Den visa Sapfo, Hilda Doolittle (H.D.), översättning Elisabeth Mansén, Ellerströms text & musik

 

Hur kommer det sig att vi inte tröttnar på Sapfo? Är det så enkelt att hela hennes verk – med ett undantag – består av fragment, och att det därmed blivit lätt att projicera allt möjligt? Det vi har att läsa är bristfälligt – enstaka ord i många fall, ibland strofer och ibland en något längre sammanhängande text, men allt är utsatt för bortfall, försvinnanden. Det ligger något lockande i fragmentet som form, som betonar inte så mycket vad som står i texten utan vad som har fallit bort.

Häromåret kom på svenska poeten Hilda Dollittles essä Den visa Sapfo ut på Ellerströms text & musik (text och musik är ett bra namn på ett förlag som ger ut Sapfo), där Elisabeth Mansén har översatt. Jonas Ellerström har skrivit förordet, där han kallar essän för ”prosalyrisk”, och Mansén bidrar också med ett efterord, där hon betonar det sinnliga hos både Sapfo och H.D. (de initialer som blev Doolittles signatur, i sig en fragmentisering av hennes namn).

Essän består av starka läsningar av fragmenten, där H.D. tydligt visar vad som är levande i Sapfos poesi. Hon skriver – båda skriver – om färger, blommor, kärlek, skönhet. I vida associationsbanor tecknar H.D. ett livfullt porträtt, där hon tveklöst utser Sapfo till den särklassiga poeten. Men hon skriver inte i underdånig beundran – mer som en jämlike till en annan, med djup förtrogenhet i motivval och teknik.

I kedjor länkas upplevelser ihop av H.D.s konstförfarna hand. Sapfo blir en människa i hela sin fulla vidd, där också det obehagliga eller missklädsamma ges utrymme. Så skildrar H.D. drag av det likgiltiga och intoleranta hos Sapfo, liksom en viss gnällighet, typ ”du älskar andra mer än du älskar mig …” Vardagens triviala bestyr hör också till det som H.D. tar upp, och låter Sapfo bli fullt mänsklig – minns det fragment som i sin helhet består av ordet ”sminkväska”. Så, hon är stolt, egocentrisk – och fåfäng.

Men också vis, så som titeln påvisar: ”Hon var vis, känslomässigt vis. Vi misstänker att hon hade enkelhetens visdom och genialitetens blindhet.” Det är en poets läsning av en kollega, och det förvånar inte att imagismen – som företräddes av Ezra Pound och H.D. – skulle fatta tycke för det fragmentariska hos Sapfo, eftersom de själva premierade reduceringen, förtätningen och koncentrationen.

Essän skrev H.D. tidigt, någon gång mellan 1916 och 1918, men den publicerades först när hon hade dött, 1961. Att det har dröjt så länge innan den funnits på svenska är beklämmande – H.D. är en central figur i den tidiga modernismen – men för oss som smittats av den sapfiska poesin är det en ovärderlig text, som på ett inspirerande sätt visar användbarhetsgraden i den poesi som Sapfo skrev, men också föreslår nya förhållningssätt till generell läsning av poesi – en läsning som inte bugar sig för storheten i det föremål som beaktas, men inte heller bara är intresserad av att samla troféer.

svart strömmande dröm, Rasmus Nikolajsen, översättning Nils Sundberg, Flo

 

Den danska poeten Rasmus Nikolajsen introducerades häromåret med två böcker – dels Kanske själen på det lilla förlaget Flo, dels Tillbaka till onaturen på det något större förlaget Ellerströms. Hans nya bok svart strömmande dröm (översättning Nils Sundberg) är påfallande kort, och kanske det är så att diktsamlingar generellt är lite för långa för sitt eget bästa, och att de inte litar på läsaren i tillräcklig utsträckning. Här skriver Nikolajsen föredömligt nog dikter som hålls korta, och kanske just därför blir deras effekt så tung och bärande.

Först vill jag bara helt kort kommentera omslaget. Flo satsar som bekant på att anlita konstnärer till sina omslag, och resultaten blir nästan alltid bedårande – men frågan är om de den här gången inte har överträffat sig själva. Skotske Barry McGlashans målning ”Woman in Roses” avbildar en rosenkindad kvinna subtilt kamouflerad bakom ett fält av Novalis-blå rosor, där hennes klänning smälter in i naturen.

Och in i naturen tas vi genom dikterna, som i tre enskilda delar – ”svart”, ”strömmande”, ”dröm” – pekar ut världens akuta tillstånd. Varje dikt består av åtta rader, där Nikolajsen arbetar hårt med överklivningen, för att knyta ihop det till en enhetlig och sammanhängande berättelse. Det är tre delar, tre dikter, tre meningar, och tre budskap: en triptyk av allvarsamhet. Rytmen är svävande, böljande, dynamisk – men också sträng, genom det nära förhållandet till detta danska fenomen som går under beteckningen systemdikt, efter Inger Christensens makalösa insatser inom området.

Först tas vi inte bara in i naturen, utan också in i det svarta, och dödens påtagliga närvaro, där den idylliska tillvaron hotas av insikten som följer av att ”varje fjäril / har tecknat sin egen död på / vingarna”. Så inleds en klagosång över allt som tillåts dö i vår närmsta omgivning. Det är en värld stadd i både förändring och stagnation, där ledan hotar att uppsluka oss, och där förstörelsen har blivit normaliserad. Där finns ändå märkliga och magiska ögonblick, som bryter av de tillfällen när Nikolajsen rör sig mot det platta om vår kollektiva skuld till miljöförstörelsen, typ ”hur kan vi med gott samvete överlämna planeten i så här dåligt skick till våra barn?” En av dikterna ser ut så här, med överklivningen från föregåendes sista ord: ”sedan

kommer oron, och nu då? jag

står på balkongen, konfys, i

en ny tid som till förväxling

liknar den gamla, med en röd

vinterpaprika i handen,

är den inte lik en

granat? är den inte lite

lik en ny arts första hjärta?

Här vill jag också inflika vilken lyhörd översättning det här är, utan att ha haft tillgång till Nikolajses danska original. Men det är en text som på svenska flyter på, som återskapar en rytm som är originell och på något sätt verkar vara skriven i samklang med naturen. Och det är ju det som är Nikolajsens ärende, att visa vad som går förlorat när vi skiter i naturen, eller betraktar den och behandlar den med arrogant koloniala anspråk. Han är inte heller omedveten om hyckleriet som lätt uppstår när vi blir alltför vördnadsfulla i vårt förhållande till naturen, i de här kursiverade raderna: ”vad ska vi / med en perfekt radbrytning till / i de kommande skogarna?”

Sällan har världen varit osmakligare än den är nu. Naturen pågår medan vi tappar sugen. I dikten verkar barnen bli symboliska gestalter för hoppet, som om den här världen ändå vore något värt att bevara. Nikolajsen öppnar för två läsarter: dels den bokstavliga – med utsökt språkbehandling och formgrepp som både anpassar sig till traditionen och bänder sig ut ur dess begränsningar – och dels den allegoriska eller symboliska. Det går förstås att läsa det här som regelrätt poesi – som sådan är det en vacker och självbärande dikt – men i den allegoriska läsarten blir det tydligt hur viktigt det kommer att bli för mänskligheten att vara mer inriktad på samarbete i olika former.

Det håller förstås inte psykopaterna, oligarkerna och miljardärerna med om. Å andra sidan: när såg du senast en rik människa vara genuint lycklig? Trots att de badar i pengar drivs de av en aggressiv och hatisk egoism, som inte nöjer sig med annat än att få alla sina primära och primitiva behov tillfredsställda. Till vilket pris som helst, så klart. Och indirekt kan jag bland de giriga penningstinna figurerna se framför mig några outtalade måltavlor för den här diktens kritik (Musk, Bezos, Zuckerberg ...).

Hamlet sa en gång att han kunde vara instängd i ett nötskal och ändå uppleva sig härska över oändliga utrymmen – vore det inte för de onda drömmarna. Har de rika trollen onda drömmar? Jag kan inte låta bli att än en gång citera vad den gamle filmskådisen James Cagney sa när han på äldre dagar intervjuades och fick frågan vad det var som hade gjort honom lycklig: ”Absorption in things other than self is the secret of a happy life.”

Skönheten. Förvandlingsroman, Inger Edelfeldt, Norstedts

 

”Förvandlingsroman” är en kaxig undertitel på Inger Edelfeldts nya roman Skönheten. Den handlar om Laura, en kvinna på väg in i det limbo som utgör sextioårsåldern. Hon är akademiker som har ägnat sig åt engelska språket. Av en händelse träffar hon en bekant, Bertil, som hon för 24 år sedan gav privatlektioner i engelska – han skulle gifta sig med en engelsk kvinna. Nu är han tillbaka i Sverige, och motvilligt väcks Lauras gamla attraktion. De ses, fikar, och blir inom kort ett par som flyttar ihop.

Laura, som hela sitt liv varit besatt av skönhet, liknar Bertil vid den walesiska stumfilmsstjärnan Ivor Novello (bildgoogla: du lär inte bli besviken). Kruxet? Han är en inbunden och svåråtkomlig person, på mäns vis (kanske?). Hans behov av egentid blir allt mer alarmerande och påfrestande.

Vad hinner ske under 24 år i en människas liv? På en gång ganska mycket och ändå väldigt lite. När de möts är Bertil stukad av sitt misslyckade äktenskap. Sonen har stuckit till Australien. Frun har gift om sig med en typisk brittisk ”bully”. Det  nya paret har det idylliskt i början – bra sex, gemytliga konversationer, mysiga kulturbesök. Men strax infinner sig orosmolnen, som de plägar göra, där Laura vid en betecknande scen köper en tidning med särskilt svårlösta korsord, eftersom hon känner sig som just ”ett mycket svårlöst korsord”. Oron blir en skärva, som blir en spricka, som blir en ravin.

Inger Edelfeldt är en författare med många strängar på sin lyra. Hon är också – bland annat – poet, bildkonstnär, barn- och ungdomsförfattare, serietecknare och dramatiker. Hon har också skrivit en av de bästa svenska novellsamlingarna – Den förunderliga kameleonten – och den digra verklistan som avslutar boken är blott ett urval, där hon obegripligt nog ratat den fina romanen om David Bowie och Morrissey, Liv på Mars.

Skönheten touchar ämnen som Christine Falkenland undersökte i sin lyckade roman från i fjol, Författarinnan. Men Edelfeldt låter sitt förvandlingstema löpa genom romanen som en utökad metafor. Laura sysslar med att översätta Ted Hughes engelska översättningar av Ovidius Metamorfoser (en lysande idé, som jag gärna hade sett förverkligad). Där handlar det ju om förvandlingar, och under romanens lopp genomgår också Bertil en förvandling, när han odlar skägg och tussar av hår i nacken.

Och Edelfeldt är en rolig och intelligent författare med många träffsäkra förklaringar till världens tillstånd och skönhetens oförmåga att motstå tidens gång:

Unga kvinnor var i sig lockande varelser, hur mycket skam och självförakt de än dolde. Äldre kvinnor existerade på helt andra premisser. De kunde vara hur fria som helst, men bara så länge de inte började betrakta sig utifrån.

I en annan scen kallas kaffe mycket fyndigt för ”framkallningsvätska”. Eller vad sägs om den här skarpa iakttagelsen kring yngre män: ”Stan var fortfarande full med unga, yvigt skäggiga hipstermän. Ibland såg de ut som storögda efeber som hade handlat sin vuxenhet på Buttericks.”

Jagformen utnyttjas till fullo av en författare som har full kontroll över sina litterära verkningsmedel. Det ger henne också utrymme till en helt gestaltad och trovärdig röst. Här finns några subtila blinkningar till den aktuella filmen ”Wuthering Heights”, fast Edelfeldt menar förstås något mer demoniskt med sina referenser till Heathcliff än vad den nya filmen gör.

Laura snärjer in sig i misstankar som är obekräftade – och just därför så lömska och farliga. Bertil gaslightar henne, och vi anar att det inte kan sluta på något bra sätt. Men Laura klamrar sig fast, och vem kan klandra henne: förälskelse och förnedring är ofta närstående kumpaner. Edelfeldt resonerar också finstämt men kraftfullt om den obalans som det finns potential till i alla förhållanden. Fåfängan har oss alla i sitt grepp, och se hur löjliga vi är när vi sprattlar och försöker komma loss, verkar hon vilja säga. 

Berättandets kraft. 300 år av skrivande i Kronoberg – författarna och platserna, [red] Joakim Granlund & Ella Styf, Det fria ordets hus

 

Nyligen hamnade jag i ett samtal på Smålit (den litterära festivalen i Jönköping), och frågan som lyftes var vilka kända författare som kommit från Jönköping. Vi som bor i Jönköping rådbråkade våra minnen för att imponera på de utsocknes. ”The Cardigans räknas förstås inte”, sa vi efter en stund. ”Om man går tillbaka lite i tiden hittar man ju Viktor Rydberg förstås”, sa vi, men det föll inte i god jord. Men Sara Stridsberg bodde ju i Huskvarna när hon var barn … Efteråt drabbades jag av l’esprit d’escalier, och grämer mig att jag inte nämnde Björn Larsson: ”Han var stor i Frankrike”, kunde jag ha sagt.

Frågan aktualiseras när jag tar del av den imponerande luntan Berättandets kraft. 300 år av skrivande i Kronoberg – författarna och platserna, som utges av Joakim Granlund och Ella Styf, som bland annat jobbar med Kronobergs bokmässa. De har skrivit merparten av texterna, och även om det är ett större geografiskt område än Jönköping skulle det räcka med att lista Växjös författare för att göra Jönköpingsbor avundsjuka.

Eller vad sägs om Agnes von Krusenstjerna, Pär Lagerkvist, Esaias Tegnér, Carl von Linné, Ester Blenda Nordström, Vilhelm Moberg, Elin Wägner, Folke Fridell, Karl Vennberg, Bo Setterlind, Margareta Strömstedt? Och varför inte några samtida: Vasilis Papageorgiou, Ida Andersen, Jonas Jonasson, Cecilia Davidsson, Tomas Bannerhed, Thom Lundberg (som vann Borås Tidnings debutantpris 2017), David Norlin, Johannes Anyuru, samt serietecknarna Martin Kellerman och Henrik Bromander?

Det här är långt ifrån alla, men namnen ovan – de historiska – tillhörde åtminstone en gång i tiden den allmänna folkbildningen i landet Sverige, innan den stora historielösheten bredde ut sig (ungefär vid sekelskiftet). I sanningens namn kan påpekas att just Viktor Rydberg faktiskt förekommer i boken, då han gick gymnasiet i Växjö, och texten om hans strapatser ökar ens sympatier för den stackars unge mannen, som kallades ”Fattiglappen” av sina jämnåriga och fick lämna staden utan examen.

Många av texterna blir korta introduktioner som effektivt summerar de större dragen i vardera författarskap. Cecilia Davidsson bidrar själv med en fyndig text där hon skriver ihop tre av de största namnen och funderar kring hur ”lagerkvistmobergwägner” skulle ha agerat vid tänkta situationer.

Annars är det kända och mindre kända namn som passerar revy, men det är alltid läsvärt, kanske tack vare att det korta formatet tvingar fram en viss spets i framställningen. Även om Tegnér föddes i Värmland skulle han så småningom hamna på en biskopstjänst i Växjö, där han skrev bangern ”Mjälstjukan” och blev fatalt förälskad i tonåriga Emili (han skrev uppemot 700 brev till henne, fast de flesta var så eldiga att de brann upp i en av 1800-talets många stadsbränder).

Poeterna har annars lämnat flera minnesvärda avtryck. Karl Vennbergs hembygd Blädinge har en minnestavla med en av hans stiliga strofer: ”DEN BYGD VI VÄXER / IFRÅN / VÄXER IN I OSS / UPPGÅR SOM BILD / I CELLER / OCH VÄVNADER”. Och Bo Setterlind skrev vid Marilyn Monroes död en oväntad fin dikt som visar stor inlevelse med hennes utsatthet (boken citerar sparsamt, men det räcker för att få mig att genast omvärdera honom som poet).

Så nog är det här en imponerande samling, som avslutas med några utflyktsmål i trakten, en sektion som antar formen av turistbroschyr. Den som nöjer sig med att resa i skönlitteraturen får desto mer av värde i de många författarpresentationerna.

"Svindlande höjder" - sällsynt missförstådd

 

Emily Brontës enda roman ”Svindlande höjder” hör till den engelska litteraturens mest levande klassiker. Berättelsen om kärleken mellan den otyglade Catherine Earnshaw och pojken med oklart ursprung, Heathcliff, har en dragningskraft som inte har vikit en tum sedan romanen gavs ut för snart 180 år sedan. Inte ens döden tillåter kärlekslågan att släckas. Ändå är det också en av de mest missförstådda romanerna, då kärleken i den är ett prisma som strålar starkt av hat, svartsjuka och våldsamhet.

 Ur min understreckare om den nya filmatiseringen "Wuthering Heights". (SvD 13/2 2026)

 

Veckokalender 2026. Noveller, Ingen människa är illegal

 

Förra året läste jag med behållning en veckokalender från organisationen Ingen människa är illegal, med dikter av bland andra Ali Alonzo, Elis Monteverde Burrau, David Zimmerman, Maria Bodin och den vid det laget ännu inte publicerade Hedvig Fischer (hennes debut utkom häromveckan). Årets kalender inriktar sig på noveller, sex stycken skrivna av någorlunda etablerade författare.

Det slår mig att fyra av namnen har jag varit med att nominera till Borås Tidnings debutantpris, något som även gäller initiativtagaren Erik Lindman Mata. Det är med andra ord en stark laguppställning, och jag läser de korta novellerna i förväg, utspridda som de är över kalenderns många veckor.

Här visar Hanna Johansson hur bra hon är på att etablera stämningar i sin novell. Det finns hos hennes karaktärer ofta en känsla av äventyr, att bege sig ut på något som kan vara en strapats men också leda mot något fruktbart. Agri Ismaïl skriver i sin novell: ”Att befinna sig i exil är att vara medveten om att man ständigt balanserar mellan att finnas och att inte finnas, att synas och att vara osynlig.”

I Jonas Asps novell utgår han från barnets utsatthet, en pojkes rädsla för ändrade livsvillkor. Nu har till och med KD reagerat på Tidöregeringens igångsättande av utvisningar av småbarn, där Pernilla Ström rentav ställt frågan ”om det går att rösta på Kristdemokraterna om man faktiskt är kristen”. I Quynh Trans novell är det en man ”med kinesiskt utseende” som ska hålla ett tal som är otillgängligt för de papperslösa. Och Sara Gordan skriver om Madame, en änka som tänker på sina älskare medan hon simmar iväg från vårdpersonalens oro.

Det här är fem starka noveller, där Gordans lyser med sitt livfulla porträtt av Madame. Ändå imponeras jag nog mest av Donia Salehs avslutande novell, om Sussie, vars barn blivit omhändertagna och hon lever inlåst på en institution. På födelsedagen får hon besök av brodern, ett sorgligt avbrott som bara betonar avstånden mellan dem. Saleh skriver novellen delvis som en teaterpjäs, och det ger mersmak – det skulle inte förvåna om vi inom rimlig tid får se vad Saleh kan uträtta som dramatiker (som romanförfattare har hon gett ut två spännande romaner, Ya Leila och Röd galla).

När Bruce Springsteen nyligen släppte låten ”Streets of Minneapolis”, om ICE-falangens skjutningar mot oskyldiga offer, påpekades att den politiska protestsången inte förekommer hos yngre artister. Men det är en felaktig slutsats, som flagrant exponerades av Bad Bunnys show vid Super Bowl för några dagar sedan, en trettioettårings tillfälle att demonstrera stark politisk aktivism. Så kan också den här antologin med noveller från Ingen människa är illegal fungera som en påminnelse. Författarnas medelålder är 41 år: med andra ord, rena juniorerna i litteratursammanhang.

Ah, mon beau château. Chenonceaux – kvinnornas slott, Marguerite Yourcenar, översättning Kajsa Andersson, Ellerströms

 

I den franska litteraturhistorien är Marguerite Yourcenar ett aktat namn. Hon föddes i Belgien, bodde större delen av sitt vuxna liv i USA och blev fransk, belgisk och amerikansk medborgare. Hon blev 1980 den första kvinnan i Franska akademien, och publicerade utöver många historiska romaner essäer i många olika ämnen.

En av dessa essäer finns nu att tillgå på svenska, genom översättaren Kajsa Anderssons försorg. Ah, mon beau Chaâteau. Chenonceaux – kvinnornas slott, som nu utkommer på Ellerströms, är en essä om ett slott i Loiredalen i centrala Frankrike. Eller noga räknat: ett slotts biografi. Där bodde länge kungligheter (och deras älskarinnor), men under 1800-talet blev det ett tillhåll för främst författare, konstnärer och intellektuella. Som sådan – intellektuell alltså, jag fattar att det är ett okänt begrepp i Sverige – är Yourcenar en typisk exponent, med sin ständiga nyfikenhet på nya upptäckter.

Hon står med ena benet i traditionen, och det andra i samhällsdebatten. Hon skriver med ett tydligt bildningsideal, och söker ny kunskap, och nöjer sig inte med det som finns framför en, utan sträcker sig mot andra kulturer. Som Kajsa Andersson påpekar i ett inkännande förord kunde essäerna handla om mångahanda saker – i anslutning till den här essän skev hon också om Selma Lagerlöf.

Om det låter trist med ett slotts biografi tycker jag du inte ska låta dig avskräckas. Visserligen handlar det inledningsvis lite väl ofta om diverse kungligheter, från 1500-talet och framåt. Yourcenar utgår från hur konsten avbildar några av kvinnorna, och utför några känsligt skrivna ekfraser av en del berömda och mindre berömda porträtt, sex stycken inalles, två föreställande Henrik II:s favorit Diane de Poitier, samt Katarina av Medici, Louise av Lorraine, Gabrielle d’Estrées och Madame Dupin.

Schavotten kommer till flitig användning. Yourcenar visar ofta prov på en välutvecklad förmåga att skildra människor, med originella och intelligenta analogier, som när Madame de Valentinois trädgårdskonst beskrivs: ”Hon lät anlägga en av dessa labyrinter vars hemliga och komplicerade gångar i buxbom och med geometriska mönster påminner om de komplexa renässansdikternas fasta former”. De ambitiösa fotnoterna underlättar en svensk läsare att orientera sig kring namnen i den franska historien. En smula lättare blir det när perioden når 1700-talet och en viss Rousseau infinner sig, eller 1800-talet, då en viss Flaubert tillbringade en tid på slottet.

Yourcenar visar hur slottet kom till användning för fester och hur kostsamma de blev för finanserna, men hon skriver mer ingående (och intresseväckande) om de politiska intrigerna. Henrik III skildras som mycket förtjust i att klä ut sig, och när hans mor försöker få till stånd ett äktenskap med den brittiska drottningen Elizabeth tillägger Yourcenar beklagande: ”det hade varit spännande att se de två märkligaste och mest utstyrda varelserna i sitt sekel förenas i en och samma säng.”

Så kan intresset för litteraturen ta en läsare till så många olika ställen. Det var inte planerat att jag skulle resa till Loiredalen, men så blev det, och det var trivsamt. På slutet gör Yourcenar också en insats i jämlikhetens namn och zoomar långsamt ut från de kända namnen som tagit slottet i besittning, och sätter fokus på tjänstefolket och kockarna som slavat åt ägarna och gästerna. Hon nöjer sig inte med det, utan låter också fåglarna, träden och bäckarna ingå i det heltäckande porträttet. Så liknar den här essän mer än något annat en målning.

Wuthering Heights, Emily Brontë, Penguin

 

Första gången jag läste Emily Brontës roman Wuthering Heights var jag arton, bodde ofrivilligt i Boden och hade upptäckt Kate Bush. Jag fick feber och hamnade på sjukan i militärförläggningen I 19 / P 5. Läsningen, i kombination med febern, gav mig rysligt sköna mardrömmar. Sedan dess har jag läst om den ett antal gånger, så som det lätt blir när man har råkat skaffa alla fem olika svenska översättningar av den. Eftersom det nu kommer en ny filmatisering, med Jacob Elordi och Margot Robbie som det (för)dömda kärleksparet, ville jag läsa om boken.

Den första svenska översättningen kom för 99 år sedan, och hette då Blåst. Det är en lämpad titel för denna vindpinade roman, som inleds med snöyra och stormar över heden dit hyresgästen Lockwood anländer för att ta nästgårdshuset Trushcross Grange i besittning. Lockwood reflekterar över namnet på huset där Heathcliff huserar, ”’Wuthering’ being a significant provincial adjective, descriptive of the atmospheric tumult to which its station is exposed in stormy weather.” Under natten sträcker sig Lockwood genom fönstret för att fösa undan några påhängsna trädgrenar, då en iskall hand fattar om hans handled, och en röst som tillhör Catherine ber om att få släppas in, efter att ha vandrat hemlös på hedarna i tjugo år.

Nej, det här är ingen näpen kärlekshistoria, utan en grym och våldsam roman om destruktiv manlighet, gestaltad av den oresonlige Heatchliff. Han plockas upp av Catherines pappa under en resa till Liverpool, och växer upp i familjen, där han hunsas svårt av Catherines bror Hindley, efter att pappan dött. Tillsammans med Catherine lever han i ”absolute heathenism”. När Catherine ska gifta sig med grannen Linton rymmer Heathcliff, för att återkomma några år senare, rik som ett troll (hur han fått pengarna lämnas ouppklarat).

Kärlek? Nej, mer svartsjuka och ond bråd död. När Lockwood anländer är året 1801, och de flesta inblandade har redan dött, eller står med ena foten i graven. Romanen inleds med skällande hundar, och det sätter tonen för en roman där karaktärerna sällan yttrar sig utan invektiv. Svordomarna viner i takt med vinden ute på hedarna. Miljön präglas av dåligt te och dåligt humör. Heathcliff har svarta ögon, och en ännu svartare själ. Även Catherine, som säger att himlen inte ser ut att vara hennes hemtrakt, är en självisk och stundtals elak figur. När pappan frågar varför hon inte alltid kan vara en snäll flicka svarar hon morskt: ”Varför kan inte du alltid vara en god man, pappa?”

Emily Brontë skrev Wuthering Heights 1847 iförd lösmustasch (pseudonymen Ellis Bell), vilket kan förklara det råbarkade språket. Medan den samtida Charles Dickens – han hade gett ut bland annat Pickwickklubben, Oliver Twist och En julsaga innan 1847 – skrev för tidningsmarknadens följetonger och därmed anpassade sig till barntillåtet språk och innehåll, kände systrarna Brontë inga hämningar inför att vare sig skriva om sexualiteten eller att använda ett utmanande språkbruk.

Mycket har sagts om hur manliga författare skildrade kvinnliga protagonister på 1800-talet: dels var de självupptagna solipsister, dels blev de avlivade på löpande band. Fröken Julie, Hedda Gabler, Emma Bovary, Anna Karenina. Emily Brontë – eller ska vi säga Ellis Bell? – tog också livet av Catherine Earnshaw, innan halva romanen var utverkad. Men hennes roman är snillrikt utförd, med sina olika lager av berättelser, där Catherine och Heathcliff återkommer i nästa generation, med snarlika namn: Catherine Linton och Linton Heathcliff.

Brontës roman hör till de mest missförstådda och underskattade romanerna i litteraturhistorien. Den franska vettvillingen Georges Bataille gav första kapitlet i sin studie Litteraturen och det onda från 1957 åt Emily Brontë. Han kopplar ihop hennes öde med det spanska helgonet Teresa av Ávila, hon som Bernini odödliggjorde i en känd skulptur. Det har snart gått 180 år sedan Brontë publicerade denna excentriska roman, och jag får ofta känslan att den fortfarande väntar på att bli förstådd eller tagen på det allvar den förtjänar.

Heathcliff och Catherine är av samma skrot och korn, där han livnär sig på hatet och hon håller sig vid liv på sin dödsbädd med en kost av iskallt vatten och dåligt humör. De är lika hatiska och själviska, men för en utanförstående kan deras passion bara bli avskräckande. Eller så här: båda anländer med så många röda flaggor och icks att det hade räckt till en hel säsong program med Skavlan eller var det nu var där influencern häromsistens ondgjorde sig över killars icks. Eller innehåller inte Heathcliffs beteende några icks? Där finns gravskändning, gaslighting, hämndaktioner, prygling, verbalt och fysiskt våld, dödande av husdjur, kidnappning, samt möjligen mord och nekrofili. När han dör lär Helvetet bli tio gånger så svart som innan, lyder romanens logik.

Ett av de ord Heathcliff använder för att skälla på kvinnorna är ”slut”, som på dåtida engelska både betydde en kvinna som var lösaktig eller ovårdad i sitt uppträdande. Därför har översättarna vacklat. Originalets ”a mere slut”, ”a wicked slut” och ”insolent slut” blir hos Werin ”en riktig slarva”, ”en riktig slyna” och ”din oförskämda slyna”, hos Nordlund ”en ren slampa”, ”en elak slyna” och ”fräcka slyna”, hos Percy ”rena slampan”, ”en eländig slampa” och ”din oförskämda slyna”, hos Holmberg ”en riktig slarva”, ”en ond kvinna” och ”din oförskämda slyna”, samt hos Edlund ”en riktig slarva”, ”en riktig slyna” och ”fräcka slyna”. Att man inte helt ska lita på översättningar kan illustreras av hur ordet ”ghoul” har översatts: alla tillgängliga översättare väljer ordet ”varulv”, men det betyder ju ”likätare”.

Nyckelpartiet i romanen är när Catherine berättar för Nelly om skillnaden i hur hon älskar sin blivande make Linton och hur hon älskar Heathcliff. En jämförelse mellan de olika översättningarna skulle ge detta resultat:

My love for Linton is like the foliage in the woods. Time will change it. I’m well aware, as winter changes the trees – my love for Heathcliff resembles the eternal rocks beneath – a source of little visible delight, but necessary. Nelly, I am Heathcliff – he’s always, always in my mind – not as a pleasure, any more than I am always a pleasure to myself – but, as my own being[.]

Ada Werin (1927):

Min kärlek till Linton är som det gröna lövverket, tiden kommer att förändra den, det har jag klart för mig, liksom vintern förvandlar träden. Min kärlek till Heathcliff är som den eviga klippgrunden – den är till föga synlig glädje, men nödvändig. Nelly, jag är Heathcliff! Han är alltid, alltid i mina tankar – inte till glädje, lika litet som jag alltid är mig själv till glädje – men som mitt eget väsen[.]

Gunilla Nordlund (1958):

Min kärlek till Linton är som löven i skogen – jag vet att tiden kommer att förändra den, som träden förändras när vintern kommer. Min kärlek till Heathcliff liknar den eviga berggrunden inunder – glädjen över att ha den syns kanske inte så mycket, men man måste ha den för att kunna leva. Jag är Heathcliff! Nelly. Han finns alltid inom mig, alltid – inte som något man är glad över, lika lite som jag är glad över mig själv – utan han finns där lika mycket som jag själv.

Harriet och Gösta Percy (1959):

Min kärlek till Linton är likt bladverket i skogen: tiden kommer att förändra den, det är jag medveten om, liksom vintern förvandlar träden. Min kärlek till Heathcliff är som de eviga stenarna därunder, en källa till ringa synlig glädje, men nödvändig. Nelly, jag är Heatchliff! Han är alltid, alltid i mina tankar, inte som ett glädjeämne, lika litet som jag är till någon glädje för mig själv, utan som mitt eget väsen.

Nils Holmberg (1960):

Min kärlek till Linton är som den gröna skogen som förändras med tiden – det har jag fullt klart för mig – liksom vintern förändrar träden. Min kärlek till Heathcliff är som den eviga klippgrunden; den är en föga synlig glädjekälla men den är nödvändig. Nelly, jag är Heathcliff. Alltid, alltid är han i mina tankar – inte till glädje, lika lite som jag alltid är mig själv till glädje, men som en del av mitt eget väsen.

Birgit Edlund (1993):

Min kärlek till Edgar Linton är som skogens lövverk. Tiden kommer att förändra den, det vet jag mycket väl, på samma sätt som vintern förändrar träden. Min kärlek till Heathcliff liknar själva berggrunden – den är inte till så stor synlig glädje men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff – han är alltid, alltid i mina tankar, inte som källa till glädje, lika lite som jag alltid är en källa till glädje för mig själv, utan som mitt eget väsen.

Kollapsen, Édouard Louis, översättning Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

 

Har Édouard Louis världshistoriens mest svårläkta sårskorpa? Åtminstone har han nu skrivit sju romaner om sitt familjetrauma, om familjemedlemmar som på olika vis har svikit honom. Samtidigt som han har inhöstat flertalet litterära priser har det framförts kritik mot att han utlämnar sin familj och att hans skildringar av arbetarklassen befäster fördomar om dåligt språk och dåliga vanor.

Det är litteratur som psykoterapi, med den lilla men inte obetydliga skillnaden att författaren skapat en förmögenhet i stället för att ruinera sig på cirka tio års behandling. Nåväl, jag ska inte raljera: jag förnekar inte att jag har läst hans tidigare böcker och funnit ganska mycket av värde i dem. Samtidigt infinner sig en viss mättnad: när räcker det?

Kollapsen handlar om Louis storebror, som är våldsam i nära relationer och alkoholist. Det finns plats för både ursinnet och sorgen i hur Louis behandlar brodern, och många formuleringar som sätter fingret på det svåra i att älska eller ens uthärda en sådan som brodern: ”kanske är det också så att det jag nu säger bara kan sägas eftersom det är för sent, kanske kan man bara vara verkligt och uppriktigt ledsen när det väl är för sent, jag vet inte.”

Efter långvarigt alkoholmissbruk kollapsade broderns kropp när han var endast 38, med dödlig utgång. Levern och njurarna hade gjort sitt, och till sist också hjärtat. Ibland hejdar sig berättaren Édouard Louis och frågar sig: ”minns jag rätt?”, men det är en lönlös fråga för en roman. Det är klart att vi som läser accepterar att ordväxlingar inte återges ordagrant som de inföll för flera årtionden sedan. Minnet är opålitligt, svekfullt och lögnaktigt. I en rättegång är det en fråga om liv eller död vad minnet återger, men i en roman är det oväsentligt: en författare tillåts skarva och lägga till rätta, så länge hen bevarar troheten mot sanningen i ett större perspektiv.

Litar jag på Louis berättelse om brodern? Ja, men tillräckligt, fast inte alltid, skulle jag hävda. När han intervjuar andra framträder en mer komplex bild, där brodern som barn och upp i tonåren sågs som en sympatisk person. Här skildras annars en bror som tidigt hamnar snett, i spel- och alkoholberoende. Han sviker familjen gång på gång, och skyller på klassiskt vis ifrån sig på omgivningen. Ständigt påbörjar han nya projekt som går om intet. Är han då en dubbelnatur? (Är vi inte alla det, fast på olika sätt?)

När Louis själv pluggar för slutproven för att komma in på gymnasiet (omöjligt att förklara för svenska läsare, jag vet) erbjuds han att övernatta i broderns lägenhet för att slippa bussresan till skolan där proven ska hållas. Fast brodern spårar ur, dricker sig redlös och spelar hög musik och gör det omöjligt för lillebror att komma utvilad till proven. Det här skildras som en nyckelscen, men varför gör Louis så stor sak av det? Uppenbarligen klarade han slutproven, och säg den som inte legat sömnlös inför flera av sina viktigaste tentor.

Vid ett tillfälle spekulerar han om brodern begått en våldtäkt, och skildrar förloppet ytterst detaljerat. Det är smaklöst, och tillför inget till bilden av brodern, utöver att den vidriga kvinnosynen skulle ha gett honom tillåtelse till allt värre överträdelser. Att han misshandlade sina kvinnor är belagt, men våldtäkten är en fantasi från författarens sida. Däremot tvekar Louis inför att gestalta mer sympatiska sidor hos brodern, när han är genuint snäll mot sin lillebror.

Med hjälp av litteraturen och exempel från Joan Didion, Jamaica Kincaid, Julia Kristeva och Anne Carson hämtar Louis exempel på hur sorgearbete utförs. Men det är jämförelser som haltar. Mest av allt plågas Louis av skuldkänslor, och de verkar inte vara obefogade. Ofta hänvisar han till hur arbetarklassen saknar språk för känslor, depressioner, trauman och psykoanalys. I gengäld finns misogynin, homofobin, självhatet och kriminaliteten. Det här är förstås en förenkling, och det är stundtals olustigt hur Louis fortsätter förstärka denna bild, som ju kan vara både sann och falsk på samma gång.

Visst, det finns grovhet och brist på civilisation, men skrapa en smula på ytan hos vilken överklassfamilj som helst och du ska hitta ännu värre djävligheter. Nu har Édouard Louis med sina sju böcker sannerligen tagit revansch för sin uppgift (det förvånar mig att ordet ”revansch” inte finns med i någon av hans boktitlar). Kanske dags att hitta något annat att skriva om?