När jag dog, Per Svensson, Bonniers

  

Det är en makaber titel på Per Svenssons sista bok: När jag dog. När mina kolleger såg den ligga på mitt skrivbord ryggade de tillbaka. Varför vill man läsa sånt? Av olika anledningar, förstås. Jag har länge känt till Svensson som en utmärkt stilist, men också – och kanske viktigare – som en av landets få intellektuella med ett sant humanistiskt hjärta. När han dog för drygt ett år sedan var det sorgligt. Han var ju fortfarande så ung – inte ens 70 fyllda – men också så ungdomlig.

När jag träffade honom på bokmässan för ett antal år sedan hade jag för ovanlighetens skull ett presskort som gav tillträde till journalisternas utrymmen (som var spartanskt och föga glamoröst). Han var omtänksam och vi hade ett längre samtal om den aktuella bokutgivningen, som han var oerhört insatt i. Hans pigghet och nyfikenhet kunde jag bara uppfatta som föredömligt. 

När jag dog är en titel som kan föra tanken till en av William Faulkners bästa romaner, Medan jag låg och dog. Det är kanske en ofrivillig allusion; inför döden ska man inte sortera lån, blinkningar, tributer. Svensson identifierar sig som någon med viss känsla för att skjuta på deadlines. I bokens inledande skede är han stressad av alla framträdanden efter att hans Zorn-biografi vunnit Augustpriset hösten 2023.

När han träffar en kirurg kan Svensson inte låta bli att skämta och säga att det är en lättnad att i alla fall slippa bli dement. Boken innehåller många sådana stunder. Att skämta i dödens härhet är en särskild konst; kanske bara den som befinner sig just där borde ha rätt att skämta. Som när han går med på ett framträdande på ett bibliotek i Täby, och konstaterar att det kanske är olämpligt att tacka ja till evenemang som ligger framåt i tiden: ”Men å andra sidan: Är jag död när vi närmar oss det avtalade datumet accepterar biblioteket antagligen ett återbud.” Det finns också fina stunder när han skildrar sin hustru Ann-Sofie, och barnen, och barnbarn som han hinner uppleva.

Lejonparten av boken är en dagbok från februari 2024 till juli samma år. Sedan vilar pennan i ungefär ett år, innan sista anteckningen ett par dagar innan döden inträder. Det är lätt att förstå vad som sker detta sista år, och kanske det bara måsta vara så – att det annars blir för mörkt. För han är mån om att hans sista ord ska bli dessa, i kursiv: ”Jag dör som en lycklig man.” Lemmy Kilmister, som bara var något år äldre än Svensson när han dog 2015, instämmer. Men på begravningen vill han att Dylans ”Knockin’ on Heaven’s Door” ska spelas.

Hur uppfattar då Svensson sin dödsdom? Som ett straff? Nä, snarare är det slumpen som styr. Var tredje svensk drabbas någon gång i livet av cancer, och det hjälper inte att äta och leva hälsosamt – det hjälper inte att träna hur mycket som helst. Och hur kul är det ens att träna, att späka sig? Som Svensson en gång säger: ”Alla sitter i dödens väntrum, men vi är några som fått våra nummerlappar.” Ibland gråter han, till sin egen förvåning, men bara när ingen ser. Det finns också saker att sörja angående världens tillstånd, som kan få även en optimist att tvivla. Till sist kan han ändå kosta på sig att slå fast att han hunnit bli tillräckligt gammal att barndomsminnena inte längre är skarpa eller pålitliga.

Sedan består boken till viss del också av essäistiska partier, där Svensson resonerar kring bland annat cellgifternas uppkomst, sjukdomens kulturhistoria och vad Susan Sontag skrivit i ämnet. Dessa essäer tillför mindre, och verkar i någon mån tillhöra en annan bok. Visst, ämnet gör att de gärna fått vara med här, men det skapar en kontrastverkan mot dagbokens mer prosaiska framställning, hur stilistiskt säker även den är.

Men det är svårt att tänka sig en mer vackert skriven bok av hur det är att dö. Vad är då lärdomen? Att vi bara ska böja oss och acceptera döden? Tja, det är förstås lockande att likt Dylan Thomas hellre rasa mot sakernas tillstånd, så som han uttrycker det i ”Do Not Go Gentle into That Good Night”. Vad nu det skulle hjälpa. Det bästa är kanske att leva sitt liv så som Per Svensson gjorde, att det går att dö utan bitterhet, och i stället i tacksamhet inför allt det goda man fått uppleva.

Helen of Nowhere, Makenna Goodman, Coffee House Press

  

Under bokmässan, som avslutades i går, läste jag amerikanska Makenna Goodmans andra roman, Helen of Nowhere. Den fanns på långlistan till Bookerpriset, men föll nyligen bort i den hårda gallringen till den korta listan. Utan att ha läst de andra nominerade kan jag tycka det är synd, för det här är en fantastisk roman, även om jag inte för mitt liv känner mig redo att återge ens vad det är för slags roman eller vilket inflytande den kommer att ha på mig – bara att jag vet att den tillhör de ytterst få romaner som det kommer att finnas anledning att återkomma till. En annan sådan från senare tid är förstås Selby Wynn Schwartz Efter Sapfo, en bok som märkligt också ”bara” nådde till Bookerprisets långlista.

Liksom i dramat innehåller boken en ”dramatis personæ med fyra karaktärer: ”Man”, ”Realtor” [mäklare], ”Helen”, och ”Wife”. Mannen är i färd med att köpa ett hus som ägs av Helen, och mäklaren visar honom runt och berättar om Helen. Titeln är förstås en blinkning till den famösa ”Helen of Troy”, känd från exempelvis Iliaden och Odysséen. Romanens Helen är mer något som kanaliseras av mäklaren, en apparition, ett spöke. Makennas roman struktureras också likt dramat, i sex akter, där det är den inre monologen som premieras.

Men hallå, det går inte att redovisa den här romanen på ett strikt linjärt sätt. Ok: mannen och hustrun är på väg att skiljas. Det är hon som väljer att lämna honom. De är båda professorer, där hans karriär har varit mer framgångsrik. Han avslöjar sig i monologerna som ocharmigt inskränkt och självgod. Under sin karriär upplever han sig motarbetad av kvinnor, eller snarare av ”kritiker” som råkar vara kvinnor. Nu har han hamnat i Fausts position – det vill säga, en uttråkad akademiker som inte längre roas av någon kunskap.

Då träder mäklaren in och levererar Helen, som enligt vad vi får veta är beroende av ”assisted living”, men som bidrar med beska sanningar som genomskådar mannens solipsism. Hans egna försvarstal liknar Nixons när han beivrade att han inte var en skurk, och därmed föga framgångsrikt: ”I was not a bad man. Nowhere near it. But they said I was anyway.” Hur var det nu? En ”bad man”, ja … Han tycker alla kvinnor är ”vackra”: ett oroande tecken.

Ja, det här är en filosofisk roman. En andlig roman, som indirekt lär ut Simone Weils lärdomar om den emfatiska uppmärksamheten. Den utmanar ens tankar och föreställningsvärld och får oss att ompröva våra liv: ”You need to do less and do it more fully.” Makenna skriver om kunskap och inlärning och vad som betyder något i våra liv, och varför vi uttrycker oss och vad vi vill förmedla. Och ständigt presenteras nya versioner av sanningen. Det är postmodernismen, men inte i dess bespottade form. Här äger det sannolika högre status än sanningen, och ärligt talat är det väl vad världen har omstöpt sig till. Men det handlar förstås också om naturen och om dess under som vi underskattar, som också kan tillämpas på människan, som Helen lär ut handlar mindre om vad vi gör och mer om vad vi ger.

Ett av de mer inspirerande samtalen jag tog del av på bokmässan var när Aase Berg och Jonna Bornemark talade om människans relation till djur. Hur ska vi leva med djuren? Här blir Helens mer pragmatiska förhållningssätt mer givande än mannens teoretiska och akademiska utforskande: ”We would say, aliens must be studying us, because there can be no other reason we’re still alive. Helen would say, humans are horrific because of our ability to love alongside our tendency to torture each other.”

Jag råkade sammanstråla med Eric Luth också (min gamla elev), och vi pratade en stund om drakflygning. Vi kom överens om att texten liknar draken, uppe i skyn som ett ståtligt konstverk och styrd av trådar som flygaren – författaren – drar i nere på marken. Så tillkommer vindarna – läsarna – som ställer till det för författarens sätt att manövrerar sin skapelse. Därför blir jag både förvånad och glad när Makenna har skrivit om detta, och det läser jag alltså dagen efter mitt samtal med Eric.

I hennes version är det hustrun som liknar mannens arbete med drakens – ett färgstarkt verk som alla kan se och beundra. Hennes arbete liknar ett ankare, som inte får något beröm, men som är nödvändigt för att mannens drake ska ges förutsättningar att lämna det jordiska. John Donne hade förstås en liknande bild av en kärleksrelation, när han föreslog att det var som en passare, där han – mannen – var pennan som rörde sig i en cirkel runt den fasta punkten – kvinnan – i mitten. En vacker men lite misogyn bild, men det här var ju för drygt 400 år sedan …

Den här romanens ivrigt korta stycken kan ses som en kommentar till vår sönderhackade och distraherade samtid. Helens budskap till mannen angår oss alla, när hon predikar ljus, hopp, kärlek: ”You need to love. You’re all about work. But it’s love that you need. The engine will roll, and you’ll be totally fine.” Som Leonard Cohen sa: ”Love’s the only engine of survival.” Det får mig att tro på hjärtats bultande motor i den här romanen och hoppas att många ger sig själva ynnesten att beakta detta budskap.

Flykten från Atlantis, Marcus Birro, Sjösala

 

Marcus Birro har, för att anspela på förebilden Thåström, dömts för lång och trogen tjänst som författare. Efter att i många år ha spökskrivit memoarer åt sportprofiler och kändisar återkom han till poesin häromåret med den ojämna Kaospassageraren – också den titeln en blinkning till just Thåström. Men hey, att anklaga Birro för att vara ojämn är som att klaga på att det regnar i Göteborg (jag skriver det här på ett hotellrum under bokmässan, där Sjösala förlag har släppt boken). Flykten från Atlantis är en prosabok redovisad i korta rastlösa sekvenser. 

Det svartvita omslagsfotot med en man som vänder bort huvudet kan få en att tänka på vissa foton av Ian Curtis i Joy Division, och det känns lämpligt med tanke på att svartrocken alltid varit en del av Birros mission. Det inledande anslaget är lovande, där ett citat av Lovecraft slår an den svarta tonen. Birros inledning är också svart: ”Att resa i tiden är enkelt. Du rör bara vid den delen av dig själv som gör mest ont.” Det är ju en av kulturens minst hållbara sanningar, att tiden läker alla sår (måste ha sagts av någon som aldrig blött på riktigt).

Proust hävdade ju att alla paradis är förlorade, och Birro söker sitt paradis, som går under namnet Atlantis, den sjunkna staden. Där finns barndom och ungdom, och det här är marker han förstås har trampat förr. Det nya är att han har flyttat och bland flyttkartonger hittat ett oöppnat brev stämplat i Malmö 1990 och adresserat hans första egna adress i Majorna i Göteborg. Varför har han inte öppnat det under de drygt 35 år som har gått?

Brevet – eller mer nogräknat kuvertet – blir hans madeleinekaka (förlåt alla Proustfans om jag hädar här). Det börjar med whiskey, följt av öl, negroni, aperol spritz (ugh!), samt vitt vin med isbitar i. Behöver vi bli oroliga? Birros alkoholism har varit en följetong sedan han 2005 försökte bryta med sitt beroende. Det är ju uppenbart att här finns ett behov av att fly vardagen, tryggheten. Poesi räcker nästan helt.

Barndomen innehåller en del våld, och det finns också i den unge Birro en oförklarlig ilska. Blir man mer rofylld med åren? Tveksamt. Blir man desillusionerad, eller kan man, som Birro indirekt menar, förbli en idealist, utan att därmed stagnera. Vid femtioårsåldern börjar han röka och snusa, något som kan vara både dumt och smart. Jag minns att Jarvis Cocker, sångaren i Pulp, en gång påstod att droger borde vara förbjudna tills man fyllt 65. Det ligger onekligen något i det: de unga borde ha annat att syssla med.

Birro befinner sig på kant med tillvaron. Han antyder att framgången förstörde honom för tjugotalet år sedan, när hans karriär stod på topp och de litterära och journalistiska priserna regnade över honom. Han skriver en del om föräldrarna, men inget om brodern, filmregissören Peter Birro, och inget heller om de kvinnor han har haft relationer med och inget om barnen. Han är lika ensam som Ulf Lundell, eller ännu mer ensam, vad vet jag.

Men vad menar han med att framgångarna förstörde honom? Är inte det en förenkling? Men för att fortsätta travestierna kan man anspela på George Lakoff och Mark Johnsons bok Metaphors we live by, och hävda att vår tid snarare premierar de förenklingar vi lever av. En sådan förenkling är hur Birro konsekvent och kategoriskt tar ställning för brett folklig, berättade och självlärd konst. Men det blir för snålt och exkluderande – ett rikt kulturliv måste ha plats för både Birro och Börjel (eller Rimbaud och Rambo, som det hette förr). Det blir också inkonsekvent när han i nästa anda nämner Proust och Marcus Aurelius.

Här finns också en avväpnande humor. När Birro är som bäst är han rolig på ett närmast ofrivilligt sätt, som i den här skildringen av det blomstrande kulturlivet när han var ung: ”Det fanns välskötta små rabatter med blommor och ett kulturhus där Sven Wollter spelade huvudrollen i varenda pjäs året runt.” Det är klart det inte är sant, men det är ju därför det är så roligt!

Med Cyklopöga, Bertil Malmberg, Nirstedt/Litteratur

  

Det engelska uttrycket ”the test of time” må vara en kliché, men nog är det användbart ibland, vad det nu kan heta på svenska (”genom tiderna”? – lamt). Hur ska då nyutkommen poesi bedömas, om inte med en jämförelse med det som, hm, ”klarat tidens prövningar” (också lamt)?

Eller för att göra det enklare för sig: nyutgiven poesi kan jämföras med den som visat sig ”ha bestående värde” (något mindre lamt). Då fungerar de olika utgivningarna i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek som ett lackmuspapper. Nu är turen kommen till Bertil Malmberg, en poet som jag ska erkänna bara läst sporadiskt genom åren, då han ofta är representerad i olika poesiantologier. Men jag tänker på honom då och då, varje gång jag lyssnar på Thåströms ”Nere på maskinisten” från 2012: ”Bertil Malmberg skriver på en dikt om / att han ångrar minst hälften av allt han skrev / Sen viskar han i primadonnans öra att / han vet var blixtarna ska slå ner”.

Det kanske han visste, även om diktsamlingen Med Cyklopöga från 1950 inte riktigt kan ge klarhet i saken. Några år innan hade han fått en stroke, något som ju också drabbade Tomas Tranströmer, en poet som Malmberg i vissa fall är besläktad med, inte minst genom att ha varit en folklig poet som hade många läsare. Det här är också en poet som länge skrev bunden vers, men övergav det mot slutet av det vildsinta 40-talet. Sebastian Johans långa förord påpekar att Malmberg själv benämnde det ”hallucinationsrealism”, men det är långt ifrån lika experimentellt som Erik Lindegren som ju utgjorde måltavla för en av den svenska poesihistoriens många (ugh!) ”obegriplighetsdebatter”.

Förvisso finns det något formupplösande i hur Malmberg skriver sina dikter i den här samlingen. Gemensamt med Tranströmer finns en dragning åt en viss typ av avancerade men självklara metaforer, och likväl som Tranströmers beroende av Lindegrens bildspråk är outrett går det att se Malmbergs sena poesi – han dog 1958 – som repliker på Lindegrens djärva bilder. Alkoholismen och pessimismen var länge Malmberg följeslagare, med en tid på mentalsjukhus som följd. Det är passande med en diktsamling som tar med Homeros Cyklop en sommar som denna, även om kopplingen till Odysseus är ganska svag.

Redan tidigt förekommer brasklappar och reservationer om skaparvånda, men det finns också en udd i hur Malmberg tar sig an skrivandet: ”Otydligheten / utfyller ärligt fragmentet, men gissningen ljuger. […] Vad du förnummit som hastighets nåd i spridda bilders / gåtfulla brustenhet må ej lämpas och bindas / samman i lögnernas ordning med vittrande murbruk!” Dikterna är långt ifrån alltid lättillgängliga eller ”enkla” i den mening man brukar prata om poesi (typ Göran Greider). Jag tycker mycket om en svit på fem insektsdikter, under den putslustiga rubriken ”Krypande krälande flygande”. Där finns ekon av den Macbeth som klagade inför sin hustru att hans huvud var fullt av skorpioner.

Visst gillar jag också två kärlekssånger, en slags diptyk, där Malmberg med osedvanlig precision fångar det som är flyktigt och beständigt i kärleksupplevelsen, i rader som kan få en att tänka på Rilke:

Som kycklingen vilar i ägget

så vilar förlusten

i besittandet.

Fruktansvärd är lyckan

för vår tanke.

– Intet mer förskräckande!

Ljuvare intet!

Klokskap och dårskap går samman i dikter om sjukdom, och belägenhet görs till angelägenhet. Det religiösa tvivlet är starkt, men det är också uppenbart att Malmberg var en människa som tvivlade på allt: ”Gud / är cyklopernas cyklop”. Visst går det att bli nostalgisk över hur betydelsefull poesin var så där vid drygt 75 år sedan. Kanske inte i första hand för att upplagorna var marginellt större, men att de betydde mer för offentligheten. Nu är det nästan något skamligt för en etablerade medieperson att erkänna att hen läser poesi.

Här skriver så Malmberg om stora och små sorgeämnen och livsbesvikelser. 40-talets kulturella livsleda ger sig till känna: ”fria / inom gränsernas rymlighet”. Dikterna är fulla av sådana beska sentenser – den ovan hämtar jag från en dikt som heter ”Oubliett”. Namnet betyder en fängelsehåla där man lämnade de fångar som man ville glömma bort. Ett hemskt öde för en poet, men det som var profetiskt 1950 har blivit dagens sanning nu – vore det inte för kulturgärningen som Nirstedt/Litteratur utför med sitt poesibibliotek förstås, där Malmberg är den tredje att representera just årtalet 1950, efter Rut Hillarp och harald fors. Så kan man hoppas att han får nya läsare nu med den här boken, för det förtjänar han.

Assimanifestet, Natasha Kanapé Fontaine, översättning Elin Svahn, Rámus

  

”Assi” betyder land, eller plats. Kanadensiska mångsysslaren Natasha Kanapé Fontaine – musiker, skådespelare, konstnär och poet – är uppvuxen i innureservatet Pessamit, och ägnar sig åt innufolkets kultur och språk. Hon har gett ut Assimanifestet, som nu har översatts till svenska av Elin Svahn. Att säga att det är en märklig bok är inte att säga för mycket.

Hur sker protester och det mest effektiva motståndet mot orättvisor? Rebecca Solnit har i Virginia Woolfs anda talat sig varm för icke-våldet (som hon pläderar för på sin blogg ”Meditations in an emergency”). Ett av Solnits huvudargument är att media sprider den felaktiga bilden att våld uträttar saker, och att det är av godo. Även om hon är övertygande kan jag ibland tvivla på pacifismen som en hållbar lösning, och Kanapé Fontaine har förstås lackat ur på gångna svek och historiska övergrepp. Går det att tänka sig en kompromiss mellan icke-våld och en aktivism som inte saboterar människoliv?

I Kanapé Fontaines dikter undersöks om det går att leva utan bitterhet, när så mycket har tagits ifrån en. Det här är angelägna frågor både på individnivå och på samhällelig nivå. Hon skriver med uppmärksamheten riktad mot sina föregångare, för att förhindra utplåningen av minnen, namn och personer. Boken avslutas med en ordlista med förklaringar. Behjälplig? Kanske det, fast jag märker inte av någon irritation över att stöta på begrepp som jag inte begriper (för vem läser poesi för att begripa?).

Att läsa de här dikterna ger en svensk läsare insyn och insikt i en annan kultur som verkligen inte ges en framskjuten plats i medias rapportering av vad som försiggår på andra sidan Atlanten. Genom att läsa Kanapé Fontaines dikter ges vi en unik chans att upptäcka vad som är främmande – och vad som är gemensamt. Poesin är ett jämkande språk, som ofta intresserar sig för att bryta godtyckliga tabun, fördomar och gränssättningar. Men det här är inte bara en lärorik bok – det är också en mycket vacker bok.

Historien kastar långa skuggor, och här omdefinieras vad som är ”vackert”. Familjebanden är täta, och genomgående visar Kanapé Fontaine vikten av att hålla traditioner vid liv, för att motarbeta en av vår tids sjukdomar – presentismen, som samverkar med den tanklösa eller bara ignoranta nostalgin.

Men jag upptäcker att det inte är helt lätt eller rättvisande att bryta loss enskildheter ur Kanapé Fontaines dikter, så jag hoppas att jag är ursäktad om jag citerar en av dikterna i dess helhet:

det är dags

det är dags att vända tillbaka till vargrana

till flocken

till en kringvandrande form

svält

må du ryta

på nytt

med återkomsten av den otämjda

det är dags

källor

berg

rök

människa

Och det är i de något längre dikterna jag vilar, låter min blick och tanke dröja, även om det också finns korta slagkraftiga saker: ”det är omöjligt säger de / att älska efter döden”. Men jag uppskattar mötet med en annan sorts estetik, en som tillvaratar det som gör vår vistelse här på jorden så anmärkningsvärd. En gång skrev Emily Dickinson: ”She dealt her pretty words like Blades”. Det finns en stolthet och en överlevnad i Natasha Kanapé Fontaines dikter. Det här är en bok som är tillkommen av nöd; alla sådana böcker är inte bra – men den här är det.

Samlade värk, Isabella Nilsson, Ellerströms

  

Egentligen har jag till en början bara en invändning mot Isabella Nilssons bok Samlade värk, som nu utkommer på Ellerströms. Titeln. För nog låter det som en billig vits från 80-talet?

Samlade värk är då en generös pocket som samlar Nilssons tre första böcker. Det fina förordet har skrivits av Abram Martina Lowden, som är synnerligen väl kallad att skriva, då hennes bok Allt från 2006 tillhör den här genren böcker som är skrivna i gliporna mellan liv och skrift, där litteraturen blir bokstavligen ”allt” och ett livsuppehållande medel. För vem vill leva i en värld som saknar böcker, åtminstone när de är så här livsavgörande?

Nonsensprinsessans dagbok från 2018 tillkom när Nilsson gjorde en pakt med sin mamma, att överleva ett helt år till. Det har resulterat i en dagbok full av aforismer och dikter, och nödrim i ordets fulla bemärkelse, under ett år som bland annat innehöll tvångsvård inom psykiatrin. Då känns det futtigt att gnälla på titeln Samlade värk, för här är värken påtaglig och livshotande. Då inträder litteraturen, och genom hela sitt författarskap – som också innehåller briljanta och nyskapande översättningar av bland andra Dorothy Parker och Emily Brontë – har Nilsson visat litteraturens användbarhet.

Ja, i så måtto att insatsen vida överträffar allt som läsfrämjande kampanjer och kulturkanoner har åstadkommit. Den senaste PISA-undersökningen mäter den instrumentella läsningen, som för tillfället är usel, men de femtonåringar som kämpar med läsförståelsen borde rimligen ha behållning av de förtrollande språklekarna i de här böckerna. För Nilsson förmedlar en osannolikt glädjefylld rapport från själens mörkaste vrår, där livet ställts på stand by. Hon visar hur det vi läser har en förmåga att gripa in i våra liv och förändra oss i grunden. Inte alltid till det bättre, men – som hon själv skulle säga – till det vackrare.

Det här gör hon också i böckerna Vårt behov av vers från 2020 och En bok för ingen från 2022. Den sistnämnda hör till de mest ambitiösa svenska litterära verken från senare år; hon har helt sonika tagit Nietzsches 275 kapitelrubriker från boken Den glada vetenskapen och skrivit egna texter som löper kors och tvärs genom livet och litteraturen, på sätt som väcker tanken och känslan till liv. Höjden av hybris, men också en klackspark i konstens och kreativitetens namn.

Sedan dess har hon också gett ut den Augustprisnominerade Tomhet och ömhet 2025, och i år Om varmhållning av levande och döda, och ska nu enligt egen utsago inte ge ut något på 10 år. Nu ska hon ägna sig åt att leva, och det kan man unna någon som har skänkt oss dessa mästerverk till handböcker i överlevnadens konst. Det kan handla om något så enkelt – jag menar svårt – som att ompröva sina värderingar, att se saker från ett annat håll. Hon delar den förtjusande egenskapen med ett annat geni – Oscar Wilde – att sanningen sägs bäst (och vackrast!) genom paradoxer.

Hon skriver också med det självbiografiska som bas, och gör finurliga utflykter i fantasin, i språket, i själen. Där umgås hon helst med allsköns pessimister och tvivlare. Hur var det Camus sa? ”Man måste föreställa sig Nonsensprinsessan lycklig.” Så kan hon skriva: ”Det myckna bokläsandet är i regel den enda tröst som finns att få för den ensamhet som det myckna bokläsandet skapar.”

I böckerna finns ett ordvitsande som lätt kunde ha blivit krampaktigt och krystat. Eller så här: ibland är det nödvändigt krampaktigt och krystat. Ibland är det sublimt, som i något så enkelt som nyordsbildningen ”Apokalyxhustru”. Bara måttlöst begåvade författare kan komma på sådant. Det bästa av allt är att böckerna innehåller ett pärlband av sådana glittriga fynd – smart, fyndigt och tramsigt, ofta allt på samma gång.

Få författare är så inspirerande att läsa som Isabella Nilsson. Ibland behöver vi läsa för att bättre stå ut med det onda i världen. Som Stig Dagerman konstaterade: ”Vårt behov av tröst är omättligt.” Nilsson kontrar: ”Mitt behov av trams är oändligt.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/9 2026)

Kapitalet, Therese Bohman, Norstedts

  

Under de sexton år som har gått sedan Therese Bohman 2010 debuterade med den rysligt spännande Den drunknade har hon etablerat sig som en av sin generations mest stilsäkra romanförfattare. Det här har hon gjort i sex romaner som var och en gjort sitt distinkta intryck, samtidigt som de liknar länkarna i en kedja – en kedja som, inbillar jag mig, rasslar betänkligt olycksbådande i ett mörkt rum. Det är en prosa som i viss mån delar drag med romaner av Carina Rydberg och Christine Falkenland, även om jag är medveten om att Hjalmar Söderberg varit kritikernas go to-referens för att beskriva stilen.

Liksom i ett par av de tidigare romanerna utspelar sig Kapitalet i ett lätt igenkännbart Stockholm – Södermalm, närmare bestämt. På en medveten förskola med kultur som inriktning jobbar Emma, dit influencern och bloggaren Alice lämnar sin lilla dotter Stella. Det görs tydligt att här går barnen till de välbeställda föräldrarna. Emma ser med storögd fascination på, och blir kvickt indragen i Alices tjuskraft. Det hela eskalerar när hon blir stående barnvakt i hemmet som Alice delar med en man – som mestadels finns i periferin – och får en egen nyckel till lägenhet.

Relationen mellan Emma och Stella är fint återgiven, och länge det som håller mitt läsintresse uppe. Kanske är jag bara för ointresserad av den ytliga värld som Alice representerar? Emma blir länge en gåtfull person, med en halvknackig relation till sin mamma och en väninna som hon träffar sporadiskt. Det är förvisso lätt att förstå varför hon lockas av Alices perfekta värld, där allt har guldkant och ingen stress existerar. Givetvis genomskådar hon allt detta, men som Lacan skulle ha sagt är det illusionen vi vill bli lurade av, och vi går in i illusionen med vidöppna ögon. Så här uppfattar Emma Alices lägenhet:

Det finns inte en pryl i hela lägenheten som ser ut att bara ha råkat hamna där och det är något tilltalande med det, det laddar allting med mening, även om meningen inte är djupare än att det ska se snyggt ut.

Om man bortser från att det hade varit klädsamt med ett semikolon för att separera upprepningen av ”det” är det en upplysande beskrivning, och som förväntat excellerar Bohman i sådana detaljerade och kusligt precisa vardagsiakttagelser, som de fettfläckar som vanpryder tapeten i Emmas flickrum, som lämningar efter de affischer som hängde där i tonåren. Det är befriande att läsa en roman som på allvar diskuterar skönheten och dess pris – tomheten: ”Märkligt nog är det de som förenklat sig själva allra mest som verkar uppfattas som de intressanta personerna, för ingen har tid med sådant som inte är tydligt.”

Som få andra samtidsförfattare tar Therese Bohman in samtiden i sina romaner. Förskolan skildras med viss raljant tonfall – självklart är deras granola hemgjord! Först stör jag mig en smula på att Alice bloggar – görs sånt fortfarande? – men hon har förstås också ett välbesökt instagramkonto där de betalda samarbetena radar upp sig. Men jag kan inte riktigt bestämma mig för om den här romanen är för lång eller för kort: eventuellt hade själva intrigen fungerat bättre i en något längre novell, eller så kunde det ha utvecklats till något mer ominöst med Emmas på gränsen till sjukliga besatthet av Alice, men det hade krävts ett större sidnummer på romanen.

Många kallade Bohmans förra roman Kammargatan för en ”mellanbok”, ett trivsamt berättat kammarspel. Den hade dock vassare kanter än Kapitalet, som jag inte blir riktigt klok på. Det finns inslag av thrillern här, liksom i flera av hennes tidigare romaner, men det spåret tas inte riktigt till vara, trots att alla förutsättningar till något illavarslande finns. Jag ska inte förneka att upplösningen är spännande, men det blir också något av ett västgötaklimax.

Föreställningar; Tove Ditlevsen, översättning Ninni Holmqvist; Amanda Romare; Gun-Britt Sundström; Vigdis Hjorth, översättning Jens Hjälte, Novellix

  

Framgångssagan Novellix har i femton år publicerat flera hundra noveller av skiftande kvalitet – eller kanske jag borde säga att mitt intresse har växlat. Sedan en tid lanseras deras små novellböcker i ganska dyra askar, som kan få en att känna sig tvingad att läsa sådant man annars inte skulle ha brytt sig om. Om det kan man tycka vad man vill; en del skulle säga att det är bra att då och då läsa sådant man inte visste att man ville läsa, och ibland har man ju fel (?).

Den senaste asken har rubriken ”Föreställningar”, och består av tre skandinaviska klassiker, som också släpper in den relativa nykomlingen Amanda Romare. Att hon här delar utrymme med Tove Ditlevsen, Vigdis Hjorth och Gun-Britt Sundström – tre författare med ansenliga internationella framgångar på senare tid – är måhända en smula orättvist mot en så oetablerad författare som Romare.

Hennes novell ”Maffia” är den längsta. Med sina tidigare romaner, Halva Malmö … och Judas, har hon visat sig vara talspråkets okrönta drottning. Att Salvador Dalí tidigt namndroppas för in ett surrealistiskt spår i novellen om en ung man som är på väg till sin kusins födelsedag. Där finns en brokig skara byoriginal, där ett av exemplen är en man som lever som en hund. I novellen namnges kändisar som är aktuella just nu, något som sällan är en bra idé om man vill skriva något som kan läsas med behållning om tio eller ens fem år framåt i tiden. I den här novellen hittar jag också svenska språkets vidrigaste ord: ”belöningssex” (ugh!).

Nä, ställd mot skandinaviska giganter står sig Romare förstås slätt, även om hon säkert är ett namn som kan få många läsare att skaffa asken. Dessa läsare torde eller borde få mer behållning av till att börja med danska Tove Ditlevsens ”Upprepning”, som vid en jämförelse visar sig vara ett veritabelt mästerverk. Den är översatt av Ninni Holmqvist, och egentligen räcker det med att läsa första meningen för att inse att här har nivån höjts: ”Huset såg ut som om det var skuret ur smör, en gul, mjuk fyrkant som skulle kunna smälta eller rasa samman och inte stå där i morgon.”

Novellen är hämtad från Ditlevsens sista samling, Den onde lykke från 1963. Originalet, ”Gentagelse”, inleds så här: ”Huset så ud, som om det var skåret ud af smør, en gul, blød firkant, der kunne smelte eller falde sammen, og måske ikke ville være der i morgen.” Det kan mycket väl vara så att ”gentagelse” är skandinaviskans vackraste ord, och Ditlevsen laddar sin korta novell med oändlig mening och omätbart djup, i en komprimerad summering av vad det innebär att vara kvinna i ett modernt samhälle – att ständigt vara ifrågasatt.

Edith är en typisk Ditlevsen-kvinna, gift med tre barn och en man som träffat en ny och är på väg bort. Det säregna med Ditlevsens stilkonst är att den är både hejvild och ytterst kontrollerad, där dramatiska saker yppas med beskedlig röst. Edith går igenom sitt liv och hur mönstret med att bli lämnad av en man fanns redan hos pappan som svek, och nu upprepas – gentas – det av maken. Inte blir det bättre av att hon redan vet hur barnen kommer att ta ställning mot henne: ”eftersom allt det här var en upprepning visste Edith att hennes barn för alltid skulle bära ett hemligt agg mot henne.” I original: ”Og fordi alt dette var en gentagelse, vidste Edith, at hendes børn ville bære et hemmeligt nag til hende altid.”

Ditlevsens novell är politisk och stannar precis vid gränsen vid att vara skönlitterär prosa och inte tippa över och bli ett debattinlägg. Likadant gör förstås norska Vigdis Hjorth i sin novell ”På seminarium”, som översätts till svenska – av Jens Hjälte – för första gången. Kolofonen upplyser att den också är skriven 2026, men jag är osäker på om den har skrivits tidigare på norska.

Hjorth behandlar ett av sina favoritämnen: attraktionen. Hennes protagonist Hulda åker till Köpenhamn på en konferens om Kierkegaard, och förälskar sig i Frank, en dansk man att bli besatt av. Det är förstås ingen tillfällighet att konferensen handlar om Søren Kierkegaard, som själv var inblandad i en del turer kring åtrå, förförelse och svartsjuka. Dessutom, för att tala med Ditlevsen, vad hette Kierkegaards bästa bok, om inte Gjentagelsen?

Svenska Gun-Britt Sundström bidrar med en novell som även den verkar publiceras för första gången här, ”Oöversättliga”. Det är en näpen novell om Julia, en gymnasiestudent som har tagit studenten och efter att ha brevväxlat med en fransk kille upptäcker att han sökt upp henne i Stockholm. Hon är inledningsvis avvaktande, och har svårt med franskan efter att ha lärt sig språket på det gammaldags sättet, som inte direkt främjade vardagliga konversationer.

Sundström skriver om den tidlösa ”efter plugget”-känslan. Brevvännen är poet, och Julia tar med honom på bio, en Ingmar Bergman-film (tips: det borde ha funnits bättre dejting-filmer även 1965!). Det oöversättliga består i hur svårt de unga tu har att förstå varandra. Julia är en registrerande karaktär, ung och naiv kunde man säga, men förvånansvärt klarsynt i vissa avseenden. Hon tar sig an världen både motvilligt och med försvarslös längtan. Visst, en kvalificerad novell, men pärlan i den här samlingen är Ditlevsens novell, som lämnar ett oförglömligare intryck.