Det bästa med Smålit

 

Det finns mycket som är värt att uppmärksamma i en litteraturfestival, förutom författarbesöken och bokförsäljningen. Men vad är det bästa med Smålit?

Med risk för att låta onödigt klyschig kanske något så enkelt som de oväntade mötena. Dessa möten sker på lite olika sätt. Du går dit för att lyssna på författare, och är samtalet intressant lockas du att köpa den nyutkomna boken. Om författare inte heter Fredrik Lindström eller Amanda Romare är signeringskön så pass lagom lång så att du hinner säga mer än några uppmuntrande ord till författaren.

Tali da Silva och jag samtalade om kritik på Smålit. Foto: Anna Hållams (JP).

Men det finns andra möten, de som uppstår mellan bokborden och i de oberäkneliga korridorerna på Elmia. Rebecca Lidén är hjälpsam nog att ge mig en karta när jag står villrådig vid entrén, men eftersom jag läser den upp och ned (eller har glömt vad som är höger och vänster) går jag oftare fel än rätt. På morgonen ska jag lotsa Migrantprisvinnaren Linus de Faire till JP:s scen men vi lyckas passera den två gånger innan vi kommer rätt.

En annan fördel med att gå vilse är att då stöter man på bekanta som man inte träffat på ett bra tag (läs: förra årets Smålit). Samtalen tar nya och oväntade vändningar, och det är förstås hela grejen med evenemang som Smålit, eftersom läsning är en så ensam syssla. Åtminstone en gång träffas vi som har bokläsning som intresse, och det är något för andra branscher (politiken, idrotten) att ta efter: det går att tycka olika och ändå vara sams.

En klen poets stenkast från Elmia ligger Husqvarna Garden, där samtidigt som Johan Hilton, Patricia Svenson och Hanna Källqvist diskuterar drev skrinnar HV71 in för att möta Luleå Hockey. Publik: 6800. Jag missunnar ingen att gå på ishockey – en del av mig kan rentav glädjas åt att bygdens lag HV71 äntligen fått fason på spelet – men livet kan innehålla mer än den spänning som uppstår inom idrottens spel om vinst eller förlust.

Kanske jag hade önskat att Smålit var lika välbesökt som ishallen. Å andra sidan ser jag inte röken av någon kravallpolis inne på Elmias område. Folk trängs, men stämningen är vad jag kan bedöma uppsluppen. Vore jag benägen till tjuvlyssnande kunde jag konstatera att samtalsämnena berör läsning, läsning och läsning. Det ges boktips, och värdet av sådana möten kan inte överskattas.

Smolket i glädjebägaren är kanske att medelåldern är hög. Efter idogt spanande hittar jag en tonåring: en av mina elever, som skyndar sig att påpeka att han följer sin farmor för ett föredrag från Jönköpings Hembygdsförening. Det skulle kunna kallas dålig återväxt, men dagens åldersstigna besökare på mässgolvet var en gång i tiden unga, och då lockade förstås andra nöjen än att samla på sig böcker och att lyssna på författarsamtal.

Det är sant att Amanda Romare lockade yngre människor, nyfikna på Judas, uppföljaren till Netflix-succén Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Och Fredrik Lindströms diktsamling Hoppas, hoppas sålde slut. Även om det mesta av den gamla världens måttstockar har raserat bevaras ”känd från tv-effekten”. Att många Jönköpingsbor kommer att läsa poesi i dagarna är en fin effekt från årets Smålit. Hoppas, hoppas …

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/2 2026)

Det blottade ögat #1; Det blottade ögat #2 – The End, Helga Härenstam & Anna Strand (m fl), Sailor Press, rojal

 

Så vad är då det här för projekt? Det blottade ögat är två konstböcker, kurerade av Helga Härenstam och Anna Strand. Den första delen var en brevväxling mellan dem, ledsagade av foton, kring arton uppdrag de gav varandra, utifrån mallen ”Gör någonting med (/om) …” Exempel: ”Gör någonting med personlighetsförändring”, ”Gör någonting om magiskt tänkande eller vidskeplighet”, ”Gör någonting om superkrafter”.

#1 kom 2024, och avslutades med en uppmaning till läsaren att bli medskapande i uppföljaren, som skulle ha ”The End” som ingång till olika tolkningar. 49 konstnärer har bidragit till denna del två, där Anna Nygren och Marit Kapla hör till de mer namnkunniga. Men del ett både börjar och slutar i Vindeln i Västerbotten. Där huserade i början av 1900-talet ”Flötverks-Abrahamsson”, som gick på vattnet med sina egentillverkade skidor. Ibland uppträdde han naken, vilket förstås lockade åskådare. Man kan läsa mer om honom i Västerbottens museums tidskrift Västerbotten (3.81).

Härenstam och Strand låter leken bli en skapande instans i sitt arbete, i det som kallas ”magiskt tänkande” och som annars nyttjas av barn och de med OCD. Den första boken är en gemensam lek. Det är väl egentligen grunden till allt skapande: ”Gör någonting med …” Det inbjuder läsaren till egna associationer, mellan det fria och det (regel)bundna, där de går i dialog med varandra. Det blir en värld att vistas i. Uppdragen leder in mot självbiografiska utvikningar, men också in mot diskussioner om det konstnärliga skapandet.

Som Tracy Emins verk ”My Bed”, där hon helt sonika ställde ut sin obäddade säng med diverse skräp omkring den (en kondom, blodiga trosor, cigaretter med mera). En städare lär ha röjt upp kring sängen vid en utställning, vilket får dem att tänka på en konstnär som urinerade i Duchamps pissoar en gång. Konstinstallationer i all ära: jag föredrar att ha dem samlade i en bok, som fördriver den rastlöshet jag tyvärr drabbas av på gallerier och museer.

Existentiella frågor ställs genomgående av Härenstam och Strand i den första boken, frågor som rör genus, åldrande, minnen. När forskaren Wilhelm Conrad Röngen tog ett röntgen-foto av sin frus hand lär hon ha sagt: ”Jag har sett min egen död!” Det är ett citat som förtjänar att bli lika klassiskt som det Dom Pérignon kan ha sagt när han drack champagne första gången: ”Jag dricker stjärnor!” (Den anekdoten ska nog inte granskas för noggrant.)

I den andra boken är det alltså 49 namn som bidragit till en katalog av skiftande karaktär. ”The End” kan ju tolkas på så olika sätt, och här är det ibland bilder och ibland texter, poesi och berättande texter. Den nästan furiöst produktiva Anna Nygren (indielitteraturens Grimwalker), som är en av de mest intressanta textförfattarna, bidrar med sin pågående konstnärliga forskning om sambanden mellan orden ”fisk” och ”frisk”. Jag bevittnade en excentrisk presentation på Smålit i Jönköping förra året – jag har inte hämtat mig ännu.

Det är en obsession, som utmynnar i frasen ”Hoppas du blir fisk”. Nygrens motsats avseende produktionstakt – senaste skivan kom för femton år sedan – Kate Bush, har ju på senare tid anammat begreppet ”Fish people” som samlingsnamn för sitt konstnärliga uttryck (skivbolag och hemsida). Det finns en gemensam skiva här!

Och det är väl klart att en bok som denna nummer två måste tillåta sig att spreta i många olika riktningar. Gränsen mellan konst och konstigt är tunn, och ska också så vara. Många av titlarna är poetiska: ”Birds sit silent on the electric wires they tear the tongue that tied up the liars”, ”Throw up an antelope”, ”Låg risk att dö idag”. En del av texterna är också på engelska, och rör sig mellan det oerhört vackra och det enbart oerhörda.

Sjukdom hos både unga och gamla registeras. Det är också en tolkning av slutet vi tar del av, där döden måste ingå. Med tanke på den senaste Nobelpristagaren László Krasznahorkais fobi för punkten – endast Gud kan sätta punkt, lyder hans argument – är det en befriande tolkning som görs i Simon Blancks ”57 slut i bokstavsordning”, där jag citerar ord utklippta från dagstidningar, från mitten: ”hotell. inte. Ja. jord. kommer. knän. leva. liv. lycklig. maskerad. mer. mord. mörker. någon. olöst.” Det ser nästan ut som en dikt av UKON.

Av bildmaterialet fastnar jag för Eva-Teréz Gölins märkligt enhetliga monokroma fotografier, och Carla Lomakkas vagt skruvade skräckbilder där H.R. Giger möter Frankenstein. Gölin återger också en upplevelse från barndomen, där läraren spolade tillbaka undervisningsfilmen från rullbanden och att man då kunde följa förloppet baklänges (om man tjatade tillräckligt ihärdigt). I hennes fall lejon från savannen som sprang från sitt byte, i mitt fall biljakter som lät bilarna gå från vrak till nyskick på några sekunder.

För ett par år sedan läste jag Helga Härenstams hybrid mellan poesi och konst, Semester, och tjusades av den. Den var en nedstigning i barndom, en svensk Mot fyren, kanske, bildsatt med autentiska fotografier. Här fortsätter detta minnesarbete, och de två böckerna samspelar med varandra. Ensam må vara stark, men tillsammans är starkare.

Minneskläder, Anna Fohlin Mattsson, Modernista

 

Omslaget till Anna Fohlin Mattssons nya bok Minneskläder visar ett grönt tyg. Det är en så vacker färg att mina fingertoppar diskret söker sig dit för att taktilt beröras av det – förvånat möter de det stumma omslagspapperet. Tyget ska visa sig ha en funktion i den typ av minnesarbete som Fohlin Mattsson ägnar sig åt.

Flest läsare känner nog till henne från romanen Alexanders rum, som inledde en svit böcker om sexuella övergrepp. Den första delen kom 1994 – två år efter att Anna-Karin Granbergs epokbildande Där ingenting kan ses, som också berättade om övergrepp. Men Fohlin Mattsson debuterade som poet, och har med viss regelbundenhet återvänt till dikten.

I fyrtioen dikter, inramade av en kort prolog och en längre epilog i evighetens tecken, berättar diktjaget om sorgen efter en död vän. Dikten hämtar draghjälp hos Edith Södergran, dels i en rad som jävar hennes ”landet som icke är” och i den stolta proklamationen i ”Orfeus”: ”Jag kan sjunga hur jag vill. / Mig är allt förlåtligt.” Riktigt så långt går inte Fohlin Mattsson, men hon visar hur pantern och puman från Södergrans dikt speglas i de smeknamn vännerna har på varandra: diktjaget är puman, och den döda vännen är pantern.

I minnesarbetet har kläder en framskjuten plats. De bidrar till att vissa saker fäster i minnet, och det är en lämplig titel Fohlin Mattsson har valt till sin bok. Den som vill lära sig mer om kläders betydelse kan lyssna på Bella Freuds lysande podcastserie ”Fashion Neurosis”. Eller läsa den här diktsamlingen: ”vem är ni, minneskläder / om nätterna, dansar ni då / blir ni fyllda av kött och blod / vad har ni gjort av hennes skära klänning med guldtrådarna”.

Förlåt om jag hela tiden tjatar om Nick Cave, men bilden Fohlin Mattsson inledningsvis använder, ”allt är vad det är / ingenting är något annat” påminner om Caves bild i ”Bright Horses”: ”We’re all so sick and tired of seeing things as they are”. Sorgen förenar oss mer än något annat – ett grundvillkor eller grundackord i den melodi som vi har blivit tilldelade. Fohlin Mattsson ägnar sig åt en egen variant av verklighetslitteratur, den som unnar sig att konstatera: ”ingenting är påhittat här”.

Det är en dikt som utforskar gränsen mellan liv och död. Vännen har dött i cancer, och diktjaget skriver i förtvivlans tonläge, och kommenterar tillblivelsen av dikten, den som löper parallellt med vännens försvinnande, som för att teckna ett skört men hållbart samband mellan det som skapar och det som förgör (som bild för livet vet jag ingen vackrare). Det är också en dikt som bär sin integritet som en stolt fackla och som bara ytterst sparsamt lättar på förlåten: ”det finns metaforer, det finns metastaser”.

Det Fohlin Mattsson gör så bra är att vårda den särskilda koncentration som poesin är så bra på att upprätthålla, och som blivit allt viktigare just för att den blivit så sällsynt. Dikten påminner att det är ”ett heltidsarbete” att dö, men också att det finns anledning att betvivla den gamla klichén ”death is a lonely business” (som Ray Bradbury lät en av sina mindre lyckade böcker heta). Men kan en sådan vänskap utan skavanker finnas? Kanske. Vad den här boken också visar är att det också går att försonas även innan döden infaller.

Ärligt, jag fattar inte vad folk menar när de säger att de inte ”fattar” poesi. Vad läser de, och hur läser de (dåligt)? Det är som att något fundamentalt saknas: en grundläggande nyfikenhet. Hur kan de vara så ointresserade och likgiltiga? Här finns en kärleksdikt som sträcker sig längre än den simpla sirapskärleken som du läst om i femtielva verk – och just därför blir det den här gången mer drabbande. Vi har för få skildringar av vänskap av det här slaget – en annan som sticker ut är Hanna Rajs där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn - en hybrid mellan roman och poesi, och som också skildrade sorgen efter en vän som dött i cancer.

I den här boken är det mörkt, ja, men det finns också ett ljus att ta fasta på. Ett ljus som kanske skiner extra starkt mot en så här mörk bakgrund. Eller som Martin Luther King sa: ”Det är bara i mörkret du kan se stjärnorna.” Vad är det då för ljus i de här dikterna? Det är kärlekens ljus.

kortsiktig; riktning, Hedvig Fischer, Nirstedt/Litteratur

 

Poesin är den knepigaste litteraturen. Medan jorden går under, vad kan poesin göra? Ingenting, menade W.H. Auden för länge sedan. Varna, menade Wilfred Owen för ännu längre sedan. Kanske är poeterna extra känsliga, mer mottagliga för de subtila skiftena i tidsandan. Åtminstone klimathotet har poeterna varit tidigare ute att uppmärksamma och bättre på att skildra än romanförfattarna.

Det var inte jag som sa att poesin är knepig, det är bara sånt man får höra hela tiden. Helst önskade jag att de som bär sådana fördomar skulle läsa mer poesi, om inte annat för att därmed oskadliggöra den gamla osanningen att den är obegriplig. Eller ja, det är klart att den är det (också, ibland, en aning), men den är så mycket annat. En bra början kunde Hedvig Fischers dikter vara, så som de presenteras i debutboken kortsiktig; riktning.

Två saker först om titeln: ja, det är pretentiöst med semikolon, och det är också pretentiöst att skriva en boktitel helt i gemener. Men som poesiläsare är sådant en får tugga i sig. Det är också en av vinsterna med att läsa poesi regelbundet: du lär dig att acceptera mångfald, men också att pretentioner inte behöver vara något du ringer till socialstyrelsen för.

Fischer skriver dikter i efterdyningarna av något, i en tradition av naturdikt utifrån svensk standard. Antingen kallar vi dikterna tidlösa, eller så utser vi dem som inkapslade i en slags 80-talsanda, som relikter från en tid när det var okej med pretentioner i samtidslitteraturen.

Här finns tungt ljus, containerfartyg, träd och koalor, sjöar och berg. Det är som ett tvärsnitt av den existerande världen. Ibland är det strålande vackert, ibland bara en tryckt stämning. Det vackra manifesteras i korta dikter: ”Det är minus tio och jag går till dig i snön torr som pärlor. En teori säger att det här är den bästa av världar. I gnistersnön rum ut. Att ingenting är hejdande”. Den bästa av världar: idén är hämtad från Leibniz 1700-talsfilosofi, vars hegemoni utmanades av Voltarire när han lät Candide visa att vi måste själva ta plats i världen och odla vår trädgård – det vill säga, skapa.

Fischer påminner oss (indirekt) om poesins ursprung i grekiskan poiesis, alltså att skapa, att tillverka. Det är snillrikt utfört där boksidans kvadratiska form används till fullo – ibland med spatiöst skrivna rader, ibland mer kompakt hållna dikter som rör sig mellan det lyriska och fragmentariska och ibland mot ett mer prosadikt-liknande tillstånd. Det finns en rikedom över bokens innehåll, men också en dragning mot det eklektiska. Ocean Vuong har jämfört en dikt med ett gitarrsolo – i så fall låter Fischer mer som Prince än som Eddie Van Halen.

Så finns här till exempel en dikt, ”Aska”, som lånar ramsans form för att gestalta en upplevelse av förlust. Överlag arbetar Fischer gärna med omtagningar, låter fraser spegla sig i varandra. En gång speglar sig dikten i en dikttitel hos Ann Jäderlund, ”Alla partiklar är verkliga”. Även det är förstås pretentiöst, men lyckat – det bildar en enhetlig linje av ljus och sinnlighet. Men hos Fischer är Gud aldrig en närvarande instans, om inte den täta anknytningen till andlighet åberopas. En viss mystik betonas, som när titeln diskret smygs in i en av dikterna:

kortsiktig och fäktar vilt. händerna

fingerled i slaget vecklas in och ut

också genom nät av förfinade medel.

kortsiktig och fäktar vilt. händerna

läppar fingertoppen

Nog ingår den typen av dikter i en svensk tradition som sträcker sig mot de grönare djup som Karin Boye pejlade efter. Visst finns det en oneklig riktning i den här boken, som trots att den är 100 sidor läses i en handvändning. Liksom bra skivor som är under 40 minuter får mig att lyssna på dem gång efter annan motiverar böcker med kort lästid till flera omläsningar, och det här är en bok som vinner på sådana återbesök. Då väcks en uppskattning inför hur det godtyckliga och det formelartade inryms i samma poetiska universum, och hur trådarna mellan de enskilda delarna blir allt slitstarkare.

För det här är ett kommunicerande kärl. En självständig röst kan man komma långt med. Det finns böcker som vill för mycket, men dit härrör jag inte Fischers debut. Poesi är inte bara ”knepig”, utan den befinner sig också bortom marknadens logik. På 80-talet ruinerade jag mig på LP-skivor och diktsamlingar, och även om majoriteten av mina inköp har rensats ut vid diverse flyttbestyr ångrar jag inte de upplevelser och erfarenheter umgänget med dem har skänkt. Hade den här boken utkommit då – en omöjlighet eftersom författaren är född 1995 – hade jag tveklöst köpt den och läst den upprepade gånger.

Kallet, Anneli Jordahl, Norstedts

 

Den historiska romanen har ofta lång startsträcka. Ett stort persongalleri ska introduceras, och platsen och tiden ska skrivas fram med tålamodsprövande noggrannhet. Med nyfikenhet tar jag mig an Anneli Jordahls nya historiska roman Kallet, som följer några svenskars öden vid den norska gränsen under den tyska ockupationen under andra världskriget. I början listas ett trettiotal namngivna personer.

Det är lyckligtvis bara en handfull av dem som vi följer på nära håll. Där finns i första hand läkaren Hummel, samariten Karoline och överlöparen Henry. Tack vare att fokus riktas nästan uteslutande på så här få karaktärer får vi chansen att lära känna dem på djupet och deras bevekelsegrunder. Det finns också beröringspunkter i deras olika berättelser. 

Krig lär ta fram det bästa och det sämsta hos människan. Det bästa illustreras förstås i altruismen hos läkaren och samariten, medan det sämsta ges riklig utdelning hos Henry, en girig streber med psykopatens empatilösa drag skickligt dold bakom ett klanderfritt yttre.

Alla tre är suveränt gestaltade som romankaraktärer, och skildringen är – trots att händelseförloppet är bekant – andlöst spännande. Lite som Kjell Westös krigsromaner Hägring 38 och Skymning 41 och Sigrid Combüchens Sidonie & Nathalie. Alla dessa laborerade också med hemligheter och svårigheten att behålla dem när vi ställs inför press.

I Jordahls roman är frågan om hur väl du kan skilja på vän eller fiende också en fråga om liv eller död. Nära gränsen jobbar Hummel flitigt med att gömma norska flyktingar på det pensionat där Karolina och hennes man arbetar. Kriget ger sig till känna genom ett dovt bakgrundsljud, ett muller från ett artilleri som inte når Sverige, men hela tiden är närvarande.

Jag läser Kallet medan jag tar del av nyhetsförmedlingen om ”det nationella säkerhetsläget”. Det är uppfordrande läsning i dessa bistra tider. Hur skulle vi själva välja att leva om vi ställdes inför ockupationsmakten? Jordahl visar att somliga av oss med självklarhet skulle välja godheten, medan somliga lika självklart skulle välja ondskan. Henrys undfallenhet mot sin tyska befälhavare lämnar ett djupt intryck.

Men det gör också hela romanen. Jordahl har tidigare visat en välutvecklad förmåga att skildra svunna tider i exempelvis Låt inte den här hårda stan plåga livet ur dig, Mona, om tiden kring 60-talets begynnelse i Östersund. Att berätta om den egna familjehistorien – som hon gör också i ”Kallet” – är ett vanskligt företag. Att hon lyckas så bra beror nog på att hon skapar balans mellan lojaliteten till det autentiska stoffet och den licens att hitta på som fiktionen är så frikostig med.

Må denna förtätade och spännande roman få många läsare! Det här är en historisk roman som utspelar sig vid kartans gränser, mellan Norge och Sverige, mellan ockuperat land och neutralt land. Men Anneli Jordahl visar framför allt vad som sker när människans moraliska gränser upphör att gälla. Det är inte snyggt, det Henry gör – men ganska mycket säger mig att det inte kommer att saknas motsvarigheter till honom i den händelse vi själva hamnar i krig.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/1 2026)

Judas, Amanda Romare, Natur & Kultur

 

Amanda Romare nådde stor framgång med sin underhållande debut Halva Malmö består av killar som dumpat mig, som också blev en ännu mer underhållande tv-serie. Här ska det varma järnet smidas, så här kommer en mer eller mindre fristående uppföljare, Judas, där huvudpersonen Amanda R är i en relation med Emil sedan något år tillbaka. Dock utan att någon trygghet har uppnåtts: dels kan ingen av dem skita i lägenheten så de tvingas göra nummer 2 i en gemensam toalett i källaren, dels oroar sig Amanda för att hon är för dominant och toxisk mot sin kille, och håller på att utvecklas till en hustyrann.

Det förblir länge oklart varför boken heter Judas. Desto tydligare framgår intentionen att skriva en generationsroman, där referenserna rör sig mellan böcker skrivna av Johanna Frid, Tone Schunnesson och Per Hagman. Men Amanda ältar mest sina egna tillkortakommanden och delar också DNA med nojiga karaktärer som Bridget Jones och Carrie Bradshaw – kanske det finns anledning att begrava den tröttsamma tropen manic pixie dream girl och ersätta henne med den kaotiskt charmiga slarvern?

Ann Heberlein skrev häromveckan om unga kvinnor som inget hellre vill än att sniffa på doftljus och mysa, slippa ta ansvar och bli vuxen, helt enkelt. Romares Amanda har inte mycket till övers för doftljusen, men hon infriar om än outtalat Pippi Långstrumps gamla besvärjelse om att ”aldrig vilja bliva stur”. Och pojkvännen Emil tar droger ibland. Jobbigt …

Trots att det här lanseras som en roman är det inte mycket som skiljer den från de många offentliga dagböcker som getts ut på senare år. Även här kommenteras nyhetsinslag och kändisar från radio, tv och tidningar, och det utspelar sig från april 2023 till maj 2024. Det liknar dråpliga tablåer från ett liv, där dagboksformen förstärker draget av kåseri – ungefär som en annan framgångsrik svensk roman en gång i tiden, Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Här blir det lite för mycket av att allt ska med: typ först händer det här och sen händer det här och då tänkte jag så här …

Det kan vara underhållande för stunden, men jag vet inte vad det tillför romanen som form att vi får läsa hur Amanda på tåget råkar dricka ur tåggrannens kaffemugg utan att denne märker det, eller att en barndomskompis en gång frågade Mark Levengood om hon fick skaka hans hand, och vad han då svarade (han svarade ”Självklart”). En gång spelar de Yatzy (Emil vann). Och ska man skämta om politik borde man vara fyndigare än att redovisa en rädsla att Ebba Busch ska våldta en med en falukorv. Stilen är inte alltid välslipad: man kan ju inte frysa till is ”bokstavligen”, annat än i tidskriften En Ding Ding värld.

Det är mycket fokus på kroppen och dess krämpor, de inbillade såväl som de reella. Amanda vill att Emil ska banta, försöker tvinga honom att äta Ozempic. Det är också mycket som berör det kroppsliga som ska skärskådas och avhandlas: trasiga tänder, leverfläckar, snor, sperma, kiss och bajs, munsår, analsprickor och hemorrojder. Emil oroar sig för att han håller på att bli tunnhårig, så även Amanda. Spänningen stiger när en karaktär från förra romanen, ”Bartendern”, blir granne med dem. (Är det en grej i Malmö att man stöter på sina grannar? Jag har bott i min lägenhet i tre och ett halvt år, och jag har sett grannarna i snitt högst en eller två gånger.) Det råder dock oklarhet om Amanda tycker om det eller inte – eftersom relationen med Emil är så dålig blir hon både avskräckt och upphetsad av tanken. Oklarhet råder också om Bartenderns inflyttningsdatum, för 23 oktober har han bott där en hel månad och 28 oktober bara en vecka.

Vad tycker jag då om den här dagboksromanen? Ja du, förr gjorde man en dygd av moralen – nu gör man det av pinsamheten. Det är kanske ett framsteg för människan, men inte för litteraturen.

Reglerna, Silas Aliki, Bonniers

 

Det kanske klokaste som har sagts om det förflutna tillhör L.P. Hartley, från romanen The Go-Between: ”The past is a foreign country; they do things differently there”. Det förflutna är osäker mark för alla (tids)resenärer, så även för debutanten Silas Aliki, till vardags advokat med fokus på migrationsrätt och transjuridik. I romanen Reglerna handlar det om Ester, som byter namn (och kön) till Ette. Han blir ibland felkönad av samhället.

Reglerna? Så hette också Sara Mannheimers debut från 2008. Aliki ger en rubrik i bestämd form till sina många korta kapitel, som hålls i en milt aggressiv ton. Det bestämda kan leda tanken in mot det deskriptiva, för att inte säga normerande – rätt passande för en roman som utmanar det normativa. Meningarna är också kort hållna, och ofta upplever jag att Aliki har glömt kommatecknets funktion.

Ette är åtta år, och listar de regler han har att förhålla sig till i familjen, där den tyranniske pappan utövar sitt förtryck med pennalistiska straffsatser. Förgäves åser Ette hur lillasystern är på väg att socialiseras in i samma otrygghet som han själv upplevt, och tidigt etableras hans predikament: ”Kroppen fortsätter alltid att växa. Inuti honom växer oron.” Med barndomens blick får vi ta del av en tillvaro som präglas av denna oro och maktlöshet. Vad kan ett litet barn göra för att uthärda denna osäkerhet? Kanske knycka nyckeln till mammans medicinskåp – en olycklig utgång planteras.

Ettes flytande könsidentitet bara finns där, utan att ges förnumstiga förklaringar. Det är en fördel för romanen, som därmed inte blir didaktisk i sin iver att hantera ett så kallat ”angeläget ämne”. Aliki fångar stiligt hur de gamla fördomarna finns kvar hos farmoderns unkna värderingar, likväl som i den tidlösa mobbning som skolan ägnat sig åt sedan anno dazumal. Och mamman? I fiktionen är hon typecastad till det tysta medgivandets funktion.

Den här typen av barndomsskildringar kan lätt leda en läsares tanke mot Mare Kandre. Är det en orättvis jämförelse? (Är inte alla jämförelser orättvisa?) Jodå, det må så vara. Hos Sara Mannheimer uppskattade jag hur hon lät sin protagonist förhålla sig till reglerna – det var också en roman som hade skänkts en humoristisk energi. Alikis roman är mer åt det allvarsamma hållet som vi lärt oss känna igen som svensk samtidsprosa©. Det är behärskat, men mer en uppräkning tablåer än en sammanhängande berättelse. Men det ska väl inte hänga samman, när Ettes liv inte heller gör det.

I stora drag är det en relativt lyckad debut, även om det finns inslag av det schematiska eller övertydliga som befläckar helhetsintrycket, där viljan att förevisa eller – usch! – föreläsa övertar den ur estetisk synvinkel mer gynnsamma metoden att förmedla. Aliki är förhållandevis bra på att återge barnets begränsade insyn i vad som sker, där allt ter sig lika godtyckligt och där reglerna inte till något pris får ifrågasättas. Världen må vara fylld av laddad symbolik, men vad hjälper det stackars Ette som inte har gåvorna att tolka eller vrida saker rätt?

Vi dundrade, Selene Hellström, Lejd

 

Romanen om en försvunnen vän känns igen från Ia Genbergs Detaljerna och Ellen Mattssons Konsten att försvinna. Så Selene Hellström är inne på bekant mark med sin nya roman, Vi dundrade. Och ändå inte: för det här är en roman som beaktar det främmande och gör ett seriöst menat försök att trampa upp ny mark i den svenska samtidsprosans mest invanda spår.

Huvudpersonen är en kvinna som tillbringar fjorton dagar i USA, i ett sökande efter en försvunnen kvinna som har varit hennes vän. Nu har de tappat kontakten. Dagarna rinner iväg, och utsikterna att få korn på den försvunna blir allt mindre realistiska. Parallellt får vi följa barndom och uppväxt, där de två vännerna bildar ett slitstarkt radarpar där vänskapen ändå utstår sina prövningar. De reser, super och knarkar och träffar män och bråkar. Lever, kort sagt, dålighetsliv.

Förändringen, själva dynamiken i vänskapen, är gradvis försämrad. Så länge de är unga finns det hopp, en valhänt optimism som gett romanen dess titel: ”Bara axlar, bröst som vill fram. Våra fjortonåriga kroppar dundrar: Se på mig!” Romanens öppning är försiktig, där minnen blandas med nutida eskapader. Vänner tenderar att försvinna, som min bästis P som gick upp i rök efter en tågresa söderut, och som inte lämnade några spår efter sig (men var jag för dålig på att leta?). Kärlek tar slut; vänskap likaså. Harold Bloom hade väl rätt när han i en intervju för länge sedan sa att det enda som i slutändan inte sviker en som människa är bokläsningen, vilket väl är både deppigt och förtröstande.

Och USA? Jo, tack, läget är som bekant alltmer akut och i allt mer förfall. Huvudpersonen ser med en oöm nostalgi hur allt håller på att monteras ned, där samhällets tidigare svaga skyddsnät håller på att plockas bort. Både samhället och människorna är i dåligt skick. Hemlösa och utslagna och drogmissbrukare är överrepresenterade.

Hellströms språk är yvigt men inte vildvuxet. Exempel: ”En storm skövlade träden i vårt bröst och den den första vattendroppen slog ner på vår hjässa.” Killarna har koboltögon. Huvudpersonen är författare, vilket förstås förklarar en benägenhet för avancerat bildspråk, som i en obetalbar skildring av att vara bakis på nyårsdagen: ”Min egen kropp släpade på det förra århundradets alla gifter.” Det kanske förblir oklart vad de har haft för vänskap, vad de ens hade gemensamt och vad de har delat, eller vad som motiverar huvudpersonens fruktlösa sökande. ”Beware of the view back” är ett citat som brukar tillskrivas Lord Byron, och det ligger åtskilligt i det.

Det är väl någon slags osund nostalgi som dikterar oss när vi blir upptagna av vår ungdom, när vi (somliga av oss) var sexiga och coola. Barndomen ges en viss sepiaton, medan nuet skildras i grälla färger, inte olikt de dokumentära foton som vi lärt oss känna igen från Nan Goldin och Cindy Sherman. Att jag hellre jämför Selene Hellströms prosa med fotografer än med andra författare är till dess fördel. Det handlar också om huvudpersonens blick som gör henne till en främling för sig själv:

Vänder kameraögat mot mig, känner inte igen mitt ansikte i skärmen. Så såg jag inte ut för sex dagar sedan. Ställer mig upp för att få en annan vinkel, ett annat ljus men där är hon igen. Varför förföljer hon mig?

Det finns en oväntad och kanske omedveten likhet med åtminstone en annan författare, den dekadenta dansken Herman Bang, vars debut Haabløse slægter skildrade en liknande upplevelse. Hellström har en förmåga att med impressionistisk skärpa ge liv åt sin huvudperson och den besvärliga jakten på den försvunna vännen, som förstås lika mycket är en jakt efter den egna ungdomen. Att försonas med det man gått miste om och med den man blivit är inget som görs i en handvändning. Det konturlösa i sökandet är i samklang med innehållet i romanen.

Gengångare, Friedrich Laun, översättning Bodil Zalesky, Hastur

 

Sommaren 1816 sammanstrålade poeterna Lord Byron och Percy Bysshe Shelley i Villa Diodati vid Genèvesjön. Under de mörka och regniga nätterna – en följd av ett vulkanutbrott i Indonesien och det som skulle kallas ”året utan sommar” – roade de sig med att höglösa skräckberättelser för varandra, i sällskap med Byrons livläkare John Polidori och Shelleys älskade Mary Shelley, samt hennes halvsyster Jane Clairmont, som hade siktet inställt på Byron. I Ken Russells film Gothic (rekommenderas) hälsar Byron, spelad av Gabriel Byrne, henne: ”That you should follow me a thousand miles says something about you – or something about me”.

Där läste bland annat Byron en piratkopia av Coleridges fabulöst spöklika dikt ”Christabel”, som smugglats ut från London – den Coleridge som Mary Shelley som barn hade lyssnat på i smyg, när han var gäst i faderns hem. Under dessa skräcknätter stod de litteraturhistoriska stjärnorna rätt, för följden blev att skräcklitteraturens två mest slitstarka karaktärer föddes – dels Frankensteins monster, från Mary Shelleys roman, dels Dracula, om än indirekt från Polidoris novell ”The Vampyre”, som förfinade vampyren från det groteska mytologiska monstret och introducerade den adlige blodsugaren.

Den som är sugen på att ta del av hur de utöver Coleridge skrämde varandra till sådana stordåd kan nu läsa en översättning av tyske romantikern Friedrich Launs novell Gengångare, en tunn volym från förlaget Hastur. Bodil Zalesky har översatt från tyskan, men vi bör betänka att de i huset hade en fransk utgåva. Laun levde 1770-1849, och har kanske inte gjort lika starka intryck på historien som sällskapet vid Genèvesjön, men det är ett fint initiativ att den här lilla volymen ändå finns i världen. Den här novellen (ursprungligen från 1811) bidrar till en fördjupad förståelse för mekanismerna bakom romantiken och dess idéstoff.

Titeln Die Todtenbraut betyder väl ordagrant ”Dödsbruden”, men som Zalesky visar i förordet har novellen fler än en dödsbrud. Med sitt intrikata spel med olika nivåer av berättande påminner förutsättningarna om något svenske Carl Jonas Love Almquist kunde ha skrivit till sin Törnrosens bok. Det skapar svindlande känslor att föreställa sig Byron plocka fram volymen från bokhyllan och börja läsa en novell som inleds med att en markis anländer till ett sällskap för att börja berätta en historia för sitt sällskap. Det Edgar Allan Poe kallade ”a dream within a dream” blir här ”a tale within a tale”. Och mer följer, när lager på lager avtäcks av nya berättelser inuti markisens ursprungliga.

Markisen förtäljer om Libussa, en dotter till en greve. Henens tvillingsyster Hildegard är sedan en tid begravd. Till dem anländer en hertig med siktet inställt på att fria till Libussa, som han enligt egen utsago fått syn på vid ett konstmuseum i Paris. ”Märkligt”, tycker greven, då Libussa inte lämnat slottet på mer än ett år. Hertigen låter sig inte övertygas, och anför som bevis ett smultronformat märke som kvinnan hade vid sin nacke – ett märke som tillhör Hildegard.

Som läsare är det kanske alltför lätt att inse att det är Hildegard som lämnat sin grav och blivit en – gengångare. Ur denna enkla förutsättning skriver Laun sin novell, med sinne för det makabra, sparsamt portionerad. Han visar också gott sinne för klokheter: ”Olyckan går gärna fram med tysta steg. Ofta märker vi inget förrän den är oss i hälarna.”

I markisens berättelse yttrar en av personerna efter att ha tagit del av spökhistorien: ”Jag blev alldeles kall”. Vad Byron i Russels film säger när han ber Jane (som kallades ”Claire”) läsa: ”Chill my blood”. Och det är ju skräckens premiss, att den ska orsaka denna rysning bortom intellektet, en spontan reaktion – ungefär som när en film får dig att gråta, utan att du är medveten om det. Den här novellen av Laun har en sällsam patina, även om det kanske är att gå för långt att säga att den fick mitt blod att frysa till is. 

Vidskepelsen var stark för drygt två hundra år sedan, eventuellt som en reaktion mot upplysningens rationella världsbild. Oroliga tider sägs utgöra bördig jord för skräckgenren, och tiderna är väl sällsynt oroliga just nu. Även om vi i vår tid berömmer oss med att leva enligt de ideal som styrs av vetenskap och förnuft är den övernaturliga skräcken sällan avlägsnad från populärkulturen. Tänk bara från senare år tv-serier som Stranger Things och IT: Welcome to Derry, eller filmer som Sinners och The Substance, för att inte tala om de exempellösa framgångarna för filmatiseringar av Mats Strandbergs verk (Konferensen, Färjan, Hemmet).