Laokoongrupper, Johan Attfors, Nirstedt/Litteratur

  

Det som var minst trovärdigt i Christopher Nolans filmatisering av Odysséen var soldaterna som gömde sig i trähästen i fyra till fem dygn. De tillbringade alltså tiden där inne bland piss och skit och spyor, och när de klättrade ut därifrån var de fit for fight och inte ett hårstrå låg fel på deras hjässor? Inga leder knakade efter att ha varit blick stilla så länge i obekväma positioner?

Laokoon var den trojanske prästen som agerade visselblåsare och varnade stadsborna för trähästen. Två havsormar kom från havet och förtärde honom och hans två söner, vilket avbildats på en imposant skulptur från hellenistisk tid. Poeten William Blake fattade intresse för motivet i sitt verk ”Laocoön”, och en tolkning av hans reproduktion är att han avbildat Jahve med sina söner Satan och Adam.

En annan poet, Johan Attfors, har valt motivet som titel till sin tredje diktsamling, Laokoongrupper. Wilfred Owen menade under första världskriget att en poets viktigaste uppgift var att varna, så det är en välfunnen metafor Attfors har valt till sin antikrigsbok. Sällan har Owens ord varit så relevanta, för nu är det andra krig än det trojanska och det första världskriget som är på tapeten. Attfors tycks mig här nå en högra angelägenhetsgrad än i sina två tidigare böcker, som varit ojämna eller obalanserade. Det vore synd att förbigå den, när han nu talar mer klarspråk än tidigare.

Några av dikterna utspelar sig på ett sjukhus, som får agera sinnebild för samhället. Och nog är det en sjuk värld vi befinner oss i för tillfället. Det är en värld som styrs av signaler som är svåra att uppfatta, och kanske är vi lika naiva som trojanerna som släppte in trähästen utan att ana farhågor. Det var bara några år sedan det ansågs ”orättvist” att kalla fascister för fascister, och nu tycker den moderate ledaren att det är ”förolämpande” att kritisera ett parti som tidigare tagit ställning mot fascismen men som nu börjar tycka att det ska gå att regera tillsammans med fascismen. Det dröjer inte länge tills någon kallar fascisterna ”regeringsdugliga”.

Det är inte alltid jag uppfattar Attfors syfte med dikterna. Här finns dock ett antal dikter som liknar ekfraser, alltså med ett mer eller mindre uttalat konstverk som förebild. Den som bläddrar fram till appendixet kan hitta sådana, av Ola Billgren, Ilja Repin, Pieter Bruegel, Jean-François Millet, samt förstås Laokoon-skulpturen. En av dikterna är uppställd som en sonett, alltså två quatrainer följda av två terziner – oklart varför.

Dikterna är både tidlösa och samtida. Det beskrivande draget följer konstverken in på skinnet, i porösa bilder:

ensamma rörelse

som där

en främmande här

dragit fram

hon följer den

som sand

som letar sig in

sand eller olja

När Attfors för en stund lämnar målningarna hamnar han hos fotografen Lewis Hine, känd för att porträttera arbetarklassen. Det föranleder en reflektion inför de egna skolkatalogerna, något som även det ter sig verkningslöst. Förvisso finns det en bitande kritik av kapitalismens hänsynslöshet i rader som dessa: ”tillräckligt små händer / för att flinkt / plocka ut små orenheter / ur koldammet / tillräckligt små magar / för att bli mätta / på tillräckligt små portioner”.

Men kritiken som framförs av vad som offras för världsekonomin är lite väl övertydlig eller bara för uppenbar. Som när ett av dessa offers avslitna armar slängs i ett dike, som planlagts av Mussolini. Mannen lämnas kvar blödande medan Krösus Sork kör därifrån i sin Toyota. (Jag vet inget om bilar, men inbillar mig att markägare kör ett dyrare märke?) Fast som bild av hur vår tid har sina egna monster, efter Laokoonbildens havsormar, är förstås träffande och effektiv.

Kanske fantasygenrens lockelse ligger i att den avbildar monster som ännu inte tagit sig in i vår värld, att det skapar ett tryggt rum som ett alternativ till den otrygga verkligheten. En gissning är att fantasyläsare bryr sig mindre om världsnyheterna än människor som är upptagna av verklighetens problematiska figurer. Homeros Odysséen har ju drag av fantasy, just saying, så det är väl bara följdriktigt att det kom en filmatisering i år.

Attfors skapar med sin diktsamling en juxtaposition av dåtid och nutid. Det är en bok som bottnar i sin förtvivlan inför det rådande tillståndet i världen. Den tecknar olika katastrofscenarier. Det finns också något i hans skrivande som skapar framåtrörelse, något som väcker ens lust att driva vidare, eller drivas vidare, av dikterna. Mot slutet sker också något som öppnar upp dikterna, eller luckrar upp dem, med barndomsminnen som blomstrar, där ”småflugor drunknar i svetten / på mina axlar / tunt / som att känna sig älskad en stund”.

Exo. Om hud, Ester Berg; Sluta röka dikter, Jonathan Brott, Pamflett

Framför mig ligger de två senaste utgåvorna från förlaget Pamflett, som sedan ett par år ger ut en handfull minidiktsamlingar om året. De här är numrerade #32–33, och är skrivna av Ester Berg och Jonathan Brott. Båda är födda 1996 – med ett par veckors mellanrum, och båda debuterade förra året – med ett par månaders mellanrum. Berg med Schlager om sommaren, Brott med 100 dikter. Berg pluggar till lärare, Brott är inblandad i tidskriften L’Amour La Mort.

Det här är vad jag vet. Sedan kan man för all del spekulera om saker (deras eventuella insyltande i de coola Stockholmspoeternas gäng (eller var det de ironiska?) (eller de enbart svala?)), och nog för att kunskap är kul att ha – inget slår väl gissningarna? Man kan också säga att båda skriver så kallat rolig poesi – lägg valfri värdering i den beskrivningen.

Bergs diktsamling från i fjol var i vilket fall en kul uppdatering av Kristina Lugns poetik. I häftet Exo. Om hud skriver hon om hud – eller om något helt annat: ”Följande misstag har gjorts / sen nittonhundratalets mitt: / ofta skriver kvinnor ’hud’ / men menar nånting annat.” Man skulle kunna kalla dikterna ”hudlösa”, även om det vore smaklöst (eller bara hudlöst?). Det slår mig att Gunnar Ekelöf debuterade med en SOS-bok (Sorgen och stjärnan), och Berg gjorde något likartat med sin Schlager om sommaren. Eller om det – som allt annat – är en tillfällighet.

Bergs bok är fasligt kort, och hinner förstås inte etablera något bestående intryck, även om jag uppskattar att hon från debuten fortsätter sitt undersökande av en viss erfarenhet, som här hamnar hos en högtid inom familjen. I vår motivering till Borås Tidnings debutantpris lyfte vi fram ”ett samtida diktverk som med tonträff skildrar ett flyktigt och tidlöst tillstånd”. Det här är en poet värd att hålla korpgluggarna öppna inför. Hon skriver en dikt som är både inbjudande och svårgripbar:

I en lycklig dagdröm klär vi av oss

och flår varandra

för att få det ur vägen.

Ett omsorgsfullt hantverk.

För en gångs skull

känns det varken skämmigt

eller som en sell out.

Jonathan Brotts häfte Sluta röka dikter är något längre och har ett mer uttalat syfte. Här handlar det om ett diktjags försök att sluta röka – lyckosamt i det korta perspektivet, men med dålig prognos i det långa perspektivet. Hans poetik rör sig med ett något ryckigare rörelsemönster, som någon mindre nogräknad läsare skulle kalla nonchigt. Men jag uppskattar att han inte aktiverar läsarens ”jag ser nog vad du gör”-reflex.

Och rökning blir en ritual. Det här är förstås en hemsk sak att säga, men ibland tror jag att jag blev en något mindre intelligent människa av att sluta röka (även om jag till skillnad från Brotts diktjag aldrig lyckades börja på riktigt, det är bara det att jag inte rökt en enda cigarett på sju år). Själva rökningen uppmuntrade och stimulerade en viss typ av tankar som annars inte får fäste – somliga skadliga tankar förvisso, men också några av de mest konstruktiva. (Det kanske ligger något i själva pausen, att den som röker inte så gärna ägnar sig åt andra meningslösa aktiviteter samtidigt, som att slöskrolla på telefonen. Därmed liksom tvingas du tänka. Bli inte förvånad om du ser mig med en cigarett nästa gång jag är offentlig.)

Så hamnar också Brott i huden:

om någon en dag fångar och dödar mig

hoppas jag att de tar loss huden, lägger den åt

sidan, och sedan steker den tills den är gyllenbrun

och känner sig nöjda över att inte ha slösat

Om det stämmer att en rökare bara uppskattar en lite dryg tredjedel av sina cigaretter låter jag vara osagt. Men om det stämmer så överträffar förstås den glädjen nästan allt annat. Som helhet är Brotts dikter en iscensättning och ett skådespel: ”JAG HAR FYRA-FEM LASTER OCH NÅGRA / AV DEM ÄR OKEJ”. Man kan bara avundas den som har ett så avslappnat förhållande till sina neuroser. Fast den som når dit behöver förstås inte lugna sig med några cigaretter, så kanske Brott så småningom lyckas sluta röka.

Den kommunala ovisshetens framtid, Jonas Gren, 20TAL Bok

  

Jonas Gren är poet och aktivist. En del av oss har haft svårt att skilja på honom och Jonas Brun, som ju också är poet, och jag verkar inte vara ensam om det: ”hellre jonas gren / än jonas brun” skriver Gren i sin nya bok Den kommunala ovisshetens framtid. Det är en bok som jag har bråkat med, ibland med besvikelse och ibland med förtröstan – ungefär så som man kan se på framtiden, den ovissa, med andra ord.

Dikten där Gren och Brun anropas heter ”svenska ordspråk” och är en ganska typisk dikt för den här samlingen. Förhållandevis är hans sammanställningar lyckade: ”hellre upp till kamprad / än till kamp […] / hellre tak med pool / än politik”, till exempel. Eller några andra sätt att skildra samtidens beståndsdelar: ”hellre dunkelt tänkt / än dunkelt känt […] / hellre inget hav / än ingen surf”. Ingen surf hette ju debattboken Gren gav ut i fjol. Fast ibland blir det mer än lovligt internt, som när det står ”hellre palt me älg / än malte p”, för jag inbillar mig att inte alla potentiella läsare har koll på Malte Persson.

För elva år sedan gav Gren ut Antropocen, en bok med potential att bli åtminstone en minor classic i den svenska poesins historia. Det ärende han gjorde till sitt där fortsätter i den här boken. Till det yttre liknar det en vanlig diktsamling, med olika sektioner och dikter med givna titlar. Men det är också en skruvad slags poesi, som ibland lånar sig till det absurda, eller sneglar mot UKON:s viga vitsigheter, som i dikten ”sammanfallande 1900-tal” tecknar en historik över främst 80- och 90-talet: ”ville smälta in / som reaktor tre / och fyra”.

Det är satiriska dikter som skildrar ett samhälle där allt reduceras till sin funktion. Den politiska dikten är en en tacksam måltavla just denna höst – efter riksdagsvalets osedvanligt usla efterspel – och det må så vara att vi haft förmånen att läsa starka diktsamlingar de senaste månaderna, skrivna av Emil Boss, BAM, David Väyrynen, Niko Erfani och Naima Chahboun. Det kan man tycka är glädjande – eller tvärtom mycket deprimerande, att böcker som dessa måste skrivas och finnas. Min prognos för de närmaste fyra åren lyder att vi kommer att få läsa många fler arga eller uppgivna eller förtvivlade politiska diktsamlingar, om det blir som det verkar luta nu – fyra år till med ett fascistiskt styre.

Gren skriver om realpolitikens konsekvenser. I själva verket har vi inte haft en socialdemokratisk politik på minst femtio år, det vill säga innan de borgerliga vann valet 1976. Gren skriver om familjen som ingår i kommunen som ingår i civilisationen, och visar hur vi hör ihop, eller borde höra ihop. Gren skriver också om vad som fungerar i Sverige, och vad som inte fungerar. En dikt med namnet ”politik” visar hur det politiska språket har tappat all innebörd och reducerats till osmakliga floskler. Är språket det första som lämnar oss – eller det sista?

Ibland tycker jag att Grens uppsåt blir för tydligt eller för utskrivet. Det är svårt att inte dela hans frustration, men den blir också något övertydlig eller bara statisk, och de långa katalogdikterna nuddar monotonin. Alla spaningar är inte heller originella eller helvassa. Det blir bättre när han låter dikten hacka, och då vinner de finurliga finterna över mig.

”Etcetera”.

Duologierna I, Jonas Rydin, ARS

  

På kort tid har Jonas Rydin etablerat sig som en av de mer originella och mångsidiga författarna i samtiden, med excentriska romaner som Dö som en konstnär och Andrew Polgars svarta pussel (en av svensk litteraturs få pingisromaner!), samt en lika excentrisk diktsamling, Monotonins blommor. Till det yttre verkar Duologierna I vara en naturlig fortsättning på den förra diktsamlingen, men så lätt ska vi inte ha det!

Min initiala tanke går i två riktningar, där titeln splittrar sig i något jag uppfattar som en ordlek med ”dialogerna”, men kan det inte också vara en anspelning på Rilkes Duinoelegierna? Nu var jag inte helt fel ute, utifrån vad Rydin skriver sent i boken när han funderar på att överge Duologierna som titel, ”för att förekomma att någon / av de mycket få / som kan tänkas läsa en sån bok / tror att det är en anspelning på Duinoelegierna / överväger du en annan titel / Men eftersom de är så få / varför bry sig?” Ja, nog för att det kan kännas skönt att identifiera sig med de som Stendhal kallade ”the happy few”, men lika mycket känns det sorgligt att det ens ska behöva vara så …

Mer än Rilke verkar ett franskt temperament färga av sig på dikterna, och medan det var Rimbaud som förra gången agerade ledstjärna (eller galjonsfigur) har den rollen fallit på Baudelaire den här gången. Och nog är det också mer frågan om dialog än något annat, även om jag inte helt vill avfärda diktens elegiska egenskaper.

(Och på tal om temperament: en annan fransk 1800-talssnubbe, Émile Zola, gav litteraturen en minnesvärd formel, som ”ett utsnitt av verkligheten, sedd genom ett temperament”. Gott så, men tänk på vad AI och Chat GPT håller på att göra nu med konsten, få den att mer likna ”ett utsnitt av verkligheten, sedd genom AI.” Hur var det nu Shakespeare sa? ”O, brave new world / That has such machines in’t.”)

Det dialogiska representeras av något som liknar rolldikten, eller Edgar Lee Masters tidiga modernistiska projekt från Spoon River, det vill säga att upplåta röst åt ett större antal diktjag. Hur var det Beyoncé sa? ”It takes a village to raise a collection of poetry …” De namn som förekommer är: Marit, Joakim, Helena, Mariana, Asta, Maud, Linus, Viktor, Inge, Hans, Siri, Konrad, Jon, Hedvig, Hilding, Lilly, Tove, Bror, Joar, Kristoffer, Oanh, Esther, Dag, Esbjörn, och många fler. Ibland delar de förnamn med författare som begått självmord – Virginia och Marina – och ibland heter de som författaren själv.

Det handlar om dynamiken mellan ensamheten och gruppen, extra svårt för den som kan känna sig i rader som dessa: ”Din gemenskap är felsägarnas / och de gruppomöjliga”. Dikten rör sig mot filosofiska marker – inte alltid helt sömlöst och inte alltid helt utan att passera plattitydernas plats. Lyckligtvis undviker Rydin de förnumstiga spetsfundigheter som lockar alla som skriver cerebral poesi. När hans dikt fungerar som bäst erbjuder den nya perspektiv, som bryter med vanor och rutin.

Men stämmer det att, apropå en dikt av just Baudelaire, att läsningen av den kan få en att tänka på hur lite ”den moderna poesin” angår oss? Det kan väl sägas i än högre grad om mitten av 1800-talets poesi, där ju Baudelaire hör till ett starkt undantag. Men säg en enda svensk poet – förutom i undantagsfall Almqvist – som skrev oumbärlig dikt mellan, säg Stagnelius död 1823 och Strindbergs Dikter på vers och prosa 1883, en 60 år lång vandring i öknen …

Nu innehåller den här bokens många olika diktjag inte så många enskilda röster som en kunde ha hoppats på. Å andra sidan är det väl en universell erfarenhet, att uppleva sig vara fast i sin tillgivna roll, eller om det bara är verkligheten som grinar oss i ansiktet med sin grymma eller likgiltiga attityd. Och jag faller för den smarta satir som ibland levereras, på rätt oförutsägbara sätt.

Tunnor av sprickbränd keramik bar oss ljus men sprack oss ännu mer gråtande, Kristoffer Appelvik Lax, Nirstedt/Litteratur

Det finns som bekant inte många tabun inom lyriken, men ett av de mest uttryckliga lyder att poeten till varje pris ska undvika att använda rocklåtar som motto innan boken börjat. Jag har fortfarande inte hämtat mig – det har gått 23 år – efter att Johannes Heldén till sin första diktsamling Burner inledde med ett Kent-citat. En nybörjartabbe förvisso.

Håll min wokade lax, säger poeten Kristoffer Appelvik Lax till sin tredje bok, som inleds av citat av både PJ Harvey och Smashing Pumpkins. Nu förlåter jag gärna honom, inte minst eftersom jag en gång i tiden hade ett samtal med honom om Sonic Youth (det skedde i hans relativa ungdom), där han visade sig både initierad och originell. (Hans tes: hur kommer det sig att så många säger sig gilla Sonic Youth, medan så få verkligen lyssnar på deras skivor?)

Originella är också hans boktitlar allt som oftast. Efter att ha debuterat med och vardagen då när vi kardar seriöst på 20TAL har han plockats upp av Nirstedt/Litteratur, där han tidigare utkommit med Shakespeare-parafrasen Hammele. Hans nya bok återvänder till de långa titlarnas förlovade land och heter – håll i er – tunnor av sprickbränd keramik bar oss ljus men sprack oss ännu mer gråtande. Det har krävts mindre för att jag ska memorera titlar enkom för att gå till bokhandeln och fråga efter en bok som heter saker som I ständig hög konversation mellan jungfrus huvuden, det sker (Åsa Maria Kraft).

Enligt förlaget handlar Appelvik Lax dikter den här gången om ”längtan och förlust”. Ja tack, säger jag då, för vad ska dikter annars handla om? Och hur ska då dessa dikter ens kunna beskrivas eller förstås och förklaras? Kanske med exempel:

Oklar kall koral

viktigt vilande

vid aska och långsamt linne så

strömmande stötande snart

att bli väckt av blixtar och lysen

Lägg för all del märke till de ljuva allitterationerna (”oklar kall koral … viktigt vilande … långsamt linne … strömmande stötande snart …”), men mitt huvudsakliga intryck handlar mer om hur taktilt Appelvik Lax skriver. Här finns också något som jag med viss försiktighet vill kalla ”metaforens återkomst”, om än det är en återkomst av mindre buller och bång och mer av beskedligt eller diskret slag. Dock trivs jag gott bland dessa mindre reguljära metaforer, spända och oroliga som de är och bör vara, så att de blir närmast stissiga.

Där finns utrymmer för kyssar som möts av morrande läppar, och där livskänslan vistas i dödens närhet, och förborgade hemligheter och ögonblick av klarhet. Här finns ordvitsar, mycket som bärs och lyfts fram, och överlag är det mycket kropp i dikterna, som bultar, och för att återknyta till mottona – ”dunkar varmt” (Tant Strul, mästerverk). Inskjutna fraser ter sig hotfulla eller bara obehagliga, när Appelvik Lax tar oss tillbaka till debutens vävande och kardande, fast mindre uttryckligt nu. Det är en dikt som lyckas vara både taktil och textil:

Jag är en rörig sötma jag sätter

mig över dig grenslar dig stiger fram

i strålkastarens ljus … det är synd, det är synden?

Ett ord och jag släpper in dig, det är därför

det är mystiskt. Vad långt vi har gått,

vad lång du är! Någonting går förlorat nu.

Nu undrar du kanske vad det här är för slags dikt i en samtida kontext, och tja, det är ungefär lika långt från Kristoffer Appelvik Lax till Ann Jäderlund som till Elis Monteverde Burrau. Eller så är det lika nära till båda!, som Ekelöf skulle ha sagt, och om det är någon värdemätare så tror jag att Ekelöf hade diggat den här boken. För det här är dikter som tar sig vissa – ibland stora, ibland små – friheter med logiken, och i de luckor som uppstår i den realistiskt återgivna världen låter Appelvik Lax poesin uppstå, som oskön musik, kunde man säga om man vore en desperat kritiker med tvångstankar om att låta avslutningen på recensionen knyta an till inledningen.

Saivo, Linnéa Axelsson, Bonniers

  

Senare års mest otippade vinnare av Augustpriset (fram till att Magnus Dahlström kniper statyetten om två veckor för Vinter, kanske?) var Linnéa Axelsson 2018, med dikteposet Ædnan. Även om jag tyckte om den boken fanns det inslag som störde: personteckningen blev ibland konturlös, och sidantalet hotade att splittra läsupplevelsen. Efter ett par böcker i skilda genrer har hon nu utkommit med en bok som på flera plan liknar Ædnan. Med ytterligare några sidor på samvetet är Saivo en lika monumental bok, som får mig att känna mig lika imponerad som utmattad.

Medan det förra eposet gav intrycket av en summering av en kulturs historia har Saivo ett tidsmässigt mer komprimerat förlopp. Året är 1987, i skuggan av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Ett större antal personer turas om att föra ordet. I ett kapitel – som inte hör till de omistliga – följer vi några av älvens fiskar. Mer lockas jag av dynamiken mellan de mänskliga karaktärerna.

Titeln härrör från insjön som markerar övergången mellan livet och andevärlden, en plats för de döda och heliga väsen: ”En tillflykt med vita / renar där alla får / äta sig mätta”. Naturen är förstås central, men liksom i förra eposet är naturen inte föremål för fetishering – den är en konkret plats, där det går att upprätta kontakt med något utöver den fysiska verkligheten. Av de karaktärer som utgör persongalleriet fastnar jag för Gusttu, en lillkille i åttaårsåldern som efter en olycka tappat ett par fingrar och får öknamnet ”klohand”.

I familjehistoriken finns en morfar som sörjde att han aldrig lärde sig samiska språket. Det är den muntliga kulturen som länge var förutsättningen för det konstnärliga arbetet: ”Han som ska ha diktat / mening efter mening i luften / så fort han kom åt”. Nu när vi som samhälle mer eller mindre övergett ett skrivande som går att dokumentera – de digitala spåren liknar faktiskt det som skrivits i luften – har vi nått den fulla cirkeln från den muntliga kultur som haft svårt att bevara sin dokument. Skriften kanske är en parentes i historien, för svenskt vidkommande ett par århundrade endast, och för samiskan bara ett par årtionden.

Axelsson arbetar med korta sekvenser, där treradingar dominerar, avskiljda av ett snabbt tankstreck. Det är suggestivt, men i längden också monotont och en smula sövande. Det blir länge svårt att hålla reda på släktbanden mellan de olika personerna i berättelsen, som formas makligt och med rätt lite yttre dramatik, om man undantar några ominösa referenser till en pedofil som siktar in sig på småpojkarna i bygden. Men det är förstås avsiktligt: Axelsson siktar inte in sig på att skildra individens erfarenhet, utan här är det kollektivet som ges talan, vilket inte hindrar var och en från att ha sitt eget ok att bära.

”Att leva i samklang med naturen” låter förstås både klyschigt och futtigt. Men så levs det, och det levs också pacifistiskt – en uppfattning som i mina ögon landar oerhört rätt, så här nästan 40 år efter att det hela utspelar sig. ”Mitt samiska liv ett / sinande källvatten”, konstateras det. Här stryks fiskfett på stenar för god fiskelycka. Och språket kan ibland gå från det prosaiska till det poetiska, i en rörelse som är konstnärligt övertygande.

Axelsson undviker klichéerna, och hittar ofta originella bilder, som när en av kvinnorna, Miliana, startar en bil så här kärnfullt: ”En väldigt underlighet / spred sig i henne / som utförde en vålnad / hennes rörelse”. Jag vet inte om språkfelet i ”väldigt” är medvetet – det finns några sådana grodor (”här var alldeles för / varmt och djuren / inte trivdes bland myggen”) – men det kan vara ett sätt för poeten att krossa bokstävlarna, för när vet man egentligen när en poet skriver fel, jag menar rätt?

När det blir som mest rätt är det en svindlande läsning, som jag gärna uppehåller mig vid. Då skriver Axelsson till exempel fram en erfarenhet som är svår att motstå:

Skänk mig din mun

Jag vill ge dig ett

gyllene språk

Skänk mig ditt minne

Jag ska få dig att

förstå att du levt

mycket torftigt

Marianne?, Johanna Frid, Bonniers

  

Det bästa med Johanna Frids tredje roman Marianne? återfinns redan i första stycket. Det är en okulär besiktning av ett fotografi av den försvunna Marianne, där Frid briljerar stilistiskt med utsökta nedslag i denna gåtfulla flickas yttre, utifrån ett high school-fotografi som huvudpersonen Eric Swenson vittjar i sitt sökande efter hon som antas ha dött i den mordbrand som slukade hennes föräldrar en sommarnatt 1999. Enda spåret efter henne var två kvarlämnade tänder i den nedbrunna ruinen.

Jag betvivlar inte Frids skicklighet som författare. Hon har en utsökt humor av det skevt småelaka slaget. Den firade sina största triumfer i den briljanta romanen Nora eller Brinn Oslo brinn. Även hennes senaste roman, Haralds mamma, var sinistert underhållande. Men den här gången gör hon det inte lätt för sig. Hon har skapat en huvudperson – Eric – som mest förefaller vara en parodi på gamla tiders hårdkokta deckarhjältar, som kunde återfinnas i romaner av Dashiel Hammett och Raymond Chandler.

Här får vi en rejäl dos true crime, något som får mig att sucka invärtes: ”är inte den trenden ett kallt fall vid det här laget?” Eric är en avdankad frilansande journalist. Jobben är på upphällningen, relationen till flickvännen Luisa likaså. Han tar sig opåkallat an fallet Marianne, i tron att hon är hans tidigare oupptäckta tvillingsyster. Själv blev han bortadopterad som barn, och har inte haft någon kontakt med sina biologiska föräldrar.

Hans arbete försvåras när han i tur och ordning träffar personer som haft med Marianne att göra: frisörskan, vännen, grannen, etc. Även polisarbetet lämnar en del övrigt att önska, så att man nästan inbillar sig att mordet har skett på svensk mark. Spår kontamineras, teknisk bevisning försvinner: ”Resultatet var rörigt, som en medelmåttig uppsats som en frustrerad, eller oengagerad, student lämnat in någonstans halvvägs. Jag skulle bli tvungen att ge mig ut och ta en titt på platserna jag läst om, nöta skosulorna så att säga.”

Nu nöts inte skosulorna nämnvärt, eftersom vi är i bilens förlovade land, USA, och kanske den här berättelsen måste ha USA som skådeplats, fast jag vet inte om det är så betydelsebärande. Eric spelar i bilen in monologer för att hjälpa minnet på traven. Mer än något annat utformas det till en roman om sjuklig besatthet, i takt med att Eric blir en allt mer opålitlig berättare. Mysterier läggs på mysterier – eller djup under djup, som Carl Jonas Love Almqvist skulle säga.

Behållningen är humorn, som i en ögonblicksbild av Mariannes mamma: ”En populär sak att säga om döda människor är att de hade förmågan att lysa upp ett helt rum. Patsy kunde släcka ett hus.” Men det räcker inte i längden, för jag blir allt mer oengagerad i Erics förehavanden, och bryr mig till slut inte om hur det ska gå för honom. Han är stenhårt fast i 40-talsklichéer, och det må så vara att det ska vara en nidbild, men det betyder inte att det är spännande att följa honom i drygt 200 sidor. Men det stör mig inte att han är en så osympatisk person; några av mina bästa fiktiva vänner är as. Jag undrar ändå om en person som Eric, en flegmatisk ignorant snubbe skulle tänka på en kvinna han möter som ”en blandning av Siri Hustvedt och Jamie Lee Curtis”. Ibland haltar också bildspråket, som när en kvinna ”tornade över [Eric] som ett jävla tvillingtorn”. Alltså, hur kan en person likna ett tvillingtorn?

Ändå vill jag inte helt avfärda den här romanen, eftersom Frid mellan raderna säger vettiga saker om exil, om anknytning och tillhörighet, och sorg. Det blir också uppenbart att Frids egentliga ärende, så som hon gestaltat det i sina tre romaner, är besattheten och hur den har potential att göra oss både storslagna och löjliga på samma gång.

Författare och skribenter: sluta genast använda AI

Den haitisk-kanadensiske författaren Thélyson Oréliens blev nyligen anklagad för att ha använt AI när han skrev sin roman C’était ça ou mourir. Nomineringen till Goncourtpriset gick upp i rök. Den svenska forskaren Emma Engdahl anklagades att ha skrivit en understreckare med hjälp av AI. Svenska Dagbladet skyndade sig att avpublicera essän – en närapå unik situation.

Jag kan inte låta bli att tänka: det här är bara toppen av ett isberg. Förmodligen har du redan läst ett antal texter som på ett otillbörligt sätt använt chatGPT. Problemet med Oréliens och Engdahl är att båda texterna inte bara publicerades och lästes rätt länge innan någon anade ugglor i mossen – i Engdahls fall var det Anna Axfors som efter nästan två månader i ett reportage i Kvartal lät verktyget Pangram analysera Engdahls text. Om det nu var så uppenbart att de har fuskat – varför dröjde reaktionerna så länge?

Bild: Malte Mueller/Getty Images

Ändå kan jag inte tycka att problemet är just de här enskilda exemplen. Ett mycket större problem är att alldeles för många texter redan ser ut att skrivas av maskiner. ChatGPT utgår från algoritmer, det vill säga bearbetar ett större material och tar fram ett medelvärde, väljer det som använts flest gånger i olika texter. Därmed reproduceras den samlade informationen, där sanningar, halvsanningar och lögner har lika stort värde.

Ett anekdotiskt exempel: enligt Googles AI är det inte jag som driver litteraturbloggen bernur, utan ”Bengt Eriksson”. När jag bad den berätta vem ”Björn Kohlström” var fick jag veta några saker som var korrekta men också att jag gett ut en handfull böcker på Lava förlag (det har jag alltså inte gjort). Antagligen har maskinen läst att några av mina recensioner återpublicerats på Bengt Erikssons blogg Deckarlogg, och säkert har jag skrivit om böcker från Lava förlag. Och nästa gång kan det stå något helt annat.

Det stora problemet är att många skribenter redan nu använder chatGPT och AI. Kalla mig Luddit för all del, men hela poängen med att skriva är att det är ett sätt att tänka. Det är ett kreativt arbete, ofta mödosamt och frustrerande (varför låter jag som ett barn när jag försöker formulera vad jag tänker om en ny bok?) och ibland belönande (nu låter jag ju som ett geni!).

Som lärare uppmanas jag också att använda AI, och säkerligen gör flera av mina kolleger det i detta nu. Men liksom med skrivandet tar det ju död på det som är roligt med läraryrket, alltså den kreativa aspekten. Om jag börjar använda AI för att till exempel få hjälp med diskussionsfrågor till en roman kan jag ju kasta in pennfacket och bli ersatt av vem som helst, och i förlängningen av vad som helst.

Risken med de AI-producerade texterna är att de sammanfattar kunskap och får den att låta intelligent, välgrundad och övertygande. Men det är själlöst, och än så länge kan maskinen inte återge det unika i varje författares stil, det som i brist på bättre utgör författarens röst. Det bästa beröm jag fått var när någon sa att hen kände igen min röst i det jag skriver. Lyssna noga nu på den rösten när jag säger, där inte ett iota har skett med hjälp av chatGPT: ”Författare och skribenter, ge fan i att använda AI när du skriver!”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/11 2026)

Lektioner i kärlek, Emma Engdahl, Korpen

  

Den gick tämligen spårlöst förbi i fjol, Emma Engdahls bok Lektioner i kärlek – åtminstone hittar jag inga recensioner av den någonstans. Men jag är tacksam för att hon skänkt mig ett tydligt exempel på vad ironi är, som jag kan tillämpa nästa gång någon elev behöver känna igen ironi. Hon har alltså gett ut en bok som heter Konsten att vara mänsklig, samtidigt som hon nu anklagas för att ha använt Chat GPT i otillbörlig form.

Nyfiken som jag är läste jag den anklagade understreckaren från i augusti i år, och förstår misstanken. Engdahls försvar är inte heller klädsamt när hon kallar det ”en lysande text och en briljant samtids­diagnos”, något som ärligt talat också låter som något Chat GPT kunde ha konstaterat. Nu har jag också läst boken Lektioner i kärlek. Och vad säger man? Jösses Amalia, kanske?

Det är en genomusel bok, med krystade metaforer av det slag som får Ernst Kirchsteiger eller Björn Ranelid att låta som Elfriede Jelinkek. Men en gång i tiden var Kay Pollak en mycket framgångsrik prånglare av liknande budskap (Att välja glädje), så kanske det här är vad folk vill ha. Här är det truismer och klichéer som staplas, gärna i just den form som Chat GPT föredrar, med hjälp av det långa bindestrecket (amerikanska em dash) och tretalet (trikolon), samt den formelartade uppställningen av sats och motsats (”inte med … utan med ...”). För mig framstår det som skrivet av någon som hittats på en mordplats med en blodig kniv i handen innan hon hunnit sopa bort alla spår.

Låt mig vara tydlig: skrivande är – eller borde vara – något djupt personligt, individuellt, och något som bär den skrivandes röst och tonfall med alla dess egenheter, anomalier och idiosynkrasier. Hos Engdahl hittar jag inget annat än banala plattityder; det når mig att hon kallas ”kärleksprofessorn”, men för mig framstår hon mer som ”kärleksnovisen”. Förvisso finns här åtskilliga referenser till olika auktoriteter – en brokig samling av alla från Martin Heidegger till Søren Kierkegaard – men mer behållning finns förstås hos – tja, varför inte Sapfos kärlekslyrik: ”EROS FIK MIT HJERTE / TIL AT SKÆLVE SOM NÅR BJERGVINDEN RAMMER EGENTRÆR” (översättning Mette Moestrup & Mette Christiansen). Eller Nick Caves sångtexter: ”I knew before I met her that I would lose her”.

Fast då skulle hela Engdahls projekt kantra mot tvivlet och pessimismen, och sådant får inte plats i hennes lismande kärlekslära. Med ojämn högermarginal och avbruten syntax ska texten likna poesi, men det liknar mer ett barns klotter, filtrerat genom en predikande prosodi. Jag har samlat några av bokens sentenser, gör med dem vad du vill:

Flirten är kärlekens första språk – / talat utan ord, men fyllt av löften. […] Studier visar att upprepad ögonkontakt i kombination med ett / leende skapar både förtroende och attraktion. […] Att öva är inget nederlag. / Det är en träning i närvaro. […] I det sensuellt otillräckliga bor det allra mest laddade. […] Redan i antiken bar flirten på filosofiskt djup. […] Att flirta är att öppna ett fönster i verkligheten – / ett där luften doftar av kanske. […] Det finns en öm skönhet i tydlighet. / Inte den hårda, krävande sortens tydlighet – / utan den mjuka, modiga. [...] Skriv som om dina ord är en dörr någon ska våga gå in genom. [...] Att skriva en profiltext är en handling av existentiell öppenhet. / Den är inte bara en teknisk gest – utan en poetisk. […] I varje samtal finns en möjlighet – / inte till bekräftelse, utan till närvaro. […] Förälskelsen är inte bara en känsla. Den är en händelse. / En chock av närvaro. Ett andlöst ögonblick då världen spricker / upp – inte med våld, utan med skönhet.

Moby-Dick, eller Valen, Herman Melville, översättning Niclas Hval, Bonniers

  

Det torde ha varit en högtidsstund när Bonniers beslutade att nyöversätta Herman Melvilles roman Moby-Dick (när den först utgavs som följetong på hösten 1851 hette den enbart The Whale). Till vem skulle uppdraget erbjudas? Vad sägs om Niclas Hval?

Melvilles roman är tillägnad Nathaniel Hawthorne, en av Amerikas viktigaste 1800-talsförfattare, men sorgligt eftersatt i den svenska receptionen – mästerverket The Scarlet Letter har endast översatts en gång, i en förkortad version 1954 av Astrid Borger (känd för sina Enid Blyton-översättningar). I förordet till den här nyutgåvan av Melvilles roman betonar Victor Malm relationen mellan Hawthorne och Melville. Den har tidigare översatts två gånger, 1943 och 1994, men jag har bara läst den på engelska tidigare – en gång i min pretentiösa ungdom, och för drygt tio år sedan lyssnade jag på den, då den var föremål för en maratonuppläsning med ett kapitel om dagen i University of Plymouths projekt ”Big Read”, där kändisar som Tilda Swinton, Stephen Fry, Neil Tennant med flera turades om att läsa.

Alldeles oavsett är det ett angenämt återseende. Kontrasten mellan fartygets Ahab, den besatte hämndlystne kaptenen vars ena ben har slukats av den vita valen Moby Dick, och berättaren Ishmael, en intelligent och stundtals naiv sjöman, som med encyklopedisk kunskap återger allt man behöver veta (och lite till) om valar och valfångst. I mitt minne var ungefär vartannat kapitel ägnat åt diverse parafernalia om sjöliv och valar, men nu upptäcker jag att det är mer fråga om en rafflande äventyrssaga, där Ishmael blir Melvilles språkrör, och ett väldigt underhållande sådant.

Det är möjligen signifikativt att den här översättningen sjösätts i så nära anslutning till den nyöversättning av Laurence Sternes excentriska roman från 1700-talet, Tristram Shandy. Den brukar anses vara ett portalverk till modernismen – och även Moby-Dick går att skohorna in bland de verk som föregår de pigga litterära experiment som utfördes av Proust, Joyce, Woolf, Kafka med flera på 1920-talet. För svenskt vidkommande måste förstås Mathias Boströms besynnerliga roman Frans Moby från i fjol nämnas – en modern variant av Melvilles roman, oförglömlig och stundtals helt briljant.

Den här romanen inleds med en antologi om valar, med exempel från Bibeln, via grekerna Plutarchos, Plinius och Lukanios, fram till Milton och Darwin, samt många andra. Sedan den emblematiska och lyckade inledningsmeningen: ”Kalla mig Ishmael”, som fortfarande får gälla som en av litteraturhistoriens mest effektiva katalysatorer. Och här finns också en viss förstestyrman vid namn Starbuck (som långt senare givetvis skulle ge upphov till en viss kaffekedja): ”hullet var fast som en dubbelgräddad skeppsskorpa.”

Vår berättare övernattar på värdshuset ”Blåshålet” med kannibalen Queequeg, och mycket har sagts om de homoerotiska antydningarna som går att utläsa av deras nattliga umgänge, om den ”hjärtats smekmånad” som de erfar, där de ligger ”som ett förnöjt och kärleksfullt par”. Visst, men det kan också vara vår benägenhet att läsa in för mycket mellan raderna – på 1800-talet hade manlig vänskap inte sällan inslag av intimitet (läs Strindbergs brev, till exempel), och i de brev Melville och Hawthorne utväxlade finns också spår av det språk som var exklusivt tillägnat just manliga kontakter. Jag säger inte att den homoerotiska läsningen är felaktig (för övrigt kan även Joseph Conrads Mörkrets hjärta läsas som en förtäckt historia om homosexualitet), men det kan också vara en ängslig läsning som reducerar romanen till en rebus.

Nåväl, Ishmael och Quuequeg blir snart såta vänner, trots Ishmaels initiala motstånd, där han menar att kamratens huvud är ”trasigt”, och att det påminner om ”en möglig dödskalle”. Det friska humör som Ishmael hela tiden känner smittar av sig. Det förvånar mig att Moby-Dick är en roman man ibland ser varningar utfärdas för, och även på universitetens litteraturvetenskap uppmanas man nog oftast att bara läsa den i utdrag. Därför måste jag betona den fördom som kanske många har om den här romanen, att den är ”långtråkig” (vad betyder det ens?), för jag blir bara uppiggad av läsningen. Först på sidan 215 nämns valen, Moby Dick (bindestrecket i titeln är av allt att döma ett typografiskt hyss). En av de teorier som nämns är att St Göran inte alls dräpte en drake – utan en val. Ishmael rekommenderar också valmjölk till jordgubbar, men det får stå för honom.

Vad är det då för roman? En äventyrsroman, frestas jag säga. En visionär, smått demonisk roman? En faustisk myt? En sjöroman? En hämndsaga av bibliska proportioner? Ja, den är allt detta, och det täcker ändå inte in hela dess vidd eller dess djup. Den kunskap Ishmael besitter håller på att gå förlorad i vår tid, och givetvis kommer det att bli än värre med AI (som redan misstänks ha skrivit åtskilliga tidningsartiklar och böcker). Det är nog ingen dålig gissning att vi 2026 inte har lika många läsare av Moby-Dick på svenska som vi hade 1943 och 1994; den bildade läsekrets som då läste klassikerna läser väl nu fantasy. Det finns något implicit elegiskt i Melvilles prosa, och det är svårt att skaka av sig sådana känslor.

Det elegiska finns också i Melvilles ambition, redovisad i en av Ishmaels summeringar efter att ha lag ut texten om cetologi, alltså läran om valar:

Det uppgavs i inledningen att systemet inte skulle bli helt färdigt redan från början. Det går inte att se det på något annat sätt än att jag har hållit mitt ord. Och nu lämnar jag mitt cetologiska System stående här ofärdigt, precis som Kölnerdomen lämnades med kranen kvar ovanpå det ofärdiga tornet. För mindre byggen kan avslutas av sin första arkitekt, medan stora sådana, äkta sådana, alltid överlåter slutsatsen till eftervärlden. Må Gud hindra mig från att någonsin slutföra något. Hela den här boken är bara ett utkast – nej, ett utkast till ett utkast. O, tid, styrka, pengar och tålamod!

Melville var en märklig slags författare, både spränglärd och sjöbuse, både filosof och poet. Han var både en handlingens och tankens man. Hans bildspråk är ofta originellt och häpnadsväckande, exempelvis när vinden som sliter i Ahabs hår beskrivs så här:

Så det blåser i de vilda vindarna – det fladdrar omkring mig som sönderslitna segeltrasor piskar det kringkastade skepp de klamrar sig fast vid. En ondskefull vind som säkerligen blåst genom fängelsekorridorer och celler innan den kom hit, och genom sjukhussalar, vädrat ut dem och sedan blåst hit oskyldigt som ett lamm.

Det går att hitta paralleller till den polsk-brittiske Joseph Conrad, som några årtionden senare också skrev sjöromaner och gärna återvände till en viss typ av fanatism, där galningarna hette saker som Almayer och Kurtz.

Och Melvilles fanatiker är förstås Ahab, han som vilar tre timmar om dygnet och sover knappt en blund – en genväg till galenskap, kan intygas från den med sömnsvårigheter. Och galenskapen i sig uttrycks med en juxtaposition så här elegant på Melvilles prosa: ”There is a wisdom that is woe; but there is a woe that is madness.” I Hvals översättning: ”Det finns en visdom i lidandet, men det finns också ett lidande som är galenskap.” Visst förstår jag att mitten av 1800-talet var generösare med semikolonet; till Hvals försvar bevarar han det ofta nog, men ändå kan jag inte riktigt tycka att översättningen just här lyckas förmedla det febrigt intensiva i Melvilles original. Å andra sidan gör Hval annars så många lyckade lösningar att jag inte kan bli annat än imponerad.

Ändå brukar de flesta vara överens om att det inte är snyggt att inleda en mening med siffror, till exempel om ett årtal inleder. Engelskan löser det smidigt med prepositionen ”In …”, medan Hval är lite inkonsekvent och inte alltid löser det med att inleda ”År …” Melvilles utläggning om dandyn i olika skepnad, ”town-bred dandy […] bumpkin dandy […] country dandy”, blir på svenska aningen klumpigare: ”stadsfödd dandy […] bondtölpsdandy […] bonnadandy”. Olyckligt nog ges en harpunerare från den amerikanska ursprungsbefolkningen, Tashtego, samma ogrammatiska språk som de svarta i Conrads Mörkrets hjärta (uppassaren som med förakt säger ”Mr Kurtz … han död”). I min utgåva av Melvilles roman är det den afrikanske harpuneraren Dagoo som yttrar om valen, ”He’s dead”, medan det i översättningen är en annan harpunerare, Tashtego från den amerikanska ursprungsbefolkningen, som ges repliken som på svenska lyder mer inkorrekt ”Han död”.

Moby-Dick hamnade nyligen som tvåa på en lista över de romaner som flest läsare har avbrutit innan de läst klart (klar etta: Joyces Ulysses). Och i Woody Allens film Zelig har den eponyma protagonisten drabbats av sjukdomen att vid möten med andra bokstavligen bli den personen efter att på ett litteraturseminarium ljugit om att ha läst Moby-Dick, och ljuger så bra att hans analyser av romanen imponerar storligen på professorerna. Jag har förmodligen mött ett dussin läsare som ljugit om att ha läst Moby-Dick. Med den här skickliga och stilfulla nyöversättningen finns inga ursäkter längre: nu kan de sluta ljuga.