Bryllupsnat, Signe Gjessing, Gyldendal

  

Kärleksdikten närs av olycka, alltsedan det apokryfiska Sapfo-fragmentet ”168B”, här i dansk översättning av Mette Moestrup och Mette Christiansen: ”MÅNEN ER GÅET NED, SYVSTJERNEN MED / DET ER MIDT PÅ NATTEN / OG TIMERNE GÅR / JEG LIGGER HER ALENE”. Undantag finns – alla har de Eva-Stina Byggmästars signatur.

Så hur går det att skriva extatisk kärleksdikt anno 2026? Signe Gjessing, som sedan sin debut med Ud i det u-løse 2014 har välkomnat en viss form av virtuos språkkänsla parad med kosmiska anspråk, presenterar ett anspråksfullt förslag med sin nya pastellfärgade bok Bryllupsnat. Redan debuten fick mig att tänka på Edith Södergran, en poet som blivit allt mer aktualiserad i dansk offentlighet med nya översättningar av dikterna och Agneta Rahikainens briljanta biografi. Så är Södergran också i denna bok en del av det Pantheon av modernistiska diktare som Gjessing skapar, tillsammans med Nelly Sachs och Else Lasker-Schüler. Sicken trio!

Det bör kanske framhållas hur lekfullt Gjessing skriver, om det inte har framgått: ”Hvorfor kan stjernerummets smag huske præcis, hvor den opholdt sig, / da hindbærrene snød sig til at købe likør, selvom de er for unge til det?” Hennes kärleksdikter är tio till antalet och följs av en ”excyklopedi” med 56 aforismer på uppslagsorden ”Filosofi”, ”Statskundskap”, ”Botanik”, ”Medicin”, ”Økonomi”, ”Kunst”, ”Kemi”, ”Fysik”, ”Idræt”, samt ”Jura”. Hon använder ofta också det oerhört vackra ordet ”stjärnrymden”, alltför sällan använt av andra.

Hennes dikter innehåller för övrigt en mängd stjärnor och hud (ungefär som röda mattan på en Oscarsgala, med andra ord). Och solen! Och läppar! Gjessing skriver otåligt, som om marken bränns under fötterna. Hon skriver i dialog med bländande föregångare, främst Södergran, och det är inte svårt att fatta viljan att skriva vidare från perspektivet som modern jungfru eller radikalfeministen som hävdade att mannen aldrig har funnits, att han är en falsk spegel som ”solens dotter vredgad kastar mot klippväggen”.

Men det är också mycket i den här tunna boken som är kufiskt. Så här i den femte dikten:

Min stjernekrop er lige begyndt at følge mit hjerte på instagram og har

fundet ud af, at jeg elsker dig.

Og:

Min hud er mit hjertes gæstehåndklæde, som stjernerne ikke skal bruge,

for jeg synes, de står mig for nær.

Men poesin har en självklar rätt att uttrycka sig knepigt om den vill eller om situationen kräver det. Och Gjessing har ett ärligt, naket tonfall som är helt hennes egna, lätt igenkännbart för oss som följt henne sedan början (hon debuterade som 22-åring). Hon skriver en bråkig, brokig form av dikt, en dikt som vägrar komma till ro, som vägrar finna sig utan hellre infinner sig – meddelar sin närvaro, med stark lyskraft. Som en stjärna? Ja, som en stjärna.

För poesi ska inte enbart nöja sig med att vara en bruksanvisning: ”Stjernerne kan være helt sikre på, at du kommer og stråler for dem, når de / er forhindrede, fordi de ligger hos mig.” Är det här oförståeligt, eller något som går att förstå? Nja, jag kan inte säga att jag omedelbart har förstått de här dikterna, efter att ha tillbringat en dag med dem, men jag litar på författarrösten, litar på tonfallet. Vad det än är Gjessing håller på med är det ett vågspel, detta intima möte mellan diktens röst och läsarens mottagande. Det går att applicera på kärleken: vad försiggår i huvudet på den du älskar? Du både vill veta och fasar för svaret.

Gjessings svar är magnfikt: ”Mit hjerte er et håndvåben, som stjernerne truer med at skyde sig med, hvis / jeg ikke gengælder deres kærlighed.” Kroppen och rymden är hennes alfa och omega – det abstrakta och det konkreta. Hon skriver en vildsinnad poesi, knasig ibland, och ibland kristallklar, men alltid underbar. Den kunde kallas ”gudomlig”, med sin tilltro till ett hett andligt möte mellan – eller ett kors och tvärs – ett jag och ett du.

Det är dikter med höga anspråk, och det virtuosa kan väl inte betonas tillräckligt många gånger eller tillräckligt starkt. Men det blir aldrig lärdomstungt. Här finns en referens till Mozart – det är inte första gången – likväl som till Taylor Swift, Immanuel Kant, Marlene Dietrich och Winston Churchill. Signe Gjessing skriver tunna böcker med lång räckvidd. Hon är en av de mest våghalsigt begåvade av de danska poeterna. Nyligen skrev Sanna Samuelsson att den danska poesin överskattas av svenska läsare. Jag skulle kunna säga tvärtom, eftersom jag ännu inte har läst någon riktigt adekvat hyllning av Gjessings formidabla poesi.

dEN PLÅGADe MANnen – en passion, Richard Thörn & Ulf Tjärnström, pa-parant

  

På pa-parant, poeten och konstnären Leif Holmstrands förlag, ges en stilrent formgiven bok ut i dagarna. Den har skrivits av prästen Richard Thörn, och Ulf Tjärnström, fotograf i Svenska kyrkans tjänst, har bistått med fotografier. dEN PLÅGADe MANnen – en passion är en långdikt om en träfigur från medeltiden, som 14 februari 1946 närapå gick förlorad i en brand.

Misstänksam som jag är i dessa AI-tider då typ hälften av mitt flöde på instagram är fake (en kändis antas säga något dumt, en fotbollsspelare antas ha stämplat en motståndare) googlar jag figuren. Jo, den finns ju på riktigt, och förvaras i Eskilstuna. För tillfället, tills hösten infaller, kan den beskådas på en utställning på Historiska museet i Stockholm. Så har Thörn skrivit en ekfras i förlängd form medan Tjärnström har krupit så nära det bara går. Texten är satt i grönt bläck, och bilderna går också i grönskala. Grönt som i liv, antar jag.

Så blir boken en kombination av diktsamling och konstprojekt, eller museitext. Den har en oväntad inledning: ”det finns ingen gud”. Det låter mer som Pär Lagerkvist (gud stavad med gemen inledningsbokstav är classic gnäll-Pelle) än Bo Setterlind. Men hur var det nu? Har det ens skrivits väsentlig svensk religiös efter Setterlind? (Säg inte Ylva Eggerhorn, snälla.) Ja, men först på senare tid, och det med besked – Marie Tonkin ser jag som en av de bästa poeterna som debuterat de senaste åren. Glädjande nog skriver Thörn också en väsentlig religiös poesi, om än inledningen alltså kan få en att sätta nattvardsvinet i halsen.

Men kanske det är svårare att bevisa Guds icke-existens än tvärtom. Hittills har ingen övertygat mig om att han inte skulle finnas. Thörn skriver: ”Herre, förbarma dig, vi förstår inte vem du är”. Så sant, och därmed försvinner ju också alla tvivel – hur kan man förneka det man inte förstår?

Dikten är ibland satt i versaler (textens sätt att zooma in på närbild, kan tänkas), och samspelar starkt med fotografierna, när Thörn närmar sig rolldikten: ”min hud är mer lik en krokodils / än ett nyfött barns”. Så skriver han också med fin inlevelse:

SÖTA LILLA BARN PLÅGADE VANSTÄLLDA GUD

DU LIGGER SÅ HÅRT DU FRYSER

TA MIN FÖRTAPPELSE OCH TAPPA

DIG I VÅRA KUPADE HÄNDER

UR DENNA DIN KÄRLEKS KÄLLA

STARKT SOM DÖDEN STRÖMMAR VATTEN OCH BLOD

JAG GER DIG MINA SKOR OCH MIN JACKA

BÄR MIG SOM DEN RING

JAG FICK VID HEMKOMSTEN

Ibland väcks oron om poesin, att den har svårt att överleva (varför finns den kvar då och ändå?), och detsamma sker lite då och då kring kyrkan och religionen, att det inte finns plats för den i en avförtrollad och materialistisk tid (läs: kapitalistisk). Kanske det är så enkelt att det alltid tillkommer individer som upptäcker att det inte räcker med yta, att det är ett tomt liv att leva om det enda du tänker på är avkastning och maximering av dina egna livsvillkor.

Det finns uppenbara likheter mellan bönen och poesiläsningen. Båda kräver ganska lite av den som ägnar sig åt det. Sa jag lite? Jag menar mycket – nämligen djup koncentration, intresse för annat än det egna jaget, fantasi, uppmärksamhet, att tycka att kärlek är mindre pinsamt än hat, inlevelseförmåga (säg det, empati är inte straffbart (ännu!)), men också en vilja att ingå i något större än de egna perspektiven. Och belöningen är – empirin är osviklig – likartad.

Thörns dikter uppmärksammar förändringen, den bokstavliga hos träskulpturen och den figurativa hos diktjaget och som är tillgänglig för alla. Här blir Jesusfiguren ett enda sår, och då blir spikarna som satts i kroppen osökta eller oundvikliga referenser till vad som skedde på korset. Eller så är det som Thörn skriver: ”Det är bara en spik rakt in / Den håller löftet”.

Arvegods, Jonas Rasmussen, Trombone

  

Jonas Rasmussen har profilerat sig som översättare av främst dansk poesi, men har också skrivit en del böcker, däribland poesi under pseudonym – författarnas osynlighetsmantel (om de inte döper den till ”Bo Baldersson” har den kort bäst före-datum) – och nu utkommer en kort roman på förlaget Trombone. Arvegods är till sin yttre form något av punktroman – alltså med korta kapitel – och är på lite drygt hundra täta sidor, där varje kapitel bara är ett stycke långt.

Men formen är också kammarspelet. En kvinna och en man har sammanstrålat vid ett enkelt gods, där tidsmarkörerna är få. Platsen: i närheten av ett hav. Vi får successivt veta att de växt upp där för 20 år sedan. Hon är dottern i huset, och han är son till husan – ett klassiskt Fröken Julie-upplägg, kan tyckas, men det stämmer inte riktigt, även om klassaspekten finns med som ett mönster som inte går att tvätta bort. Något har gått snett här: det har brunnit, och kvinnans händer luktar bensin. Då, när de fortfarande var barn, inträffade också avgörande händelser i deras liv.

I någon mån förklarar det parets nuvarande tillstånd, som liknar letargi med plötsliga utbrott där de slår varandra och spottar på varandra. Minnena lever starkt i dem. Det gåtfulla styr deras handlingar, där romanen använder sig av tablåer och sekvenser för att berätta om det ohyggliga som har skett, och som av allt att döma fortsätter att ske.

Stilen är filmisk, och ett av styckena inleds så här:

Kvinnan går över tröskeln till där tystnaden börjar. Hon låter dörren stå öppen bakom sig. Mannen kan göra som han vill. Stå kvar, eller följa efter in. Det gör henne detsamma. Hon har nästan helt glömt bort att han finns. Nycklarna lägger hon på chiffonjén i hallen. Rullväskan ställer hon ifrån sig mitt på hallgolvet.

Det är ett sätt att skriva som får mig att tänka på Marguerite Duras, så därför förvånar det inte att kvinnan en gång lyfter fram hennes bok Det är allt ur bokhyllan och läser ur den. Men så har Rasmussen vad jag förstår också använt sig av Alain Robbe-Grillet. Om det är lätt att älska Duras – få svenska debutanter är inte devota Duras-läsare – är Robbe-Grillet desto svårare att ens fördra. Så det är en modig insats Rasmussen gör.

Vad är det då han gör? Han väljer att skriva utan intrig. I stället för att som majoriteten av de svenska samtidsförfattarna gör – presentera saker som utspelar sig i en bekant fiktiv värld med starka drag av verkligheten – ger han oss en värld och ett temperament att vistas i. Att använda sig av filmkamerans låtsade objektiva blick är frustrerande, men har förstås stöd i den så kallade ”nya roman” Robbe-Grillet var en företrädare för (i Sverige: Stig Larssons fyra romaner). Men den ödesmättade situationen med paret i huset får mig att tänka på ett av Lucian Freuds porträtt, som nu går att skåda på Louisiana. En kvinna i en säng, med en man i bakgrunden, i skugga, med vagt hotfulla åtbörder. Även här har något avgörande utspelat sig strax innan scenen fryses – inte till död, utan till liv.

Kvinnan och mannen klär av och klär på sig, genom alla missförstånd, verbala och fysiska. Berättaren är en utomstående övervakare och är ständigt närvarande men inte helt allvetande. Ordet ”kanske” är flitigt förekommande, som för att påminna oss om kontingenserna, det vi inte vet men som kan vara sant. Sanningen lurar som ett rovdjur i utkanten av bilderna. Över den somrigt kvava atmosfären ligger ett sepia-färgat eller rentav tintat ljusraster.

Ledtrådar pusslas ihop som i ett kriminalfall. Ting ges symbolisk innebörd. Tiden är något som gått sönder, och tempus byter plats och ges nya konnotationer: ”I går brinner det”, kan det stå. Eller så är det bara tiden som går i cirklar – som den ju plägar göra – och allt förefaller passerat och förlorat på förhand. En märklig dvala uppstå här där ”[a]llt har redan hänt. Slagen har redan fallit.” Så bryts kronologin också sönder, likväl som intrigen.

Det är en roman om det omöjliga mötet mellan människor: ”Hon vet att mannen aldrig kommer förstå henne; att han inte har möjlighet att förstå; att ingen har det.” Det låter förstås pessimistiskt – eller så är det bara ett livsvillkor. Om vi kan erkänna det kan vi från den position börja jobba för att försöka nå fram till den andre, hur oändligt svårt det än är. En roman som sätter oss ansikte mot ansikte med sådana oskattbara insikter kan bara uppfattas som välkommen.

Said the Dead, Doireann Ní Ghríofa, Faber & Faber

  

Det här har jag sagt många gånger redan, men få böcker från senare år har varit lika förbluffande starka som Doireann Ní Ghríofas Ett spöke i strupen, som kom på svenska 2023. Hur ska den beskrivas? Spöken – hämnd – osynliggörande och åskådliggörande – språk – religion – sex – historia – feminism – magi. Hur ska en sådan unik talang förvaltas?

Ja, till att börja med: den här nya boken, Said the Dead, som vidareutvecklar några av spåren från den förra romanen. Här är det också frågan om en spränglärd essä om ett historiskt förflutet som genskjuts av fantasi och poetiska påhitt (Ní Ghríofa är också poet). Platsen: ett övergivet mentalsjukhus från senviktoriansk tid. En nutida individ hamnar vid dess rostiga låsmekanismer: ”Once the old key entered, the old lock nodded. There you are.” Sannerligen: där är vi!

När jag började jobba på Umedalens sjukhus i mitten av 80-talet fanns ändlösa kulvertar som man kunde frekventera om man hade anledning att besöka någon av de andra avdelningarna. Där kutade alltid minst en manisk patient med stirrig blick och insnärjd i molokna monologer. De gamla skötarna, med rutin från 50-talets lobotomier, brukade avmätt säga: ”Om det är nånstans det spökar, är det säkerligen i den kulverten.”

En berättare, som lite klurigt ges tilltalsnamnet ”the Reader”, börjar snoka i de gamla dokumenten från det nedlagda mentalsjukhuset vid Cork på Irland. Och hon får reda på saker när hon hittar journalanteckningarna. Bland annat att en av läkarna var Lucia Strangman, som tillsammans med den ännu mer kända systern Mary tillhörde de första kvinnor som utbildades till läkare i Irland. Lucia blir författarens ciceron i detta inferno, och hon tar allt mer utrymme, med kameran i ena handen och pennan i den andra. Många av hennes patienter var kvinnor, och när den nutida individen – ”the Reader” – tar del av dokumenten blir det plågsamt hur svårt det var för Lucia att inte bli delaktig i det systematiska förtrycket av kvinnor som visade någon form av avvikande beteende. ”Hysteri”, som det kunde heta. Det kunde räcka med en oönskad graviditet eller att hysa konstnärliga ambitioner.

Tillsammans med rikhaltiga fotografier och en omfattande förteckning över använda källor förvandlar Ní Ghríofa romanen till en dokumentär, eller om det är tvärtom. Hennes stora insats ligger i att hon så effektivt gör det förflutna levande, och att hon når längre än en historiker skulle ha gjort. Helt enkelt för att hon släpper inlevelsen fri, och skriver helt utifrån den historia som med Faulkners inte är död eller ens förfluten. För en irländsk författare finns det förstås fog för dessa dubier kring hur historieskrivningen har förmedlats inte minst i skolan – tänk bara på Magdalenahemmen, om du behöver en påminnelse om tystnadskultur i sin sämsta form. Här finns även en irländsk historia om engelsk övermakt.

Om David Foster Wallace menade att varje berättelse är en kärleksberättelse, kunde Ní Ghríofa mena att varje berättelse är en spökberättelse. Och spöken är både diskreta och påträngande (källa: egen erfarenhet). Fiktionen är en lämplig spelplan för spökerier. Vi bär alla på spöken; en del av dem går under namnet ”Nostalgi” (kloka människor skyr dem). Det råkar slumpa sig att jag parallellt med den här irländska romanen läser danska Charlotte Weitzes Ulvemælk, om varulvar och spöken, mer specifikt norska folklivsforskaren Evald Tang Kristensen. En trend? Men varför skriver inte fler svenska författare – Andrea Lundgren undantagen – sådana här romaner? De med högre ambitionsnivå än att skildra sina egna vardagar kan också snegla mot mexikanska Valeria Luisielli, som inte heller byggt några vattentäta skott mellan verklighet och fiktion i sina romaner. 

Ní Ghríofa låter sina spöken stå i konflikt med varandra, fastlåsta i sina egna ekokammare. En kvinna hör en man ödesdigert viska: ”we’ll meet again”. Få saker kan i så hög grad låta både lockande och avskräckande. Den viktigaste frasen som läkarna plitar ned i journalerna, och som även det kan vara både positivt och negativt: ”no change”. Och det här med att de döda finns bland oss, är inte det en tanke som också den är tveeggad: både barnslig och vacker, lika korkad som den är hoppfull – patetisk eller sublim, eller bådadera?

För det finns ofta en anledning för någon att gå igen. Här finns det frustrerade bitterfittor som vill göra upp räkningen. Ní Ghríofa får verkligen dessa kvinnoöden att leva, vilket är spöklikt bara det. En av kvinnorna säger att hennes namn är ”Never”, och i nästa stund heter hon ”Anguish”. Hon lyckas också förena form och innehåll till en oväntad enhet, som hela tiden sätter läsningen på helspänn. Så här ska feminismens slipstenar dras, kan man sätta som omdöme av det konstnärliga och inte minst etiska projekt Ní Ghríofa nu har skapat med sina två märkliga romaner, där en säregen poesi uppstår i mötet mellan det uppgivna och optimistiska.

Det finns förstås en försåtlig ironi över mentalsjukhusets nuvarande öde, att bli lägenheter, där företaget som hyr ut dem har denna slogan: ”live comfortably, live conveniently, live with us”. ”Bo med oss” låter som något ett spöke kunde säga. Ní Ghríofa skriver med en avväpnande humor, och det manierade övertas också av ett konsekvent genomfört syfte, att skildra en skamfläck utan att fördenskull putsa bort det skändliga. Det är onödigt att jämföra, men jag kan inte komma på någon författare från Storbritannien eller Irland som har varit i närheten av denna vidlyftigt påhittiga fantasi sedan jag läste Jeanette Wintersons första romaner.

Den diskreta åldern; Avled stilla, Simone de Beauvoir, översättning Lily Vallquist; Kristoffer Leandoer, Lind & Co

  

I år, fyrtio efter Simone de Beauvoirs död, finns det goda möjligheter för svenska läsare att stifta eller återstifta bekantskapen med henne. Vi har Natur & Kulturs nyutgåva av Åsa Mobergs bok Simone och jag, som jag skrev om i går, och så på Lind & Co en helt ny översättning – den första svenska – av romanen Den diskreta åldern från 1967. Det är Kristoffer Leandoer som står för denna, samt ett efterord. Han har också skrivit efterordet till nyutgåvan av Avled stilla, som nyligen kommit i pocket.

På ett sätt är det synd att utgivningen av Beauvoir är spridd på så många olika förlag och att böckerna kommer lite pö om pö – ett visst detektivarbete krävs för att upptäcka dem alla. Men det är mödan värt, tycker jag nog, eftersom jag har upptäckt (på den så kallade ålderns höst) att det är en författare som har allt mer att säga mig. Har det med livserfarenhet att göra? Här sysslar hon med åldrandet och döden. Enligt Beauvoir sätter sig döden på ens axel det år vi fyller sextio (nästa år för min del, i så fall).

Den diskreta åldern – lysande titel för övrigt – handlar om en nyligen pensionerad kvinnlig akademiker med undervisningserfarenhet från Sorbonne. Hon skriver böcker om litteratur och filosofi, är gift med fysikforskaren Alan, har sonen Philippe, som är på väg att bli kariärrist och opportunist. Det sker en brytning. Under tiden ges kvinnans senaste bok ut och får ett svalt mottagande. Har hon tappat det: stämmer det att inga nya banbrytande idéer kommer till en efter sextio?

Beauvoir uppehåller sig vid och brottas med likgiltigheten och förnöjsamheten. Hon är i sitt skrivande hård mot andra – men ännu hårdare mot sig själv. Det låter som receptet till ett långt och olyckligt liv: ”Sorgen kan man gråta bort. Men glädjens otålighet, den får man inte bukt med lika lätt.” De gamla är ”döda vars ben fortfarande rörde sig”, och nu är hon själv en av dem. Och hur ska sonens ambitioner tolkas, om inte som att det då – på 60-talet – fortfarande var ett skällsord att kalla någon för ”streber”, medan nu alla bara rycker på axlarna åt sådant beteende. Så kan kvinnans sorg uppfattas: det är inte hennes livsval som blivit obsoleta, utan det är samtidens förskjutning mot mer materiella värden.

Ett problem som gärna infinner sig när man läser Beauvoir är att tolka för självbiografiskt. Lite har hon sig själv att skylla, med karaktärer som befinner sig på inte ens armlängds avstånd från henne själv och livskamraten Sartre. Här skriver hon en bok när hon själv är 59, om en kvinna som har panisk skräck för åldrandet. Men det ska också anmärkas hur förutseende hon skriver om till exempel vår tids drottningar på sociala medier, för så här klarsynt kunde hon döma ut dem redan för 59 år sedan:

De har ett obestämt arbete, de gör anspråk på att bilda sig, idrotta, klä sig väl, ha det perfekta hemmet, uppfostra sina barn oklanderligt, leva ett fashionabelt liv, kort sagt lyckas på varje plan. Och inget är egentligen viktigt för dem. De får blodet att frysa på mig.

Det är faktiskt svårt att förstå varför det dröjt så länge tills Den diskreta åldern har översatts till vårt språk, för det är en livfull, chockerande och underbar roman. Dialogen är brännande, blixtrande, full av subtila, spydiga kommentarer. Simone de Beauvoir måste ha livats upp av att skriva den: ”Vad är en vuxen? Ett barn som åldern har blåst upp.”

I anslutning utkommer alltså en pocket i Lind & Co:s Palmserie med kvinnliga klassiker, Avled stilla, i Lily Vallquists översättning från 1965. Här handlar det om åldrandets yttersta konsekvens: döden. Det är en essä om mamman, som 24 oktober 1963 läggs in på klinik för ett lårbensbrott. Så upptäcks cancer, och kampen mot döden inleds – en kamp utan segrare. Ett halvår senare har Beauvoir texten klar.

I sina för- och efterord om båda böckerna kallar Leandoer dem ”gripande”. Det är en ovanlig kritikerterm, fast i ärlighetens namn fullt legitim, för det är svårt att resa invändningar mot en text där författaren menar sig vara ”söndersliten av medkänsla”. Beauvoir skriver om hjälplösheten hos mamman, och den egna hjälplösheten. Det är en klinisk text, men med känslorna på helspänn. Det finns något i hennes skrivande som saknar pardon, och hon ser allt, de olika läkarna som antingen är bra eller dåliga, men framför allt sköterskornas uppoffrande arbete och hur det påverkar mamman: ”förödmjukande för henne och motbjudande för dem.” Hon skildrar mammans nakenhet, förnedringen, lavemangen, och de korta stunderna av frist och lättnad, innan nästa plåga infinner sig.

Här skriver Beauvoir också om den dåliga relationen mellan mamman och pappan, hur mamman hela tiden tvingades utstå nyckerna och otroheten. Det är en misslyckad relation som lär dottern allt hon behöver veta: ”att det borgerliga äktenskapet var en naturvidrig institution.” Hon kunde inte heller gråta när pappan dog, men inför mammans dödssjukdom övermannas hon av tårar: ”Den här gången hade jag ingen kontroll över min förtvivlan, någon annan än jag grät inom mig.” Till sist försonas hon ändå med mamman, genom att båda älskar livet.

Gamla ställningstaganden behöver omprövas, när Beauvoir skildrar en mamma rädd för dotterns intelligens. Det är kanske det mest insiktsfulla som har skrivits på temat mor-dotter, eller barn-förälder. På ett plan blir de främlingar för varandra, där var och en tvingar sig själv att inrätta distans som en överlevnadsmekanism. Jag slås av ärligheten i Beauvoirs förhållningssätt, att hon just genom att blottlägga de dåliga sidorna både hos sig själv och hos mamman åstadkommer denna unika form av sanning. Då blir det en text som saknar strategi och aldrig blir sentimental eller tillrättalagd.

Vore det inte för att jag redan har citerat allt för mycket skulle jag gärna anbefalla den här bokens två avslutande meningar, för att de bättre än något annat jag har läst summerar livet och döden. De är värda att leta upp, även för läsare som likt mig en gång i tiden avfärdat Simone de Beauvoir, på oklara grunder.

Simone och jag, Åsa Moberg, Natur & Kultur

  

”Individens räddning ligger inte i att undertrycka sin särart utan i att så intensivt som möjligt förverkliga sin allmängiltighet.” Citatet av Simone de Beauvoir som inleder Åsa Mobergs i många stycken briljanta bok Simone och jag är i sig tillräckligt för att motivera Beauvoirs ställning som en rykande aktuell författare. I år, när det är fyrtio år sedan hon dog, ger Natur & Kultur ut nyutgåvor av Mobergs bok (som kom för trettio år sedan), likväl som den ständigt lika fängslande romanen Mandarinerna från 1954, kanske Beauvoirs mest lyckade ögonblick som författare.

Kanske var det höjden av mod eller bara inbilskhet som dikterade villkoren för Mobergs bok om Simone de Beauvoir. Eller så råkar det bara fortfarande vara en unik bok i den svenska utgivningen: en personlig essä där hon jämför sitt eget liv med den franska filosofen. I Sverige är vi inte bortskämda med utgåvor – gåvor – som denna bok av Moberg, men en kan hoppas att det leder till att fler får upp ögonen för både Beauvoir och Moberg.

Det kan te sig otidsenligt med Mobergs metod, som innebär att identifiera sig och spegla sig i en förebilds litterära värld. Det låter misstänkt likt de förkättrade sätt att läsa som brukar dominera #booktok. Moberg läser för att identifiera sig, men häpnadsväckande nog leder det till helt allmängiltiga insikter. Med brasklappen att det fortfarande är fokus på de rent kvinnliga egenskaperna, och det här misstänker jag hade gjorts annorlunda om boken hade skrivits i år – att det hade gjorts större insatser för att lyfta Beauvoirs tänkande och skrivande till en mer universell nivå.

Det är mycket som kan förvåna i Beauvoirs okonventionella levnadsbana. Att hon hyste så hög uppfattning om både människan och tänkaren Sartre hör dit. Det når mig att en nyutgåva av dennes Äcklet utkom ungefär samtidigt som dessa Beauvoir-kopplade böcker, men den har gått mig spårlöst förbi; det är en bok jag inte har skänkt en tanke sedan jag läste den som yngling och inbillade mig förstå den. Sartre fick Nobelpriset, men ärligt talat: vem läser ens honom i dag, medan det är mindre svårt att hitta Beauvoirs namn i debatten, oavsett om det rör filosofi, litteratur eller politik.

Moberg ägnar sig åt projektioner, en farlig syssla för den som vill umgås med litterära förebilder. Ändå lyckas hon gång på gång med den svåra balansgången att bevara vördnaden samtidigt som hon ger utrymme åt kritiskt tänkande. För det här är en tänkande bok, även det ett sällsynt inslag i den svenska fackprosan. Själva grundförutsättningen, att en författare ska fungera som en vägvisare, eller en auktoritet, är något som håller på att gå förlorat. I vår tid har ju dessutom själva författarrollen ersatts av entreprenören.

Ganska mycket med Simone de Beauvoir är svårsmält, något Moberg är fullt medveten om, och ingen kan anklaga henne för att ha skrivit en hagiografi. Hon aktiverar två termer för att förklara Beauvoir som författare: kontakt och kommunikation. Jag skulle gärna tillägga, för att göra allitterationen komplett: kontroll. Som modus operandi blir en ”förutsatsmässig optimism” Beauvoirs knep för att hantera livets svårigheter. Det är något annat än att ta allt med en – för att tala fotbollsspråk – klackspark.

Med den nutida polariseringen i åtanke är det svårt att inte hålla med Beauvoir när hon menade att feminism är en vänsterfråga (ledtråd: kolla hur de olika könen röstar i höstens val). Länge skulle hon dock vara obekväm med att kalla sig feminist. När hon i sin ungdom pluggade med sin namne Simone Weil menade hon att det viktigaste för filosofin var att visa livets mening, varpå Weil kort svarade: ”Det är uppenbart att du aldrig har gått hungrig.”

Mobergs bok är stark på två plan: dels genom förtrogenheten med olika aspekter av Beauvoirs liv och författarskap, dels genom parallellerna och jämförelserna med det egna livet. Vi får också veta hur det var att ligga med Sartre, från En familjeflickas memoarer: ”Det påminde om en förberedelse för ett kirurgiskt ingrepp som jag bara skulle underkasta mig.” Ordvalet återkommer i Det andra könet, likaså att en kvinnas första samlag alltid är en våldtäkt.

Så ja, en högst välkommen nyutgåva av en bok som var viktig 1996 och fortsätter att vara det. Det enda jag har att anmärka på är förminskningen av Virginia Woolfs Åren som en pessimistisk roman skriven av en kvinna som inte ville annat än begå självmord, samt felaktigheten att Woolfs pappa Leslie Stephen ”uppfostrade dottern till den son [han] aldrig fick”, eftersom han ju hade sönerna Thoby och Adrian, och likaså var han knappast ”stödjande”, då hon erkände att hon inte kunde publicera något medan han fortfarande var i livet.

Markheim och andra sällsamma berättelser, Robert Louis Stevenson, översättning Martin Rundkvist, Hastur

  

På sin ena arm har Ebba Busch en tatuering som hänvisar till Markusevangeliet 8:36: ”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” (1917 års Bibel.) Det kan ju vara en bra påminnelse för den som kohandlar med fascister för att vinna regeringsmakt.

Citatet kommer för mig flera gånger när jag läser några nyöversatta noveller av skotske Robert Louis Stevenson. Det här är en författare som för många endast är känd för kortromanen Dr Jekyll & mr Hyde, men vi som en gång var unga bokslukare minns också äventyrsromanerna Skattkammarön och Kidnappad. När den argentinske trollkarlen Borges skulle berätta om sina största läsupplevelser var han okonventionell nog att nämna några oväntade namn:

Jag misstänker att Eduardo Gutiérrez detektivromaner och en volym med grekisk mytologi, El estudiante de Salamanca och de rimliga och inte alls osannolika fantasierna Jules Verne och Stevenson omskapade till grandios romantik, och den första följetongen som någonsin skrevs, Tusen och en natt, tillhör den största litterära läsglädje jag någonsin har upplevt.

Jag själv befarar att ingen svensk intellektuell har delat Borges förtjusning i Stevenson, sedan åtminstone Frans G. Bengtssons dagar. Därför blir jag både förvånad och glad åt volymen Markheim och andra sällsamma berättelser, som nu utkommer på förlaget Hastur, i Martin Rundkvists översättning. Sten Wistrand har bidragit med ett förord som noggrant tecknar Stevensons korta liv som till stor del tillbringades på resande fot, men som ändå innehöll en ansenlig produktion av romaner och noveller. Fem av dem fick plats i den här boken.

Om man ska förenkla Lacans idé om överträdelsen ägnar vi oss åt dessa brott mot lagar och moral av den enkla anledningen att det i första hand finns ett hinder: själva förbudet lockar oss att överskrida. Stevenson verkar ha varit förtrogen med liknande idéer på ett intuitivt plan, för hans noveller handlar i hög grad om sådana individer som inte kan hejda sina impulser, och vars beteenden styrs av en exakt medvetenhet om dess konsekvenser.

I novellerna är Stevenson noga med att involvera något irrationellt, eller om det bara ska kallas säreget. I Spanien blir en man – en avdankad soldat – förälskad i den sköna Olalla, dotter till en kuslig kvinna som uppvisar vissa vampyrtendenser. Men Olalla kan förstås inte motstå den manliga jagberättaren, lika nervig som Poes jagberättare brukar vara: ”Hon visste ingenting om mig utöver mitt fördelaktiga utseende; hon drogs till mig som stenar faller till marken; lagarna som styr själva jorden förde henne vare sig hon ville eller ej till min famn; och jag ryggade tillbaka från tanken på ett sådant bröllop, och började känna mig svartsjuk på mig själv.”

På Island (vars karga sagor ju Borges också fängslades av) suktar en kvinna efter en försäljerskas rikedomar. Stevenson förtäljer föredömligt koncist vad som sker när en döendes sista vilja inte följs. I den längsta novellen befinner vi oss vid Hebridernas ogästvänliga rev, där de livshotande vågorna fått det ironiska namnet ”de Muntra Männens dans”. En man suktar efter rikedomarna på ett förlist spanskt skepp, men havets spöken och djävlar vill annorlunda.

I London mördar titelnovellens eponyma gestalt Markheim en antikhandlare som begår det skändliga brottet att visa upp en spegel (Borges, mannen bakom citatet ”speglar och samlag är avskyvärda eftersom de ökar människornas antal”, nickar uppskattande). När han tar sina 24 steg upp till övervåningen tänker jag osökt på Dostojevskijs Raskolnikov, med sina 13 steg från kyffet ut till gatan på sin promenad till den ödesdrabbade pantlånerskan. Men novellen förebådar också klyvningen mellan Jekyll och Hyde: ”Anta att jag förlorar alltihop, anta att jag kastas ner i fattigdom på nytt – kommer då en viss del av mig, den sämsta, fortsätta ha övertaget över den bättre delen så länge jag lever? Jag har i mig både stark ondska och stark godhet, som drar i mig åt varsitt håll.”

Så handlar novellerna om det dåliga samvetet och olyckliga kärleksförbindelser. Så också i den avslutande, ”Anden i flaskan” (vars intrig ju förekommer också i Tusen och en natt). Nyligen såg jag Curry Barkers skräckfilm Obsession, som också den har inslag av denna story med att få sina önskningar uppfyllda. Hos Stevenson sker det förstås inte utan ödesdigra konsekvenser. Det är ett tidlöst tema: ”tänk om …” Vem vill inte få sina önskningar uppfyllda? Även om det skulle – som i fallet Ebba Busch – innebära att din själ tillhör Djävulen? Well, det verkar fortfarande finnas människor som tänker mindre på sitt eftermäle än på stundens lockelser.

Våra dagars mest populära litterära genrer – romantasy, fantasy, dark academia, feelgood, deckare, science fiction, dystopier, YA, enemies-to-lovers, etc – verkar inte lämna utrymme åt den typ av äventyrshistorier Stevenson ägnade sig åt. Det är väl synd, för hans äventyrligt berättade noveller är idealisk sommarläsning för alla själar som har en gnutta kontakt med hur det var att som ung upptäcka Tintin, James Bond, och Enid Blytons romaner – samt förstås Stevenson, om än det till en början var – likt Wistrand påpekar i förordet – med viss draghjälp av serietidningen Illustrerade klassiker. Det är fullt möjligt att jag har denna fina inträdesport att tacka för mitt livslånga läsande, och kanske jag önskar att jag hade möjlighet att använda det som försvarstal varje gång jag fick kritik för att jag slösade bort tiden på att läsa serier.

Almqvistiana #54 (2026), [red] Jonas Ellerström, Almqvistsällskapet

  

Om vi tillåter oss att vara generösa har svensk litteratur nog endast frambringat två namn som är tillräckligt bra för att tillhöra världslitteraturen, och dit räknar jag inte Strindberg. Med en pistolmynning mot pannan skulle jag ändå nöja mig med namnen Edith Södergran och Carl Jonas Love Almqvist. Om du inte tror mig: läs Drottningens juvelsmycke en gång till. Lätt en av 1800-talets bästa romaner alla kategorier.

Almqvist är inte bara en av de mest spännande och farligaste av svenska författare: han är också en av de mest mångsidiga, som på sitt samvete (förutom ett mordförsök) hade en räcka essäer, romaner och romanser, pedagogik, journalistik, poesi, dramatik – vampyrromaner och erotiska idyller. Han skrev också 49 ”songes”, dikter i skilda ämnen, och dessa har Jonas Ellerström med sedvanlig fingertoppskänsla skickat till tio samtida poeter för att de ska reagera på dem utifrån eget behag. Befriande nog visar ingen några tecken på att visa överdriven vördnad för föremålet.

Det är en rolig idé. De tio skriver egna versioner, där de väljer att gå i dialog med Almqvists dikt, spegla sig i den eller bara spinna vidare. Ester Berg är en poet – debut i fjol – som speglar sig i förlagan, men hon gör också något helt eget, och visar att det minsann går att åstadkomma två disparata saker med den här uppgiften: dels att skriva en egen dikt, dels att uppvisa ett inflytande. I hennes fall rentav ett inflytande, med en dikt om en flytande älv. Går det att mäta sig med Almqvist? Men det är en onödig fråga, som inte tillvaratar potentialen hos de tio djärva nutida poeterna.

Så skriver Lennart Sjögren, som till skillnad från Berg är veteran – han har gett ut 36 böcker – en mer självständig dikt. Och Agnes Gerner i sin tur tillhör de som spinner vidare. En av de märkligaste texterna står Ingela Strandberg för, i en reaktion på en av mina favoriter bland Almqvists Songes, ”Antonii sång”, med den svindelframkallande dubbleringen av ”aldrig” som kännetecken på dennes geni: ”Sedan aldrig jag / fann i världen behag. / Sedan aldrig aldrig jag / fann i världen behag.” Strandberg går rätt in i några personliga minnen av utomkroppsliga upplevelser som alstrats av ”en stark inre koncentration”.

Och Anna Hallberg – med sina första avtryck efter att ha tillkännagetts som ny ledamot av Svenska Akademien, lattjar med en smultrondikt. Bengt af Klintberg docerar om rosor som plockas och innehåller gift, men koppling till Goethes dikt ”Heidenröslein”, men Almqvists coda ”stilla vissnar jag!” liknar mer Keats dikt ”La Belle Dame Sans Merci”, som väl i och för sig han knappast kunde ha läst? UKON:s dikt är föga förvånande en insiktsfull reaktion på Almqvist.

Det andliga, som Strandberg skrev så fint om, förekommer också i Sorin Masifis prosabidrag, som betonar att just det andliga är något grundläggande i oss, någonstans mellan ett behov och en nödvändighet, utanför språket. Mer en rörelse än något annat.

Och slutligen skriver en annan med färre böcker på sin verklista, Jonathan Brott (debut i fjol även han), vidare på Almqvists dikt, medan Lennart Söderberg, den kanske mest rutinerade – debut 1952! – visar hur märkvärdigt aktuella många av Almqvists dikter fortsätter vara, i en som råkar handla om våra dagars flyktingströmmar. Det här är nummer 54 av Almqvistiana, som Almqvistsällskapet ger ut två gånger per år.

Åsexuell, Louise Halvardsson, Poesiwerken

  

Är det här årets knasigaste bok? Louise Halvardssons Åsexuell liknar vid första – sorry – åsyn ett havererat avsnitt av South Park: hon flyttar till ån Assman [sic!] i Tranemo, och inleder ett sexuellt förhållande med vattendraget. Frågor på det?

Jo, jag har några frågor. Visst är jag bekant med dendrofili (att älska träd, can you blame them?), likväl som att det för några år sedan var populärt bland kvinnor att gifta sig med ett stycke från Berlinmuren. Sådant kan göras begripligt, och i det här fallet har alltså Halvardsson skrivit en oblyg, sensuell och sexuell hyllning till sin älskade å. Och nog har storleken betydelse: ”Du är 21 kilometer / hur bred du är varierar / Fuck alla kukmätare / ni kan inte mäta er.”

Halvardsson är punkpoet och performancekonstnär. Visst går det att se hela förälskelsen som ett konstprojekt, likt det hon ägnade sig åt genom att sitta fyrtio dagar på en bänk i Berlin. När jag har läst hennes tidigare ojämna böcker har det funnits något oförlöst i skrivandet, något som hon nu tar igen med råge. För det här är det mest övertygande jag har läst av henne, och många av dikterna – även om de i ärlighetens namn är för många – är riktigt bra.

Inte heller finns det väl anledning att tvivla på hennes kärlek, även om hon lite väl lättvindigt överger Assman för en flytt till Göteborg. Lite hjälper det att hälla några droppar i en burk att ta fram, även om hon slarvigt nog glömde bort att diska ur burken, så hon får finna sig i att det ljuvliga blir uppblandat med grön currypasta. Men det är också ett av flera exempel på avväpnande humor. Kanske det krävs ett visst mått av humor för att bli så totalt uppslukad av en å, för här är det med hennes egna ord ”kärlek vid första åsynen”. Hon är svartsjuk och kåt, så som alla är i en begynnande kärleksrelation (”jag kommer utan skam”).

De olika sektionerna i boken leker med å-bokstaven i orden ”återstoden”, ”åsynen”, ”åtrån”, ”årsverket”, ”åverkan”, ”åtskiljandet”, ”ångern”, ”återfallet”, ”åsexuell”. Det öppnar för flera finurliga och fyndiga dikter, samt en del lättviktiga ordvitsar. Men bland det lättviktiga förs samtidigt intressanta och väsentliga diskussioner om relationer och vilka egenskaper en partner ska äga. Nog finns det en viss frustration hos diktjaget när hon önskar att ån kunde vara lite mer pratsam, något som kvinnor i heterosexuella relationer verkar eftersöka. Men här är det förstås mer en het än en hetero relation, med ett visst queert läckage, om uttrycket tillåts.

I den mån det liknar något är det kanske de två erotiska undersökningarna Helena Österlund skrev för några år sedan, Min sårbara kropp och den som för den här aktuella boken har en så passande titel, Att spegla sig i någon annans vatten. Det här var kriminellt missförstådda böcker som gjorde många generade, mest för att de saknade motstycke. På ett sätt går Halvardsson ännu längre, men ändå inte tillräckligt långt, även om det finns riktigt starka enskildheter när alla förbehåll släpps fria:

Trär av mig hämningarna

på soffan, skruvar av locket

särar låren, tippar en

        D

        R

        O

        P

        P

        E

av dig i min skåra.

Vad jag saknar är en mer utförlig diskussion om samtycke, som ju också gäller andra varianter av den ekosexualitet som diktjaget ingår i. Vad känner träden för människor som onanerar på eller över dem? Hade Berlinmuren något val än att ingå i äktenskapet? Och är Assman verkligen så medgörlig som diktjaget låter förmoda? Här finns förvisso en samverkan, där ån slickar och – ja, ni kan föreställa er resten. Men tycker ån verkligen det är ok om du kissar i den? (Skulle inte jag tycka!)

Men ja, med tanke på konkurrensen är det inte svårt att förstå varför ett diktande jag söker sig till en å: ”Du ger villkorslöst / är alltid våt & ståndaktig”. Halvardsson är förstås frivillig ”punkpoet”, och då kan man räkna med två saker: att Patti Smith citeras (ja, ”Pissing in a River”) och et-tecknet (”&”) används flitigt. Men det här är framför allt en mer enhetlig bok än jag har tidigare läst av poeten Halvardsson, och det går att fördra en viss monotoni när boken saknar alla inslag av det spekulativa. Det är helt ogarderade dikter den här gången, och det är befriande.

On Close Reading, John Guillory, The University Press of Chicago

Vad är närläsning? Liksom många andra analysmodeller för text har det upplevt sina konjunktioner – ibland varit på allas läppar, ibland något som hamnat i pedagogikens skamvrå – men efter att under tidigt 2000-tal ansetts vara passé finns det mycket som tyder på att det är ett verktyg som håller på att komma tillbaka. Så stämmer det med mina iakttagelser från workshops över världen för gymnasiets IB-program, där litteraturlärare anser att det är en oslagbar metod för att förstå och tillägna sig litterära texter.

Men vad är då närläsning? Edward Said har en vacker mening i en essä om Erich Auerbach: ”single phrases […] contain a whole library of meaning”. John Guillory, professor vid New Yorks universitet, kom i fjol ut med en behändig bok med den föredömliga titeln On Close Reading. (Jag önskar att jag kom ihåg hur boken kom i min ägo – förmodligen närläste jag någon essä för slarvigt …) Ingen har kanske varit i närheten av att ringa in begreppet, men Guillory anser att den som teknik är mer deskriptiv än normativ. Med stöd hos I.A. Richards – den brittiske kritikern som för cirka hundra år sedan var tidigt ute med att tillämpa något som skulle kunna kallas närläsning – menar han att det är ett hantverk, fullt jämförbart med matematik, matlagning och skomakeri.

Det är alltså mer en praktik än en teori: ”If close reading has been marginal in literary theory, it has been central to practice.” Guillory har också stöd i William Empsons magistrala studie Seven Types of Ambiguity från 1930. Då och då har ju närläsningen stött på motstånd, av sådana som Susan Sontag (Against Interpretation) – ej nämnd i boken – och Peter J. Rabinowitz. Här finns också en mildare form av kritik hos den inom skolväsendet omåttligt populära Rita Felski med hennes teori om postkritisk läsning. På 80-talet var uppfattningen att närläsningen isolerade texten från dess historiska och kulturella kontext. Men det är en snäv syn, för alla system kan ju missbrukas, och intrycket kvarstår ändå att det har varit en användbar modell för läsare i åtminstone de senaste hundra åren.

Men en kritiker behöver många verktyg i sin verktygslåda, och närläsning kan inte ersätta behovet av ytterligare metoder. Den läsare som nöjer sig med en enda ma[r]xim eller teori står sig slätt inför den mångfald som litteraturen uppvisar. Kort sagt behöver en läsare vara flexibel, och möta varje text på dess egna villkor. Flannery O’Connor hävdade i en av sina essäer att ingen egentligen kan förstå en litterär text: författaren befinner sig för nära, och läsaren för långt ifrån. Ett ideal är förstås att befinna sig mittemellan dessa positioner.

Guillory föreslår som alternativ ”öppen läsning”, som en kompromiss mellan nära läsning och en mer distanserad – för i grunden behövs ju också distansen, för att upptäcka textens samband med tendenser i tiden. Ingen skicklig läsare tjänar på att låsa fast sig vid rigida modeller: ”close reading does not guarantee validity in interpretation; rather, it opens interpretation to inspection and contestation by other readers.”

Guillory har valt otyget en flitigt annoterad framställning som (s)väller över boksidan, och han har på typiskt amerikanskt vis inte svårt för att ta till stororden när han ska försvara närläsningen mot dess fiender: ”Close reading […] is a puzzling anachronism, a contradiction, even a scandal.” En sak som han gör bra är att höja läsningens rykte (beklagligt nog använder Skolverket begreppet ”analys” bara hälften så många gånger som de använder begreppet ”förståelse” i sina betygskriterier för gymnasiet). För Guillory är läsningen mer än en färdighet – den är en konstform, bortom avkodning och förståelse. Här använder han begreppet ”attention” – uppmärksamhet, utan att ge Simone Weil cred som upphovsperson, utan anger psykologen William James (bror till Henry) som den mer auktoritära källan.

Nu kan man fråga sig hur närläsningen ska stå sig i dessa tider av hybridförlag och egentutgivning där det finns en författare bakom varje buske i landet. Vem ska ha tid att läsa dessa böcker med närläsningens noggrannhet? Titta inte på mig – jag är upptagen med annat. Det är svårt att inte hålla med Guillory när han lite försynt menar att många utgivna böcker saknar egenskaper som gör den värdig närläsning. Betrakta för all del hur en litterär kanon bildas: högst en författare från varje generation tillåts vara kvar. Och I.A. Richards ord kvarstår: ”All respectable poetry invites close reading”.

Och vad gör vi ens med ljudböckerna, som Guillory inte nämner med ett ord? Där existerar näppeligen något som kunde kallas ”närlyssning”. Snarare skryter användare om hur de lyssnar i dubbel eller trippel hastighet för att hinna lyssna (?) på så många böcker som möjligt, något T.S. Eliot på ett kanske anakronistiskt sätt kommenterade som ”Distracted from distraction by distraction”. Närläsningen blir då en motsats till lyssnandets förströddhet och disträ avkoppling, för den som läser noggrant behöver vara aktiv.

Till boken hör en kommenterad litteraturlista som John Newstok, professor vid Rhodes college i Memphis, ansvarar för. Där får vi se frekvensen av ordet ”close reading” i Google Scholar: 1950-talet: 1; 1960-talet: 14; 1970-talet: 16; 1980-talet: 42; 1990-talet: 119; 2000-talet: 282; 2010-talet: 978. Han visar också hur begreppet sträcker sig långt bakåt i historien – ibland ända till antikens dagar – men också att en ansenlig mängd titlar i ämnet utgetts under 2000-talet. För svensk del kanske ett skifte skedde åren kring 1968, när universiteten ersatte kursen Litteraturhistoria (med poetik) och därefter kallade det Litteraturvetenskap. Faran infinner sig när vi slår oss till ro och endast upprepar gamla sanningar av ren bekvämlighet, för tidigare generationer hade ofta lika mycket fel som de hade rätt.

Det har funnits god anledning för mig att upptäcka närläsningens förtjänster på gymnasiets lektioner i svenska, föga förvånande i synnerhet vid läsning av poesi. Men det är tidskrävande, och eleverna behöver rusta sig med tålamod. Tidsåtgången får motiveras av vilka pedagogiska vinster som arbetet skänker. Kanske det också nu är mer nödvändigt än någonsin tidigare med en eftersatt uppmärksamhet, fake news och tiktok-förenklingar, att ägna sig åt den typ av källkritik som uppmuntras av närläsningen.