att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

16 sep. 2021

Smuts, Elise Karlsson, Natur & Kultur

Det finns bara två slags böcker: aha-upplevelser (wow!) eller jaha-upplevelser (suck …). Elise Karlssons nya roman Smuts är definitivt en wow-bok. Inte enbart för att hon lägger handlingen så nära de faktiska händelserna kring kulturklubben Forum där Jean-Claude Arnault tilläts härja ända tills Matilda Gustavsson i november 2017 publicerade ett reportage där 18 kvinnor anklagade honom för sexuella övergrepp. Elise Karlsson var en av kvinnorna.

 

En nyckelroman, alltså? Ja, på sätt och vis. Protagonisten Hélène känns igen från Karlssons förrförra roman, hämndskildringen Klass. Nu är hon inblandad i teaterprojekt som drivs av paret Mikaela och Serner (kasta om deras inledande initialer och du får S&M). Serner är en ominös skuggfigur som rör sig rovdjurslikt kring främst yngre kvinnor. Mikaela är den geniförklarade författaren som sprider lösryckta meningar omkring sig som andra får bearbeta till spelbara pjäser. Hélène tar sig an uppdraget när Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm ska spelas. En pjäs om kaos, drömmar, våldsamt begär, och en passande fond till det nutidsdrama som utspelas.

 


Vi följer förloppet mestadels från Hélènes perspektiv. Ibland kallas hon H, Hell, Helene, eller Helen, liksom för att visa att vi alla spelar olika roller. Hon är flera stycken olika individer, beroende av vem hon umgås med. På fritiden dejtar hon kvinnor och ligger med den gifta Charlie, som hon tidigare hade ett förhållande med. Hon dras tillbaka till källaren som drivs av S&M, i vetskap om det otyg som utspelats där, där en ständig påminnelse är Alex, en skådespelare som de gjorde så illa. Hélène uttrycker sin ambivalens krasst: ”Problemet var aldrig hur mycket jag hatade den här platsen utan hur mycket jag ville vara här.”

 

Men vi följer också Mikaelas perspektiv, något som höjer det djärva anspråket. Hon blir arketypisk snöflicka, och framstår som bildlig och bokstavlig fånge i en toxisk relation, och Hélène – eller om det är Karlsson – drömmer om att ge henne ett annat narrativ. Det sker också, i en avslutning som bara kan beskrivas just med wow-ordet. Det är ett slut som är sällsynt lyckat, ett slut av det slag som får håren på armarna att resa sig i sublim häpnad.

 

Förvisso är det gott om referenser och anspelningar som de insatta i Stockholms kulturliv med lätthet kan pricka av. Behöver man känna till det här? Nja, mer är det frågan om att Karlsson vill visa på vilken lös grund kulturkotteriets makt vilar, som när hon en passant kommenterar hyllningar till det som är tillräckligt obegripligt. Eller själva diskussionen om originalitet, och hur Mikaelas konstnärskap gjort sig beroende av andras insatser för att nå ut.

 

Som sagt har Hélène flera namn, och där inryms engelskans ”hell” för helvetet, vilket passar skeendet i den underjord där teaterscenen är placerad. Men namnet rymmer också ”hel”, kanske för att visa att hon ska – som klichén lyder – ”gå hel ur det här”. En banal tanke? Kanske. ”Ovärdig”, skulle Mikaela säga. Karlsson skriver om vårt behov av närhet men också om vår rädsla när vi väl upplever denna närhet.  

 

Det är en roman om skådespel, att berövas sitt jag. Om vikten att spela en roll, för att passa in och åtnjuta fördelar. Karlsson är omåttligt påhittig i sina elakheter, som hon tillhandahåller med sådan mildhet att de knappt märks – men de känns desto mer, när de väl sjunker in. Om man kan tänka sig motsatsen till uttrycket ”her bark is worse than her bite”, liksom. Det korthuggna språket förstärker den aggressiva potentialen.

 

Karlsson har, och det har hon visat tidigare, en utsökt blick för det psykologiska spelet mellan människor. Hennes maktanalys är pardonlös och osentimental. Här läggs inga fingrar emellan – stundtals faller hennes kadenser hårt som piskrapp, eller som en cesur i själva tillvarons jämna lunk. Hon bygger också upp spänningen på ett sätt som är så skickligt utfört att det är som att läsa en thriller av Joyce Carol Oates: även här finns en förmåga att belysa människans mörkaste vrår.

 

Den lågmälda intensitet som Elise Karlsson demonstrerat i sina tre 10-talsromaner blommar ut i denna behärskat ursinniga roman. Smuts liknar både ett öppet sår och en orosanmälan, stöpt i litteraturens märkligt sanningsenliga form. Det är en skarp iakttagelseförmåga som utgör förutsättningen för dessa tunga slutsatser. En katharsis i samspel med språkets mest uttrycksfulla wow!

Forgabt, Bjørn Rasmussen, Gyldendal

Vi har kunnat följa den danske författaren Bjørn Rasmussen genom ett flertal självbiografiska böcker, som samtliga gjort starkt intryck. Bland dem står Ming ut som en höjdpunkt, inte minst genom att vara så oförställt annorlunda i sin estetik. I denna autofiktion – Ming borde kallas poesi, men genrebeteckningar är  ovidkommande – skonar författaren ingen, allra minst sig själv.  

 

Nu utkommer Rasmussen med ytterligare en diktsamling – alltså en berättande dikt – och återigen är det inte svårt att läsa det som en del av ett utforskande av den egna personen, den egna gestalten. Boken heter Forgabt, en glosa som tarvar en förklarande not, som boken tacknämligt bistår med, och upplyser oss att det är ett tyskt lån, som används för den som är för upptagen med att glo på något.

 


Det inleds drastiskt, med att huvudpersonen föder – ur sitt anus – en drottning: ”Det är marts og jeg vågner fordi min tarm vånder sig. / Jeg går på toilettet og der kommer en dronning ud af mit røvhål, / jeg føder kun blod i kummen.”. Denna drottning återkommer genom narrativet, i en berättelse om ett liv som rinner förbi, och alla förspillda tillfällen som det ger upphov till.  

 

Han är en ensam man, som lever med sin hund. Ett ex förekommer, men bara för att umgås med den gemensamma hunden. Han personifierar, för att travestera Ulf Lundells ord, ”män utan män” (eller var det Hemingway som skrev om ”män utan kvinnor”?). Han försöker sublimera sin sexualitet genom att projicera den på annat än människor. Det går så där. Han läser H.C. Andersen och drömmer om att få bli sjöjungfru. Det går åtminstone inte sämre – han hamnar till sist vid havet i alla fall.

 

Ensamheten är det värsta. Så fungerar Rasmussens berättelse som en undersökning av det kroppsliga, något som känns igen från hans tidigare böcker. Det är, kort sagt, åtskilligt av kropp i hans poesi. Och sjukdomsbesked. Det är en estetik som påminner om gurlesken, men man frestas kalla det ”queerlesk” i stället, alltså en queerifiering av den kvinnligt kodade gurlesken. Där finns det tillfälle att skriva om det låga, det som går under begreppet abjektet, det frånstötande och obehagliga:

 

I min hjerne står der: Traurig og cute.

I min hjerne står der: Fordømt og forgabt.

Og jeg læser det med glæde.

 

Det kanske låter märkligt, kom jag på, med att föda en drottning. Ni glömmer väl inte att det här är poesi? Rasmussen skildrar en tillvaro som så att säga har tappat sansen, där man inte kan lita på sina sinnen. Där tar sig den yttre världen in, eftersom jaget har gjorts så mottaglig och känslig. Det är en farlig väg att gå: den världen ska vi helst inte ha inom oss, för den gör oss så mycket skada.

 

För ett par veckor sedan gick jag i skogen en kväll och det regnade så jag var helt ensam. Bakom mig hör jag ett ljud som svårligen kan beskrivas: som en blandning av ett smatterband och ett djur som rusar genom ett buskage och på vägen knäcker några tjocka grenar. Kanske en cyklist som föll omkull? Då brukar man höra ljud som förebådar smärta.

 

I själva verket förnam jag en känsla av något ont där, något som gjorde mig helt kall inombords. Jag skyndade mig därifrån, hela tiden med en blick över axeln för att se om jag blev förföljd, av – vad, en demon? Lika kvickt som jag justerade blicken så jag inte missade något som eventuellt befann sig framför mig i ett bakhåll. Det enda jag vet med visshet är att det jag hörde inte var något mänskligt, och inte heller något djur (det skulle ha behövt vara ett djur i storleken björn, och sådana finns inte i de här skogarna).

 

Så fungerar i viss mån Rasmussens poesi, som bistra påminnelser om något både utanför och innanför oss. Hans bild av ångesten är exakt: ”Døden viser sine læber.” Ja, kanske det var så enkelt för mig i skogen, att det jag hade bakom mig, ett tiotal meter bort bakom ett hörn jag precis rundat, var döden. Som visade sina läppar mot min rygg.   


15 sep. 2021

Sad life, Jenny Högström, it-lit

Jenny Högström är cool och slagfärdig kritiker. Hennes recensioner tar ofta utgångspunkt i något som ger förutsättningar för en diskussion som rör sig över både det specifika och det allmänna, och hennes slutsatser hamnar ofta vid sidan av den konsensus som annars råder i kritikens ankdamm. Kort sagt: en kritiker man inte läser för att hålla med, men för att bli utmanad av, en som förstör ens egna läsningar och bygger upp nya uppfattningar om böckerna.

 

Som poet har hon hittills varit aningen aktsam och beskedlig, men tar igen det nu med råge i sin nya bok Sad life, som utkommer på lilla pigga förlaget it-lit. Det är inte mindre än en sensation, med denna bok som rentav försetts med 80-talets ökända klisterlapp på skivomslag med upprörande texter: ”Parental /advisory / explicit context”, den som spotify har ersatt med ett litet ”E” vid somliga låttexter. (Denna bokstav förekommer till exempel på den låt Högström släppt tillsammans med Niki Yrla, ”Killar som gillar”.)

 


Sådana varningar har ju kontraproduktiv effekt, och förhoppningsvis får det ett och annat glin att förtjust intressera sig för att läsa den här boken. Inte för att den provocerar med sitt språkbruk, men för att den är så bra. För här förlöser hon allt det uppsluppna hon kan visa som kritiker, men tar det ytterligare några snäpp.

 

I korthet är det en bok som skildrar Jennys barnfria tillvaro, med att chatta med och träffa män och kvinnor för sex. Alla filter har plockats bort, när hon skriver om männens kontaktförsök, hennes upplevelser av att befinna sig på en sexuell marknad. Det sker med hjälp av en fiktionalisering av det egna jagets verklighet, samtidigt som det skildrade blir besvärande autentiskt. Så kan en dikt tillåta sig att iscensätta en relation som en tv-serie (”i säsong två är han inte längre clean”), för att avsluta med en direkt anspelning på verkligheten:

 

så här sitter vi nu, säger han

en vit kvinna som försvarar såna som jag

och en svart man som röstar på sverigedemokraterna

 

du kan ju skriva en dikt om mig

 

ok johannes, vsg

 

Det blir också en del göteborgshumor, en del knark, en del obsceniteter, en del boxning, en del vänsterpolitik. Anders Borg, tidigare moderat finansminister, föräras två dikter, och det sker mer utifrån hans äktenskap med Dominika Peczynski. Så här skriver Högström:

 

Rösta på moderaterna din hora

Rösta på moderaterna ditt fucking jävla fnask

Rösta på moderaterna ditt gamla sprutluder

Rösta på moderaterna ditt ras

 

Fittansikte

horunge

rövknullare

kuksugare

nazist

och skitstövel

 

Medan musan Glenn är återkommande är andra män utbytbara, och mest glädje och behållning uppsöks när hon träffar en kvinna. Titeln återgår till det sorgliga, men det är en sorg som pendlar mellan protagonisten och de existenser hon möter. Vi är alla sorgliga, lyder bokens förutsättning och sensmoral. Ändå förmedlar Högströms bok en eufori, och man läser med ett befriande smajl på läpparna.

 

Hon skriver medvetet slarvigt, när hon med sina dikter utforskar olika kapital, och ställer dem jämte varandra. Det handlar då om de bekanta kulturella och finansiella kapitalen, visst, men här blir det sexuella kapitalet huvudperson och katalysator för mötena mellan människorna. I den värld som här skildras har pengarna ersatts, för pengar – låt oss erkänna det – är så anti, så icke-kulturellt, så totalt osexigt. Det är det mest osofistikerade som finns, och om alternativet är Högströms råa dikter, så väljer jag dem alla dagar i veckan.

 

Hennes diktsamling är en slags minivariant av Lars von Triers film Nymphomaniac, en slags återerövring av de knapplösa knullen som Erica Jong skrev om. I denna sexuella värld finns också en fin kort dikt om Yahya Hassan, som också bevisar Högströms intentioner att skriva politiskt. Det är en frejdigt frenetisk diktsamling hon har skrivit, och tilltalet är så ärligt inkännande att även en pryd läsare kan ta sig igenom boken utan att få skammens rodnad på kinderna.

14 sep. 2021

Vackra värld, var är du, Sally Rooney, översättning Helena Fagertun, Bonniers

Med sin tredje roman utvecklar Sally Rooney sin unika förmåga att skildra unga, coola och intelligenta vänner. Den visar att även högt ställda förväntningar kan infrias med råge.

 

När vi står på randen inför världens undergång kan det te sig futtigt att beklaga sig över att man har blivit en kändis. Men så lyder premissen i Sally Rooneys tredje roman. Vackra värld, var är du tillåter henne att återvända till ett framgångsrikt koncept som utforskar kompisgäng som uppsöker de flytande gränserna mellan vänskap och kärlek.

 


Uppenbart har hon utgått från sin egen upplevelse, med den framgångsrika författaren Alice som en av huvudpersonen. Hon slickar såren efter ett mentalt sammanbrott, och inleder en tafatt kärleksrelation med Felix. Väninnan Eileen trånar efter populära gemensamma vännen Simon. Men Alice och Eileen håller på att glida ifrån varandra, och i stället för att träffas konverserar de via långa e-mail. 

 

Deras e-mailväxling – fjorton stycken inalles – är en av romanens höjdpunkter, och bidrar till att ge karaktärerna kontur. De skriver om killar, romanläsande, samhället, sex, religion, global uppvärmning – och skönhet. En annan sak Rooney behärskar till fullo är hur hon använder sig att telefonens chattfunktioner för att driva intrigen framåt.

 

Här finns gott om undertext i de samtal som förs mellan karaktärerna. Tidigare har Rooney jämförts med Jane Austen, och nog finns det en likhet i den kvicka dialogen och den sylvassa blicken på det som gör oss mänskliga. Men här finns återkommande referenser till Henry James. Han är sorgligt eftersatt av vår tid, men hans romaner är nästan oslagbara i sin subtila skärskådan av våra tillkortakommanden.

 

Rooneys hemlighet är att hon lyckas skapa litterära karaktärer som fungerar i dubbel bemärkelse. De är rimliga och trovärdiga både som litterära konstruktioner och som autentiska människor. De är impulsiva, de dabbar sig, men de är också villiga att ta till sig och lära sig av sina misstag. De är intelligenta och coola, och sårbara på ett sätt som kanske bara genuint coola människor kan vara.

 

Liksom tidigare skriver Rooney om gränsdragningar, om de obekväma situationer som uppstår i relationer. Om gräl och försoning, och om sex, med starkt fokus på samtycke. Alice beklagar sitt kändisskap på ett sätt som ändå gör henne till en relaterbar människa. Liksom i de tidigare romanerna förekommer en skarp klassanalys, till exempel när Rooney korsklipper Alices diskussioner med sin agent om framträdande på olika litteraturfestivaler och universitet med Felix mekaniskt sorterande varor i lastvagnar på affären där han jobbar.  

 

Sally Rooneys utvecklingskurva är makalös och nästan overkligt lovande. Hon lyckas utveckla en bekant tematik som annars hotar att bli klyschig. Jag tyckte Samtal med vänner var en bra roman, att Normala människor var fantastisk. Nu har hon häpnadsväckande nog skrivit en ännu bättre roman, om än inte lika publikfriande som de tidigare.

 

Den inleds starkt, men ändå blir dess andra hälft en tonartshöjning, när vi har lärt känna de fyra individerna. Och Alices lidande ges relief i relation till de andra tre, som kämpar med sina egna trassligheter. Samt i relation till världens prekära tillstånd. Om du tycker att det ter sig futtigt när hon klagar på kändisskapets avigsidor ber jag dig noggrant granska med vilka starka argument hon pläderar för individens rätt att trotsa omvärldens krav om att skärpa till dig.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2021)

Beautiful World, Where Are You, Sally Rooney, Faber & Faber

Inom popvärlden talar man om ”den svåra tredje skivan”, för artister som fått ett genombrott och ska förvalta det. Irländska författaren Sally Rooney har fått ett osedvanligt genombrott efter sina två första romaner, och man kan befara en viss vånda inför den svåra tredje romanen. Till på köpet har hon fått ett besvärligt kändisskap på halsen, något som är en given effekt av vår tids fixering vid författaren på bekostnad av verket.

 

Kaxigt eller bara dumdristigt nog tar hon tjuren vid hornen och adresserar själva problemet, genom att låta en känd författare vara fokus för berättelsen i sin nya roman Beautiful World, Where Are You. Titeln har hon delvis lånat från Schillers dikt ”Die Götter Griechenlandes”: ”Schöne Welt, wo bist du?”, och delvis från en litteraturfestival i Liverpool med samma namn från 2018.

 


Alice är ung författare med två framgångsrika böcker bakom sig, där en av dem blivit filmatiserad (likt Normal People, med andra ord). Hon är miljonär, men har också genomlidit ett nervöst sammanbrott och tillbringat tid på psyket. Nu träffar hon på tinder en jämnårig kille, Felix, som jobbar på varuhus med att packa varor. Hon åker till Rom för att göra framträdanden, han följer med som sällskap. Parallellt berättas historien om väninnan Eileen, som arbetar på en litteraturtidskrift, och den gemensamma vännen Simon, som har en något oklar funktion i vänsterpartiets inre krets.

 

Man kan föreställa sig angelägnare problem än att våndas inför kändisskapets avigsidor när världen håller på att gå åt pipsvängen. Ja, och det är förstås Alice – liksom andra neurotiska, deprimerade och ångestdrabbade människor – medveten om, och därför gör Rooney det till romanens bärande tema, där oron för det egna lidandet samverkar med oron för planetens framtid.

 

Läsare av Rooneys tidigare romaner kommer att känna igen sig i den här romanens intrig, som kretsar kring samtal mellan vänner. Kort sagt: de fyra är roliga, intelligenta, sexiga, coola. Men också lätt störda på olika sätt, med sina egna neuroser. Det är vännerna Alice och Eileen som turas om att vara i centrum för vartannat kapitel, med ett stort antal e-mail som de skriver till varandra interfolierade – e-mail som tillåter dem att utveckla sina tankar kring romankonsten, kring skönhet, kring vänskap, kring kärlek, kring religion, kring världens dystra framtid.

 

Och Rooney fortsätter att göra det hon gör bäst, och som hon gör bättre än någon annan, det vill säga att skriva om vänskap som övergår i kärlek som övergår i sex, om än inte alltid i den ordningsföljden. Dessutom: att vara bi är mer norm än att vara hetero. Dialogen är full av undertext, av obekväma situationer, av gränserna mellan kiv och gnabb, mellan gräl och bråk, mellan tolerans och förakt. Liksom tidigare gör hon glasklara klassanalyser, och tillämpar en uttalad marxistisk analys på de orättvisa villkoren. Felix får lära Alice hur det är att ha ett jobb som man hatar på riktigt, och hur lätt det är att bortse från de egna privilegierna. Till det mest fascinerande med romanen är hur vi tillåts följa den utveckling som sker, hur kärlek är det enda som kan rädda oss från att förintas av självförakt eller bara förakt mot andra.

 

Rooney lyckas också göra karaktärerna en smula odrägliga, samtidigt som hon gör dem så charmiga att det är svårt att inte dras med i deras problem, att aktivera sin mest empatiska läsning. Hon skriver en fläckfri prosa som antagligen irriterar en del viktigpettrar till läsare, som gärna vill ha sin prosa serverad på ett mer kantstött sätt. Omslagets illustration med pusselbitar är olyckligt valt, då det hör till de tråkigaste sysselsättningarna att lägga pussel, medan det hör till höjden av fröjd att läsa Sally Rooney. Men för all del: på bitarna kan man ana våra fyra protagonister, skickligt infångade av kinesiska konstnären Manshen Lo, känd för sin naivistisk serietidningsestetik.

 

Men att kräva en vårdslösare stil är något som bara vårdslösa läsare gör. Här kan man se hur nära Rooney lägger sig en tidigare romanförfattare som Henry James, som ett flertal gånger nämns i de diskussioner om romankonsten som Alice och Eilieen har. James kallades ”The Master”, och var också känd för sina pedantiskt utformade meningar. På ett ytligt plan är Rooney motsatsen, med sin luftigt följsamma stil, en kontrast till James legendariskt snåriga meningsbyggnad där lager efter lager av det dunkelt tänkta yttrades, till många läsares förtret på ett kvarblivet dunkelt stadium.

 

Men båda sysslar med de mellanmänskliga relationerna, och båda är suveräna iakttagare och lyssnare, och avslöjar successivt våra mänskliga drag så att vi känner igen dem i besvärande belysning. Båda avkodar de sexuella laddningarna som åstadkoms i mötena mellan människor, men skillnaden är att James trasslade in sina begär i luddig symbolik, medan Rooney är nästan besvärande explicit i sina sexskildringar. Hon är också nästan orimligt realistisk, när hon dels arbetar så hårt med att visa hur viktigt samtycke är, och dels när Simon onanerar och torkar av sig först med en näsduk och sedan en till.

 

Det finns så mycket att berömma avseende Rooneys stil, där hon håller på att bygga ett ojämförligt författarskap i samtiden. Alla reservationer åsido: vem skriver ens så här rolig, angelägen och aktuell prosa just nu? Knepet med e-mailkonversationen ger ytterligare relief åt karaktärerna och friktionen mellan dem (notera till exempel den passiva aggressiviteten som främst Eileen uppvisar). Men också hur telefonerna används, i synnerhet chattfunktionen, där Eileen och Alice konsekvent skriver med versaler och kan reta den några år äldre Simon för att han är en boomer som inte lärt sig den inställningen. Men det är inget utanpåverk, utan ett nödvändigt hjälpmedel för att driva romanens tematik kring kommunikation framåt.   

 

Alice är slagfärdig och brutal, som när hon skriver så här till Eileen: ”honestly, I think if every man who had ever behaved somewhat poorly in a sexual context dropped dead tomorrow, there would be like eleven men left alive.” Genom hela romanförloppet löper hennes sorg, illa maskerad som en viss form av beteende som gör att andra skyr henne. Kändisskapet är ett problem, och väcker så motstridiga känslor – avund, beundran, åtrå, avsky. Det alstrar också både överskattning och underskattning av den kända. Denna hennes sorg gestaltas också av Eileens underlägsenhetskomplex, av Felix outtalade vilsenhet i tillvaron, och av Simons fåfänga sökande efter trygg kärlek. Så blir de två männen inte heller bara bifigurer, utan deras respektive kamp ges också befogat utrymme, till exempel Simons enkla gudstro som har ett och annat att lära de andra karaktärerna vad gäller inte bara förlåtelse utan också tacksamhet.

 

Det här är en roman som för samman världens oro med individens oro, och skapar flera berättelsetrådar att följa. Liksom i tv-serier? Tja, på sätt och vis. Det är kanske övertydligt när hon några gånger korsklipper scener där Alice sysslar med sitt intellektuella arbete samtidigt som Felix jobbar med sitt fysiska arbete med att lasta varor i affären, men man förlåter det eftersom det är så skickligt förmedlat.   

 

Men det blir också en del av den marxistiska tolkningen, där både Alice och Felix blir reducerade till en egendom, det vill säga att båda utnyttjas, fast på helt olika grunder och på helt olika marknader. Att Rooneys porträtt av det omaka paret Alice och Felix landar nu mitt i debatten som initierades av Svenska Dagbladets artikel om hur högutbildade kvinnor kommer att få svårt att hitta män med lika hög utbildning är bara en tillfällighet. Men likväl: Felix är ingen läsare, och har inget intresse av Alice i egenskapen av författare.  

 

Men det har förstås vi, och det är inte utan att jag drar efter andan när Alice i ett av sina mail antar att hon skrivit sin sista roman – ett uttalande som blir en ironisk metakommentar, då vi trots allt här har en ny roman av författaren bakom karaktären. Men är då denna roman autofiktion? Ja, fast inte helt renodlat: självklart är Rooney medveten om att läsare i porträttet av Alice kommer att se hennes egna drag, men jag väljer att se det som att hon låter sin karaktär gå under för att själv triumfera. Med detta drag har hon skapat en sällsynt triumf, en roman som faktiskt överträffar både Samtal med vänner och Normala människor.

Dante. Den första författaren, Anders Cullhed, Natur & Kultur

Dante är nog både inbjudande och avskräckande. I dag är det 700 år sedan han dog, och då passar Anders Cullhed på att samla sin långa forskargärning med boken Dante. Den första författaren. I början av 2000-talet hörde jag honom föreläsa på Uppsala universitet om Paolo och Francesca, kärleksparet som odödliggörs i femte sången av Den gudomliga komedin.

 

Hur är Dante inbjudande? Jo, i den allt snävare litterära kanon kvarstår han som oftast separat namn för senmedeltidens litteratur. Inte ens de mest spatiöst skrivna översiktsverken för litteraturhistoria kan avstå från Dante, och han förblir ett givet inslag i gymnasieskolornas antologier tack vare att han skriver om helvetet. Därmed väcks intresset för ett av de få författarnamn som alla kommer i kontakt med.

 


Hur är Dante avskräckande? Var och en som bemödat sig om att läsa Den gudomliga komedin märker hur beroende det är av sin kontext, att vi rör oss i en kultur och ett samhälle som är främmande för oss, med referenser och markörer vi behöver en omfattande notapparat för att förstå. Utan förkunskaper står man sig slätt, då så mycket handlar om att lokalisera: detta textställe handlar om denna person, etc. Att läsa Dante blir ett projekt, att det också medför gedigna studier i italiensk historia från 1200-talet.

 

Cullhed vill här lyfta fram Dante som representant för en ny författartyp. För den medeltida människan var uppfattningen om ett författarjag ett nytt koncept, att man såg på författaren som självständig skapare av en egen världsbild och med en unik vision. Då var den som skrev oftast en som traderade, ibland bearbetande. Till frågan om Dante var ordkonstnär (författare) eller systembyggare (språkrör för Guds röst) borde man kunna jämka det till ett både och. Cullhed ser honom också som ett förebud för den moderna romanen, och när han tangerar det moderna påfundet autofiktion är det en cirkel som sluts.

 

På svenskt håll har vi tidigare kunnat ta del av monografier av Dante, skrivna av Olof Lagercrantz, Från helvetet till paradiset (1964), E.N. Tigerstedt, Dante: mannen, tiden, verket (1967) samt Giacomo Oreglia, Dante: liv, verk och samtid (2004). Cullhed nämner endast Tigerstedt, och menar sig utgå från de första två substantiven i undertiteln: mannen och tiden. Det infrias i den här boken, även om det känns lite synd att verket i stort sett lämnas därhän.

 

Det är ett ambitiöst projekt och en på alla plan helgjuten bok Cullhed har rott i land. Det blir långa referat av Italiens politiska situation med fokus på det sena 1200-talets situation i Florens, där Dante föddes och verkade i tills han sattes i exil efter en politisk karriär 1295-1301. Cullhed betonar den ekonomiska ojämlikheten i Florens, som då hade en befolkningsmängd som var större än i Rom och London (nu: obetydligt större än i Malmö). Det är mycket tjafs och många konflikter som ska redogöras för: krediter, skuldförbindelser och korruption.  

 

Så rundvandringen kring den politiska situationen är inte den nöjsammaste av läsningar. Jag är osäker på hur mycket nytt som presenteras kring Dantes biografi, men vi får veta att han föddes som Durante i maj-juni 1265, att mamman dog när han var ett litet barn och pappan när han var tonåring. Han gifte sig när han var 11 eller 12, fick 3 barn i äktenskapet och ett till med en kvinna som antingen var hans fru eller en annan kvinna.

 

Dokumentationen är i flera fall bristfällig, och när det väl finns brev att tillgå är forskarna osäkra på dess autenticitet. Därför råder fortfarande osäkerhet kring vilka vistelseorter Dante frekventerade under sin exil. Därför lyder en av bokens mest typiska meningar så här: ”Det pågår en lågintensiv debatt bland specialisterna om Dantes närmare förehavanden under de här åren, 1303-1304.” Just ordet ”lågintensiv” aktiverar min inre Percy Nilegård. Ändå arbetar Cullhed som en detektiv för att kartlägga hur Dante rör sig från ort till ort, medan påvar och kejsare avlöser varandra. Han hinner i perfektionistisk anda precis skriva klart de sista sångerna i Paradiset innan han dör i Malaria i Ravenna, antingen 13 september eller natten till den 14:e, 1321.

 

I sin ungdom skrev Dante en mer uttalat erotisk dikt, men skulle röra sig mot det mer höviska när han låter sitt verk sanktioneras av Gud i den del av Den gudomliga komedin som rör Paradiset. Ändå är det viktigt att beakta denna aspekt av Dante, eftersom delen som utspelar sig i Inferno är så beroende av grovkornigare inslag. Denna rörelse mellan olika stilnivåer präglar Dantes poesi, även i de tidiga sonetterna.

 

Det som också dikterade detta vägval var Beatrices död, alltså den kvinna som identifierats som Dantes musa och den som vägledde honom från Skärseldsberget upp mot Paradiset i det fiktiva verket. Den kvinna som han förälskade sig i redan som nioåring (hon var åtta), och som verkar ha fyllt ungefär samma idoliserade funktion för honom som ”Kvinnan” alltjämt gör för Ulf Lundell.

 

Att vi nu läser Dante – vi ytterst få som ändå har gjort eller gör det – har att göra med att han medvetet avstod från latinet för att skriva på folkspråket, på italienska. I det korta perspektivet blev han kritiserad för att skriva för den obildade pöbeln, men det längre perspektivet har gjort honom odödlig. Enligt ett brev – visserligen omstritt av de nitiska forskarna – ska hans uttalade avsikt ha varit att därmed förskansa sig kvinnliga läsare, eftersom kvinnor inte behärskade latinet.

 

Problemet med Dante är väl att det just blir ett projekt att läsa honom, att det blir något av en investering. Jag gjorde det i min ungdom, men hur ofta återvänder jag och läser om Den gudomliga komedin? Alltför sällan. Ändå kan jag inte bestrida dess position som ett av de verk som hela litteraturhistorien formats av. Risken är att det med alla sina utpekade skurkar och sitt beroende av ett tankesystem som gått förlorat stannar vid att äga endast historisk relevans. Vi gör det till ett monument, i stället för ett levande litterärt verk som vi kan tillämpa på vår egen tid. Enstaka episoder lyser, men helheten är för massiv.

 

Om man räknar bort kulturbärarna i Cullheds egen generation (födda på 40- och 50-talet) är nog intresset för Dante rätt svalt bland den litteraturintresserade allmänheten. Även om jag som trots allt lojal läsare av Dante uppskattar Cullheds behärskat skrivna bok är det svårt att föreställa sig att den skulle initiera en våg av intresse och nya upplagor av Björkesons översättning av Den gudomliga komedin (den senaste kom 2006). Men jag motbevisas gärna.

Fotnoter till en vandring, Mårten Westö, Förlaget

För länge sedan hade jag en kollega till svensklärare som envist hävdade att den korrekta pluralformen av ”fotnot” var ”fotnötter”. Jag svarade surt: ”Det är lappri!” Min kollega vek sig aldrig, och gick därifrån illmarigt leende medan han ihärdigt värnade värdet av stringens i elevernas uppsatser. Förgäves! Inget kan få mig att säga något annat än fotnoter

 

Jag påminns om denna beskedliga kontrovers när jag läser Mårten Westös nya diktsamling Fotnoter till en vandring. (Se: korrekt pluralform!) Fast vänta: Westö? Är han månne – ja, han är faktiskt en sex år yngre bror till den i Sverige mer bekante Kjell Westö, som vi svenska läsare rimligen känner till för den Augustprisnominerade romanen Hägring 38. Yngre Mårten är författare och journalist och kolumnist i Hufvudstadsbladet, som väl bäst beskrivs som en något äldre och betydligt intelligentare storebror till Dagens Nyheter (de råkar ha utkommit med sina första nummer samma år, 1864, men HBL slog DN med 18 dagar).

 


Mårten Westö har som ambition att skildra de vinddrivna, de marginaliserade, de som vi inte vill veta av. De udda, kort sagt – de som förr i tiden gärna kallades losers. Han gör det med dikter som gärna söker sig mot ett tillgängligt tilltal: att en dikt av Göran Greider anges som motto förvånar inte, de delar poetik. Det är en poesi man gärna vistas i – den är trygghetsskapande.

 

Det är verkligen inte den sämsta förutsättningen. Greider är en lämplig referens för hur Westö D.Y. skriver. Det finns en viss spjuveraktig kvalitet i de här dikterna. Här skildras ett land, med en ironi som mer är milt försonlig än bitande kritiserande:

 

jag ett lätt offer

för någons kusliga strategi

det kändes som om jag höll andan i flera år

medan världen blåste på mig

med sin giftiga andedräkt

 

Westö skriver berättande, begripligt, behjärtansvärt. En viss pratighet uppstår. Men samtidigt skriver han okonstlat, och beskriver världen som den ser ut. Han lånar ut sin röst till de som inte har någon. En viss självömkan pareras med ödmjukhet. Gamla sanningar, som kan låta farligt nära klichéer – ”Det enda bestående är det som gått förlorat” – lämnar utrymme åt mer originella och sanna utsagor: ”bäst mår man tidigt om morgonen / innan verkligheten slagit klorna i ens själ”.

 

Så tycks det mig att Westös dikter fungerar bäst i dessa enklare ögonblick, dessa mindre utstuderade eller strategiskt uttänkta fraser. När dikterna närmar sig ett mer spontant uttryck lever de upp, livas de upp. Då kan han uttala bistra sanningar om kärlek, om utsatthet, om det som vi brukar kalla det mänskliga tillståndet. En slags resonerande dikt, som inte ligger långt ifrån den Göran Greider som inledningsvis apostroferades.

13 sep. 2021

Poesi är definitionen av optimism

Den amerikanska poeten Marianne Moore skrev 1919 dikten ”Poesi”, som hon bearbetade under hela sitt liv, och gav sin slutliga form 1967: ”Jag, också, ogillar den. / Men att läsa den, med ett utsökt förakt för den, gör att du upptäcker i / den, trots allt, en plats där det äkta uppstår.” Alla som gillar poesi på allvar har memorerat dessa rader. Bara den som är tillräckligt kritisk mot något kan älska det på riktigt.

 

Jönköpings internationella poesifestival kämpar i motvind. Årets evenemang sker samtidigt som Stockholms poesimässa, där landets alla erkänt centrala poeter befinner sig just nu. Som motdrag satsar Jönköping på ett internationellt startfält, där poeterna läser företrädesvis på spanska. Men motvinden består också i att stadens fotbollslag sparkar boll på Stadsparksvallen för första gången på länge, och det lockar förstås de som roas av världslig förströelse.

 

Lalo Barrubia läser

Folket ogillar poesin, förmodligen mer än Marianne Moore gjorde. När jag berättar för mina lärarkolleger om poesifestivalen möts jag av hånskratt. Min bror ringer medan jag cyklar till Tändsticksområdet, och hans svar lyder: ”Det där är ju definitionen av töntigt!” Även vädrets makter verkar ogilla poesin, och låter ett olycksbådande regn hänga i luften under hela lördagen, trots att vi haft en ovanligt varm septembervecka. 

 

När poeterna börjar läsa i Rådhusparken slutar det regna, och efter en stund blir vi fler som lyssnar än de poeter som står på scenen. Ändå har somliga av poeterna svårt att överrösta de oljud som staden tillhandahåller. Tre grabbar brölar, en buss pustar förbi, och någonstans är det alltid en hund som skäller på något.

 

Mest gillar jag Lalo Barrubia från Uruguay, men boende i Malmö sedan 20 år. Hon har översatt Athena Farrokhzad till spanska, och skriver själv en vass politisk dikt, som den hon valde att läsa upp: ”framgång och nederlag är lögn även fotboll är lögn / landet är våld / nationen är våld / religionen är våld gud är våld patriarkatet är våld”.

 

Hela festivalen avslutas med att Katia Cardinal sjunger ett par spanska sånger. Även om det kan bero på att jag är svältfödd på livekonserter efter pandemin – senaste konserten var Jakob Hellman på Elmia i december 2019 – får musiken mig att spontant ta några danssteg. Hon sjunger Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” på spanska, och det är en fin avslutning.

 

Innan dess har jag bevistat Kulturhuset, där Jorge Valero pratar om USA:s imperialism i Venezuela. Valero är inte bara poet, utan också före detta ambassadör i New York och Geneve, och vice utrikesminister i hemlandet. Av det utlovade samtalet kring poesins funktion i kampen för mänskliga rättigheter lämnas inte mycket utrymme, under de dryga 90 minuter som jag hinner lyssna på innan jag rusar mot Rådhusparken för att hinna få i mig en kopp kaffe i flykten, innan nästa programpunkt.

 

Men poesins funktion som politiskt vapen ska inte underskattas. Under första världskriget visade de brittiska krigspoeterna, med Wilfred Owen i spetsen, att poesins uppgift är att varna. Under Vietnamkriget visade Göran Sonnevi med sitt ordval ett motstånd mot ”USA’s vidriga krig”. Och under kriget mot terrorismen skrev Harold Pinter några av sina mest glödande pacifistiska dikter.

 

Valero nämner ordet ”solidaritet” under sitt långa framförande, och jag påminns att det är ett saknat ord i den aktuella politiska diskursen. Våra politiker talar allt för sällan om solidaritet, tycks det mig. Typiskt nog nämner också Katia Cardinal solidaritet när hon presenterar sina sånger.

 

Men så krävs också hopp och framtidstro för att man ska våga ta ordet ”solidaritet” i sin mun. När vi har ett samhälle där en minoritet skor sig på majoritetens ansträngningar ska vi nog inte förvånas över att solidaritet har blivit mindre viktigt än, tja, RUT-avdrag, altaner och robotgräsklippare. Lyckligtvis fungerar poesin som en kur för denna egoism.

 

Poesin kan heller inte nöja sig med egoism eller pessimism, eftersom det är en akt av optimism att ens bemöda sig om att skriva en dikt, och att läsa en dikt är också definitionen av – inte töntigt, men av optimism. Så tar jag också med mig från denna dag tyska poeten och aktivisten Sara Ehsans berättelse om barnen på Råslättsskolan som hon haft workshop tillsammans med. Där finns morgondagens poeter, sa hon, och möttes av dagens varmaste applåd.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/9 2021)

Nattdjur, Camila Sosa Villada, översättning Linnea Rutström, Prosak

Handen på det så kallade hjärtat: när läste du senast en samtida argentinsk författare? Tja, helt nyss, eftersom jag läste Dolores Reyes roman Hon som äter jord precis nyss. Detta följt av en annan argentinsk roman, Nattdjur, skriven av Camila Sosa Villada, och utgiven – givetvis – av ett mindre förlag. Denna gång Prosak, som inriktar sig på samtida polsk och argentinsk litteratur.

 

Liksom författaren själv föds huvudpersonen som Cristian men byter könsidentitet till Camila. Sosa Villada är transperson, och har skrivit en roman om sina erfarenheter, om personer som går under beteckningen ”travestis”, som tvingas leva nattetid. De är flockdjur, men också ett slags soldater. Där finns bögar, häxor, varulvar, män utan huvud, helgon med fjädrar. Samt den 178 år gamla Tía Encarna, en modersfigur som förefaller ha klivit rätt ur en av Brechts pjäser. Hon styr sin transcommunity med hård men varsam hand, och en blåmärkt krigssargad kropp fylld av silikon. Staden är Córdoba, närmare bestämt Parque Sarmiento.

 


Där hamnar Camila som tonåring på rymmen från hembyns och familjens inskränkthet. Pappan – alkoholiserad våldsverkare – skäms för sin feminina son, som lär sig runka av skolans killar som sexåring. Några år senare går han från en långtradarchaffis till nästa för att prostituera ut sin kropp, som befinner sig i gränslandet mellan pojke och flicka. Polisen trakasserar transpersonerna, men ibland bara för att tvinga till sig sex i baksätet på polisbilen. Allt är inte eländigt. Även om torskarna är avskyvärda är det en av dem som blir den första som ser Camila på riktigt, bekräftar henne med ett förvånat utrop att hon är arg, och ger henne en nödvändig och förlösande massage.  

 

Att romanen är febrigt och nervigt skriven förvånar inte. Det måste vara så, i enlighet med innehållet. Hela tillvaron är osäker och farlig, och parkens flockdjur tvingas vara i ständig beredskap, i en värld som både liknar djungeln och kriget. Det är en tillvaro som präglas av motsatspar: begäret och våldet, glädjen och tårarna, tillit och misstro, sex och död, stolthet och skam. Men också ett växelspel mellan mindre uttalade polariteter, som ursinne och förtvivlan, fattigdom och alkoholism, stöld och misshandel, omsorg och kärlek.

 

Det är också en stil som blandar det deliriskt drömska med det nyktert klarsynta. Sosa Villada bedriver en fortlöpande analys av sakernas tillstånd. Ofta kan det här sättet att skriva kallas ”mustigt”, men det är en exotifierande kliché som gärna tillämpas på latinamerikanska författare. Liksom hos Reyes – eller hos en annan argentinsk stjärna, Samanta Schweblin – saknas inte inslag av det vi brukar kalla magisk realism. Men dessa inslag är inte bärande för handlingen, utan de verkar jämsides med händelseförloppet, utan egentlig inverkan på personernas förehavanden.

 

På sätt och vis är det ensamheten som är det dominerande temat, en själslig ensamhet som samhörigheten i parken inte råder någon bot på. Det språk Sosa Villada använder rör sig ständigt på två nivåer, både en bokstavlig och en bildlig. Som när hon skriver om den mytomspunna natten med hälften lockelse, hälften förskräckelse: ”På den tiden var natten farligare än något annat. Att leva på natten gör en gammal, och ledsen. Natten är en öppen dörr mot en värld där allt är möjligt.”

 

Persongalleriet är mångskiftande, och Sosa Villada är noggrann med att återge de olika berättelserna med rättvisa. Men inte för att skapa trygga tillrättalagda berättelser. För liksom Marie Ramnehill visade med sitt bidrag i antologin Vad är en kvinna? är det för transpersoner svårt att relatera till föreställningen om livet som en berättelse med uppenbar dramatisk kurva. I gengäld mot ett narrativ där allt hänger ihop i en markerad röd tråd har de bruten kronologi, kaos i berättelseflödet, tillfälliga avbrott, dramatiska omintetgöranden av alla planer.

 

Det här är en roman att rekommendera. Camila Sosa Villada gör sig mottaglig för de andras historier, och gör huvudpersonen till en anonym betraktare. Hennes version av nattlivet är långt ifrån unik, och det är det allmängiltiga som dominerar det intryck man tydligast hämtar från romanen. Snarare än självbiografi rör det sig om självframställning, där romanens Camila blir en representant för en vanlig erfarenhet, och en erfarenhet som är mer än värd att ta del av även för oss som inte delar den bokstavligt. 

Hon som äter jord, Dolores Reyes, översättning Siri Hultén, Palabra

Handen på det så kallade hjärtat: när läste du senaste en samtida argentinsk författare? För att botanisera bland litteratur som översätts från andra språkområden än de engelska får man förlita sig på de mindre förlagen. Ett av dessa är Palabra från Göteborg, som tidigare gett ut några spanska och latinamerikanska romaner, och de fortsätter nu med Dolores Reyes spännande roman Hon som äter jord.

 

För mig är titeln en tillräckligt intresseväckande usp. Det handlar om en tonårstjejen vars mamma dör och pappan försvinner. Tillsammans med den några år äldre brodern får hon bo hos sin faster, som avskyr dem och snart också försvinner ur deras liv. Hon går i skolan, och upptäcker att hon har fått en ovanlig gåva: när hon äter jord kan hon se både de försvunna och de döda. Det är liksom det mesta i livet: det som börjar som en välsignelse blir snabbt en förbannelse. Hon får se sådant ingen ska behöva se.

 


Snart börjar hon kallas Cometierra (smutsätaren), slutar gå i skolan, och får i uppdrag att ta reda på anhöriga som gått förlorade. Samtidigt ska hon navigera i en tonårsvärld, med sockervadd, playstation, förälskelser och sex. Hon påverkas av de syner hon får utstå, och allt kompliceras när hon dels ser sin försvunna lärare, och dels söks upp av en ung polis som hon inleder en relation med. Romanen pendlar mellan att vara sorgearbete, kärleksroman och deckare.

 

Det här är en märklig roman, som blandar ett lättsamt tonfall med gravallvarligt innehåll. Reyes är själv lärare, och har tillägnat romanen två tonåringar som hittades döda i den förort till Buenos Aires där hon jobbar som lärare. Beklagligt nog är verkligheten en infiltratör som lägger sig i läsningen och stör med sin närvaro, för att visa angelägenheten i de autentiska fall som inspirerat författaren.

 

Romanen är skriven utifrån Cometierras perspektiv, utifrån tonårsjargongen, som är så svår att infånga på kornet. Men det lyckas Reyes bra med – här är berättaren ibland naiv, ibland självupptagen, ibland villig att vara till lags, ibland egoistisk. Med andra ord: typisk tonåring. Det blir en berättelse som är både finstämd och makaber. Reyes laborerar med bildliga och bokstavliga nivåer i sitt narrativ, och låter jordätandet bli symboliskt.

 

Att äta jord och se de döda är något som i romanen inte behandlas så märkvärdigt. Magisk realism, tänker vi, inkörda i de vanliga tankespåren. Typiskt latinamerikanskt. Förvisso. Men man kunde också kalla det trolleri. Eller poesi. Eller bara konstatera att för somliga är magisk realism inte något som man förvärvar sig, utan en egenskap man antingen har eller inte. Att det för somliga författare är ett drag som inte behöver uppnås med stor ansträngning. Vad resultatet blir är då ett nytt sätt att se på världen. Och då fungerar den magiska realismen inifrån, som något som man har och inte kan appropriera utifrån.

 

Man kan kalla det för en ond saga, med givna inslag av bråd död. Eller kalla det för verkligheten. Reyes har en förmåga att skildra de anhörigas förtvivlan när de berövas en närstående, att det är något som avslöjas i deras ansikten: ”Jag började se att de som letar efter någon har något gemensamt, ett märke nära ögonen eller bredvid munnen, som om all smärta, ilska, styrka och väntan lämnat spår efter sig i huden. Något trasigt, där den som inte kommer tillbaka lever kvar.”

12 sep. 2021

Ballongen, Jörgen Gassilewski, Bonniers

Till det yttre liknar den en barnbok, Jörgen Gassilewskis nya diktsamling Ballongen. Det är väl ingen oäven tanke, i tider när till och med Svenska Akademien satsar på en poesiantologi för landets alla sexåringar. Skulle Jörgen Gassilewskis dikter fungera i en sådan bok? Hm. Kanske det mest adekvata svaret skulle bli – både och. Hans dikter är anarkistiskt uppsluppna – barn är anarkistiska varelser. Men de är också snåriga och tekniska – barn tappar tålamodet nästan lika snabbt som vuxna.

 

Nog finns det något inbjudande i hans sätt att skriva, en säregen form av öppenhet. Samtidigt är han förtjust i en viss form av fackmässig jargong, med ord som ”infinitesimal”, ”opak”, ”totalitet”, ”mykorrhiza”. I dikterna finns även inflikade ledtrådar mot en ondare värld: ”Någon som är snäll slår ihjäl dig” är en rad som ekar av Maria-Pia Boëthius boktitel Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land, och ”Varje finger är sadistisk ondska” är också en rad som pekar ut en samhällsförändring åt det barskare hållet.

 


Gassilewski demonstrerar hur den politiska dikten kan ta sig olika skepnader. Han omdefininerar det vi uppfattar som välljudande, i en poetik som vågar utmana och vara besvärlig. Så blir hans dikter både abstrakta och kategoriska. Det finns ett visst motstånd i hur han skriver sina dikter.

 

Även om Gassilewski omfamnar och bejakar kaos saknas inte samordnande principer. Det är en ytterst formmedveten dikt, som låter raderna splittras, skjutas i sank, fragmentiseras, och bli lösa trådar över boksidan. De berättande inslagen låter olika scener avlösa varandra, som en scen på en badstrand, där vi hittar binära och icke-binära personer. Det som formas är en berättelse om övergrepp.

 

Ballongen träder in i handlingen ungefär en tredjedel in i boken, och blir inledningsvis en bild för den som lämnar barndomshemmet. Ballongen som flyger iväg från familjens trygga vrå, och skapar förutsättningen för de vinddrivna existenserna. Ballongen är också röd, och den röda färgen är en återkommande indikator genom hela boken, som en påminnelse om konnotationer kring passion, kring hjärtat, kring känslor.

 

En berättelse om övergrepp? Ja, för ballongen drömmer, och tar oss in mot ryskt territorium, där vi redan bekantat oss med utdrag ur en 1800-talssång på ryska. Anja, Oleg, Kim och Olga, hon, han, hen, hon, blir huvudpersoner. Deras föräldrar var med om upproret i St Petersburg 22 januari 1905, det som skulle gå under namnet Blodiga söndagen, där hundratals fredliga demonstranter sköts ihjäl av armén när de protesterade mot tsaren. Själva flyr de till Berlin, där de stöter på Rosa Luxemburg innan hon skjuts ihjäl, till Paris, och under en period i spanska inbördeskriget stöter de på Simone Weil innan hon svälter ihjäl.

 

Gassilewski arbetar med distansskapande principer. De kyrilliska bokstäverna är en sak (google translate har ju kamerafunktion numera: dessutom ger oss ett appendix Maxim Grigorievs översättning). En annan är den tekniska jargongen. Ytterligare en annan är att det så länge blir oklart vart vi är på väg – men det är å andra sidan i ballongtematikens anda. Den rör sig lite som den vill, och så är det med Gassilewskis dikter, och så har det varit i princip ända sedan han debuterade för 34 år sedan.

 

Hans språk arbetar motspjärns. I självhatet glimmar hans bilder, och det kan räcka med en ganska typisk bild för att illustrera hur han skriver:

 

När attacken / bryter igenom din horisont förkroppsligar den en så allomfattande kränkning / från omvärlden att den tidsligt och rumsligt blandas samman med din reaktion. / Det gör att du upplever dig vara agent också bakom attacken, att din reaktion är / ett med attacken och alltså futil till själva sin natur. Gamla idiot. / Gamla idiot. Vanligheten kommer att döda dig.

 

Typisk, men också atypisk, på så sätt att Gassilewskis poesi befinner sig i ständig omvandling, i ständig flykt, både ifrån poesin och ifrån sig själv och kanske ifrån sin upphovsman. En poesi som utplånar poeten, och skapar en tom och ren text.

 

Om det låter avskräckande eller förskräckligt är jag ganska säker på att poetens uppsåt har uppnåtts. Han skriver sig bort (ut?) från något. Bort från poesin, bort från kategorier, bort från själva skrivandet.

11 sep. 2021

En kropp att sörja, Tsitsi Dangarembga, översättning Andreas Vesterlund, Tranan

Nyligen rasade ännu en svensk kritikerdebatt, där argument om kritikerns renhet framfördes, att den som recenserar en bok inte ska ta hänsyn till utanförverket. Till exempel om en bok i förväg har fått kontrakt utomlands är det något som inte borde påverka bedömningen av dess förtjänster. Men det är svårt att inte påverkas av den typen av information. En kritiker kan inte heller befinna sig utanför den litterära världen, utan måste vara helt innanför, även om det innebär att stifta bekantskaper med hajper.  

 

Som jag förstått det läser jurymedlemmarna för Bookerpriset böckerna anonymt, som e-böcker där författarnamnet har raderats. Det är en vacker tanke, men om man har litterär kompetens är det ju svårt att inte känna igen den distinkta röst som tillhör till exempel Kerstin Ekman eller Klas Östergren på ett blindtest. Det är väl det som är definitionen av en riktig författare.

 


Dessutom skvallrar vissa förkunskaper om vem som ligger bakom innehållet. När Tsitsi Dangarembga i fjol gav ut romanen This Mournable Body har huvudpersonen samma namn som i hennes debutroman Nervous Conditions, som är obligatorisk läsning för den som inte nöjer sig med en västerländsk kanon. Denna uppföljare nominerades till Bookerpriset, och då spelar det ingen roll om den lästes anonymt eller inte – så kan ingen läsning gå till, eftersom det litterära kretsloppet är transparent. Man kunde önska en friare läsning, men det enda man kan åstadkomma är en kompromiss, en inkonsekvent läsning som bedömer varje bok rättvist.

 

Titeln på Dangarembgas roman är en replik på en essä av den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole: ”Mournable Bodies”. På svenska heter den En kropp att sörja, när den nu utkommer i översättning av Andreas Vesterlund, som tidigare översatt så disparata författare som bland andra Flannery O’Connor, Philip K. Dick och Tao Lin. En lustig detalj: när huvudpersonens mamma Mai i Dangarembgas roman säger ”the kingdom of God is taken with violence” översätter Vesterlund det till ”glöm inte att himmelriket tar man med våld”, som ekar av den svenska översättningen av O’Connors andra roman The Violent Bear It Away, som fick heta Ta himmelriket med våld (den gamla svenska översättningen lyder Och stormen för oss vidare).

 

Kan man som kritiker – för att återgå till min inledande inblick i kritikkritiken – bortse från att denna bok var nominerad till det största engelskspråkiga priset i litteratur? Givetvis inte, och inte heller mina förkunskaper från att jag läste Nervous Conditions ovanligt noggrant, eftersom jag studerade den när jag läste postkolonial litteratur på universitetet. Den romanen tillhörde höjdpunkterna i kursen, så jag är i högsta grad glad att återstifta bekantskapen med Tambu.

 

Eller Tambudzai Sigauke, som hennes fulla namn lyder. När hon blir vuxen är hon oftare refererad till som Tambudzai än som Tambu. Nu när 1900-talet ligger på sitt yttersta har hon blivit medelålders, och har försörjt sig som lärare och copywriter på en reklambyrå. Men det går inte så bra för henne. Efter att ha misshandlat en av sina elever så våldsamt att eleven blir döv på ena örat hamnar hon på psyket, och blir allt mer utstött.

 

Det är missnöjet som är Dangarembgas huvudtema. Hon skildrar rörelsen från de små byarna till storstaden Harare, och de komplikationer som uppstår när gamla traditioner – vidskepelse – möter nya värderingar, modernitet och förnyelse. Att romanen är berättad i andra person är ett ovanligt grepp, och ger Tambudzai en annorlunda relief, som pendlar mellan närhet och intimitet. Stilen är mindre elaborerad och utsmyckad nu, mer rakt på sak, som om det är skrivet i lojalitet med protagonistens inre, som ter sig en smula stukat och uppgivet. Så blir stilen följsam med Tambudzais medvetande.

 

Kriget fortsätter verka, så som krig har en benägenhet att göra. Not till omvärlden: sluta starta krig, för även om det blir fred tar såren flera generationer att läka, och ofta är freden som följer så full av olösta konflikter att det kan bli svårt att ens skilja stridigheterna uppehållstillståndet. Så kriget åsamkar ännu nöd, lidande och trauman. Det är fattigt och eländigt.

 

Med små medel lyckas Dangarembga teckna konturerna av människor i denna smått myllrande roman, som också ger sig i kast med att återge hur människor är oupplösligt knutna till varandra. Men också om hur skört sammanhållna vi är som individer. Hon har också en unik känsla för närvaro, för att göra läsaren delaktig i skeendet, i platsen, i människoödena. Tambudzai är en besvärlig karaktär att ha som huvudperson: ganska arrogant, nyckfull och lynnig, och ibland bara jobbig. Men det är mänskligt – om någon annan än vi själva författade vår självframställning skulle vi nog bli besvikna över att hen måste ta med så många av våra mindre klädsamma egenskaper.

 

Det handlar också om genus, om villkoren för en kvinna, och hennes utsatthet i den här tiden på den här platsen. På reklambyrån utnyttjas Tambudzai, något som förstärks av berättarperspektivet. Hade det varit skrivet i jagform kunde det ha emanerat ur hennes självupptagenhet, men nu blir det en beståndsdel i hennes livsväg, kantad av uteblivna framgångar.  

 

Också tidsandan är på kornet inprickat. Här är mobiltelefoner en nymodighet. Tidsskildringen pockar på ens uppmärksamhet, och ger oss förmågan att uppleva något som gått förlorat. På så sätt är det en historisk roman, en roman om besvikelse. Att det skulle bli så här! Det var inte planen, men livet för oss i riktningar vi inte alltid kan påverka. Ändå utmanas klichébilden av livet som en berättelse. Det är ett koncept Dangarembga verkar vilja skjuta i sank. Så här irrande och svårbemästrat kan det också vara, fullt av felsteg och omprövningar.