Fyra, Diana Despotovski, Nirstedt/Litteratur

  

Bokstäverna glider in i varandra där de står på omslaget till Diana Despotovskis debut. Versalt skrivna i diskret hudfärg framför ett böljande fält av något mörkare hudfärg och vattenblått. FYRA. Så heter den.

Dikterna är oftast uppställda som quatrainer (fyrradiga strofer), och det hudfärgade speglas i dikternas uppehållande vid det kroppsliga. Det är till det yttre påseendet en ganska typisk dikt, som svenska poeter har begagnat sedan åtminstone tidigt 90-tal. Då hette poeterna Eva Ribich, Åsa Maria Kraft och Eva Kristina Olsson. Det går att hitta spår av den tidiga Ann Jäderlund i den här poetiken: ordknapp, fragmentarisk, spatiöst utlagd på boksidan, och med upprepningen som högsta prio. Som läsare får jag ibland impulsen att citera Hamlets ord på frågan vad han för stunden läser: ”Ord, ord, ord”.

Då kan det hos Desotovski se ut så här, en ganska typisk fyrrading:

innan lår sedan glaset, rullande

grågröna marker mjuka, fånga

prisma

dröjande vatten stilla,        rörande

Fast hon låter fragmentet samverka med det berättande. När hon skriver ”en kropp kan vikas fyra gånger” känns det som att det är Hannibal Lecter som har skrivit den här boken. Med andra ord: här finns utöver en viss känsla för det makabra en stor omsorg om de små men avgörande detaljerna. I en dikt nämns rorschach, och det är kanske en kliché, men nog kan en viss typ av poesi uppfattas som ett rorschachtest, alltså bläckplumpar som det går att läsa in lite vad som helst i. Då kan tolkningarna spreta.

Problemet med den typen av poesi är att den kan uppfattas som vag, garderad, osäker. Det är inte alltid jag blir helt övertygad av vad Despotovski håller på med, när hon låter ord glida omärkbart eller ibland övertydligt in i likhet, eller kanske lik-het. Jag är inte helt enig med Lejla Catos läsning av Fyra, när hon i Expressen menar att den skildrar självskada. Hennes rorscach-läsning är annorlunda än min.

Med stilfulla allitterationer tar oss Despotovski alldeles oavsett nära något som pågår i detta nu, något som sker mot någons kropp: ”hjärtats hölje, händelse: minimering / i millimeter eftergivlig”. Så skriver hon i den kanske mest oroväckande delen, som går under rubriken ”Händelse”, parerad i fyra avsnitt. Så skriver hon också: ”texten är kroppen”, och det blir en nästan för övertydlig läsanvisning: boken vi läser är kroppen, och vice versa. Det hudfärgade omslaget styrker denna tolkning.

Det stilfulla fortsätter i ett experimenterande med formen, oftast inom ramen för fyrtalet, i något som både påminner om manisk OCD och frigörelse, med spärrningar, kursiveringar, versaler, förminskat typsnitt och frikostigare användning av skiljetecken, som ett tankstreck som mer liknar bindestrecket. I några av dikterna finns ekon av något sällsamt lyckligt: ”kysslyckan smakar sött, rymmer inte kittlande insekter utan huvudsak.” De många referenserna till vatten, den röda färgen och mjukheten ger dikterna en stabil ryggrad, för att behålla kroppsligheten.

Att något har gått förlorat går att ana i några av ordsammanställningarna, som ibland pekar ut det som enligt Proust alltid var förlorat – alltså, Paradisen. Jag kan uppskatta hur Despotovski vägrar gå läsaren till mötes – jag har bråkat med den här boken, varit oense med somt och funnit somt underbart, kanske just för att det är en poesi som inte stryker medhårs och i stället vägrar inordna sig i någon bekant diskurs. Att skriva så här är ett vågspel. Ibland kan jag höra mitt egna pärlande skratt, och ibland mina besvikna suckar.

Autor chap IV, Paula Gaard, Harald Gaski, Mikaela Blomqvist, Elliot Lundegård, Lars Bukdahl, Autor

  

Hur ser tillståndet ut och villkoren för litteraturkritik i våra nordiska grannländer? Det undersöks i den senaste av förlaget Autors serie med chapböcker, alltså små häften, levererade i en liten ask. De tidigare boxarna har handlat om poetik, översättning och förläggarverksamhet. I den här fjärde delen representeras kritikskrået av fem kritiker: två svenskar, en färöisk, en dansk och en norsk.

Från färöiskt håll skriver Paula Gaard, en essä som finns på originalspråk och översatt till danska: ”At sige for første gang det, som allerede er sagt”. Hon inleder med ett citat av poeten Lív Maria Róadóttir Jæger: ”hvordan kunne ord / tages bogstaveligt / i en verden der ikke lod sig beskrive?” Det låter som en rimlig fråga, även om det inte är helt lätt att skönja ett svar. Gaard använder den svenska kritikern Anna Fohlin Mattsson som exempel, när hon gör en inkännande läsning av den färöiska poeten Róadóttir Jæger.

Gaard anropar Northrop Frye och Michel Foucault – lätt hänt! – och önskar att det mänskliga får ta mer plats i litteraturanmälningarna. Villkoren för skönlitteratur på Färöarna är förstås inte gynnsamma, påminner Gaard oss om, och om vi i Sverige stundtals klagar på en för liten litteraturscen där alla känner alla och man recenserar varandras böcker blir det förstås ännu mer så i ett land med endast lite drygt 50 000 invånare, och där endast ett hundratal böcker på det egna språket ges ut varje år.

Harald Gaskis essä ”Den indirekte kritikkens subtilitet” har översatts till nordsamiska av Britt Rajala (jag läste den på norska). Han påminner om hur ung den samiska litteraturen är, att det var först på 1970-talet som utgivningen tog fart. Länge var den en muntlig kultur, något som förstås måste beaktas när den ska läsas och bedömas. Värderingen av skriftkultur är som bekant högre än den muntliga kulturen, och det kanske inte går att göra något åt det? Däremot är det viktigt att upprätthålla den kritiska diskussionen, i vilken form den än tar, och den traditionella recensionen utmanas av exempelvis bokcirklarna, vars betydelse för att de kritiska samtalen hålls kvar nog inte kan överskattas.

Från svenskt håll kommer två essäer. Mikaela Blomqvist – som hunnit byta efternamn till Pejkovic sedan häftet trycktes – skriver i essän ”Kritikern som drömmare” om kritikern som gör skada, det vill säga sårar författaren med sin kritik. Men hur skört får en författares ego vara? Hon hämtar idéer från Oscar Wildes berömda essä om kritikern som konstnär, och i sin referenstäta men korta essä hinner hon också anropa Borges, T.S. Eliot, W.H. Auden, Molière, Roland Barthes och kanske någon till som jag har glömt. Synen på kritiken som en högre konstform skriver jag gärna under på, även om jag är jävig.

Och Elliot Lundegård utför i sin längre essä ”När tiden går i uppfyllelse” en fotnotens praktik, där han låter fotnoten ta plats och skapa en medveten knagglig läsväg. Han citerar den briljanta finlandssvenska kritikern Tatjana Brandt, och jag önskar att jag kunde ge henne större utrymme (kanske i en fotnot?). Hon menar att en kritiker måste ställa sig frågan om det lästa har gjort att hon har vuxit intellektuellt och känslomässigt, och ställer man sig frågan vet man nästan alltid svaret.

Dagskritiken, som Lundegård kritiserar, måste upprätta utrymme åt den typen av texter, där kritikern tillåts ställa sig själv frågor som dessa. Han diskuterar också den gamla fördomen att den som misslyckas med att bli författare blir kritiker, men mer intressant är resonemanget om konsten som en motståndshandling mot konsumtionen och kapitalismen. Visst, böcker är också varor på en marknad, men först om vi tillskriver dem det värdet upphör de att vara värdefulla: ”nedprioriterandet av konst och kritik […] tycks bygga på ett förakt för människor och deras förmåga att ha transcendenta konstupplevelser.”

Den danska kritikernestorn Lars Bukdahls essä ”Kritik er en føljeton” går vilt fram, och hinner med ett par rantar och ett manifest. Han inleder: ”Jeg respekterer ikke en kritiker, der ikke dør med støvlerne, de blækinsmurte, ninjasporepåskruede sherifstøvler, på, eller skriver, som om hun eller hen planlægger at gøre det.” Kort sagt ska en kritiker skriva till ”det obittra slutet” (det bästa beröm jag har fått fick jag an en kritikerkollega som sa att jag inte har blivit bitter av mitt skrivande på bernur).

Bukdahl svingar vilt, och träffar rätt säkert i sina iakttagelser om danska följetonger. Han jämför Charles Dickens publiceringssituation med Twin Peaks, och varför inte? Framför allt gestaltar han det lustfyllda i att skriva litteraturkritik, och det är väl en diskussion jag kan sakna i de många svenska debatterna om kritikens kriser och dess framtida öde. Han betonar det gränsöverskridande som sker i mötet med konst, oavsett när det händer.

Vad är litteraturkritikens uppgift? Förr handlade det till stor del om att vara smakdomare. Nu verkar kultursidorna åtminstone i Sverige ha reducerats till interna diskussioner med och om de få utvalda, som har en byline i någon annan tidning. Bevismaterial: bokmässans offentliga dagböcker, där först en handfull poeter och kritiker skrev om sina bekanta, följt av en evighetslång debatt där somliga pekade på att det var fel och somliga pekade på att det var rätt. (Sanningen: någonstans mittemellan!)

Är det rimligt att önska att nivån höjdes ett litet snäpp? Turligt nog finns då insatser som den här lådan med chapböcker, som tillåter en att tänka andra tankar. Risken med en konsensus – att alla hyllar en Nobelpristagare eller en Augustprisvinnare – är förstås att kulturen stagnerar. En kritiker kan också vara den som påpekar att somliga kejsare och kejsarinnor är nakna …

Orden som ekar genom livet. Texter ur ett författarskap, Jamaica Kincaid, översättning Niclas Nilsson, Gun-Britt Sundström, Andreas Vesterlund, Birgitta Wallin, Tranan

  

Nä, inte heller i år gick Nobelpriset i litteratur till Jamaica Kincaid, en av bettingbolagens favoriter. Å andra sidan är det ett författarskap som inte är i skriande behov av priser för att läsare ska hitta fram till böckerna. Min gissning är att åtskilliga av de drygt hundra tusen besökarna på årets bokmässa tog med sig den bok av henne som i dag har recensionsdatum, artikelsamlingen Orden som ekar genom livet.

Lejonparten av novellerna, krönikorna och essäerna har hämtats från samlingen Putting Myself Together, som kom på engelska i fjol, och den äldsta texten är från 1978, och de nyaste från 2020. Då blir det här den elfte boken av Kincaid på svenska, och inte mindre än fyra olika översättare har anlitats, något som ibland får stilnivån att skilja sig mellan de olika texterna. Ändå är jag evigt tacksam över översättargärningarna, även om jag har svårt att förstå varför inte böckerna om Nancy Drew kallas Kitty-böckerna, för inte ens jag – som förbjöds läsa böcker med röd rygg som barn – missade hur de lanserades i Sverige.

Det är något hos vissa författare som slår an något i mig när jag läser. Jamaica Kincaid är en sådan, och den som inte har upptäckt detta kan förstås inleda sin bekantskap med den här urvalsvolymen. Men jag skulle också rekommendera den korta essän En liten plats, som på ett föredömligt sätt visar varför romanerna måste skrivas med sådan utsökt balans mellan vrede och återhållsamhet; hon har en välfungerande etisk och estetisk kompass när hon skriver fram sitt rasande temperament.

Här finns ett förhållande till England och det engelska som pendlar mellan det såriga och det hatiska. I ”Om att se England för första gången” ger hon prov på den absurda situationen i att som skolelev undervisas om saker hon inte kan relatera till: ”Att föreställningen om något och dess verklighet ofta är två fundamentalt olika saker är något som ingen någonsin kommer ihåg; så när de möts och upptäcker att de inte är kompatibla, då dör den svagare av de två, föreställningen eller verkligheten.”

I den eponyma romanen Lucy, ett av hennes mästerverk, var protagonisten ursinnig över att lära sig en dikt om påskliljor utantill (ja, den av Wordsworth), utan att någonsin ha sett en påsklilja. Nu odlar hon tusentals påskliljor, i hopp att äntligen förstå Wordsworths rader: ”Minst tio tusen bars i trans / av vinden kring i yster dans”. Hon skildrar den postkoloniala erfarenheten utan pardon. I ”En gång öbo, nu upptäcktsresande” skriver hon: ”Brittiska imperiet hade nått sitt välförtjänta slut i slutet av 40-talet men det hade ingen brytt sig om att berätta för oss.”

Också till föräldrarna är relationen problematisk. Som tonåring sticker hon till New York för att slå sig fram som student, fotograf, men snart också som skribent. Men det är inte USA hon reser till, utan det mytiska ”Amerika”. Det blir ett skrivande som innebär ständiga försök att leva med och förhandla med sin vrede som konstnärlig drivkraft. Och just drivkraften kan fungera inspirerande: så här kan man också leva, engagerat och med en vilja till och tro på att det går att förändra sina omständigheter och sina villkor. Så har hon förblivit en piggt engagerad student.

Det blir en brokig samling texter, som inrymmer många olika skikt av författaren Kincaid, men där kanske inte allt är lika spännande att upptäcka. Här finns ändå en absurt rolig biografi över en klänning (som någon kan känna igen från Novellix), likväl som ett förord till Defoes roman Robinson Crusoe, som består av ett brev till protagonisten: ”Käre Mr Crusoe, / Stanna hemma är ni snäll. […] Stanna hemma och ordna upp saker och ting; er själ, en egendom ni sätter stort värde på, kommer att må bra av det.” Och av de amerikanska presidenterna finner hon endast två som inte varit rasister: den andre, John Adams, samt Barack Hussein Obamna.

När hon säger att böckerna har räddat livet på henne förstår jag precis vad hon menar. Jag läser hennes bok i Värnamo där jag gjorde ett kort besök på biblioteket och blev överväldigad över bokbeståndet och fann mig själv säga till mitt sällskap att det var tack vare bibliotek som detta som jag överlevde min ungdom. Det var där jag upptäckte att jag inte var ensam och att det inte var något konstigt med att känna sig konstig, vad man än lägger in i det ordet.

Att skriva kan också fungera så här: att avreagera sig. Det hon är mest rädd för är också att hon ska upphöra att vara arg. Någon sådan risk föreligger inte vad jag kan bedöma av den här boken – lyckligtvis. Hon skriver bitskt och roligt, och då kan jag för all del fördra att det blir brokigt med blandningen mellan skönlitterära texter som samsas med essäerna.

Yellow, Aris Fioretos, Norstedts

  

Den mångförslagne Aris Fioretos nya eponyma roman Yellow handlar om en ung tjej, döpt efter de tre gula revärerna på sin träningsoverall. Hon är afghansk flykting, kan se in i framtiden, och tillbringar en sommar i Berlin i pandemins slutfas. Kampen handlar om att rädda livhanken. Hennes kumpaner Aref och Firooz är inte längre till någon hjälp, skingrade för vinden som de blivit. Yellow är ensam – och tvingas lita på sina egna resurser.

I korta kapitel, med rubriker som är lika hjälpsamma som vilseledande, följer vi Yellows febrigt nerviga överlevnadsstrategier. Den som är på flykt kanske måste vara rustad med ett övernaturligt sinne för att överleva, eller som det konstateras att hon ”lärt sig den hårda vägen att avsked var en färskvara.” Villospår och ledtrådar blandas när vi ges tillträde till hennes desperata försök att undkomma upptäckt. Fioretos skriver med sedvanlig känsla för detaljernas värde.

Det är både stramt intellektuellt och febrigt känsligt. Kanske det är så här kaotiskt en flyktings levnadsöde måste skildras. Metaforerna hopas, och en läsare behöver uppfinna en ny slags läsart. Det är garanterat den mest intensiva svenska prosa du kan läsa i år, och det är sannerligen spretigt med alla metafiktiva drag, likväl som filosofiska utläggningar och en politik vars hjärta har brustit och gått bort sig. Fioretos har andra stilideal än den gängse svenska författaren – ideal som vi för enkelhetens skull kan kalla ”mindre provinsiella”. (Hade jag varit Flaubert hade jag kursiverat mindre provinsiella, men som Hjalmar Söderberg skulle ha sagt – jag är nu ingen Flaubert ...)

Jag är verkligen ledsen om jag inte kan göra den här boken rättvisa. Yellow kutar på tillvarons ytspänning som skräddaren på insjöns vatten. Och hur ska initialerna A och F förstås om inte speglingar av författaren: Aref/Aris och Firooz/Fioretos? Hos den här författaren är tillfälligheter sällan slumpartade eller godtyckliga. I sin bästa roman – Mary – skrev han helt sonika in sig själv på en gravsten på den ö där den stackars Mary tillfångatogs. Och nog är Yellow en slags syster till Mary, och ett lika starkt kvinnoporträtt.

Begreppet denaturering har stor betydelse för romanen. Det betyder väl i korthet att ett ämne fördärvas och blir otjänligt; hos proteiner och DNA kan det ske en sådan förvanskning. Hos Ekelöf blev ”denaturerad prosa” hans bild för ambitionen att ”krossa bokstävlarna”, det vill säga en sammankoppling av bokstäver och djävlar. Det är en lämplig beskrivning av en roman som hela tiden ändrar skepnad, lite som det snillrika omslaget illustrerar med ett fotografi av motorolja upplöst i vatten. Fioretos är kort sagt skickligt på att koppla samman företeelser och hitta oanade samband mellan dem, när han tar oss till naturvetenskapens dunklaste vrår med hjälp av alfahelix, betaflak och mitokondrier.

Fioretos tar också ansvar för sin berättelse. Ja, den är mörk, men ljus saknas inte, eller med Emilia Fogelklous vackra formel: ”Ljus finns ändå”. Fioretos tar oss igenom det mörka i vår samtid. Yellows stress sätter sig i texten, får den att bli rastlös, orolig, jäktad. Och där saknas inte samhällskritik, i några reflektioner över vad en flykting tillåts uttrycka, där toleransen är villkorad: ”Folk var beredda att hjälpa, men endast om nykomna lät bli att ställa krav. De ville ha gott samvete och ändå slippa förändring.”

På ett yttre plan liknar premissen Zara Uzun Kjellners förra roman, Radio Yerevan, som också den hade Berlin som spelplats och skildrade försvunna – uppslukade – människor. Den var också smått kaotisk, och kanske det är så enkelt att dessa böcker är nödd och tvungna att vara det. Yellow blir ”Kaosflickan”, hon som likt Hamlet tvingas utstå ”the slings and arrows of outrageous fortune”. Strävan mot förbättrade livsvillkor är inte svår att förlika sig med, men Fioretos visar hur beroende ens framgång är av den egna insatsen, och det finns möjligen ett stillsamt budskap här som befinner sig på tvärs mot tidsandan. För får vi inte lära oss att om vi stöter problem är det omvärlden som ska anpassa sig efter våra behov och krav? Så kombinerar Fioretos disciplinerna som alltför många vill hålla som motsatser, alltså skönlitteratur som antingen gestaltar samhällsfrågor eller som är språkinriktade. Här får du båda kakbitarna.

Jag ska inte heller säga att allt är omedelbart begripligt i denna ambitiösa roman, bara att jag faller pladask för den, efter att ha utsatts för dess dragningskraft. Det är ett starkt porträtt av Yellow, av hur minnena sköljer över henne. För den jagade ges ingen respit, ingen vila. Vän och fiende byter gärna plats med varandra. Det är fascinerande att följa hur Fioretos tänjer på romanens förutsättningar, och jag ska inte förneka att det stundtals är en utmaning att läsa den här romanen.

Å andra sidan finns det gott om romaner med lägre ställda krav på en läsare, romaner som har lärt sig vilka hundvisslingar en lagom kräsen läsekrets åstundar (ledtråd: de som vill ha en”snackis”). Det är inget dåligt tecken för svensk samtidslitteratur att vi denna höst kunnat läsa romaner som denna eller Maxim Grigorievs Adrian, för att ta två exempel på romaner som utmanar. Som Fioretos själv påpekade i sin bok om Vladimir Nabokov från häromåret, benämnde exilryssen tre krav på en god författare: förmågan att berätta en historia, förmågan att lära ut något, samt förmågan att förtrolla. Fioretos lever minsann upp till dessa tre krav.

Barnsäng, Marit Kapla, Norstedts

  

”En konstnär jag hörde prata om sitt arbete beskrev väven som mänsklighetens första arkitektur. Man flätar ihop material man har omkring sig och bygger ett skydd mot väder och vind. Ett skydd för det man vill bevara.”

Så skriver Marit Kapla i sin nya bok Barnsäng. Det är en fruktansvärd bok: en thriller, en dokumentär, en bok om liv och död. Jag har läst den med krampaktigt hållna händer, och glömt bort att andas. Det är Kapla själv som liknar sin förlossning vid en thriller. Hon har tagit det material hon har omkring sig, gått tillbaka till graviditeten och födseln av ett tvillingpar 2002, och vad som gick fel. Så boken är dels intervjuer med läkare och barnmorskor från 25 år sedan, och rapporter från nutid, där hon i efterhand synar händelseförloppet.

Kapla är konstnär. Hon är tveklöst också en författare, och man kunde fråga sig: vad är en författare? Kanske det enkla svaret lyder: en orolig själ. Jag skulle vilja tillägga: en nyfiken människa. När jag tillbringade några dagar på Mårbacka litteraturfestival i somras märkte jag hur Kapla diskret tog plats som åhörare i många av de andra författarsamtalen. Det hör inte till vanligheterna: många författare är nog trötta inför eller efter sina egna framträdanden, men hon var alltid på plats, och jag har nog aldrig mött en lika hängivet nyfiken och intensivt lyssnande författare sedan jag satt bredvid Pia Tafdrup på poesifestivalen i Nässjö för – tja, nästan 25 år sedan.

Det här är nu hennes tredje kartläggning, efter böckerna Osebol från 2019 och Kärlek på svenska från 2022. Det är en vansklig balansgång att göra sig till stoffet för ett dokumentärt skrivande, men jag kan inte tycka annat än att det är oavbrutet intressant, just för att hon skildrar en erfarenhet som jag visserligen saknar – förutom att jag befunnit mig på sidlinjen som blivande pappa två gånger, men ärligt talat är man i det sammanhanget inte mycket mer än en statist – men som 80% av svenska kvinnor har: erfarenheten av en förlossning.

I Kaplas fall rör det sig om duplex, alltså tvillingar. Graviditeten skildras, med noggrant redovisade kontroller. Det tillstår komplikationer vid förlossningen. Tvilling 1 går det bra med, men tvilling 2 har svårt att andas. Kunde saker ha gjorts bättre? frågar sig Kapla i nutid, och den frågan hänger i luften även när hon intervjuar läkare i efterhand. Svaret lyder, som alltid väl, att det kunde ha skötts bättre. Då, i början av 2000-talet, var vaginal förlossning det som eftersträvades till nästan vilket pris som helst.

Men, som det konstateras i boken: ”Det går inte att förstå döden. / Det går inte att förstå livet heller.” Hur långt gången tekniken och vetenskapen än är går det inte att helt riskminimera en förlossning. I Sverige dog för ungefär 200 år sedan 800 blivande mammor på 100 000 födslar. Saker kan gå fel, och det här kanske man pratar för lite om fortfarande?

Så här är det: Marit Kapla skriver märkliga böcker – det är inget märkligt med det. Hon skriver också utomordentligt viktiga böcker. Jag kan bara hoppas att just den här boken får många manliga läsare, för liksom Johanna Frids debutroman Nora eller Brinn Oslo brinn nog upplyste många män om endometrios kan man här lära sig nödvändiga fakta om skulderdystoci (att barnets axlar fastnar i kvinnans bäcken efter att huvudet kommit ut), amniotomi (att ta hål på fosterhinnorna) och katastrofsectio (akut kejsarsnitt).

Jag vill tro mig själv vara nyfiken och vetgirig. Här stillas något av denna vetgirighet, även om en del frågor kvarstår. Det finns en del influencers som filmar sin egen förlossning, jag vet – de får sina fiskar varma av barnmorskorna här, men i annat ärende (vurmen för kejsarsnitt). Kaplas bok är hur man än vrider på frågan mer utlämnande än något jag tagit del av avseende förlossningsarbetet, det som Kate Bush kallade ”This Woman’s Work”. En av läkarna liknar det med att bestiga ett berg. Inte Kebnekaise, som hon bestigit två gånger – utan Mount Everest.

Not Forever, Mats Jonsson, Galago

  

I fjol kom en nyutgåva av Mats Jonssons serieklassiker Hey Princess, och vid omläsningen upptäckte han att det fanns en lucka i kronologin, från juli till oktober 1998. Därav denna sequel, eller kanske mer extramaterial: Not Forever. Tiden får utvisa om även den ska komma i nyutgåva till något jubileum, och det i så fall blir en tredje bok. Ska även den döpas efter en Popsicle-låt? ”Lär ju!” svarar Jonsson själv lite lagom uppgivet, och föreslår Undulate.

Här handlar det om kortvariga relationer med olika kvinnor. Det är distansrelationer innan begreppet ens existerade, med tågresor norrut där tristessen lindras av läsning av Den högsta kasten. Den råa jargongen hör till de saker jag inte vill ha tillbaka, liksom musiken. Det blir många nittiotalsreferenser, liksom i Hey Princess. Musiken läggs mest av band som inte går att lyssna på nu – och knappt då ens – som Manic Street Preachers, Morrissey, Verve, Cypress Hill, Sonic Youth (jo, jag vet att de är ”coola”, men när ska man lyssna på den?). Det blir också onödigt och övertydligt när ett möte med ”Olle” behöver förtydligas med ett ”Ljungström” under bilden, som om någon behövde sådana pekpinnar.

Nu kan Jonsson också tillåta sig mindre hänsyn, och därför blir det en offentlig uthängning av skandalen på Forum och Katarina Frostensons man, som beskrivs vara ”ett svin mot kvinnor”, något som knappast kunde stå i en serie från slutet av 1900-talet. Det är mycket som framställs i eftertankens kranka blekhet. I seriens dåtid debuterar Jonsson med albumet Unga norrlänningar, vars omslag pryds av ett foto eftersom förlaget tycker att han ritar så fult – en tradition som bevaras med det här albumet. Och har förlaget fel? Jag har alltid uppfattat Jonssons tecknarstil som klumpig och monoton. 

I Unga samer fungerade det bättre, för då fanns det en viktigare story att förmedla. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger huvudpersonen Mats misslyckas med sina relationer. Den här typen av självironi fungerar för all del i kortare format – säg, en stand up-rutin (som helst inte ska överstiga två minuter). Den loser-mentalitet som odlas och frodas har liksom musiksmaken ett kort bäst före-datum. Även alla tända inomhuscigaretter har jag svårt att sakna.

Ändå ska jag inte förneka att det finns ett värde i att för några ögonblick bli nostalgisk, och det har säkert varit välgörande för Jonsson att åtgärda den lucka som sensommar- och höstmånaderna 1998 har utgjort. Han har bra sinne för detaljer. Huvudpersonen Mats skildras med en distans som verkar på gott och ont. När han målar om ett rum med en av kvinnorna konfronteras hans kvinnosyn och masochistiska självbild: ”Du förnedrar dig själv för kärleken om och om igen, och sen gör du serier om det så folk kan skratta åt dig.”

Lockelsen med autofiktion är väl att ”äga narrativet”, som det hette på 10-talet. Epilogen är dock mörk, när han ett par år senare, 2002 närmare bestämt (då Hey Princess kom ut), möter en av kvinnorna, som avfärdar honom inför sin kompis med att han var ”Ingen. Bara ett spöke från 90-talet”.

Jag blev själaglad av Anne Carsons Nobelpris

  

Eftersom det i år är den nya ständige sekreteraren Ingrid Carlbergs första gång som presentatör av Nobelpriset tänkte jag att Akademien ville undvika alltför stora kontroverser. Bort med Houellebecq alltså – och fram med favoriten, den kanadensiska mångsysslaren Anne Carson: poet, professor i antikens litteratur, dramatiker, kritiker, översättare. Få kan ifrågasätta detta val. Själv blev jag själaglad. 

Hon har varit tippad sedan den svenska utgivningen inleddes med Röd självbiografi från 2009, i Mara Lees suveräna översättning. Den som till äventyrs inte redan har stiftat bekantskap med Carson kan med fördel läsa hennes senaste bok, Fel Norma, som i Lars-Håkan Svenssons översättning utkommer just i dag. Det är en provkarta på hennes skrivande: essäer, självbiografiska fragment, dikter, lekfullt anakronistiska möten mellan berättarjaget och Joseph Conrad i en hiss, och mycket mer. 

Ill. Niklas Elmehed © Nobel Prize

Jag har länge följt Carson, och haft behållning av inte endast de böcker som hon själv skrivit, där ett av mästerverken är essäsamlingen Eros den bitterljuva. Hon har skrivit utförligt om främst Sapfo, Marcel Proust och Virginia Woolf, som hon ständigt ingår i en kreativ dialog med. Hon har också översatt till engelska Sapfos alla fragment, under den – ja, bitterljuva – titeln If not, winter, för det var ju Sapfo som kom på ordsammansättningen ”bitterljuv”. Här vill jag också passa på att lyfta fram hennes översättningar av de antika tragedierna. De är moderna, fräcka, underbara.

Där finns också en lekfull bearbetning av Sofokles Antigone, som i Carsons version heter Antigonick, där hon uppfinner en extra karaktär, Nick, som verkar i uttrycket ”in the Nick of time”, och därifrån kan påverka händelseförloppet i en låt säga mer feministisk riktning. Bara den som tar antiken på allvar kan tillåta sig att skämta så frikostigt med den.

Det som gör Carson så speciell som författare är att hon skriver intelligent men aldrig avskräckande. Hennes utläggningar lämnar alltid utrymme för invändningar – och på samma sätt som hon går i dialog med sina föregångare sker ett likartat utbyte mellan henne och mig som läsare. Det är litteratur man lär sig saker av, men man lär sig på ett omedvetet sätt. Hennes lärdom smittar, genom att den förmedlas med så gott humör och med så lätt anslag. Genom att hon leker så friskt med litteraturhistorien blir man inspirerad att själv tänka djärvare och vackrare tankar. 

Allt är dock inte på lek. Till hennes mästerverk hör en ännu oöversatt bok, den besynnerliga genreöverskridande Nox från 2010, och som utgörs av sorgeanteckningar från hennes brors död (”Nox” betyder ”natt” på latin). Boken ligger i en låda, där sidorna hänger ihop som i ett dragspel, och där finns inklistrade lappar, dikter, översättningar, huller om buller, som om sorgen slitit itu all struktur. 

Det är en vacker, men svåröversättlig bok. Det finns tio titlar översatta till svenska, och jag kan göra det lätt för mig och anbefalla alla. Den som vill doppa sin stortå i det hav som Carsons skrivande innebär – testa tempen, så att säga – vill kanske inleda med Kort sagt från 2017, också den översatt av Mara Lee. Liksom Fel Norma består den av korta texter i skilda ämnen. 

Du har det aldrig tråkigt i Carsons sällskap. Hon föreläser eller docerar aldrig – återigen något som endast den som vilar tryggt i sin kunskap kan kosta på sig. Mångsidigheten i hennes skrivande är svår att infånga i en kort kommentar, och jag kan bara hoppas att ännu fler unnar sig ynnesten att läsa den här spännande, humoristiska och intelligenta författaren. 

Det är med viss lättnad jag skriver dessa rader. Akademien har på senare tid inte gjort sig känd som goda läsare av poesi, men Carson är tveklöst en poet med potential att tillhöra klassikerna i framtiden. Det hade varit en försummelse i paritet med att missa att ge det till Rainer Maria Rilke, Paul Celan och Inger Christensen, om den här chansen att belöna en av poesins mest betydelsefulla röster hade förbigåtts. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2026)

Vi bygger en ny värld, Elise Karlsson, Natur & Kultur

  

Vilka två komponenter är de viktigaste för den författare med ärendet att skriva historiska romaner? Jag skulle säga: att det blir ett autentiskt tidsdokument, och att människoskildringen är fullödig.

I Elise Karlssons ”Rinkebysviten” följer vi några familjer från 80-talet och framåt. Tredje boken, Vi bygger en ny värld, handlar om 90-talet. Alltså: om Rederiet och Twin Peaks, ZTV, Eva och Efva, Fucking Åmål, Vattenfestivalen och Kickersbrudar. Med andra ord har Karlsson lyckats återskapa tidsandan. Men blir det mer än nostalgi? Och i så fall, vad består nostalgin av?

För 90-talet innebar också Bert och Ians clownfasoner i partiet Ny Demokrati. Det innebar John Hron, Gerard Gbeyo och Peter Karlsson, som alla tre mördades samma år, 1995. Och han som fick namnet ”Lasermannen” som sköt elva personer. Alla dessa dåd hade rasistiska eller nynazistiska motiv. Så 90-talet var också en mörk tid, där protestsången ”We shall overcome” blev ofrivilligt omtalad när dåvarande kulturministern Birgit Friggebo på ett möte i just Rinkeby förgäves bad de församlade att sjunga den tillsammans.

Persongalleriet är bekant från de tidigare böckerna. Här följer vi Esme och Leyla som går från mellanstadiebarn till unga vuxna. De bildar en häxcirkel för att komma åt misshagliga klasskompisar i skolan. Christian som i förra romanen följde sin pappa till Borås, är här en aspirerande filmregissör som vill dokumentera vardagen i Rinkeby. Johnny arbetar på olika sätt för att göra världen bättre för andra, utan att unna sig själv några förbättringar alls.

Mycket handlar om drömmar om en bättre värld. Det som förenar de många huvudpersonerna – uppräkningen i förra stycket var bara en handfull av dem – är upptäckarglädjen och tron att en förändring är möjlig. Under tiden monteras många av samhällets skyddsnät ned, allra tydligast illustrerat av Kai som jobbar på Soc och där möter individer som på olika sätt saknar förutsättningar att klara sig själva.

Det är nog ingen vågad gissning att Karlsson till dels inspirerats av Per Anders Fogelströms romansvit ”Stad”, som också den hade fem delar – här finns den representerad som en av de böcker Kai har läst. Fogelströms serie avslutades med året 1968, och påpassligt nog inleddes Karlssons serie på 1970-talet.

Det är imponerande hur Karlsson har lyckats undvika två fällor för den historiska romanen: att bli ensidigt nostalgisk och att falla för frestelsen att bli övertydlig och didaktisk. Här har vi att göra med en romanförfattare som litar på läsaren. Även om det låter som en kliché vill jag hävda att hon har hjärtat på rätta stället – det vill säga, att hon skriver utan att exploatera och utan att i onödan bli sentimental.

För 90-talet var på ett sätt en optimistisk tid. Det gick fortfarande att tro på framtiden. Men här visas också att cynismen håller på att lära sig krypa och gå, alltså den cynism som gjort sig salongsfähig och som vi lever under nu. Jag både ser fram emot och bävar för vad Elise Karlsson, med sin sällsynt skarpslipade blick på samhället, ska skriva när ”Rinkebysviten” tar oss närmare vår egen tid med de återstående två böckerna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2026)

Fel Norma, Anne Carson, översättning Lars-Håkan Svensson, Ellerströms

  

Mycket kan sägas om Anne Carson, och även om mycket har sagts verkar det alltid finnas nya saker att säga om denna outtömliga källa till häpnad, begeistring, förtrollning. En ny bok av henne är en begivenhet, och alltid ett tillfälle att inspireras och att lära sig nya saker, allra mest vad angår att se på världen med ny blick. Hon är, för att fatta sig kort: poet, professor i antikens litteratur, översättare, kritiker. Men alla dessa olika verksamheter smälter samman i hennes skrivande.

Fel Norma kom ut på engelska för drygt två år sedan, och jag läste den då och blev – som nästan alltid – mäkta imponerad. Nu finns den översatt till svenska av Lars-Håkan Svensson, lagom till det påpassliga datum som för litteraturnördar går under beteckningen ”en av de första torsdagarna i oktober”.

Vad kan sägas om hennes skrivande? Det är lärt, lustfyllt och lekfullt. Få författare blir jag på lika bra humör av att läsa. Virginia Woolf är en sådan författare, Clarice Lispector likaså. Titeln Fel Norma kan få en att tro att Carson syftar på Norma Jean Baker, hon som till dels var huvudperson i pjäsen Carson skrev 2019, Norma Jean Baker of Troy (som också finns på svenska). Fel Norma, låter oss texten säga: det syftar på Norma Desmond, huvudperson i filmen Sunset Boulevard (mästerverk!), spelad av Gloria Swanson.

Men titeln anspelar också på att de olika texterna saknar direkt samband – essäer, självbiografier, dikter, eller till och med något som kan påminna om Sandro Key Åbergs ”Prator”, för den som minns dem från sin gymnasietid i forntiden? I Carsons tappning: ”1 ibland är kärleken en röra / 2 men en pålitlig röra”. Så blir det en samling texter i olika ämnen, som förenas av sitt anslag som är både lärdomsrikt och frivolt. Här finns också inklistrade lappar i faksimil, som lämnas oöversatta.

Annars är Svenssons översättning mestadels följsam och lyhörd, även om en rimmad dikt får ta stryk i sin svenska version:

Jag vill inte påstå att du är lättlurad.

Men betänk vad vi fick lära oss i skolan:

vi lär när vi lider.

Nu är det din tur.

Jämför originalets smidiga rörelse:

I don’t want to say you’re a fool.

But recall what they told us at school:

by suffering we learn.

Now it’s your turn.

För enkelhetens skull kunde sägas att Carson ägnar sig åt experimentellt skrivande. Kanske det här är en idealisk bok att börja med för den som varit nyfiken på den här författaren utan att komma till skott, som den hemska klyschan lyder. Det här är en slags provkarta över vad hon förmår. Och vad hon förmår är åtskilligt, utan att jag egentligen känner någon anledning att bli duperad eller imponerad eller vad det nu är meningen man ska bli inför en dylik demonstration av kunskap. Det finns så många infallsvinklar att välja mellan.

Så är det här en bok om snö, om björnar, om hundar, om rävar, om Rilke, om tid, om drömmar, om Eric Rohmers filmer, om favoriterna Marcel Proust, Virginia Woolf och Sapfo. Men också om hennes far, och om Bonnie och Clyde. Carsons hjärna går på högvarv med blixtrande associationsbanor. Hon skriver med en nyfikenhet som smittar när hon hittar sina mångahanda fynd i litteraturen och i livet. Så här kan hon exempelvis inleda ett stycke: ”En gång stod jag och väntade på hissen i huset där jag bor när Joseph Conrad promenerade ut ur den.” I original är det tjugo stycken som inleds med ordet ”Once”, medan svenskan ibland får ge vika. Originalets absurda lakonismer på 21 ord är inte heller helt lätta att överföra till den tungrodda svenskans 27 ord för att säga samma sak. Carson: ”Once I began wondering about history, I couldn’t escape the feeling that we only call it history when things go wrong.” Svensson: ”En gång när jag började fundera över historien, kunde jag inte befria mig från känslan att vi bara använder ordet historia när saker och ting går fel.” (Men borde det inte bli: "När jag väl började fundera ..."?)

Carson skriver undervisande utan att det blir didaktiskt eller docerande. Hon visar med anslående enkelhet all glädje som lärdomen rymmer. Hennes sätt att knyta fiktion till essän och vice versa kan absolut jämföras med Borges arbeten, som ställvis kan skänka liknande euforiska läsögonblick. Här finns anakronismer som tillåter Sokrates att babbla om Bob Dylan och Iggy Pop. Det är ett skrivande som vidgar ens vyer, där hon hittar en egen form av struktur och organiseringsprincip. Hon visar att en författare är en uppfinnare – och en lögnare: ”Minnet är romanförfattare, det mättar sina data med sina egna toxiner.”

Jag nämnde tidigare Woolf och Lispector, och jag tvekar inte att placera Carson i den exklusiva skaran författare som räcker en livstid för den kräsnaste av läsare. Hur noggrant jag än läser och hur ofta jag än omläser dessa böcker finns det alltid nya mirakel att upptäcka. Det är en ofattbar gåva att få vistas i en värld där sådant finns. Carson går in i en dialog med sina föregångare, i nivå med dem – hon är aldrig vördnadsfull i onödan. Det är respektfullt ändå. Och roligt: ”Att flirta ligger inte för mig men vem skulle ägna sig åt vetenskap om den inte var erotisk.”

Och så lär man sig att tänka. Jag delar inte alltid Harold Blooms estetiska omdömen, men i någon mån kan jag erkänna med honom att stor litteratur gör vår egen värld större, rikare och mer intelligent. Carson är en författare som lär mig att känna mig själv bättre: ”Alla imiterar vi folk som kan reglerna”, som hon säger, något som nästan indirekt tangerar Blooms tanke om ”the anxiety of influence”, men att vi också behöver överskrida dessa regler för att utvecklas och hitta det som är originellt i oss. Kunskap handlar ju om att imitera, härma och apa efter.

Efter att ha följt några av den senaste tidens inskränkta inhemska kultursidesdebatter är det uppfriskande att läsa den här boken av Carson. Hon visar med Nabokovs exempel att vi ”gogoliseras” av att läsa Gogol, och börjar se överrockar även när temperaturen talar emot det. Och nog ”carsonifieras” världen när vi läser hennes levandegörande av sitt material, oavsett om hon skriver om Sapfo eller film noir. Så väcks också ens egna bildningsengagemang.

Inkokt ruda, Klas Östergren, Polaris

  

Det sägs att Klas Östergren debuterade på 1970-talet, och att denne på senare år allt mer högproduktive författare i höst ger ut en roman och en samling artiklar samlade från sju decennier (efter att ha grävt fram en studentuppsats från 1960-talet). Tillåt mig tvivla: jag inbillar mig att det här är en författare som debuterade på 1700-talet.

Bevismaterial 1A: höstens roman Inkokt ruda, som är en moralistisk satir av just 1700-talssnitt. Kvick, elegant, sofistikerad – och mycket underhållande. Kellgren – en man med omvittnad humor – hade nickat instämmande. Här duggar litterära referenser tätt, såsom att Beatrice direkt kopplas till Dante och hans Inferno, samt att T.S. Eliot figurerar som ett slags hologram.

Det är en roman som visar att också en bagatell kan vara djupsinnig. På sjöar och dammar lever fisken ruda, som håller till i bottnens dy, där den omvandlar slaggprodukterna i sig till alkohol. Den går att äta, men lär smaka gyttja. Det är en ruda som Beatrice bjuder sin separerade make William på en kväll i en lägenhet någonstans i Stockholm. Till hemmet hör också roboten Robin, som Beatrice testkör. Han manglar hennes lakan och dukar – och så har de sex med hans ”finjusterade” penis …

Men jag tänker också på Grönköpings Veckoblads famösa ”Gossen Ruda”, som blivit samlingsnamnet för den envetne provokatören. Robin har getts denna roll i detta ovanliga triangeldrama. När Beatrice kommer hem med smältande snöflingor i sin klädsel kommenterar Robin: ”Din kappa gråter”. Förklaringen är att han är tränad på poesi. Men ett av problemen med robotar och de artificiella pojk- och flickvännerna – fråga Runar – är att de bara säger vad du vill höra, inte vad du behöver höra.

Så är Robin också inlåst i sina algoritmer, och tolkar allt bokstavligt (så som somliga – eller de flesta – människor gör). Sånt är roligt, förstås – en stund, eller några gånger. William anländer, svartsjuk på roboten som han helst vill släcka. Det dricks, och dramatiken stegras. På så sätt misstänker jag att Östergren egentligen velat skriva en teaterpjäs, men kompromissat och låtit replikerna dominera och låta alla beskrivningar likna scenanvisningar. Romanen består också av tre akter.

Det här är en skojfrisk roman, som går att läsa ungefär lika snabbt som jag antar att den skrevs, underhållande för stunden, med ordvändningar som nog roar läsare med faiblesse för 1700-talets stilideal. Men Östergrens undersökning av artificiell intelligens når näppeligen lika långt som exempelvis Kazuo Ishiguros Klara och solen eller Jeanette Wintersons Frankissstein.