Hund, tyst, Luka Holmegaard, översättning Frej Haar, Ellerströms

 

Vad är det med Ludwig Wittgenstein som fungerar som lockbete för så många danska poeter? Palle Sigsgaard, Ursula Andkjær Olsen och Signe Gjessing har alla på senare tid mer eller mindre explicit tillämpat idéstoff från den österrikiske filosofen. Och för ett par år sedan kom Luka Holmgaards diktsamling Hund, tyst. Den vann det då nyinstiftade och utomordentliga Prisma litteraturpris för årets bästa nordiska bok. Nu har den översatts av Frej Haar.

Och Wittgenstein är en konstant i boken, närvarande med sin biografi mer än med sin filosofi. Holmgaard skriver en queer dikt som behandlar olika slags tystnader, och Wittgenstein lärde en gång ut det berömda exemplet om djuren: om de talade skulle vi ändå inte förstå vad de sa. I den queera världen kan tystnaden vara en strategi – samtidigt är det svårt att inte instämma i Audre Lordes dekret: ”Your silence will not protect you”.

Det handlar om att våga ge röst åt den man verkligen är. Folk som inte kan hålla käften är mina största hjältar, i det lilla likväl som i det stora. Att tala innebär att du utsätter dig för något – för fara eller för räddning, och det är inte alltid lätt att skilja dem åt. Allt är ett vågspel: ”Det är en särskild tystnad jag vill skriva om. / Den är fysisk. / Den har att göra med ångest, rädsla.”

I anslutning till Wittgenstein nämner Holmgaard också Derek Jarmans film om filosofen. Jarman var uttalat gay, medan Wittgenstein inte använde något ord för sin egen identitet. Kanske gillade han killar, kanske inte. När han skriver om sin vän David – och när David skriver om sin vän Ludwig – kan man skönja ett begär som sträcker sig bortom vänskapen. I den här boken förenas de, då Jarman också hade en vän, HB, som betydde mycket för honom.

Holmgaards dikt är performativ – nej, inte på det dåliga, poserande sättet, utan som i ordets ursprungliga betydelse, att den vill fungera som en igångsättare. Samtidigt aktar sig Holmgaard noga för att bli övertydlig – en svår balansgång för en poet med, som det heter, ”ett ärende”. Han skriver en essäistisk dikt som rör sig mellan det interna och det externa, som har lika nära till det privata som till det allmängiltiga.

På ett sätt är väl världen minst lika homofobisk som den var när Derek Jarman var i livet och gjorde sina fantastiska filmer (jag kan rekommendera punkfilmen Jubilee, Caravaggio samt en kortfilm med tre låtar av Marianne Faithfull från hennes comebackskiva ”Broken English”). Den generation toxiska unga herrar som då gick på stan och ”knackade bögar” har ersatts av mer subtilt hatande personer av båda könen, och kanske är detta hat mer destruktivt och farligare.

Så handlar dikten om hur valet av pronomen kan vara lätt eller svårt att avfärda. I tre separata historier berättar Holmgaard om en tandläkare som är en TERF (”det finns bara två biologiska kön!”), en partners vän som vägar använda diktjagets nya namn, och en man som agerar hotfullt på tunnelbanan. Alla tre historierna är relaterbara och den som befinner sig i Holmgaards position kan säkerligen skildra hur de varieras så gott som dagligen: en ständig rädsla att bli ifrågasatt, förminskad och förföljd.

Behöver jag säga det självklara, att det här är en stark bok, en viktig bok? Holmgaard skriver om den tystnad och ensamhet som blir villkoret för den som lever utanför normen:

Vad är förhållandet mellan tystnad och ensamhet? Kanske

beror det på tystnadens karaktär? Är det möjligt att tala om

det som lämnas osagt?

Är det begripligt?

Vi förstår inte hunden, men förstår vi poeterna? Holmgaard öppnar upp för svårigheten som det innebar att skriva den här boken. Det är svårt att behöva vara den jobbiga personen, den som måste påtala det uppenbara. Dikterna berör utsattheten och osynliggörandet, och jag uppskattar att Holmgaard inte ansträngt sig för att förmedla sin intention, sitt ämne eller – ugh! – sitt budskap. Allt det här kommer fram ändå.

Will There Ever Be Another You, Patricia Lockwood, Bloomsbury

 

Jag vet fortfarande inte vad jag tyckte och tycker om Patricia Lockwoods första roman No One Is Talking About This när jag läste den för ett par år sedan. Uppmärksammad och upphaussad – men var den ens bra, eller bara ”intressant”, eller ett dokument som ”samlar tidsandan”? Men just de författarna ska vi kanske vara rädda om: de som det inte direkt går att vare sig avfärda eller hylla (Emma Cline är en annan).

Så nu har jag läst den senaste romanen, Will There Ever Be Another You, som om inget annat visar att det här är en författare med osvikligt sinne för bra titlar. Här kastas vi rätt in i en handling. En familj landar i Skottland, där det snart klargörs att de har förlorat ett barn. Och titeln utkristalliserar sig: kommer det någonsin att finnas en annan av dig, det vill säga hen som förlorats. Och titeln ska läsas just utan frågetecken. I Skottland söker de den förlorade världen, den som var förtrollad.

Det som har gått förlorat är ”The Child”. Huvudpersonen härjas av migrän och minnesbortfall. Mörka järtecken visar sig, som referensen till skådespelaren Liam Neeson, han som gjort karriär på att få sina barn tillfångatagna (”Taken”-filmerna). Lockwood leker fritt med fantasin och med ett självbiografiskt stoff, när huvudpersonen är en författare. Mamman kallar henne ”Patricia”. Från Skottland rör vi oss raskt vidare rakt in i hennes inre, in i hennes förvirrade förvärrade hjärna, där hon kan nå slutsatser som denna: ”The babies slept safely upstairs, in her house and in my mind.”

Romaner som vill greppa om mycket blir ofta antingen utspädda eller splittrade. För all del kan jag önska att Lockwood skaffade sig mer stringens i sitt skrivande – ibland blir det mer än lovligt rörigt, och långt ifrån alltid lika intressant att följa med huvudpersonen genom de olika vägvalen. Det här är en canvas som ständigt genererar nya mönster, lite som ett Rorschach. I en tänkbar läsart ingår att beakta att Lockwood också skrivit poesi och att hon kan ha tagit med sig den erfarenheten till sin prosa – nog går det att läsa den här romanen som en dikt, och vem kräver stringens av dikter (säkert många, men inte jag)? Minns någon månne filmen Mrs Doubtfire, där Robin Williams spelade en frånskild man som klädde ut sig till kvinna för att få träffa sina barn, men hur kunde varken de eller hustrun känna igen honom? Lockwood nämner filmen: kanske det är en ledtråd till hur hennes roman ska läsas: som en utklädd, förklädd roman. Vi känner inte igen den, kanske för att den liknar en roman till den inte längre gör det: ”everything was so familiar until it wasn’t”.

Så vad handlar det om? Tja, i ingen tur och ordning alls: om svampar, om vaginor, om förfrågningar att spökskriva Pamela Andersons memoarer, om Tolstoj, om quirkiness, om sorg, om Såret, om reinkarnation, om trauma – samt om glömskan. Covid, som romanen utspelar sig kring, kunde också få oss att tappa minnet. Låt folk få ha sin Alzheimer i fred, tycks det underliggande budskapet vara, när det är för smärtsamt att minnas. Att sakna namn och historik – vore det inte det John Milton döpte till ”the sum of earthly bliss”. Så skriver Lockwood:

The first sign of trouble is that you begin to believe you are lying. The second sign of trouble is that you begin to believe you are not a person. The third sign of trouble is that you begin to believe you are bleeding out, through speech, the living images of those you love.

Lockwood låter sin humor få fritt spelrum. Om jag i den förra romanen tyckte att skämtandet blev ett maner, kan jag den här gången fördra det bättre – kanske av den enkla anledningen att den utspelar sig mot en så mörk fond. Jag läste en recension som jämförde henne med Dorothy Parker och Flannery O’Connor, och det är träffande för att skildra den här författarens jämkande mellan det som är metod i galenskapen och det som är galenskap i metoden. Det är också en Bob Dylanesk skröna i självmytologiseringens anda. Shakespeares fru är ute efter att köpa huvudpersonens hjärna, men hon undrar varför, då den har slutat fungera. Då tänker du kanske: ”aha, det är en sån roman!” Men du har fel, eller så har du bara läst den överskattade Liftarens guide till galaxen.

”What doesn’t kill you just makes you crazier”, sjöng Nick Cave i låten ”Balcony Man” (notera att det är på samma balkong där han läser Flannery O’Connor med en blyertspenna och ett projekt – eller en metod?). Tror Lockwood skulle hålla med om hur galenskapen sipprar in genom det som får oss att överleva. I sorgearbetet blir Joan Didion en annan av referenserna som blixtrar förbi, hon som menade att vi berättar historier för att överleva – kanske Lockwood menar att historieberättandet inte riktigt får oss att undvika galenskapen, men att det är ett sätt att hantera den, stringens eller inte, och som sådan blir det desto mer realistiskt, eftersom verkligheten saknar struktur – den är ingen ”berättelse”, eller som det så ofta kallas numera: ”en resa” (skjut mig om jag någonsin kallar något av det jag har upplevt för ”en resa”).

Och titeln då, den kanske sorgligaste du stöter på i år: blir det någonsin någon annan som liknar dig? Svaret är alltid nej. Men titeln är hämtad från ett gammalt nummer av tidskriften Time, och handlar om fåret Dolly, som en gång i tiden klonades. (OBS, sann historia, 10 mars 1997!) Så blir sanningen både sublim och vulgär – liksom livet: ”Pay attention to the first place you cut yourself […] for you will always cut yourself in the same place again.”

Tørkesommer, Steinar Opstad, Kolon

 

Samtidslitteraturen har inte många starka skildringar av landsbygden. En svensk roman som sticker ut är Sanna Samuelssons Mjölkat, men sedan då? Därför blir jag nyfiken på norske Steinar Opstads roman Tørkesommer, som alldeles nyligen utkommit i Norge. Opstad är för den svenska läsekretsen en känd poet, med ett flertal titlar översatta. Det här är dock hans allra första roman, och den utspelar sig på en bondgård.

Där bor tolvårige Snorre Buvin som vill bli ”en heilt vanlig gutt”, men det är svår när han erfar att han har änglavingar. Det är storebror Egil som ska ta över gården. Mamman är psykiskt sjuk och blir inlagd. Pappan önskar att Snorre vore mindre ”jentegutt”, och i skolan härskar mobbningens osköna pennalism mot allt som avviker från normen. Hos en granngård jobbar Snorre ibland, och åker och badar med pappan i huset, Rolleiv, på stället som heter Vaderudvannet men som Rolleiv gett namnet ”Sjelefreden”. Där förgriper sig Rolleiv på Snorre, som reagerar med bestörtning – men kan så klart inte berätta för någon, för så lyder de oskrivna lagarna hos tystnadskulturen.

Snorre är en drömmare. Sådana fanns det gott om förr, men knappt längre: cynismen har väl alla unga vuxna i sitt skoningslösa grepp. Världen blir ju tråkigare om drömmarna blir färre. Det är som att något mörkt fäster på den oskuldsfulle Snorre, på väg in i puberteten: ”Jeg er en engel som ikke får lov til å leva blant andre engler, for noe i meg er så mørkt og syndig at det ikke tåler å bli sett av Gud, og heller ikke av noe menneske.” Parallellt med övergreppet väcks hans egen sexualitet, som han tafatt försöker utforska. Hans enda vän i den lilla byskolan är klasskompisen Evlyn, en tjej som flirtar med honom på osäkra grunder.

Det är en sommar präglad av torka. Pappan blänger surt på sin effeminerade son. Opstad har porträtterat Snorre med suverän tonträff. Han lider av att behöva se så flickaktig och spinkig ut, även om det kan få honom att tro att han egentligen är en alv. Han är på något sätt fångad mellan barnet och ungdomen, och osäker på om han attraheras av killar eller tjejer (varför inte båda? frågar vän av ordning). I skolan konsumeras porrtidningar. Snorres utflykter med Rolleiv blir allt obehagligare, när spänningen byggs upp inför dess besudlade crescendo. Övergreppet är oundvikligt, men blir inte utrett av vare sig författaren eller Snorre – det lägger sig som en sordin över hans tillvaro.

Det blir ett tecken på saker som sker bortom Snorres kontroll, där alla beter sig underligt – som om de anar vad som är fel – och Snorre tvingas bära hemligheten själv. En tänkbar kanalisering finns hos karaktären Henrik Midtbøen, en fiktiv poet som bor i trakten, och som dricker Bellman när han sjunger (som det brukar heta i Sverige). Det är förstås alldeles för enkelt att läsa det här alltför självbiografiskt, eller att se Midtbøen som den som förlöser Snorre som poet med det snarlika namnet Steinar. Däremot är det här en ytterst fin uppväxtskildring som tillvaratar en upplevelse helt utifrån barnets perspektiv, och lägger sin balans helt mellan mörker och ljus. I Norge har romanen jämförts med Tomas Bannerheds Korparna, och det är en rimlig parallell.

Dialogen är hämtad från Vestfold-målet, upplyser Opstad i slutnoterna, och i synnerhet det mål som talas i Andebu, och inspirerades av hans egen uppväxt i området. De yngre karaktärerna däremot talar en östnorsk dialekt med smärre inslag av Vestfold-dialekten. Är det svårt att läsa denna norska? Tja, det beror väl på ens inställning. Det är lärorikt, och det tar inte lång tid att förstå vad glosorna betyder, när Opstad också arbetar med rätt få ord: ”åffer” är ett ledmotiv för romanen (det betyder ”varför”), och några av de andra orden som kan vara bra att veta – många visste vi sedan tidigare – är ”brøstkassa” (”bröstkorg”), ”orntli” (”ordentlig”), ”preike” (”prata”), ”bussdag” (”födelsedag”), ”fetter” (”kusin”) – samt ”klem” (”kram”).

Book of Potions, Lauren K. Watel, Sarabande Books

 

Potions är väl sådana trolldrycker som finns i fantasyböcker. Föga anade jag att det också kunde vara en sammanslagning av de engelska begreppen ”poem” och ”ficition”. Åtminstone i Lauren K. Watels tappning, genom diktsamlingen Book of Potions, som är hennes debut vid 57 års ålder. Hybriden dikt och fiktion blir en väl avvägd brygd, som stundtals kan sägas äga förtrollande – eller förhäxande – egenskaper.

Dikterna, som sällan sträcker sig längre än en sida, kanske får dig att tänka på den redan existerande prosadikten. För all del, men Watel lyckas faktiskt skapa något egensinnigt utav materialet. Boken bildar en enhetlig berättelse om åldrande och död, men det blir också en temperaturmätning av samtidens USA. Lars Norén uttryckte sin poetik med önskan att vara ”en termometer i världens röv”, och säg det land som mer än USA blivit ett rövhål på senare tid? Watel har skrivit sina bidrag utifrån en hopsamlad erfarenhet.

Dikterna liknar drömmar, i sina absurda vägval. Watel skriver kaxigt och ironiskt, men aldrig cyniskt. Här finns dikter som påminner om vad som händer när den förtryckta ges röst och agens. Vi kastas rätt in i oroande situationer, där tryggheten kollrats bort, där våldet och orättvisan är ständigt närvarande. I en dikt handlar det om skräcken inför att vi – bokstavligen – håller på att försvinna, och händelseförloppet tar oss mot apokalypsen och dess efterdyningar.

Är det verkligen läsning av poesi vi ska ägna oss medan jorden går under? På den frågan befarar jag att Watel inte har något tillfredsställande svar. Till hennes försvar är dikterna intelligenta och klarsynta. Det är uppiggande läsning, lekfullt med allvarligt uppsåt. Hon leker med olika identiteter, utan att det blir renodlade rolldikter. Det liknar sagolika kåserier, som ger utrymme och uttryck åt symboliken i det som omger oss. Watel har ett helt eget formspråk, och läsningen gör mig överrumplad.

En av dikterna handlar om kungarna, och jag kan inte låta bli att tänka på att det inte är de bokstavliga kungarna som avses, utan de som gett sig själva makten att styra våra liv (världens alla Epsteins och Musks): ”Any one of them could rule, anyone could take the place of a king, could sit on a throne, because what does it take to rule? Just a crown.”

Det är vi som ger dem kronan. Och här kommer en impopulär åsikt: åtskilliga poeter är mycket roligare än alla stand up-typer. Watel hör till de roligaste poeter jag har läst, med sin närhet till drastiska slutsatser och radikala omtolkningar av invanda begreppsvärldar. Ofta sker en vändpunkt i den allra sista meningen. Hon skildrar världen med en mardrömmens logik, mer hemsk än hemtrevlig. Det är originellt och nytt när hon vänder på perspektiven, även i en egen variant av Hjalmar Söderbergs kända credo, att ”man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad”, och så vidare, i en dikt som utgår från ”Necssary ills, necessary suffering, all around us, flooding the streets”:

Everyone would fear me, fear the necessary ills inside my box, ills I could let fly as soon as I pressed the button. I could walk the world this way, with power at my fingertips, and people would greet me with fearful eyes and wide smiles. They would run to greet me and fling themselves at my feet, and I wouldn’t feel loved, no, but I would feel real.

Det här är en på många sätt ovanlig bok. Ovanligt är också paketeringen av denna diktsamling, med en blurb av självaste Ilya Kaminsky på omslaget; han har också skrivit ett entusiastiskt förord, där han kopplar samman Watel med Gogol, Kafka, Calvino, Borges. Ingen dålig kvartett, men det säger också något om den fantasins spännvidd som Watel uppvisar. Mer än någon annan får hennes dikter (”potioner”) mig att tänka på Kafkas parabler (vad tror du själv bokstaven ”K.” i hennes namn står för?). Men också Clarice Lispectors besynnerliga Crônicas, som ännu inte översatts till svenska, alltså hennes tidningstexter i skilda ämnen, som oftast tog vändningen mot det okända.

Eller så kan läsningen av Watels korta texter – ibland bara ett par meningar – få mig att tänka på när Lydia Davis aktiverar sin fantasi i hyperkorta summeringar. Det är kort, slagkraftigt – och underbart.

Den visa Sapfo, Hilda Doolittle (H.D.), översättning Elisabeth Mansén, Ellerströms text & musik

 

Hur kommer det sig att vi inte tröttnar på Sapfo? Är det så enkelt att hela hennes verk – med ett undantag – består av fragment, och att det därmed blivit lätt att projicera allt möjligt? Det vi har att läsa är bristfälligt – enstaka ord i många fall, ibland strofer och ibland en något längre sammanhängande text, men allt är utsatt för bortfall, försvinnanden. Det ligger något lockande i fragmentet som form, som betonar inte så mycket vad som står i texten utan vad som har fallit bort.

Häromåret kom på svenska poeten Hilda Dollittles essä Den visa Sapfo ut på Ellerströms text & musik (text och musik är ett bra namn på ett förlag som ger ut Sapfo), där Elisabeth Mansén har översatt. Jonas Ellerström har skrivit förordet, där han kallar essän för ”prosalyrisk”, och Mansén bidrar också med ett efterord, där hon betonar det sinnliga hos både Sapfo och H.D. (de initialer som blev Doolittles signatur, i sig en fragmentisering av hennes namn).

Essän består av starka läsningar av fragmenten, där H.D. tydligt visar vad som är levande i Sapfos poesi. Hon skriver – båda skriver – om färger, blommor, kärlek, skönhet. I vida associationsbanor tecknar H.D. ett livfullt porträtt, där hon tveklöst utser Sapfo till den särklassiga poeten. Men hon skriver inte i underdånig beundran – mer som en jämlike till en annan, med djup förtrogenhet i motivval och teknik.

I kedjor länkas upplevelser ihop av H.D.s konstförfarna hand. Sapfo blir en människa i hela sin fulla vidd, där också det obehagliga eller missklädsamma ges utrymme. Så skildrar H.D. drag av det likgiltiga och intoleranta hos Sapfo, liksom en viss gnällighet, typ ”du älskar andra mer än du älskar mig …” Vardagens triviala bestyr hör också till det som H.D. tar upp, och låter Sapfo bli fullt mänsklig – minns det fragment som i sin helhet består av ordet ”sminkväska”. Så, hon är stolt, egocentrisk – och fåfäng.

Men också vis, så som titeln påvisar: ”Hon var vis, känslomässigt vis. Vi misstänker att hon hade enkelhetens visdom och genialitetens blindhet.” Det är en poets läsning av en kollega, och det förvånar inte att imagismen – som företräddes av Ezra Pound och H.D. – skulle fatta tycke för det fragmentariska hos Sapfo, eftersom de själva premierade reduceringen, förtätningen och koncentrationen.

Essän skrev H.D. tidigt, någon gång mellan 1916 och 1918, men den publicerades först när hon hade dött, 1961. Att det har dröjt så länge innan den funnits på svenska är beklämmande – H.D. är en central figur i den tidiga modernismen – men för oss som smittats av den sapfiska poesin är det en ovärderlig text, som på ett inspirerande sätt visar användbarhetsgraden i den poesi som Sapfo skrev, men också föreslår nya förhållningssätt till generell läsning av poesi – en läsning som inte bugar sig för storheten i det föremål som beaktas, men inte heller bara är intresserad av att samla troféer.

svart strömmande dröm, Rasmus Nikolajsen, översättning Nils Sundberg, Flo

 

Den danska poeten Rasmus Nikolajsen introducerades häromåret med två böcker – dels Kanske själen på det lilla förlaget Flo, dels Tillbaka till onaturen på det något större förlaget Ellerströms. Hans nya bok svart strömmande dröm (översättning Nils Sundberg) är påfallande kort, och kanske det är så att diktsamlingar generellt är lite för långa för sitt eget bästa, och att de inte litar på läsaren i tillräcklig utsträckning. Här skriver Nikolajsen föredömligt nog dikter som hålls korta, och kanske just därför blir deras effekt så tung och bärande.

Först vill jag bara helt kort kommentera omslaget. Flo satsar som bekant på att anlita konstnärer till sina omslag, och resultaten blir nästan alltid bedårande – men frågan är om de den här gången inte har överträffat sig själva. Skotske Barry McGlashans målning ”Woman in Roses” avbildar en rosenkindad kvinna subtilt kamouflerad bakom ett fält av Novalis-blå rosor, där hennes klänning smälter in i naturen.

Och in i naturen tas vi genom dikterna, som i tre enskilda delar – ”svart”, ”strömmande”, ”dröm” – pekar ut världens akuta tillstånd. Varje dikt består av åtta rader, där Nikolajsen arbetar hårt med överklivningen, för att knyta ihop det till en enhetlig och sammanhängande berättelse. Det är tre delar, tre dikter, tre meningar, och tre budskap: en triptyk av allvarsamhet. Rytmen är svävande, böljande, dynamisk – men också sträng, genom det nära förhållandet till detta danska fenomen som går under beteckningen systemdikt, efter Inger Christensens makalösa insatser inom området.

Först tas vi inte bara in i naturen, utan också in i det svarta, och dödens påtagliga närvaro, där den idylliska tillvaron hotas av insikten som följer av att ”varje fjäril / har tecknat sin egen död på / vingarna”. Så inleds en klagosång över allt som tillåts dö i vår närmsta omgivning. Det är en värld stadd i både förändring och stagnation, där ledan hotar att uppsluka oss, och där förstörelsen har blivit normaliserad. Där finns ändå märkliga och magiska ögonblick, som bryter av de tillfällen när Nikolajsen rör sig mot det platta om vår kollektiva skuld till miljöförstörelsen, typ ”hur kan vi med gott samvete överlämna planeten i så här dåligt skick till våra barn?” En av dikterna ser ut så här, med överklivningen från föregåendes sista ord: ”sedan

kommer oron, och nu då? jag

står på balkongen, konfys, i

en ny tid som till förväxling

liknar den gamla, med en röd

vinterpaprika i handen,

är den inte lik en

granat? är den inte lite

lik en ny arts första hjärta?

Här vill jag också inflika vilken lyhörd översättning det här är, utan att ha haft tillgång till Nikolajses danska original. Men det är en text som på svenska flyter på, som återskapar en rytm som är originell och på något sätt verkar vara skriven i samklang med naturen. Och det är ju det som är Nikolajsens ärende, att visa vad som går förlorat när vi skiter i naturen, eller betraktar den och behandlar den med arrogant koloniala anspråk. Han är inte heller omedveten om hyckleriet som lätt uppstår när vi blir alltför vördnadsfulla i vårt förhållande till naturen, i de här kursiverade raderna: ”vad ska vi / med en perfekt radbrytning till / i de kommande skogarna?”

Sällan har världen varit osmakligare än den är nu. Naturen pågår medan vi tappar sugen. I dikten verkar barnen bli symboliska gestalter för hoppet, som om den här världen ändå vore något värt att bevara. Nikolajsen öppnar för två läsarter: dels den bokstavliga – med utsökt språkbehandling och formgrepp som både anpassar sig till traditionen och bänder sig ut ur dess begränsningar – och dels den allegoriska eller symboliska. Det går förstås att läsa det här som regelrätt poesi – som sådan är det en vacker och självbärande dikt – men i den allegoriska läsarten blir det tydligt hur viktigt det kommer att bli för mänskligheten att vara mer inriktad på samarbete i olika former.

Det håller förstås inte psykopaterna, oligarkerna och miljardärerna med om. Å andra sidan: när såg du senast en rik människa vara genuint lycklig? Trots att de badar i pengar drivs de av en aggressiv och hatisk egoism, som inte nöjer sig med annat än att få alla sina primära och primitiva behov tillfredsställda. Till vilket pris som helst, så klart. Och indirekt kan jag bland de giriga penningstinna figurerna se framför mig några outtalade måltavlor för den här diktens kritik (Musk, Bezos, Zuckerberg ...).

Hamlet sa en gång att han kunde vara instängd i ett nötskal och ändå uppleva sig härska över oändliga utrymmen – vore det inte för de onda drömmarna. Har de rika trollen onda drömmar? Jag kan inte låta bli att än en gång citera vad den gamle filmskådisen James Cagney sa när han på äldre dagar intervjuades och fick frågan vad det var som hade gjort honom lycklig: ”Absorption in things other than self is the secret of a happy life.”

Skönheten. Förvandlingsroman, Inger Edelfeldt, Norstedts

 

”Förvandlingsroman” är en kaxig undertitel på Inger Edelfeldts nya roman Skönheten. Den handlar om Laura, en kvinna på väg in i det limbo som utgör sextioårsåldern. Hon är akademiker som har ägnat sig åt engelska språket. Av en händelse träffar hon en bekant, Bertil, som hon för 24 år sedan gav privatlektioner i engelska – han skulle gifta sig med en engelsk kvinna. Nu är han tillbaka i Sverige, och motvilligt väcks Lauras gamla attraktion. De ses, fikar, och blir inom kort ett par som flyttar ihop.

Laura, som hela sitt liv varit besatt av skönhet, liknar Bertil vid den walesiska stumfilmsstjärnan Ivor Novello (bildgoogla: du lär inte bli besviken). Kruxet? Han är en inbunden och svåråtkomlig person, på mäns vis (kanske?). Hans behov av egentid blir allt mer alarmerande och påfrestande.

Vad hinner ske under 24 år i en människas liv? På en gång ganska mycket och ändå väldigt lite. När de möts är Bertil stukad av sitt misslyckade äktenskap. Sonen har stuckit till Australien. Frun har gift om sig med en typisk brittisk ”bully”. Det  nya paret har det idylliskt i början – bra sex, gemytliga konversationer, mysiga kulturbesök. Men strax infinner sig orosmolnen, som de plägar göra, där Laura vid en betecknande scen köper en tidning med särskilt svårlösta korsord, eftersom hon känner sig som just ”ett mycket svårlöst korsord”. Oron blir en skärva, som blir en spricka, som blir en ravin.

Inger Edelfeldt är en författare med många strängar på sin lyra. Hon är också – bland annat – poet, bildkonstnär, barn- och ungdomsförfattare, serietecknare och dramatiker. Hon har också skrivit en av de bästa svenska novellsamlingarna – Den förunderliga kameleonten – och den digra verklistan som avslutar boken är blott ett urval, där hon obegripligt nog ratat den fina romanen om David Bowie och Morrissey, Liv på Mars.

Skönheten touchar ämnen som Christine Falkenland undersökte i sin lyckade roman från i fjol, Författarinnan. Men Edelfeldt låter sitt förvandlingstema löpa genom romanen som en utökad metafor. Laura sysslar med att översätta Ted Hughes engelska översättningar av Ovidius Metamorfoser (en lysande idé, som jag gärna hade sett förverkligad). Där handlar det ju om förvandlingar, och under romanens lopp genomgår också Bertil en förvandling, när han odlar skägg och tussar av hår i nacken.

Och Edelfeldt är en rolig och intelligent författare med många träffsäkra förklaringar till världens tillstånd och skönhetens oförmåga att motstå tidens gång:

Unga kvinnor var i sig lockande varelser, hur mycket skam och självförakt de än dolde. Äldre kvinnor existerade på helt andra premisser. De kunde vara hur fria som helst, men bara så länge de inte började betrakta sig utifrån.

I en annan scen kallas kaffe mycket fyndigt för ”framkallningsvätska”. Eller vad sägs om den här skarpa iakttagelsen kring yngre män: ”Stan var fortfarande full med unga, yvigt skäggiga hipstermän. Ibland såg de ut som storögda efeber som hade handlat sin vuxenhet på Buttericks.”

Jagformen utnyttjas till fullo av en författare som har full kontroll över sina litterära verkningsmedel. Det ger henne också utrymme till en helt gestaltad och trovärdig röst. Här finns några subtila blinkningar till den aktuella filmen ”Wuthering Heights”, fast Edelfeldt menar förstås något mer demoniskt med sina referenser till Heathcliff än vad den nya filmen gör.

Laura snärjer in sig i misstankar som är obekräftade – och just därför så lömska och farliga. Bertil gaslightar henne, och vi anar att det inte kan sluta på något bra sätt. Men Laura klamrar sig fast, och vem kan klandra henne: förälskelse och förnedring är ofta närstående kumpaner. Edelfeldt resonerar också finstämt men kraftfullt om den obalans som det finns potential till i alla förhållanden. Fåfängan har oss alla i sitt grepp, och se hur löjliga vi är när vi sprattlar och försöker komma loss, verkar hon vilja säga. 

Berättandets kraft. 300 år av skrivande i Kronoberg – författarna och platserna, [red] Joakim Granlund & Ella Styf, Det fria ordets hus

 

Nyligen hamnade jag i ett samtal på Smålit (den litterära festivalen i Jönköping), och frågan som lyftes var vilka kända författare som kommit från Jönköping. Vi som bor i Jönköping rådbråkade våra minnen för att imponera på de utsocknes. ”The Cardigans räknas förstås inte”, sa vi efter en stund. ”Om man går tillbaka lite i tiden hittar man ju Viktor Rydberg förstås”, sa vi, men det föll inte i god jord. Men Sara Stridsberg bodde ju i Huskvarna när hon var barn … Efteråt drabbades jag av l’esprit d’escalier, och grämer mig att jag inte nämnde Björn Larsson: ”Han var stor i Frankrike”, kunde jag ha sagt.

Frågan aktualiseras när jag tar del av den imponerande luntan Berättandets kraft. 300 år av skrivande i Kronoberg – författarna och platserna, som utges av Joakim Granlund och Ella Styf, som bland annat jobbar med Kronobergs bokmässa. De har skrivit merparten av texterna, och även om det är ett större geografiskt område än Jönköping skulle det räcka med att lista Växjös författare för att göra Jönköpingsbor avundsjuka.

Eller vad sägs om Agnes von Krusenstjerna, Pär Lagerkvist, Esaias Tegnér, Carl von Linné, Ester Blenda Nordström, Vilhelm Moberg, Elin Wägner, Folke Fridell, Karl Vennberg, Bo Setterlind, Margareta Strömstedt? Och varför inte några samtida: Vasilis Papageorgiou, Ida Andersen, Jonas Jonasson, Cecilia Davidsson, Tomas Bannerhed, Thom Lundberg (som vann Borås Tidnings debutantpris 2017), David Norlin, Johannes Anyuru, samt serietecknarna Martin Kellerman och Henrik Bromander?

Det här är långt ifrån alla, men namnen ovan – de historiska – tillhörde åtminstone en gång i tiden den allmänna folkbildningen i landet Sverige, innan den stora historielösheten bredde ut sig (ungefär vid sekelskiftet). I sanningens namn kan påpekas att just Viktor Rydberg faktiskt förekommer i boken, då han gick gymnasiet i Växjö, och texten om hans strapatser ökar ens sympatier för den stackars unge mannen, som kallades ”Fattiglappen” av sina jämnåriga och fick lämna staden utan examen.

Många av texterna blir korta introduktioner som effektivt summerar de större dragen i vardera författarskap. Cecilia Davidsson bidrar själv med en fyndig text där hon skriver ihop tre av de största namnen och funderar kring hur ”lagerkvistmobergwägner” skulle ha agerat vid tänkta situationer.

Annars är det kända och mindre kända namn som passerar revy, men det är alltid läsvärt, kanske tack vare att det korta formatet tvingar fram en viss spets i framställningen. Även om Tegnér föddes i Värmland skulle han så småningom hamna på en biskopstjänst i Växjö, där han skrev bangern ”Mjälstjukan” och blev fatalt förälskad i tonåriga Emili (han skrev uppemot 700 brev till henne, fast de flesta var så eldiga att de brann upp i en av 1800-talets många stadsbränder).

Poeterna har annars lämnat flera minnesvärda avtryck. Karl Vennbergs hembygd Blädinge har en minnestavla med en av hans stiliga strofer: ”DEN BYGD VI VÄXER / IFRÅN / VÄXER IN I OSS / UPPGÅR SOM BILD / I CELLER / OCH VÄVNADER”. Och Bo Setterlind skrev vid Marilyn Monroes död en oväntad fin dikt som visar stor inlevelse med hennes utsatthet (boken citerar sparsamt, men det räcker för att få mig att genast omvärdera honom som poet).

Så nog är det här en imponerande samling, som avslutas med några utflyktsmål i trakten, en sektion som antar formen av turistbroschyr. Den som nöjer sig med att resa i skönlitteraturen får desto mer av värde i de många författarpresentationerna.

"Svindlande höjder" - sällsynt missförstådd

 

Emily Brontës enda roman ”Svindlande höjder” hör till den engelska litteraturens mest levande klassiker. Berättelsen om kärleken mellan den otyglade Catherine Earnshaw och pojken med oklart ursprung, Heathcliff, har en dragningskraft som inte har vikit en tum sedan romanen gavs ut för snart 180 år sedan. Inte ens döden tillåter kärlekslågan att släckas. Ändå är det också en av de mest missförstådda romanerna, då kärleken i den är ett prisma som strålar starkt av hat, svartsjuka och våldsamhet.

 Ur min understreckare om den nya filmatiseringen "Wuthering Heights". (SvD 13/2 2026)