Den oduglige, Tomas Bannerhed, Norstedts

 

Einar är en trettiosjuårig man som bor med sin mamma i ett hus på den småländska landsbygden. Pappan har dött i en olycka. Einar är en särling, som blivit friställd – fått sparken – från jobbet på sågverket, med motiveringen att han var för långsam – för noggrann – och nu ägnar han dagarna åt att fotografera växter och skriva dikter. På nätterna söker han otillbörlig värme hos mamman Jorunn – de sover i samma säng – tills hon slår bort hans längtansfulla händer. Han klär sig i galoscher i alla väder, och betraktas som ett udda men ofarligt inslag.

Efter en tid flyttar släktingen Isabell in, en tonårstjej som överlevt en bilolycka som tagit resten av familjen. Einar söker inkomst som försäljare av tulpanlökar – det går så där – och Jorunn blir sjuk och han börjar oroa sig för framtiden. Hur ska han klara sig själv i takt med att mamman tynar bort och Isabell tillbringar allt mer tid i sin killes lägenhet?

Det här är handlingen i Tomas Bannerheds nya roman Den oduglige. I viss mån upprepas formeln från den framgångsrika debuten Korparna. Bannerhed har en särskild förmåga att skildra människor på kant med tillvaron och naturen. Det är ett starkt porträtt av en människa som inte riktigt passar in, som har svårt att umgås socialt utan att han börjar stamma fram pinsamheter. Samtidigt läser han Ragnar Jändels poesi, och skriver själv dikter som ett snällt öga skulle bedöma som ”inte oävna”.

Parallellt förekommer tjugosex vittnesmål från lärare, grannar, myndighetspersoner, präster och fan och hans moster: de berättar om ett mysterium som väntar på att uppdagas, där Einar försvunnit puts väck från trakten. Dessa inslag blir inte mer än en dokumentärfilms talande huvuden, och mysteriet Einar kan de inte greppa. Tidpunkten är tidigt 1990-tal, fast på landsbygden står förstås tiden stilla. Där finns också andra särlingar och knäppgökar, i så hög grad att man för stunden inbillar sig att man hamnat i en roman av Göran Tunström.

Men Bannerhed är skicklig på miljöbeskrivningar, och låter karaktärerna ta plats som enskilda människoöden på en starkt definierad och gudsförgäten plats. Han skildrar de övergivna människornas ensamhet och depressioner. Det finns också en tydlig vilja att diskutera mammans beteende som toxiskt, att det har hämmat Einar och gjort honom oförmögen att klara sig själv, och vilka konsekvenserna blir när en så hjälplös människa tvingas klara sig själv. Några onödiga stilgrodor kanske är förlåtliga, som att en tapet på ett ställe både tiger och håller med om Einars självförakt, eller att Isabell redan i början av 90-talet slängde sig med millennium-erans internetlingo att något ”äger”.

Till sitt upplägg påminner handlingen om Jerker Virdborgs roman från i fjol, Bro, bro (där var huvudpersonens namn det snarlika Edvin). Båda har svårt att förhålla sig till den yttre världen, men deras agerande tar förstås olika uttryck. Men Bannerheds ”Tos-Einar” är också besläktad med Hans Alfredsons Sven från romanen En ond man och filmen Den enfaldige mördaren. Men som romanfigurer står de kanske alla i skuld till William Faulkners Benjy från mästerverket Stormen och vreden. Allt detta sammantaget gör ändå inte Bannerheds roman mindre originell eller ovälkommen.

Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, Tua Forsström, Nirstedt/Litteratur

 

Det är lätt att bli hemmablind som van poesiläsare; vi som tillhör ”the happy few” anser nog att Tua Forsströms diktsamling Efter att ha tillbringat en natt bland hästar var det viktigaste som hände litteraturåret 1997, medan bokläsare i gemen nog harklar sig och säger något om Harry Potter. Men är det inte snarare böcker som denna av Forsström som huserar den riktiga magin?

Nu återutges boken i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek, där den pryder sin plats. Till boken hör ett förord skrivet av Jenny Tunedal, och det är så bra att jag för en stund önskar att hon skrev alla förord. Hon menar att Forsström är både enkel och komplicerad, och är det inte till svyende och sist så vi människor är beskaffade? Vi pendlar mellan det sublima och det löjliga, utan att själva förstå vid vilken ytterlighet vi befinner oss i för stunden.

I diktsamlingen vänder sig Forsström upprepade gånger till filmaren Andrej Tarkovskij. Boken inleds med en dikt av fadern Arsenij, som Freddie Wadling sjöng på sin sista skiva, låten ”Det är inte nog”. Forsström skriver med en lekfullhet som vänder ut och in på invanda begrepp, som lär oss hantera världen på nya sätt. Indirekt berör dikterna vad som är det sanna och bestående. Hon skriver en poesi som är så bra att man glömmer bort att det är poesi man läser. Så kan en av dikterna i samlingen innehålla allt:

Ett godståg rusade genom huset i natt

Vi drabbas av svindel ända in i sömnen

Vi skyndade, måste hinna, vi gör allt för att vinna tid!

En skrattfågel ropar till, och det drar en skrattvåg från

fågel till fågel längs sluttningen, ett silversnöre mellan

träden under södra Australiens himmel som

lovar åter en dag utan skugga.

Vi som läser poesi inspireras. Somliga av oss börjar skriva poesi, och somliga börjar leva poesi, det vill säga: lever poetiskt. Vi vidrörs av något som uppstår i stunden, bortom kalkylerna, strategierna, algoritmerna. Vi läser en erfarenhet som är både subjektiv och kollektiv. Den bästa poesin tillhör alla, och den är tidlös. Tar vi poesin på allvar upptäcker vi hur infernaliskt svårt det är att skriva poesi som inte blir sökt.

Det här är en bok att vistas i. Om det stämmer att litteraturhistorien är ett hus – ett stort hus vid det här laget – är Forsströms rum beläget på första våningen. Du hittar dit lätt, men det är lite svårare att forcera dörren. Ibland blöder verkligheten in (”Skall vi ha en gemensam europeisk valuta?”). Människan är människans varg. På golvet växer gräset. Längst in i hörnet stampar hästarna.

Ja, hästarna, som gör en blygsam entré i den här boken, och inte alls dominerar utrymmet. Men vi ska samspela med dem, leva tillsammans med dem. Om poesin kan vara tidlös kan den också vara otidsenlig. Att anspela på Tarkovskij ger svindlande känslor: vem tror Forsström att hon är, för är det inte lite väl pretentiöst det här? (Det slår mig, när Alex Schulman gästar tv-programmet ”Cyklopernas land” och ängsligt nedlåtande frågar programledaren om han vet vem Strindberg är, att vi befinner oss i en annan tid än 1997, en dummare tid.)

Här finns ironi, gestaltad i en man med gott självförtroende: ”Han sade att jag var / söt och att djuphavsfiskarnas ögon svartnar när / de står i beråd att älska, på så sätt vann han mitt hjärta / […] Han tillhörde de / stora Berättarna, han berättade så bra / att han trodde på vartenda ord.” Men också varmare känslor kring existensens flyktighet, att vi är enbart stoft – i bästa fall gör vi något slags avtryck. (Lite missklädsamt rodnar jag inför en dikt som har min födelsedag som titel, när hon skriver: ”Det är inte bra med långt framskridet förfall”, och jag tänker att hon verkar veta mer än vad som är bra för mig ...)

Forsström debuterade redan 1972, men har varit måttligt produktiv. En period – från 2019 till 2024 – satt hon i Svenska Akademien. 1998 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för den här boken. Poesibiblioteket, som nu omfattar 45 klassiska svenska diktsamlingar är ett bildningsprojekt, en kanonisering – eller bara en kärleksförklaring. Efter att ha tillbringat en natt bland hästar hör till de böcker som är lättast att älska.

Baldwin. A Love Story, Nicholas Boggs, Bloomsbury

 

James Baldwins ansikte är så berömt att när den första omfattande biografin om honom på trettio år nu utges räcker det med ett fotografi och vare sig boktitel eller författarnamnet på omslaget. På ryggen kan utläsas: Baldwin. A Love Story, av Nicholas Boggs, som i efterordet nämner att han stiftade bekantskap med Baldwins ansikte innan han läste böckerna. Lovord har strötts av bland andra Zadie Smith, Jacqueline Woodson och Colm Tóibín (som själv skrivit en fin kortare bok om Baldwin).

Och visst är det här en ambitiös lunta på drygt 700 sidor. Ingen kan klandra Boggs för att inte ha gjort sitt jobb. Han har ägnat tillbörlig tid åt föremålet, och strukturerar sin biografi med fyra kärlekar som riktlinjer: Beauford Delaney, Lucien Happersberger, Engin Cezzar och Yoran Cazac. De täcker in perioden 1940-1976. Som motto finns en kort sentens från Baldwin själv: ”Love is the only reality, the only terror, and the only hope.” Så skrev han en gång på ett vykort.

Raskt avhandlas barndomen, där han var ett av nio barn. Han växte upp med en styvpappa – som var en plågoande – och en biologisk pappa som var ute ur bilden, och som senare skulle mytologiseras i Baldwins romaner. Som barn fick han initialt hjälp av en vit lärare som såg läshuvudet och varsamt försåg honom med lämplig vägledning in mot litteraturen. Läraren tog med den tioårige pojken på bio, museer och teater – däribland Orson Welles uppsättning av Macbeth, med en helt svart ensemble. På high school samarbetade han i skoltidningen med fotografen Richard Avedon.

Av Beauford lär sig Baldwin att det går att vara både svart och konstnär. Han avbildar Baldwin naken 1941 (”Dark Rapture”), och det är en anslående målning, mycket starkare än de svaga porträtt han också utförde. Det hat Baldwin bar med sig från barndomen skulle han rikta mer inåt än utåt. Han förälskade sig påfallande ofta – nästan alltid – i män som dels inte uppfyllde stereotypen för hur män skulle vara vid 1900-talets mitt, dels som inte ens identifierade sig som homosexuella. Många var gifta eller hade flickvänner och var pappor.

Vi följer Baldwin från ung lovande men frustrerad aspirerande författare till en äldre talangfull men lika frustrerad författare och intellektuell, som aldrig är rädd för att beröra kontroversiella ämnen. Han lever ett dramatiskt liv, där han korsar Atlanten och stundtals bosätter sig främst i Paris, en stad han hat-älskar. Han upptäcker sitt språk först i Paris, omgiven av ett språk han inte förstår (franskan): ”So I had to listen to what I’d been avoiding, where I really came from, the speech I really speak, which is not English. It’s black English. It’s much closer to Bessie Smith than it is to Henry James.” Och det är detta talade språk som han tar med sig in i sitt skriftspråk, som återigen har mer samröre med en muntlig sångtradition än den skriftliga litterära engelskan.

Tidigt i sin karriär sliter Baldwin med skrivandet och fattigdomen. Liksom många svenska författare från den här tiden har han usel ekonomi och tvingas konstant tigga pengar från förlaget, med följden att han skuldsätter sig för lång tid framåt. Debutromanen Go Tell It on the Mountain blir en framgång, men det är främst andra romanen Giovannis rum som blir genombrottet (och den bok som #booktok fixat in bland utbudet i världens alla bokhandlar). Han påbörjar en vänskaplig relation med Richard Wright, men det slutar med ointresse från bådas sida i takt med att Baldwins framgångar överskuggar föregångaren, vars roman Son av sitt land inte riktigt bevarat lyskraften hos Baldwins böcker. Boggs gör de bästa läsningarna av Baldwins senare böcker, som vattendelaren If Beale Street Could Talk.

Lidande och skam blir starka element som dominerar Baldwins tillvaro, både konstnärligt och privat. Han får 1954 ett stipendium för en nioveckors-period till den legendariska författarutbildningen vid Yaddo utanför New York. Några av författarna som tillbringade tid där under samma period: Saul Bellow, Truman Capote, Carson McCullers, Sylvia Plath, Katherine Anne Porter, John Cheever, Flannery O’Connor, Dorothy Parker, Elizabeth Bishop, Robert Lowell, Elizabeth Hardwick. Sannerligen en guldålder för amerikansk litteratur, som vår samtid inte riktigt kan matcha (Ottessa Moshfegh, och … säkert någon ytterligare, men jag kommer inte på någon).

Är alla tjocka biografier per automatik dömda till att bli hyllade? Dessa böcker kan ses som en motståndsrörelse mot snuttifieringen (som visserligen pågått sedan åtminstone mitten av 90-talet, även om den har intensifierats och vars slut är svåröverskådligt). Boggs bok har fått hisnande lovord, och länge är jag benägen att hålla med. Det är nästan oavbrutet fängslande, och visst blir mycket sagt om Baldwins livsförlopp, filtrerat genom de män som han älskade. Fast när Boggs når den sista av de fyra, konstnären Yoran, blir det lite för mycket av kändisreportage, en Hänt i veckan med lite mer intellektuell aura. Inte heller känns det relevant att spekulera om Baldwin låg med Marlon Brando, som han umgicks med under en tid. Enligt visst skvaller (en podcast av Quincey Jones) låg Brando med allt som rörde på sig, och så kanske det var, men än sen.

Flängandet kan också ta för mycket utrymme; det finns en övre gräns för hur många flygplatser jag är beredd på att följa med till när jag läser en författarbiografi. Det är många möten med olika människor, och då glöms det bort att det är en biografi om en författare. När Baldwin möter Ingmar Bergman sker det helt utan förvarning: vi får bara veta att Baldwin endast respekterade två konstnärer, Chaplin och Bergman. Vad det var han gillade hos Bergman får vi inte riktigt veta – det borde väl ha varit Skammen, men den kom först 1968, långt efter deras första möte. Inte heller när det undantagsvis nämns författare – som Katherine Anne Porter – blir vi kloka på vad det är Baldwin gillade hos dem.

Ingen kan se allt, men när Baldwin i en notis säger att han känner sig ”mad, bad, and dangerous to speak to” är det förstås en allusion till Lady Caroline Lambs ord om Lord Byron – det finns ju en del intressanta paralleller mellan Byron och Baldwin. Däremot uppskattar jag att Boggs aldrig känner sig manad att motivera Baldwins fortlevande status, eller att spekulera i vad han hade ägnat sig åt om han varit verksam i vår tid, och krystade antaganden om vilken slags musik han skulle ha lyssnat på nu (sådant svenska biografiskrivare tror sig ha allmänintresse). Stilistiskt är Boggs ibland lite för förtjust i slöa liknelser, som när han träffar Yoran Cazacs son och säger att han ser ut att ha klivit rakt ur en europeisk film, och på nästa sida beskriver Yorans flickvän, som kedjeröker som en karaktär i en av Fassbinders filmer. När Yoran spelar upp en inspelning där Baldwin sjunger sammanfattar Boggs klyschigt och onödigt intimt: ”For a moment, it was almost as if Baldwin were there in the room with us.”

FBI hade span på Baldwin (inofficiellt gick han under namnet ”Martin Luther Queen”, och så säger de att amerikaner saknar humor …), och ställde frågor om han var ”a pervert”, när det hade räckt med att läsa hans böcker, som var explicita så det räckte. Medan garderobsbögen Edgar Hoover såg till att King utpressades för sina utomäktenskapliga affärer kunde de inte komma åt Baldwin, när de väl lärt sig hur öppen han var i både romanerna och essäerna.

En av poängerna med Boggs bok är att visa kopplingar i Baldwins skrivande, hur essäerna och fiktionen samverkar. Han lanserar också en teori om att bögar hade bättre förutsättningar att hitta på saker under en tid när det var förbjudet och farligt att definiera sig som annat än heterosexuell, med namn som Tennessee Williams, Andy Warhol och Truman Capote – samtliga byggde sina karriärer på lögner och påhitt. Baldwin hade begränsad framtid som dramatiker, men kunde formulera vad bra teater gör: ”it drags the audience right up there on stage and keeps them there”. Det ska också sägas att Boggs är bra på att fånga vidden av Baldwins mångsidighet. Han kunde vara småsint, barnslig, oresonlig. Mot slutet av sitt liv – han dog 1987 – mottogs de nyskrivna böckerna allt svalare, och han betraktades vara passé. Inte enligt Boggs, som ivrigt försöker leda i bevis att även de sena böckerna har ett värde (jag blir inte riktigt övertygad). Det är ett svagt case att hävda att eftersom Baldwins rykte var så solkat skulle vad han än ha skrivit ha fått nedgörande kritik.

Så jag må inte säga att alla lovord Boggs bok har fått ljuger, bara att det är ojämnt fördelade gracer. Det stör mig också att Boggs försöker försvara brister i Baldwins böcker med att även några av mästerverken i den amerikanska litteraturhistorien är för långa, för slappa och skulle ha tjänat på en strängare redaktör. Där nämner han romaner av William Faulkner och Henry James, men det är en jämförelse som haltar betänkligt. Faulkner skrev nitton romaner, James tjugo, och av dem kan endast en handfull vardera kallas mästerverk. Det här är ju något som gäller också för Baldwin, som trots allt ändå bara skrev sex romaner, och därmed inte riktigt kan jämföras med de mer produktiva Faulkner och James. För Boggs har precis allt Baldwin skrivit exakt samma värde.

Men intresset för Baldwin har knappast avtagit under 2000-talet, där han alltmer framstår som en av de viktigaste amerikanska 1900-talsförfattarna. Hur ska denna fortsatta förmåga att hålla sig relevant förstås? På något sätt måste det handla om hur komplex hans världsbild är, hur han beaktar alla tänkbara sidor av en personlighet. Han fångar något av den moderna människans predikament. Det är ett sätt att skriva som når ut, oavsett tid, plats, klass, etnicitet. Befinner vi oss inte alla – om vi inte heter typ Isabella Löwengrip – i konflikt med världen? En del av oss i stor skala, och en del i mindre skala. Livet är en kamp, och få författare har skildrat denna kamp lika ihärdigt och trovärdigt som Baldwin.

Kärlek i krigstid. Dikter & dagbokstexter, Elizabeth Smart, översättning Jonas Ellerström & Elisabeth Mansén, Ellerströms

 

Ungefär samtidigt som Morrissey lät rader från den kanadensiska poeten Elizabeth Smart ingå i sina låttexter – tretton gånger om man endast räknar låtar med the Smiths – lanserades hon på svenska. Vid Grand Central Station där satt jag och grät är en av 1900-talets stora kärleksromaner. Ursprungligen är den från 1945, men översattes först 1987 av Heidi von Born, och har kommit i många nyutgåvor sedan dess.

Romanen skildrar Smarts förälskelse i den brittiske poeten George Barker. Tillsammans fick de fyra barn, som växte upp i stor fattigdom på Irland och på landsbygden i England, medan Barker störtade vidare mot nya kärleksförbindelser (han fick med olika kvinnor totalt femton barn). Den som vill veta mer om detta öde hänvisar jag till sonen Christopher Barkers läsvärda men lite ojämna biografi The Arms of the Infinite. Elizabeth Smart and George Barker.

Beklagligt nog har dikterna förblivit okänd mark för svenska läsare fram till nu, då Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén tillsammans översatt ett urval till den fina boken Kärlek i krigstid. Dikter & dagbokstexter. Det stilfulla omslaget avbildar författaren i Kalifornien 1940, ungefär när hon först träffade Barker. Där ingår några dagbokstexter från dels en resa till Sverige 1933, när hon var i tjugoårsåldern, dels från några av de sista åren hon hade i livet, 1984. Samt i mitten tre korta prosa-avsnitt ur The Assumption of the Rogues & Rascals, som i original är en längre roman än den kända Vid Grand Central …

Ellerström jämför i ett efterord Smarts dagboksskrivande med Anaïs Nin, Kerstin Söderholm och Virginia Woolf: det är skrivet av någon som inte skiljer mellan livet och skrivandet. Ellerström: ”hon är mest originell i sin prosa, mest personlig i dikterna.” Synd att urvalet ur … Rogues & Rascals är så snålt – det är en roman som effektivt tar kål på fördomen att Smart var ett one hit wonder. Men dikterna är i sig ett bra korrektiv. Ändå hade jag gärna sett mer av prosatexter som denna:

Ibland störtar en stråle av smärta ner från ett träd utan någon orsak. Skarp, diagonal, plötsligt sprungen ur ett landskap, hittar den ett sårbart ställe att tränga in i.

   Lyckan är inte geometrisk utan flödar in från alla håll vart du än tittar.

I dagboken befinner sig Smart i ”Göteburg”, där hon läser ”Selma Lagerloft”. Indirekt och direkt ställer sig Smart frågan: Hur skriver jag sanningen? I den tidiga dagboken håller hon på att lära sig – tolv år senare var hon fullärd. Den stil hon skulle anamma var den överspända hyperbolens retorik. Endast den som är immun mot Goethes legendariska lidande – gestaltat i karaktären Werther – kan motstå Smarts prosa.

Eller dikterna, för den delen, utgivna på små förlag i obefintliga upplagor. Dessa dikter är ibland mer skrivna i ambivalensens poetik. Visst känns ändå tonfallet igen från romanen i en strof som denna, där andra världskriget bildar fond till diktjagets sensationella passion:

När brandbomberna lyste upp himlen

log ett ansikte sin gudomliga kalligrafi:

Det var Helena krönt med Trojas spillror.

Det Smart söker är det ärliga uttrycket: ”hatad och naken / kan jag stå upp och säga / Dra åt helvete! eller: Bli min slav!” I några av dikterna umgås hon med de döda: Byron, Swift, Proust. De döda har en brist: de kan inte lyssna. Det gör de levande å andra sidan knappt heller, konstaterar Smart i en av de bittraste dikterna. Hellre vända sig till de döda poeternas sällskap, för då behöver man inte förbanna en tyst telefon.

I dikterna kan Smart också vända blicken utåt, bortom det egna, bort från de privata vedemödorna. Det må så vara att dikterna inte ger ett lika omedelbart omvälvande intryck som den mästerliga romanen. Å andra sidan: vad gör väl ens det i denna värld? Det går att räkna på ena handens fingra vilka 1900-talsromaner som är omistliga, och Vid Grand Central Station … är definitivt en av dem. I dikterna skriver Smart ändå med precision om fåglar och träd, och i dagboken bevarar hon teman som hon skulle behandla litterärt. Mot slutet citerar hon rentav Shelagh Delaney, som Morrissey citerar och anspelar på i nitton låtar med the Smiths.

Dikter, Sonja Åkesson, Norstedts

 

Då och då utkommer döda svenska poeters samlade verk, något som ibland – Verner von Heidenstam, Hjalmar Gullberg, Erik Axel Karlfeldt – blir pliktskyldiga hyllningar till något som en gång i tiden var betydelsefullt men nu äger allt svagare lyskraft. Inget ont om detta, för det går inte att endast bry sig om samtiden.

Men större behållning har jag av de poeter som har förmågan att trollbinda nya generationer läsare. Edith Södergran och Karin Boye är två sådana, och du kan inte gå in i en svensk bokhandel utan att möta deras Samlade dikter. De delar scenen med Sonja Åkesson. Senast för tjugo år sedan utkom urvalsvolymen Vara vit mans slav och helt andra dikter, men nu har det äntligen blivit dags för den maffigt röda Dikter, som samlar de elva diktsamlingar hon gav ut, lagom till hundraårsjubileet i morgon 19 april.

Sonja Åkesson är en poet som redan i sin första dikt i första diktsamlingen Situationer från 1957 hittade sin helt egna röst: ”En tid att avliva. / Ett liv att avverka. / En värk att anpassa.” Det går en tråd – låt oss kalla den röd – från hennes tidiga dikter rakt till de senare Kristina Lugn och Bodil Malmsten, vidare över till den briljanta Hanna Rajs och varför inte en av förra årets mest lysande poesidebutanter, Ester Bergs Schlager om sommaren. Det är ett vardagligt idiom, galghumoristiskt och ironiskt – och samtidigt fyllt av värme, av liv, av omtanke.

Att läsa Åkesson gör en påmind om att poesin är den mest empatiska litteraturgenren. Givetvis finns här bangers som ”Äktenskapsfrågan I-II” (som sedan i somras ingår i Tidöregeringens kulturkanon), ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”, ”Ute skiner solen”, ”Åkej”, ”Neeijjj”, ”Lillan snusar i skönan säng”. Men också ”Öron”, en dikt som bättre än något annat sammanfattar det svenska kynnet, och som borde bli obligatorisk läsning varje nationaldag.

Åkesson hade en kort karriär som poet – endast tjugo år – och den mest kända samlingen är Husfrid, som kom 1963. Ändå vill jag framhålla hennes allra sista diktsamling, Hästens öga från 1977, som en vemodig summering av hög konstnärlig halt, skriven under en svår sjukdomsperiod. Att läsa dessa dikter nu, ett år som redan präglats av politisk oro och krig, är sällsynt upplyftande. Ingen konst jag har tagit del av hittills i år har gjort mig lika hoppfull som den korta kärleksdikten ”Ja tack”:

En varm hand. / Ett varmt bo. / En varm kofta / att trä på de isande tankarna. / En varm kropp / att trä på kroppen. / En varm själ / att trä på själen. / Ett varmt liv / att trä på det isande livet.

De här dikterna är lika roliga som de är oroliga. Det som slår mig nu är hur oerhört mångsidig Åkesson var. Hon skriver lyriska sagor, noveller, tablåer, dialoger – men också korta lyriska dikter, och så de typiskt nedtonade skildringarna av vardagen. Man invaggas inte heller i någon trygghet, utan här skapas oreda i ens föreställningar och fördomar, och du kan behöva ompröva din hela livsfilosofi.

En brasklapp kan behöva informera om att tio av dikterna har fått nedsättande ord ersatta av mer neutrala begrepp. Är det nödvändigt? Kanske både ja och nej: något sker med ett konstnärligt verk som censureras. Samtidigt är det onödigt att väcka ont blod. Blir dikterna sämre av att orden plockas bort? Nej, för det här är en poet som aldrig sparkar nedåt.

Somliga dikter skrivs verkligen i vatten. Jag kan garantera att letar du upp andra svenska diktsamlingar från den här tidsperioden är majoriteten av dem fadda vid det här laget, eller rentav unkna. Sonja Åkessons dikter lever och bultar och har sig. Hon skriver om tuffa erfarenheter, men ger alltid utrymme åt nåd, förståelse och försoning. Hennes tilltal är omisskännligt och alltid omedelbart, som om hon talade direkt till oss här och nu.

Därför vill jag korrigera min inledning något. Det må så vara att Heidenstam, Gullberg och Karlfeldt är döda poeter. Sonja Åkesson lever fortfarande i sina ord. Sådana poeter behöver inga stödinsatser. 2010 gavs en samlingsskiva ut där tio artister tolkade dikterna (Annika Norlins ”Åkej” är helt fantastisk), och nu i dagarna släpps också Annika Fehlings skiva med Åkesson-tolkningar. Åsa Beckman är i arbete med att slutföra en biografi över Åkesson, och den är förstås lika efterlängtad som den här förträffliga boken.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/4 2026)

Slags, Emma Jane Unsworth, The Borough Press

 

Varje land har sin Amanda Romare. I England kanske hon heter Emma Jane Unsworth. Åtminstone tänker jag så när jag besöker London och överallt – och då menar jag (nästan) bokstavligen överallt – hittar hennes senaste roman Slags. (Liten lektion i engelska: ”slags” betyder alltså ”slampor”.)

Men jag börjar i fel ände. Kan det i stället vara så här: kvinnor har roligare liv än män? Jag menar allvar här: har du någonsin hört män skratta lika befriat uppsluppet som kvinnor? Vad heter de tv-serier och filmer män ofta kallar mästerverk? Sopranos, Nyckeln till frihet, Sagan om ringen … Om kvinnor fick göra en lista? Sex & the City, Legally Blonde, Mean Girls … Det kan ha hänt något under 2000-talet, för jag minns inte att kvinnliga karaktärer i tv-serier från 80- och 90-talet uttryckte sig lika fyndigt och roligt som kvinnorna i serier som Gilmore Girls och Younger.

Slags handlar om Sarah, som är en kvinna i tidiga fyrtioårsåldern från Manchester. Systern Juliette är gift – med en träbock till karl som anstränger sig med att bada i isvak för att bli så gammal som möjligt. ”To be deeply boring a bit longer”, som Sarah surt konstaterar. Med systern hyr hon en husbil och ska fira hennes födelsedag med en resa till Skottland.

Sarahs tvångsmässiga jovialiska skämtande kanske döljer mer under ytan än hon vill visa. Hon är mer tragisk än trasig och flirtar (med ringa framgång) med nykterheten. Träffar män lite då och då men aktar sig noga för att hamna i relationer. Hennes fetisch: mannen ska helst ha en blyertspenna i örat – orsaken är outtalad, men ändå begriplig.

Vartannat kapitel handlar om 90-talet och den 15-åriga Sarahs förälskelse i sin engelsklärare och planen att rymma med honom för att gifta sig när hon fyller 16. Den femtonåriga Sarah är tuff och sårbar. Gnabbandet mellan henne och Juliette fortsätter in i vuxenlivet. Under resan mot Skottland skaver de mot varandra, som bara syskon kan. Men även om de stundtals inte kan umgås gör de på var sin kant allt för att hålla den andres rygg.

Unsworth har hittat en vinnande formel med sin roman. Det är inte svårt att förstå varför hennes roman har blivit en sådan succé. Nej, det handlar inte (enbart) om sex, för det är väldigt lite sådant som får den att leva upp till titeln. Kapitelrubrikerna blöder ofta in i första meningen till kapitlen, och det skapar en framåtrörelse som är svår att motstå. Så här: ”I tell mum / I’m going to Nessa’s for the night and I know it’s the last lie I’ll ever tell her.” Men boken inleds också med citat av Anne Sexton och Edna St. Vincent Millay – det är ju som om Amanda Romare skulle citera Rut Hillarp och Kerstin Söderholm (kan du se det hända? inte jag.)

Även språkligt är det rappt och uppfinningsrikt. Här hanteras habila allitterationer och inrim, som i den här förtjusande meningen som inledningsvis tecknar bilden av en allt mer glåmig samtid: ”The clubs and pubs were dying; younger generations preferred coffee and conversation.” Klart att Sarah längtar bort med sådana prosaiska förutsättningar. Tillsammans med systern ger de sig ut på en road trip med sikte på Skottland. Viben: brat summer. Referensen: Thelma & Louise. Nivå på humorn: Juliette har fött två barn och säger att hon fick en ”Picasso-vagina” efter läkarens slarviga stygn.

Skämtandet bygger på allvarliga betraktelser över mänsklighetens tillkortakommanden. Som när föräldrarnas gräl kallas ett ”Greatest Hits”-album där de kör sina slagdängor mot varandra. Och nog stämmer många av iakttagelserna av våra sämre sidor, som Juliette en gång konstaterar: ”I think we’re all born right-wing. Fascism isn’t something people grow into; it’s something they grow out of. Fascism is the factory setting for humans.”

Förvisso är det en slagfärdig roman som lyckas vara både humoristisk och säga något intelligent om mänskliga relationer. Referenserna till Thelma & Louise må också vara välfunna. Ändå tappar romanen styrfarten efter halva resan. Mot slutet kommer också en helt onödig plot twist, som även om den ska motivera Sarahs beteende bara blir en påklistrad förenklad psykologisk förklaring. Vad jag önskar att landets alla Amanda Romare ska ta till sig är kanske ambitionen att lyfta blicken från de egna predikamenten och utnyttja romanformen till att kommentera mer än privata vedermödor. Det här lyckas Unsworth med – åtminstone till hälften.

Fahrenheit 451, Ray Bradbury, översättning Siv Nordin, Månpocket

 

Dess första mening – ”Det var ett nöje att bränna” – är så innehållsdiger och suggestiv att Stephen King byggde en hel roman på den (Eldfödd, 1980). Den roman jag talar om är förstås Ray Bradburys Fahrenheit 451, som kom 1953. Den översattes några år senare. Jag införskaffade mitt exemplar som nittonåring, en lite medtagen Månpocket med ett av den flitigt anlitade Pia Forsbergs mest lyckade omslag. Med ett styng av sorg i hjärtat ser jag prislappen: 17:50; omräknat till dagens prissättning skulle den som pocket kosta 44 kronor. I takt med vår tids fascination för dystopier har Bradburys roman rimligen högre status nu än på 80-talet. Nu har jag läst den till vår bokklubb.

Men Bradbury har sedan länge varit en favorit hos mig, i synnerhet hans skräcknoveller, samt de oslagbara uppväxtskildringarna Dandelion Wine och Something Wicked This Way Comes. I Fahrenheit 451 tecknas ett samhälle där innehav av böcker är förbjudna. Speciellt framtagna brandmän åker ut för att inte släcka bränder, utan för att starta bränder för att utplåna litteraturen. Att bränna böcker har alltid haft en kuslig laddning, minns bara Heinrich Heines ord: ”Där man bränner böcker, där bränner man snart också människor.”

Brandmanen Guy Montag är en sådan brandman, rätt nöjd med sin tillvaro: ”Det är ett kul jobb. Måndag Millay, onsdag O’Neill, fredag Faulkner, bränn dem till aska och bränn sen askan. Det är vår officiella slogan.” (Originalet har Whitman i stället för O’Neill, men översättaren Siv Nordin trixar för allitterationens skull.) Han stöter en kväll på sjuttonåriga Clarisse, som sår ett frö av – tja, tvivel och skönhet? – i honom, och han börjar ifrågasätta sin livsföring. Hustrun Mildred bedövar sig dygnet runt med meningslösa och passiviserande tv-serier på skärmarna som täcker varje väggyta i hemmet.

Man kan anklaga Bradbury för mycket. Att han till exempel var en bakåtsträvare, med konservativa ideal. Men ibland kan en bakåtsträvare vara det finaste vi har. I hans framtidsvision ska bilarna inte hålla hastighetsgränsen, utan köra över den – det är olagligt att köra långsamt. Dessutom kan det vara giltigt skäl att bli arresterad för att du promenerar. På de drygt 70 år som gått har det här börjat bli allt mindre orimligt. Hans framtid är cynisk och kall – och att romanen fortsätter vara så giltig är ett underbetyg åt vår samtid. Bradburys roman från 1953 stod på tröskeln till den ungdomskultur som USA skulle prångla ut över världen – året därpå spelade Elvis Presley in sin första singel.

I DN skrev David Thurfjell nyligen om ChatGPT och hur dess orakelegenskaper gör oss oförmögna att tänka själva och utnyttja vår fantasis resurser. Bradburys roman är ett försvarstal för denna fantasi, och jag har ofta tänkt att hans skräckscenario inom en överskådlig tid inte ens behöver genomföras, om vi får ett samhälle där knappt någon längre bryr sig om att läsa. Ingen diktator behöver förbjuda böcker som bara samlar damm. Vad politikerna då eftersträvar är förenkling: ”Om man inte vill att en människa ska bli olycklig politiskt, så ge henne inte två sidor av en sak att grubbla över; ge henne en. Eller ännu bättre, ge henne ingen.”

Bradbury skildrar en hypermedialisering där allt blir kortare (han kunde nog inte ens ha föreställt sig vad tiktok gör med de ungas hjärnor i dag). Han skriver sin roman nästan som ett svar på Thurfjells resonemang: ”Blixtlåset ersätter knapparna och just så mycket tid går människan miste om för att tänka medan hon klär sig på morgonen, en filosofisk stund och följaktligen en melankolisk stund.” En slimmad och effektiviserad värld tillåter inget som är onyttigt. I denna framtid ska vi vare sig tänka eller prata med varandra. Alternativet blir då skönlitteraturen, vars obestridliga syfte och transcendentala kraft Bradbury aldrig tvivlar på: ”De goda författarna når ofta livet självt. De medelmåttiga snuddar flyktigt vid det. De dåliga våldför sig på det och slänger det på sophögen.”

I somliga detaljer blir Bradburys visionära förmåga nästan alltför exakt, som när han låter ett par väninnor till Mildred diskutera det senaste presidentvalet. Notera att detta skrevs 1953, innan John F. Kennedy – den unga snygga presidenten – vann mot Richard Nixon – han med skäggstubben och sminkvägran, vid den famösa tv-sända utfrågningen 26 september 1960:

”Jag röstade förra valet som alla andra och jag röstade på president Noble. Jag tycker han är en av de snyggaste karlar som nånsin blivit president.”

”Ja, men tänk på den där som de ställde upp emot honom!”

”Ja, den var det väl inte mycket med? Liten och ful och varken ordentligt rakad eller kammad.”

Det är en roman om främlingskapet, om det Freud kallade otrivseln i den kultur vi befinner oss i. Mildred försöker ta sitt liv, men kan inte verbalisera sin olust. Montag själv bär på det slags tvivel som också ansatte Karin Boyes protagonist Leo Kall i Kallocain (det tål att påpekas att hon skrev sin roman 13 år innan Bradbury). Liksom där ligger kriget i luften – här bokstavligt, i kraft av jetplanen som täcker skyn. Hos henne fanns ”Dårsekten” som sökte ”det grönare djupet”, medan Bradbury har dissidenten Faber och motståndsrörelsen som memorerar var sin bok, i syfte att bevara filosofin och skönlitteraturen inför en framtid där det återigen blir möjligt att trycka böcker.

Således blir dystopin en utopi, där optimismen segrar, där Bradbury visar vad som är möjligt att genomföras om bara ett konstruktivt motstånd kan mobiliseras. Fahrenheit 451 är en mästerlig roman, tveklöst en av de bästa framtidsskildringarna bland de många som blivit på ropet under senare år. Det märks också att Bradbury är en skräckförfattare: hans uppfinning den mekaniska hunden är en skrämmande figur som ökar ens puls under läsningen. Det finns också poetiska inslag som jag till övervägande del saknar i George Orwells lite träigare dystopi, 1984. Bradburys språk: ”Polishelikoptrarna steg till väders så långt borta att det såg ut som om någon hade blåst på en grå maskrosboll.” Jag har inga större invändningar mot Nordins översättning, även om jag gärna såg en uppdaterad version som tillvaratog mer av den fulla potentialen i Bradburys vackert melankoliska språk.

ÉTUDES AUSTRALES med inga solars prövning, Leif Holmstrand, Bonniers

 

Man kan anklaga den svenska samtidspoesin för mycket, men säg aldrig att den är likriktad eller tråkig. Den inrymmer spannet mellan en Ylva Gripfelts hårt sammanhållna kortisar till en Johan Jönsons mastiga elefantiasisverk, för att bara två exempel. En karta över de verksamma svenska poeterna skulle inte duga för att täcka all terräng. Någonstans i den kartan – eller utanför den – verkar den oförliknelige Leif Holmstrand, ansvarig för i runda slängar ett fyrtiotal böcker under 2000-talet.

Hans nya bok heter ÉTUDES AUSTRALES med inga solars prövning. Frågor på det?

Ja, jag har många frågor, men jag låter dem vila en stund. Poesi är det oväntades konst. Holmstrand är en poet som gärna går på lina – eller om det är så att han går på trådar, som de femton garntrådar som omger omslaget till boken. Eller är det mjuk taggtråd? Holmstrand arbetar gärna med motsatser, paradoxer, oxymoroner. Det finns också en symmetri i hur garnet har anlagts, i sorteringen tre gånger 5, och dikterna följer också mönster. Ibland på ett regelrätt sätt, och ibland regelvidrigt.

På insidan av boken har förlaget stämplat ”Läs och Recensions ex”, och jag bortser för stunden ifrån att Sveriges största bokförlag (Bonniers) borde lärt sig att undvika särskrivning. Stämpeln sitter upp och ned: är det för att illustrera en poet som vänder saker upp och ned, och enligt egen utsago har ”rörliga rötter i ickestraight historieskrivning”? I hans poetik är allt skevt. Prologen består av en enda rad, ”ohem katedral skön hårig hand oförd genom ur väggrum ett luftigt dagsskimmer gränsmunnar öppna”, upprepad 30 gånger.

Vad är det här för surrealistisk David Lynch-värld jag har hamnat i? Så skulle min första fråga till poeten lyda. Men det är oklart vad svaret skulle bli. Ibland skriver Holmstrand rim, ibland prosa, men det är aldrig uppenbart vad han håller på med. Är det en bok som kräver förförståelse? Det blir åtminstone tydligt att det här är ett pågående arbete, att demontera heteronormativa matriser till att börja med, men överlag att skeva till världen. Holmstrand var en av företrädarna för den första blomstringen av gurlesken i början av 10-talet, och somliga ränder går lyckligtvis aldrig ur (är det alltså så omslaget ska tolkas, som ränder?).

Det finns en uppenbar glädje i överträdelsen. Holmstrands rim saknar ofta reson. Inte heller ger han efter för behagsjukan. Till skillnad från andra svenska poeter som rimmar, till exempel Isabella Nilsson, Malte Persson och Lotta Olsson, vill han inte skapa behaglig vila för läsaren. Förvisso finns den roliga dikten ”Apoteos” som kastar om begreppsparen i en av Frödings mest kända korta dikter, där det hos Holmstrand heter: ”Jag sålde min kärlek för pengar. / För mig blev allt enklare så. / Sjung vackert i knirrande strängar. / Sjung vackert om kärlek ändå.” Men det är en eftergift: annars söker sig Holmstrands dikter inte mot det slags versmakeri Fröding ägnade sig åt.

Holmstrands versfötter är mindre taktfast, mer burdusa. Han skriver om djur, verkliga och mytologiska, där hyperboler normaliseras. En typisk dikttitel: ”Mitt lilla barn har en näbb”. Här finns också en underförstådd politisk udd mot de nuvarande politiska systemen: ”sonen var en främling, om än lik / i Blåa Ögons Stängda Kalla Republik.” Möjligen är det på gång en revival för rimmet, men rimmen i den här boken sätter sig som hack i medvetandet, och fungerar inspirerande. Efter att ha läst de här dikterna börjar världen rimma.

Vid ett par tillfällen anges två externa källor: David Cronenbergs film The Shrouds och Willy Granqvists diktsamling Natten. Båda kan sägas ge riktning mot det monstruösa. I en kvartett dikter fungerar dessa inspiratörer påtagligt:

Det skjuts och det bombas och storskaligt mördas

och fångar går sönder och ingen är fri,

men just när det åtrådda plockas och skördas

tar omvärlden slut och vår tid är förbi

(de döda har rest sig, de andas,

de ser oss och räkenskap randas).

Som sitt tydligaste märke förekommer dessa källor i en magnifik sonettkrans, det vill säga där sista raden i varje sonett blir inledningsraden i den nästkommande, tills man efter fjorton sonetter har en ”kungssonett” med alla fjorton inledningsrader. Kort sagt: den sexigaste versformen.

Många av Holmstrands dikter handlar om kroppens plats i den återförtrollade världen, om Kristevas abjektbegrepp, om fantasins pigghet, om upplösningar och ett ont läckage, en öppning mot det irrationella, olustiga och hotfulla. Dikterna lyckas vara sällsport konsekventa, samtidigt som de hela tiden undflyr kategorisering. Trots att detaljerna spretar åt så många håll blir helheten sammanhållen. Just när det riskerar att bli förutsägbart eller tillrättalagt bryts allt av en nyfunnen form. Denna oberäkneliga poet blir aldrig tråkig, när han visar hur den igenkända världen utsätts för en förskjutning. Då kan ett stilla jubel skönjas, eller bara något så otidsenligt som ren och skär optimism.

Är glädjen en mask eller ett spel? Det är inte entydigt. Holmstrand sänker garden i en svit dikter om föräldrars sjukdom och död, liksom några dikter om syskon och vänner. Ta bara de här fyra enkla raderna om mamman Kerstin Holmstrand: ”Språket överger det barn som vet. / Hon försvann ur vänlig hand. / Ändå fanns där ingen ensamhet. / Döden lyser klart ibland.”

Sällskap, Elisabeth Hjorth, Norstedts

 

Under påskhelgen läste jag i Aftonbladet serietecknaren Nina Hemmingssons text om en samtid som gjort sig rädd för intimiteten och de storslagna gesterna: det som riskerar att bli pinsamt, och i just det ögonblicket extra spännande. Hon tecknade en alternativ historieskrivning av 90-talet, känd som ironins årtionde, med exemplen Tracey Emin och Nick Cave, som på var sitt håll blottade sitt innersta, och gick emot den rådande tidsandan som anmodade distans och – tja, trams?

Jag vet inte vad jag vill säga med det här (jag vet sällan vad jag vill säga), men krönikan bildar en slags bakgrundskör till Elisabeth Hjorths nya roman Sällskap, som också den går emot tidsandan. Några av de mest uppmärksammade svenska romanerna det senaste halvåret eller så är Maria Maunsbachs En magisk man och Amanda Romares Judas. Inget ont om dem – de är läsvärda – men de lyckas inte bli mer än kulturens snackisar, och torde knappast äga bestående värde.

För om 90-talet var ironins årtionde (med vissa förbehåll) verkar vi nu vara fast i snackisens årtionde, där det för det mesta känns som att vara inlåst i en loop av hisspitchar. Turligt nog finns det författare som vägrar spela spelet och som går åt ett annat håll när kulturen blir övertydlig. Balsam Karam är en sådan. Elisabeth Hjorth en annan. De väljer nyanseringen, fördjupningen, problematiseringen. Den här romanen, Sällskap, får mig att tappa hakan fler gånger än socialstyrelsen rekommenderar, och ett referat av den måste ge tappt för det outgrundligas makt.

Liksom i Hanna Nordenhöks Underlandet – en av senare års bästa svenska böcker – består den här boken av flera berättelser. Den lanseras som en roman, och låt gå för det, men till sin yttre form är det tre längre berättelser, eller långnoveller, för den som vill, som hålls samman av det gemensamma temat kring kvinnor som organiserar sig. Det är en triptyk, kan man säga: ”Cirkeln”, ”Kommuniteten” och ”Tabernaklet”.

Men alla försök att sammanfatta vad den handlar om blir otillräckliga. I den första delen handlar det om Sara, en kvinna som inte riktigt passar in i några sammanhang. Hon blir indragen i en krets kvinnor som träffas för att utkräva hämnd mot de som förfördelat dem: ”Låt oss säga att det kunde vara så enkelt som att låta någo smaka på sin egen medicin.” De går från ord till handling. Lite pö om pö får vi veta mer om Saras trasiga bakgrund.

I den mittersta delen är det småtjejer som bildar en alternativ nunneorden, tjejer som på något sätt stötts ut ur gemenskapen. En av de som tas upp i den här gemenskapen är Bernadette, men omvärlden är grym, våldsam och fördömande. Även när det verkar utspela sig i en förfluten tid håller sig Hjort kvar i samtida frågeställningar. Det är inte alla gånger lätt att avkoda en betydelse, men kopplingen till verkligheten är uppenbar kring orättvisa och övergrepp.

I den avslutande delen, som är längst, handlar det om en av portarna till Europa. Det är en bekant världsbild. Som huvudperson figurerar Lucia, missbildad men föremål för en okonventionell och otillåten kärlek från ”Älskaren”. Det handlar om skillnaden mellan uppoffringar och eftergifter.

Det är mörka historier, som genomlyses av Hjorths säregna humor. Som när Saras predikament beskrivs: ”Jag var ett morrhår bland trutar.” Det är en intelligent humor, en skarpskuren satir i allegorins form. Här finns en feministisk analys av det nödvändiga slaget kring manliga privilegier. Vad det verkar är det en allt mer aktualiserad fråga, som demonstreras exempelvis genom Louis Therouxs dokumentär Manosfären inifrån, och undersökningar från engelska skolor där kvinnliga lärare rapporterar att sexuella trakasserier från pojkeleverna har ökat från 17% 2023 till drygt 23% i år.

Det finns något befriande i hur Hjorth skriver, en uppsluppenhet som samtidigt behåller sitt allvarsamma ärende, även när handlingen gränsar till galenskap och tunga erfarenheter, individer som halkat mellan stolarna: ”För ingenting är värre än att inte längre kunna vänta sig något gott av någon.” Här handlar det om svek och vedergällning, eller om vi ska kalla saker vid dess rätta namn: om rättvisa och överlevnad.

Skönlitteratur med ett ärende riskerar att bli didaktisk. Men det här är en roman som skickligt manövrerar förbi sådana hinder. Hjorths uppsåt verkar vara att påvisa uppenbara brister i samhällsordningen, och den omistliga styrkan som frigörs när människor samlar sig i grupper – men också de brister som oundvikligen medföljer. Visst, det är en roman som ställer krav på läsaren, och jag inbillar mig inte ha lyckats förstå allt vad den kommunicerar, men så är det ju lyckligtvis en konstnärlig framställning och inte ett debattinlägg.