Flykten från Atlantis, Marcus Birro, Sjösala

 

Marcus Birro har, för att anspela på förebilden Thåström, dömts för lång och trogen tjänst som författare. Efter att i många år ha spökskrivit memoarer åt sportprofiler och kändisar återkom han till poesin häromåret med den ojämna Kaospassageraren – också den titeln en blinkning till just Thåström. Men hey, att anklaga Birro för att vara ojämn är som att klaga på att det regnar i Göteborg (jag skriver det här på ett hotellrum under bokmässan, där Sjösala förlag har släppt boken). Flykten från Atlantis är en prosabok redovisad i korta rastlösa sekvenser. 

Det svartvita omslagsfotot med en man som vänder bort huvudet kan få en att tänka på vissa foton av Ian Curtis i Joy Division, och det känns lämpligt med tanke på att svartrocken alltid varit en del av Birros mission. Det inledande anslaget är lovande, där ett citat av Lovecraft slår an den svarta tonen. Birros inledning är också svart: ”Att resa i tiden är enkelt. Du rör bara vid den delen av dig själv som gör mest ont.” Det är ju en av kulturens minst hållbara sanningar, att tiden läker alla sår (måste ha sagts av någon som aldrig blött på riktigt).

Proust hävdade ju att alla paradis är förlorade, och Birro söker sitt paradis, som går under namnet Atlantis, den sjunkna staden. Där finns barndom och ungdom, och det här är marker han förstås har trampat förr. Det nya är att han har flyttat och bland flyttkartonger hittat ett oöppnat brev stämplat i Malmö 1990 och adresserat hans första egna adress i Majorna i Göteborg. Varför har han inte öppnat det under de drygt 35 år som har gått?

Brevet – eller mer nogräknat kuvertet – blir hans madeleinekaka (förlåt alla Proustfans om jag hädar här). Det börjar med whiskey, följt av öl, negroni, aperol spritz (ugh!), samt vitt vin med isbitar i. Behöver vi bli oroliga? Birros alkoholism har varit en följetong sedan han 2005 försökte bryta med sitt beroende. Det är ju uppenbart att här finns ett behov av att fly vardagen, tryggheten. Poesi räcker nästan helt.

Barndomen innehåller en del våld, och det finns också i den unge Birro en oförklarlig ilska. Blir man mer rofylld med åren? Tveksamt. Blir man desillusionerad, eller kan man, som Birro indirekt menar, förbli en idealist, utan att därmed stagnera. Vid femtioårsåldern börjar han röka och snusa, något som kan vara både dumt och smart. Jag minns att Jarvis Cocker, sångaren i Pulp, en gång påstod att droger borde vara förbjudna tills man fyllt 65. Det ligger onekligen något i det: de unga borde ha annat att syssla med.

Birro befinner sig på kant med tillvaron. Han antyder att framgången förstörde honom för tjugotalet år sedan, när hans karriär stod på topp och de litterära och journalistiska priserna regnade över honom. Han skriver en del om föräldrarna, men inget om brodern, filmregissören Peter Birro, och inget heller om de kvinnor han har haft relationer med och inget om barnen. Han är lika ensam som Ulf Lundell, eller ännu mer ensam, vad vet jag.

Men vad menar han med att framgångarna förstörde honom? Är inte det en förenkling? Men för att fortsätta travestierna kan man anspela på George Lakoff och Mark Johnsons bok Metaphors we live by, och hävda att vår tid snarare premierar de förenklingar vi lever av. En sådan förenkling är hur Birro konsekvent och kategoriskt tar ställning för brett folklig, berättade och självlärd konst. Men det blir för snålt och exkluderande – ett rikt kulturliv måste ha plats för både Birro och Börjel (eller Rimbaud och Rambo, som det hette förr). Det blir också inkonsekvent när han i nästa anda nämner Proust och Marcus Aurelius.

Här finns också en avväpnande humor. När Birro är som bäst är han rolig på ett närmast ofrivilligt sätt, som i den här skildringen av det blomstrande kulturlivet när han var ung: ”Det fanns välskötta små rabatter med blommor och ett kulturhus där Sven Wollter spelade huvudrollen i varenda pjäs året runt.” Det är klart det inte är sant, men det är ju därför det är så roligt!

Med Cyklopöga, Bertil Malmberg, Nirstedt/Litteratur

  

Det engelska uttrycket ”the test of time” må vara en kliché, men nog är det användbart ibland, vad det nu kan heta på svenska (”genom tiderna”? – lamt). Hur ska då nyutkommen poesi bedömas, om inte med en jämförelse med det som, hm, ”klarat tidens prövningar” (också lamt)?

Eller för att göra det enklare för sig: nyutgiven poesi kan jämföras med den som visat sig ”ha bestående värde” (något mindre lamt). Då fungerar de olika utgivningarna i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek som ett lackmuspapper. Nu är turen kommen till Bertil Malmberg, en poet som jag ska erkänna bara läst sporadiskt genom åren, då han ofta är representerad i olika poesiantologier. Men jag tänker på honom då och då, varje gång jag lyssnar på Thåströms ”Nere på maskinisten” från 2012: ”Bertil Malmberg skriver på en dikt om / att han ångrar minst hälften av allt han skrev / Sen viskar han i primadonnans öra att / han vet var blixtarna ska slå ner”.

Det kanske han visste, även om diktsamlingen Med Cyklopöga från 1950 inte riktigt kan ge klarhet i saken. Några år innan hade han fått en stroke, något som ju också drabbade Tomas Tranströmer, en poet som Malmberg i vissa fall är besläktad med, inte minst genom att ha varit en folklig poet som hade många läsare. Det här är också en poet som länge skrev bunden vers, men övergav det mot slutet av det vildsinta 40-talet. Sebastian Johans långa förord påpekar att Malmberg själv benämnde det ”hallucinationsrealism”, men det är långt ifrån lika experimentellt som Erik Lindegren som ju utgjorde måltavla för en av den svenska poesihistoriens många (ugh!) ”obegriplighetsdebatter”.

Förvisso finns det något formupplösande i hur Malmberg skriver sina dikter i den här samlingen. Gemensamt med Tranströmer finns en dragning åt en viss typ av avancerade men självklara metaforer, och likväl som Tranströmers beroende av Lindegrens bildspråk är outrett går det att se Malmbergs sena poesi – han dog 1958 – som repliker på Lindegrens djärva bilder. Alkoholismen och pessimismen var länge Malmberg följeslagare, med en tid på mentalsjukhus som följd. Det är passande med en diktsamling som tar med Homeros Cyklop en sommar som denna, även om kopplingen till Odysseus är ganska svag.

Redan tidigt förekommer brasklappar och reservationer om skaparvånda, men det finns också en udd i hur Malmberg tar sig an skrivandet: ”Otydligheten / utfyller ärligt fragmentet, men gissningen ljuger. […] Vad du förnummit som hastighets nåd i spridda bilders / gåtfulla brustenhet må ej lämpas och bindas / samman i lögnernas ordning med vittrande murbruk!” Dikterna är långt ifrån alltid lättillgängliga eller ”enkla” i den mening man brukar prata om poesi (typ Göran Greider). Jag tycker mycket om en svit på fem insektsdikter, under den putslustiga rubriken ”Krypande krälande flygande”. Där finns ekon av den Macbeth som klagade inför sin hustru att hans huvud var fullt av skorpioner.

Visst gillar jag också två kärlekssånger, en slags diptyk, där Malmberg med osedvanlig precision fångar det som är flyktigt och beständigt i kärleksupplevelsen, i rader som kan få en att tänka på Rilke:

Som kycklingen vilar i ägget

så vilar förlusten

i besittandet.

Fruktansvärd är lyckan

för vår tanke.

– Intet mer förskräckande!

Ljuvare intet!

Klokskap och dårskap går samman i dikter om sjukdom, och belägenhet görs till angelägenhet. Det religiösa tvivlet är starkt, men det är också uppenbart att Malmberg var en människa som tvivlade på allt: ”Gud / är cyklopernas cyklop”. Visst går det att bli nostalgisk över hur betydelsefull poesin var så där vid drygt 75 år sedan. Kanske inte i första hand för att upplagorna var marginellt större, men att de betydde mer för offentligheten. Nu är det nästan något skamligt för en etablerade medieperson att erkänna att hen läser poesi.

Här skriver så Malmberg om stora och små sorgeämnen och livsbesvikelser. 40-talets kulturella livsleda ger sig till känna: ”fria / inom gränsernas rymlighet”. Dikterna är fulla av sådana beska sentenser – den ovan hämtar jag från en dikt som heter ”Oubliett”. Namnet betyder en fängelsehåla där man lämnade de fångar som man ville glömma bort. Ett hemskt öde för en poet, men det som var profetiskt 1950 har blivit dagens sanning nu – vore det inte för kulturgärningen som Nirstedt/Litteratur utför med sitt poesibibliotek förstås, där Malmberg är den tredje att representera just årtalet 1950, efter Rut Hillarp och harald fors. Så kan man hoppas att han får nya läsare nu med den här boken, för det förtjänar han.

Assimanifestet, Natasha Kanapé Fontaine, översättning Elin Svahn, Rámus

  

”Assi” betyder land, eller plats. Kanadensiska mångsysslaren Natasha Kanapé Fontaine – musiker, skådespelare, konstnär och poet – är uppvuxen i innureservatet Pessamit, och ägnar sig åt innufolkets kultur och språk. Hon har gett ut Assimanifestet, som nu har översatts till svenska av Elin Svahn. Att säga att det är en märklig bok är inte att säga för mycket.

Hur sker protester och det mest effektiva motståndet mot orättvisor? Rebecca Solnit har i Virginia Woolfs anda talat sig varm för icke-våldet (som hon pläderar för på sin blogg ”Meditations in an emergency”). Ett av Solnits huvudargument är att media sprider den felaktiga bilden att våld uträttar saker, och att det är av godo. Även om hon är övertygande kan jag ibland tvivla på pacifismen som en hållbar lösning, och Kanapé Fontaine har förstås lackat ur på gångna svek och historiska övergrepp. Går det att tänka sig en kompromiss mellan icke-våld och en aktivism som inte saboterar människoliv?

I Kanapé Fontaines dikter undersöks om det går att leva utan bitterhet, när så mycket har tagits ifrån en. Det här är angelägna frågor både på individnivå och på samhällelig nivå. Hon skriver med uppmärksamheten riktad mot sina föregångare, för att förhindra utplåningen av minnen, namn och personer. Boken avslutas med en ordlista med förklaringar. Behjälplig? Kanske det, fast jag märker inte av någon irritation över att stöta på begrepp som jag inte begriper (för vem läser poesi för att begripa?).

Att läsa de här dikterna ger en svensk läsare insyn och insikt i en annan kultur som verkligen inte ges en framskjuten plats i medias rapportering av vad som försiggår på andra sidan Atlanten. Genom att läsa Kanapé Fontaines dikter ges vi en unik chans att upptäcka vad som är främmande – och vad som är gemensamt. Poesin är ett jämkande språk, som ofta intresserar sig för att bryta godtyckliga tabun, fördomar och gränssättningar. Men det här är inte bara en lärorik bok – det är också en mycket vacker bok.

Historien kastar långa skuggor, och här omdefinieras vad som är ”vackert”. Familjebanden är täta, och genomgående visar Kanapé Fontaine vikten av att hålla traditioner vid liv, för att motarbeta en av vår tids sjukdomar – presentismen, som samverkar med den tanklösa eller bara ignoranta nostalgin.

Men jag upptäcker att det inte är helt lätt eller rättvisande att bryta loss enskildheter ur Kanapé Fontaines dikter, så jag hoppas att jag är ursäktad om jag citerar en av dikterna i dess helhet:

det är dags

det är dags att vända tillbaka till vargrana

till flocken

till en kringvandrande form

svält

må du ryta

på nytt

med återkomsten av den otämjda

det är dags

källor

berg

rök

människa

Och det är i de något längre dikterna jag vilar, låter min blick och tanke dröja, även om det också finns korta slagkraftiga saker: ”det är omöjligt säger de / att älska efter döden”. Men jag uppskattar mötet med en annan sorts estetik, en som tillvaratar det som gör vår vistelse här på jorden så anmärkningsvärd. En gång skrev Emily Dickinson: ”She dealt her pretty words like Blades”. Det finns en stolthet och en överlevnad i Natasha Kanapé Fontaines dikter. Det här är en bok som är tillkommen av nöd; alla sådana böcker är inte bra – men den här är det.

Samlade värk, Isabella Nilsson, Ellerströms

  

Egentligen har jag till en början bara en invändning mot Isabella Nilssons bok Samlade värk, som nu utkommer på Ellerströms. Titeln. För nog låter det som en billig vits från 80-talet?

Samlade värk är då en generös pocket som samlar Nilssons tre första böcker. Det fina förordet har skrivits av Abram Martina Lowden, som är synnerligen väl kallad att skriva, då hennes bok Allt från 2006 tillhör den här genren böcker som är skrivna i gliporna mellan liv och skrift, där litteraturen blir bokstavligen ”allt” och ett livsuppehållande medel. För vem vill leva i en värld som saknar böcker, åtminstone när de är så här livsavgörande?

Nonsensprinsessans dagbok från 2018 tillkom när Nilsson gjorde en pakt med sin mamma, att överleva ett helt år till. Det har resulterat i en dagbok full av aforismer och dikter, och nödrim i ordets fulla bemärkelse, under ett år som bland annat innehöll tvångsvård inom psykiatrin. Då känns det futtigt att gnälla på titeln Samlade värk, för här är värken påtaglig och livshotande. Då inträder litteraturen, och genom hela sitt författarskap – som också innehåller briljanta och nyskapande översättningar av bland andra Dorothy Parker och Emily Brontë – har Nilsson visat litteraturens användbarhet.

Ja, i så måtto att insatsen vida överträffar allt som läsfrämjande kampanjer och kulturkanoner har åstadkommit. Den senaste PISA-undersökningen mäter den instrumentella läsningen, som för tillfället är usel, men de femtonåringar som kämpar med läsförståelsen borde rimligen ha behållning av de förtrollande språklekarna i de här böckerna. För Nilsson förmedlar en osannolikt glädjefylld rapport från själens mörkaste vrår, där livet ställts på stand by. Hon visar hur det vi läser har en förmåga att gripa in i våra liv och förändra oss i grunden. Inte alltid till det bättre, men – som hon själv skulle säga – till det vackrare.

Det här gör hon också i böckerna Vårt behov av vers från 2020 och En bok för ingen från 2022. Den sistnämnda hör till de mest ambitiösa svenska litterära verken från senare år; hon har helt sonika tagit Nietzsches 275 kapitelrubriker från boken Den glada vetenskapen och skrivit egna texter som löper kors och tvärs genom livet och litteraturen, på sätt som väcker tanken och känslan till liv. Höjden av hybris, men också en klackspark i konstens och kreativitetens namn.

Sedan dess har hon också gett ut den Augustprisnominerade Tomhet och ömhet 2025, och i år Om varmhållning av levande och döda, och ska nu enligt egen utsago inte ge ut något på 10 år. Nu ska hon ägna sig åt att leva, och det kan man unna någon som har skänkt oss dessa mästerverk till handböcker i överlevnadens konst. Det kan handla om något så enkelt – jag menar svårt – som att ompröva sina värderingar, att se saker från ett annat håll. Hon delar den förtjusande egenskapen med ett annat geni – Oscar Wilde – att sanningen sägs bäst (och vackrast!) genom paradoxer.

Hon skriver också med det självbiografiska som bas, och gör finurliga utflykter i fantasin, i språket, i själen. Där umgås hon helst med allsköns pessimister och tvivlare. Hur var det Camus sa? ”Man måste föreställa sig Nonsensprinsessan lycklig.” Så kan hon skriva: ”Det myckna bokläsandet är i regel den enda tröst som finns att få för den ensamhet som det myckna bokläsandet skapar.”

I böckerna finns ett ordvitsande som lätt kunde ha blivit krampaktigt och krystat. Eller så här: ibland är det nödvändigt krampaktigt och krystat. Ibland är det sublimt, som i något så enkelt som nyordsbildningen ”Apokalyxhustru”. Bara måttlöst begåvade författare kan komma på sådant. Det bästa av allt är att böckerna innehåller ett pärlband av sådana glittriga fynd – smart, fyndigt och tramsigt, ofta allt på samma gång.

Få författare är så inspirerande att läsa som Isabella Nilsson. Ibland behöver vi läsa för att bättre stå ut med det onda i världen. Som Stig Dagerman konstaterade: ”Vårt behov av tröst är omättligt.” Nilsson kontrar: ”Mitt behov av trams är oändligt.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/9 2026)

Kapitalet, Therese Bohman, Norstedts

  

Under de sexton år som har gått sedan Therese Bohman 2010 debuterade med den rysligt spännande Den drunknade har hon etablerat sig som en av sin generations mest stilsäkra romanförfattare. Det här har hon gjort i sex romaner som var och en gjort sitt distinkta intryck, samtidigt som de liknar länkarna i en kedja – en kedja som, inbillar jag mig, rasslar betänkligt olycksbådande i ett mörkt rum. Det är en prosa som i viss mån delar drag med romaner av Carina Rydberg och Christine Falkenland, även om jag är medveten om att Hjalmar Söderberg varit kritikernas go to-referens för att beskriva stilen.

Liksom i ett par av de tidigare romanerna utspelar sig Kapitalet i ett lätt igenkännbart Stockholm – Södermalm, närmare bestämt. På en medveten förskola med kultur som inriktning jobbar Emma, dit influencern och bloggaren Alice lämnar sin lilla dotter Stella. Det görs tydligt att här går barnen till de välbeställda föräldrarna. Emma ser med storögd fascination på, och blir kvickt indragen i Alices tjuskraft. Det hela eskalerar när hon blir stående barnvakt i hemmet som Alice delar med en man – som mestadels finns i periferin – och får en egen nyckel till lägenhet.

Relationen mellan Emma och Stella är fint återgiven, och länge det som håller mitt läsintresse uppe. Kanske är jag bara för ointresserad av den ytliga värld som Alice representerar? Emma blir länge en gåtfull person, med en halvknackig relation till sin mamma och en väninna som hon träffar sporadiskt. Det är förvisso lätt att förstå varför hon lockas av Alices perfekta värld, där allt har guldkant och ingen stress existerar. Givetvis genomskådar hon allt detta, men som Lacan skulle ha sagt är det illusionen vi vill bli lurade av, och vi går in i illusionen med vidöppna ögon. Så här uppfattar Emma Alices lägenhet:

Det finns inte en pryl i hela lägenheten som ser ut att bara ha råkat hamna där och det är något tilltalande med det, det laddar allting med mening, även om meningen inte är djupare än att det ska se snyggt ut.

Om man bortser från att det hade varit klädsamt med ett semikolon för att separera upprepningen av ”det” är det en upplysande beskrivning, och som förväntat excellerar Bohman i sådana detaljerade och kusligt precisa vardagsiakttagelser, som de fettfläckar som vanpryder tapeten i Emmas flickrum, som lämningar efter de affischer som hängde där i tonåren. Det är befriande att läsa en roman som på allvar diskuterar skönheten och dess pris – tomheten: ”Märkligt nog är det de som förenklat sig själva allra mest som verkar uppfattas som de intressanta personerna, för ingen har tid med sådant som inte är tydligt.”

Som få andra samtidsförfattare tar Therese Bohman in samtiden i sina romaner. Förskolan skildras med viss raljant tonfall – självklart är deras granola hemgjord! Först stör jag mig en smula på att Alice bloggar – görs sånt fortfarande? – men hon har förstås också ett välbesökt instagramkonto där de betalda samarbetena radar upp sig. Men jag kan inte riktigt bestämma mig för om den här romanen är för lång eller för kort: eventuellt hade själva intrigen fungerat bättre i en något längre novell, eller så kunde det ha utvecklats till något mer ominöst med Emmas på gränsen till sjukliga besatthet av Alice, men det hade krävts ett större sidnummer på romanen.

Många kallade Bohmans förra roman Kammargatan för en ”mellanbok”, ett trivsamt berättat kammarspel. Den hade dock vassare kanter än Kapitalet, som jag inte blir riktigt klok på. Det finns inslag av thrillern här, liksom i flera av hennes tidigare romaner, men det spåret tas inte riktigt till vara, trots att alla förutsättningar till något illavarslande finns. Jag ska inte förneka att upplösningen är spännande, men det blir också något av ett västgötaklimax.

Föreställningar; Tove Ditlevsen, översättning Ninni Holmqvist; Amanda Romare; Gun-Britt Sundström; Vigdis Hjorth, översättning Jens Hjälte, Novellix

  

Framgångssagan Novellix har i femton år publicerat flera hundra noveller av skiftande kvalitet – eller kanske jag borde säga att mitt intresse har växlat. Sedan en tid lanseras deras små novellböcker i ganska dyra askar, som kan få en att känna sig tvingad att läsa sådant man annars inte skulle ha brytt sig om. Om det kan man tycka vad man vill; en del skulle säga att det är bra att då och då läsa sådant man inte visste att man ville läsa, och ibland har man ju fel (?).

Den senaste asken har rubriken ”Föreställningar”, och består av tre skandinaviska klassiker, som också släpper in den relativa nykomlingen Amanda Romare. Att hon här delar utrymme med Tove Ditlevsen, Vigdis Hjorth och Gun-Britt Sundström – tre författare med ansenliga internationella framgångar på senare tid – är måhända en smula orättvist mot en så oetablerad författare som Romare.

Hennes novell ”Maffia” är den längsta. Med sina tidigare romaner, Halva Malmö … och Judas, har hon visat sig vara talspråkets okrönta drottning. Att Salvador Dalí tidigt namndroppas för in ett surrealistiskt spår i novellen om en ung man som är på väg till sin kusins födelsedag. Där finns en brokig skara byoriginal, där ett av exemplen är en man som lever som en hund. I novellen namnges kändisar som är aktuella just nu, något som sällan är en bra idé om man vill skriva något som kan läsas med behållning om tio eller ens fem år framåt i tiden. I den här novellen hittar jag också svenska språkets vidrigaste ord: ”belöningssex” (ugh!).

Nä, ställd mot skandinaviska giganter står sig Romare förstås slätt, även om hon säkert är ett namn som kan få många läsare att skaffa asken. Dessa läsare torde eller borde få mer behållning av till att börja med danska Tove Ditlevsens ”Upprepning”, som vid en jämförelse visar sig vara ett veritabelt mästerverk. Den är översatt av Ninni Holmqvist, och egentligen räcker det med att läsa första meningen för att inse att här har nivån höjts: ”Huset såg ut som om det var skuret ur smör, en gul, mjuk fyrkant som skulle kunna smälta eller rasa samman och inte stå där i morgon.”

Novellen är hämtad från Ditlevsens sista samling, Den onde lykke från 1963. Originalet, ”Gentagelse”, inleds så här: ”Huset så ud, som om det var skåret ud af smør, en gul, blød firkant, der kunne smelte eller falde sammen, og måske ikke ville være der i morgen.” Det kan mycket väl vara så att ”gentagelse” är skandinaviskans vackraste ord, och Ditlevsen laddar sin korta novell med oändlig mening och omätbart djup, i en komprimerad summering av vad det innebär att vara kvinna i ett modernt samhälle – att ständigt vara ifrågasatt.

Edith är en typisk Ditlevsen-kvinna, gift med tre barn och en man som träffat en ny och är på väg bort. Det säregna med Ditlevsens stilkonst är att den är både hejvild och ytterst kontrollerad, där dramatiska saker yppas med beskedlig röst. Edith går igenom sitt liv och hur mönstret med att bli lämnad av en man fanns redan hos pappan som svek, och nu upprepas – gentas – det av maken. Inte blir det bättre av att hon redan vet hur barnen kommer att ta ställning mot henne: ”eftersom allt det här var en upprepning visste Edith att hennes barn för alltid skulle bära ett hemligt agg mot henne.” I original: ”Og fordi alt dette var en gentagelse, vidste Edith, at hendes børn ville bære et hemmeligt nag til hende altid.”

Ditlevsens novell är politisk och stannar precis vid gränsen vid att vara skönlitterär prosa och inte tippa över och bli ett debattinlägg. Likadant gör förstås norska Vigdis Hjorth i sin novell ”På seminarium”, som översätts till svenska – av Jens Hjälte – för första gången. Kolofonen upplyser att den också är skriven 2026, men jag är osäker på om den har skrivits tidigare på norska.

Hjorth behandlar ett av sina favoritämnen: attraktionen. Hennes protagonist Hulda åker till Köpenhamn på en konferens om Kierkegaard, och förälskar sig i Frank, en dansk man att bli besatt av. Det är förstås ingen tillfällighet att konferensen handlar om Søren Kierkegaard, som själv var inblandad i en del turer kring åtrå, förförelse och svartsjuka. Dessutom, för att tala med Ditlevsen, vad hette Kierkegaards bästa bok, om inte Gjentagelsen?

Svenska Gun-Britt Sundström bidrar med en novell som även den verkar publiceras för första gången här, ”Oöversättliga”. Det är en näpen novell om Julia, en gymnasiestudent som har tagit studenten och efter att ha brevväxlat med en fransk kille upptäcker att han sökt upp henne i Stockholm. Hon är inledningsvis avvaktande, och har svårt med franskan efter att ha lärt sig språket på det gammaldags sättet, som inte direkt främjade vardagliga konversationer.

Sundström skriver om den tidlösa ”efter plugget”-känslan. Brevvännen är poet, och Julia tar med honom på bio, en Ingmar Bergman-film (tips: det borde ha funnits bättre dejting-filmer även 1965!). Det oöversättliga består i hur svårt de unga tu har att förstå varandra. Julia är en registrerande karaktär, ung och naiv kunde man säga, men förvånansvärt klarsynt i vissa avseenden. Hon tar sig an världen både motvilligt och med försvarslös längtan. Visst, en kvalificerad novell, men pärlan i den här samlingen är Ditlevsens novell, som lämnar ett oförglömligare intryck.

Det här årets döda var de mest älskande av de levande, Niko Erfani, Bonniers

  

För snart fem år sedan debuterade Niko Erfani, helt ung, med diktsamlingen varv. Den bestod av korta dikter, ofta bestående av en enstaka rad på boksidan. Jag var nog inte ensam om att tycka att debuten såg ut att ha skyndats fram, att boken som helhet inte tog tillvara den poetiska potentialen. Det är en erkänt svår genre, mikrodikten, som kanske endast Ola Julén i modern tid har behärskat, i den formidabla Orissa.

Nu utkommer Erfani med den bok som kanske borde ha varit debuten, om en kontrafaktisk läsning tillåts. 26 år gammal tillhör hon fortfarande juniorerna, men nu är dikterna mer genomarbetade, både som enskildheter och som helhet. Titeln: Det här årets döda var de mest älskande av de levande. Så drar dikterna också åt det mer konventionella hållet, även om flera av citaten på arabisk skrift lämnas oöversatta, en metod som går tillbaka till åtminstone Sorin Masifis böcker. Likaså arabiska begrepp: sharbate, albaloo, Siavash, souvashoun, mahtab, shahid, aziz. Syftet är nog inte didaktiskt – det vill säga, om jag som ärkesvensk snubblar på orden är det meningen att det ska bli så.

Det är dikter som skildrar döden, skriken, sorgen, minnet, raseriet och våldet. Det blir en sorgesång över Alireza, en ung man som dör. Diktjaget minns en gemensam uppväxt, en spirande kärlekshistoria. Och så är allt över, på grund av det meningslösa våldet (finns meningsfullt våld – ja, om du frågar politiker som vill att vi ska försvara vårt arma land med inte bara näbbar och klor utan också göra oss redo att dö med vapen i hand). Erfani skildrar kroppar som sargas och slits sönder.

Det är kanske inte helt nytt, detta berättande anslag som Erfani har hittat. Det fanns också i debuten en historia om barndomstrauman, men det lämnas för lite mellan raderna – för mycket var uttalat. En bra poet måste veta när det är dags att avbryta, och ingen gör det bättre än Philip Larkin, vars avslutningar sällan går att anmärka på. Även här blir det ibland lite för uttalat: ”Inte ens hans ansikte kommer till mig, bara tårarna jag fällt över över den grav jag har grävt: att gråta över den döda är en önskan om återkomst, en tyst bön.”

Det kan störa ens språkkänsla när en möjlig anglicism visar sig: ”barnet som lämnat kommer inte tillbaka”, eller är det bara jag som skulle ha föredragit ”gått” eller ”försvunnit”? Somliga rader drabbar hårdare än andra, och allra mest så kanske när Erfani överger alla anspråk på att skriva ”poetiskt”, som i den enskilda rad som avslutar en sida efter ett tomrum på en decimeter: ”varför är du inte här?” Det är möjligen den enda rimliga frågan i detta sammanhang: varför är du inte här? Det drabbar för att det hamnar i en kontext som inte nödvändigtvis förklarar. Eller så här rimligt summerat: ”Inget vackert får finnas kvar om kriget ska ta det ifrån mig, / inget vackert får existera om du inte finns.”

Erfanis dikter visar att förnekelsen är den starkaste känslan, kanske mer oövervinnelig än kärleken, som sägs övervinna allt – men erkänn, kärlekens tid är alltid utmätt. Diktjaget prövar olika strategier, lätt igenkännbara från sorgens faser enligt grundläggande psykologi: förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Där skapas också en vacker bild av kärleken: ”Du gav mig mina konturer tillbaka.” Ja, kärlek är att bli sedd, att tillåtas ta plats, och erkänna att också någon annan existerar.

Men det här är en i många stycken splittrad och ojämn bok, för lika ofta som jag läser starka rader finns det något ofärdigt och ofullgånget lite här och där. Men kanske boken måste vara splittrad, då den gestaltar en intern splittring, orsakad av externt våld? Så blir Erfanis språk isärslitet, som visar att det inte går att sörja vackert eller enligt konventionerna – bara gränslöst. Erfani visar att sorgen förvandlar oss antingen till en jenn – en osynlig – eller en zombie – en levande död.

Det är som alltid en delikat balansgång att förmedla en privat erfarenhet så att den blir allmängiltig, utan att ge efter för frestelsen att överge det privata. Erfanis dikt är intim och privat, och ibland helt allmängiltig. Den döda Alireza blir en representant för ett strukturellt dödande, och diktens budskap blir tydligare och tydligare i takt med att versalerna ersätter gemener.

Hundarnas sång. Peace, Love and Pitbulls, Thåströms 90-tal, Sören ”Sulo” Karlsson, Norstedts

  

Är tiden kommen för att omvärdera Thåströms 90-tal i det slamriga industribandet Peace, Love and Pitbulls, som då kallades olyssningsbart? Sören ”Sulo” Karlsson tycker det, eftersom han har skrivit boken Hundarnas sång om denna epok för Thåström, mittemellan en startad och återstartad solokarriär.

Men jag har svårt att bli helt omvänd. När det för några år sedan släpptes en bastant volym med Thåströms Texter var det tydligt att texterna till Peace, Love and Pitbulls inte blev bättre utan musiken. Eller hur var det Mark Twain sa om Wagner: ”Musiken är inte så dålig som den låter!”

Karlsson visar att redan soloskivan från 1991, ”Xplodera mig 2000”, var en förstudie till de tre högljudda skivorna som skulle komma senare med PLP. Thåström bjöd in slamret, Satorgitarristen Chips Kiesbye och spår av Entombed, korsad med samplingar och distad sång. Men var det då nödvändigt, som den gängse historieskrivningen gjort gällande, att den här kursändringen var nödvändig för att Thåström inte skulle stagnera som artist? Att han enligt Karlsson behövde ”följa sin känsla” låter lite väl vagt.

Det här är en bok som har ganska lite att säga på sina trettio kapitel, vart och ett kort som en PLP-låt (du hinner i princip lyssna på deras tre skivor medan du läser boken). Det blir långrandiga redogörelser för studioarbete och turnéer, med en allt glesare skara fans i publiken. Att Marilyn Manson tillhörde de som inte skrämdes iväg av oväsendet är näppeligen till någons fördel. Inte blir det bättre när Karlsson känner sig kallad att berätta om egna erfarenheter av att stå på scenen eller vid vilka tillfällen i sitt liv han har och inte har lyssnat på Thåström.

Saker är ”klockrena” och tas ”till nästa nivå” (en redaktör borde kunna rensa bland klichéer), och Karlsson blandar ihop vem som producerar och regisserar rockvideor, och inbillar sig att det dröjde tills 1980 innan Ebba Grön spelade på Oasen i Rågsved, samt sprider lögner om att Gustav [sic!] Fröding tillbringade sina sista år ”inlåst” på mentalsjukhus, när hans sista sex år tillbringades i en villa på Djurgården. Ibland blir Karlssons stil en smula väl högtravande, som den här skildringen av andra skivan, ”Red Sonic Underwear”: ”Ljudbilden är så förvrängd att låtarna kränger sig ur högtalarna som cybernetiskt förstärkta varelser.”

Jag förvånas en smula över att Imperiet anlitade klåparen Einar Heckscher för att översätta deras texter till engelska på den fiaskobetonade LP:n de gav ut 1986. Intervjuer med olika inblandade i projektet PLP kan sällan skingra röken från vad som inträffade, för det står dåligt till med minnet hos de flesta av dem. Det blir ett lapptäcke där samma mönster upprepas många gånger. Karlssons bild av jakten efter ”det perfekta oljudet” får honom att bli en ofrivillig släkting till Killinggängets Farbror Barbro.

Hur går det då med omvärderingen? Tyvärr verkar omvärlden inte dela Karlssons höga uppskattning av PLP. De har drygt 2000 lyssnare per månad på Spotify, färre än de 3000 Karlssons egna band Diamond Dogs har. Å andra sidan är det ganska mycket av 90-talsmusiken som blivit inaktuell och olyssningsbar. De band som troligen inspirerade Thåström mest då, Ministry och Nine Inch Nails, blir också de totalt värdelösa om man försöker lyssna på dem nu. Jag prövar en tanke: låtmaterialet höll inte måttet. Hade låtarna varit bättre spelade ljudbilden mindre roll.