Jag är en annan. Fransk poesi från 7 sekler och 17 länder, [red] Kennet Klemets & Kristoffer Leandoer, Ellerströms

 

Förr var det vanligt med antologier som samlade den franska lyriken i översättning. Jag kan nämna Erik Blombergs 100 franska dikter från 9 århundraden och Östen Sjöstrands urval Fransk lyrik. Fina böcker, men de kom 1964 och 1969, så med förlov sagt har de några år på nacken. Nu har det äntligen kommit ett komplement, som går i dialog med föregångarna: Kennet Klemets och Kristoffer Leandeoer har sammanställt och översatt boken Jag är en annan. Fransk poesi från 7 sekler och 17 länder. Titeln anspelar på Rimbauds kryptiska utsaga ”Je est un autre”, det vill säga ”jag är en annan”.

Två saker kan genast konstateras. Som undertiteln antyder är den geografiska spridningen större, och här finns också avsevärt fler kvinnor än i de tidigare böckerna. Sjöstrand lyckades nosa fram en enda kvinna, och Blomberg hela två stycken (på nio århundraden!). Klemets och Leandoer har bland de 66 poeterna åtminstone gett utrymme åt mer än en tredjedel kvinnor – 24 stycken – så det får ses som en klar förbättring.

Den kvinnliga poeten som finns med i alla böckerna är 1500-talsförfattaren Louise Labé, som ibland kallas den franska poesin Sapfo. Men det är en missvisande och orättvis jämförelse – hennes blixtrande intelligenta och starkt känsloladdade sonetter har mer likheter med den nästan samtida brittiske excentrikern John Donne.

Men det är förstås en hel del som överlappar bland de andra poeterna, även om Klemets och Leandoer verkar ha gjort det till sin princip att inte alltid välja de dikter som man oftast förknippar med de respektive poeterna. Det är en uttalad drivkraft som uttrycks i förordet, att dikterna ska vara omedelbart tillgängliga för en större läsekrets, och det unnar man sannerligen en bok som denna, att den får en jämförbar spridning med Blombergs och Sjöstrands böcker en gång i tiden fick. Till detta hör det utsökta formatet: det här är en bok som är tänkt att rymmas i en lagom pretentiös persons kavajficka.

Går det ens att säga något generellt om innehållet? Säger de här dikterna något om det franska temperamentet, och i så fall vad? Tja, man kunde förstås konstatera att ett visst vemod regerar, eller om man vill säga det finare, ”en viss melankoli”, men det går förstås att spekulera i om det är ett utslag för det franska kynnet eller om det står i varje poets arbetsbeskrivning att hen borde vara trött på livet. Det besynnerliga är väl att dessa livströtta rader ändå skänker så mycket glädje och livslust. Som skydd mot ett jobbigt liv är poesi oslagbart. Den gör också världen – den egna – större, rikare, vackrare.

Det är kanske på tiden att vi som gillar att läsa poesi i översättning får nya (franska) favoriter. Både Klemets och Leandoer har översatt en hel del tidigare, och det är förstås glädjande att här se dem ta sig an både väntade – Apollinaire, Baudelaire och Cendrars – och oväntade namn – Duras, Gainsbourg, Knutson (den svenska konstnären med Greta som förnamn). Ibland kommunicerar dikterna med varandra, som när Tarkos och Baudelaire surrar om moln. En favorit som är värd att återbesöka är en av de mindre kända surrealisterna, Robert Desnos:

Jag har drömt så mycket om dig,

Jag har gått så mycket, talat så mycket,

Så mycket älskat din skugga,

Att inget återstår av dig.

Det som återstår för mig är att vara en skugga bland skuggorna

Att vara hundra gånger mer än skuggan

Att vara skuggan som ständigt kommer tillbaka

i ditt solbelysta liv. (Översättning Kennet Klemets.)

En antologi kan förstås aldrig bli heltäckande. Böcker som denna kan kompletteras, exempelvis med tidigare böcker som Gunnar Ekelöfs olika och ibland lite vidlyftiga tolkningar, samt Gunnar Hardings samling Är vi långt från Montmartre, om Apollinaire och hans samtida. Hos Harding heter dikten ”Pont Mirabeau”, och omkvädet lyder: ”Natten kommer klockan slår / Jag är kvar fast åren går”. Hos Klemets heter dikten ”Mirabeaubron” och omkvädet lyder: ”Natten kommer klockan slår / Jag blir kvar dagarna går”.

I den här boken hittar jag sålunda något som skulle kunna kallas poesins essens: tron att allt är möjligt, att det som är fel i världen kan vridas rätt. Det må vara en utopi, men vi behöver sådant. De franska dikterna är omväxlande roliga, smarta, sexiga, plumpa – allt som hör livet till. Gemensamt för många av dikterna är en obruten nyfikenhet mot världen i stort och mot människan som individ. Klemets översätter Michel Houllebecq: ”I år har jag åldrats mycket. Jag har rökt åtta tusen cigaretter. Ofta har jag ont i huvudet.” Säga vad man vill, men sådant hittade du inte i Blombergs och Sjöstrands böcker!

Levande vatten, Clarice Lispector, översättning Örjan Sjögren, Tranan

 

Jag har skrivit essäer om Clarice Lispectors författarskap i Svenska Dagbladet, Jönköpings-Posten och Karavan, och föreläst om Stjärnans ögonblick på Göteborgs stadsbibliotek. På bernur har jag dessutom skrivit ytterligare arton texter om Lispector. Så när Tranan nu ger ut hennes mästerverk Levande vatten i Örjan Sjögrens reviderade översättning: vad återstår för mig att säga?

Första gången Aqua viva publicerades var 1973, och nu har Sjögren – liksom tidigare med Stjärnans ögonblick och Passionen enligt G.H. – gjort omfattande ändringar i sin tidigare översättning från 2007. Kanske jag hellre ändå hade sett att han jobbat med någon av de tre romaner som fortfarande inte översatts till svenska? Kolofonen upplyser om vilka verk som översatts, men glömmer olyckligt nog Blåsa liv, som kom på svenska 2014.

Nåväl. Som motto till boken fungerar ett citat av den belgiske konstnären Michel Seuphor, som söker ett nytt sätt att måla, ”där penndraget blir tillvaro”. Jämför Sjögrens gamla översättning: ”där penndraget blir till tillvaro”. Genom att skippa prepositionen ”till” blir översättningen mer konkret och mer direkt bokstavlig – och det är en metod som blir ett genomgående drag i romanen: därmed förankras allt i en mer påtaglig verklighet. Att Lispector citerar en konstnär är ingen tillfällighet: romanen består ju av en monolog som en konstnär håller till ett ”du”. Vem detta du är? En älskare. En läsare. En.

Lispector är en författare som ska tas på orden. Därmed är Sjögrens arbete så viktigt, och själva grundvillkoret, varför gjorde han inte rätt första gången, är ett logiskt felslut. En översättning är alltid en kompromiss. Är det en bättre översättning nu? Eller är den bara mer textnära? Eller bara mer nära? Matematiken kallades i den gamla översättningen för ”förnuftets vansinne”, och här ”tankegångarnas vansinne”. Men vi ska väl inte läsa de två svenska böckerna parallellt hela tiden? Nä, för vi kan bara nöja oss med att konstatera att det här är en författare på sitt yppersta, när hon förmedlar sin starka vision av världen, och fångar de ögonblick som utgör en tillvaro.

Prosan är elektrisk och infriar Hélèn Cixous önska om det frigjorda och lycksaliga skrivandet (jouissance). Lispector erbjuder ett verbaliserat jubel och den innerligaste av häpnader: ”Ordet är min fjärde dimension.” Snarare än att kalla det för ”svår” litteratur (ugh!) borde det kallas inbjudande och vidöppen, bara du gör dig kvitt viss fördomar om tillgänglighet och förståelse. Hur ska du kunna förstå musik? Eller för den delen ett konstverk? Lispectors skrivande befriar sig från narrativa strukturer och konventionell dramaturgi. Det finns författare som hävdar att ingenting är lättare än att skriva modernistisk prosa, jämfört med att skriva deckare. Om vi inbillar oss att de har rätt (vad vet jag?), kan ingen annan skriva lika lätt svår litteratur som Lispector.

Genialitet handlar om att få det svåra att se enkelt ut. Nu fattar jag väl att det här är skrivet med hög insats, något de som glöms bort av de litteraturens entreprenörer som vill få oss att välja bort det som förr kallades ”höglitteratur” till förmån för dussinproducerat skräp. Lispectors böcker är ett enda vågspel: ”Att försöka klassificera mig är meningslöst: jag glider bara undan och låter det inte hända, genrer snärjer mig inte längre.” Så ska ett originalitetens manifest se ut!

Att inte kunna snärjas handlar också om att sammanföra ytterligheter. Därav blir Lispectors skrivande en kombination av det sofistikerade och det primitiva, det förädlade och det råa, det konstlade och det naturliga. Andra motpoler som hon ser till att koppla samman är det otåliga och det eftertänksamma, det överspända och det balanserade. Jag vet ingen som lika gärna och så lyckosamt förenar paradoxer och anomalier, förutom möjligen Virginia Woolf, som Lispector ibland lite slött jämförs med. Men då har man läst Lispector slarvigt, för hon är en författare som ifrågasätter allt.

Hennes estetik sammanför också det andliga och det mystiska med det vardagliga, i en klarsynt definition av tron och bönen:

   Här tänker jag göra ett kort uppehåll eftersom jag vet att Gud är världen. Gud är det som finns. Ber jag till det som finns? Det är inte farligt att närma sig det som finns. Den djupa bönen är en meditation över intet. Det är den torra och elektriska kontakten med sig, ett opersonligt sig.

På samma gång som prosan är abstraherad är den ordagrann och konkret, något Sjögren tar fasta på ännu mer i sin reviderade översättning. Det som frigörs är också en avväpnande humor, och det tål att påpekas för belackare som hävdar att Lispector är svår eller tråkig, hur närmast ofattbart roligt det är att läsa henne. Men att läsa innebär också att ställas inför kognitiva utmaningar. Vad har jag ens varit med om, efter att ha återbesökt den här romanen? När svaren kan se ut så här: ”Jag hittar inga svar: jag är. Det är endast det jag får av livet. Men vad är jag? svaret är bara: jag är vad.” En människa går inte att förstå, lika lite som vi till fullo kan förstå ”de kärva motsatsernas svåra harmoni”, eller en författare som säger att hennes ”aura består av livsmysterium”. Att läsa Lispector kan påminna en om hur det är att ställas inför Emily Dickinsons dikter; båda författarna söker febrilt efter nya sätt att se på världen och de etablerade sanningarna. Att just dessa två författare nästan på pin kiv råkar ha fötts på samma dag – den 10 december – är förstås bara en av livets många tillfälligheter.

Livet är svårt, fullt av lidande. I Lispectors böcker har vi alltid svaren inom räckhåll, men de undflyr och gäckar oss. Vi kan bara uppdaga nya frågor, större och mer oroande frågor. Hon skriver om friheten och rädslan. Vad bör vi vara mest rädda för? Oss själva, förstås. Vi bär på de största farorna. Alla människor är en potentiell förövare. Att blunda för det är det skadligaste som finns. Men vi har potential till både gott och ont inom oss. Att göra gott innebär också en rädsla, för där finns en närhet till det som gör oss galna, det som får oss att tappa behärskningen. ”Ju mer fördömd, desto närmare Gud”, skriver Lispector. Bataille och Pasolini skulle nog hålla med. En av undertitlarna till Stjärnans ögoblick handlar om att vissla i den mörka vinden. I Levande vatten visslar berättarjaget i mörkret.

Lispectors cirkulära skrivande har mer samröre med Nietzsches maximer än med konventionella romaner. Om du någon gång tröttnar på berättelser finns Lispectors böcker där. De väntar på dig, eftersom – med Jeanette Wintersons ord – böcker, liksom katter, inte bär klockor. Hon skriver om det fördolda, om det vi bara kan ana oss till, om det som finns bortom det uppenbara. På tal om katter innehåller denna roman Lispectors mest minnesvärda ord. I denna översättning: ”Att inte ha fötts som djur är en av mina hemliga nostalgier.” I den gamla översättningen: ”Att inte ha fötts som djur är en av mina hemliga sorger.” I Stefan Toblers engelska översättning från 2012: ”Not having been born an amial is a secret nostalgia of mine.”

Det är en vanlig kritikerklyscha att skriva att man avundas den som har kvar att upptäcka den här boken eller det här författarskapet. Men man avundas inte en besatthet, och jag kan inte rekommendera Lispectors böcker om du inte gör dig beredd att möta en jobbig författare som konfronterar dig med jobbiga ingivelser och åsikter. Vill du ha svar? Läs genrelitteratur. Förväxla inte minda texter på bernur med reklamtexter. Så här avslutas Levande vatten: ”Det jag skriver till dig fortsätter och jag är förhäxad.”

Patriotism, Yukio Mishima, översättning Lars Vargö, Ymer

 

Länge har jag tyckt att Pier Paolo Pasolinis film Salò, eller Sodoms 120 dagar är det konstverk som gett mig mest avsmak (givetvis tillsammans med Paul Youngs cover på Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart”). Nu har jag läst Yukio Mishimas korta text Patriotism, och frågan är om inte den kan konkurrera om att vara det mest vämjeliga verk jag har tagit del av.

Inte för att det motbjudande nödvändigtvis behöver vara dåligt! I själva verket är det få litterära verk som kan framkalla så starka känslor (Stig Sæterbakken är ett undantag). Men vad är då detta för verk, och varför påverkar den mig så starkt? Ok, känsliga läsare triggervarnas …

Det är lätt att vara efterklok. 1968 gick Nobelpriset i litteratur till japanen Yasunari Kawabata, ett beslut som grämde Mishima (ironiskt nog hade han i ett brev till Svenska Akademien föreslagit just Kawabata), då han menade att ingen annan japan skulle få det på minst tjugo år – det dröjde 26 år innan det gick till Kenzaburo Oe. Inget ont om Kawabata eller Oe, men när läste du deras verk senast? Mishima är en mycket mer levande författare.

Och på tal om det: 1975 års Nobelpris gick till Eugenio Montale, en i bästa fall habil poet, medan den Pasolini som var påtänkt fick se sig snubbad. Tjugotvå år senare gick det till skämtet Dario Fo, och återigen – Montale och Fo hör till skillnad från Pasolini inte till de författare man läser med behållning den här sidan av milleniumskiftet. Ett par veckor efter att Montales pris offentliggjordes mördades Pasolini i Ostia utanför Rom.

Mishimas död var också våldsam: efter ett misslyckat kuppförsök i november 1970 begick han seppuku, alltså självmord genom att skära upp sin egen buk med ett svärd – det fullbordades med att en av medlemmarna i hans privata milis halshögg honom. Skriften Patriotism skrev han redan 1953, och den har nu översatts till svenska av Lars Vargö. Vad det är för bok? Tja, en manual till seppuku, skulle det korta svaret lyda.

Mishima ville dö som en soldat, och det var också själva förutsättningen för att ens genomföra seppuku – att först förvandla kroppen till en maskin, att handla helt utan tanke och känsla. Det slår mig att det kanske var det som fick mig att överge militärtjänsten i Boden sommaren 1986, när jag upptäckte hur ens personlighet försvann i den gröna uniformen, och vi skulle lära oss att skjuta på måltavlor som föreställde människor med instruktioner var man skulle sikta (inga sådana råd hjälpte, för alla mina salvor hamnade flera meter ovanför pappfiguren). Under sådana förutsättningar skalas allt mänskligt bort.

Så kan Mishima betraktas som författaren som blev soldat. Det är ett märkligt öde (jag kan rekommendera Paul Schraders märkliga film Mishima – ett liv i fyra kapitel, från 1985. I sitt efterord skräder Vargö inte orden, utan kallar honom högerextrem, och det är i sig märkligt hur så många lysande begåvningar – Ezra Pound, Louis-Ferdinand Céline och Knut Hamsun – gått över till sådan extrem form av fascism. Mishima var – liksom många andra stollar – renlevnadsman. Han var också en komplex figur. Under sin relativt korta levnad – han var 45 när han dog – var han oerhört produktiv, och långt ifrån rubbet är översatt till svenska.

Patriotism är både underbar och osmaklig. Minutiöst skildras förberedelserna när Shinji Takeyama och hans hustru Reiko rituellt begår självmord. Det är en klinisk text. Lydnad, styrka och kyskhet var de ideal som förespråkades i denna klosterlika tillvaro. Visst, Shinji och Reiko ligger med varandra innan de turas om att ta sitt liv, men det är något tvångsmässigt och autoerotiskt över deras sexliv.

Bestyren inför den gemensamma döden skildras mekaniskt: ”Det var som om tecknen för ’Sista Gången’ hade nedtecknats överallt på deras kroppar med osynligt tusch.” Turligt nog är det svårt att se något inspirerande i denna bok. Varför blir jag då så illa berörd? Pläderingen för att dö för egen hand skildras så här: ”Det som väntade var varken smärta eller död. Det var snarare förnimmelsen av frihet, lika vidsträckt som ett öppet fält.” I vårt individuella samhälle finns ingen plats för de uppoffringar Mishima skriver om.

Och själva självmordet är mer groteskt än vackert, hur kusligt det än är att Mishima kunde gestalta det med sådan fasansfull inlevelse. Och inga ritualer kan dölja det fula och groteska i en död där Shinji med besvär sprättar upp magen och sedan med hjälp av Reikos hand kan skära halsen av sig, efter att ha kräkts (av smärtan?). Reiko tar sitt liv i en klänning som fläckats av hans blod, och hela rummet stinker av blod. Mer än något annat får det mig att tänka på Edith Södergrans suveräna dikt ”Ingenting”: ”Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida / och ingenting är äckligare än död för egen hand.”

No Name in the Street, James Baldwin, Penguin

 

Är James Baldwins raseri någonsin tyglat? Nja, åtminstone inte när han i några av sina bästa böcker växlar mellan fiktion och essä för att peka ut orättvisorna i det amerikanska samhället. No Name in the Street kom 1972, men sanningarna som behövde sägas då fortsätter att vara nödvändiga så här drygt 50 år senare. Vi berömmer oss gärna med snabba samhällsförändringar, men ärligt talat är stagnationen en mer adekvat lägesbeskrivning.

Boken består av två längre essäer: ”Take me to the water” och ”To be baptized”. Vad som skildras är ett liv i paradoxens form. Bildspråket är rikt, fylligt och extravagant, med flödande associationer. Jag har märkt under de senaste åren att jag då och då upptäcker att jag läser en bok av James Baldwin, alltid med samma tanke: ”Varför gör jag inte det här hela tiden?” Nu var Baldwin en måttligt produktiv författare, och inte heller helt jämn i sin produktion.

Ändå hör han till den handfull författare om vilka man med fog kan säga att deras böcker inte bara behåller sin aktualitet, utan att de blir allt mer relevanta och angelägna med tiden. I stället för att tala om paradoxer kunde man säga att han förlitar sig på det skoningslösa, och ibland undrar jag om ordet ”paradox” saknas i hans vokabulär. Det är en stilkonst som mer nyttjar det som förenar, som i denna ögonblicksbild av en av bröderna:

In the time that his body vanished beneath me and the waters rolled over my head, I still remember the slimy sea water and the blinding green – it was not green; it was all the world’s snot and vomit; it entered into me; when my head was abruptly lifted out of the water, when I felt my brother’s arms and saw his worried face – his eyes looking steadily into mine with the intense and yet impersonal anxiety of a surgeon, the sky above me not yet in focus, my lungs failing to deliver the mighty scream I had nearly burst with in the depths, my four or five or six-year-old legs kicking – and my brother slung me over his shoulder like a piece of meat, or a much beloved child, and strode up out of the sea with me, with me! he had saved me, after all, I learned something about the terror and the loneliness and the depth and the height of love.

Baldwins skrivande är format av det våld han upplevde från barndomen fram tills det kulminerar under 60-talet, med morden på Martin Luther King och Malcolm X. Han visar vilket pris som kommer med förändringarna, och klassresan är en sådan förändring som kommer med ett högt pris. Medan hans familj och släkt hålls kvar i stagnation upplever han förändringarna i sin person, och måste betrakta det som ett svek mot sitt ursprung. Han möter nya impulser, nya tankar och nytt språk.

Detta språk är präglat av den muntliga traditionen. Ta en mening som denna, med sina finurligt fixerade allitterationer: ”Over it all hangs a miasma of fury and frustration, a perceptible darkening, as of storm clouds, of rage and despair, and the girls move with a ruthless, defiant dignity, and the boys move against the traffic as though they are moving against the enemy.”

Baldwin är en konfrontativ författare. Med andra ord är han skitjobbig att läsa: provokativ, retsam och hela tiden inställd på att gå till attack. Finns det något typiskt amerikanskt i denna metod? Det kanske är så, att det inte är någon tillfällighet att den våldsamma kontaktsporten amerikansk fotboll är så populär? Hans samtida Norman Mailer var förstås också lika provokativ. Skillnaden är att Mailer nu är mer eller mindre bortglömd – ingen av hans romaner fanns med på den lista the Guardian nyligen publicerade med världshistoriens 100 bästa romaner (Baldwin hade både Go Tell It on the Mountain och Giovannis’ Room där).

Vi ska inte underskatta denna konfrontativa egenskap hos Baldwin. Han delar den med Toni Morrison också (hon hade tre romaner på listan). Han har också anledning att vara förbannad, som när han tar upp det tidlösa ämnet poliser som rutinmässigt mördar svarta. Tidlös är också hans genomgång av kapitalismen: ”The necessity for a form of socialism is based on the observation that the world’s present economic arrangements doom most of the world to misery; that the way of life dictated by these arrangements is both sterile and immoral; and, finally, that there is no hope for peace in the world so long as these arrangements obtain.”

Mer än något annat handlar denna bok om tid: ”time […] is carrying you through an element you do not understand into an element you will not remember”. När han reser till Paris upptäcker han nackdelen hos de som går samman i sällskap: de slutar tänka. Han skriver om våldets förutsättningar och konsekvenser. Det är också först där han får korn på rasismen, när han själv lämnas i fred – den franska rasismen riktas mot algerierna i stället. Något senare i London förbluffas han av en kvinnas blick på honom, och han vet inte om hon gör sig redo att kalla honom våldtäktsman eller be om hans autograf.

För vad som har skett i Baldwins liv under 60-talet är ett kommersiellt genombrott. Han är en litterär kändis – kanske en av de sista av sitt slag, det vill säga från en tid då författare figurerade i massans medvetande. Kanske det ligger någon ironi i att det håller på att upprepas nu, med en hel James Baldwin-industri så här en bit in i det annars kulturfientliga 2000-talet. Åtminstone har Baldwin till skillnad från andra amerikanska författare från hans samtid – Mailer, Bellow, Vonnegut – bevarat sin status som en central figur i hemlandets litterära kanon.

The Witch, Marie NDiaye, translated by Jordan Stump, MacLehose Press

 

För tio år sedan nominerades Marie NDiaye till det internationella Bookerpriset för den smått mästerliga Ladivine, en bedrift som upprepades i år då The Witch hamnade på kortlistan, liksom den förra översatt till engelska av Jordan Stump. När det väl gick upp för mig att romanen kom på franska så tidigt som för trettio år sedan beslöt jag att läsa den på engelska, för här vankas väl ingen svensk översättning i närtid? Sex av romanerna finns på svenska, men sju saknas beklagligt nog fortfarande.

Flera av NDiayes romaner förhåller sig till det kortare formatet, det som på engelska kallas ”novella” men saknar – signifikant nog – en beteckning på svenska. La Sorcière utkom alltså 1996, NDiayes femte roman, trots att hon inte ens fyllt trettio (hon debuterade som sjuttonåring med Och den ljusnande framtid). Häxkonst har ju aktualiserats av några skandinaviska författare – i Norge Runa Borch Skolseg, i Danmark Olga Ravn, i Sverige Johanne Lykke Naderehvandi – och här blir NDiaye en föregångare.

Hon räds varken det obekväma eller det obehagliga, eller det mångtydiga – alltså det som borde vara det ärende och den drivkraft en romanförfattare av i dag tar sig an. I all korthet handlar det om Lucie, en mamma som har fötts till häxa. När hon gråter blod kan hon förutse framtiden eller övervaka sina närstående när de inte är närvarande. Det är en gåva som hon lär vidare till sina döttrar Maud och Lise, vars förmåga är starkare. Men – som bekant – riskerar alla gåvor att bli förbannelser. Hennes ohängda man Pierrot, som inte lyckas dölja sin avsmak som han själv tror, sticker och tar med sig hennes sparkapital och bildar ny familj på annat håll.

NDiaye skriver ofta om kvinnliga strategier i en värld som bara vill dem ont; här är det frågan om en kvinnlig intuition som skruvas upp till max. Även det dåliga föräldraskapet är ett återkommande tema, här demonstrerat i de avstånd som finns mellan inte bara häxan och hennes döttrar (”those clever little barbarians”), utan hur motvillig hon är att besöka sin egen mor, som även hon har en starkare häxkraft.

Egoismen är utpräglad och stark. Pierrot kallar sina barn ”[t]hose filthy little witches”. Väninnan Isabelle skyndar sig att skicka sin lille son till en internatskola för att bli kvitt hans gnäll: ”I don’t need a little kid on my hands, a little moron who’s ruining my life!” Spontan humor uppstår i all text det stackars barnet bär på sina kläder: ”WE ARE THE BEAVERS, AND WE LOVE CAMPING”, och – med dräpande ironi – ”I LOVE MY MOM”. Barnkläder var verkligen så här tacky på 90-talet. Och NDiaye har samma skoningslöst sarkastiska blick på tillvaron som Flannery O’Connor, med den lilla skillnaden att nåden saknas.

Vedergällning är temat för den här typen av litteratur, men det är en vedergällning av det mindre förväntade slaget. Visst, en roman som tar fan i båten måste ro honom i land. Världen är gåtfull och NDiaye ser till att respektera och bevara detta gåtfulla drag. Porträtten av bifigurerna är skissartade med med exakta detaljer. Det går som alltid när det handlar om det övernaturliga att läsa in ett symboliskt eller allegoriskt plan, men även att föreställa sig en värld där det tänkbara existerar.

Det här är en kortroman som behandlar ursinnet över de orättvisor som existerar, som tar upp kvinnors brist på autonomi i ett misogynt samhälle. Pierrot anser sig ha – och har – rätt till de pengar hans fru skrapat ihop. Mer än något annat tar NDiaye ändå upp den avgörande frågan: vill vi veta sanningen om framtiden eller väljer vi de blå dunsterna? Glöm för all del inte att författare också är häxor.

Själen och musiken. I stället för självbiografi, Horace Engdahl, Bonniers

 

Min gissning är att klassisk musik klarar sig dåligt bland strömningsvärldens algoritmer. Det visar sig att Beethoven, Mozart och Chopin var och en har marginellt fler lyssnare än Yung Lean. Vad nu det betyder. Även om många inte regelbundet lyssnar på den klassiska musiken tror jag att även deras värld skulle te sig fattigare. Eller så här: risken att bli besviken på en rockkonsert är 50%, medan jag aldrig upplevt en misslyckad konsert som spelat Brahms, Schubert eller Skrjabin.

Horace Engdahls nya bok Själen och musiken tar avstamp i hans livslånga umgänge med de klassiska tonsättarna. Chopin, Wagner och Brahms får var sitt kapitel, samt några eftertankar om poeten Mallarmé, som Engdahl tidigare skrivit flitigt om, den här gången med tydligare fokus på just musiken.

Hur skulle en värld utan musik se ut? En gång i tiden döpte författaren Sagan en roman till Tycker ni om Brahms … Något säger mig att den titeln i dag inte hade sagt lika mycket till läsekretsen som den gjorde 1959. Unga lyssnare känner för den delen inte heller till bandet the Beatles, på samma sätt som författarnamnet Maria Gripe inte säger dem något. Man kan rasa mot sådana nyheter, kalla det kulturskymning, eller ta det med jämnmod och bara acceptera tidens gång. Redan Sokrates gnällde ju på de unga.

Psykologen Edward Deci, som dog i vintras, menade att människan är nyfiken till sin natur, och att skolor och arbetsplatser bör utnyttja detta som en förutsättning för både lärande och arbetsinsatser. Motivation och självbestämmande är våra starkaste drivkrafter. Ingen kan betvivla Engdahls starka nyfikenhet och motivation när han återger sina erfarenheter som musiklyssnare och -utövare. Att lyssna och spela – piano i hans fall – liknar förhållandet mellan att läsa och skriva, inbillar jag mig.

Han aktar sig noga för att dra för starka växlar mellan musiken och teorierna, och menar att det metafysiska inte har någon funktion för hans lyssnande: ”jag erfar konstens kraft och verkan på livet som konkret och uppenbar, lika påtaglig som solens gång över himlavalvet eller smaken hos det kaffe jag dricker.” Vän av andlighet skulle här kunna inflika att det för denne är exakt så en andlig upplevelse ter sig, som något konkret och påtagligt. Det är en upplevelse som är upplivande, och konsten i stort har ju ett samröre med det andliga: den är ett tillblivande.

När Engdahl skriver denna alternativa självbiografi, som undertiteln signalerar, är minnet skarpt och utsagorna tvärsäkra. Han kopplar samman en viss sentimental låt, ”True Love” av Bing Crosby och Grace Kelley, med sin första berusning, där formuleringarna görs snarlika och hamnar farligt nära klichén: ”lampkronorna sjunker och sjunker utan att någonsin nå golvet” och ”hjärtat sjunker och sjunker utan att nå botten”. Avgörande ögonblick ges stor betydelse för utvecklingen av den person Engdahl skulle bli, men ibland undrar jag om vi inte tillmäter sådana händelser för stor betydelse, att det helt enkelt är en efterhandskonstruktion. När min två år äldre kompis P-O lät nålen falla på Ebba Gröns LP ”We’re only in it for the drugs” skulle det förändra mitt liv, men skedde detta skifte i stunden, eller är det bara en bra story, förälskelsen i Thåströms röst och i upproret?

Som gymnasieelev bemästrar Engdahl klassen till en skolresa till Warszawa enbart för att han ska få uppleva Chopins värld. Något säger mig att även hans gymnasielärare på 60-talet gnällde över ungdomen, men kanske med andra ord än vi gymnasielärare gör i dag (att hitta en elev med den relationen till Chopin är som att hitta en nål i en höstack).

Det korta format som Engdahl börjat odla i sina senare böcker är skonsammare mot den prosa han förespråkar. Kanske han njuter lite för mycket i att vara oppositionell, men det är å andra sidan en position han försvarar med näbbar och klor, och med imponerande konsekvent hållning. Visst kan man hålla med i den svepande slutsatsen att operans handling strider mot förnuftet, medan teatern måste vara – med Aristoteles ord – sannolik. Fast vad gör vi då med de romantiska läsdramerna av Tieck och Goethe (är Faust verkligen mindre overklig än operorna?), eller för den delen Shakespeares sagospel och Strindbergs Ett drömspel?

Lyssna på Bob Dylan, Lars Berglund, Natur & Kultur

 

När Siouxsie Sioux ville göra en cover av ”This Wheel’s On Fire” trodde hon att det var en av Julie Driscolls egna låtar, men blev bestört när det stod klart att den hade skrivits av tråkmånsen Bob Dylan, men bestämde sig ändå för att spela in den. Lyckligtvis, för det hör till de bättre Dylan-tolkningarna. Och det finns några stycken: enbart ”Make You Feell My Love” lär ha gett upphov till närmare 500 covers, att jämföra med den svenske Dylan, Ulf Lundell, som endast fått ”Öppna landskap” tolkad av något BSS-band (Ultima Thule?), eller för att ta ett mer modernt exempel, Håkan Hellström, enbart tolkad av det tragiska Hov1.

I dag fyller Bob Dylan 85 år – eller gör han det? Är det inte snarare Robert Allen Zimmerman som fyller år. Bob Dylan uppstod först i början av 60-talet, först som bemärkt munspelare (hans första inspelningar var med artister som Harry Belafonte) och sedan som motvillig folkrockare, ett arv han ägnat 60 år åt att demontera.

Jag har läst endast en bråkdel av Dylanologin – och känner mig ändå mer inläst än på någon annan artist. Tål det svenska Dylan-fältet ännu en bok? Ja, Lars Berglunds Lyssna på Bob Dylan är ovanligt i så måtto att den fokuserar mest på musiken. Berglund är professor i musikvetenskap, något som sätter prägel på framställningen. Han arbetar med trianguleringen som låter sångtext, melodi och sångröst samspela.

Dylan är en man med många ansikten, så det är en underskattning av Siouxsie – jag delade den under samma tid, 1987 – att behandla Dylan som om han vore en homogen artist. Hos honom huserar ironin, paradoxen, mångtydigheten. Det påminner om en annan artist: Steven Patrick Morrissey. Det finns paralleller mellan Morrissey och Dylan: de är nog de mest begåvade sångtextförfattarna (även om Morrissey sjangserat under 2000-talet). Under den tid jag var frälst av Morrissey märkte jag hur omgivningen ibland suckade eller himlade med ögonen, och det kan jag förstå: få saker är så outhärdliga som när någon lägger ut texten om något konstnärligt när man inte själv delar den höga värderingen. Dylan-männen kan vara envetna som sommarens mygg och bromsar (”brems”, som vi sa när vi var unga).

Berglunds utläggningar om hur Dylan sjunger ger nya insikter, likväl som kapitlen som diskuterar hans anspelningar på tidigare verk i den amerikanska sångtraditionen. Med närmast fotografiskt minne har Dylan absorberat hela denna historia och plockar upp den i sina egna sånger. Som en kleptoman tog han vad han behövde. Det var också under en förhållandevis kort period han var det andra kallade ”protestsångare”, men det verkar mest ha varit en period där han lärde sig hantverket, att traktera instrumenten munspel, piano och gitarr. Den som vill veta vem som spelar gitarr på ”Don’t Think Twice, It’s All Right” kan med fördel läsa kapitlet om musikern Dylan.

Genom dryga dussinet rubriker får vi veta mer om saker som kärlekssångerna, rock’n’roll, turnéerna, filmerna, skilsmässor och religion. Berglund skriver engagerat och livfullt om Dylans insatser som sångare. Så här om ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands”: ”Låten klingar i D-dur och det andra ackordet i frasen är ett A med tersen (ciss) i basen; men över det ackordet sjunger Dylan ett fiss – vilket resulterar antingen i ett Aadd13 med ters i basen, eller om man så vill ett F#m7 med kvinten i basen.”

Det längsta kapitlen handlar om ”Blood on the Tracks”, som Berglund liksom en övervägande majoritet håller som Dylans bästa album. Fast ”Blonde on Blonde” är väl jämnare och musikaliskt mer varierad? Men sådan spelar liten roll, och vem bryr sig när Berglund då och då avbryter sig med att torrt konstatera typ att ”den här hör till mina stora personliga favoriter bland Dylans låtar”, för jag menar att den typen av värderingar inte tillför något alls. Lite sunkigt känns det också att Berglund nämner hur liveartisten Dylan under turnéerna kring 1979-1980 sa rasistiska och homofobiska saker, utan att kommentera det närmare. För mig var det här nytt, och det får mig att se Dylan i ett annat mörker.

Annat som är nytt? Tja, enbart sedan 1988 har Dylan gett snart 3500 konserter (han kan ha hunnit uppnå det under tiden det tagit mig att läsa boken och skriva om den). Till boken hör en QR-kod som ger en närapå sex timmars spellista, som räcker ungefär lika lång tid som det tar att läsa boken. Men det är förstås en omöjlig uppgift att plocka ut vad som är ”det bästa” ur Dylans digra fatabur. Möjligen kan jag ibland tycka att Berglund fangirlar lite väl mycket, som när ett utkast till ”Chimes of Freedom” ska demonstrera ”hur tålmodigt [Dylan] arbetade för att redigera och förbättra sina texter” – ja, liksom cirka 100% av andra som jobbar med text, med andra ord. Och det famösa Spark Notes-debaclet med Nobelprisföreläsningen kan inte riktigt försvaras med argumentet att han tog ”en liten genväg för att friska upp minnet”.

Medan Berglund kan det musikaliska ut i fingerspetsarna, är han mindre medveten om hur allitterationer används (nej, det är inte stavningen utan uttalet som styr vad som är en allitteration). Jag kan inte heller fördra hans förtjusning i det abstrakta verbet ”operera”. När en del av texterna utges handla om det ena eller det andra och summeras med att de är ”mångtydiga” kan man lika gärna säga att de är slött skrivna. En del av slutsatserna är så generella att de kan appliceras på hur många andra artister som helst: ”Hans sångsätt är så egenartat att det inte går att efterlikna utan att det helt enkelt låter som någon som försöker parodiera Bob Dylan”.

Men det är ringa invändningar mot en i stort sett läsvärd bok, som tillför mycket främst om det musikaliska. Det är nog en bok mest för de inbitna fansen (det vill säga folk i allmänhet, för det är en missräkning att underskatta Bob Dylan för alla som uppnått vuxen ålder).

Oskar Hemlings usla nöjen, Isak Holmgren, Nirstedt/Litteratur

 

Var i vårt avlånga litterära land har man roligast? I Göteborg, kanske. När jag var ung roades jag storligen av göteborgaren LOB:s hög- och låglitterära tirader i romaner som Biblia och Excelsior, och häromåret gavs vi även möjlighet att läsa den nästan lika utmattat roliga The Man of Street, i en återutgivning av ett bortglömt verk på gränsen mellan mästerverk och pekoral.

Nu ges chansen att läsa ännu ett verk av en skojfrisk och beläst göteborgare. Isak Holmgrens debutverk, Oskar Hemlings usla nöjen, är en bok som leker friskt med författaridentiteter. Det krävs inget större skarpsinne för att se att ”Oskar Hemling” är ett anagram på Isak Holmgren, och ”Usla Nöjen” är namnet på det sällskap som samlas för att hålla tal i diverse ämnen. Alla bidragsgivare råkar vara anagram på författarens namn – det slags lek som är roligt för stunden – och jag kan i stunden hitta på två nya: ”harmsen logik” och ”helknasig rom[an]”.

Boken sägs vara redigerad av en viss John Weibull. Visst, om du säger det, Holmgren. Han – Isak Holmgren – studerar till psykolog (gör inte alla i Göteborg det?). Boken består av en labyrint av det som Fernando Pessoa kallade ”heteronymer”, alltså olika författarnamn eller -versioner: boken vill att vi ska kalla det ”autonymer” i stället. Oskar Daniel Qvitt Hemling levde enligt romanens logik 2000-2025, så det är ett slags efterlämnat verk vi tar del av.

Den språkliga experimentlustan kan för all del föra tanken till hur Nikanor Teratologen slog igenom med dunder och brak med Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Kul ju – ungefär tills det uppdagades att mannen bakom, en viss Niklas Lundkvist, ägnat sig åt att skriva rasistiska inlägg på Flashback. Men Holmgren håller sig till Göt[h]eborg, en stad som det är lika lätt att hata som att älska. En viss högerradikal tidning nämns – Epoch Times – behöver vi vara oroliga? Båda verkar gilla alla gymnasie-elevers favoritfilosof E.M. Cioran, som Teratologen översatt och som Holmgren för säkerhets skull översätter från rumänska. Borges har ett visst finger med i spelet i det här sättet att skriva, med lärda referenser som ibland tar sikte på apokryfiska källor.

Enligt en intervju lärde sig Holmgren att läsa som tvååring. För all del ska väl myten om ”det litterära underbarnet” hållas levande av någon. Men det är skillnad på att läsa och att skriva. Visst roas jag – för stunden – av dessa skriftligt verbala inlägg, men en viss monotoni infinner sig, och det kan känna som att ta del av den dagbok John Doe plitade ned i David Finchers film Se7en en gång i tiden. I korthet: livet är förskräckligt, biblioteken gallrar ut böcker, tv-programmen är debila, människorna är dumma – tur att vi har litteraturen och filosofin, som aldrig sviker. Att klaga på att en författare som Holmgren är lite väl förtjust i sin egen formuleringskonst vore som att anklaga Gyökeres för att vara för förtjust i att göra mål.

Givetvis ser Holmgren också till att förekomma sådan njugg kritik, i ett resonemang kring Stefan Zweigs romaner: ”en människa så långt förlorad i sin egen stilkonst, så insnärjd i sina formuleringar och ironiska distans till världen”. Mer än Zweig liknar Holmgrens stil kanske den Laurence Sterne som skrev Tristram Shandy, med alla sina infall, sina utläggningar, sina digressioner … Ett demensboende är döpt efter en av Stig Larssons böcker. Och de litterära referenserna duggar tätt. Samt namngivandet av diverse kändisar, något som bär spår av både LOB och Teratologen, bara det att Svullo och Mikael Bindefeldt har ersatts av Ted Kaczynski och Bianca Ingrosso. I ena stunden får vi ett citat av Aristoteles på grekiska, och i nästa en låt av Eddie Meduza.

Somt skrockar man åt i medhållets anda, medan somt är svårare att fördra. Här finns en del korn av sanning: ”endast att ge upp hoppet om att någonsin förstå den andre är kärlek”. Sådana aforismer får mig att inte helt ge upp hoppet om Holmgren, utan jag vill gärna läsa mer av honom, även när de olika anförandena glider in i varandra nästan för sömlöst. Förmågan att kliva mellan olika ämnen med bibehållen känsla för stil kan förstås också få en att tänka på en annan rolig författare, Aris Fioretos. Och var föddes han, om inte i – Göteborg.

Inringning 3, Carl Frode Tiller, översättning Jonas Rasmussen, Flo

 

Det tog sin tid innan Sverige skulle upptäcka Carl Frode Tillers trilogi Inringning, som hyllats i hemlandet Norge sedan den gavs ut 2007-2014 och översatts till 23 språk. Men nu finns den kompletta samlingen, drygt 1000 sidor, utgiven på Flo, och att läsa den är som att betrakta en bautasten släppas från hög höjd i en sjö – det blir många ringar, och jag kan redan garantera att det är en läsning att minnas och bära med sig resten av livet.

Nu finns alltså Inringning 3 också, översatt liksom del 2 av Jonas Rasmussen. Premissen är enkel: David utges ha tappat minnet, och för att hjälpa honom på traven sätts en annons in i tidningen, där familj och vänner skriver brev för att återföra hans liv och person kontur. Den här gången är det Marius, som är på väg att gifta sig, och Susanne, en före detta flickvän, som skriver långa brev. Sensationellt nog lämnas sista delen åt David själv, med ett par häpnadsväckande plot-tvister.

Parallellt med breven följer vi de olika figurerna i sin vardag, och det är där Tillers prosakonst firar sina största triumfer. Här ser vi hur Marius plågas, förnedras och förlöjligas av sin blivande hustru Julie (toxisk kvinnlighet), som tyranniserar honom med lågintensiva gräl. Det är ett mönster som etableras och upprätthålls, och det har varit ett genomgående drag hos Tillers karaktärer, just det att de aldrig kan släppa taget om sina sämsta sidor, att de måste få blomma ut i all sin småsinthet, aggressivitet eller elakhet. Marius ljuger att han har drabbats av MS när han precis ska åka iväg på utflykt med några killkompisar, men Julies brist på medkänsla förvånar honom.

Ältandet är en del av Tillers estetik, och det sättet att skriva kan få en svensk läsare att tänka på Magnus Dahlström, aktuell i år med Vinter, en av sina bästa romaner. De naglar fast oss med sin infernaliska uppmärksamhet för detaljer som får tillvaron att rämna. Dessa djävla detaljer som gör oss galna, eller i bästa fall bara arga. Och vad är väl Vinter, likväl som de tidigare utgivna Spådom och Sken, om inte tre berättelser inrymda i en volym, som man med lite god vilja kan säga är också Tillers metod (varje bok är tredelad, och helheten likaså)?

Marius lögn speglas i andra karaktärers lögner. Det vill säga: lögner, svek och misstag är i det lilla likväl som i det stora obligatoriska inslag. Allra mest så förstås hos huvudpersonen själv, David, som också är författare, passande nog. Men alla är på något sätt känslomässigt sargade, med den neurotiska Susanne som tar över stafettpinnen efter den olycklige Marius.

Minnena förpassar oss till 70- och 80-tal. Eftersom det är samma period Karl Ove Knausgård skriver om i sin Min kamp har det blivit oundvikligt att jämföra dessa norrmän. Men Tiller var faktiskt först, och även om det är infantilt att gradera konst måste jag säga att jag föredrar hans bidrag. Kanske bara för att här finns flera lager att upptäcka, en större förståelse för samhällets påverkan på individerna. I bakgrunden här finns förväxlingen som sker på BB när David föds, och vad stor rikedom gör med omdömet (är det en tillfällighet att Norge inte bara prenumererar OS-medaljer, utan också är överrepresenterade i Epstein-filerna?).

Men Tiller skriver lika intelligent om dynamiken mellan föräldrar och barn. Så sakteliga klarnar också bilden vem David är, och det är inget vackert porträtt. Hans aura heter lögner och bortförklaringar, samt ologiska krumbukter. Det går också att se hela Tillers trilogi som litterär gaslighting. Och han gör det i en roman som innehåller 500 sidor om bara denna del räknas, och ändå vill jag inte att den ska ta slut (det har tagit ovanligt lång tid för mig att slutföra läsningen den här gången). Den riktigt bra litteraturen måste kosta på sig att innehålla inslag av det oförklarliga, det som inte omedelbart går att förstå. De modernistiska romanförfattarna – Joyce, Woolf, Faulkner, Mann, Kafka, med flera – förstod detta, medan 2000-talets romanförfattare i lite för hög utsträckning siktar in sig på att berätta något som inte ska gå att missförstå.

Hur bra är det här? När Bret Easton Ellis gav ut American Psycho i början av 90-talet sågades den unisont. I Sverige var det endast Claire Wikholm som såg något annat än våldspornografiskt skräp. I USA fick den ett tvetydigt försvar av Norman Mailer, som med sedvanlig BDE menade att Ellis skulle få beröm för att han likt få av sina generationskamrater tog sig an ett ämne värdigt Dostojevskij – det var bara det att han inte gick i land med det. När The Guardian nyligen lät 170 författare och kritiker lista de bästa romanerna någonsin saknades Mailer på listan: min gissning är att American Psycho hamnar på listan när det är dags för nästa generation författare och kritiker att sammanställa en ny sådan.

Min poäng? Att Tiller liksom Ellis tar sig an ett ämne värdigt Dostojevskij – det är bara det att han verkligen går i land med det. Vad vill han då uppnå med sitt romanprojekt? Kanske något så enkelt och komplicerat – något så grundläggande och storartat – som att visa vad en människa består av. I Davids fall: komplexitet och ambivalens, alla dessa motstridiga impulser som får oss att agera helt på tvärs mot våra bästa intentioner. De bästa romanerna lyckas få en att glömma att det är litteratur, att de snarare blir utsnitt av verkligheten. Så sett skriver Tiller en nästan unikt realistisk prosa, som är full av nerv, puls, blod – med ett kortare ord: liv. Så blir det här ett tillskott som inte i första hand ska döpas efter den norska specialiteten ”verklighetslitteratur”, utan verklighetens litteratur.