Elskarane mine, Gunnhild Øyehaug, Kolon

  

Den här hösten är en högtidsstund för den som vill läsa den norska författaren Gunnhild Øyehaug. Samtidigt som romanen Här kommer solen utkommer på svenska – jag skrev om den för några dagar sedan – har i Norge hennes senaste novellsamling, Elskarane mine, publicerats. Medan Øyehaug är ett ganska obehandlat fenomen i Sverige är hon oerhört prisad i hemlandet – bara i höst har hon mottagit två av de största litterära priserna, Aschehougprisen och Samlagsprisen (ja, det heter så!).

Men Sverige är njuggt inställda – endast SvD (förutom bernur) verkar för tillfället ha recenserat Här kommer solen. Och vem, förutom jag, kommer att skriva om den här novellsamlingen? Men jag ska inte bli bitter, utan fokusera på den sällsamma sällhet som uppstår var gång jag läser Øyehaug, oavsett om det är på trixig nynorska eller suveränt överförd svenska (med förmedling av Marie Lundquist).

Den här färska volymen sammanställer femton noveller, varav två har publicerats tidigare. En av dem, ”Tarmsystemet”, fanns att läsa i boken Samla noveller som kom i fjol. En något äldre frånskild kvinna sörjer att hon aldrig hann uppleva analsex med sin man. Här visas hur porr blir en fix idé, och dessa fixeringar är genomgående, hur vi antas vara rationella varelser men att vi ändå styrs av instinkter och drifter som vi inte kan behärska.

En av de bästa novellerna i samlingen är ”Vi hade kuskrekk”, om två fångar som rymmer och hamnar på en bondgård, och försöker leva på bär, sniglar och insekter, men där de upptäcker att det inte är helt enkelt att mjölka kor om man är rädd för dem. Situationen kunde ha uppstått i någon av bröderna Coens tidiga filmer. En kvinna spelar in sig själv när hon onanerar framför ett träd, och hon är en av dessa besynnerliga gestalter som befolkar Øyehaugs fiktiva universum.

De filmregissörer som i ett par senare noveller omnämns är annars den polske Krzysztof Kieślowski – nu tämligen bortglömd av en cineastvärld som inte direkt vårdar sitt arv – och grekiske Yorgos Lanthimos, och i synnerhet hans problematiska Poor Things. Båda är lämpliga vapendragare för Øyehaugs excentriska prosa. Några av de författare som omnämns är Emily Dickinson, Flannery O’Connor, Thomas Bernhard, Tarjei Vesaas, James Joyce och Nikolaj Gogol (han med novellen om mannen som tappar sin näsa – en situation som kunde ha hänt i någon av Øyehaugs noveller). Högst passande ideal att luta sig mot, som när hon skriver i dialog med Dickinsons knixiga vers, och strör smulor efter sig, så som pojken gjorde i sagan om Hans och Greta och häxan som försökte äta upp dem (peak barndomstrauma).

Kort sagt är Øyehaug en författare som är full i fan; hon tillhör de vildas och de oförutsägbaras släkte. Just nu är många svenskar sysselsatta med att läsa Anne Carson, och det finns givna paralleller mellan henne och denna norska författare. Båda ägnar sig åt att levandegöra en litteraturhistoria, men framför allt att demonstrera dess praktiska aspekt – dess användbarhet. De författare och konstnärer Øyehaug nämner är inte rekvisita eller dekor, utan de ingriper i handlingen. Gränserna mellan fiktion och verklighet upphävs, som när vi i en novell kan hamna i en scen ur Sigrid Undsets roman Kristin Lavransdotter: ”Stakkars oss, vi har hamna midt inni ei av dei alller verste (men også mest filmatiske) scenene i norsk litteratur.”

Øyehaug skriver om mellanmänskliga relationer som spårar ur. I ”Siste andedrag” är det en kvinna som inbillar sig att hon äger förmågan att dra in en mördads sista andetag i sina lungor, med oförutsedda konsekvenser och oväntade försök att motverka att det skulle påverka henne i negativ riktning: ”det var altså etter at ho hade fått denne overtydinga om at det siste andedraget til ein myrda person sat fast i lungene hennar, at ho tok opp att røykinga, i eit forsøk på å materialisera de heile på eit vis, ho måtte sjå at ho pusta ut, at den myrda pusten ikkje berre vart verande inni lungene.”

Det korta formatet passar Øyehaug ypperligt. Det ger henne också tillfällen att kommentera aktuella företeelser, som den obegripliga AI-funktionen Copilot, som verkar finnas installerade i Word- och e-postprogrammen vi använder. Det här gör oss ju bara dummare, om vi inte ens kan förlita oss på vår egen förmåga att exempelvis formulera banala svar på e-posten. Påhitten och spratten kan inte heller helt dölja att vi har att göra med en författare med ett allvarligt ärende: att påpeka vad som är vrångt i världen.

Det är underbart att läsa noveller som tar en så långt in i förvirring, och som visar att surrealism kan vara ett användbart grepp för en författare som är intresserad av att diskutera den faktiska världens beskaffenhet. Det handlar om att ljuga tillräckligt trovärdigt. Gunnhild Øyehaug gör världen osäker och får oss att tvivla på dess existens och konsistens. Hon visar hur det vi tar för givet är oerhört skört: när som helst kan hela tillvaron rämna. Är det en reaktion på en allt instabilare och osäkrare omvärld, med fascismens skändliga stöveltramp i vår absoluta närhet. Det kan ge upphov till en ny slags litteratur, som indirekt kommenterar det pågående.

Liksom Birgitta Trotzig skildrar Øyehaug en närmast uråldrig förtvivlan inför detta pågående. Man kan reagera på olika sätt: ett sätt är förstås att visa hur tidlöst våldet och missgärningarna är. Ett annat är att nyttja surrealismens eller absurdismens verktyg. Jag vägrar erkänna att det absurda är synonymt med det meningslösa. Åtminstone hittar jag i de här novellerna tillräckliga argument för att det går att skriva politisk litteratur som tar avstamp i det som kan uppfattas som absurt eller löjligt och omvandla det till något fruktbart och storslaget, kanske rentav sublimt. Øyehaug gör det med det kanske finaste och värdefullaste som skönlitteraturen har att erbjuda – inlevelse.

Här kommer solen, Gunnhild Øyehaug, översättning Marie Lundquist, Nirstedt/Litteratur

”Here Comes the Sun” är titeln på kanske världens mest genialt enkla poplåt. Det märkliga är att den tillhör the Beatles, men att det inte var vare sig Paul McCartney eller John Lennon som skrev den, utan den mer anonyme George Harrison. Nina Simones version är nästan lika bra som originalet. Jag vet att man ska akta sig för att generalisera, men det är åtminstone nästan omöjligt att inte bli på glatt humör av den här låten, oavsett hur djävlig din livssituation är för tillfället.

Tänkte den norska författaren Gunnhild Øyehaug på the Beatles när hon gav sin senaste roman titeln Här kommer solen? Oklart: kanske hade hon snarare en låt av halvnorska duon the Chips i åtanke, alltså Elisabeth Andreassen och Kikki Danielssons låt ”Här kommer solen”? Eller svenska nollnolltalets bästa svenska indieband [ingenting]s låt med samma titel, ”Här kommer solen”, från deras debutalbum 2004? Vad vet man?

Det vi vet är att Gunnhild Øyehaug arbetar med ett växelbruk mellan romaner och novellsamlingar. Samtidigt som denna roman från 2024 släpps på svenska, i Marie Lundquists översättning, utkommer i Norge hennes senaste novellsamling Elskarane mine (mer om den inom kort!). Tills vidare får vi Sverige alltså hålla till godo med romanen, och det är verkligen inte det sämsta! Jag läste den förra året i sin nynorska skrud, men är förstås mycket tacksam över att den översätts, då min kunskap i det norska språket är rudimentär.

Fast, vad är då det här för roman? Återigen: något oklart. På samma sätt som filosofen Heidegger menade att vi är ut-kastade i tillvaron – utan möjlighet att välja – blir protagonisten här, Helga Mork, in-kastad i en roman. Det här är inget jag hittar på: hon nämner det själv redan på första sidan. Så är hon kanske och i och för sig inte den mest pålitliga av berättare … Och den filosof som det handlar mer om är snarare Wittgenstein. Fast, hon rör sig bort från Wittgenstein och språkets gränser och tillkortakommanden mot Kafkas absurda världssyn.

I korthet, i den mån det går att säga att en roman av Øyehaug ”handlar om” någonting alls, skildras hur Mork får en ny granne, ett författarpar. Helga är själv författare, med blygsam framgång. Hon lever på Vestlandet, förälskar sig i den manlige delen av författarparet, Even, eller om hon bara blir besatt av honom, med allt mer explicit sexuella fantasier. Hon har en väninna, Irina, men annars lever hon i det som förr kunde kallas ”splendid isolation”.

Det finns ett metafiktivt spår här, och Øyehaug har minsann minst en räv bakom örat. För enkelhetens skull kunde det här sättet att skriva kallas ”surrealistiskt”. Helga har en son med en svensk författare, och hennes förlag väntar nu på en ny roman från henne. Sonen är gift med en kvinna som delar namn med Emily Dickinsons syster, Lavinia, och som forskar om rasande kvinnor. På samma sätt som Dickinson använde det korta tankstrecket som ett slags stygn i sina dikter har Øyehaug använt ett tecken, som liknar en dimmig monolit, för att avskilja bokens olika avsnitt. Det rör sig om rektanglar som avgränsar och tar asteriskens plats, och bildar en kub av dimma. Eller varför inte: av sol?

Ända sedan jag började läsa Øyehaug – en bra bit innan översättningarna tog fart 2020 – har jag uppfattat henne som en författare intresserad av att utforska det verkliga. Hennes främsta modus operandi lyder ”tänk om …” Det är kanske den vackraste formeln för det tänkbara, alltså det som litteraturen är satt på jorden för att undersöka. Det är viktigare än att utforska ”det sanna”, vad nu det betyder. Världen främmandegörs, på samma gång som den blir hyperskarpt realistisk.

Så blir det här en existentiell och excentrisk roman om det krisartade som vi konfronteras av. Jag nämnde Dickinson, och det är en liknande erfarenhet att läsa Øyehaugs idiosynkrasier, som påminner om hur det är att läsa Dickinsons poesi, med sina tvära kast och dristiga tankesprång, där sanningen alltid ska uttalas snett. Øyehaugs prosa är vidlyftig och djärv; när den är som bäst är den lika omedelbart underbar som Clarice Lispectors prosa, alltid på gränsen till poesins allra mest mystiska vrår.

Det här är en kärleksroman av ovanligt snitt. Häromveckan frågade några av mina elever varför jag är så hatisk mot klichéer. ”Ja”, svarade jag sävligt, ”det beror väl på att den som läser mycket till slut blir trött på att genomskåda alla dessa ’han vaknade med ett ryck’ eller ”hon korsade sina ben’ eller ’tystnaden var öronbedövande’”. Lyckligtvis är Øyehaug ingen författare som söker klichéer i sitt skrivande. Hennes prosa är oförutsägbar och underbar.

För vi vadar i en skitvärld där övertydligheterna håller på att kväva oss. Tv-program som ”Gift vid första ögonkastet” kan bara förvärra vårt mående, och i mina mest optimistiska stunder – kanske har jag precis lyssnat på ”Here Comes the Sun” – tänker jag att romaner som denna av Gunnhild Øyehaug kanske är det bästa motgiftet mot allt som är sjukt och fördärvat i vårt samhälle. Det är i alla fall motsatsen till vad media matar oss med.

Nä, någon enkel lösning bidrar väl inte Øyehaug med. Hennes roman tar oss snarare djupare in i mystiken och det oförklarliga, när Helga hamnar i något som till det yttre kan likna en psykos, men som mer och mer liknar en konfrontation – eller en intervention – med verkligheten. Från sitt tillfälliga kontor ramlar hon ned i ett hål – likt Lewis Carrolls Alice – som tar henne inte till ett Underland utan snarare en verkligare Verklighet. Här finns en ljusning, en fjärde vägg som bryts.

Lazulis pärlor, Inger Edelfeldt, Kraxa

  

Fakta i målet: Inger Edelfeldt är en mångsidig författare, som för några år sedan fick Selma Lagerlöfs litteraturpris. I går blev hennes roman Skönheten högst välförtjänt nominerad till Augustpriset – senast det hände var när romanen Det hemliga namnet nominerades 1999 (hon nominerades också 1992 i Barn- och ungdomsklassen för den underbara Genom den röda dörren). Men Skönheten är inte den enda romanen Edelfeldt ger ut i år, för hon har också gett ut – Odjuret …

Skojar! Förra hösten kom hon ut med en lyckad vampyrroman, Porträtt av en hungrig flicka, och den följs upp nu med Lazulis pärlor. Som namnet hintar om finns det spår av en viss figur från Carl Jonas Love Almqvists romanvärld – dock inte vampyren Johannes från Amorina, utan – förstås! – Tintomara, den gäckande gestalten från Drottningens juvelsmycke, kanske den bästa svenska romanen som skrivits.

Här fortsätter vi följa IsaBells öde, efter att hon övergett sitt människostadium och blivit en vampyr, eller nattvarelse, och faktiskt ett slags odjur. Då träffar hon den tvåhundrafemtioåriga Lazuli Aazouras, vars egenskaper som mystisk och gåtfull figur Edelfeldt tillvaratagit. Lazuli är baserad mer på den äkta förlagan till Tintomara, då vi får veta att hens mamma på slutet av 1700-talet var skådespelerskan Giovanna Bassi.

Allt är skildrat med finess. Vampyrer övernattar förstås inte, de ”överdagar”. Edelfeldts bidrag till samtida vampyr-lore är att kors, silver och vitlök inte biter på vampyrerna, att de dör när de biter sitt offer, om de håller på för länge, och det är så smittan sprids. Det är en rimlig förklaring, för med tanke på hur frekventa och blodtörstiga vampyrer är i romaner, filmer och tv-serier skulle mänskligheten ha varit utdöd för länge sedan. Hos Edelfeldt blir det en slags stafett, där offret tar över förbannelsen att ständigt tillhöra de odöda.

Till de praktiska problemen hör hungern, som manifesteras i liknelser av en orm som huserar i IsaBells inre. Det är mycket passande, eftersom den ursprungliga vampyren, från grekisk mytologi, var den ormliknande figuren lamian (känd från John Keats dikt med samma namn). Vampyren ersätter kärleken med ”nattens lekar”. Tänk vampyren Draculas ord i Bram Stokers roman: ”The children of the night … what music they make!”

Klart att vi på ett rationellt plan förstår att vampyrer inte finns, men att de ändå kan vara lockande för tanken, eller om det är känslan som kittlas? Hungern får stillas medelst skator och kaniner mest, och i värsta fall råttor. Edelfeldt har nära till en viss sardonisk humor, när IsaBell konstaterar: ”Stockholm är lika fullt av råttor som ärtsoppa är fullt av ärtor. […] Kanske borde hon helt enkelt ta jobb på Anticimex.”

Edelfeldt har en imponerande bredd som författare, och när hon tar sig an vampyrgenren sker det med ett anslag som är lika lekfullt som det är gravallvarligt. Resultatet är begåvat och lyckat, och faktiskt oftast väldigt roligt. Men ska vampyrromaner verkligen vara roliga – ska de inte vara skrämmande? Förlåt, men jag blir inte rädd av vampyrer. Kanske har jag för lätt för att identifiera mig med deras öde att vara utanför, avskydda och ensamma? Som också blir romanens melankoliska konklusion: ”Vad vi längtar efter? Blod, bra platser där vi kan överdaga, våra förlorade spegelbilder. Och enstaka diskreta människor som vi kan lita på.”

Vänskaper blir förstås sköra under sådana villkor, när IsaBell försiktigt närmar sig människor för att knyta an, och det går förstås under korta perioder. Musiksättningen är eklektisk, med inslag av Marc Almonds bortglömda pärla ”Ruby Red” och det nederländska bandet Rectal Smegma, vars bidrag till musikhistorien är låtar som ”Cocaine and Abel”, ”Dildo Lobotomy” och ”Chocolate Milfshake”.

Det här är en storartad roman. Man kan se vampyren som en metafor, det gjorde även Bram Stoker när han skrev Dracula. Märkligt nog publicerades samma år – 1897 – Florence Marryats Blood of the Vampire, som i höst påpassligt nog ges ut i den utsökta Penguin Classics. Marryat gav ut 69 romaner under en period av lite drygt 30 år. Det är strax Halloween, och jag vet inte vad du planerar att läsa då – låt det gärna bli Edelfeldts och Marryats vampyrromaner.

Fyra, Diana Despotovski, Nirstedt/Litteratur

  

Bokstäverna glider in i varandra där de står på omslaget till Diana Despotovskis debut. Versalt skrivna i diskret hudfärg framför ett böljande fält av något mörkare hudfärg och vattenblått. FYRA. Så heter den.

Dikterna är oftast uppställda som quatrainer (fyrradiga strofer), och det hudfärgade speglas i dikternas uppehållande vid det kroppsliga. Det är till det yttre påseendet en ganska typisk dikt, som svenska poeter har begagnat sedan åtminstone tidigt 90-tal. Då hette poeterna Eva Ribich, Åsa Maria Kraft och Eva Kristina Olsson. Det går att hitta spår av den tidiga Ann Jäderlund i den här poetiken: ordknapp, fragmentarisk, spatiöst utlagd på boksidan, och med upprepningen som högsta prio. Som läsare får jag ibland impulsen att citera Hamlets ord på frågan vad han för stunden läser: ”Ord, ord, ord”.

Då kan det hos Desotovski se ut så här, en ganska typisk fyrrading:

innan lår sedan glaset, rullande

grågröna marker mjuka, fånga

prisma

dröjande vatten stilla,        rörande

Fast hon låter fragmentet samverka med det berättande. När hon skriver ”en kropp kan vikas fyra gånger” känns det som att det är Hannibal Lecter som har skrivit den här boken. Med andra ord: här finns utöver en viss känsla för det makabra en stor omsorg om de små men avgörande detaljerna. I en dikt nämns rorschach, och det är kanske en kliché, men nog kan en viss typ av poesi uppfattas som ett rorschachtest, alltså bläckplumpar som det går att läsa in lite vad som helst i. Då kan tolkningarna spreta.

Problemet med den typen av poesi är att den kan uppfattas som vag, garderad, osäker. Det är inte alltid jag blir helt övertygad av vad Despotovski håller på med, när hon låter ord glida omärkbart eller ibland övertydligt in i likhet, eller kanske lik-het. Jag är inte helt enig med Lejla Catos läsning av Fyra, när hon i Expressen menar att den skildrar självskada. Hennes rorscach-läsning är annorlunda än min.

Med stilfulla allitterationer tar oss Despotovski alldeles oavsett nära något som pågår i detta nu, något som sker mot någons kropp: ”hjärtats hölje, händelse: minimering / i millimeter eftergivlig”. Så skriver hon i den kanske mest oroväckande delen, som går under rubriken ”Händelse”, parerad i fyra avsnitt. Så skriver hon också: ”texten är kroppen”, och det blir en nästan för övertydlig läsanvisning: boken vi läser är kroppen, och vice versa. Det hudfärgade omslaget styrker denna tolkning.

Det stilfulla fortsätter i ett experimenterande med formen, oftast inom ramen för fyrtalet, i något som både påminner om manisk OCD och frigörelse, med spärrningar, kursiveringar, versaler, förminskat typsnitt och frikostigare användning av skiljetecken, som ett tankstreck som mer liknar bindestrecket. I några av dikterna finns ekon av något sällsamt lyckligt: ”kysslyckan smakar sött, rymmer inte kittlande insekter utan huvudsak.” De många referenserna till vatten, den röda färgen och mjukheten ger dikterna en stabil ryggrad, för att behålla kroppsligheten.

Att något har gått förlorat går att ana i några av ordsammanställningarna, som ibland pekar ut det som enligt Proust alltid var förlorat – alltså, Paradisen. Jag kan uppskatta hur Despotovski vägrar gå läsaren till mötes – jag har bråkat med den här boken, varit oense med somt och funnit somt underbart, kanske just för att det är en poesi som inte stryker medhårs och i stället vägrar inordna sig i någon bekant diskurs. Att skriva så här är ett vågspel. Ibland kan jag höra mitt egna pärlande skratt, och ibland mina besvikna suckar.

Autor chap IV, Paula Gaard, Harald Gaski, Mikaela Blomqvist, Elliot Lundegård, Lars Bukdahl, Autor

  

Hur ser tillståndet ut och villkoren för litteraturkritik i våra nordiska grannländer? Det undersöks i den senaste av förlaget Autors serie med chapböcker, alltså små häften, levererade i en liten ask. De tidigare boxarna har handlat om poetik, översättning och förläggarverksamhet. I den här fjärde delen representeras kritikskrået av fem kritiker: två svenskar, en färöisk, en dansk och en norsk.

Från färöiskt håll skriver Paula Gaard, en essä som finns på originalspråk och översatt till danska: ”At sige for første gang det, som allerede er sagt”. Hon inleder med ett citat av poeten Lív Maria Róadóttir Jæger: ”hvordan kunne ord / tages bogstaveligt / i en verden der ikke lod sig beskrive?” Det låter som en rimlig fråga, även om det inte är helt lätt att skönja ett svar. Gaard använder den svenska kritikern Anna Fohlin Mattsson som exempel, när hon gör en inkännande läsning av den färöiska poeten Róadóttir Jæger.

Gaard anropar Northrop Frye och Michel Foucault – lätt hänt! – och önskar att det mänskliga får ta mer plats i litteraturanmälningarna. Villkoren för skönlitteratur på Färöarna är förstås inte gynnsamma, påminner Gaard oss om, och om vi i Sverige stundtals klagar på en för liten litteraturscen där alla känner alla och man recenserar varandras böcker blir det förstås ännu mer så i ett land med endast lite drygt 50 000 invånare, och där endast ett hundratal böcker på det egna språket ges ut varje år.

Harald Gaskis essä ”Den indirekte kritikkens subtilitet” har översatts till nordsamiska av Britt Rajala (jag läste den på norska). Han påminner om hur ung den samiska litteraturen är, att det var först på 1970-talet som utgivningen tog fart. Länge var den en muntlig kultur, något som förstås måste beaktas när den ska läsas och bedömas. Värderingen av skriftkultur är som bekant högre än den muntliga kulturen, och det kanske inte går att göra något åt det? Däremot är det viktigt att upprätthålla den kritiska diskussionen, i vilken form den än tar, och den traditionella recensionen utmanas av exempelvis bokcirklarna, vars betydelse för att de kritiska samtalen hålls kvar nog inte kan överskattas.

Från svenskt håll kommer två essäer. Mikaela Blomqvist – som hunnit byta efternamn till Pejkovic sedan häftet trycktes – skriver i essän ”Kritikern som drömmare” om kritikern som gör skada, det vill säga sårar författaren med sin kritik. Men hur skört får en författares ego vara? Hon hämtar idéer från Oscar Wildes berömda essä om kritikern som konstnär, och i sin referenstäta men korta essä hinner hon också anropa Borges, T.S. Eliot, W.H. Auden, Molière, Roland Barthes och kanske någon till som jag har glömt. Synen på kritiken som en högre konstform skriver jag gärna under på, även om jag är jävig.

Och Elliot Lundegård utför i sin längre essä ”När tiden går i uppfyllelse” en fotnotens praktik, där hen låter fotnoten ta plats och skapa en medveten knagglig läsväg. Hen citerar den briljanta finlandssvenska kritikern Tatjana Brandt, och jag önskar att jag kunde ge henne större utrymme (kanske i en fotnot?). Hon menar att en kritiker måste ställa sig frågan om det lästa har gjort att hon har vuxit intellektuellt och känslomässigt, och ställer man sig frågan vet man nästan alltid svaret.

Dagskritiken, som Lundegård kritiserar, måste upprätta utrymme åt den typen av texter, där kritikern tillåts ställa sig själv frågor som dessa. Hen diskuterar också den gamla fördomen att den som misslyckas med att bli författare blir kritiker, men mer intressant är resonemanget om konsten som en motståndshandling mot konsumtionen och kapitalismen. Visst, böcker är också varor på en marknad, men först om vi tillskriver dem det värdet upphör de att vara värdefulla: ”nedprioriterandet av konst och kritik […] tycks bygga på ett förakt för människor och deras förmåga att ha transcendenta konstupplevelser.”

Den danska kritikernestorn Lars Bukdahls essä ”Kritik er en føljeton” går vilt fram, och hinner med ett par rantar och ett manifest. Han inleder: ”Jeg respekterer ikke en kritiker, der ikke dør med støvlerne, de blækinsmurte, ninjasporepåskruede sherifstøvler, på, eller skriver, som om hun eller hen planlægger at gøre det.” Kort sagt ska en kritiker skriva till ”det obittra slutet” (det bästa beröm jag har fått fick jag an en kritikerkollega som sa att jag inte har blivit bitter av mitt skrivande på bernur).

Bukdahl svingar vilt, och träffar rätt säkert i sina iakttagelser om danska följetonger. Han jämför Charles Dickens publiceringssituation med Twin Peaks, och varför inte? Framför allt gestaltar han det lustfyllda i att skriva litteraturkritik, och det är väl en diskussion jag kan sakna i de många svenska debatterna om kritikens kriser och dess framtida öde. Han betonar det gränsöverskridande som sker i mötet med konst, oavsett när det händer.

Vad är litteraturkritikens uppgift? Förr handlade det till stor del om att vara smakdomare. Nu verkar kultursidorna åtminstone i Sverige ha reducerats till interna diskussioner med och om de få utvalda, som har en byline i någon annan tidning. Bevismaterial: bokmässans offentliga dagböcker, där först en handfull poeter och kritiker skrev om sina bekanta, följt av en evighetslång debatt där somliga pekade på att det var fel och somliga pekade på att det var rätt. (Sanningen: någonstans mittemellan!)

Är det rimligt att önska att nivån höjdes ett litet snäpp? Turligt nog finns då insatser som den här lådan med chapböcker, som tillåter en att tänka andra tankar. Risken med en konsensus – att alla hyllar en Nobelpristagare eller en Augustprisvinnare – är förstås att kulturen stagnerar. En kritiker kan också vara den som påpekar att somliga kejsare och kejsarinnor är nakna …

Orden som ekar genom livet. Texter ur ett författarskap, Jamaica Kincaid, översättning Niclas Nilsson, Gun-Britt Sundström, Andreas Vesterlund, Birgitta Wallin, Tranan

  

Nä, inte heller i år gick Nobelpriset i litteratur till Jamaica Kincaid, en av bettingbolagens favoriter. Å andra sidan är det ett författarskap som inte är i skriande behov av priser för att läsare ska hitta fram till böckerna. Min gissning är att åtskilliga av de drygt hundra tusen besökarna på årets bokmässa tog med sig den bok av henne som i dag har recensionsdatum, artikelsamlingen Orden som ekar genom livet.

Lejonparten av novellerna, krönikorna och essäerna har hämtats från samlingen Putting Myself Together, som kom på engelska i fjol, och den äldsta texten är från 1978, och de nyaste från 2020. Då blir det här den elfte boken av Kincaid på svenska, och inte mindre än fyra olika översättare har anlitats, något som ibland får stilnivån att skilja sig mellan de olika texterna. Ändå är jag evigt tacksam över översättargärningarna, även om jag har svårt att förstå varför inte böckerna om Nancy Drew kallas Kitty-böckerna, för inte ens jag – som förbjöds läsa böcker med röd rygg som barn – missade hur de lanserades i Sverige.

Det är något hos vissa författare som slår an något i mig när jag läser. Jamaica Kincaid är en sådan, och den som inte har upptäckt detta kan förstås inleda sin bekantskap med den här urvalsvolymen. Men jag skulle också rekommendera den korta essän En liten plats, som på ett föredömligt sätt visar varför romanerna måste skrivas med sådan utsökt balans mellan vrede och återhållsamhet; hon har en välfungerande etisk och estetisk kompass när hon skriver fram sitt rasande temperament.

Här finns ett förhållande till England och det engelska som pendlar mellan det såriga och det hatiska. I ”Om att se England för första gången” ger hon prov på den absurda situationen i att som skolelev undervisas om saker hon inte kan relatera till: ”Att föreställningen om något och dess verklighet ofta är två fundamentalt olika saker är något som ingen någonsin kommer ihåg; så när de möts och upptäcker att de inte är kompatibla, då dör den svagare av de två, föreställningen eller verkligheten.”

I den eponyma romanen Lucy, ett av hennes mästerverk, var protagonisten ursinnig över att lära sig en dikt om påskliljor utantill (ja, den av Wordsworth), utan att någonsin ha sett en påsklilja. Nu odlar hon tusentals påskliljor, i hopp att äntligen förstå Wordsworths rader: ”Minst tio tusen bars i trans / av vinden kring i yster dans”. Hon skildrar den postkoloniala erfarenheten utan pardon. I ”En gång öbo, nu upptäcktsresande” skriver hon: ”Brittiska imperiet hade nått sitt välförtjänta slut i slutet av 40-talet men det hade ingen brytt sig om att berätta för oss.”

Också till föräldrarna är relationen problematisk. Som tonåring sticker hon till New York för att slå sig fram som student, fotograf, men snart också som skribent. Men det är inte USA hon reser till, utan det mytiska ”Amerika”. Det blir ett skrivande som innebär ständiga försök att leva med och förhandla med sin vrede som konstnärlig drivkraft. Och just drivkraften kan fungera inspirerande: så här kan man också leva, engagerat och med en vilja till och tro på att det går att förändra sina omständigheter och sina villkor. Så har hon förblivit en piggt engagerad student.

Det blir en brokig samling texter, som inrymmer många olika skikt av författaren Kincaid, men där kanske inte allt är lika spännande att upptäcka. Här finns ändå en absurt rolig biografi över en klänning (som någon kan känna igen från Novellix), likväl som ett förord till Defoes roman Robinson Crusoe, som består av ett brev till protagonisten: ”Käre Mr Crusoe, / Stanna hemma är ni snäll. […] Stanna hemma och ordna upp saker och ting; er själ, en egendom ni sätter stort värde på, kommer att må bra av det.” Och av de amerikanska presidenterna finner hon endast två som inte varit rasister: den andre, John Adams, samt Barack Hussein Obamna.

När hon säger att böckerna har räddat livet på henne förstår jag precis vad hon menar. Jag läser hennes bok i Värnamo där jag gjorde ett kort besök på biblioteket och blev överväldigad över bokbeståndet och fann mig själv säga till mitt sällskap att det var tack vare bibliotek som detta som jag överlevde min ungdom. Det var där jag upptäckte att jag inte var ensam och att det inte var något konstigt med att känna sig konstig, vad man än lägger in i det ordet.

Att skriva kan också fungera så här: att avreagera sig. Det hon är mest rädd för är också att hon ska upphöra att vara arg. Någon sådan risk föreligger inte vad jag kan bedöma av den här boken – lyckligtvis. Hon skriver bitskt och roligt, och då kan jag för all del fördra att det blir brokigt med blandningen mellan skönlitterära texter som samsas med essäerna.

Yellow, Aris Fioretos, Norstedts

  

Den mångförslagne Aris Fioretos nya eponyma roman Yellow handlar om en ung tjej, döpt efter de tre gula revärerna på sin träningsoverall. Hon är afghansk flykting, kan se in i framtiden, och tillbringar en sommar i Berlin i pandemins slutfas. Kampen handlar om att rädda livhanken. Hennes kumpaner Aref och Firooz är inte längre till någon hjälp, skingrade för vinden som de blivit. Yellow är ensam – och tvingas lita på sina egna resurser.

I korta kapitel, med rubriker som är lika hjälpsamma som vilseledande, följer vi Yellows febrigt nerviga överlevnadsstrategier. Den som är på flykt kanske måste vara rustad med ett övernaturligt sinne för att överleva, eller som det konstateras att hon ”lärt sig den hårda vägen att avsked var en färskvara.” Villospår och ledtrådar blandas när vi ges tillträde till hennes desperata försök att undkomma upptäckt. Fioretos skriver med sedvanlig känsla för detaljernas värde.

Det är både stramt intellektuellt och febrigt känsligt. Kanske det är så här kaotiskt en flyktings levnadsöde måste skildras. Metaforerna hopas, och en läsare behöver uppfinna en ny slags läsart. Det är garanterat den mest intensiva svenska prosa du kan läsa i år, och det är sannerligen spretigt med alla metafiktiva drag, likväl som filosofiska utläggningar och en politik vars hjärta har brustit och gått bort sig. Fioretos har andra stilideal än den gängse svenska författaren – ideal som vi för enkelhetens skull kan kalla ”mindre provinsiella”. (Hade jag varit Flaubert hade jag kursiverat mindre provinsiella, men som Hjalmar Söderberg skulle ha sagt – jag är nu ingen Flaubert ...)

Jag är verkligen ledsen om jag inte kan göra den här boken rättvisa. Yellow kutar på tillvarons ytspänning som skräddaren på insjöns vatten. Och hur ska initialerna A och F förstås om inte speglingar av författaren: Aref/Aris och Firooz/Fioretos? Hos den här författaren är tillfälligheter sällan slumpartade eller godtyckliga. I sin bästa roman – Mary – skrev han helt sonika in sig själv på en gravsten på den ö där den stackars Mary tillfångatogs. Och nog är Yellow en slags syster till Mary, och ett lika starkt kvinnoporträtt.

Begreppet denaturering har stor betydelse för romanen. Det betyder väl i korthet att ett ämne fördärvas och blir otjänligt; hos proteiner och DNA kan det ske en sådan förvanskning. Hos Ekelöf blev ”denaturerad prosa” hans bild för ambitionen att ”krossa bokstävlarna”, det vill säga en sammankoppling av bokstäver och djävlar. Det är en lämplig beskrivning av en roman som hela tiden ändrar skepnad, lite som det snillrika omslaget illustrerar med ett fotografi av motorolja upplöst i vatten. Fioretos är kort sagt skickligt på att koppla samman företeelser och hitta oanade samband mellan dem, när han tar oss till naturvetenskapens dunklaste vrår med hjälp av alfahelix, betaflak och mitokondrier.

Fioretos tar också ansvar för sin berättelse. Ja, den är mörk, men ljus saknas inte, eller med Emilia Fogelklous vackra formel: ”Ljus finns ändå”. Fioretos tar oss igenom det mörka i vår samtid. Yellows stress sätter sig i texten, får den att bli rastlös, orolig, jäktad. Och där saknas inte samhällskritik, i några reflektioner över vad en flykting tillåts uttrycka, där toleransen är villkorad: ”Folk var beredda att hjälpa, men endast om nykomna lät bli att ställa krav. De ville ha gott samvete och ändå slippa förändring.”

På ett yttre plan liknar premissen Zara Uzun Kjellners förra roman, Radio Yerevan, som också den hade Berlin som spelplats och skildrade försvunna – uppslukade – människor. Den var också smått kaotisk, och kanske det är så enkelt att dessa böcker är nödd och tvungna att vara det. Yellow blir ”Kaosflickan”, hon som likt Hamlet tvingas utstå ”the slings and arrows of outrageous fortune”. Strävan mot förbättrade livsvillkor är inte svår att förlika sig med, men Fioretos visar hur beroende ens framgång är av den egna insatsen, och det finns möjligen ett stillsamt budskap här som befinner sig på tvärs mot tidsandan. För får vi inte lära oss att om vi stöter problem är det omvärlden som ska anpassa sig efter våra behov och krav? Så kombinerar Fioretos disciplinerna som alltför många vill hålla som motsatser, alltså skönlitteratur som antingen gestaltar samhällsfrågor eller som är språkinriktade. Här får du båda kakbitarna.

Jag ska inte heller säga att allt är omedelbart begripligt i denna ambitiösa roman, bara att jag faller pladask för den, efter att ha utsatts för dess dragningskraft. Det är ett starkt porträtt av Yellow, av hur minnena sköljer över henne. För den jagade ges ingen respit, ingen vila. Vän och fiende byter gärna plats med varandra. Det är fascinerande att följa hur Fioretos tänjer på romanens förutsättningar, och jag ska inte förneka att det stundtals är en utmaning att läsa den här romanen.

Å andra sidan finns det gott om romaner med lägre ställda krav på en läsare, romaner som har lärt sig vilka hundvisslingar en lagom kräsen läsekrets åstundar (ledtråd: de som vill ha en”snackis”). Det är inget dåligt tecken för svensk samtidslitteratur att vi denna höst kunnat läsa romaner som denna eller Maxim Grigorievs Adrian, för att ta två exempel på romaner som utmanar. Som Fioretos själv påpekade i sin bok om Vladimir Nabokov från häromåret, benämnde exilryssen tre krav på en god författare: förmågan att berätta en historia, förmågan att lära ut något, samt förmågan att förtrolla. Fioretos lever minsann upp till dessa tre krav.

Barnsäng, Marit Kapla, Norstedts

  

”En konstnär jag hörde prata om sitt arbete beskrev väven som mänsklighetens första arkitektur. Man flätar ihop material man har omkring sig och bygger ett skydd mot väder och vind. Ett skydd för det man vill bevara.”

Så skriver Marit Kapla i sin nya bok Barnsäng. Det är en fruktansvärd bok: en thriller, en dokumentär, en bok om liv och död. Jag har läst den med krampaktigt hållna händer, och glömt bort att andas. Det är Kapla själv som liknar sin förlossning vid en thriller. Hon har tagit det material hon har omkring sig, gått tillbaka till graviditeten och födseln av ett tvillingpar 2002, och vad som gick fel. Så boken är dels intervjuer med läkare och barnmorskor från 25 år sedan, och rapporter från nutid, där hon i efterhand synar händelseförloppet.

Kapla är konstnär. Hon är tveklöst också en författare, och man kunde fråga sig: vad är en författare? Kanske det enkla svaret lyder: en orolig själ. Jag skulle vilja tillägga: en nyfiken människa. När jag tillbringade några dagar på Mårbacka litteraturfestival i somras märkte jag hur Kapla diskret tog plats som åhörare i många av de andra författarsamtalen. Det hör inte till vanligheterna: många författare är nog trötta inför eller efter sina egna framträdanden, men hon var alltid på plats, och jag har nog aldrig mött en lika hängivet nyfiken och intensivt lyssnande författare sedan jag satt bredvid Pia Tafdrup på poesifestivalen i Nässjö för – tja, nästan 25 år sedan.

Det här är nu hennes tredje kartläggning, efter böckerna Osebol från 2019 och Kärlek på svenska från 2022. Det är en vansklig balansgång att göra sig till stoffet för ett dokumentärt skrivande, men jag kan inte tycka annat än att det är oavbrutet intressant, just för att hon skildrar en erfarenhet som jag visserligen saknar – förutom att jag befunnit mig på sidlinjen som blivande pappa två gånger, men ärligt talat är man i det sammanhanget inte mycket mer än en statist – men som 80% av svenska kvinnor har: erfarenheten av en förlossning.

I Kaplas fall rör det sig om duplex, alltså tvillingar. Graviditeten skildras, med noggrant redovisade kontroller. Det tillstår komplikationer vid förlossningen. Tvilling 1 går det bra med, men tvilling 2 har svårt att andas. Kunde saker ha gjorts bättre? frågar sig Kapla i nutid, och den frågan hänger i luften även när hon intervjuar läkare i efterhand. Svaret lyder, som alltid väl, att det kunde ha skötts bättre. Då, i början av 2000-talet, var vaginal förlossning det som eftersträvades till nästan vilket pris som helst.

Men, som det konstateras i boken: ”Det går inte att förstå döden. / Det går inte att förstå livet heller.” Hur långt gången tekniken och vetenskapen än är går det inte att helt riskminimera en förlossning. I Sverige dog för ungefär 200 år sedan 800 blivande mammor på 100 000 födslar. Saker kan gå fel, och det här kanske man pratar för lite om fortfarande?

Så här är det: Marit Kapla skriver märkliga böcker – det är inget märkligt med det. Hon skriver också utomordentligt viktiga böcker. Jag kan bara hoppas att just den här boken får många manliga läsare, för liksom Johanna Frids debutroman Nora eller Brinn Oslo brinn nog upplyste många män om endometrios kan man här lära sig nödvändiga fakta om skulderdystoci (att barnets axlar fastnar i kvinnans bäcken efter att huvudet kommit ut), amniotomi (att ta hål på fosterhinnorna) och katastrofsectio (akut kejsarsnitt).

Jag vill tro mig själv vara nyfiken och vetgirig. Här stillas något av denna vetgirighet, även om en del frågor kvarstår. Det finns en del influencers som filmar sin egen förlossning, jag vet – de får sina fiskar varma av barnmorskorna här, men i annat ärende (vurmen för kejsarsnitt). Kaplas bok är hur man än vrider på frågan mer utlämnande än något jag tagit del av avseende förlossningsarbetet, det som Kate Bush kallade ”This Woman’s Work”. En av läkarna liknar det med att bestiga ett berg. Inte Kebnekaise, som hon bestigit två gånger – utan Mount Everest.

Not Forever, Mats Jonsson, Galago

  

I fjol kom en nyutgåva av Mats Jonssons serieklassiker Hey Princess, och vid omläsningen upptäckte han att det fanns en lucka i kronologin, från juli till oktober 1998. Därav denna sequel, eller kanske mer extramaterial: Not Forever. Tiden får utvisa om även den ska komma i nyutgåva till något jubileum, och det i så fall blir en tredje bok. Ska även den döpas efter en Popsicle-låt? ”Lär ju!” svarar Jonsson själv lite lagom uppgivet, och föreslår Undulate.

Här handlar det om kortvariga relationer med olika kvinnor. Det är distansrelationer innan begreppet ens existerade, med tågresor norrut där tristessen lindras av läsning av Den högsta kasten. Den råa jargongen hör till de saker jag inte vill ha tillbaka, liksom musiken. Det blir många nittiotalsreferenser, liksom i Hey Princess. Musiken läggs mest av band som inte går att lyssna på nu – och knappt då ens – som Manic Street Preachers, Morrissey, Verve, Cypress Hill, Sonic Youth (jo, jag vet att de är ”coola”, men när ska man lyssna på den?). Det blir också onödigt och övertydligt när ett möte med ”Olle” behöver förtydligas med ett ”Ljungström” under bilden, som om någon behövde sådana pekpinnar.

Nu kan Jonsson också tillåta sig mindre hänsyn, och därför blir det en offentlig uthängning av skandalen på Forum och Katarina Frostensons man, som beskrivs vara ”ett svin mot kvinnor”, något som knappast kunde stå i en serie från slutet av 1900-talet. Det är mycket som framställs i eftertankens kranka blekhet. I seriens dåtid debuterar Jonsson med albumet Unga norrlänningar, vars omslag pryds av ett foto eftersom förlaget tycker att han ritar så fult – en tradition som bevaras med det här albumet. Och har förlaget fel? Jag har alltid uppfattat Jonssons tecknarstil som klumpig och monoton. 

I Unga samer fungerade det bättre, för då fanns det en viktigare story att förmedla. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger huvudpersonen Mats misslyckas med sina relationer. Den här typen av självironi fungerar för all del i kortare format – säg, en stand up-rutin (som helst inte ska överstiga två minuter). Den loser-mentalitet som odlas och frodas har liksom musiksmaken ett kort bäst före-datum. Även alla tända inomhuscigaretter har jag svårt att sakna.

Ändå ska jag inte förneka att det finns ett värde i att för några ögonblick bli nostalgisk, och det har säkert varit välgörande för Jonsson att åtgärda den lucka som sensommar- och höstmånaderna 1998 har utgjort. Han har bra sinne för detaljer. Huvudpersonen Mats skildras med en distans som verkar på gott och ont. När han målar om ett rum med en av kvinnorna konfronteras hans kvinnosyn och masochistiska självbild: ”Du förnedrar dig själv för kärleken om och om igen, och sen gör du serier om det så folk kan skratta åt dig.”

Lockelsen med autofiktion är väl att ”äga narrativet”, som det hette på 10-talet. Epilogen är dock mörk, när han ett par år senare, 2002 närmare bestämt (då Hey Princess kom ut), möter en av kvinnorna, som avfärdar honom inför sin kompis med att han var ”Ingen. Bara ett spöke från 90-talet”.

Jag blev själaglad av Anne Carsons Nobelpris

  

Eftersom det i år är den nya ständige sekreteraren Ingrid Carlbergs första gång som presentatör av Nobelpriset tänkte jag att Akademien ville undvika alltför stora kontroverser. Bort med Houellebecq alltså – och fram med favoriten, den kanadensiska mångsysslaren Anne Carson: poet, professor i antikens litteratur, dramatiker, kritiker, översättare. Få kan ifrågasätta detta val. Själv blev jag själaglad. 

Hon har varit tippad sedan den svenska utgivningen inleddes med Röd självbiografi från 2009, i Mara Lees suveräna översättning. Den som till äventyrs inte redan har stiftat bekantskap med Carson kan med fördel läsa hennes senaste bok, Fel Norma, som i Lars-Håkan Svenssons översättning utkommer just i dag. Det är en provkarta på hennes skrivande: essäer, självbiografiska fragment, dikter, lekfullt anakronistiska möten mellan berättarjaget och Joseph Conrad i en hiss, och mycket mer. 

Ill. Niklas Elmehed © Nobel Prize

Jag har länge följt Carson, och haft behållning av inte endast de böcker som hon själv skrivit, där ett av mästerverken är essäsamlingen Eros den bitterljuva. Hon har skrivit utförligt om främst Sapfo, Marcel Proust och Virginia Woolf, som hon ständigt ingår i en kreativ dialog med. Hon har också översatt till engelska Sapfos alla fragment, under den – ja, bitterljuva – titeln If not, winter, för det var ju Sapfo som kom på ordsammansättningen ”bitterljuv”. Här vill jag också passa på att lyfta fram hennes översättningar av de antika tragedierna. De är moderna, fräcka, underbara.

Där finns också en lekfull bearbetning av Sofokles Antigone, som i Carsons version heter Antigonick, där hon uppfinner en extra karaktär, Nick, som verkar i uttrycket ”in the Nick of time”, och därifrån kan påverka händelseförloppet i en låt säga mer feministisk riktning. Bara den som tar antiken på allvar kan tillåta sig att skämta så frikostigt med den.

Det som gör Carson så speciell som författare är att hon skriver intelligent men aldrig avskräckande. Hennes utläggningar lämnar alltid utrymme för invändningar – och på samma sätt som hon går i dialog med sina föregångare sker ett likartat utbyte mellan henne och mig som läsare. Det är litteratur man lär sig saker av, men man lär sig på ett omedvetet sätt. Hennes lärdom smittar, genom att den förmedlas med så gott humör och med så lätt anslag. Genom att hon leker så friskt med litteraturhistorien blir man inspirerad att själv tänka djärvare och vackrare tankar. 

Allt är dock inte på lek. Till hennes mästerverk hör en ännu oöversatt bok, den besynnerliga genreöverskridande Nox från 2010, och som utgörs av sorgeanteckningar från hennes brors död (”Nox” betyder ”natt” på latin). Boken ligger i en låda, där sidorna hänger ihop som i ett dragspel, och där finns inklistrade lappar, dikter, översättningar, huller om buller, som om sorgen slitit itu all struktur. 

Det är en vacker, men svåröversättlig bok. Det finns tio titlar översatta till svenska, och jag kan göra det lätt för mig och anbefalla alla. Den som vill doppa sin stortå i det hav som Carsons skrivande innebär – testa tempen, så att säga – vill kanske inleda med Kort sagt från 2017, också den översatt av Mara Lee. Liksom Fel Norma består den av korta texter i skilda ämnen. 

Du har det aldrig tråkigt i Carsons sällskap. Hon föreläser eller docerar aldrig – återigen något som endast den som vilar tryggt i sin kunskap kan kosta på sig. Mångsidigheten i hennes skrivande är svår att infånga i en kort kommentar, och jag kan bara hoppas att ännu fler unnar sig ynnesten att läsa den här spännande, humoristiska och intelligenta författaren. 

Det är med viss lättnad jag skriver dessa rader. Akademien har på senare tid inte gjort sig känd som goda läsare av poesi, men Carson är tveklöst en poet med potential att tillhöra klassikerna i framtiden. Det hade varit en försummelse i paritet med att missa att ge det till Rainer Maria Rilke, Paul Celan och Inger Christensen, om den här chansen att belöna en av poesins mest betydelsefulla röster hade förbigåtts. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2026)