Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

19 maj 2022

Masochisten, Katja Perat, översättning Ann-Sofie Öman, Rámus

Redan första meningen i Katja Perats roman Masochisten berövar huvudpersonen hennes agens. Det är en värdshusvärd som kommenterar Nadas far, den beryktade Leopold von Sacher-Masoch, vars namn evigt är förknippat med masochism. Nada – eller Nadežda (”hopp”) som Leopold kallar henne – berättar för värden om sitt liv, ett liv som i hög grad kretsar kring fadern, och hon reduceras till enbart dotter.

 

Slovenska Katja Perat finns representerad på svenska med diktsamlingen De bästa har fallit, som jag minns som något valpig och otillräcklig. Masochisten är hennes debutroman, och den utspelar sig mestadels i Wien. Nada är gift med Maximilian, skaffar sig älskaren Jakob, och lever ett liv med ödesdigra konsekvenser. Pappan hittar henne i de ukrainska skogarna – så vitt jag kan bedöma är Nada en fiktiv figur. Hon får en dotter som dör vid förlossningen. Älskaren utmanas på duell av maken. Och när trauman infinner sig utlöses en stumhet, en afoni.

 


Denna stumhet kompletterar dövheten hos det omgivande samhället. Som kvinna är det ingen som lyssnar på Nada. Jo, undantag finns. Han heter Sigmund Freud, och han lyssnar desto mer under de terapisessioner som Nada utstår med honom. Men mest verkar han prata själv – i Perats satiriska tappning finns det något skälmaktigt över honom, en gynnare som växlar mellan empati och cynism. Perat låter Nada utmana hans inbilskhet, hans behov att ständigt ha rätt och aldrig bemöta andras uppfattning om den strider mot hans egen.   

 

Och Nada är intelligent, analytisk och klarsynt. Det var en hämsko att vara en kvinna med huvudet på skaft under denna tid, så klart. Nada umgås med intellektuella och konstnärer, men det är inte kändisfixeringen i sig som är målet, trots att målaren Klimt och poeten Rilke flimrar förbi, liksom en cameo av James Joyce. Hon träffar Rilke vid slottet i Duino, och det är läsningen av hans roman Malte Laurids Brigge som inspirerar henne att skriva ned sina memoarer. Det blir ett vackert utfall, eftersom Perat har en förmåga att gestalta och iscensätta verkligheten, och beskriva kurtis mellan människor som både avskyr och älskar varandra på ett fullt trovärdigt sätt. Det är det strukturella förtrycket som är måltavlan, och frihets- och jämlikhetssträvan är romanens centrum.

 

Tidsepoken är öppet misogyn, och kvinnohatet är internaliserat hos kvinnorna. Detta självhat är också format av romaner som förstärker bilden av kvinnor som nippertippor och våp. Romaner skrivna av män, bör tilläggas. Nada försöker skapa ett korrelat till det dominerande narrativet, och dubbelmoralen blir bryskt avpolletterad. Här handlar det för män om att separera sexualiteten; prostituerade tillåts vara kåta, medan ens hustru förväntas sakna sexuella känslor. Männen menar att det endast finns två kvinnor: de man ligger med, och de man älskar. Kärleken tvingas bli separerad från sexualiteten.  

 

Det betyder inte att det saknas plattityder och att en och annan banal tanke slipper igenom. Till exempel finns en utläggning om läsning som verklighetsflykt (really?). Vi får också veta att överklassens problem består i att de har för mycket tid att förfoga över, något som låter som en lärobok för lågstadiet. Freuds prat kryddas med klichéer från filmtrailers: ”Människan kan fly till världens ände om hon så vill […] men hon kan inte fly från sig själv.” Perat har ett sinne för detaljer som ibland går överstyr, och dröjer vid övertydliga detaljer. Satiren innebär en svår balansgång, då det är en genre som uppmuntrar överdriften, men lätt slår över i en svartvit världsbild. Det finns också upprepningar här, och väl många dialoger som snärjs i artighet och långa deklarationer.     

 

Masochisten är ändå en bra roman, med sina brister. Perat har gett Nada ett avmätt, desillusionerat tonfall som passar utmärkt med den fond som tidsepoken – åren kring 1900 – utgör. Det är en underdrift att hävda att fin de siècle-perioden var estetikens höjdpunkt. Detta märks i hur vackert den här boken är formgiven, med stiliga vinjetter signerade Thomas Alm. Jag önskar att lika mycket omsorg hade ägnats åt korrekturläsning, då det är några störande språkfel på sina ställen (borttappade bokstäver, dubblering av ”du” när det ska stå ”det”).

 

Perat skriver sirligt och stämningsmättat, och kanske det är så enkelt att hon har ett temperament som lämpar sig bättre för prosa än för poesi. Åtminstone har jag mer behållning av hennes roman än av diktsamlingen, och rekommenderar obetingat att läsa denna mörkt skimrande berättelse. 

De andras land, Leïla Slimani, översättning Maria Björkman, Natur & Kultur

Vi var många som fängslades av Leïla Slimanis smarta thriller Vaggvisa när den kom på svenska för några år sedan. Med sin nya roman De andras land skapar hon en annan typ av spänning. Perioden är strax efter andra världskriget. Mathilde är en nittonårig fransk kvinna som precis gift sig med marockanske Amine, som stridit i den franska armén. Han för med sig henne till en liten plätt utanför Meknès. Rätt snart förstår hon att det inte ska bli någon dans på rosor, den nya tillvaron i främmande land.

 

Slimani inleder med denna roman en trilogi som med släktkrönikan som mönster i bred form ska teckna den egna familjehistorien. Här är fokuset främst på Mathilde och dottern Aïcha, som troligen övertar stafettpinnen i volym två, vilket kronologiskt bäddar för att del tre handlar om författarens alter ego (hon är född 1981). Metoden liknar Susanna Alakoskis planerade svit om fyra böcker om den egna släktens historia under 1900-talet.

 


Medan Slimani arbetade med små medel och förtätning i Vaggvisa har hon här förlitat sig på det mer vidsträckta och omfattande. Det innebär att en del referat måste redovisas. Som motto har hon lånat några ord från Faulkners roman Ljus i augusti om konflikten mellan blod och arv och de motstridiga känslor de ger upphov till. Det blir också en påminnelse om att Faulkner är en betydligt mer aktuell författare på andra ställen än i Sverige, som beklagligt nog inte har brytt sig nämnvärt om honom den här sidan millennieskiftet.

 

Mathilde blir helt utlämnad åt de villkor som gäller i sin nya omgivning, i Marocko. Hennes invändningar faller inte i god jord; Amine avslutar varje tillstymmelse till försynt kritik med ett resolut ”Här är det så.” Och det dröjer inte länge innan han tröttnar på hennes känsloutbrott och tårar. Här är kvinnoförtrycket så starkt att hon en gång börjar tro att sminket uppfanns för att dölja kvinnors blåmärken efter männens slag. Det är en plats där onda andar styr, och ondare medmänniskor, där svek, falskhet och skvaller härskar. Umbärandena noteras omsorgsfullt utifrån ett igenkännbart mönster. Och uppsåtet är gott – något som inte alls alltid borgar för god litteratur.  

 

Slimani är bra på vissa saker, och mindre bra på andra. Det som fungerar allra bäst är förmågan att detaljerat gestalta känslouttryck. Till exempel avunden, som manifesteras i Aïchas elakartade beundran för klasskamraten Blanche och Mathildes fientliga fascination för svägerskan Selma. Här dröjer Slimani njutningsfullt vid aversionen redan för barnet Selma: ”Hennes hud, i en kopparfärgad nyans, såg bara än mjukare ut, än lenare. Hennes stora mandelformade ögon liknade ögonen på en svart panter som fransyskan hade beundrat på zoo i Paris förr i världen. Ingen, tänkte kvinnan på tåget, har sådana ögon.”

 

Sämre är det med närheten till platsen, som mest består av pliktskyldiga redogörelser för smutsen, dofterna, värmen. Stilistiskt är det här en roman som trampar vatten lite för ofta. Slimani kunde gott ha hushållat med alla gånger hon finner det nödvändigt att inskärpa Mathildes ambivalens. Porträttet av Amine är överlag onyanserat, när han avbildas som godtrogen hustyrann som utnyttjas av de med mer skinn på näsan – men så ser också världen ut, och jag är inte beredd att ge mig in i en diskussion om nödvändigheten av cynism för att inte hamna med skägget i brevlådan. Slimani är brutal i sin människosyn, och hennes roman tjänar på denna osentimentala blick på världen.

 

För det är en roman som bygger på personporträtten, inte bara främst utan nästan uteslutande de kvinnliga – där finns också en fördjupning av bifigurer, som den åtråvärda Selma och hennes väg in mot vuxenvärlden. När hon väl tar sig in under Amines skinn och ska skildra från hans perspektiv tillför det inget av betydelse. Det som också tecknas är i stället kampen för självständighet i Marocko, som försiggår parallellt med Mathildes stagnerade egna kamp för egen frihet. Sorgligt nog skapas känslomässiga och intellektuella avstånd till Aïcha, när hon når framgång i skolan. Och Mathildes senare behov av självbedrägeri görs begripligt.

 

Med vissa brister intakta är det ändå en tämligen lovande upptakt, för den som roas av den breda berättarform som Slimani gett sin historia. Det kan nog gnällas på att den är för konventionellt berättad, och ganska förutsägbar. Det har lite att göra med berättarkurvan, som i för hög grad tecknar kontrakt med anpassningar och kompromisser, som delvis har med genren att göra. Men det hade varit kul om hon hade förhållit sig mindre dogmatiskt inställd till släktkrönikans begränsningar. Med andra ord: jag hade gärna sett en roman som hade influerats något av Faulkners nyckfulla och originella stilideal. 

18 maj 2022

Bildningsboxen, Anekdot/Norstedts

De bästa idéerna är oftast de enklaste. Eftersom jag är för rastlös för att lyssna på poddar tar jag med glädje emot andra initiativ, såsom boken. Bildningspodden har jag förstås hört talas om. Den huserar på Anekdot, som låtit Norstedts samverka för att presentera fem korta essäer tryckta i häften, samlade i en ask som fyndigt döpts till Bildningsboxen. Åtminstone tre av essäerna har gått att läsa digitalt på Anekdot. Essäerna är ett bra tillfälle att bilda sig. Ämnena är vidsträckta, som sig bör: från månens historia, via Mary Wollstonecraft, djurrättsfrågor, kokainet, till aktie-SM 1979.

 

Anna Blennow skriver i sin essä Månmätning en månens kulturhistoria. Månen är cirka 4,5 miljarder år gammal, och var ursprungligen en del av jorden. Nu rör den sig bort från oss, med en hastighet av 4 cm per år. Det är den typen av kunskap som bidrar till att göra månen ännu mer poetisk. Blennow citerar bland andra Sapfo och Stagnelius – en annan månpoet är Bruno K. Öijer, och kanske kunde hon ha återgett hans stämningsmättade bild som återger den förlorade traditionen att niga för nymånen, eftersom hon nämner att hon lärde sig den vanan av sin farmor.

 


I hennes essä förenas magi och vetenskap, och hon redogör för månens etymologi. Därav det mätbara, att vi använder ordet ”månad” har med månen att göra ursprungligen. Det sägs också att det inte finns evidens för att fullmånen gör oss mer galna eller sömnlösa, något jag vill bestrida, då nätterna kring fullmånen ofelbart stjäl flera timmar av min sömn.

 

För några år sedan utkom på Thales en fin biografi: Mary Wollstonecraft, feminismen och frihetens förutsättningar. Den var skriven av Lena Halldenius, som till den här boxen har skrivit Mary Wollstonecraft och friheten. Den utgår från samma resa till Skandinavien som var föremål för Katarina Bjärvalls pinfärska bok. Halldenius skriver om den äventyrliga kvinnan som på slutet av 1700-talet var så rebellisk och modig, men också vidsynt och förutseende. När Halldenius jämför hennes bild av världen som skådeplatser anges Shakespeare som förebild, men man kunde lika gärna säga att hon förutsäger Jean Baudrillards teori om hur tillvaron är beroende av simulacra, olika iscensättningar, där kvinnlighet är en av dem. Hon skrev också om något som liknar embryot till internaliserat kvinnohat.  

 

Som kvinna tvekade hon inte att resa ensam, och helst uppsökte hon farofyllda platser. Till exempel Frankrike, där hon knappt hann anlända förrän det befann sig i krig med hemlandet England. Grundprincipen var att vara mitt i händelsernas centrum för att kunna återge det som sker på ett tillförlitligt sätt. Inte heller skrev hon för att läxa upp oliktänkande eller den som begått felsteg: hon är toleransens filosof, medveten om vad som begås för att den handlande varit nödd och tvungen.

 

Karl Johan Ekelund är föremål för Karin Dirkes essä Hästslaktaren. Han var tidningsman och poet – samt hästslaktare. På mitten av 1800-talet skedde djurslakt centralt i städerna, eftersom man saknade kylmöjligheter. I stället för att låta hästarna slita ont som dragdjur så länge att de stupade på sin post kunde de slaktas och bli människoföda. Det skulle vara en kvickare, effektivare och skonsammare död. Ekelunds förslag tog sikte på att göra sig kvitt tabut mot att äta hästkött. Tyvärr skulle det i förlängningen leda till industriell och allt mer mekaniserad slakt, som i vår tid inte direkt skonar djurens väg mot döden.

 

Dirke spårar djurens rätt-rörelserna till denna brytpunkt i mitten av och slutet av 1800-talet. Att det sker strax innan kvinnorörelsens igångsättning är ingen tillfällighet: Fredrika Bremer intresserade sig för Ekelund och hans arbete för att underlätta för djuren. Kvinnor delade något väsentligt med djuren – en underordnad ställning.

 

Droger äger en kittling, och Daniel Bergs essä handlar om Freud och kokainet. Det är en bekant historia, hur Freud på 1880-talet upptäcker kokainets egenskaper som gör honom mer ohämmad i sociala sammanhang – samt att det stärker hans libido. Men Berg ägnar sig mer åt att skildra hur droger har fungerat i kulturella sammanhang sedan dess. Freuds idé underlättade för honom att bli normal, vilket är en slags ironi då hans psykoanalys i så hög grad bygger på att ingen är normal, att ångest är ett normaltillstånd.

 

Att kemiska droger – narkotika – fortfarande lyfts fram som ett hälsosammare alternativ till alkohol (”ööööh, du slipper bli bakfull ju!”) är inget nytt. Parallellt med drogernas så kallade segertåg fungerade nykterhetsrörelserna, som drogs mot att förskjuta måttlighetsidealet mot ett avhållsamhetens hegemoni. Paradoxalt nog bidrog det till kokainets dominans, att det ändå sågs som hälsosammare än just alkohol. Och så utmynnar det i Oxycontin, Prozac och andr SSRI-preparat.

 

Sist ut är David Larsson Heidenblads essä Aktie-SM 1979 – det vill säga, det är den jag läser sist, hur nu det kommer sig. Den väcker olustiga associationer till min gymnasietid när 80-talets portföljbärande grabbar av identiskt snitt lusläste text-tv på rasterna för att bevaka aktiekurserna. Det hölls alltså ett SM i aktier 1979, precis innan 80-talets nyliberalism och individualism skulle sjösättas. Margaret Thatcher valdes som premiärminister i England några månader senare, och Ronald Reagan blev president i USA året därpå, och hur det gick sedan, det vet vi nu.

 

Syftet var att popularisera aktieköp, men det var också ett tillfälle för Sparbanken (sedermera Swedbank) att göra sig mer attraktiv för affärskunder. Sedan följde strax löntagarfonderna som en följd av den folkrörelse som aktieinnehav skulle bli. Själva tävlingen blev först ett fiasko, då det uppdagades att det skedde vissa oegentligheter – liksom, vem kunde ha anat det? Det var ändå en oskyldigare tid, 1979.

 

Ja, dessa fem essäer läses väl helst av dem som är för rastlösa för att orka lyssna på poddarna. Det är olika ämnen, och på frågan om man blir bildad måste jag nog tillstå ett tydligt ”jovars”. Det är underhållande, men främst ger det ju mersmak, en vilja att lära sig mer. Och det kan man förstås få på annat håll. Det här är en god introduktion.

17 maj 2022

Extas i folkhemmet. Sveriges psykedeliska historia, Leonidas Aretakis, Natur & Kultur

Nej, jag är inget större fan av droger. Det är inte bara själva användandet jag vänder mig emot, utan också propagandan, alla dessa berättelser om hur sinnesutvidgande och spännande och mysigt och sensationellt och – tja, extatiskt det är. Jag betackar mig. Mina blygsamma försök att använda droger har också bara lett till failure, så jag är av bland annat den anledningen också partisk.

 

Extasen får andra stå för. Och Extas i folkhemmet lyder titeln på Leonidas Aretakis bok om hur droger – främst LSD och annan psykedelika – har förekommit i Sverige. Historiskt, med rötter bak till Linnés kategoriseringar på 1700-talet, men med stark betoning på efterkrigstiden. På samma förlag utgavs en nyutgåva av Aldous Huxleys pionjärverk En port till andra världen, som skildrade experiment med meskalin. Denna bok kan anklagas för mycket – bland annat för hela Jim Morrisons karriär som sångare i The Doors. Om nu droger är så bra för skapandet: varför är Morrison då en så dålig poet?

 


Men Aertakis bok handlar om svenska förhållanden. Han är nog mest känd som skribent i DN, och har här gjort ett grundligt jobb för att visa folkhemmets pendling kring inställningen till droger. Det är en anekdottyngd framställning, med många namn som flimrar förbi. Många av dem är bekanta, utifrån en populärkulturell kontext – det vill säga, jazzmusiker, poeter och konstnärer. I dessa kretsar har ju drogliberala värderingar varit populära. Gemensamt är att de som är villiga att testa nog skulle definiera sig som ”sökare” i någon mening.

 

Men även samhället i stort har stundtals hyst en drogliberal hållning. Parallellt med denna har då kriget mot droger förts, med minst sagt måttliga framgångar. Här har Aretakis skrivit ett reportage som växlar intervjuer med många pratminus med insprängda essäer, i en berättelse om självmedicinering, kurresor, festivaler med tveksamma agendor, där naivitet och cynism går hand i hand.

 

I synnerhet 60-talet var en frodig miljö för naiviteten. Det var så mycket som hände, kan tyckas nu i efterhand. Det var experiment som utfördes inom så många områden: inom konstens! Inom politikens! Inom hedonismens! Allt efteråt ter sig en smula ljummet, vid en jämförelse. Var inte 60-talet det senast lyckliga årtiondet? Det skulle följas av 70-talets terrrorismdåd, 80-talets yuppie-kapitalism, 90-talets allmänna och ironiska håglöshet, och 2000-talet ska vi väl mest tala tyst om, med nya terrordåd präglade av fundamentalism och apokalyptiska klimatförändringar. 

 

I Aretakis redogörelse slår sig vetenskapsmän ihop med intellektuella för att utforska drogernas användningsområden. Mycket känns igen, allt ifrån historiens många exempel på att vi använt droger för smärtlindring och nu börjat forska på MDMA för att lindra PTSD-symtom, och även i arbetet för att bygga ut nya hjärnceller. Problemet är att forskningen är så dyr, och kanske också att resultaten kan bli motsägelsefulla. Ja, drogerna ger önskad effekt i det kortare perspektivet, men i ett längre perspektiv skapar de andra problem. Dessutom lockar användandet fram förträngda och önskade minnen och impulser, och vi vet inte alltid hur vi ska hantera dem. Ibland är glömskan en välsignelse.

 

Men om detta nämner Aretakis inte mycket. Han är ganska upptagen med att skriva neutralt om dåtiden, och göra lite reklam för nutiden, och några egna trippar. Dessa redogörelser lyckas inte omvända mig. Men jag läser gärna om historiska försök, när Linnés lärjungar stack till Sydamerika för att införskaffa erfarenheter inom området. Opium har en lång historia som krigsdrog, att det gavs till soldater strax innan de skulle ge sig ut på slagfälten. Liknande försök gjordes så klart i Vietnamkriget, och vem vet vilka droger de ryska soldaterna behöver trycka i sig för att uthärda sina erfarenheter i Ukraina för tillfället.

 

I Sverige var synen på droger till en början välvillig, bland annat eftersom brännvinet hade ersatt ölet som favoritdryck hos gemena man. Det dracks i hiskeliga mängder, och därav ordet ”sup”, som kommer av att man slevade i sig spriten som soppa. Allra helst den hembrända. Som brasklapp kan tilläggas att den svenska restriktiva drogpolitiken har föranlett stigman som skördat fler dödsoffer än i andra länder. Senare, på 60-talet, sökte man snus i Amazonas, i Karolinska Institutets regi, där man nyttjade kådan från muskotträd. Många namn blir det, och man förundras över hur många som har överlevt och är kvar i livet. Månne det har att göra med att det egna bruket hejdades rätt snart, eller att det överhuvudtaget varit så att man nöjer sig med ett teoretiskt intresse för drogerna? Detta antyds, och då klarnar det. Spoilervarning till unga läsare: Blondies låt ”Die Young, Stay Pretty” handlar om droganvändare.

 

Jag förlorar mig i konstnären Gudrun Åhlberg, som jag googlar fram några fenomenala kollagebilder av från perioden efter det hedonistiska 60-talet. Men seriöst: snacket om att droger frigör är ju bara snömos. Kontentan hos alla anekdoter är identisk: nu blir vi höga, och världen får andra färger och andra dimensioner. Jaha? Statistiskt har nog drogerna hindrat fler konstnärliga karriärer än de har bistått succéer. För varje rehabiliterad junkie finns det en galen diamant som skiner allt svagare. Dessutom verkar det vara fler män än kvinnor som utför drogexperiment i konstens namn, något som är – hm – värt att tänka på.

 

Den ”personliga utveckling” som anges vara slutmålet blir bara ännu en sofistikerad verklighetsflykt. Det som är frigörande blir i längden förgörande, och förlåt om jag låter som en moraltant här, och jag vill inte förneka nyttan att låta frasen ”i medicinskt syfte” bli något annat än en eufemism för frivillig och egoistisk eskapism. Visst har sjukvården, även i Sverige, fått upp ögonen för exempelvis cannabis läkande egenskaper. Men det finns anledning att dröja vid Aretakis försiktiga reservationer också. Droger må förena, men de splittrar också. Och slutligen, den som nöjer sig med en enda anledning att hålla sig undan drogerna, får veta att det var LSD som fick Alexander Bard att ”börja skriva filosofi”.

16 maj 2022

Belarus: Fresker, Barys Pjatrovitj, översättning Dmitri Plax, Rámus

I går bestämde Socialdemokraterna att Sverige ska lämna in en ansökan om medlemskap i Nato. Jag kan inte komma ifrån att det är en dålig idé, om nu ambitionen är att behålla en fredlig värld. Det borde ligga i vårt intresse att undvika krig, inte att till varje pris bistå i den kärnvapenbestyckade våldsupptrappning som Nato innebär. Världen består inte enbart av ett nu, som i så hög grad är beroende av en enskild aktörs intressen (Putin).

 

Ett land som däremot i hög grad består av ett nu är Belarus efter det olagliga valet 2020. Poeten Barys Pjatrovitj skriver om ett nu som det värsta av allt, och samtidigt det enda som finns att tillgå:

 

det förflutna har ett förflutet

framtiden har en framtid

 

du har gårdagen

men jag vet inte om det finns en morgondag

 

så är det var dag,

så är det sedan redan många år:

 

så tröttsamt att leva i ett land

där bara idag finns kvar

 


Han har reagerat med en diktsamling, Belarus: Fresker, som samlar intryck från dessa händelser. De är skrivna 2020-2021, och titelns fresker anspelar på väggmålningar som utförs i en sittning, där färgen inte tillåts torka mellan varven (från italienskans affresco, som betyder ”på färsk mur”). Det är ögonblicksbilder av dokumentär art, och som sådana gärna blir kan man anklaga dikterna för att bli förenklade eller svartvita. Ja, än sen? Flykten valde oss, lyder några ord från Stig Dagerman – värda att citera för alla som talar om volymer och inskränkningar – och man kan lika gärna säga att ämnet krig valde Barys Pjatrovitj.

 

Han skriver om ockupationens konsekvenser, om våldets följder på befolkningen. Han är avstängd från hemlandets samhällsdebatt: den litterära tidskrift han är redaktör för, Dziejasloj (”verb”), är belagd med distribueringsförbud. Själv har han rese- och yppandeförbud, men kan ändå publicera dessa dikter och besöka Stockholm i maj. Men han fortsätter sitt motstånd, och med formuleringar som dessa kan man förstå varför han gjort sig omöjlig:

 

nu kommer man

för att se in i deras själar

och få dem att säga …

nej, inte sanningen utan den lögn

som inte kan tvättas bort med varken

tårar eller långa ursäkter

inför ättlingars ättlingar

 

Dikterna är ögonblicksbilder, en omedelbar reaktion på det våldsamma och skurkaktiga maktövertagandet. Han skriver om lögnerna, om bristen på frihet, hur begrepp som sanning och ärlighet spelat ut sin roll och korrumperas och förvrängs efter bekant diktaturmönster. Han antar mödrarnas perspektiv för att skildra förlusten av människoliv. Dikterna ger olika versioner av något med samma förväntade utgång.

 

I en av dikterna ekar några rader från Aase Bergs sublima Mörk materia. Där hon skriver ”Jag har ingen skugga omkring kroppen, jag har sprickor som ska svälja mig”, skriver Pjatrovitj om de gärningar som ”lämnat just en sådan svart skugga / som kommer att sluka dem”. En bombexplosion lämnar en person skadad på gatan, med en tröja som utsätts för samma färgsättning som den belarusiska flaggan: ”vit-röd-vit”. Denna färgkombination återkommer genom samlingen, som en påminnelse om nationens förenande kraft, men också om hur blodig och våldsam situationen är på gatorna i Belarus.  

 

Den förlamning som uppstår ger upphov till reaktioner – protester och motstånd, och det är hoppfullt. Jag är inte helt ense med Ida Lindes efterord som menar att dikterna pendlar mellan hopp och uppgivenhet – för mig är det svårt att se dem som likvärdiga, och att uppgivenheten i vilket fall är mattare än hoppfullheten. För dikterna visar att det inte går att kväsa hoppet; de vägrar också att ge efter för självömkan. För att återgå till Nato-beslutet: Pjatrovitjs dikter visar att det med Virginia Woolfs ord går att slåss med sina tankar, och att det går att utföra ett icke-väpnat motstånd.  

 

Att inte reagera är inget alternativt, för passivitet gör något med människan. På samma sätt som det finns en tröskel för våld finns det en för medgörligheten. Vad man än kallar det: krig, ockupation, invasion, ”en militär specialoperation”, så är det något primitivt som hör till historien. Pjatrovitjs dikter är ursinniga när han vänder sig mot den stumhet som Gud och omvärlden ger uttryck för. Medan vi i vår del av världen kan raljera över förändring som något negativt och jobbigt kan det vara värt att registrera att det må vara ett privilegium för oss men inte för alla – att för somliga är förändring det enda som finns att hoppas på.

Familjelexikon, Natalia Ginzburg, översättning Johanna Hedenberg, Bonniers

Med två böcker nyligen utgivna på Bonniers har Natalia Ginzburg fått ett sent men starkt positivt mottagande i Sverige. Jag läste Små dygder i höstas, och blev av bara farten så begeistrad att jag också såg till att få tag på den något tidigare utgivna Familjelexikon. Till skillnad från Små dygder fanns Familjelexikon på svenska tidigare i Ingalisa Muncks översättning från 1981, men hette då enbart Familjen.

 

Det är verkligen en familjehistoria som dukas upp här, och det påminner på ett märkligt sätt om en annan släktkrönika med italienska förtecken som jag nyligen läste, Claudia Durastantis Främlingar jag känner (den har samma översättare: Johanna Hedenberg). Även här är det språket som binder ihop familjemedlemmarna, de olika individernas språkliga särdrag. Detta betonas av Elisabeth Åsbrink i förordet.

 


Ginzburg skriver osentimentalt om en uppväxt präglad av en burdus pappa som tar mycket plats, på pappors vis. Han är en hetsporre och kverulant med vissa drag av Virginia Woolfs Mr Ramsay, eller varför inte Tove Janssons Muminpappan. Med skarp och oresonlig men inte fördömande blick tecknar Ginzburg porträtten av familjens olika medlemmar. De är excentriker – men också ganska vanliga i alla sina stolligheter. Alla släkten har ju sina egna typer, sina egna original. Här tas både det unika och det allmängiltiga till vara. Det mest befriande med Ginzburgs metod är ändå att hon tonar ned sin egen betydelse, och visar att det egna jaget inte behöver vara i fokus hela tiden. Det viktiga är inte vad du själv ”känner” (för att använda ett modeord).

 

Mycket är också på lek, förnimmer man, och påminns om vad Orson Welles en gång sa, att Italien har femtio miljoner bra skådespelare, och några stycken dåliga som huserar på teaterscenerna och i filmerna. Med andra ord: i den autofiktion som Ginzburg etablerar sig i – romanen är från 1963 – är det gott om uppträden, dramatik, melodrama. Hon livnär sig på anekdoter, där alla detaljer prickas av i ett kusligt exakt fjärrminne. Det är en hel värld som väcks till liv av det trollspö som Ginzburg viftar med. Och i minnet råder ingen hierarki – allt tillmäts lika hög betydelse, och kanske det ska vara så.

 

Allt bär på dubbeltydigheter, som när mamman klagar på att hon antingen är för kall eller för varm, något som onekligen kan utläsas symboliskt, att hon utgör en slags barometer i det stormiga äktenskapet med den ostyriga mannen. Det idylliska förskjuts i takt med tidens gång. Vi inleder i 1920-talet och några årtionden senare är det dags för världskrig (det andra). Fascismen växer fram, och med den motståndet. Motståndet förekommer också i de dagliga grälen mellan familjemedlemmarna, men det är inte gräl i egentlig mening, mer övningar i konstruktivt motstånd.

 

Ett typiskt meningsutbyte mellan Natalias föräldrar kan illustrera de här rörelserna mellan uppivenhet och trots:

 

Ibland fick hon influensa. Det gjorde henne belåten eftersom hon uppfattade influensa som en ädlare sjukdom än hennes matsmältningsproblem. Hon tog tempen – hon hade trettiosju och fyra. ”Vet du, jag är sjuk”, sa hon belåtet till far. ”Jag har trettiosju och fyra!” ”Trettisju och fyra? Det var inte mycket!” sa far. ”Jag går till labbet när jag har trettionio!”

 

På gott och ont styrs pappan av benhårda principer, ett beteende som tas över av barnen. Ibland är ju principer bra, men man behöver vara pragmatisk också, något som ofta förbises av principfasta typer. Till familjens krets hör också några bekanta namn, däribland Cesare Pavese, den olycklige men osannolikt begåvade romanförfattaren. Begåvad är också Ginzburg, och de två romaner jag har läst nu har verkligen gett mersmak.


15 maj 2022

Kungen av content, Sebastian Mattsson, it-lit

För två år sedan debuterade Sebastian Mattsson med Balladen om Kalle Klick, en raljant satir över clickbaitsjournalistiken. Den var intelligent skriven och charmig på det lite oväntade – för att inte säga burdusa – sättet. I det rumsrena svenska litteraturrummet betedde den sig lite ostädat. Nu återkommer han med en roman som är mer allvarligt hållen och anpassad, och också mer ambitiös. Kungen av content är en roman om besatthet och genivurm som får mig att tänka på romaner av Klas Östergren och Stig Larsson.

 

Inte så konstigt, då intrigen kretsar kring excentriska herrar med viss fallenhet för att råka i mystiska omständigheter. Protagonisten Arthur är en journalist som inte riktigt fått fart på sin karriär. Hans flickvän Alice har gjort slut, och han fördriver tiden med att dricka läsk på offentliga ställen. Han träffar författaren Paul Anér, en författare på dekis, som har skrivit romanen Att förneka – en bok som Arthur är övertygad om att den är ett mästerverk som omedelbart måste ges ut. Kruxet är att det som den förnekar är förintelsen. Och huvudpersonen Rebeccas dilemma – ska hon överge alla vetenskapliga principer och tiga om det hon har upptäckt, eller ska hon riva upp sår och traumatisera den judiska befolkningen och legitimera andra förintelseförnekare?

 


Parallellt med att vi följer Arthur genom ett sjangserat Stockholm får vi läsa Pauls roman. Den handlar om Rebecca, som doktorerar i historia. Hon är en smart panelhöna – lite som Arthur, faktiskt, om det nu är en tillfällighet. Romanen aktualiserar Flannery O’Connors sanningsbegrepp, som hon redogjorde för i ett av sina brev: ”The truth does not change according to our ability to stomach it emotionally”. Det blir en fin ingång till romanen i romanens bearbetning av sanningen. Att Mattsson gillar O’Connor var tydligt även i debuten.

 

Och Arthur växlar mellan att vara något av en gnällspik och en observant person med huvudet på skaft. Han porträtterar till exempel med precision de lite störda medlemmarna i Pauls fan club. Visst blir det en och annan upprepning av favorituttryck, där berättelsen ibland gör för stora eftergifter åt Pauls anekdoter. Denne Paul har med viss övertydlighet lånat ett och annat från Stig Larsson och Michel Houllebecq, men det är nog mer Klas Östergrens förmåga att etablera och upprätthålla kufiska bifigurer som har påverkat Mattsson mest. Det borgar för en underhållande och roande story, med en släng av den typ av humor Lars Berge odlade i Kontorsninja och Svinn. Dessutom blir Arthur en betydligt mer komplex figur än Kalle från debuten.

 

Mattsson är en flyhänt skribent, och det ska inte ligga honom i fatet – som ärrad journalist vet han hur stilistikens slipstenar ska dras. Även personporträtten är skarpt utmejslade. Även om jag gillade hans debut är det mindre grovt tillyxade och mer återhållsamma språket till hans fördel. Det är en idédriven roman, som innehåller de rätta referenserna och många uppslag. Kanske för rätta referenser och för många uppslag?, som Johan Croneman skulle ha sagt. Kanske svensk litteratur inte är redo för en Chuck Palahniuk. Med dessa förbehåll är det ändå en tänkvärd roman, med bottnar som öppnar för nya bottnar, och en intrig som ständigt tar nya vändningar.

14 maj 2022

Verkligheten, John Ajvide Lindqvist, Ordfront

Jämfört med förebilden Stephen King är John Ajvide Lindqvists produktionstakt ganska blygsam. Han debuterade för arton år sedan, och Verkligheten som utkommer nu är blott hans femtonde bok. Jag har läst ett knippe av denna ojämna författares böcker, med Rörelsen från 2015 som klar höjdpunkt. Jag var med om att nominera den till Augustpriset, och det känns fortfarande som rätt beslut.

 

Här handlar det om att leva i strålkastarljuset. Heidi är huvudpersonen, och hon har en realityshow med sin familj, maken Totte – avdankad Dramatenskådis – och bonusdottern Alice, som själv lanserar parfymmärken och gör karriär som brådmoget modeorakel på youtube. De egna barnen ser Heidi noggrant till att hålla utanför kamerans sökarljus. Denna premiss – en kändis som vägrar exploatera sina barn – är nog det minst trovärdiga Ajvide Lindqvist har skapat, trots att han tidigare har gjort sig beroende av övernaturliga inslag.

 


En annan sak som är svår att tro på är att Alice skulle använda facebook för att kommunicera med sin fanbase. Här borde någon ha uppdaterat boomern Ajvide Lindqvist att det finns andra plattformar. Romanen börjar annars med en döende fluga – skickligt planterat, eftersom vi förstår att den här flugan ska fortsätta vara ett irritationsmoment för Heidi. Vad hon upplever är helt enkelt att verkligheten rämnar. Hur vet vi det? Tja, det är något som inskärps, ganska många gånger.

 

Är det som i filmen Truman Show, om någon minns den? Nja, något riktigt lika originellt verk har väl Ajvide Lindqvist inte brytt sig om att skapa den här gången. En viss autopilot infinner sig när han ska berätta den här korta historien, i en roman som bara är lite drygt 150 sidor. (Stephen King skulle knappt kalla det novell.)

 

Heidi vägrar kalla sig influencer, och väljer det lite udda konceptet ”livscoach” i stället. Ett annat udda inslag, på tal om det övernaturliga, är att hon läser Lars Norén och Gustaf Fröding, och refererar till Jean Baudrillard och Pierre Isaksson, och gillar ord som ”kökkenmödding” och ”synestesi”. Här stretchas trovärdigheten mer än en smula. Och nog är Ajvide Lindqvist en driven författare, även om det blir ett tröttsamt maner att varje kapitel ska avslutas med en ominös kort mening som agerar cliffhanger på ett lite väl utstuderat sätt.

 

Satiren över influencerkulturen är ytlig och uddlös. Vad jag önskar är mindre av den klämkäcka humorn – Heidis elakheter är rutinmässiga och mekaniska – och en mindre svartvit karakterisering av bifigurerna, som alla är lika korkade som Heidi anser sig vara smart. De blir pappfigurer, blåsta och ointressanta nidbilder som lämnar lite utrymme för läsaren att bilda sig en uppfattning om.

 

Så det som händer är att Heidi vägrar skriva på kontrakt för en ny säsong, verkligheten håller på att spela henne diverse spratt. Nog är det aningen för lättköpt att berätta att den som agerar ut sitt liv inför kameror måste börja ifrågasätta verkligheten. Det är för lite skräck i den här romanen, men det är också för lite samhällssatir. Den som ska skriva om influencers och kritisera borde nog göra sig mer förtrogen med fenomenet, och också undvika de grövsta klichéerna.  

13 maj 2022

Orlam, PJ Harvey, Picador

För en handfull år sedan gav artisten PJ Harvey ut diktsamlingen The Hollow of the Hand, en bok vars temperatur liknade den man erhåller vid ett handslag: ljummen. Poeten Seamus Heaney har i en dikt förklarat att engelskans ord ”lukewarm” härstammar från det isländska ordet ’luk’ (hand). Boken var en besvikelse. När Harvey nu återkommer som poet med Orlam är det med en helt annan ambition. Och hon har tagit viss hjälp av Heaney för att forma det landskap där dikterna utspelar sig.

 

Men det är en poesi som lånar romanens form, och bildar en uppväxtskildring från engelska landsbygden. Harvey själv kommer från Corscombe i Dorset. Till det anmärkningsvärda med hennes bok, som skildrar ett kalenderår för den nioåriga protagonisten Ira, är att den har skrivits på dialekt. Varannan sida är originaldikten på mer eller mindre bred Dorsetdialekt, och varannan sida en engelsk översättning i varierad svarthet beroende på hur nödvändig den är för att förstå: ju starkare färg, desto mindre dialekt har använts i dikten. Det är snillrikt, och jag anbefaller läsning av dialektdikten först.

 


För det här är en oväntad bok, och den är oväntat bra. Ira-Abel Rawles bor på en bondgård: ”Second-born child of heart murmurs. / Bides with a forest of intimates. / Sleeps with eyes half open. / Stows an ash leaf in her shoe. / White bride of Wyman.” Hennes namn Ira betyder vaksam – sover med ett öga öppet – och hon förälskar sig i en ung död soldats spöke, ”Wyman-Elvis”, som krigade i det engelska inbördeskriget (1600-talet). Den verkliga världen beblandas med den övernaturliga, med många inslag av vidskepelse, folktro, andlighet. Och en besjälad natur: vild, rå, Wuthering Heights-aktig.

 

Ira har en äldre bror och föräldrar som med måttlig framgång uppbär en fårfarm. Hon vistas i Underwhelem, och tar sin tillflykt till Gore Woods, där hon samlar saker och där de flesta av spökerierna inträffar. Orlam är namnet på en slags siare, ett orakel och beskyddare av Ira. Orlams ursprung är fåret Mallory, som nu endast består av ett öga – ögat Orlam. Det är en berättelse som förlitar sig på viss magisk realism.  

 

I skogen träffar hon på Wyman-Elvis, som sjunger ”Love Me Tender”. Det är en gullig story, men här finns också en otäckare fond, som innehåller några referenser till Macbeth, som ju också är ett verk om och med trolldom och häxerier. När Lady Macbeth ber de andar som förvaltar mänskliga tankar att de ska avköna henne – ”unsex me here” – blir den besvärjelsen mer skräckfylld för Harveys Ira. ”Unsex” blir en eufemism för ett övergrepp.

 

Interfolierad med berättelsen om förekommer också olika ramsor, vaggvisor som både ledsagar och förråder Ira. En av vaggvisorna är den ”All the Pretty Horses” som Nick Cave sjöng in tillsammans med Current 93. Andra intertextuella referenser är dikter av Coleridge och Keats, låtar av Pink Floyd – och Elvis Presley förstås. Men namnet på spöket, Wyman-Elvis, går också tillbaka på dialektorden ”wyman” som warrior (krigare), och ”elvis” som all wise (genomklok). Trots att Harvey gör sig beroende av andra källor är det ett djupt originellt verk, och även om själva fundamentet – innocence lost – har skildrats förr är det omväxlande och innovativt, tack vare att Harvey skapar en magisk värld där alla möjligheter lämnas öppna.

 

När Ira berättar om sin bror, Kane-Jude, gör hon det med rim som får mig att tänka på Sara Danius märkliga motivering till Bob Dylans Nobelpris: ”Han rimmar så bra.” Med risk att låta dum tror jag det låg mer riktighet i de orden än jag först anade, och kan konstatera att också Harvey rimmar bra, och det är en underskattad förmåga för en poet:

 

We were inkles to the end

Until you bred an inward friend

Who banished me to never-sleep

In search of love from ghosts and sheep.

 

Solitary till my death

I’ll ever-roam the nether-eth

A’harled with hate, a’smamed with grief,

Suspicion scratched in every leaf.

 

Även om ovanstående nog kan förstås (”inkles” betyder ”bästisar” och ”eth” är ”jorden”) är dialekten på sina ställen svårgenomträngligt tjock, men det motiveras av innehållet, och resultatet blir en taktil, handgriplig poesi. Så här kan det se ut, i en dikt som heter ”Nammet” (lunch på engelska och svenska):

 

I creep a cammish circle

around ’es leather scrip

caddled on its hook

aside the hangen door.

 

An’ enter I afeard

with little red rag trapped

in my crooked gap.

 

I engelsk översättning: ”I creep an awkward circle / around his shepherd’s coat / tangled on its hook / beside the boot-room door. / And walk in terrified / with my little tongue caught / in my trap.” Det är svårt att tänka sig en svensk översättning som kunde göra de här orden rättvisa – beklagligt nog, eftersom många därmed riskerar att missa denna märkliga bok.

 

Djur och natur kommer till liv i den här diktberättelsen. Harvey är bra på att teckna de olycksbådande stämningarna, ”where footsteps must be lwone / and barefoot upon stones / and the northwind’s ever-host / gives edges to ghosts.” Just vindens förmåga att ge kontur åt de formlösa spökena är kusligt infångad, hur verkligheten ter sig för det lilla barnet. Det blir en historia om den särskilda frihet som landsbygden innefattar – en frihet som är på gott och ont. Här lämnas barnen vind för våg, med ohyggliga konsekvenser.

 

Efter de ibland banala vykorten från Hollow of the Hand hade jag skruvat ned förväntningarna när jag började läsa Orlam. Jag är oerhört imponerad av denna bok, som har tillkommit efter åtta års arbete, där poeterna Don Paterson och Seamus Heaney har haft sina fingrar med i spelet: Paterson som mentor och redaktör, och Heaney inspiratör med sin förmåga att på nordirländsk dialekt skildra landsbygden och ett vindpinat landskap. Bland annat har Harvey ansträngt sig för att göra dialekten trovärdig, och till boken hör ett appendix med gloslista, där man kan utläsa att ”dumbledore” betyder humla, något J.K. Rowling förstås var medveten om. Med eller utan dialekten är det en fin och grym skildring av en period där möjligheter och optimism möts av olycksöde och pessimism; det som gestaltas är barndomens ljus som ersätts av vuxenlivets mörker.

 

Harvyes bok är också vackert formgiven, med hennes egna teckningar. Det är om något lika drabbande som två romaner jag håller som mästerverk: Ray Bradburys Something Wicked This Way Comes och Marieke Lucas Rijnevelds Obehaget om kvällarna. PJ Harvey har åstadkommit ett konsekvent och kompromisslöst verk av ganska storslagen karaktär. Med Let England Shake från 2011 åstadkom hon 2000-talets hittills bästa album, och med Orlam har hon skapat det överlägset mest imponerande litterära verket från en rockartist.

12 maj 2022

Ett röse, Eva Ribich, Pequod Press

Ett röse är namnet på Eva Ribichs tionde diktsamling. Senast utkom Härligheten Pequod Press, en bok som jag genast utsåg till en av årets bästa svenska lyrikböcker. Den som vann SR:s lyrikpris det året var i stället Birgitta Lillpers. Aldrig får man vara nöjd - Ribich blev inte ens nominerad. 

 

Bättre lycka i år? Ja, det kan man hoppas på, för jag gillar verkligen det lågmält underfundiga hos denna poet. Att hävda att Eva Ribich har en egen ton är förstås en truism – det är väl snarare vad som kännetecknar riktig poesi, den röstens särställning som bara kan imiteras men aldrig helt infångas av vare sig epigoner eller satiriker. Och den rösten är alltså lågt hållen, vistas gärna i spatiösa utrymmen.  

 


Först: vad är ett röse? Ja, utan att googla kan jag väl dra mig till minnes att det är en samling stenar, som lagts i en hög i oklart syfte. Åtminstone var det så jag uppfattade dem i min norrländska uppväxt, att det var något som sågs lite här och där i landsbygden. Och Ribichs dikt utgår den här gången från just barndomen. Ett diktjag följer i sin mors fotspår. Det blir turer i en båt, i en bil, med skidor.   

 

Färgen vit dominerar. Inte endast i snön, utan också i den målning som företas: 

 

sänker en pensel, genom den tjocka ytan, och 

ner en bit, varje strå täcks, dränks i vitt. 

 

några droppar faller tillbaka ner. Tunga som lava. 

vitt i vitt och försvinner. 

 

Så ser boksidorna oftast ut, i denna tunna samling: några enstaka rader. Och mamman är den som alltid är på väg bort, så där som föräldrar ofta är för barnet: någon annanstans, i brist på närvaro. Medan barnet upplever tillvaron med en intensitet som strax ska gå förlorad. Sedan tilltalar slentrian, och medan barnet målar något som blir laserat doppas utblicken i en helt annan färgburk, och det som målas med den synvinkeln heter “blaserat”.  

 

Det är somrigt, när vi följer diktjagets vandringar med mamman. I det sökandet finns också någon slags förtvivlan, en nästan ordlös sorg: 

 

vi går längre och längre in. eller ut. vet inte 

längre vilket. var vi är. varken solen eller ljuden 

visar rätt. ingenting hjälper 

 

Det här är stark dikt! Ribich blandar det försiktiga med det dristiga, och resultatet blir en dikt som inte beter sig på några förutsägbara sätt. När man fiskar, är man nära vattnet, men det blir också en öppning mot att bara vara nära någonting, vad som helst. Ungefär som stenröset: för stenen är ju en perfekt poetisk symbol.  

 

Det sägs att minnet är det bedrägligaste av allt. Det kan säkert stämma - på samma sätt som motsatsen är helt sann. För vi minns på produktiva sätt, och det som vi tror är inbillning kan vara den yppersta sanningen. Vi upplever också barndomen på distans. Och där är röset, där står det helt klart inför oss, det som inte påverkas av vår relativt korta tid på jorden.  

 

Nä, något genombrott blev det förstås inte för Ribich med förra boken, hur härlig den än var. Vi som läser poesi tror inte på mirakel. En nominering till något lyrikpris är ändå Eva Ribich mer än förtjänt av, för en poesi som väcker den förundran som är stillsam och försynt. Men inte timid eller harmlös för den skull.