma ålder som mina elever kunde skriva.

Ändå har en gnagande misstanke förföljt mig, att det alltid funnits något oförlöst hos den här författaren – det har aldrig riktigt lyft. Hon skrev för tio år sedan en intressant dystopi, Epidemin, som möjligen var för mycket idéroman och för lite formmässigt utmanande. I en av dikterna i den nya diktsamlingen Brev från Massachusetts beklagar sig diktjaget över journalister ”som aldrig frågar om form / utan om idéer”. Kanske svenska författare i allmänhet får skylla sig själva för dessa frågor, som kunde ha undvikits av mindre idéburna intriger och mer spännande estetiska avvägningar.

Nu bor Ericsdotter sedan en tid i USA, och medan flera av hennes tidigare böcker har varit i den prosalyriska genren skriver hon nu mer renodlad lyrik. Dikterna kretsar kring ett jag och ett du, ibland ersatt av ett hon och ett han, men också grannar, vänner, familjemedlemmar. Diktjaget utför en poetens protest och lyfter barnen från skolan, som en stilla revolt över det konforma som poesin skyr.

Ericsdotter är bra på att teckna porträtt av det som håller på att gå förlorat: ”Det var sommar, jag minns lukten av lack / Ditt halvfärdiga, halvbeboeliga hus / Men vi betyder inget för varann”. Vaga sjukdomssymptom anas, och det hela antar dagbokens form, det som under våren varit föremål för en infekterad debatt om dess brist på litterär kvalitet. Men snälla nån, gör din läxa: en bra bok är en bra bok är en bra bok.

Det finns något skirt över Ericsdotter lyriska röst, även när hon tar i och skildrar brutaliteten i uppbrott och sexuella situationer. Här finns definitivt starka enskildheter när det hårda bildspråket går mot våldsamma konklusioner: ”Solvändan råmade i gallgult”. Det kanske tangerar det sökta (eller bara blir en beskedlig variant av Tranströmers råmande natthimmel från dikten ”Eldklotter”), men det blir också uppslitande och förtroendeingivande.

I den kärleksrelation som skildras är allt besudlat, och kärleksminnena har långa tentakler. Ericsdotter har ibland en utsökt precision i sina iakttagelser – ”Att älska dig var is så tunn att djuren tog omvägar” – men ibland också en viss stillastående rytm. Att ärligheten alltid är skoningslös illustreras i en dikt om ett barn som kommer hem från skolan med en dåligt utförd teckning, och det fiktiva diktjaget bryter med föräldraöverenskommelsen och vägrar ljuga fram meningslöst beröm, utan ”klappade honom på huvudet som en valp / man inte tänker behålla”.

I dikterna eroderar tillvaron, likt minnet hos en dement granne. Här finns många porträtt i miniatyrens form, men jag har svårt att föreställa mig en femårig blivande poet se en påfågel med intrycket att den är ”kleinblå”. Bäst fungerar dikterna när Ericsdotter skriver om åtråns lockbeten och det pris som måste betalas. I en av dikterna säger en manlig älskare att han äter diktjagets kön ”’som en glass’”, och det kallas ”[e]en usel poets metafor”, men är det inte bara en blinkning till det otroligt fantasilösa som sades av en av de manliga deltagarna i årets Gift vid första ögonkastet?

Cover-albumet. En musikalisk berättelse, Sven-Erik Klinkmann, Nostos

 

Utan empirisk bevisföring: visst var coverskivorna en vanligare företeelse förr? Jag minns hur många av de artister som jag följde under 80-talet valde att göra coverskivor kanske i syfte att få inspiration till att förnya sin musik – åtminstone tänker jag att Nick Cave and the Bad Seeds ”Kicking Against the Pricks” och Siouxsie & the Banshees ”Through the Looking Glass” hade den funktionen (båda skulle ju strax därpå göra några av sina bästa album).

Men i många fall fungerar coverversioner ungefär som liveskivor eller remixer: man lyssnar på dem en gång – i pur nyfikenhet – och sedan går man vidare, tycker att det där var väl ”trevligt” att lyssna på, men hellre går jag till originalet, även om undantag finns, som Johnny Cashs Nine Inch Nails-cover ”Hurt”, och förstås Cat Powers många lyckade försök att göra något nytt av även uttjatade låtar.

Finlandssvenska Sven-Erik Klinkmann har i flera böcker ägnat sig åt att analysera populärkultur, och har skrivit fint om 60-talets musikscen. Han är en nestor med en gedigen bildning och kombinerar det med ett fans genuina förmåga till hänryckning. Nu har han skrivit en bok som tar ett grepp om artister som mer konsekvent gör covers: Cover-albumet. En musikalisk berättelse skildrar tolv cover-album genom historien, i kronologisk mening från Ray Charles till Bruce Springsteen. Även om man som jag inte är helt begeistrad i fenomenet coverlåtar är det en högtidsstund. Även kalenderbitaren har mycket att inhämta här!

Ämnet är ganska försummat i forskningen kring pop- och rockmusik, där det förstås har högre status att ägna sig åt artisters originalinspelningar. Många hitlåtar är covers – ibland på ett incestuöst sätt, som när norska a-ha gjorde en cover på sin egen ”Take On Me” när första versionen floppade (förklarligt när man hör hur illa producerad den är i jämförelse med den senare hit-versionen), eller när alla hårdrocksband på 80-talet – Lex Whitesnake – spelade in sina egna gamla låtar på nytt för att ge dem ett ”häftigare sound”.

Här finns mycket att lära. Det glädjer mig att Klinkmann till skillnad från 99% av alla svenska popskribenter vet att bandnamn får sin engelska bestämda artikel med gemen bokstav, således the Beatles och the Cure, inte – ugh! – The Beatles och The Cure. En petitess, men någon måste bry sig om sådant i dessa korrekturläsarnas oförlovade land. Det Klinkmann ägnar sig åt är en slags populärkulturell arkeologi. Analyserna är initierade och ofta intressanta, och valet av artister är inte helt förutsägbart. Här finns förstås the Band och Beach Boys, men vad sägs om att hälften av artisterna är kvinnliga? Det hör onekligen inte till vanligheterna i böcker av det här slaget, men det är tillfredsställande att se namnen Roberta Flack, Laura Nyro, Bette Midler, k.d. lang och Cher. Fast, visst hade jag gärna läst Klinkmanns analys av Cat Powers två coverskivor, eller hennes senaste album, där hon återskapar Bob Dylans famösa konsert 1966 i Manchester, där en röst i publiken skrek ”Judas!” när han pluggade in elgitarren. Allt var inte bättre förr – men … roligare?

Kapitlen avslutar Klinkmann med två frågor, som rudimentärt besvaras: ”Vad ville artisten uppnå med sin coverskiva? Vad uppnådde artisten?” Det ges också utrymme för lite rolig kuriosa vid sidan av – som att innan Bette Midler slog igenom uppträdde med Barry Manilow som pianist. Eller att hon då spelade på ett badhus för homosexuella, och som frekventerades av Mick Jagger, Andy Warhol och Alfred Hitchcock med flera. Eller att k.d. langs cover-album ”Drag” från 1977 var en temaskiva där alla låtar handlade om rökning.

Det ges också utrymme åt fyndiga beskrivningar av vad som gör Brian Wilson till en så intressant artist: ”På ett sätt påminner hans grepp om musiken om det som gjort Walt Disneys värld så stark och viktig för många: fantasins möjligheter till flykt, i betydelsen att fly den grå vardagen och flyga ut på imaginära vingar”. Impopulär åsikt, men kanske det är svårt att se Beach Boys som ett the Beatles för mer sofistikerade popfans?

Lika mycket gillar jag kapitlet om Chers ABBA-skiva, där Chers röst liknas vid ”Medusans förstenande blick” (med viss hjälp av autotune). Cher i all ära, men vad sägs om Portisheads helt magiska cover på en av de låtar Cher gör på sin ABBA-skiva, alltså ”SOS”? De gjorde den i anslutning till att den brittiska Labour-parlamentarikern Jo Cox mördades 16 juni 2016, alltså för tio år sedan i dag: det är en version som i ett slag kan få mig att helt ändra uppfattning om värdet och nödvändigheten av coverversioner.  

Skogsinteriör med räv och andra dikter, Mona Høvring, översättning Jonas Rasmussen, Palaver Press

 

Norska poeten Mona Høvring är en rutinerad räv, som debuterade redan innan förra århundradets slut, och har gett ut tretton böcker. Den senaste, Skogsinteriör med räv och andra dikter, utkommer nu i Jonas Rasmussens översättning. Det råkar falla sig så att jag läser den i anslutning till Lisa Gidlöfs nya diktsamling, som också den sysslar med övergångar mellan människa och djur. Befinner vi oss verkligen så långt ifrån varandra?

Inte inom poesin. Høvring skildrar en värld som blir till. En flicka väcks också till liv, bland annat genom läsningen av Clarice Lispectors debutroman Nära det vilda hjärtat. Ett vilt hjärta är kanske en förutsättning för den som ska umgås så här intimt med naturen, men frågan är om det vilda hjärtat är något man erövrar eller om det bara kommer till en.

Hur ska då dikter som dessa förstås? Jag tror att många begår det misstaget, att de söker en omedelbar förståelse. Det är mycket mer fruktbart att inspireras till att göra sig mer mottaglig för naturen – då blir också den något vi kan lära oss att förstå på dess egna villkor, och det är väl så en ”förståelse” för poesin också kan uppnås, eller hellre uppstå – genom mottaglighet. Så uppfattar jag Høvrings argumentation som stillsam men uppfordrande.

Hon går på upptäcktsfärd i floran och faunan. Det lockar, inte minst eftersom vi befinner oss i en civilisation som bli dummare och dummare. Det vi kallar ”kultur” har sjangserat. Klart som fan att naturen blir ett bättre alternativ. Den besjälas med osviklig konsekvens. För Høvring ter sig skrivandet som livsavgörande:

Räven, den springer och springer,

utan vila, utan bön,

bara den bittra och grymma natten,

bara den sömnlösa, morrande skogen –

flickan har aldrig älskat

andra rävar än den.

Mare Kandre skrev: ”det ler så mörkt i skogen”. Hos Høvring morrar skogen alltså, och det är två starka indicier på vad som riskeras för den som vill vara (i) skogen. På ett plan är djuren omedvetna, men på ett annat plan är de ju oändligt mer begåvade än vi människor. När influencern Alexandra Nilsson i tv i våras sa att hon hellre skulle rädda livet på sin hund än på ett okänt barn fick hon förstås kritik, men det är en uppfattning värd att ta på allvar, så länge vi slutar gulla med djuren. Tänk på djurskötaren som blev uppäten av vargarna på Kolmården 2012, eller ”Grizzly Man”, som 2003 blev uppäten av björnar som han fram till dess trott var hans vänner.

Det här är dikter som får mig att tänka på Ingela Strandbergs sena poesi, alltså den som uppmärksammar täta band mellan människa och djur. Här finns även en samvaro med det mystiska, i dikter som tillåts svikta och inte ge efter för frestelsen i förenklingar. Det finns något hoppfullt i hela anspråket, och det är ingen liten sak att lära ut en ny blick på djuren. Det liknar en folksaga med flickan och räven, och det fabelaktiga förstärks av en myra som säger:

av hela min tyngd ska jag visa dig

vägen till en plats utan suckar och skuld,

där kan du öppna en dörr i vinden

och skicka mig ett brev,

i brevet ska du skriva

ett enda ord: Förtrollning

Så visas vad allt går ut på: aktsamhet och ödmjukhet.

Høvrings dikter antar stundtals formen av haiku, både till form och innehåll. Men hon går flera steg längre, när hon skildrar hur den troskyldiga uppfattningen om något okränkbart får ett brutalt uppvaknande, som leder till ny kunskap. Då kan dikterna också frammana en ny slags andlighet: ”När vinter smälter och rinner undan och björnen vaknar i idet – då / återuppstår tron, då rör den på sig, mager och hungrig och redo för tvivel.”

Repatriering, Ève Guerra, översättning Lisa Marques Jagemark, Tranan

Albert Camus föddes i Algeriet 1913. Han debuterade med romanen Främlingen 1942. Inledningen är emblematisk: ”Mamma dog i dag. Eller i går kanske, vet inte.” Ève Guerra föddes i Kongo-Brazzaville 1989. Hon debuterade med Repatriering 2024. Inledningen: ”Det var den dagen han dog, när ljuset från trädgården sken in genom perspektivfönstren.” Mammans död hos Camus blir pappans död hos Guerre, och det finns uppenbara likheter mellan dessa två romaner. Inte minst den litterära kvaliteten.

Huvudpersonen Annabella Morelli har en fransk pappa och en kongolesisk mamma. När hon var barn övergavs hon av mamman, och har knappt sett röken av henne sedan dess. Pappan – en sorglös alkis med våldstendenser – tar hand om sin dotter efter bästa förmåga. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Dottern söker sig tidigt till gränslöst beteende med sex och alkohol, innan hon åker till Lyon och börjar studera till lärare. Nu får hon höra att pappan dött i en arbetsplatsolycka i Kamerun. De har inte haft kontakt på några år, men hon anstränger sig för att återbörda kroppen till fransk mark: en repatriering, med andra ord (det SD kallar ”återvandring” har samma ursprungliga ord).

Samma dag som Annabella får dödsbeskedet gör hennes kille slut med henne. En skillnad mellan henne och Camus protagonist Meursault är att hon gnags av sitt dåliga samvete – inte obefogat, eftersom hon agerat högfärdigt och egoistiskt under en stor del av sin uppväxt. Hon är jämnårig med sin författare, som också flydde från Kongo-Brazzaville som barn under inbördeskriget 1998 och är utbildad lärare i latin, klassisk grekiska och franska. Likheterna mellan Annabella och Guerra är knappast tillfälligheter – i så fall ett av de mest obarmhärtiga självporträtt jag har läst – men främst är det en skildring av ett barns sorg över uteblivet föräldraskap: ”Mamma säger att jag föredrar min far, och kanske har hon rätt: jag är ett barn som föredrar makt.”

Händelseförloppet växlar mellan nutid och dåtid, med en barndom som störs av oegentligheter. De mörka minnena konkurrerar med de ljusa. Guerra är bra på att med målande detaljer återge känslor, som när en av mammans sällsynta stunder då hon visar närhet till sin dotter skildras så här: ”hon slet mig från kudden och hundlukten, och jag lät huvudet vila mot hennes axel, och hennes kind, sval som fönsterrutorna på morgonen, smekte min panna.” Kanske bara ett ensamt barn vet hur kall en sådan fönsterruta är i relation till mammans kyla.

I nutid ställs hon inför den krångliga byråkratin när hon försöker få hem sin pappas kropp. Inte lätt när hon inte har betalat månadshyran på ett halvår, och har mindre än 50 Euro på bankkontot. Hon är rotlös, och det är svårt att förstå varför hon kämpar så hårt för att få tillbaka liket av en pappa som uppenbarligen inte brydde sig om henne, om man inte tar med det i beräkningen, att hon varit så totalt övergiven i stort sett under hela sitt liv. Hon snärjer in sig i svårhanterliga lögner, som väl även det är ett sätt att hantera trauman på.

Allt det här förmedlar Guerra på ett splittrat språk, motiverat av Annabellas trauma. Prosan vittrar sönder över boksidan – det kan erinra om Max Porters suveräna sorgebok Sorgen bär fjäderdräkt. Översättaren Lisa Marques Jagemark arbetar förtjänstfullt för att detta kaosnarrativ ska återges på lämplig svenska – inget okomplicerat arbete, misstänker jag. Så när tillvaron går itu kan språket hänga med. Annabella gör sig av med sina böcker, för de kan inte hjälpa henne i sorgearbetet. För vad förmår litteraturen när den ställs mot verkligt lidande?

Att Guerra också har gett ut poesi förvånar inte. Det här är en roman som passar oss som fortfarande tycker att poesin är överlägsen prosan, men kan göra undantag för romaner som denna. Som barn upptäcker Annabella Baudelaires dikter, men redan innan dess har drömmen om att bli författare väckts. Fast ”väckts” är nog fel ord i sammanhanget. Vissa människor är nog bara födda till att skriva – åtminstone när de skriver så här okonventionellt bra. Det här är inget mindre än en originell och stark roman.

I rabarberskogen, Lisa Gidlöf, Vendels

 

De uniformt formgivna böckerna i Vendels poesiutgivning har fått ett lite nytt och mer påkostat utseende, med avtagbart omslag. Glädjande nog är formatet detsamma: det här är böcker som passar ypperligt för att ta med sig på korta utflykter.

Två av förlagets tidigare böcker har haft Lisa Gidlöf som avsändare. Debuten 2020, Flickan, var mycket lovande, och Intill haren, inuti haren från 2022 infriade många högt ställda förväntningar. Vådan av att tillhöra ett litet förlag blir – inbillar jag mig – att böckerna får svårt att nå ut till läsarna. Nu kommer tredje boken, I rabarberskogen, och den förtjänar att bli läst från skott till koja. Men kommer det att bli så?

Här är det fråga om dikter som utgår från ett specifikt ämne – för att ta ett aktuellt exempel är det en metod som också Ylva Gripfelt tillämpar i sin nya bok Man gråter. Att så konsekvent hålla sig till ett enda ämne kan förstås leda till en begränsad utblick, men Gidlöfs bok tar sin början i en kolonilott, och låter det begränsade perspektivet strax bytas ut mot en större värld där människans samröre med naturen blir en dominerande tematik. Här är flora och fauna lika aktiva instanser i dikterna. Gidlöf skriver fram en värld där flickor och kvinnor tillåts ta plats. Hon väver också samman vit och grön biologi, det vill säga kroppen och växtligheten.

Gidlöf skriver sinnligt och lekfullt, och ibland nästan förbjudet sexigt, i en skildring av rabarber (eller?):

jag ser på håll hur

flickorna sliter tag i de långa skaften

tuggar i sig

låter saften rinna ner

över sina halsar

Det är dikter som på ett uppfriskande sätt gör uppror mot det vårdade och rätlinjiga – det som med förlov sagt varit svensk poesis ideal i allt för lång tid. Här skapas då en fristad för det vildvuxna. Diktjaget bär på en önskan att själv bli växt (rimligt!), eller bara bli en del av naturen. Då blir vi påminda om att en gemenskap kan se ut också så här: ”jag är en blomma som växer in i / natten”.

Redan i sina tidigare böcker har Gidlöf sneglat mot denna natur, i önskan att byta plats med både djur och växtlighet. Det handlar om att omfamna och bejaka det djuriska i oss, att inte förneka vårt ursprung, anlag, instinkt och vårt DNA. Jag ser ett tydligt släktskap med de tre böckerna, utan att gå så långt som att se dem som en trilogi. Gidlöf har helt enkelt hittat en utsökt form till sina tankar och idéer (vad var det T.S. Eliot sa? – att poesi inte handlar om att släppa fram sina känslor, utan att fly från sina känslor): ”otaliga gånger / väcker jag mig själv / för att vrida klockan till en tidpunkt / innan jag fanns”.

Så skapas en exakthet, kring ett ursprung innan jag(et) fanns. Det handlar också om moderskap i vidare mening, men också om livet som ett slags vansinne. Gidlöf blundar inte för det som brukar kallas smärtpunkter, och visar vilka av dem som är unika och vilka som är allmängiltiga. Rörelsen går mot det farliga och olämpliga, ungefär som när Kirsten Dunsts karaktär i von Triers film Melancholia lägger sig naken i månskenet med en mossbetäckt klippa som liggunderlag.

Gidlöfs dikter visar att det går att behandla naturen på ett mindre profiterande sätt, att sluta utnyttja den och i stället låta den få agens och medverka på samma villkor som vi människor. Växter och mänskligt går samman i en poesi som inte är genomlyst och självklar, utan dunkel, vild och otuktad. Dikterna visar också hur rådvilla vi står inför förändring, kroppslig och inte minst själslig förändring. Jag tycker mycket om dem.