I
morgon inleds fotbolls-VM. För 20 år sedan följde jag turneringen
när bernur var nystartad, och för att jag inte ska behöva upprepa
mig återpublicerar jag min rapportering. Det är ändå inte mycket
som kommer att vara annorlunda.
11
juni 2006
Skyll
inte på målsumpare – på den förbannade oturen – på den
felaktiga laguttagningen – på premiärnerverna – på
underskattningen – på det åt fel håll lutande gräset –
Vad
som hejdade Sverige i matchen mot Trinidad–Tobago var uppenbart
redan när man fick se startelvan vanka in på arenan i sina helgula
dräkter, som fick dem att likna uppskrämda kycklingungar, eller tio
uppsättningar av den där McDonaldsclownen.
Det
går inte att vinna matcher i sådana löjliga dräkter. Helgult! Vem
bär ansvaret? Vem det än är har hen större ansvar än Lagerbäck,
Allbäck och Larsson tillsammans.
Zlatans
små framspelningar med en boll som gick som på ett snöre till
Ljungberg och Larsson talar alla tyst om idag. Men om Sverige hade
någon som kunde ta till vara Zlatans genialitet, förvalta hans
passningar som får motståndarförsvararna att se ut som fastgjutna
i grön cement - - -
Nä:
när Sverige får på sig sina helblå (?) dräkter börjar de vinna
– om det inte är för sent.
13
juni 2006
Ni
som tycker att Sven-Göran Eriksson misshandlar det engelska språket
lika svårt som George W Bush: har ni inte hört Sven-Göran tala
svenska? Han uttrycker sig som ett barn. England har fått vad de
förtjänar, och deras 2:a halvlek mot Paraguay var oändligt många
gånger sämre än Sveriges match mot Trinidad–Tobago.
Sverige
kommer lätt att vinna mot detta Paraguay, som inte kunde utnyttja
Rio Ferdinands genanta misstag i backlinjen. Englands taktik är full
av panik och nödlösningar och desperation, och de kommer
knappast att gå längre än till 16-delsfinal (eller vad det heter).
På
tal om Sverige: alla som yrar om VM 94 nämner inte att Sverige den
turneringen – fram till vinsten i tröstmatchen mot bakfulla och
ointresserade Bulgarer – hade spelat 6 matcher: vid full tid, 2
vinster, 3 oavgjorda och 1 förlust. Inte så mycket att yvas över.
Vi
som ser VM vid tv-apparaten lägger våra pannor i veck, när vi
spekulerar i hur mycket Carlsberg non-alcoholic öl som kommer att
inmundigas under detta VM.
Forza Italia! Bäst i alla lagdelar.
14
juni 2006
Klart
att de stora lagen – Italien, Brasilien, England, Tyskland, några
fler – får exceptionella fördelar vid tveksamma frisparkslägen
och straffsituationer (nä, jag har inte glömt Italiens uteblivna
straffar från förra VM, och de filmar heller aldrig).
Jag
vet till exempel att Beckham inte har behövt träna frisparkar sedan
år 2000, eftersom han lägger så många vid Englands landskamper.
Mer
alarmerande än bråk i omklädningsrummet mellan ni vet vilka tycker
jag att det är med Wilhelmssons fläta. Det var inte snyggt när
mexikanska boxare hade det i OS 1984 i Los Angeles, och det är inte
snyggt nu heller. Så himla onödigt – och vad skulle kunna
förlåta det, eller göra Wilhelmssons ofog obsolet: räcker det med
ett otippat mål mot Paraguay?
Trött
på alla som nostalgiskt utnämner New Orders "World in Motion"
till den bästa fotbolls-låten (VM-låten) – de kan knappast ha
lyssnat på nåt annat av New Order, eftersom den parkerar bland
deras mer tveksamma ögonblick – och så har de glömt att samma år
– Italien-VM 1990 – hade the Pogues tillsammans med the Dubliners
gjort "Jack´s Heroes" till Irland (som dessutom var bättre
än England det året, och förtjänade att gå längre).
16
juni 2006
England:
nej, ditt krampaktiga spel kommer inte att räcka. Förlust mot
Sverige, och sedan omedelbart respass mot Tyskland, efter att
tabloiderna i några dagar krigshetsat med karikatyrer – ja, vi vet
alla hur förutsägbara tabloiderna är: bara nästan lika
förutsägbara som Englands taktik.
En
påminnelse: VM 1974, som gick i (Väst-)Tyskland – då inledde
Sverige med två 0–0-matcher, men gick vidare efter 3–0 mot
Paraguay. Men resten av världen (England, i alla fall) skulle ha
hatat Sverige sönder och samman om vi hade spelat 0–0 mot
Paraguay. Vårt spelövertag hade inte betytt någonting, för i
Sveriges fall är det endast resultat som räknas: vi är inte –
ack, olustiga öde! – Italien.
Sverige:
ett lag. Fortsätt bråka, Ljungberg och Mellberg.
Ska
Argentina tappa poäng mot Serbien–Montenegro? (Skulle det
föreställa en fråga?)
18
juni 2006
Vad
är det för elak tennisgud som har blandat ihop korten för
Serbien–Montenegro? Att utklassas och förlora med 6–0 mot
underbara Argentina må vara en sak, men vad ska sägas om att
Jugoslavien (de hette väl så?) låg under med samma siffror mot
Holland i en kvartsfinal i EM 2000, när Savo Milosevic gjorde ett
tröstmål i slutminuterna: han såg uppgivet upp mot en orange
läktare och såg ut som en som fått 6 kulor i magen och blivit
erbjuden ett plåster.
Skulle
jag inte hellre ägna mig åt något annat än att följa en
0–0-match mellan Mexiko och Angola – exempelvis läsa om någon
av sångerna i Miltons Paradise
Lost?
Ändå väljer jag fotbollen: är det för att tillvaron är så
inrutad, att vi behöver det oförutsägbara? Är det vårt behov att
ägna sig åt något som vi vet är futtigt och meningslöst
”egentligen”? Är det för att livet och dess oundvikliga utgång
(borde inte denna existens gå under annat namn, typ ”döden”?)
är så trist att vi behöver något annat?
Visst
är det mödan värt med 88 minuters vandring i dödsskuggans dal,
för att få uppleva surrogatglädjen?
Eller
är det regression? Vill vi inte återgå till de nerkasade
strumpornas tid, när vi spelade på dammiga grusplaner och en
försenad kompis äntligen gjorde de udda talet jämnt, med ett
stridsrop som ekade mellan höghusen: ”Quiroga!” – och vi alla
fattade, för vi hade sett den peruanske målvaktens
vansinnesutrusningar kvällen innan?
19
juni 2006
Det
är kanske inte läge att klaga på all denna spilltid som uppfylls
mellan matcherna – gör något annat än att titta på tv då, om
det är så dåligt – minns vad vi blev utsatta för under
mästerskapen i början av 90-talet: först Ernst Brunners
hyperintellektuella snick-snack och sedan Anton Glanzelius virriga
tjatter om hur målstolparna kommunicerade med varandra; ni som
gnäller på Anton G för att han producerar tutt-tv nuförtiden,
glöm inte att han har gjort sig skyldig till värre överträdelser.
En
som skulle göra sig som bisittare är säkerligen Niklas Kindvall,
som vann skytteligan ett år i Allsvenskan på 90-talet, men aldrig
lyckades slå sig in i landslaget. När hans Malmö kom till Umeå
för match (ja, Umeå gjorde en kort säsong i Allsvenskan 1996) bar
han på en bok på vägen till spelarbussen: det var American
Psycho
– och jag höll då på med min D-uppsats om Bret Easton Ellis
första tre romaner. Jag komplimenterade honom för hans goda smak,
och han svarade med en diabolisk glimt i ögat: – Den här har jag
fått låna av Brolin.
Trist,
visst att Kroatien inte går vidare, med deras förutsättningar. Men
vi slipper deras fula tröjor i fortsättningen: det ser ut som om
Professor Kalkyl designat dem.
Lindeborg
eller Härenstam som kommentator när Sverige spelar mot England på
tisdag? De flesta skulle förorda gullgossen Härenstam, men jag har
förhoppningar att Lindeborg skulle förvalta läget bättre (ungefär
som den gråe Anders Svensson skulle klara sig bättre än den
uppskruvade Kim Källström) – dessutom skulle jag sakna Lindeborgs
säkerhet vid de idiomatiska uttrycken, samt anaforen när Sverige
vunnit: – Sverige har besegrat England … Sverige har krossat
England … Sverige har tillintetgjort England. (Men får man säga
så när resultatet är 1–0?)
20
juni 2006
Det
blir nästan befriande när England slår Sverige ikväll, för då
slipper vi det eviga tjatet om sviten från 1968 – en svit som nu
alltså hunnit bli 38 år, och den mår inte alls bra.
Visst
är det med en särskild sorts glädje vi noterar hur beredvilligt
domarna varnar målvakter som sölar för att bevaka ett 0–0 mot
överlägsna motståndare. Minns hur Dino Zoff i VM-finalen 1982, när
Italien gjort 1–0, släntrade runt som en kommunalanställd i sitt
straffområde och plockade upp konfetti och toapappersrullar, för
att förpassa dem ett tiotal meter bakom sin sidlinje.
Eller
hur Italien vid hemma-VM 1990 tog ledningen i någon match, och man
låste in alla bollpojkar i källaren.
Brasilien?
Nej, de har aldrig varit svaret. Synd om Australien.
Med
tanke på att dåvarande förbundskapten Tommy Svensson läste Karin
Boyes dikt "I rörelse" i omklädningsrummet före
kvartsfinalen mot Rumänien i USA-VM 1994: vad kan vi förvänta
oss att Lagerbäck läser för spelarna i kväll tjugo i nio? Kanske
några rader ur denna Rilkedikt?
Die
Siege laden ihn nicht ein.
Sein
Wachstum ist: Der Tief
besiegte
von immer Größerem zu sein.
Det
har också skrivits mycket om alla svenska spelare som förgäves
sökt lyckan i engelska Premier League, och misslyckats, och att de
därför nu har stor revansch att fordra. Men tänk på Peter Crouch
då – inte rosade han marknaden precis, när han spelade i
Nässleholm (eller vad det heter).
21
juni 2006
Sverige:
så ofattbart orättvist att det bara blev oavgjort mot detta futtiga
England, som återigen bara lyckas åstadkomma en bra halvlek –
mestadels tack vare svenskarnas överdrivna respekt, som gav
engelsmännen utrymme. Nu blir det förstås utskåpning mot Tyskland
– jag kan inte tänka mig annat; Sveriges grupp har varit VM:s
sämsta, och igår var det ibland parodi på fotboll.
Tyskland
har en försvarslinje som inte kommer tillåta Sverige att härja
runt som de gjorde mot England. Men vad jag saknar hos Sverige, som
har frälst så många av de övriga nationerna: långskott. Det är
av målvakterna inte bara Andreas Isaksson som har sett ut som en
pylon vid långskott.
Det
enda som kan rädda Sverige i åttondelsfinalen mot Tyskland är att
deras förbundskapten bor i Amerika, och att han faktiskt fortfarande
befinner sig där: se själv om han inte har skickat sin doppelgänger
Kevin Costner till mästerskapen – och allvarligt talat, vad vet
Kevin Costner om fotboll?
Alla
riktiga författare var målvakter när de spelade fotboll, del 1:
”De
avlägsna dämpade ljuden, ett rop, en vissling, dunsen från en
spark, allt var helt oviktig och hade inget att göra med mig. Jag
var mindre målvakt än väktare av en hemlighet. Med korslagda armar
lutade jag mig mot vänstra målstolpen och njöt av att med slutna
ögon lyssna till hjärtats slag och känna regnet strila över
ansiktet och höra, på avstånd, de ljud från det pågående spelet
som sporadiskt nådde mig och tänka mig själv som en fabulös
exotisk varelse förklädd till engelsk fotbollsspelare, en person
som skrev vers på ett språk som ingen förstod om ett fjärran land
som ingen kände till. Inte undra på att jag inte var särskilt
populär bland mina lagkamrater.” Vladimir
Nabokov,
Låt
höra av dig, minne
22
juni 2006
I
Svt kallar bisittaren Malin Svedberg Niklas Alexandersson för ”mes”,
eftersom han inte fått någon varning förrän i sin 90:e landskamp,
mot England i tisdags. Har hon inte förstått att spelarna har olika
roller i ett lag: det är uppgjort på förhand att Linderoth tar
varningarna, Lucic utför hjältedåden, Källström skjuter utanför,
Larsson lunkar, etc …
Visst
är vissa målgester mer obscena än andra (jag tänker inte bara på
engelsmännens i allmänhet, eller Beckhams i synnerhet: skutta som
en känguru, vråla som en apa, och klappa sig på den ynkliga kopian
av flaggan på bröstet), och blir oftast ett hån mot de stackars
förlorarna (är det bara för att jag råkar vara född i fel land,
som alltför ofta slås ut av senegaleser och holländare?). Tacka
vet jag Ralf Edströms värdiga enkla spontana gest när han gjorde
drömmålet på Sepp Maiers Västtyskland 1974: en knuten näve i
luften. Får vi en repris på lördag? Allbäck, snälla, du har
alltid snälla målgester …
Om
Sverige slår ut Tyskland lovar jag att – ja, vad? Promenera
baklänges till München? Äta på McDonalds? Flytta mitt skrivbord
till Globen? Nej, det måste vara något riktigt inkvisitoriskt
smärtsamt – jag lovar att läsa Da-Vincikoden.
Alla
riktiga författare var målvakter när de spelade fotboll, del 2:
”Jag
hade fått den bästa platsen då vi spela fotboll, jag stod i målet
… det gav mej tillfälle att reflektera … Jag tyckte inte om att
dom kom och störde mej, jag släppte igenom nästan alla bollarna …
Då visselpipan ljöd kasta sej snorgärsarna rätt in i slagsmålet,
dom plöjde opp hela åkern så att dom kunde vricka fötterna av
sej, dom gick till anfall mot bollen med långa kliv i leran, dom
smorde ner sej, mura igen ögonen och hela plytet på sej med dyn …”
Louis-Ferdinand
Céline,
Död
på krita
25
juni 2006
Vad
Sverige saknade detta VM: fantasi, långskott och uppoffrande
själviskhet. Att skälla på domaren är bara pinsamt uselt. Inte är
det förvånande att resten av fotbollsvärlden hellre ser Tyskland i
kvartsfinal: Tyskland med sin underbart aggressiva attackfotboll och
tempostarka passningsspel. Sverige såg så stillastående ut, att
den där IKEA-jämförelsen från tyska tidningar kommer att bli
klassisk.
Men
det enda som svenskarna bör ha lyssnat på i sina ipods när de
slokörade gick till spelarbussen var förstås Radioheads ”No
Surprises”, för ingen vettig människa trodde på allvar att det
fanns tillstymmelse till chans. Att tabloidtidningarna hyllade
Sverige på förhand är bara att beklaga – i resten av världen
möts vi bara av ljummen skepsis, och allt beröm är artig
konvenans.
Fantasi
och oförutsägbarhet: ska det vara så svårt att uppbringa?
England
då: om tio minuter inleds deras kräftgång. Eller ska Svennis &
co tillåtas fortsätta flirta med Fru Fortuna hur länge som
helst? Han är svensk: exakt på vilkas bekostnad bedrivs hans
skamlösa kurtis med den lättfotade damen?
26
juni 2006
Mare
Kandre skrev i sin roman Bübins
unge
från 1987: ”Vart man än går är det bort man kommer –”
Profetiska ord om Sveriges mästerskapsöden.
FIFA
borde stämma Ecuador för deras usla insats i åttondelsfinalen mot
England, men också rannsaka sig själva som tillåter så många
dåliga lag: Polen och Costa Rica, som hamnade bakom
detta lag i gruppspelet, vad har de i VM att göra? Var
Ecuador–England den tråkigaste VM-matchen någonsin? Åtminstone
en av de sämsta sedan gamla Västtyskland och Österrike spelade en
uppgjord 1–0-match i VM 1982, för att båda lagen skulle gå
vidare från gruppspelet. Matchen igår innehöll lika lågt tempo,
lika mycket kortpassningar i mittcirkeln och lika få skott.
Tack
Svt för att ni smeker detaljerna – de underbara detaljerna – och
ljudsätter ett inslag om Holland med Dirty Pretty Things. Hur ska
Sveriges insats ljudsättas? Tja, ni hittar säkert något från
vilken schlagerfestival som helst.
När
vi jämför Sveriges VM 1994 med 2006 glömmer vi gärna vilken
tursam lottning vi hade då; troligen utgjorde den en större fördel
än det faktum att fler spelare var i form det året – ändå hade
det varit intressant att ha följt Sveriges träningar, för att
utröna exakt vad det är som har motiverat Henrik Larssons plats i
startelvan, trots så dåligt spel på matcherna.
Det
är då ett otyg med spelare som täcker ut bollen för att få
inkast eller inspark, och det borde räknas som minst lika
spelförstörande som när någon lomhörd anfallare sparkar bollen i
mål för att offside-avblåsningen inte nådde hans öron, och blir
varnad. Förr i tiden hette det obstruktion, och jag ser gärna att
FIFA bedriver lite arkeologiska forskningar, för att återuppväcka
den regeln.
Så
himla jobbigt med alla omröstningar om vem som är världens bäste
genom tiderna:
Pele/Puskas?
Cruyff/Beckenbauer?
Platini/Maradona?
Zidane/Ronaldinho?
På
ett sätt är Maradona självklart överlägset bäst genom tiderna,
men han hade bara oturen att vara som bäst under ett 80-tal då allt
han gjorde som
jag ser det
hamnade i skuggan av Platini.
Ett
av mina märkligaste VM-minnen: Argentinas förbundskapten under
hemma-VM 1978, Césare Menotti, rökte två paket cigaretter under
varenda match. Trots att jag hade sommarlov var jag tvungen att räkna
ut att han hade ganska exakt två minuter på sig att röka varje
nytänd cigarett. Det var imponerande.
England
mot Portugal: ska engelsmännen spankulera sig till semifinal ändå?
De fick osvikligt god hjälp av domaren, som påpassligt utvisade två
portugiser och varnade resten, för att de ska behandla Beckhams ömma
ben varsamt.
27
juni 2006
Australien
skämde inte ut sig, och behöver inte lämna VM med ”kompakt
tystnad” stämplad i nunorna. Nu tänker jag inte på att de
spelade ut det decimerade Italien, utan de förtjänade poäng också
i matchen mot Brasilien.
Men
Guus Hiddink har kanske inte förstått att rätta sig efter
Lagerbäck: de mindre fotbollsnationerna ska vara nöjda med att få
beträda gräset och artigt lämna över kvalificeringsplatsen till
de stora.
Italien
bara ska vidare. Men minns EM 2004 när Sverige låg under med 0–1
och Sverige skickade in alla som någon gång hade spelat anfallare
på plan: Tommy Söderberg joggade – nej, lufsade – upp på
pressläktaren och frågade Ralf Edström om han hade skorna med sig.
Men så fick vi också ett senkommet kvitteringsmål, av mannen som
byttes ut – byttes
ut
– mot Tyskland, efter att vi först bytt bort vår offensiva
mittfältare mot en mittback.
När
Lagerbäck lämnar förbundskaptensposten, om tjugo år: står några
klubblag eller länder på kö att anställa honom då? Dessutom: får
jag be om att få slippa kvällspressens jobbiga
övertalningskampanjer mot Henrik Larsson nu, att han ska återvända
till landslaget –
Liksom
kvällstidningarna har jag mina egna källor inom landslagstruppen.
Ibland konfabulerar han, som när han påstod att det inför
framtiden vore mer aktuellt med ett inhopp för Karl Svensson än den
överårige Petter Hansson. Mer tillförlitligt då när källan
upplyser att Lagerbäck inför Tyskland-matchen läste en dikt av
Sylvia Plath – men de ignoranta spelarna protesterade inte när han
bytte ut ’dying’ mot
“Losing
Is
an art, like everything else.
I
do it exceptionally well. I do it so it feels like hell. I do it
so it feels real.I guess you could say I´ve a call.”
En
tänkbar matchvinnare i det gulnade portugisiska laget: den i flera
år underskattade Maniche – VM:s bäste mittfältare så här
långt. (På tal om gult: stämmer ryktet att de ska låna den
svenska helgula dräkten, i en självironisk gest riktad mot
domarna?)
Sverige
behöver en förbundskapten som vågar spela Johan Elmander. Någon
som inte tycker att han fortfarande är för ung (25 år).
Totti:
vi förlåter dig för divalaterna, den infantila målgesten,
spottandet, men inte att du har börjat uppsöka Thomas Ledins
hårfrisör –
Tyskland
mot Argentina är förstås på förhand en stor upplevelse. Många
med mig tror på Argentina som enda utmanaren mot Brasilien (Italien,
som vanligt). Bäst i stjärnlaget Argentina är ändå Cambiasso –
inte för att han gjorde VM:s snyggaste mål (om det var 23 eller 25
passningar innan vet Chris Härenstam) – utan för hans förmåga
att hålla de stora namnen ständigt saturerade, med vårdade
passningar.
28
juni 2006
När
det återstår ynka 4 minuter av förlängningen tar Schweiz ut Frei
– målgöraren Frei, straffläggaren Frei – och utklassas
givetvis av Ukraina: Lars-Åke Lagrell, du har väl scoutat Jakob
Kuhn?
Tack
Ghana, för att ni försökte – för att ni verkligen spelade
konstruktivt och kreativt, på toppen av er förmåga – för att ni
fattade att det var VM.
Ronaldo
har gjort 15 mål: måtte han förbli tjock och otränad och
halvskadad och migrändrabbad genom hela turneringen.
Ingen
annan spelare lyckas få det svåra att se så enkelt ut som Zidane.
Mer är det av denna anledning han kommer att saknas – även om han
har minst 90 minuter i sig – än att han avgjorde VM-finalen 1998
på egen hand, eller en CL-final med ett osannolikt skott, eller att
han formidabelt hånade Beckham och satte den straff engelsmannen
missade när Frankrike (Zidane) vände 0–1 till 2–1 i EM 2004.
Tidningarnas
skribenter drar sig inte för att håna tv-kommentatorernas uttal av
de främmande nationernas spelare: lätt för dem, som slipper
offentligt ta obekanta konsonantsammansättningar i sin mun. Men
ingen ids straffa skribenterna för deras undermåliga stavning,
odrägliga särskrivningar och infamt lama grammatik – för att
inte tala om hur deras texter dagligen mördar
fantasin.
Så
blir det i semifinalerna: Italien–Argentina och England–Brasilien.
Är
det sant att det är Kurt Olsson som har designat Svt:s VM-studio?
Om
England vinner VM, vilket jag inte håller allt för otroligt, med
tanke på hur bra det går för dem när de spelar dåligt (vad ska
då hända när – om – de börjar spela bra?): ska inte
Sven-Göran Eriksson då hyllas för det kloka beslutet att bara ta
ut fyra forwards, varav två av dem långtidsskadade, den tredje en
17-åring, och den fjärde Peter Crouch?
30
juni 2006
Somliga
tycker efterklokt att hela den italienska klubblagsskandalen (vars
intrig är lika svår att referera som en roman av Heinrich Böll)
visar ett uttryck för den italienska mentaliteten: fusk, bedrägeri
och korruption. Låt gå för det, men det är ändå bara en facett
hos det italienska, som innehåller så mycket annat, det mesta
utanför räckvidden för oss stackars nordbor som aldrig kommer att
bli italienare, hur vilse vi än går i EU:s korridorer (vars
obegriplighet jag förgäves söker en analogi till).
England:
är det hatkärlek? Så många kommer fram till mig och säger att de
när Sverige slogs ut håller på England. Jag tror inte enbart att
det beror på mannen som de med något vått i blicken kallar
”Svennis” – som om en diminutiv någonsin skulle vara värd att
beundra – utan för det livslånga beroendet som gamla Tipsextra
ingöt i det svenska sinnet. Flera generationer svenskar tröstmatades
med långbollar på tjälleriga vinterplaner, eftersom det ”inte
fanns intresse” för spansk eller italiensk liga på den tiden.
Först med 90-talets invasion av utländska spelare (världsspelare
inköptes för halva priset av vad en inhemsk klumpfotad mittback
kostade) vitaliserades den engelska klubbfotbollen.
Hatkärlek:
vi vill se England i VM, vi vill se dem gå långt, men vi vill också
se dem förlora, helst så bittert som möjligt, allra helst i
straffläggning. De engelska fotbollsspelarna klär så bra i
syndabockkostymen.
För
mig är drömfinalen Argentina–Brasilien. Den som tror att
Portugal–Holland i detta VM var en otäck match glömmer mötet
mellan Argentina och Brasilien i VM 1978, då Argentina vann en match
som innehöll fler frisparkar än passningar.
2
juli 2006
Bara
Italien gick vidare från mitt tips – men innan någon vräker ur
sig hånfullt förakt, glöm inte att vi på jobbet tippade
gruppspelsmatcherna, och där vann jag före 13 fotbollskunniga
motståndare. Dessutom var det snudd på önskedröm att både
Portugal och Frankrike gick vidare: allt till gagn för fotbollen.
Maxi
Rodriguez skulle förstås ha fått straff när det återstod 2
minuter mot Tyskland; i stället ännu en enerverande straffläggning
med orättvis utgång. Att just Cambiasso skulle missa sin straff var
bara ännu ett exempel på att detta VM inte bara riskerar att erinra
om VM 1990, ihågkommen för dåligt spel, utan även att det kommer
att få epitetet det grymma
VM:et.
Svennis
slängde in Jamie Carragher, men det räckte inte med att ha samma
initialer som frälsaren (Jarvis Cocker). Ändå hade England
ansatserna till ett bra spel i matchen mot Portugal, men ett lag som
har så svårt att göra mål förtjänar inte att gå till
semifinal.
Det
borde stå i VM-stadgarna att Brasilien ska möta Frankrike i varje
VM, för det blir alltid så bra matcher. Även om Frankrike vann som
vanligt igår i en stundtals fantastisk match – jämför med
Sveriges matcher, det känns som om Sverige håller på med en annan
idrott – var det inte riktigt lika intensivt som matchen 1986, som
jag såg tillsammans med 12 devota Brasilien-lärjungar.
3
juli 2006
En
av avarterna med fotbollen är att den lockar till sig högtravande
kommentarer från ordberusade intellektuella, som med glansiga ögon
uttrycker sin krystade fascination för spelet; det är en inbördes
tävling i konsten att fjärma sig från fotbollen, där du ska passa
dig för alla texter som innehåller ord som ’själ’ och ’magi’.
Så
många kommer fram till mig och frågar vad jag tycker om Ledins
VM-låt, men jag har inte hört den. Jag läste att Sveriges Radio
hade bojkottat den: följaktligen borde jag våga häva min bojkott
av Sveriges Radio – för nu tänker de väl inte spela den? (Vad är
poängen med en VM-låt överhuvudtaget? Vem ska lyssna på den, och
varför?)
Det
är mest tidningsjournalister som fortfarande håller på och
kritiserar fotbollsspelare för att de är så ointelligenta: ett
påstående som bygger på svaren på deras frågor (försök själv
säga något intelligent när någon frågar: ”hur känns det?” –
i alla dess variationer), eller på att de inte läser böcker –
jag skulle vilja veta exakt hur många böcker som läses av de som
hävdar andras dumhet, samt en motivering till varför det är så
viktigt att läsa böcker.
Och
ändå – jag minns när jag läste Martin Amis essäsamling
Visiting
Mrs Nabokov and Other Excursions,
där han berättar om en flygresa till Kina med Watford, som under
80-talet var ett storlag i Engelska högstaligan, tack vare Elton
Johns pengar. Han var nyfiken på vad fotbollsspelarna skulle läsa,
styrd av de populära fördomarna: skulle det bli flygstolstidningen,
serier, men´s magazines? Nä – det enda spelarna läste var sina
egna kroppar, som de noggrant skärskådade genom hela den långa
resan, granskande muskel efter muskel.
En
annan grov missuppfattning är att fotbollen i allmänhet och ett VM
i synnerhet motverkar rasism, bara för att Beckham och Figo
mekaniskt rabblar några ord om – ja, vem lyssnade på dem
egentligen? – eller att spelarna rutinmässigt vecklar ut
banderoller med truismer som ”say no to racism” före avspark.
Snarare
är det så att fotbollen uppmuntrar till rasism, hos alla som yttrar
sig (på badstranden, i tidningskrönikor, i bloggar): och inte
mycket har hänt på 30 år. Fortfarande indignationen över
sydländskt filmande (att Glenn Strömberg, Sveriges ende
professionelle fuskare, var så duktig på att falla i straffområdet
berodde förstås på att han lärt sig i Italien), häpnaden inför
de taktiskt oskickliga afrikanerna, etc. Stereotyperna fortsätter
härska.
Om
Tyskland fortsätter göra nazihälsningar efter att de vinner
matcher på straffar (det borde vara förbjudet att fira en
straffseger: de så kallade vinnarna borde gå med nedsänkta huvuden
raka vägen till omklädningsrummen, och offentligen be de så
kallade förlorarna om ursäkt i fyra presskonferenser i rad) kanske
någon gång FIFA eller UEFA eller vad det heter får anledning att
inleda ett seriöst arbete mot rasism.
I
motsats till så många andra tycker jag att domarna har skött sig
bra, på många håll bättre än spelarna, i detta VM som knappast
går till historien för välspelade matcher. Det går alltid att
hitta enstaka domarmisstag, som när Australien fick känna smaken av
att vara våldgäster i fotbollens finrum när Italien fick sin
obligatoriskt orättvisa straff, men oftast har bedömningarna
framför allt i straffområdet varit klanderfria, trots spelarnas
benägenhet att falla överdrivet när bollen rullat för långt
ifrån dem. Med perspektiv på VM, när vi torkat bort det partiska
gruset från våra gulblå ögon, inser vi nog att Teddy Lucics
utvisning inte var så diskutabel som vi har hoppats.
Sven-Göran
Erikssons eftermäle kommer att bli surt: det var trots allt inte
mycket han åstadkom under sina år som engelsk förbundskapten. Det
är också en managers uppgift att se till att spelarna är
disciplinerade och spelar för laget och inte sitt ego (Wayne Rooneys
uppförande kan inte ursäktas), och tidigt visa att det inte är
acceptabelt att dra på sig en himla onödig utvisning i en
VM-kvartsfinal. Skyll inte på Rooneys ”oberäknelighet” – en
eufemism för hans dumhet – utan hitta orsaken till att någon
tillåts uppträda som en korpspelare.
Erikssons
enda genidrag var inte ens hans eget beslut: att Beckham var
lagkapten (om det nu var en så bra idé med facit i hand) bestämdes
några månader innan svensken tillträdde, och han
hade gjort flera landskamper som kapten när det svenska arslet
började nöta träbänken.
Det
har sagts förut, säkert av andra än mig, men någon gång borde
förbundskaptenerna lära sig att det är spelare som har varit heta
och gjort en bra match som ska slå straffarna. Att Henrik Larsson
var uttagen som straffläggare innan matchen började borde inte
utgöra någon garanti för att just han ska slå straffen, om han
gör en dålig match. Titta på Portugal, som säkerligen hade
Maniche uttagen som potentiell straffläggare, men han gjorde en
medelmåttig match mot England, och avstod från att lägga en
straff.
Bara
tre matcher återstår nu: för ingen med sina sinnen i behåll
tittar väl på matchen om 3:e pris, förlorarnas förlustmatch –
spel utan vinnare? Stämmer det förresten att Svt tänker låta en
”folkets kommentator” referera matchen, till råga på allt med
Thomas Wernersson som bisittare, som ett exempel på lyteskomik
upphöjt till två?
VM
blir EM, ett tecken på att det för Sverige är synnerligen viktigt
att vi tar oss till nästa EM, och därmed får möta kvalificerat
motstånd. En drömfinal i Tysklands-VM/EM: Italien mot Frankrike.
Det blir förmodligen något helt annat …
Eftersom
det nu är på tiden att några av de svenska spelarna tackar för
sig och lämnar landslaget borde Lagerbäck göra detsamma – nya
spelare tillkommer, och de förtjänar chansen att komma till en ny
ledning, med andra idéer. Att hamna i samma kvalgrupp som Spanien är
en potentiell katastrof, och Danmark är skickliga på att sätta
käppar i hjulet på det svenska maskineriet – ack ändå om det
fanns en mer elegant jämförelse för det svenska spelet än en
trist maskin.
Det
kan ha varit en ynnest att Sverige inte gick längre i VM, för
annars hade vi fått se den populistiske Leif Pagrotsky dansa på
Rålambshovsparken – nu slapp vi synen av den löjlige ”Paggan”
– för det är väl så han heter i dessa sammanhang – mitt
emellan Isaksson och Zlatan.
Torsten
Frings får inte spela semifinalen i morgon. Han måste gå raka
vägen till frisören, utan att passera Argentinas spelarbuss.
4
juli 2006
Semifinal
mellan forna nazister och forna fascister: ”O, brave new world,
that has such people in it!” Lätt att hålla på Italien ändå;
för varje Mussolini en Pasolini, liksom för varje Berlusconi en Del
Piero. Bara för att Pasolini aldrig slog sig in i Gli Azzuri betyder
det inte att han var en dålig fotbollsspelare.
Det
ligger – måste jag kanske förtydliga – ingen rasism bakom min
motvilja mot Tyskland, bara oförmågan att se skönhet i den fotboll
de har visat upp i sitt eget VM.
Är
inte ni också less på de som utpekar sig själva som riktiga
fotbollsfans, tvättäkta elitister som bara har förakt till övers
för de vars fotbollsintresse bara väcks till liv vart fjärde år?
Påminner de inte starkt om de devota Morrisseyfansen ifrån vars
överlägsenhet du är räddad ifrånbara om du började lyssna på
The Smiths från och med den andra singeln (”This Charming Man”,
november 1983: I´ve changed my plea to guilty …)?
På
tal om Elton John, om vilken Morrissey en gång sa att hans huvud på
ett fat skulle vara ett undantag från regeln att ”meat is murder”:
Elton John, av alla människor, kritiserar Sven-Göran Eriksson! Vad
kan inte sägas om Elton Johns insatser då?
”Jag
hatar intimitet mellan främmande människor”, skrev Sigrid
Combüchen i en av sina romaner. En sanning värd att minnas. Jag
hatar också smeknamn, som när Tv 4:s kommentator – är det
Perlskog han heter? – ständigt kallar Beckham för ”Becks”,
för att visa hur bundis han är med engelsmannen. Det skulle aldrig
falla mig in att kalla Sven-Göran Eriksson för ”Svennis” –
men nu, medan jag skriver detta, minns jag med fasa att jag en gång
under VM 2006 kallat Henrik Larsson för ”Henke”.
Svenska
medier rapporterar tårögt att de engelska tidningarna var
uppriktiga i sin avskedshyllning av Sven-Göran Eriksson, men var det
bara jag som var mottaglig för ironin när Michael Hart från
Evening Standard tackade svensken för ”hans artighet, hans
tolerans, hans tålamod” – snygga omskrivningar för att ha
sysslat med allt förutom att vara en värdig förbundskapten?
I
flera år har det dryftats att landslagen är en obsolet företeelse,
att framtiden enbart kommer att handla om klubblagen; delvis är
detta en följd av girigheten hos de företagsledare som köper upp
klubbar, och deras avsky mot att deras inköpta spelare skadar sig på
landslagsuppdrag. Samtidigt växer VM varje gång, och varje attack
mot landslagsfotbollen får sporten att anta Proteus-skepnad.
Ändå:
ärligt talat har jag lite svårt för att erinra mig vem som vann
Champions League exempelvis 2002 (det var väl 2001 Zidane avgjorde
för Real Madrid med sin höga sidledsspark?) medan jag utan
tvekan kan rabbla upp samtliga vinnare i VM från 1930 och framåt,
och om jag får lite tid på mig kan jag nog säga 90 % av
finalförlorarna.
5
juli 2006
Min
vän från Göteborg frågar: den där tyske vänsterbacken som
alltid spelar med bandage om armen: är han Lahm?
Det
var knappast Lagerbäck som nominerade Isaksson som en av fem
målvakter till världslaget – det förstår man när han i en
intervju säger att Tyskland inte alls var så farliga, utan att det
mest rörde sig om långskott som målvakten ska ta. Eh, varför hade
inte de andra lagen denna taktik då? Hade Lagerbäck överhuvudtaget
sett Frings och Lahm skjuta mot Costa Rica?
Det
är en fröjd att se lag som Italien och Tyskland gå ut till sina
matcher: djupt koncentrerade och allvarliga, och fulla av berättigat
självförtroende. Svenskarna mot Tyskland såg lika ängsliga ut som
om de hade stämt träff med sin skarprättare.
Italiensk
landslagsfotboll behöver inhemska skandaler för att gå långt
(minns Rossis två år långa avstängning innan han blev skyttekung
i det VM Italien vann 1982). Självfallet ger den kompensatoriska Fru
Justitia Italien upprättelse i 119:e minuten. Men de oerhört vackra
målen fixar italienarna själva, så klart. Italien visade hela
matchen att det bara är i Tyskland det räknas som en dygd att gå
vidare med straffar.
6
juli 2006
Det
blir alltså Tv 4 som sänder VM-finalen. Det är trist att en kanal
som så uppenbart är amatörstyrd får företräde – för när jag
frågar mig vad som kan bli mitt mest bestående minne från den här
turneringen kan det mycket väl bli de där bic-pennorna som de
viftar med framför skärmen när de ska visa taktik.
Bästa
bisittaren har ändå Tv 4, som enleverat Jens Fjellström från
Canal +; hans språkbehandling och förmåga att bygga långa
meningar visar att det är uppenbart att han i spelarbussen avstod
från lagkamraternas Donkey-Kong-spelande, och i stället läste
Henry James-romaner.
Frankrike
mot Italien: det är förstås att önska för mycket, eftersom en
VM-final nästan aldrig bjuder på bra spel, men sällan har två så
passningsskickliga lag tillåtits nå så långt, utan att slås ut i
en nedrig straffläggning.
Matchen
Frankrike-Portugal var dock så bra att det känns onödigt att ett
lag måste förlora. När domaren blåste för halvlek såg de
portugisiska spelarna lika besvikna ut som småglin som hör
mammornas rop på kvällsmat skingra de evighetslånga matcherna.
Lika besviken blev man som tittare: helst kunde första halvlek i går
ha varat dubbelt så länge.
7
juli 2006
När
Lindeborg-Strömberg i den andra semifinalen blev tysta dröjde det
inte mer än en och en halv minut förrän Jidhe ryckte in och
hjälpligt ledsagade bilderna. (Sladjan Osmanagic var inte den ende
som trodde att de gick för att köpa korv.) Men Jidhes valhänta
rapportering aktualiserade bara hur viktiga kommentatorerna är. Den
bästa fotbollsmatchen jag har sett lyssnade jag på radion, på ett
nattåg mellan Stockholm och Umeå, VM 1998 när Argentina slog ut
England och Beckham blev utvisad.
Varför
denna aversion mot Tyskland från min sida? Förmodligen för att jag
sommaren 1974 bråkade med min storebror om att få den holländska
tröjan i stället för den tyska; mina föräldrar gav min bror den
orange tröjan med Cruyffs 14 och jag fick nöja mig med den vita med
Beckenbauers 5 – klarsynt av dem, eftersom min bror som
fotbollsspelare skulle få allergiska utslag av att befinna sig på
egen planhalva, medan det skulle bli min eviga lott att vara
försvarande, med som min största offensiva merit ett stolpskott mot
Ersmark 1980, innan jag blev målvakt.
En
sak som jag hoppas regeländringar ska eliminera från kommande
turneringar är att lagen spelar ut bollen när någon ligger kvar på
marken. Det är domaren som ska blåsa av vid en ordentlig skada; nu
är det oftast så att spelaren reser på sig när domaren frågar om
den pinsamma båren ska inviftas. Dessutom inträffar dessa
incidenter nästan uteslutande i andra halvlek, från lag som leder
med ett måls överläge. Vätskepåfyllning? De kan väl dricka i
skift, FIFA har ju hur många kontrollanter som helst som står vid
sidlinjen för att förhindra att temperamentsfulla förbundskaptener
rusar in på plan när deras mittback blir utvisad för att han
förhindrar Klose att avancera.
Varför
har svenska förbundskaptener alltid träningsoverall? Tradition? Har
de inte fattat attluftkonditioneringen
är så hårt uppskruvad i omklädningsrummen av den enda anledningen
att förbundskaptenen ska ta på sig sin kavaj – kavaj, Lagerbäck
– när han går in för att läxa upp spelarna? Det går inte att
vara auktoritär om du ser ut som om du är på väg att fylla på
gasolen i husvagnen.
8
juli 2006
Portugal
nådde inte ända fram: kanske berodde det på en så enkel sak att
Maniche inte kom upp i sin tidigare standard, varken i kvarts- eller
semifinalen.
Bra
fotbollsfilmer är det ont om: kom inte och räkna upp High
Fidelity, Fimpen, Skruva den som Beckham
… och vad mer? I våras såg jag Sönke Wortmanns Das
Wunder von Bern
om Tysklands vinst 1954 – en banal sentimental film, bland annat
med en onödig sidohistoria om två journalister och en bollkalle som
var delaktig i finalsegern: men en bra idé att följa tyskarna ända
fram till finalen utan att visa några matchbilder, vilka sparades
till finalen, som förevisade en salig blandning av den där gamla
långsamma fotbollen och tricks som Brasilien skulle uppfinna 28
senare.
I
dag match om tredje pris. Jag tittar inte på den. Jag tippar ändå
att Portugal ger bort segern till den lättlurade tyska publiken, som
tror att det betyder någonting.
Snart
är VM över, äntligen. Äntligen, för nu slipper vi all reklam som
krystat gör fotbollskopplingar (fotbollspriser på glass,
diskmaskiner och blöjor) för att konsumenterna blir bindgalna vart
fjärde år. Äsch, om två år är det sommar-OS, och då blir det
ungefär likadant.
10
juli 2006
Capello
vill inte ha Zlatan till Real Madrid. Vill någon ha Zlatan just nu?
Behöver
det ens sägas att Lagerbäck trodde på Frankrike i finalen, liksom
att han trodde på Tyskland i semifinalen: vad har han emot Italien?
Är det för att de – i motsats till hans fotbollsfilosofi –
faktiskt vinner matcher, till skillnad från spelar för oavgjort?
Ett
lägre målsnitt behöver inte betyda att vi direkt ska döma ut den
här turneringen. Det var ändå fotbollen som segrade, med två
spelskickliga lag i finalen, som hela tiden spelar konstruktivt och
snabbt hittar vägen till straffområdet. Skyll inte bara på
utespelarnas oförmåga eller försvarsspelarnas destruktiva
spelförstörande metoder – dags att hylla målvakterna, som kanske
har varit VM:s bästa spelare.
Det
är alltid samma känsla när det slutar: var detta allt? När ska VM
egentligen börja? Det bästa med VM är ändå alla förväntningarna
– det långa bokstavligen kvalfyllda kvalspelet, lottningen,
vårsäsongen med alla småskavanker som ska hinna läkas i tid,
spekulationer om laguppställningar och gissningar om vem som ska få
genombrott och vilken stjärna som ska lysa starkast (även med
skallningen i åtanke blir det svårt för den som ska axla Zidanes
mantel, genomsvettig med hans övervärldsliga karisma). Men allt
detta är ändå bara en bitter svensks reflektioner: fråga vilken
italienare som helst idag och han säger något annat –
Typiskt
mig att glömma den bästa och viktigaste fotbollsfilmen: den skotska
Gregory´s
Girl,
av Bill Forsythe från 1981, om en målvakt (så klart) i ett
skollag, som får en nytillkommen spelare som är tjej, vilket
ställer till med problem i omklädningsrummet, för målvakten.
Det
finns inget ovärdigt i att vinna på straffar, när nu reglerna är
sådana. Italien satta alla sina fem, och Barthez var chanslös.
Dessutom var det en oväntat bra finalmatch, och det berodde inte
bara på att Frankrike dominerade de sista 75 minuterna, för vi ska
inte glömma Luca Tonis nick i ribban, eller Italiens hela första
halvlek. Dessutom såg Lippi till att byta in säkra straffskyttar
som De Rossi och Del Piero.
Av
alla stolligheter som har yppats under detta VM måste jag nog
framhålla som det stolligaste det som sades av Ola Andersson i Svt
när han menade att det var en fördel för Sverige att möta
Tyskland i kvartsfinalen i stället för Ecuador. Fotbollen skiljer
sig från den övriga verkligheten, där det ibland är en tillgång
att kunna tänka tvärtom. Eller vill Ola Andersson sura för att vi
inte har Italien och Frankrike i vår EM-kvalgrupp?
Slutpunkten
i VM blir Zidanes skalle, som gjorde avtryck två gånger under
förlängningen: först en suverän nick anno finalen mot Brasilien
1998 som Buffon gjorde turneringens snyggaste räddning på – sedan
pannan rakt i bröstet på Materazzi. Det var som om åtta års
dyrkan krävde sin tribun, och slog över i sin motsats. När Zidane
slängde kaptensbindeln med det ironiskt klingande ”My game is fair
play” var det som en gloria som föll, och han gick sedan ut ur
arenan mot den väntande trappan med stegen rakt ned som en som går
mot sitt Helvete.
%20-%20Skalad%20(43%25).png)
