Den smala lyckan, Hans Gunnarsson, Bonniers

 

Med en novellfläta förnyar Hans Gunnarsson novellgenren. Visst handlar berättelserna om ett gäng brevbärare, men det stora mönstret som tecknas antar konturerna av ett identitetslöst Sverige.

Vet du vad en novellfläta är? Om inte kan Hans Gunnarssons nya bok vara behjälplig. Efter att ha slagit igenom som en av de talangfullaste novellisterna under 90-talets novellboom har han skrivit några ytterst läsvärda romaner – däribland All inclusive och Nattsida. Nu utkommer så hans nya bok, Den smala lyckan, som kallas just novellfläta.

Det rör sig om elva noveller, vars vardagsbetraktelser knyts ihop genom ett antal karaktärer som återkommer, samt att de råkar vara brevbärare. Inom litteraturen saknas företrädare för detta yrke, om man undantar charlatanen Charles Bukowski. Fast det är lite snålt av Gunnarsson att nämna denne författare och blunda för svenske Ludvig Köhler, vars roman Posten från 2018 ju var en riktigt bra arbetarskildring.

Nåväl! I kulissen smyger en författare, kallad ”Cigarren”, som intervjuar de olika brevbärarna, som ibland samlas för att ha bokklubb. Det här är ett grepp som Gunnarsson har använt förr, att på postmodernistiskt maner skriva in sig själv i rollförteckningen. Men det är skickligt gjort.

I en av novellerna smygäter en karaktär några upphittade piller, och efter ruset upptäcker han ett rött märke under ögat, liknande en tatuering. Mönstret bildar Sveriges karta, och det är en ytterst passande beskrivning av Gunnarssons arbete – han kartlägger den svenska mentaliteten. Där finns unga killar som slåss, i avsaknad av allt hopp, och vanlisar som går till prostituerade. Till Sverigebilden hör också allt ifrån bordshockey till skilsmässor.

Novellerna balanserar mellan vardaglighet och elegans, och en läsares uppfattning om vad som är trovärdigt utmanas ofta. Att välja posten som sammanhängande tema för en berättelse om ett Sverige som tappat sin identitet är lyckat. Karaktärerna tillhör det folkslag vi kan kalla de ej önskvärda, och de är kroniskt vilsna, med en otur som grinar dem i plytet när de hamnar i allt mer tilltrasslade situationer.

Gunnarsson kan så här långt in i sin karriär som författare, med en sisådär fjorton böcker i bältet, unna sig en viss auktoritet i språk och berättarteknik. Det är trivsamt, men samtidigt odlar han en humor som inte respekterar några gränser till det passande. Därmed blir det hejdlöst roligt när vi tar del av de olyckliga brevbärarnas öden. Eller så här: vi bjuds på gapflabb, men priset är att vi skrattar i ett skoningslöst mörker.

Till skillnad från romanen, som kan se ut hur som helst i våra tider, har novellen stelnat i sin form. Därför välkomnar jag Gunnarssons upptåg. De drastiska vändningarna livar upp ens läsning, och vi invaggas i falsk trivsamhet gång på gång. Allra mest imponeras jag nog ändå av Gunnarssons blick på oss människor. Vi må vara fyllda av komplex, ängslan och tillkortakommanden – så sett är det här en välputsad spegel – men det är också därför vi är så mänskliga.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/2 2025)

Drömmaren Rousseau, eller Om frihet, fantasin och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle, Tatjana Brandt, Förlaget

 

Påminn mig nu, vem var Rousseau? Schweizare, som skrev så fint om uppfostran och lämnade bort sina egna barn. Länken mellan upplysningen och romantiken, eller mer krasst uttryckt den som förde in känslan i förnuftet. Att han haft enormt inflytande på västerländsk kultur i flera århundraden går inte att bestrida – men när lästes han senast?

Finlandssvenska essäisten och kritikern Tatjana Brandt har ägnat flera år åt Jean-Jacques Rousseau. När jag träffade henne i Helsinfors för två och ett halvt år sedan var hon mitt inne i den bok som nu föreligger: Drömmaren Rousseau, eller Om frihet, fantasi och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle. En kan ta sig an boken på två sätt: antingen som ett besvär då ens kunskaper om Rousseau är begränsad, eller som ett givet tillfälle att förkovra sig i okänd mark. Kort sagt: läsa för att upptäcka något nytt.

Tatjana Brandt gör en litterär utgrävning och läser Rousseau för att förstå världen. Men man kan också läsa Rousseau för att förstå sig själv, i en allt mer osäker värld. Rousseau kan sägas vara en av förgrundsgestalterna till autofiktionen, med den besynnerligt aktuella Bekännelser. Fast Brandts ärende ligger långt ifrån i att skapa långsökta paralleller mellan honom och dagens författare – han är alldeles för förankrad i sin tidsanda för det; men det behöver inte betyda att han trivdes i sin tidsanda. Brandt förklarar: ”I allt han säger och gör finns en omisskännlig kontakt med den punkt där den yttre världen stormar in över individen.”

Med hjälp av kronologin följer Brandt i Rousseaus spår, och fokuserar i största möjliga utsträckning på skriften. Levnadsödet får man på köpet, då det skrivna är så fastknutet med det levda. Han föddes 1712 i Genève, i en hantverkarfamilj där mamman dog i barnsäng och pappan liksom trettio procent av befolkningen var urmakare, men sonen var omöjlig som gesäll. Det var en enkel, medelklassig härkomst. I många år lever han utomäktenskapligt med sömmerskan Thérèse Levasseur, mamman till de fem barnen som skänktes bort när de levde i Paris. Hur främmande det än ter sig nu var det något av en rutinmässig procedur i Paris under mitten av 1700-talet: vart fjärde barn skickades iväg till fosterföräldrar.

Själv uppfostrades Rousseau hos mammans släkt. Pappan fick göra neslig sorti efter att ha utmanat en fiende på duell, men tillhört för låg klass och därmed gjort sig omöjlig. Rousseau läser slaviskt romanerna i mammans bibliotek – idel kärleksromaner – och lägger grunden till sin identitet som drömmare. I våra dagar har det fått en pejorativ mening, och kan låta som en klen syssla, att vara en drömmare, men i sanningens namn behöver vi personer med visioner och sådana som orkar protestera mot den rådande ordningen. Som ung hade han en benägenhet både till kleptomani och att blotta sig i olämpliga situationer, men lyckas undkomma bestraffningar (den som blottar sig måste ha huvudet på skaft, som talesättet lyder). Genom livet led han av svåra åkommor koncentrerade till sitt urinrör, men var också grav hypokondriker.

Men han verkar också ha varit en stor egoist, något som kanske inte ska ligga honom enbar till last. Det är nog svårt att bli en betydande författare utan sådana uppoffringar. Eller så här: visst går det att skapa sig en karriär och samtidigt vara en hedersprick, men du måste nog vara skoningslös för att skapa det som är odödligt. De neuroser han drogs med har nog bidragit till att göra honom begriplig också i vår kontext. Rousseau hade en i stora stycken obesvarad kärlek till musiken – bland annat försökte han lansera ett alternativt notsystem. Operan ”Byspåmannen” går ändå att lyssna på med behållning: jag hittade en inspelning med Nicolai Gedda, och det lät – trivsamt.

Det här är en intelligent skriven bok, kvick och vederkvickande, och mycket underhållande. Brandt tar till vara en författares behov av ensamhet: ofta framstår Rousseau som isolerad från sin omgivning, hur beroende han stundtals än må vara av dess gunster för att klara sitt uppehälle. Ensamheten är något även en kritiker behöver, och Brandt använder den som en slags programförklaring. Det har också fått henne att skriva sina utmärkta böcker (tidigare Fängslad och Läsa tankar) som smidigt lösgör sig från alla skolor och teoribildningar för att hävda individens tolkningsföreträde. Vad hon så gör är att i ordets bästa mening läsa kritiskt. Att skriva innebär att skaffa sig ett gehör för dissonanser.

Med nyfikenheten som ledstjärna skriver Brandt, och hon är generös med observationer av Rousseaus ”sinnliga” prosa – det är ett understatement att denna stil har smittat av sig på hennes egna språk. Underförstått öppnar hon för egna observationer kring undervisning när hon skriver om Rousseaus betydelse för pedagogiken. Och hon skriver med skärpa, men framställningen blir aldrig akademisk och torr. I stället bidrar hon med en uppiggande rant om hur vetenskapen måste lära sig ta med osäkerheten som en faktor. Hon frammanar värdet i att läsa både i yttre mening – den identifikatoriska (affektiv respons) – och i inre mening – för att inhämta insikter. Det här gör att bilden av Rousseau är långt ifrån okritisk.

Här blir han sinnebilden för filosofen som vände blicken inåt, i Marcus Aurelius anda (Självbetraktelser). I Brandts tolkning går det också att förstå varför det är givande att läsa Rousseau även i dag, med så många människor fastkedjade vid sociala medier. Så här summerar hon intrycken av hans ”Första avhandlingen”:

Texten avslutar han vackert med att skriva att det är meningslöst att genom fjäsk och lysande sociala koder försöka hitta lyckan. Att stiga i andra människors aktning är fåfäng möda om man inte först kan högakta sig själv. Roten till både lycka och dygd står, menar Rousseau, alltid att finna djupt i ens eget hjärta.

Överlag är Brandt bra på att avteckna inslag där Rousseau har något att säga oss nu: ”Hur ska det gå att älska sin nästa om det man begär inte är den andra människan, utan hennes beundran? Är vi dömda att kretsa som månar kring vår egenkärlek?” Inte heller var han något fan av meritokrati, för det gynnar endast de redan privilegierade.

Spåren av Rousseau går också att finna i romaner som Emily Brontës Wuthering Heights (Brandt väljer originaltiteln framför den svenska Svindlande höjder). Under sin livstid var Julie, eller Den nya Héloïse den mest lästa romanen i världen – nu är det något av Colleen Hoover (svindlande tanke!). Kanske det här är det egentliga startskottet till romantiken, fjorton år innan Werther avfyrade pistolen mot tinningen i Goethes eponyma roman. Den var så populär att läsare fick hyra boken till timpris – tänk om de hade varit smarta nog att uppfinna folkbiblioteket, säger jag bara.

Natur, kultur och ojämlikheter, Thomas Piketty, översättning Anna Petronella Foultier, Nirstedt/Litteratur

 

Thomas Piketty har seglat upp som en fixstjärna på den ekonomiska himlen. Oj, dålig metafor, bäst att ändra: på senare tid har nationalekonomen Thomas Piketty fått genomslag för sina idéer om marknaden, och kritiken mot den rådande synen att vi inte kan ändra på naturlagen om en orättvis fördelningspolitik. Nu utkommer på svenska en kortare introduktion – sedan tidigare finns några mer bastanta verk om kapital och ideologi – Natur, kultur och ojämlikheter.

Det är med bävan jag tar mig an denna nätta volym. Jag vet inget om pengar; få saker intresserar mig mindre (jag vet: det är en privilegierad position att ens kunna säga så). Hade jag haft pengar som intresse skulle jag ha gjort något annat än bloggen bernur, som inte ger mig ett öre i lön.

Men orättvisor intresserar mig desto mer. Varför är världen så orättvis? Stämmer det att alla länder är ojämlika, men att somliga länder är mer ojämlika än andra? Pikettys bok utgår från en föreläsning från Musée du quai Branly-Jacques Chirac 2022. Mark Fisher har skrivit: "Det är lättare att föreställa sig att världen upphör än att kapitalismen gör det", och de som dragit vinstlotten brukar hävda att ojämlikheterna är naturliga och eviga. Att så inte behöver vara fallet visar Piketty bland annat genom exemplet Sverige.

Nu räknas Sverige som ett av de ekonomiskt mest jämlika länderna. (Här harklar sig Andreas Cervenka, som menar att de svenska sjuksköterskorna beskattas (jag skrev nästan ”bestraffas”) hårdare än miljardärerna.) Men så har det inte alltid varit: under perioden 1865-1910 var det bara de rikaste tjugo procenten – av männen, kan behöva betonas – som hade rösträtt. Dessutom: beroende på förmögenhet hade de mellan 1 till 100 röster var.

Vad som har åstadkommit en förändring mot mer jämlikhet i Sverige och främst norra Europa? Kollektiva regler, samt starka fackföreningsrörelser. När nya ekonomiska system införs måste politiken följa med. Tyvärr talar mycket för motsatsen nu, med allt starkare koncentration mot oligarker och miljardärer (tidskriften Time hade nyligen ett omslag där Elon Musk satt vid presidentens skrivbord i Vita huset).

Det är en del sifferexercis i boken. Beklagligt nog har mycket stått stilla de senaste hundra åren. De rikaste 10 procenten må ha fått något sämre villkor, och de fattigaste 50 procenten fått det aningen bättre (marginellt, minst sagt), medan de stora vinnarna ligger i spannet däremellan. Med andra ord: framväxten av en alltmer burgen medelklass. När progressiv skatt har införts har många ändå lyckats hitta kryphål och ägnat sig åt skatteflykt inom lagens råmärken.

En negativ effekt handlar om hur utbildningen har prioriterats ned de senaste tio till femton åren. Kort sagt kostar skolan för lite, och på sikt kommer det att kosta samhället mer. För den som jobbar i svensk skola kommer det här inte som någon överraskning. Dagens makthavare har ett stort ansvar i hur ett samhälle som sviker de unga utformas.

Det är optimistiskt av Piketty att mot sluttampen tro att annalkande klimatförändringar tvingar fram ännu mer jämlik fördelning av kapitalet. Det kan (minst) lika gärna bli motsatsen – att de rika isolerar sig ännu mer, förskansar sig med ännu högre stängsel mot pöbeln. Något mindre utopisk ter sig hans tilltro till nya ekonomiska system, att kapitalismen kan sjunga på sista versen. Han förespråkar en ”deltagande, demokratisk och ekologisk socialism”. Gud give att han får rätt.

Monsters. What Do We Do With Great Art By Bad People?, Claire Dederer, Sceptre

 

Den senaste tiden har debatten kring cancelkulturen siktat in sig på Neil Gaiman och Alice Munro. Kan vi fortsätta att läsa deras verk med behållning, när den ena anklagas för grova övergrepp och den andra valde att fortsätta leva tillsammans med en pedofil som förgripit sig på hennes egen dotter? Här saknas omedelbara svar: en får ta ställning från fall till fall. Det enda vi kan veta med säkerhet är att om ett halvår är det två andra kulturskapares vandel vi tvingas debattera och kanske omvärdera.

Tyvärr utkom Claire Dederers undersökning Monsters. What Do We Do With Great Art By Bad People? strax innan Gaiman och Munro hamnade i skottgluggen. Hon går annars ut stenhårt, med en detaljerad redogörelse för Roman Polanskis våldtäkt på en trettonåring i Hollywood 1977. Är det ens möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt här: det vill säga, att både tycka att en handfull av hans filmer är mästerverk (Chinatown, Repulsion, Hyresgästen, Rosemarys baby, Djävulsk gisslan) och samtidig fördöma honom som en avskyvärd människa som inte förtjänar vare sig vår respekt, beundran eller prisbelöning för sina filmer? Är det en tillfällighet att samtliga av de fem filmer jag räknade upp gjordes innan våldtäkten?

Alla texter om Polanski måste förhålla sig till att han har begått en våldtäkt på ett barn. Problemet uppstår när konstnären som är avskyvärd skapar utmärkt konst. Så länge konsten är medioker är det inget problem, men en filmkanon kan inte helt plötsligt bortse från åtminstone Chinatown – eller har jag fel här? Ska vi i så fall också stryka fascisten Ezra Pound från poesihistorien? Gäller cancelleringen endast handlingar, eller också tankar? Två frågor infinner sig. Var ska gränsen dras, och kanske ännu viktigare: vem ska dra den?

Så här långt i min text har jag redan skrivit sju frågor, och jag befarar att de bara blir fler ju mer jag skriver. Claire Dederer kan inte direkt sägas ha några enkla svar till svåra frågor – hon har knappt svåra svar. Kan då en bok som denna ge någon vägledning? Hon drömmer fram en kalkylator där vi kunde mata in konstnärens handlingar på en etisk skala där brottet ställdes i paritet med verkshöjden, och så kunde vi få ett enkelt svar om det var tillåtet att uppskatta hens konst.

Så enkel är världen aldrig, och kanske ska vi vara tacksamma för det. Sökandet efter enkla lösningar är naiv och barnslig, och förenklar komplexiteten i problemet. Förvisso är det en enkel match att släppa Bill Cosby, medan Woody Allens tidiga filmer är ett gränsfall. En kompromiss finns hos de Harry Potter-fans som menar att man kan köpa J.K. Rowlings böcker på antikvariat, så gynnas hon inte ekonomiskt.

Men i resonemangen kring cancelkultur tar logiken och känslorna ut varandra. Så måste det kanske vara, att vi är mer än bara rationellt tänkande varelser. Här gäller det att vara pragmatisk. Dederer är en skicklig filmkritiker – jag gillar allra mest hur hon skriver om Allens film Annie Hall – likväl som hon utför god litteraturkritik i sin läsning av Vladimir Nabokovs roman Lolita. Hör Nabokov till en bok som denna? Enligt samstämmiga uppgifter var han själv inget monster, men han skapade ett – Humbert Humbert. Hur lyckades han med det, om han inte själv var ett?

Vi får akta oss så vi inte blir lika naiva som Albertine i del fem av Marcel Proust romanserie På spaning efter den tid som flytt (Den fångna), när hon frågar berättaren om Dostojevskij hade mördat för att kunna skildra Raskolnikov så inkännande. Ändå kommer vi inte ifrån, menar Dederer, att Allen groomade sin publik med Manhattan. Och Nabokov? Är inte ett av problemen med Humbert Humbert att han är så vanlig, att hans högstämda tal om nymfetternas estetik döljer det faktum att han är lika förråad som bilmekanikern Frank Lasalle som ett par år innan Nabokov skrev sin roman rövade bort elvaåriga Sally Horne och våldtog henne under en 21 månader lång resa över kontinenten.

Samtidigt är Dederer försiktigt med ordet ”monster”, och menar att det ger de egentliga förövarna för mycket uppmärksamhet, och bidrar till att mytologisera dem. Hon använder metaforen ”fläcken” i stället, att det finns handlingar som fläckar ned en konstnärs verk: ”When someone says we ought to separate the art from the artist, they’re saying: Remove the stain. Let the work be unstained. But that’s not how stains work.” Vi kan konsultera fallet Alice Munro igen: så blir fläcken alldeles för synlig för att vi ska kunna ignorera den. Det ord Dederer använder är ”fandom”, och det är faktiskt en god utgångspunkt för en kritisk läsning, att låta den ha sin början i entusiasm.

Men här kommer en god nyhet: du måste inte hålla fast vid det du gillade som elvaåring. Om du lyssnade på, säg Kiss, då kan du sluta med det nu. Det finns annan rockmusik – låt livet gå vidare bara. Ett sätt att runda dilemmat med svineri hos konstnärer är att ta ned geniet på jorden, inse att även briljanta författare som Philip Larkin och Virginia Woolf var usla i privatlivet (den ena var rasist och kvinnohatare, den andra antimsemit och högfärdig). Vi kan tycka att Picasso var pompös och – som Dederer pedagogiskt visar – en kvinnomisshandlare, och fortsätta uppskatta konsten. Eller inte.

Nu nämner Dederer Woolf och även Sylvia Plath – annars verkar det bara råka vara så att forna tiders genier uteslutande var män. Lindrig genialitet ökar svineriet, för att parafrasera Edith Södergran (geni!). Hon raljerar över Stephen Frys inbilska önskan att åka tillbaka till Wagners storhetstid och berätta för honom att han borde släppa sin antisemitism. Som om vi vet bättre, men Dederer visar att Wagner visste exakt vad han gjorde. Vår tid har sina egna blinda fläckar, och eftervärldens dom över oss lär bli minst lika hård. De kvinnor som kvalificerar sig gör det mest genom att vara dåliga mödrar- det sämsta de kan göra är att överge sina barn – som Doris Lessing, Anne Sexton och Sylvia Plath. Ja, eller ganska många manliga författare, tillägger Dederer med polemisk udd.

Det här är, om det inte har framgått, en mycket läsvärd bok. Kanske jag saknar svar? I gengäld har jag fått se mina frågor tas på allvar. Till det som är bra med boken är också att den presenterar några häpnadsväckande slutsatser: att älska konst är en övning i att älska andra människor: ”The way you consume art doesn’t make you a bad person, or a good one. You’ll have to find some other way to accomplish that.” Claire Dederer vågar också göra något så sällsynt som att vända blicken inåt. Är inte författare och skribenter i allmänhet väldigt egoistiska? Krävs det inte ett visst mått av det monströsa hos var och en som skriver? Tja, fråga inte mig.

I hängmattan, Johan Jönson, Bonniers

 

Få svenska samtida poeter har en lika solid fanbase som Johan Jönson. Efter – i rundast tänkbara slängar – ett tjugotal diktböcker ger han nu ut något som i förstone annonserades som en roman. Resultatet, I hängmattan, är en 47 sidor lång bok som till största del liknar hans poesi, med den skillnaden att det saknas ojämn högermarginal. Alltså: prosa, så som Johan Jönson ser den. Är det då en roman? Hm, låt mig återkomma till det.

Det laboreras med fetstil, kursiveringar, versaler, svarta punktblobbar, och ordförrådet är den igenkännbara jargongen med ord mestadels hämtade från en viss kontinental filosofi. Att det inleds med en spröd fjäril kan skicka associationsbanorna till kaosteorin, men så lätt ska vi inte ha det – åtminstone inte enbart. Det abstrakta ställs mot det konkreta, det eteriska mot det skitiga, och att läsa Jönson kan ge intrycket av en ångvält som manövreras av Shelley. Jönson gör allt för att motverka en smidig och kontinuerlig läsning. Här åstadkoms halter. Avbrott. Du hejdar dig. Samtidigt som meningarna byggs på och byggs på, sida upp och sida ned. Andningspauserna är sällsynta, men de finns.

Så tas både det vackra och det stygga i beaktande av Jönson. Att läsa honom är inte alltid en lisa för ögat: ”regnet faller; och faller . . . faller, likt ett inbrytande atopiskt minne som inte vill åstadkomma något särskilt […] i virvlar, virvlar, som kall protuberans från en immateriell men immanent exoplanet av där och nyss […] och att denna vind inte är mänsklig, bara (och möjligen negantropocent, alltså den fatala omvägen förmänskligad) planetär; och fullständigt renons gentemot allt mänskligt”. Att läsa det här i längre partier erinrar om hur det torde vara att bälga i sig saftessens innan det spätts ut med vatten.

I sitt utforskande av naturen låter Jönson allt infiltreras av orden, som om det endast är så en autentisk symbios kan uppstå. Orden pendlar mellan exakthet och vaghet. De flesta skulle nog förknippa hängmattan med semestertiden, då livet sätts på paus, eller bara att det borde vara så. Poeten Jönson tar aldrig ledigt, vad det verkar. Men den här gången apostroferar han ändå en alternativ livsföring, ett sätt att leva som inte tar konkurrens och vinstmarginaler i anspråk. Det får väl en poet ändå unna sig?

Han tar spjärn mot olika poler. Fjärilen är en – stenen en annan. Favoritord återkommer: ”meandriskt” är ett sådant. Ett visst drag av Tourettes ett annat: ”JAG TÄNKER PÅ DIG, ÄLSKADE FAUST-FUCK-FITTA”. Jönson skriver dikter för sin fanbase, kunde en sträng läsart summera, men det är inte hela sanningen. För att det går att känna igen en stil behöver inte innebära stagnation. Trygghet och igenkänning är bara ena sidan av myntet – på den andra hittar vi distansering och oro. Jönson vill nog uppnå båda dessa polariteter med sina dikter, eller om vi nu ska kalla det prosa.

Han ställer sig i tjänst hos det som både förenar och splittrar. Den här boken är inget avgörande steg i någon ny riktning för honom som författare. Men som poet förblir han en anomali genom att fortsätta vara krävande, jobbig och besvärlig, och det slår mig att han representerar något som blivit allt mer sällsynt. Se bara de poeter som Svenska Akademien har gett Nobelpriset i närtid: Louise Glück och Tomas Tranströmer. Inget ont om dem, men de skriver en gripbar och begriplig poesi, milsvitt skild från Jönsons lavinartade diatriber. Och Bob Dylan ska vi förstås inte tala om. Och lite tidigare Wiszlawa Szymborska och Seamus Heaney – finfina poeter båda två, men också i en förståelig tradition. I Sverige erhöll Bruno K. Öijer många hyllningar för sin senaste bok Växla Ringar Med Mörkret, men förlåt, dikter som denna är inte bra poesi: ”sandlådan minns / hur dom satt här en gång / och lekte med hink och spade / politikerna / och dom religiösa ledarna / själens kannibaler”.

Att förvänta sig något annat än detta av Jönson vore lika dumt som att ha bett Edward Munch eller Francis Bacon att inte måla så där murrigt och suddigt. Varför målade de inte vackert i stället, eller åtminstone tydligare, mer ”realistiskt”? Med sina dikter bestrider Jönson uppfattningen om poesi som enbart det ena eller det andra, likväl som han ifrågasätter dikotomin mellan nytta och nöje. Är det då alltid ett nöje att läsa hans dikter? Hm, låt mig återkomma till det.

I den språkmaskin som Jönson har uppfunnit hackar språket gärna, tuggar om och spottar ut. Hur mycket mörker det än är så finns det alltid något av ljus, något av ”ETT FÖRBUND AV STRÅLNING . MORGONENS LJUSA SKÖNHET, MEDSKAPANDE .” Han hämtar lika mycket näring ur det bejakande som negationen, och ger tonvikt åt den kraft som emanerar ur spänningsfältet mellan de båda ytterligheterna, med ord som "AVSKAPELSEKNOPPNING". Som poet är han lika konsekvent som Lars Norén, och det vill som bekant inte säga lite.

Då blir det här en lika obeveklig poesi som hos Norén, och en poesi som vägrar inrätta sig i tidsandan. Jönson rör sig i motsatt riktning. Jag har inget direkt emot ett Nobelpris till Louise Glück, men de kunde också ha gett det till Anne Carson. Delar av boken hör till det allra yppersta jag har läst av Jönson, även om det som vanligt är orättmätigt att citera:

DET ÄR FÖDELSENS BEGRAVNINGSMARSCH IN I DEN MEDEAMUTERADE MODERN IGEN . BÄDDARNA I LIVMODERN FULLBELAGDA, SOM ETT FÄLTSJUKHUS . KIRURGERNA SKEDAR SOPPA MED SKALPELL, SLINTER OCH SKÄR FRAM NYA DJURFORMER . INGET KAN LEVA SOM DET . INGET KAN VILJA NÅGOT DET ÖNSKAR . INGET KAN ÖNSKA NÅGOT ANNAT . SÅ ENKEL ÄR KÄRLEKEN

Är det här som helhet då bra eller dålig poesi? Hm, låt mig återkomma till det.

Orbital, Samantha Harvey, Vintage

 

Först måste något sägas om otyget med blurbar som tryfferar framgångsrika böcker. Samantha Harveys roman Orbital har 31 stycken. Författarna Sarah Moss, Mark Haddon, Paul Lynch och Max Porter, samt tidningarna New Statesman, Financial Times, Guardian, Sunday Times använder samma ord: ”beauty”. Romanen vann i november Bookerpriset, och i väntan på en given svensk översättning har jag läst den i original. Vad kan jag säga: den är – vacker!

Sex astronauter – noga räknat fyra astronauter och två kosmonauter – är i omploppsbana runt jorden. Två kvinnor, fyra män. Romanen följer dem i sexton varv, och det är hela handlingen. Ett sätt att beskriva den: en Moby-Dick i avsaknad av val – liksom Melville växlar Harvey mellan fiktion och essä, och berättar om rymdfärder, matematik, fysik, teknik. Redan första stycket slår an tonen, och det är ingen överdrift att säga att jag är fast redan där:

Rotating about the earth in their spacecraft they are together, and so alone, that even their thoughts, their internal mythologies, ata times convene. Sometimes they dream the same dreams – of fractals and blue spheres and familiar faces engulfed in dark, and of the bright energetic black of space that slams their senses. Raw space is a panther, feral and primal; they dream it stalking through their quarters.

Uppdraget består i att observera, och Harvey låter dem sköta sina uppgifter med stor känsla för vad som utgör en kärna i utsökt fiktion – pregnans. Medan Moby-Dick med förlov sagt guppar fram med sävlig hastighet över sina 800 sidor är Harveys roman endast lite drygt 130 sidor. Vi får veta allt mer om hur de på olika sätt är förbundna med jorden, och de känslor som uppstår när de på olika sätt påverkas av vad som sker. Tidigt får vi veta att en av astronauterna – Chie – har mist sin mor.

Men också de meteorologiska förändringarna blir synliga från deras perspektiv. En tyfon sveper fram, och de kan i realtid studera dess effekter för de boende. På något sätt blir tillståndet hos vår planet ännu mer akut när det skildras från det här hållet. Det ger hela framställningen ett drag av den melankoli som Ray Bradbury får fram i sina rymdberättelser, och för att ingen ska missförstå – det här är ett uppenbart beröm.

Harvey undersöker vad som utgör det mänskliga i oss. Kroppen förtvinar hos rymdfararna, aptiten minskar och sömnen blir ytligare, medan sexdriften reduceras. När jag läser romanen får det mig att undra: vem fasiken vill ens bli astronaut? Varför utsätta sin kropp – och sin själ – för dessa påfrestningar? Är det altruistiskt? Tillåt mig tvivla.

Rymdfararna är ändå förbundna med jorden på olika sätt. Två saker blir tydliga indikationer på vad som ger ett människoliv dess värde: dels mänskliga relationer, dels avgörande ögonblick. Den här korta romanen är rik på båda dessa inslag. De liknar sig vid små barn, och det blir nog lätt så när de betraktar moder jord. Men här finns en tvist mot romanens slut, som inkluderar också en fader jord – men den ska inte spoilas här. Att moder jord setts som en oändlig resurs är ett misstag – å andra sidan har väl, att döma av en artikel av Elif Ali i SvD nyligen, också dagens morsor blivit en oändlig swish-resurs till sina barn.

Varför är då den här romanen så vacker? Det har med språket, temat och gestaltningen att göra. Allt är helt enkelt vackert, men det blir vackert just för att det är både tänkbart och tänkvärt. Skickligt skriver Harvey om monotonin på ett rymdskepp, hur allt av nödvändighet måste bli förutsägbart. Vad rymdfararna saknar och längtar efter mest av allt är stunder av ”pointlessness”, att bara göra saker utan att det har en mening eller ett syfte. Ett liv utan överraskningar, så som livet i rymdskeppet artar sig, är inget hållbart liv i längden.

Det finns en klyscha om att riktigt bra romaner förmår göra världen större. Bara du kan bortse från de kontraproduktiva blurbarna kan jag inte komma med någon annan uppmaning än att den här livsbejakande romanen är en av de starkaste Bookervinnarna jag har läst från senare år (tillsammans med Anna Burns Mjölkbudet, Bernardine Evaristos Flicka, kvinna, annan och Douglas Stuarts Shuggie Bain). Den är ett enda stort emfatiskt versalt JA!

Jag visslar i den mörka vinden, Maria Navarro Skaranger, översättning Ninni Holmqvist, Weyler

 

Jag visslar i den mörka vinden är en av de tolv alternativa titlarna till Clarice Lispectos mästerverk Stjärnans ögonblick. Om en ska vara petig är det översatt (av Örjan Sjögren) till ”Vissling i den mörka vinden”, men vi får se – det kommer en nyöversättning i vår! Norska författaren Maria Navarro Skaranger har valt den som titel till sin nya roman, som är en slags fortsättning på den roman som introducerade henne för svenska läsare, Emily forever. Ninni Holmqvist har återigen gjort en klanderfri insats som översättare.

Nu är Emily – Em – en bifigur, och det handlar om hennes mamma Sidsel. En dag krockar hon med bilen två gånger: först med en container, sedan med en skåpbil (lätt hänt). Hon får en skada som liknar en mild variant av whiplash, men hennes bekymmer har förstås börjat långt tidigare. Om något har bilolyckorna utlöst en dissociation, efter en längre tids verklighetsförskjutning. Och världen blir bara fulare.

Hon lever i en familj där det verkar vara tradition att pappan någon gång sjappar. Det är kvinnorna som blir barnens stabila punkt i tillvaron, något som rämnar när Em ställs inför en allt mer opålitlig moderfigur i Sidsel, och som också brister i sin kontakt med barnbarnet, Ems son. För många ser livet ut så här, inte som någon idyll där ytan putsas till perfektion. Sidsels historia involverar en del psykisk sjukdom, utåtagerande gränslöst eller olämpligt beteende. Inget blir varaktigt i hennes liv, vare sig yrken eller relationer.

Maria Navarro Skaranger är en del av en nästan ofattbart stark norsk våg av prosaförfattare som vi kunnat ta del av på senare tid, med namn som Vigdis Hjorth, Gunnhild Øyehaug, Ingvild H. Rishøi, Linn Ullman, Niels Fredrik Dahl, Maria Kjos Fonn, Sandra Lillebø, Carl Frode Tiller, Jon Fosse, Karl Ove Knausgaard … Ja, och Dag Solstad förstås, som bidragit med ett par citat som ger en platsanvisning i förorten Romsås, och erfarenheten av att inte höra hemma, i en gestaltning av någon som har tappat det. Men överlag är också Skaranger en lika originell berättare som Solstad. Även här är tonfallet fullt av motstridiga känslor.

Till de egenheter hon nyttjar hör de dubbla skiljetecknen - ”??” och ”!!” – och rikhaltigt användande av parenteser och versalt skrivna ord. Det här bidrar till det spontana intrycket – eller så blir intrycket bara att det är ännu mer konstfärdigt och utstuderat. Det råder oklarhet, och som bekant är detta vad fiktionen i högre grad borde ägna sig åt: att uppvakta och uppmuntra läsarens nyfikenhet, utan att stilla den. Där ingår också en kommenterande berättare, som ibland helt sonika lägger sig i händelseförloppet:

Sidsel är inte precis någon dröm att skildra (präglad av grått förfall). Det händer ingenting, jag har tråkigt. Jag säger till mig själv att det faktiskt inte behöver hända något. Jag är så arg. Jag tycker att hon är ganska dum som tar emot och tar emot och tar emot (men det måste gå att vara dum och ändå ha ett rikt inre liv).

Vi lämnas med många obesvarade frågetecken, och det är väl också så våra liv ser ut. Varför gör vi det ena eller det andra? Varför är vi så ovilliga att ingripa i vissa situationer? Sidsel är inte unik i att vara en olyckligt lottad människa. Skarangers roman visar att det farliga i oss kan aktiveras av oskyldiga saker, triggas av små obetydliga (obefintliga?) händelser. Det är ett svårt ämne att skriva om deprimerade, eftersom det kan slå över i sentimentalitet eller lyteskomik. Skaranger undviker skickligt alla sådana fällor, och hon har skrivit en sorglig roman som inte ger mig någon ro (på ett bra sätt). Det vill säga, den typen av böcker som du vet att du kommer att bära med dig och fundera vidare på. Jag förutspår att jag flera gånger i år kommer att ställa mig frågan: Varför blev det som det blev med Sidsel?

Her kjem sola, Gunnhild Øyehaug, Kolon

 

För inte så länge sedan nåddes vi av den glädjande nyheten att det på Nirstedt/Litteratur kommer en ny översättning av en av norska Gunnhild Øyehaugs novellsamlingar. Den som inte kan vänta till dess kan med fördel ta sig an den rykande färska romanen Her kjem sola, i sedvanlig nynorsk skrud. Hon växlar mellan novellen och romanen, och har skrivit i runda slängar lika många böcker i vardera genre (typ fyra), samt en hel del finurliga essäsamlingar.

”Here Comes the Sun” är ju en av The Beatles minst outhärdliga låtar (om du tvivlar: har du ens hört Nina Simones omedgörliga cover?), men Øyehaug siktar inte in sig på några lättköpta intertextuella poänger. Nä, för hon tillhör den typen av oförutsägbart vilda författare som inte direkt växer på träd – särskilt inte i den skandinaviska myllan.

Här handlar det om Helga Mork, en svartsynt författare som närmar sig femtiostrecket. Hon jämför sig med en myra som ingen vill ha i sin myrstack, i en av konversationerna med den tålmodiga – men därmed inte okritiska – väninnan Irina. Annars är hon en solitär. I bakgrunden finns sonen Mattis, som hon en gång fick med en svensk författaren. Mattis bor med Lavinia, som mycket riktigt delar namn med Emily Dickinsons syster. Romanens Lavinia ska skriva en masteruppsats om rasande kvinnor i samtidslitteraturen (det borde fler göra!). Ett grannpar flyttar in och stör Helgas jämvikt. De heter Christin och Even Albert, och ska jobba på orten för att sedan skriva om det. En av dem blir föremål för Helgas intresse.

Liksom i Øyehaugs tidigare prosa dominerar excentriska inslag, som framförs i rastlöst korta avsnitt. Det handlar om kärlek och absurd humor: Ludwig Wittgenstein, Franz Kafka och Samuel Beckett är nära till hands – inte enbart för att de omnämns. Øyehaug skriver med intelligent skärpa, men får aldrig läsaren att känna sig dum. Hon bryter mot konventionerna, och som läsare tvingas du ompröva ställningstaganden och utmana världsbilder som du har snickrat ihop. Lager på lager skrivs en tidigare känd historia om åldrande och trånad, utifrån en lek med det självbiografiska och ”den verkliga verkligheten”.

Genom att skriva böcker som denna utvecklar Øyehaug romanen som konstform och ger den nya möjligheter att förbluffa även en luttrad och kräsen läsare. ”Make it new” lyder en av modernismens mest slitna men också slitstarkaste uttryck (Ezra Pound sa det, och vi ska trots allt vara tacksamma över hans insats om vi inskränker det till åsikter om estetik). Det kan behöva inskärpas: romanen måste göra rätt för sig, och inte vila på de lagrar som Balzac och Woolf utformat. Samtidens författare har allt att vinna på att inspireras av den pigghet och vitalitet som föregångarna har visat, och det måste gå att ta vid där deras verk slutar för att bygga något lika hållbart och storartat, utan att det blir epigoneri. För hur ska en författare förhålla sig till sitt skrivande när allt är gjort (”två gånger”, skulle Lars Norén ha tillagt).

Ett stilprov för att illustrera hur originellt Øyehaug tar sig an gestaltning. Så här förmedlas Helgas möte med Even Albert:

Når han ser på meg, kjennest det som om han ser heilt til botns, eg blir forfjamsa, dei er ei blanding av milde og skarpe, han er sårbar og fuck, vi har gitt oss i kast med å skildre eit par auge, som vi aldri vil klare, vi nytta ordet ”sårbar”, vi vil ikkje få til å seie korleis dei auga påverkar meg her eg sit og ser på han.

Kontakten mellan Helga och Even etableras, och växer allt starkare i takt med att hon känner starkare aversion mot Christina. Det är bäddat för drama – men glöm att det blir förutsägbart, för då underskattar du Øyehaugs trick med fantasin. Om det någonstans i den här romanen finns en nyckel till hur den ska läsas kanske följande korta utbyte får illustrera: ”Og dette er eigentleg det verste med historier: at dei må forteljast. / Dei kan ikkje berre kome susande som ein komet og eksplodere på himmelen.”

Så kan romanen fungera som det som bevarar mysterierna utan att det får dig att känna dig snuvad på konfekten. I skildringen av händelseutvecklingen flirtar Øyehaug eventuellt med fantasygenren, och lyckas både skruva ned och skruva upp sitt arbete med pretentionerna (en smula lägre styrka) och ambitionerna (en smula högre styrka). En bra roman känns igen på att den vågar göra bort sig, och det här är en sådan roman som är skriven med hög insats. Utfallet är något som av den här opaka texten kan låta svår eller brydsam, men i själva verket är lika enkel och självklar som naturen. Och vad hette den, sa du? Her kjem sola!

Solar Plexus. Om en författare och hans kropp, Aris Fioretos, Norstedts

 

Den svenska litteraturen är en cerebral historia. De enda författare som jag på rak arm kan komma på som konsekvent och metodiskt har ägnat sig åt kroppen är Sven Lindqvist och Linda Skugge. Få författare är nog lika cerebrala som Aris Fioretos. Därför kan det te sig en smula överraskande – eller tvärtom helt självklart – att hans senaste bok handlar just om kroppen. Solar Plexus. Om en författare och hans kropp tar vid efter ett par hans senare böcker, såsom Nabokovs ryggrad som kom i fjol och den något äldre Vatten, gåshud.

Liksom den senare utgår Fioretos från en föreläsningsserie. Inte för att det märks nämnvärt: det här är i hög grad text, denna essä som ofta tar avstamp i det egna skrivandet, om än med vissa omvägar kring det egna jaget, som lurigt nog skrivs ut i tredje person. Vad vore distanserande effekter utan sin förmåga att rikta strålkastarljuset mot närhet?

Vi som läst Fioretos tidigare vet vad vi får: det är stiligt, trivsamt och lärdomsrikt. Somliga anser nog att det blir docerande, men det är en grund läsning i så fall: man får vara rejält blasé för att undgå att smittas av nyfikenheten och entusiasmen hos Fioretos när han med sedvanlig spänst skriver om badkar, vävnader, åtrå, ätstörningar, elektricitet, Alaska, Rembrandt, grekiska gudar och Kafka – och en hel del däremellan.

Badkar, ja. Jag minns alla mina badkar och hur de brukade ta emot mig och min kropp (allt är relativt): första, tredje och fjärde egna lägenheten, men jag har saknat denna attiralj sedan 2005. Konstären Lucien Freud lär ha badat flera gånger om dagen, får vi veta här. Dennes ledord – ”urgent”, ”subtle” och ”concise” (Fioretos översätter ”angelägen, känslig och koncis”) – bildar utgångspunkt för resonemanget kring kroppen, det Hamlet i en berömd passage kallade ”this mortal coil”. (Vän av oordning inflikar här att This Mortal Coil också är ett postpunkband, medan Fioretos i den här boken skriver en del om protopunkbandet Television.)

Stilens närvaro i allt Fioretos tar för sig är nog – på tal om flytande vätskor – en vattendelare. Allt i hans prosa är så kalkylerad, så väl avvägd och genomtänkt, att det nästan blir påfrestande. Den svindel som uppstår kan nog uppfattas som antingen behaglig eller tröttsam. Det är en svår balansgång mellan tolkning och övertolkning, det sökta och det utsökta, men jag uppskattar hur hemtamt han behandlar sina ämnen. Det går för all del att någon gång sucka över en del långsökta kopplingar när han ägnar sig åt den extremsport som går under namnet ”närläsning” – i synnerhet av personnamn – men i gengäld delar han generöst med sig av allehanda fynd i en rätt eklektisk litteraturhistoria, som vidgar kanonbegreppet.

Det är inte helt lätt att sammanfatta vad det här är för slags bok. En hungerns poetik och grammatik, kanske en någorlunda adekvat summering. När han citerar Patti Smiths ode till outsiderskapet, ”Rock N Roll N****r” kommer han in på The Doors spår ”Break On Through (To the Other Side)”:

Som dionysiker behöver en i alla fall inte heta Jim Morrison, eller för den delen Friedrich Nietzsche, för att veta att det där genombrottet till andra sidan är både lustfyllt och smärtsamt. Våndan är vällustens baksida.

Att han den här gången skriver relativt mycket om musik kan förvåna, men bara den som inte läst hans förra roman De tunna gudarna (som var en parafras på just Televisions historia), eller hörde vilken eminent musiksmak han hade när han en gång i tiden sommarpratade (Massive Attack, minsann). Inte för att Fioretos någonsin går i öppen polemik, men jag kan inte låta bli att uppfatta ett stycke som en pik mot Bengt Ohlssons mediokra roman om Johnny Ramone (hette den verkligen något så andefattigt som Gå, Johnny gå?). Det sker när Fioretos indirekt försvarar varför han inte skriver direkt om Television och Tom Verlaine i De tunna gudarna, helt enkelt för att med de verkliga namnen ”urartar prosan till en finkulturell version av Hänt i veckan.”

Men annars är det på det hela taget verserat och civiliserat, men ändå livfullt och engagerande. Han klarar av att skriva om sina egna böcker utan att direkt låta självupptagen, och han drar också en lans för privilegiet att som läsare ”ryckas hän” – ett ganska viktigt klargörande i dessa tider som antyder att kritikern ska vara som en obducent som rycker och drar i (den döda?) texten. Hänryckningen som estetiskt kriterium för en professionell läsning – jag kan tänka mig värre alternativ.