Abakada, Cecilia Luzon, Nirstedt/Litteratur

  

Ett av poesins tidigaste användningsområden var trollformeln och förbannelsen. Då trodde man – möjligen med rätta – att poesin ägde magiska krafter, och kunde göra så att världen fick lov att anpassa sig efter dess önskningar, bara de yttrades med tillräcklig schvung. Nåväl: den som säger ”abakada” får också säga ”abrakadabra”, antar jag. Så heter Cecilia Luzons första diktsamling just Abakada.

Nu är hon ingen duvunge på poesins områden, utan har publicerat sig i bland annat tidskrifterna Lyrikvännen och Tydningen. De litterära tidskrifterna, som jag skriver om ibland, arbetar idogt med att slipa ned tröskeln mellan det etablerade och det oetablerade, och det har skett med ganska stor framgång de senaste åren. Det här gynnar förstås samtidspoesin, som i bästa fall vitaliseras av perspektiv som inte tar sig igenom det nålsöga som de stora förlagen tillhandahåller. (Mången god diktsamling kommer med andra ord ut på mindre förlag som Nirstedt/Litteratur, och som av en medveten händelse kommer den här debuten ut just där.)

I korthet handlar Luzons bok om kolonialism, i den mån det går att säga att en diktsamling ”handlar om” något alls. Hon utgår från språket taglog, med sitt ursprung på Filippinerna. Hon har hittat en ordbok med översättningar till engelska, och upplåter utrymme åt uppslagsord för bokstäverna som ingår i bokens titel, ”A”, ”B”, ”K” och ”D”. För ordet ”binalók” läser jag betydelsen ”lump in the throat”, vilket kan låta som definitionen av poesi. Men boken innehåller så mycket annat: en lågaffektiv alfabetisk lista över ”Den vite mannens börda”, årtal, sju objekt som redovisas med fotografier och katalogtexter, ett för- och ett efterord. Och så dikter, som det inte alltid är helt lätt att få syn på i boken.

Kolonialism? Ja, Filippinerna har ju ockuperats och koloniserats i omgångar, av Spanien, USA och Japan, något som sätter spår i dikterna. Klyschan aktualiseras, att det är inte jag som läser den här boken; det är boken som läser mig (jag lägger till ett semikolon för att smiska till klyschan). Mindre imponeras jag av de diktpartier som består av enstaka ord som utstötta – eller utkastade – singlar ned över boksidan, så som de har gjort sedan åtminstone 80-talets diktsamlingar (saliga i åminnelse, åtminstone några av dem). Det är ju gjort, invänder jag surt. De här orden landar ju aldrig.

Men det utmynnar också i en biografi över både mamman och språket. Det originella finns i hur några andra dikter som också är konventionella ändå hakar i varandra:

skypesamtalen om natten äter jag salta drömmar på andra språk

medan hon gråter över spilld mjölk från rykande bergens sopor

lagrar historien baklänges en kusin samlar sin dagliga skörd

[…]

en tidigare dag där lupiner slår ut som ord blöder igenom minnet

av hunger konsumerar i vanlig ordning fingrar längs ett radband

söker insidan av en söt doft av ros för evigt förknippad med saknad

Här finns både skönhet och ursinne – kanske de två bästa sakerna jag vet, särskilt när de kombineras så här snyggt. Luzons dikter visar hur det är att inte bara befinna sig i ett språk, utan också hur det är att vara ett språk. Jag kan inte alltid bestämma mig för om dessa dikter lutar sig mot det storslagna eller det stillsamma – kanske mot bådadera? Och medan somligt går att känna igen som dikt går somligt helt utanför ramarna, på ett mestadels uppfriskande sätt.

Så även om jag stör mig på en del i boken (fast, ärligt talat är ju poesin i sig en störning) blir jag besegrad av dess språk och anspråk. Jag kan för all del uppleva en osäkerhet i hur en del av boken ska läsas, tills jag upptäcker en vertikal läsriktning för några av dikterna på slutet. Det tar sin tid, men återigen: poesin ska vara den där klumpen, om inte i strupen så i ens läsning, det som får oss att snubbla till och upptäcka nya samband. Ibland till irritation, som när jag stöter mig mot vissa anglicismer, tills också de får sin förklaring. Ok då, tänker jag, fast vet inte om jag är sur eller begeistrad.

Juni natt blir aldrig av, Cilla Naumann, Bonniers

  

Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skyming

och bärs bort på ljusa hav.

Så långt Harry Martinsons dikt ”Juninatten”, som inspirerat till titeln på Cilla Naumanns nya roman, Juni natt blir aldrig av. Således utspelar den sig under några veckor i april och maj. Huvudpersonen Paula är professor i statsvetenskap. När hon var nio dog hennes mamma Astrid, en filmstjärna. Nu har en spoling otillbörligt förälskat sig i den sedan 50 år döda mamman och gjort en märklig dokumentär om henne, där han med hjälp av AI klippt ihop olika citat och skapat en egen grotesk berättelse, och den river upp sår hos Paula.

Länge har jag svårt att få grepp om den här romanen, och då har jag ändå läst Naumann tidigare, och fängslats av hennes lågintensiva skrivande och förmåga att putsa fram nyanserna i tillvaron. Paula får se en förhandsvisning av filmen och får panik, säger upp sig från jobbet på universitet, och isolerar sig i en stuga med odling av grönsaker och växter, och i marken finns sedan länge en nedgrävd plasttomte. En granne har höns och vill bjuda på ägg, något Paula tar emot efter många dubier.

Parallellt med Paulas nutida historia, där hon ägnar störst tid åt tomten som äger vissa totem-egenskaper, följer vi Astrids sjukdomsförlopp. Pappan vårdas för demens i livets slutskede, och Paulas dotter har länge varit på glid och har dålig kontakt med mamman. Fint återges hur nära förbundet Paulas odlande är med konstnärligt skapande: ”odling är en konst som har mer med erfarenhet, handlag, väder och slump än med vetenskap att göra. Och med intuition, lust, nyfikenhet och tålamod förstås – som med all konst.”

Läget på universitet hade i sin tur hotats av politiska krafter villiga att styra med hela handen – något som den nuvarande regeringen aktualiserat i så hög grad att Naumann helt sonika klipper in citat från en krönika av Måns Wadensjö från SvD i våras, och det är ett snyggt exempel på när verkligheten blöder in i fiktionen. Ett annat är de återkommande rapporterna om militära flygplan och dunkla referenser till krig.

Men vad är det för hemliga krafter som tomten besitter? Och varför går Paula så långt i sin arbetsvägran. På något plan påminner premissen om Ellen Mattssons roman från i höstas, Konsten att försvinna. Paulas val att dra sig undan från den materiella världen gör henne mottaglig för djurlivet och växtriket. Att säga nej, som hon ju gör, kan vara en lovvärd handling (minns Melvilles novell om ”Bartleby, skrivaren”, han som yttrade ”Jag skulle föredra att inte göra det” när han ombads arbeta – vilken hjälte!). Och hur osann är dokumentären egentligen? Hur partisk är Paula när hon dömer ut den?

På något sätt verkar det vara något i olag hos Paula. Hon blir allt mer paranoid och rör sig sakteliga mot ett psykosliknande tillstånd, med den efterhängsna hunden som ilsket rör sig kring tomten på nätterna. I bakgrunden hörs näktergalens ”underbara” sång, men förväxlas den då inte med den sydländska varianten, som inspirerade till Keats underbara ode, kanske det vackraste som skrivits på engelska?

Nåväl, alla dessa frågor får kanske inte svar i romanen, och det är som det ska vara; det är bara amatörer som vill ha förlösning och – ugh! – closure, i sin läsning. Jag nöjer mig med att konstatera att porträttet av Paula är fängslande, mystiskt och något jag kommer att fortsätta grubbla på, denna sena månad på året – augusti – och långt därefter.

Det underjordiska biblioteket, Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand

  

Omslaget. Visst påminner det om något? Hanna Nordenhöks nya – gravt efterlängtade – roman, Det underjordiska biblioteket, har ungefär så som Mattias Timanders debut från häromåret, Din vilja sitter i skogen, getts en formgivning med viss patina, en som signalerar 60-tal. Det är Sara R. Acedo som ansvarat: tillsammans med Nina Ulmaja hör hon till de formgivare som alltid imponerar.

Nåväl, vad är då Det underjordiska biblioteket för roman? Tackar som frågar. Nordenhök – suverän kritiker och lika suverän översättare av mången briljant latinamerikansk författare från senare år – har gått från klarhet till klarhet som författare med sina senaste böcker, Cesaria och Underlandet. Här har hon skrivit en postapokalyptisk roman, men innan du gäspar över det förutsägbara: tänk vidare. Det här är en författare som inte riktigt infriar dina förväntningar på genrelitteratur. Så har hon också en förmåga att skriva litterära verk som tar sig under skinnet på dig, böcker som du inte har något annat val än att fortsätta tänka på. För varje bok har hon tagit avgörande steg framåt i sitt skrivande.

Hur börjar de slentrianmässiga svenska deckarna? Enligt en mall som redan Edgar Allan Poe färdigställde: med liket av en naken vacker kvinna. Här är liket en naken ful man. Kroppsvätskorna – han har skitit ned sig – fortsätter dominera framställningen genom den tunna romanens händelseförlopp (alla postapokalyptiska romaner borde vara under 200 sidor), med mensblod, urin, svett …

Vi följer en kvinna och ett syskonpar. Pojken månar om sin syster, som verkar vara funktionsnedsatt. Nordenhök noterar att katastrofen alltid finns framför oss. Hon gestaltar den förtvivlan som uppstår inför allt som som gått förlorat. Hon åstadkommer detta genom att berätta baklänges: första kapitlet skildrar händelser i september, och så tar vi oss tillbaka till tidiga augusti, när katastrofen inträffade. När världen gick sönder, när människorna dog, men kvinnan överlevde, och likaså barnen, och några till. För en stund.

En postapokalyptisk roman anno 2026 måste kanske förhålla sig till Cormac McCarthys inflytelserika Vägen, som ju kom för 20 år sedan och blivit en slags rikslikare för genren. Visst, ett drag av det mytiska finns också hos de omaka karaktärerna som här ofrivilligt fösts samman i den yttersta av tider. Fast McCarthys värld var både mörkare och mer hoppfull. Inte heller Hanna Nordenhök är en författare som är intresserad av att bekräfta någons världsbild i lagom lättsmält dosering. Snarare är hon ute efter att konfrontera den här världens stygghet i alla dess former.

Hur kan vi överleva katastrofen? Det gör vi ju inte, och att döma av alternativet som erbjuds kanske vi ska vara lika glada över det. De basala behoven kan ju inte tillgodoses. Nyligen läste jag (ännu) en krönika om hur ”Generation Greta” har ersatts av ”Generation Bianca” (varför har den snygga allitterationen förlorats?), där tjejerna opererar sig och killarna hamrar sina käkar till perfektion. Till vilken nytta om det är undergången som väntar oss? Vad ska skönheten tjäna till om vi ändå ska gå under som art?

Nordenhök väcker liv i ens mest primitiva orosområden. Hon vägrar erbjuda lindring, för av allt att döma är det en ödesmättad stund vi existerar i för tillfället, denna värld som verkar ha slutat att fungera. Det går knappt en dag utan att jag ifrågasätter mig själv och mitt dagliga slit. Jag undervisar elever för att göra dem mottagliga för språket och litteraturen: till vilken nytta i det långa loppet? Jag skriver texter på bernur: vad gör det för skillnad? ”It doesn’t matter if we all die”, som the Cure sjöng redan på albumet ”Pornography” 1982. Ständigt påminns jag om det efemära som utgör mitt liv: jag har ett paket att hämta på något av Postnords utlämningsställen, jag borde boka tid hos frisören snart, eller lyssna på den där Morrissey-tolvan (”November Spawned a Monster”) som jag köpte på second hand för ett fyndpris …

Förlåt att det blev lite mörkt här, efter denna sommar som slagit värmerekord i Europa. Nordenhök skildrar karaktärer som ser döda människor på sin vandring. Vad gör det med oss som individer när vi får också denna tröskel nedslipad? Jag har inte sett en död människa i hela mitt liv, trots att jag i flera år jobbade inom den geriatriska psykiatrin. Är jag skonad – eller något som kan kallas motsatsen? Så här skriver Nordenhök om en död kvinna och ett barn:

Barnet […] blundade bakom dräktens tittglugg i genomskinlig väv. Dekompositionen var mindre framträdande än på kvinnan. […] När hon vände sig mot det upptravade matförrådet igen såg hon plötsligt att någon bökat runt bland konservburkarna på golvet intill, och att det låg en regnbågsfärgad My Little Pony-figur inslängd i ett hörn. Hade barnet lekt där ensamt, eller medan kvinnan på sängen låg och dog?

Som jag sa tidigare: min erfarenhet av att läsa Hanna Nordenhök, som började med poesin, och sedan några kryptiska prosaböcker, var alltid en initial förundran: ”vad fan är det här?” Och sedan kunde jag inte sluta tänka på dem, på språket, på människorna och gärningarna. Nu skriver hon om en värld som har tömts på liv. Vi görs delaktiga i den erfarenhet som kvinnan genomgår, och jag kan inte låta bli att betona hur stor plats det kroppsliga tar: sällan har jag läst postapokalyps som gått så lång in i det äckliga, och det är lite som att föreställa sig hur Émile Zola, naturalismens urfader, skulle ha skrivit om han vore vid livet i dag. Eller någon av Lotta Lotass tidiga romaner.

Spåren av vår förlorade värld blöder in i den här romanen, när kvinnan ser en bild av en tjej: ”De uppförstorade ansiktsdragen fick henne att tänka på liknande kvinnor eller halvvuxna flickor i makeupvideor hon sett flimra förbi på försjunkna tonårstjejers smarttelefoner på tunnelbanan, mangalika och släta, minnet förvirrade henne, som en rest från en redan obekant värld.” Så fortsätter Nordenhök den kartläggning hon inledde med Underlandet, där hon vill visa vad som har gått snett med vår värld. Hon visar hur svårt det är att gå samman, men också hur nödvändigt det är.

Kan vi vrida tillbaka klockan eller är det för sent? Nordenhöks roman visar att vi människor alltid ligger steget efter, och så uppfattar jag den omvända kronologin. Det otäcka har redan hänt: det som återstår för oss är att analysera orsaken, att typ hitta den svarta lådan och därifrån hitta vad som gick snett; som att vi i stället för att som i vanliga fall får veta hur det går här får veta hur det har gått. Søren Kierkegaard föreslog att livet ska levas framlänges, men kan bara förstås baklänges. Så uppfattar jag också Nordenhöks metod i den här suggestiva och skräckfyllda romanen.

Jag vägrar tro att det saknas samband mellan den skönlitterära författaren Hanna Nordenhök och litteraturkritikern Hanna Nordenhök. Hon är helt enkelt en bra läsare. Det citat av den argentinske författaren Borges som inleder romanen – ”Jag har alltid föreställt mig paradiset i form av ett bibliotek” – får också sin förklaring, inte enbart genom att handlingen inleds (det vill säga slutar) i ett bibliotek. Den som vill skriva måste börja med att läsa.

Hallelujaflickorna III, Hanna Hallgren, Ellerströms

  

När jag slår ihop den avslutande delen i Hanna Hallgrens trilogi Hallelujaflickorna utbrister jag spontant: ”Hon har knäckt skrivkoden!” För så här bra skulle det alltså gå – utan att jag visste det på förhand – att skriva självbiografiskt. När första boken kom för två år sedan var jag avvaktande positiv, och när andra boken kom i fjol föll många bitar på plats – det här är enastående!

Glöm allt du lärt dig om dramaturgi, om rak kronologi, om struktur som låter oss följa en huvudpersons väg från enkla förhållande tills hen erövrar världen. Hanna Hallgren väljer en helt nyskapande och experimentell metod, där hon hela tiden låter associationer avlösa varandra i ett fritt och gränslöst skrivande. Som hon själv konstaterar: ”Varför gränsa mig?”

I korthet handlar det om en tjej som växer upp i Skillingaryd, blir akademiker inom områdena genusvetenskap och litterär gestaltning, parallellt med en gärning som prisbelönt poet. Hon har valt att leva som lesbisk, med allt vad det innebär av oönskad intimitet från provocerade främlingar. Här skildras också en klassresa, som ödmjukt visar hur sådant sker i etapper och är beroende av tidigare generationers ansträngningar.

Man kan säga så här: vissa författare är bra på att ställa frågor med sina litterära texter. Hallgren ägnar sig åt att riva itu frågor, splittra och slita i frågorna för att göra oss vaknare och mer medvetna om strukturella orättvisor och idiotiska fördomar. Det finns något oerhört inspirerande hur hon tar sig an det material som är hennes självbiografi, och lyckas skildra det på ett sätt som både utlämnande och bevarar den egna integriteten.

Turligt nog behöver du inte ha läst de föregående två böckerna för att ha behållning av denna del, för här har vi att göra med en författare som hejvilt växlar spår och berättar om saker utan att ge dem en konventionellt linjär inramning. Hallgren lyckas också överföra sina teoretiska förebilder utan att de tynger framställningen, utan hon låter språket vara frejdigt och underbart.

Inte för att mörker saknas: en ganska stor del ägnas åt depressioner och ångest, och vistelser inom psykiatrin i Värnamo, åtföljda av ett längre sjok dikter skrivna därifrån. Där öppnar sig avgrunder, och där finns också en olycklig kärlekshistoria med ”K”, som avlöses av ”Metis”. En söt historia berättar om hur hon som etablerad poet tar hand om en ung vilsen Karl Ove Knausgård på tillfälligt besök i Stockholm.

Men hon vägrar inrätta sig i hans beskrivning av vägen till konsten som en kamp. Som mer uttalad förebild fungerar Karin Boyes utsökta roman Kris, om stackars Malin Forsts existentiella, religiösa och sexuella kriser från nästan hundra år sedan. Hallgrens text bränner till extra starkt vid en jämförelse med en viss kvinnlig före detta akademiledamot – här kallad Ester Fåken – och hennes våldtäktsman, ”Fåkenmannen”.

Hallgren erkänner vissa likheter mellan sig själv och denne obehaglige man med ursprung från fransk arbetarklass, i det karismatiska uttrycket, att uppleva sig utsatt och tillhöra en minoritet, att från sidan kika in på överklassen och önska sig en tillhörighet. Det krävs mod för att skriva så rannsakande, och det här är en klok, modig och vacker skrift. Jag rekommenderar den starkt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/8 2026)

Tar något vasst drar det mot huden, Tora Andersson, Modernista

    

Första gången jag läste Tora Andersson var i antologin Dunk dunk som Skurups skrivarlinje gav ut 2023, och det var dikter som jag då uppfattade som mest brännande när de rörde sig mot otyglad konkretisering: ”jag är inte en av er / och ni inte en av mig”. Efter att ha läst de här antologierna i drygt tio år kan jag konstatera att det är ytterst få som publicerar sig som författare i närtid – glädjande nog är Andersson en av dem, då hon nu debuterar med Tar något vasst drar det mot huden.

Och hon fortsätter skriva med ett idiom som växlar talspråk – bokens första ord är ”fucking” – och högstämd lyrik, som också titeln indikerar. Eller så här: bokens två motton tillhör Kristina Lugn och Broder Daniel, och om inte det är en uttalad poetik vet jag inte vad som skulle kunna göras tydligare.

Ett diktjag berättar om en förlust: en lillebror som försvinner på en strand. Det är ett trauma som utgör diktsamlingens centrum, kärna och smärtpunkt. Redan inledningsvis konstateras katastrofen: ”med insikt kommer dimman tjockheten. alla gator / som förklädda av din eviga frånvaro”. Vad som hänt är höljt i dunkel, och framställningen är skuggad av antydningar, där vi bara förstår att det finns en skuld inblandad: ”vi tog emot tystnaden med orden / vi visste mycket väl vad som höll på att hända / men vi gjorde inget”.

Detta ”men vi gjorde inget” blir en nyckel, och det går att tyda händelsen som en symbol för något som skapar en reva i ens erfarenhetsvärld, att något inte har gått rätt till. Diktjaget går under av händelsens konsekvenser, hamnar inom psykiatrin, men inget kan ju ta udden av effekterna. När det oåterkalleliga sker är det för sent för ånger eller botgöring. Det blir också tydligt varför Tora Andersson valt att skriva poesi för att berätta om något som på ett konventionellt plan hör hemma inom prosaberättelsens sfär, autofiktiv eller inte.

Hon jobbar helt enkelt med bildskapande, och det är onekligen suggestiva bilder som framkallas utifrån den sorgliga händelsen. Och nog fungerar minnet också på det viset, genom att alstra bilder åt oss, snarare än att med linjärt berättande skapa dramaturgi och sammanhang. När världen splittrats och gått sönder blir också berättandet trasigt. Men minnena finns kvar med sin fasta kontur, bortom vår kontroll. Så blir också diktens upprepningar effektiva påminnelser till både diktjaget och läsaren, så där som minnet också fungerar, där de ständiga omtagningarna blir som en hård stöt i sidan.

Minnet samverkar med tiden. Det är uppenbart att Andersson är fullt medveten om sina poetiska verktyg: ”jag behövde ta det här livet jag behövde gå rakt igenom det / gräva ett hål mot tiden”. Det finns fortfarande hos Andersson ett otyglat drag, med skillnaden att hon nu laddar innehållet med något ambivalent eller mångtydigt. Så inväntar hon tålmodigt intrycken och förmedlar dem lågmält men med ohygglig precision. Som när erfarenheten liknas vid att få ett spjut genom kroppen – låt gå för att spjutet är lånat från Lina Rydén Reynols dikt Jag hjälper dig inte, men det är nog ett lån som kan sanktioneras.

Den modigt monomana dikt som Andersson skriver kan bara rekommenderas. Hon skildrar en sorg som imploderar. För diktjaget går livet vidare, även om det innebär en stationär plats i Limbo. Kanske dikten slutligen kan läsas som den typ av vanföreställning som en psykos kan generera. Alla bär vi spår av något hemskt i vårt förflutna, och den skuld som vi inte kan härbärgera med mindre än att vi antingen går under av den eller lyckas hitta ett sätt att gestalta den i litterär form.

Allt äter, Leander Djønne, översättning Helena Fagertun, Flo

  

I Helena Österlunds fascinerande roman Kari, 1983 byter huvudpersonen hjärta med en järv, i en minnesvärd scen. Jag lär aldrig upphöra att tjata om den, men med undantag för Andrea Lundgren är det sällsynt med svenska författare som utforskar naturens dunklaste krafter – åtminstone blir det aldrig lika magnifikt eller minnesvärt som i Österlunds fall.

På Flo förlag har vi kunnat läsa två av danske Rasmus Daugbjergs romaner om mytologins väsen, Troll och Ryktet, och i somras har jag läst hans nya, Rasmus Nielsøn, som förhoppningsvis också den i det raskaste översätts till svenska av just Andrea Lundgren. Till dess går det att på just Flo läsa norska Leander Djønnes roman Allt äter, i Helena Fagertuns översättning.

Men borde jag här inflika en triggervarning? Åtminstone ett par nätter har spolierats av min sena kvällsläsning av denna roman, vars innehåll måste kallas groteskt och äckligt – eller bara vidrigt. Ett tvillingpar, tolvåriga pojken Våle och flickan Rind, mister sina föräldrar. De hamnar hos sina farföräldrar, Vreide och Gyldja. Farfar är en våldsam suput som på nätterna går upp på vinden till Rind och förgriper sig på henne, medan han låser fast Våle med buntband i källaren bland spindlarna. Farmor har samiskt påbrå och ber intensiva böner till Gud att bli frälst fån den ondska hon hamnat i, och hon erinrar sig också inom sig trolltrummans vars slag manar fram ett agerande av annat slag än det som kan avstyra Vreides utfall.

Ja, och på ett stenröse intill lagården där vanvårdade lamm dör kors och tvärs huserar en järv, som har ätit upp sin egen mor och nu är dräktig med järvungar. Kapitlen berättas från var och en av karaktärernas perspektiv, och järven har en inte oansenlig del av utrymmet, med sina tankar och instinkter. Det här gör förstås att vi kommer otäckt nära framför allt Vreides ondska, och jag har sällan läst enl lika frånstötande och samtidigt övertygande skildring av en ond människa sedan Jason Compsons hatiska monolog i William Faulkners Stormen och vreden.

Visst finns det något av Faulkners funktionsnedsatta Benjy hos Rind, som sitter i rullstol och med föga förmåga att freda sig. Våle bistår med stesolid när hennes kramper blir för våldsamma. Annars har Djønne jämförts med Cormac McCarthy, men i själva verket är det väl en skandinavisk variant av den Southern gothic som författare som Flannery O’Connor och Carson McCullers var de främsta exponenterna av. Hos O’Connor existerade nåden, medan Djønnes värld är mörkare och mer oresonlig: det är mer nöd än nåd, så att säga.

Ändå finns det ett slags ljus, som bärs i Rinds oskuldsfulla blick, och som möjligen styrker Våle och hjälper honom att uthärda de ohyggliga omständigheterna de har hamnat i. Dock måste sägas att redan tillvaron med föräldrarna var en pina, men den pappa som konstant kallade Rind för ”Efterblivna” och när syskonen räddar sig från farfars hejdlösa trakasserier hamnar de hos en granne som är lika skogstokig. På 90-talet kallade Kay Glans romaner som denna för ”skräckel”, och anklagade författarna för att vara omoraliska eftersom de inte tog ställning och kritiserade förövarna.

Varför är det då en järv som fungerar som hamnskiftare (shapeshifter för dig som föredrar att läsa rural fantasy-böcker på engelska)? I James Ellroys kanske bästa roman i L.A.-kvartetten, The Big Nowhere, fanns en osedvanlig sadistisk sexualmördare som polisen gav smeknamnet ”the Wolverine”, på grund av de exempellösa bit- och rivmärkena han lämnade på offrens kroppar. Jag frågar biologilärarna på skolan, som visserligen betonar järvens status som försvarare av sina byten, men att den skulle äta sin egen avkomma är inte väldokumenterat.

Det Djønne vill visa är vilka krafter vi kan bära inom oss. Det är ett återkommande drag, detta att något blir liksom planterat i oss, ett agerande som i Våles fall också kan bryta det arv av våld han befinner sig i. Men också så här: det finns böcker jag ibland kan känna att jag inte gärna anbefaller, hur bra de än är. Kanske Djønnes roman är en sådan bok som jag inte vill att andra ska läsa just för att den är så exceptionellt bra – helt enkelt att den lyckas väcka så oerhörda känslor inom mig medan jag läser och långt efteråt, och även ta sig in i mina drömmar och väcka mig flera gånger i vargtimmen med hög puls och ett outtalat skrik bakom den slutna munnen.

Det som kan oroa en läsare är att vi tvingas möta det irrationella och farliga, instinkter som vi har men kanske inte borde ha – samt de vi borde ha mera av. Det vidriga i den här romanen kan ge lika bestående intryck som det var att läsa Jerzy Kosinskis mästerverk om andra världskrigets fasor, Den målade fågeln, kanske den enda krigsromanen du behöver läsa. Litteraturen är inte enbart uppbygglig, även om läskampanjer och välmenande politiker tycks tro det. En bok som denna fungerar i så fall dåligt för att få en läsande människa att tro på det goda i världen. Läs den för all del om du gillade böcker som Andreas Lundbergs Black Box, en av fjolårets höjdpunkter, även om – eller just tack vare att – den var så svår att kategorisera.

Det som också gör Djønnes roman så bra är hans närmast unika inlevelse med de olika karaktärerna och deras särdrag – inklusive järven – och hans gehör för deras drivkrafter, med en känslighet som accentuerar våra skavanker likväl som vår potential till något gott. Så, om du känner att du orkar läsa en roman om det vidriga hos människan är det här något du inte kan undvara. Djønne visar också att bra konst är beroende av en experimentlusta, och vi blir på något sätt påminda om alkemins grundformel: det tredje är inte givet på förhand. Det vill säga, om du mixar olika ingredienser, blir utfallet inte alltid det väntade. Ett plus ett blir ibland mer än två (ibland mindre, ur konstnärlig synvinkel, men så är det inte i det här fallet).

Avväxten, David Väyrynen, Ordfront

  

David Väyrynen debuterade med den storslagna Marken 2017, en bok som gjorde sådant avtryck att förlaget Teg Publishing fick göra nytryck på nytryck. Nu när det nästan har gått tio år har mycket hunnit hända: förlaget finns inte längre, och det senaste jag hörde från Väyrynen var när jag gästade Luleå för tre år sedan och han introducerade Carl Johan De Geer genom att helt underbart sjunga a cappella Mattias Alkbergs ”Skända flaggan”, med raderna ”Som den där hemska Carl Johan De Geer / Och målar och donar som en konstnär”.

Väyrynen har också varit kommunpolitiker och – som det brukar heta – ”diversearbetare inom kultur”. Nu utkommer på nytt förlag, Ordfront, en uppföljare. Avväxten är mindre i formatet, men inte i anspråk. Den är formgiven som forna tiders ordböcker och parlörer som man brukade samla på inför resor till främmande länder (innan engelskan blev lingua franca nästan överallt, och också långt innan folk samlar streaks på Duolingo). Bysamfälligheten från Marken återkommer, och i tjugo kapitel får vi ta del av deras interna kommunikation.

Det ska genast sägas att det här är en bok som är svår att göra rättvisa. För en gångs skull gäller verkligen löftet som kanske ges för ofta: ”jag lovar, du har aldrig i ditt liv läst något liknande!” I grunden är den kanske lika ambitiös som debuten. Det som kristalliserar sig under min läsning är ganska många saker, och det är återigen svårt att göra det rättvisa utan att bli övertydlig.

Samfällighetens kollektiva monolog berör konsumtionen, rasismen mot ursprungsbefolkningen, plundringen av resurser, samlivet mellan människa och natur, människa och djur, samt människa och människa. Det här är inte en bok som säger att det norrländska sättet att leva är överlägset, men jag misstänker att det är svårt att förstå för folk söderifrån ilskan som kommer sig från att ständigt underskattas, nedvärderas och hånas. Min läsning ackompanjeras dessutom av Mattias Alkbergs låtar, och då tänker jag på – exempelvis – ”Relativt Norrbotten”, med rader som dessa: ”Och man vaknar, det är morgon på akuten / Klart, det hade ju vart värre att bli skjuten / Och sommarsolen sipprar in / Genom gliporna i gasbindan”.

Innan Morrissey blev skogstokig intervjuades han av Jools Holland som frågade om han saknade Manchester, och fick svaret att Morrissey saknade ”the grey slate of the sky”, med tillägget att Jools aldrig skulle förstå eftersom han inte är ”Northern”. Det är något Väyrynen delar med Alkberg, och när han i en av de avslutande kapitlen skriver: ”här är plats åt alla som vill komma / oavsett vad man har bakgrund” är det svårt att inte också höra hur Alkberg nynnar instämmande med en rad från låten ”Tjugonde”: ”Hela världen ryms där vi bor”. Uppenbarligen håller den nuvarande Tidöregeringen inte med.

I den ekvationen finns ju också skogsnäringen, som Väyrynen kommenterar syrligt:

utan att grina ens fäller dom skog som stått hundra år och mer

och inte för trädens skull bara utan allt blir ju annat

så inget till sist får plats utom människan

talade vi människor kanske inte nog om det där förr

eftersom dom nu säger dom vet vad som är bäst för skogen

till och med bättre än skogen vet själv

också den där uppenbara osanningen dom far med

att träden klarar sig bättre en bit från varann

men det är med träden precis samma som med folk

Här manas ändå till besinning och samsyn, som i exemplet på hur samfälligheten låter sin demokrati vara pragmatisk: ”det går inte att beskriva den att den är som direkt demokrati / men inte att vi väljer representanter heller / våran styre kan man mera kalla tjänstgörandestyre / men utan att man måste vara konsult i allt”. Det talspråkliga syns mer i ordföljden än i glosorna och idiomen. Så bryter också in rader från andra språk, som finskan och samiskan, och lämnas oöversatta. Men den med tillgång till google translate kan göra sitt bästa, och låta ordstävet ”gokko áldi lea vuolimus dakko buokhat vigget badjel” bli ”där staketet är lägst hoppar alla över”.

Och oron blir tydlig i avfolkningen och med en allt äldre population som följd. Skallmätarna som omnämns blir en svidande metafor för de som mäter i största allmänhet, i effektiviseringens och tillväxtens syften. Produktionen ska ständigt öka … Det Väyrynen varnar för är hur specialiseringen inom yrkeslivet hotar samstämmigheten, där var och en blir en småpåve inom sitt eget gebit, och det vi skulle behöva mer av är just gemensamma ansträngningar och en smula ödmjukhet inför vår omgivning.

Den här augustimånaden har jag redan läst tre formidabla politiska diktsamlingar, och de har glädjande nog varit totalt olika till sitt uttryck, från BAM:s ilsket polemiska manifest Berget till dalen, floden till havet, till Emil Boss elegiska sorgesång över exploateringen av migranter i byggbranschen, Tradition. Väyrynens Avväxten är också polemisk, om än mindre uttalat än BAM, och likaså elegisk, om än mer subtilt än Boss. Det här är en dikt som är otidsenlig, och just därför så eftertraktad och så nödvändig. Det här är ”Evangelium enligt David”.

Tradition, Emil Boss, Lejd

  

Det här är en bok som är hög och smal. Enligt förlagets presentation liknar den sånghäftet, höghuset, och minnesstenen. Jo, det är en grå monolit, som en grå sten, även om fotot från förlagets hemsida framställt den i blåaste laget. Jag talar om Emil Boss avslutande del i trilogin om arbete – Tradition, som nu utkommer på Lejd, och kompletterar de tidigare Acceleration (om Systembolaget) och Kompression (om svart arbetskraft). Det är en grov litotes att hävda att de här tre böckerna saknar motstycke.

För den som är intresserad av politik (och poesi, eller tvärtom) är det här en guldgruva. Men varför liknelsen med sånghäftet då? Jo, här finns sången som ett element i dikten, som exempel på hur protestlitteraturen gjort sig beroende av det sångbara. Så finns här några dikter som rimmar, däribland elva sonetter, och meningen är nog att de ska sjungas.

(Förlåt, men jag lyssnade nyss på ett debilt radioprogram, där Eric Schüldt och Jonas Åhlund pratade om Bruno K. Öijers bok Det Förlorade Ordet (mästerverk!). Schüldt grät sig igenom programmet, berörd av sina egna uppläsningar av dikterna, och Åhlund klagade konstant på att Öijers poesi inte rimmade och inte heller hade samma verkshöjd som Håkan Hellströms sångtexter (ugh!). Min rekommendation till Öhlund: läs Emil Boss. Eller förresten, håll dig undan, håll dig till epa-epigonerna som sjunger sina töntiga textrader.)

Boss bok inleds med en uppräkning av namn över tolv oerhört täta sidor, och de heter saker som Volodymyr, Bohdan, Muxammad, Tilemachos, Farrukh, Yaroslav, Yurii, Javier, Luana … Det är de här människorna som byggde landet, något som verkar ha glömts bort av den skamlösa Tidöregeringen och deras hjärtlösa politik.

Jag läser Boss dikter som ett politiskt reportage, som landar mitt i valrörelsen, eller borde göra det. (Partiledarna verkar vara mer upptagna av att skapa content på digitala plattformar än att ägna sig åt relevant retorik.) Här finns också åtminstone två dikter som indirekt eller direkt anspelar på två mästerverk i den svenska poesins historia: Gustaf Frödings ”Den gamla goda tiden” och Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen”. Frödings avslutande ord: ”Forsen dånade, hammaren stampade / överdundrande knotets röst, / ingen hörde ett knyst från de trampade, / skinnade, plundrade / ännu i hundrade / år av förtvivlan och brännvinstörst.” Thoursies avslutande ord, som det sägs att Olof Palme ofta citerade: ”En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt. – Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Ja, Emil Boss förhåller sig till dessa förebilder, och gör något eget av källmaterialet. Hans ”Barkarbyprologen” inleds: ”Där tveljus sveper mellan tvång och frihet / har arbetare rest en stad av stenar.” Också Frödings magnifikt empatiska dikt blir föremål för en skonsam men passande uppdatering av Boss:

De erbjuder svält för slit

och hot för svett och släp.

De lurade oss hit

och slänger oss som skräp.

Till frun har jag inget att sända.

Hon har knappt råd med mat.

Sonen fick återvända

tomhänt och blev soldat.

I korta biografiska skisser får vi veta mer om några av individerna bakom vårt välstånd, och lika kortfattat berättas om den egna släktens vedermödor, hur farföräldrarna var självuppoffrande för att ge barn och barnbarn en rimlig möjlighet till ett bättre liv än de själva hade. Ett mönster som nu upprepas av de många arbetskraftinvandrade personer som sliter ut sig när de bygger våra dyra lägenheter och köpcentrum.

Kort notis från verkligheten: i somras friades en vd och två montörer från arbetsplatsolyckan från 2023, när fem arbetare dog i en hissolycka. Var? Det råkade vara i Sundbyberg. Från Stockholm med omnejd tecknas i den här boken porträtten av några sådana människor, utsatta och förföljda. Det mest skakande är kanske de rapporter som avslutar boken, där Boss kontaktar några av arbetsgivarna i syfte att förhandla om grundläggande rättigheter för några av de drabbade arbetarna. Att sko sig på andras olycka borde höra till de straff som politikerna snabbare kunde utmäta än dagens hetsjakt på personer med bristande vandel.

Vad den här boken visar är hur vårt välstånd vilar på svett och blod från stackars desperata själar som ofta inte har något annat alternativ än att ta de riskfyllda lågavlönade jobben. Med genomskinliga undanflykter undviker arbetsgivarna allt ansvar. Något sker i den sömlösa överföringen mellan krass verklighet och poesi. Allra mest effektivt fungerar det kanske i sonetterna:

Längs den kromatiska skalans branter

besvärjdes historien med minnesorden.

Amerikanska körer av migranter

sjunger troligen i denna minut.

Duman gräver gravarna ur jorden.

Det som hänt har inget slut.

Det kanske är så enkelt att poesin är synnerligen lämpad för agitatorisk skrift. Åtminstone ibland. Nu är vanmakten tillbaka, lyder slutsatsen, och då krävs förstås självuppoffrande insatser. Eller blir bara eländet befäst genom att släkten fortsätter att arbeta för korvören och spara åt kommande generationer? Att arbeta för något annat än den snöda vinningen är måhända utopiskt i en tid där figurer som Bianca Ingrosso existerar.

Men det mest sinnessjuka hittar jag i en finstilt fotnot till efterordet: ”Fackföreningen Solidariska byggare där jag arbetar har fått ut över sextio miljoner kronor i uteblivna löner till lurade migrantarbetare i Stockholm. Bolagen i texterna tvingades betala ut lönerna efter förhandlingar och domstolsprocesser.” Två saker: sådana svindlande summor enbart i Stockholm? Och att ens behöva driva saken i domstol för att det ska ske. Ibland känns frasen ”eat the rich” otillräcklig. Skicka dem raka vägen till Helvetet, säger jag bara.

Smuggla tal, Karl Daniel Törnkvist, Norstedts

  

På baksidan till Karl Daniel Törnkvists nya diktsamling Smuggla tal finns ett trompe l’oile, det vill säga en optisk illusion som lurar ögat. Det ser ut som en slarvigt skriven post it-lapp, med elakt illröda versala bokstäver: ”VARSÅGOD! HOPPAS DET SMAKAR. HÄLSNINGAR / FAN”. Min första reaktion är att det är något personligt: somliga författare hatar kritikerna. Har jag någon gång uttryckt mig ofördelaktigt om Törnkvist?

Det är lätt att känna sig påhoppad som kritiker, men jag antar att en poet kan känna något liknande – ständigt ifrågasatt. Törnkvist inleder sin bok med ett svart streck, som kommer in från vänster. Men det är något som sker redan i paratexten, där omslagets innersidor pryds av ett fett långt svart streck. I det skrivna kan detta streck fungera som en dramatisk paus – här följer något avgörande. ChatGPT har lagt beslag på det extra långa streck som amerikanska texter favoriserat, och som mänskliga skribenter nu tvingats göra sig av med för att slippa kallas plagiatorer eller fuskare.

Den amerikanska poeten Emily Dickinson tog i mitten av 1800-talet patent på tankstrecket, som ofta ersätter kommateringen i hennes dikter. Så kan också Törnkvists metod fungera. Det är ett djärvt beslut, då Dickinson ju är poesins näst största namn (efter Sapfo). Är det då rimligt att jämföra Törnkvist med Dickinson? Tja, varför inte? Han skriver en ambitiös dikt, som inte alltid är omedelbart förståelig:

snart har vi gått

Skorna sönderslitna

och barfota är de

på väg mot gräset

i oss

Ibland ger han substantivet versal inledning, och det är ytterligare något han har gemensamt med Dickinson, som ju ärligt talat inte heller är begriplig vid en första eller andra läsning. Men poesi ska tåla många läsningar, och jag upptäcker mer av det stillsamt storslagna ju mer jag läser om Törnkvist. Men han vore inte heller en poet anno 2020-talet – det här är hans tredje bok från detta decennium – om han inte då och då bröt sitt poetiska kontrakt i bitar och ersatte det med ett talspråkligt läckage in i det högstämt lyriska språket. Även verkligheten blöder in i dikten med diffusa eller bara allmängiltiga referenser till krig. 

Och till de saker poesin måste få unna sig hör vagheten, så länge det inte övergår i svaghet. Till sin form och sitt uttryck ska poesin vara subversiv, något Törnkvist omhuldar: ”Jag vet att jag härifrån / inte kan omstörta något, / inte heller låta bli.” De avbrutna meningarna kan vara semantiskt utmanande så det räcker och blir över, men det är också ett problem med poesi som är alltför angelägen om att nå ut och kommunicera en erfarenhet. Med det sagt slår dikterna då och då krokben på sig själv i sin iver att vara originell.

Då kommer den avväpnande humorn till undsättning: ”Ja, se: jag är en Riktig liten Solskit! […] Vem / är inte finklädd i ständig förvåning?” Enskilda delar lyser, medan annat bara är stumt. Begreppet ”Ångestens trädgård” kan jag inte heller bli klok på. Vad innebär då titeln? Att smuggla något är en medveten handling, och det rör sig oftast om skumraskaffärer. Kanske det är så enkelt: poesin hör till de skumma områdena.

Svensk poesi, [red] Daniel Möller och Niklas Schiöler, Bonniers

  

Den väger en gnutta över tre kilo, den nya antologin Svensk poesi som Bonniers anlitat Daniel Möller och Niklas Schiöler att färdigställa. Det är en tung pjäs, men inte riktigt lika tung som dess föregångare, som anlände för endast tio år sedan: då vägde den en liten bit över fyra kilo. Sidantalet är i stort sett detsamma, strax under 1100 sidor. Så vad har då hänt? Väger den månne lättare av den enkla anledningen att de har valt att inkludera Thåström och Olle Ljungström?

Det första jag gör efter att ha svalt besvikelsen över valet av Thåström-låt (”Magiskt oändligt” är ju inte alls lika anslående som exempelvis de två höjdpunkterna ”Linnéa” och ”Långtbort” från 2009) är att se till att det i Ljungströms fall blir mästerverket ”Nåt för dom som väntar”. Den är svårslagen, även om en kunde önska något av Mattias Björkas från Vasas flora och fauna för den kanske vassaste svenskspråkiga poplyriken under 2000-talet.

Tio år är för litteraturhistorien ingen lång tid, och om den här antologin ska uppdateras så här frekvent kommer IKEA att behöva sälja fler Billy-bokhyllor i landet. (Knappologer kan anteckna att förra boken mätte 7,5 cm, och den nya knappt 6,5 cm.) För jag tar för givet att det här blir en storsäljare, och även om jag förra gången gnällde över att Stina Aronson saknas – det gör hon fortfarande – är urvalet till största del oklanderligt. Förvisso går det i förekommande fall önska att någon annan dikt tagits med av den och den poeten, men det är ju petitesser i sammanhanget. Och en sträng fråga måste i så fall ställas: om du vill ersätta med just din favoritpoet – vem ska du då plocka bort?

Urvalet har uppdaterats inte bara för modern tid, och om någon tyckte det var en försummelse att Viktor Rydbergs ”Tomten” saknades då kan andas ut, då den här ingår i ett mer generöst svep av Rydbergs poesi (fast ett urval ur ”Den nya Grottesången” hade varit att föredra). Förra gången var den yngsta poeten Athena Farrokhzad, som nu är bortplockad – inte helt förståeligt – medan den yngsta nu är Isabella Nilsson – desto mer förståeligt. Bland nytillskotten gläds jag extra mycket åt att Lina Hagelbäck och Marie Tonkin förmodligen mångdubblar sina läsarskaror genom att ingå i det här sammanhanget. Något de förtjänar med råge.

Fortfarande är det för många sidor Bellman, även om det har krympt marginellt till 51 sidor. Som jämförelse har Gunnar Ekelöf 20 sidor, Tomas Tranströmer 19, Edith Södergran 18. Är alltså Bellman att räkna som nästan tre gånger intressantare än Södergran? (Ack, om det ändå vore tvärtom!) Den som vill läsa fler kvinnliga poeter innan romantiken kan botanisera bland dikter av Märta Berendes, Ebba Maria De la Gardie, Sophia Elisabeth Brenner, Greta Giädda, Hedvig Charlotta Nordenflycht, samt Anna Maria Lenngren – för att inte tala om att många av de medeltida balladerna nedtecknades av kvinnor. Av de 38 poeterna födda 1950 och framåt är 21 kvinnor. En av dessa som inte fick plats förra gången är Jila Mossaed.

Annars är det mycket som är sig likt, kanske lite för mycket för att det ska vara helt klädsamt och motivera ett nyinköp för den som inte är osunt attraherad av svensk poesi, och som redan haffat den förra utgåvan. Beklagligt nog har de dessutom plockat bort en av Ann Jäderlunds dikter, och det är en udda bedömning av en poet som de flesta håller som lika viktig som Edith Södergran. Södergran-urvalet får ändå sägas vara utmärkt, och påminner om att hon nog förblir den svenskspråkiga poeten med flest bangers på sitt samvete.

Men absolut, här går det att roa sig med att läsa en dikt lite då och då. Jag misstänker – eller snarare hoppas jag – att svensklärare här inspireras att hitta fram till sina egna favoriter, så att lektionerna i svenska hädanefter får innehålla mer poesi. En sak som det har snålats in på är de snören som går att använda som bokmärken. Till den förra var det tre stycken i olika färger som kunde användas för att peka ut favoritdikter: guldsnöret till Thorilds ”Om hösten 1785”, det röda snöret till Boyes ”Hur kan jag säga …”, och det svarta snöret till Stagnelius ”Suckarnas Mystèr”. Den nya boken har bara ett enda snöre i guld, och tills vidare låter jag det väl ligga vid Olle Ljungströms ”Nåt för dom som väntar”.