Assimanifestet, Natasha Kanapé Fontaine, översättning Elin Svahn, Rámus

  

”Assi” betyder land, eller plats. Kanadensiska mångsysslaren Natasha Kanapé Fontaine – musiker, skådespelare, konstnär och poet – är uppvuxen i innureservatet Pessamit, och ägnar sig åt innufolkets kultur och språk. Hon har gett ut Assimanifestet, som nu har översatts till svenska av Elin Svahn. Att säga att det är en märklig bok är inte att säga för mycket.

Hur sker protester och det mest effektiva motståndet mot orättvisor? Rebecca Solnit har i Virginia Woolfs anda talat sig varm för icke-våldet (som hon pläderar för på sin blogg ”Meditations in an emergency”). Ett av Solnits huvudargument är att media sprider den felaktiga bilden att våld uträttar saker, och att det är av godo. Även om hon är övertygande kan jag ibland tvivla på pacifismen som en hållbar lösning, och Kanapé Fontaine har förstås lackat ur på gångna svek och historiska övergrepp. Går det att tänka sig en kompromiss mellan icke-våld och en aktivism som inte saboterar människoliv?

I Kanapé Fontaines dikter undersöks om det går att leva utan bitterhet, när så mycket har tagits ifrån en. Det här är angelägna frågor både på individnivå och på samhällelig nivå. Hon skriver med uppmärksamheten riktad mot sina föregångare, för att förhindra utplåningen av minnen, namn och personer. Boken avslutas med en ordlista med förklaringar. Behjälplig? Kanske det, fast jag märker inte av någon irritation över att stöta på begrepp som jag inte begriper (för vem läser poesi för att begripa?).

Att läsa de här dikterna ger en svensk läsare insyn och insikt i en annan kultur som verkligen inte ges en framskjuten plats i medias rapportering av vad som försiggår på andra sidan Atlanten. Genom att läsa Kanapé Fontaines dikter ges vi en unik chans att upptäcka vad som är främmande – och vad som är gemensamt. Poesin är ett jämkande språk, som ofta intresserar sig för att bryta godtyckliga tabun, fördomar och gränssättningar. Men det här är inte bara en lärorik bok – det är också en mycket vacker bok.

Historien kastar långa skuggor, och här omdefinieras vad som är ”vackert”. Familjebanden är täta, och genomgående visar Kanapé Fontaine vikten av att hålla traditioner vid liv, för att motarbeta en av vår tids sjukdomar – presentismen, som samverkar med den tanklösa eller bara ignoranta nostalgin.

Men jag upptäcker att det inte är helt lätt eller rättvisande att bryta loss enskildheter ur Kanapé Fontaines dikter, så jag hoppas att jag är ursäktad om jag citerar en av dikterna i dess helhet:

det är dags

det är dags att vända tillbaka till vargrana

till flocken

till en kringvandrande form

svält

må du ryta

på nytt

med återkomsten av den otämjda

det är dags

källor

berg

rök

människa

Och det är i de något längre dikterna jag vilar, låter min blick och tanke dröja, även om det också finns korta slagkraftiga saker: ”det är omöjligt säger de / att älska efter döden”. Men jag uppskattar mötet med en annan sorts estetik, en som tillvaratar det som gör vår vistelse här på jorden så anmärkningsvärd. En gång skrev Emily Dickinson: ”She dealt her pretty words like Blades”. Det finns en stolthet och en överlevnad i Natasha Kanapé Fontaines dikter. Det här är en bok som är tillkommen av nöd; alla sådana böcker är inte bra – men den här är det.

Samlade värk, Isabella Nilsson, Ellerströms

  

Egentligen har jag till en början bara en invändning mot Isabella Nilssons bok Samlade värk, som nu utkommer på Ellerströms. Titeln. För nog låter det som en billig vits från 80-talet?

Samlade värk är då en generös pocket som samlar Nilssons tre första böcker. Det fina förordet har skrivits av Abram Martina Lowden, som är synnerligen väl kallad att skriva, då hennes bok Allt från 2006 tillhör den här genren böcker som är skrivna i gliporna mellan liv och skrift, där litteraturen blir bokstavligen ”allt” och ett livsuppehållande medel. För vem vill leva i en värld som saknar böcker, åtminstone när de är så här livsavgörande?

Nonsensprinsessans dagbok från 2018 tillkom när Nilsson gjorde en pakt med sin mamma, att överleva ett helt år till. Det har resulterat i en dagbok full av aforismer och dikter, och nödrim i ordets fulla bemärkelse, under ett år som bland annat innehöll tvångsvård inom psykiatrin. Då känns det futtigt att gnälla på titeln Samlade värk, för här är värken påtaglig och livshotande. Då inträder litteraturen, och genom hela sitt författarskap – som också innehåller briljanta och nyskapande översättningar av bland andra Dorothy Parker och Emily Brontë – har Nilsson visat litteraturens användbarhet.

Ja, i så måtto att insatsen vida överträffar allt som läsfrämjande kampanjer och kulturkanoner har åstadkommit. Den senaste PISA-undersökningen mäter den instrumentella läsningen, som för tillfället är usel, men de femtonåringar som kämpar med läsförståelsen borde rimligen ha behållning av de förtrollande språklekarna i de här böckerna. För Nilsson förmedlar en osannolikt glädjefylld rapport från själens mörkaste vrår, där livet ställts på stand by. Hon visar hur det vi läser har en förmåga att gripa in i våra liv och förändra oss i grunden. Inte alltid till det bättre, men – som hon själv skulle säga – till det vackrare.

Det här gör hon också i böckerna Vårt behov av vers från 2020 och En bok för ingen från 2022. Den sistnämnda hör till de mest ambitiösa svenska litterära verken från senare år; hon har helt sonika tagit Nietzsches 275 kapitelrubriker från boken Den glada vetenskapen och skrivit egna texter som löper kors och tvärs genom livet och litteraturen, på sätt som väcker tanken och känslan till liv. Höjden av hybris, men också en klackspark i konstens och kreativitetens namn.

Sedan dess har hon också gett ut den Augustprisnominerade Tomhet och ömhet 2025, och i år Om varmhållning av levande och döda, och ska nu enligt egen utsago inte ge ut något på 10 år. Nu ska hon ägna sig åt att leva, och det kan man unna någon som har skänkt oss dessa mästerverk till handböcker i överlevnadens konst. Det kan handla om något så enkelt – jag menar svårt – som att ompröva sina värderingar, att se saker från ett annat håll. Hon delar den förtjusande egenskapen med ett annat geni – Oscar Wilde – att sanningen sägs bäst (och vackrast!) genom paradoxer.

Hon skriver också med det självbiografiska som bas, och gör finurliga utflykter i fantasin, i språket, i själen. Där umgås hon helst med allsköns pessimister och tvivlare. Hur var det Camus sa? ”Man måste föreställa sig Nonsensprinsessan lycklig.” Så kan hon skriva: ”Det myckna bokläsandet är i regel den enda tröst som finns att få för den ensamhet som det myckna bokläsandet skapar.”

I böckerna finns ett ordvitsande som lätt kunde ha blivit krampaktigt och krystat. Eller så här: ibland är det nödvändigt krampaktigt och krystat. Ibland är det sublimt, som i något så enkelt som nyordsbildningen ”Apokalyxhustru”. Bara måttlöst begåvade författare kan komma på sådant. Det bästa av allt är att böckerna innehåller ett pärlband av sådana glittriga fynd – smart, fyndigt och tramsigt, ofta allt på samma gång.

Få författare är så inspirerande att läsa som Isabella Nilsson. Ibland behöver vi läsa för att bättre stå ut med det onda i världen. Som Stig Dagerman konstaterade: ”Vårt behov av tröst är omättligt.” Nilsson kontrar: ”Mitt behov av trams är oändligt.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/9 2026)

Kapitalet, Therese Bohman, Norstedts

  

Under de sexton år som har gått sedan Therese Bohman 2010 debuterade med den rysligt spännande Den drunknade har hon etablerat sig som en av sin generations mest stilsäkra romanförfattare. Det här har hon gjort i sex romaner som var och en gjort sitt distinkta intryck, samtidigt som de liknar länkarna i en kedja – en kedja som, inbillar jag mig, rasslar betänkligt olycksbådande i ett mörkt rum. Det är en prosa som i viss mån delar drag med romaner av Carina Rydberg och Christine Falkenland, även om jag är medveten om att Hjalmar Söderberg varit kritikernas go to-referens för att beskriva stilen.

Liksom i ett par av de tidigare romanerna utspelar sig Kapitalet i ett lätt igenkännbart Stockholm – Södermalm, närmare bestämt. På en medveten förskola med kultur som inriktning jobbar Emma, dit influencern och bloggaren Alice lämnar sin lilla dotter Stella. Det görs tydligt att här går barnen till de välbeställda föräldrarna. Emma ser med storögd fascination på, och blir kvickt indragen i Alices tjuskraft. Det hela eskalerar när hon blir stående barnvakt i hemmet som Alice delar med en man – som mestadels finns i periferin – och får en egen nyckel till lägenhet.

Relationen mellan Emma och Stella är fint återgiven, och länge det som håller mitt läsintresse uppe. Kanske är jag bara för ointresserad av den ytliga värld som Alice representerar? Emma blir länge en gåtfull person, med en halvknackig relation till sin mamma och en väninna som hon träffar sporadiskt. Det är förvisso lätt att förstå varför hon lockas av Alices perfekta värld, där allt har guldkant och ingen stress existerar. Givetvis genomskådar hon allt detta, men som Lacan skulle ha sagt är det illusionen vi vill bli lurade av, och vi går in i illusionen med vidöppna ögon. Så här uppfattar Emma Alices lägenhet:

Det finns inte en pryl i hela lägenheten som ser ut att bara ha råkat hamna där och det är något tilltalande med det, det laddar allting med mening, även om meningen inte är djupare än att det ska se snyggt ut.

Om man bortser från att det hade varit klädsamt med ett semikolon för att separera upprepningen av ”det” är det en upplysande beskrivning, och som förväntat excellerar Bohman i sådana detaljerade och kusligt precisa vardagsiakttagelser, som de fettfläckar som vanpryder tapeten i Emmas flickrum, som lämningar efter de affischer som hängde där i tonåren. Det är befriande att läsa en roman som på allvar diskuterar skönheten och dess pris – tomheten: ”Märkligt nog är det de som förenklat sig själva allra mest som verkar uppfattas som de intressanta personerna, för ingen har tid med sådant som inte är tydligt.”

Som få andra samtidsförfattare tar Therese Bohman in samtiden i sina romaner. Förskolan skildras med viss raljant tonfall – självklart är deras granola hemgjord! Först stör jag mig en smula på att Alice bloggar – görs sånt fortfarande? – men hon har förstås också ett välbesökt instagramkonto där de betalda samarbetena radar upp sig. Men jag kan inte riktigt bestämma mig för om den här romanen är för lång eller för kort: eventuellt hade själva intrigen fungerat bättre i en något längre novell, eller så kunde det ha utvecklats till något mer ominöst med Emmas på gränsen till sjukliga besatthet av Alice, men det hade krävts ett större sidnummer på romanen.

Många kallade Bohmans förra roman Kammargatan för en ”mellanbok”, ett trivsamt berättat kammarspel. Den hade dock vassare kanter än Kapitalet, som jag inte blir riktigt klok på. Det finns inslag av thrillern här, liksom i flera av hennes tidigare romaner, men det spåret tas inte riktigt till vara, trots att alla förutsättningar till något illavarslande finns. Jag ska inte förneka att upplösningen är spännande, men det blir också något av ett västgötaklimax.

Föreställningar; Tove Ditlevsen, översättning Ninni Holmqvist; Amanda Romare; Gun-Britt Sundström; Vigdis Hjorth, översättning Jens Hjälte, Novellix

  

Framgångssagan Novellix har i femton år publicerat flera hundra noveller av skiftande kvalitet – eller kanske jag borde säga att mitt intresse har växlat. Sedan en tid lanseras deras små novellböcker i ganska dyra askar, som kan få en att känna sig tvingad att läsa sådant man annars inte skulle ha brytt sig om. Om det kan man tycka vad man vill; en del skulle säga att det är bra att då och då läsa sådant man inte visste att man ville läsa, och ibland har man ju fel (?).

Den senaste asken har rubriken ”Föreställningar”, och består av tre skandinaviska klassiker, som också släpper in den relativa nykomlingen Amanda Romare. Att hon här delar utrymme med Tove Ditlevsen, Vigdis Hjorth och Gun-Britt Sundström – tre författare med ansenliga internationella framgångar på senare tid – är måhända en smula orättvist mot en så oetablerad författare som Romare.

Hennes novell ”Maffia” är den längsta. Med sina tidigare romaner, Halva Malmö … och Judas, har hon visat sig vara talspråkets okrönta drottning. Att Salvador Dalí tidigt namndroppas för in ett surrealistiskt spår i novellen om en ung man som är på väg till sin kusins födelsedag. Där finns en brokig skara byoriginal, där ett av exemplen är en man som lever som en hund. I novellen namnges kändisar som är aktuella just nu, något som sällan är en bra idé om man vill skriva något som kan läsas med behållning om tio eller ens fem år framåt i tiden. I den här novellen hittar jag också svenska språkets vidrigaste ord: ”belöningssex” (ugh!).

Nä, ställd mot skandinaviska giganter står sig Romare förstås slätt, även om hon säkert är ett namn som kan få många läsare att skaffa asken. Dessa läsare torde eller borde få mer behållning av till att börja med danska Tove Ditlevsens ”Upprepning”, som vid en jämförelse visar sig vara ett veritabelt mästerverk. Den är översatt av Ninni Holmqvist, och egentligen räcker det med att läsa första meningen för att inse att här har nivån höjts: ”Huset såg ut som om det var skuret ur smör, en gul, mjuk fyrkant som skulle kunna smälta eller rasa samman och inte stå där i morgon.”

Novellen är hämtad från Ditlevsens sista samling, Den onde lykke från 1963. Originalet, ”Gentagelse”, inleds så här: ”Huset så ud, som om det var skåret ud af smør, en gul, blød firkant, der kunne smelte eller falde sammen, og måske ikke ville være der i morgen.” Det kan mycket väl vara så att ”gentagelse” är skandinaviskans vackraste ord, och Ditlevsen laddar sin korta novell med oändlig mening och omätbart djup, i en komprimerad summering av vad det innebär att vara kvinna i ett modernt samhälle – att ständigt vara ifrågasatt.

Edith är en typisk Ditlevsen-kvinna, gift med tre barn och en man som träffat en ny och är på väg bort. Det säregna med Ditlevsens stilkonst är att den är både hejvild och ytterst kontrollerad, där dramatiska saker yppas med beskedlig röst. Edith går igenom sitt liv och hur mönstret med att bli lämnad av en man fanns redan hos pappan som svek, och nu upprepas – gentas – det av maken. Inte blir det bättre av att hon redan vet hur barnen kommer att ta ställning mot henne: ”eftersom allt det här var en upprepning visste Edith att hennes barn för alltid skulle bära ett hemligt agg mot henne.” I original: ”Og fordi alt dette var en gentagelse, vidste Edith, at hendes børn ville bære et hemmeligt nag til hende altid.”

Ditlevsens novell är politisk och stannar precis vid gränsen vid att vara skönlitterär prosa och inte tippa över och bli ett debattinlägg. Likadant gör förstås norska Vigdis Hjorth i sin novell ”På seminarium”, som översätts till svenska – av Jens Hjälte – för första gången. Kolofonen upplyser att den också är skriven 2026, men jag är osäker på om den har skrivits tidigare på norska.

Hjorth behandlar ett av sina favoritämnen: attraktionen. Hennes protagonist Hulda åker till Köpenhamn på en konferens om Kierkegaard, och förälskar sig i Frank, en dansk man att bli besatt av. Det är förstås ingen tillfällighet att konferensen handlar om Søren Kierkegaard, som själv var inblandad i en del turer kring åtrå, förförelse och svartsjuka. Dessutom, för att tala med Ditlevsen, vad hette Kierkegaards bästa bok, om inte Gjentagelsen?

Svenska Gun-Britt Sundström bidrar med en novell som även den verkar publiceras för första gången här, ”Oöversättliga”. Det är en näpen novell om Julia, en gymnasiestudent som har tagit studenten och efter att ha brevväxlat med en fransk kille upptäcker att han sökt upp henne i Stockholm. Hon är inledningsvis avvaktande, och har svårt med franskan efter att ha lärt sig språket på det gammaldags sättet, som inte direkt främjade vardagliga konversationer.

Sundström skriver om den tidlösa ”efter plugget”-känslan. Brevvännen är poet, och Julia tar med honom på bio, en Ingmar Bergman-film (tips: det borde ha funnits bättre dejting-filmer även 1965!). Det oöversättliga består i hur svårt de unga tu har att förstå varandra. Julia är en registrerande karaktär, ung och naiv kunde man säga, men förvånansvärt klarsynt i vissa avseenden. Hon tar sig an världen både motvilligt och med försvarslös längtan. Visst, en kvalificerad novell, men pärlan i den här samlingen är Ditlevsens novell, som lämnar ett oförglömligare intryck.

Det här årets döda var de mest älskande av de levande, Niko Erfani, Bonniers

  

För snart fem år sedan debuterade Niko Erfani, helt ung, med diktsamlingen varv. Den bestod av korta dikter, ofta bestående av en enstaka rad på boksidan. Jag var nog inte ensam om att tycka att debuten såg ut att ha skyndats fram, att boken som helhet inte tog tillvara den poetiska potentialen. Det är en erkänt svår genre, mikrodikten, som kanske endast Ola Julén i modern tid har behärskat, i den formidabla Orissa.

Nu utkommer Erfani med den bok som kanske borde ha varit debuten, om en kontrafaktisk läsning tillåts. 26 år gammal tillhör hon fortfarande juniorerna, men nu är dikterna mer genomarbetade, både som enskildheter och som helhet. Titeln: Det här årets döda var de mest älskande av de levande. Så drar dikterna också åt det mer konventionella hållet, även om flera av citaten på arabisk skrift lämnas oöversatta, en metod som går tillbaka till åtminstone Sorin Masifis böcker. Likaså arabiska begrepp: sharbate, albaloo, Siavash, souvashoun, mahtab, shahid, aziz. Syftet är nog inte didaktiskt – det vill säga, om jag som ärkesvensk snubblar på orden är det meningen att det ska bli så.

Det är dikter som skildrar döden, skriken, sorgen, minnet, raseriet och våldet. Det blir en sorgesång över Alireza, en ung man som dör. Diktjaget minns en gemensam uppväxt, en spirande kärlekshistoria. Och så är allt över, på grund av det meningslösa våldet (finns meningsfullt våld – ja, om du frågar politiker som vill att vi ska försvara vårt arma land med inte bara näbbar och klor utan också göra oss redo att dö med vapen i hand). Erfani skildrar kroppar som sargas och slits sönder.

Det är kanske inte helt nytt, detta berättande anslag som Erfani har hittat. Det fanns också i debuten en historia om barndomstrauman, men det lämnas för lite mellan raderna – för mycket var uttalat. En bra poet måste veta när det är dags att avbryta, och ingen gör det bättre än Philip Larkin, vars avslutningar sällan går att anmärka på. Även här blir det ibland lite för uttalat: ”Inte ens hans ansikte kommer till mig, bara tårarna jag fällt över över den grav jag har grävt: att gråta över den döda är en önskan om återkomst, en tyst bön.”

Det kan störa ens språkkänsla när en möjlig anglicism visar sig: ”barnet som lämnat kommer inte tillbaka”, eller är det bara jag som skulle ha föredragit ”gått” eller ”försvunnit”? Somliga rader drabbar hårdare än andra, och allra mest så kanske när Erfani överger alla anspråk på att skriva ”poetiskt”, som i den enskilda rad som avslutar en sida efter ett tomrum på en decimeter: ”varför är du inte här?” Det är möjligen den enda rimliga frågan i detta sammanhang: varför är du inte här? Det drabbar för att det hamnar i en kontext som inte nödvändigtvis förklarar. Eller så här rimligt summerat: ”Inget vackert får finnas kvar om kriget ska ta det ifrån mig, / inget vackert får existera om du inte finns.”

Erfanis dikter visar att förnekelsen är den starkaste känslan, kanske mer oövervinnelig än kärleken, som sägs övervinna allt – men erkänn, kärlekens tid är alltid utmätt. Diktjaget prövar olika strategier, lätt igenkännbara från sorgens faser enligt grundläggande psykologi: förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Där skapas också en vacker bild av kärleken: ”Du gav mig mina konturer tillbaka.” Ja, kärlek är att bli sedd, att tillåtas ta plats, och erkänna att också någon annan existerar.

Men det här är en i många stycken splittrad och ojämn bok, för lika ofta som jag läser starka rader finns det något ofärdigt och ofullgånget lite här och där. Men kanske boken måste vara splittrad, då den gestaltar en intern splittring, orsakad av externt våld? Så blir Erfanis språk isärslitet, som visar att det inte går att sörja vackert eller enligt konventionerna – bara gränslöst. Erfani visar att sorgen förvandlar oss antingen till en jenn – en osynlig – eller en zombie – en levande död.

Det är som alltid en delikat balansgång att förmedla en privat erfarenhet så att den blir allmängiltig, utan att ge efter för frestelsen att överge det privata. Erfanis dikt är intim och privat, och ibland helt allmängiltig. Den döda Alireza blir en representant för ett strukturellt dödande, och diktens budskap blir tydligare och tydligare i takt med att versalerna ersätter gemener.

Hundarnas sång. Peace, Love and Pitbulls, Thåströms 90-tal, Sören ”Sulo” Karlsson, Norstedts

  

Är tiden kommen för att omvärdera Thåströms 90-tal i det slamriga industribandet Peace, Love and Pitbulls, som då kallades olyssningsbart? Sören ”Sulo” Karlsson tycker det, eftersom han har skrivit boken Hundarnas sång om denna epok för Thåström, mittemellan en startad och återstartad solokarriär.

Men jag har svårt att bli helt omvänd. När det för några år sedan släpptes en bastant volym med Thåströms Texter var det tydligt att texterna till Peace, Love and Pitbulls inte blev bättre utan musiken. Eller hur var det Mark Twain sa om Wagner: ”Musiken är inte så dålig som den låter!”

Karlsson visar att redan soloskivan från 1991, ”Xplodera mig 2000”, var en förstudie till de tre högljudda skivorna som skulle komma senare med PLP. Thåström bjöd in slamret, Satorgitarristen Chips Kiesbye och spår av Entombed, korsad med samplingar och distad sång. Men var det då nödvändigt, som den gängse historieskrivningen gjort gällande, att den här kursändringen var nödvändig för att Thåström inte skulle stagnera som artist? Att han enligt Karlsson behövde ”följa sin känsla” låter lite väl vagt.

Det här är en bok som har ganska lite att säga på sina trettio kapitel, vart och ett kort som en PLP-låt (du hinner i princip lyssna på deras tre skivor medan du läser boken). Det blir långrandiga redogörelser för studioarbete och turnéer, med en allt glesare skara fans i publiken. Att Marilyn Manson tillhörde de som inte skrämdes iväg av oväsendet är näppeligen till någons fördel. Inte blir det bättre när Karlsson känner sig kallad att berätta om egna erfarenheter av att stå på scenen eller vid vilka tillfällen i sitt liv han har och inte har lyssnat på Thåström.

Saker är ”klockrena” och tas ”till nästa nivå” (en redaktör borde kunna rensa bland klichéer), och Karlsson blandar ihop vem som producerar och regisserar rockvideor, och inbillar sig att det dröjde tills 1980 innan Ebba Grön spelade på Oasen i Rågsved, samt sprider lögner om att Gustav [sic!] Fröding tillbringade sina sista år ”inlåst” på mentalsjukhus, när hans sista sex år tillbringades i en villa på Djurgården. Ibland blir Karlssons stil en smula väl högtravande, som den här skildringen av andra skivan, ”Red Sonic Underwear”: ”Ljudbilden är så förvrängd att låtarna kränger sig ur högtalarna som cybernetiskt förstärkta varelser.”

Jag förvånas en smula över att Imperiet anlitade klåparen Einar Heckscher för att översätta deras texter till engelska på den fiaskobetonade LP:n de gav ut 1986. Intervjuer med olika inblandade i projektet PLP kan sällan skingra röken från vad som inträffade, för det står dåligt till med minnet hos de flesta av dem. Det blir ett lapptäcke där samma mönster upprepas många gånger. Karlssons bild av jakten efter ”det perfekta oljudet” får honom att bli en ofrivillig släkting till Killinggängets Farbror Barbro.

Hur går det då med omvärderingen? Tyvärr verkar omvärlden inte dela Karlssons höga uppskattning av PLP. De har drygt 2000 lyssnare per månad på Spotify, färre än de 3000 Karlssons egna band Diamond Dogs har. Å andra sidan är det ganska mycket av 90-talsmusiken som blivit inaktuell och olyssningsbar. De band som troligen inspirerade Thåström mest då, Ministry och Nine Inch Nails, blir också de totalt värdelösa om man försöker lyssna på dem nu. Jag prövar en tanke: låtmaterialet höll inte måttet. Hade låtarna varit bättre spelade ljudbilden mindre roll.

Nattsäsong, Karolina Ramqvist, Bonniers

  

När jag läste Karolina Ramqvists förra roman Den första boken förvånades jag över hur bra den var – ett klart steg framåt – och över att hon aldrig nominerats till Augustpriset. Nå, det åtgärdades ett par veckor senare med en välförtjänt nominering till priset. Nu har jag läst hennes nya roman, Nattsäsong, med förväntningarna högt uppskruvade.

Men det här är en helt annan typ av roman, som helt lämnar det autofiktiva som varit motor i flera av de tidigare böckerna. Här handlar det om en firad skådespelerska som vid femtio års ålder ska spela tonårig konkubin i en uppsättning som bygger på pjäsförlagan till Puccinis bekanta opera Madame Butterfly. Hon lever i ett stendött äktenskap och inleder en sexuell relation med sonen till en demonregissör – med tydliga drag av Ingmar Bergman – vars filmer hon medverkat i. Mannen heter Hans – högst signifikativt (hon är hans!) – och älskaren heter Dag, kanske även det signifikativt (dag efter äktenskapets natt).

Allt utspelas mot fonden av allt mer oroande tider i landet, som rustar sig för beredskap och eventuellt krig. Bomber sprängs, skyddsrum byggs, ransoneringar införs, och allvarsamma politiker talar om mobilisering i tv. Därmed blir teatern en tillflykt, men också något som drabbas av mer eller mindre outtalad kritik: vad kan konsten göra i kristider? Ganska mycket, visar historien. Under kriser kan konsten förena och stärka gemenskapen, men Ramqvist förhåller sig mestadels neutral, utöver några pacifistiska förslag.

Att läsa Nattsäsong kan få en att tycka att det känns som att läsa en säregen blandning av Åke Holmbergs Ture Sventon-böcker med en betänklig anstrykning av Carina Rydberg. Alltså: äventyr i en tidlös värld där viss absurdism råder, och där erotiken är mörk och överskridande. Få svenska samtidsförfattare är lika bra på att etablera stämningslägen som Ramqvist. Det kunde avfärdas som effektsökeri, de många ominösa stunderna som kvinnan hamnar i, liksom att förloppet kanske går i lite väl förutsägbara riktningar – ska hennes snedsteg leda till ruelse eller uppbrott? En skicklig författare är klok nog att välja ett tredje alternativ, och däri ligger det oförutsägbara hos Ramqvist, även om detta tredje alternativ kanske hör till de lägst hängande frukterna.

Så det är både tidlöst och kontextbundet. Att kvinnan till sin inre monolog – det här är en jagberättelse – föredrar ”ej” före ”inte” ger onekligen texten en arkaisk prägel – eller så är det bara så skådespelares språk ser ut, färgat av en livstid med det dramatiskt högstämda språkbruk som pjäserna innehåller.

Det finns hos Ramqvist en utsökt och vid det här laget smått patenterad förmåga att skildra attraktion och dess motsats. Liksom en viss Clarissa Dalloway köper skådespelerskan sina blommor själv till en middag hon ska ha med mannen, och så här tänker hon om en klänning som han har sett ut åt henne, och vad han förväntar sig därav:

En mjukhet, förmodligen. En sorts påklädd nakenhet. Det sade kanske något om vad han ville med mig och om allt han inte ville, och jag undrade om det var hans eller min egen bild av mig som var den rätta.

Men i själva verket har hon i äktenskapet blivit osynlig: han stirrar bara fåraktigt ned i sin mobilskärm. Och vad söker hon egentligen hos den gåtfulle Dag: ”Åtrådd, ja, men älskad. Vad var skillnaden, och varför fanns det en skillnad.”

Ramqvist skriver en omisskännlig och oefterhärmlig prosa. Det finns också något befriande i att läsa en renodlad roman, i synnerhet en som har en så skarpslipad psykologisk blick på människorna. Det är konstfullt utan att det blir konstgjort. Det finns en mörk klangbotten, ett behärskat ursinne som dikterar de estetiska villkoren. Det är stilistiskt säkert, och jag tänker: så här ska arvet från författare som Stig Dagerman och Gösta Oswald förvaltas. Med andra ord: det är avancerat skrivet, men aldrig långtråkigt eller tungsint.

Styckena är korta, men kapitlen långa: fem till antalet (som i en tragedi, kan tänkas). Det skapar en dynamik i läsningen, som odlar både sävlighet och hetsighet. Och det annalkande krig som hotar i bakgrunden får mig att tänka på romaner som skrevs för hundra år sedan, under en tid som vi med facit i hand kallar ”mellankrigstiden”: det går att hitta föraningar om det krig som inleddes 1939, med en odefinierad oro som hotar tillvaron för den tidens romanfigurer. Tänk om en roman som Nattsäsong om hundra år räknas till de romaner som varslar om framtida storkrig. Det förutsätter att den blir läst om hundra år – och det är den värd.

Krönika om engerade lärare för Expertrådet för läsning

  

Om jag behöver röra mig i skolans korridorer ser jag ofta till att plocka med mig en bok. ”Vad är det där?” frågar de nyfikna eleverna. ”Det här? Det är bara min accessoar”, svarar jag, fullt medveten om att det vissa gånger kan få en elev att gå till skolbiblioteket för att fråga efter Sara Stridsbergs Farväl till Panic Beach, eller vad det nu är jag råkar ha i handen.

Ännu en krönika i läsningens tecken. Den finns att läsa i sin helhet på Expertrådet för läsnings hemsida:  

Adrian, Maxim Grigoriev, Bonniers

  

Adrian Leverkühn är namnet på huvudpersonen i Thomas Manns roman Doktor Faustus – han som i utbyte av 24 års genialitet som kompositör säljer sin själ till Mefistofeles (Djävulen). Huvudpersonen i Maxim Grigorievs nya eponyma roman Adrian får i stället 24 år av overksamhet. Avhandlingen om Gunnar Ekelöf blir till intet, och under hela tiden arbetar han på en stor elegi – inspirerad av Ekelöfs En Mölna-elegi – men även den är svår att slutföra. Allt tar sin ände i en stuga utanför Ö-vik (Örnsköldsvik för sörlänningar), i en laddad slutscen som har drag av Ingmar Bergmans kammarspel, till exempel Vargtimmen.

Kompisarna Johannes och Kristian, som han en gång i tiden pluggade litteraturvetenskap med, tröttnar också på Adrians overksamhet. Men som alltid med Grigoriev är det svårt att ringa in hans skrivande. Förlaget vacklar mellan att kalla denna roman för en Stockholmsskildring, en vänskapsroman, en bildningsroman, en konstnärsroman, plus en roman om abort, en roman om åtrå, en roman om åtrå till litteraturen. Samt förstås ”en Faust-berättelse”. Jag skulle kunna säga att inget av detta stämmer – men också att allt är sant.

Det låter förstås krångligt, men lyckligtvis undanröjer Grigorievs stilkänsla sådana farhågor. För han skriver mer medryckande än tungrott, även när ämnet är gravallvarligt. Det är en roman som bär sina stora anspråk väl. Adrian är en slags ofrivillig kosmopolit, med basen i Stockholm och med mer eller mindre längre vistelser i Berlin och Madrid. Man kunde också säga att det är en stil som lyckas vara både tuktad och yvig.

Själva premissen med de tre kompisarna och tematiken kring konsten, filosofin och estetiken kunde få en att tänka på böcker av Lydia Sandgren och Johanna Hedman. Förvisso, men Grigoriev söker upp mörkare trakter med sitt skrivande, något som vi alla som bedårades av en av 2020-talets bästa svenska böcker, Europa, lätt känner igen också i den nya romanen. Som samhällskritiken, som stundtals är sylvass, inte minst när den framförs av koleriska kverulanter som Elena, som är flickvän både till Adrian och Johannes. Liksom Nina i Europa och Lili i novellen ”Fotografen” har Elena skänkts ett omåttligt hat till tillvaron.

Grigoriev visade redan med sin debut, novellsamlingen Städer, en osviklig förmåga att skildra platser. Det här är svårare än man kan tro, det vill säga att skildra bekanta ställen trovärdigt och övertygande, utan att det blir övertydligt och sökt; det viktiga för en författare med ambitionen att förankra skeendet i en konkret verklighet är kanske att växla mellan avmätthet och begeistring, att helt enkelt uppsöka vad som sker i den dynamiken. Förvisso är stockholmsskildringen utsökt i sin detaljrikedom, men det är annat som jag tar med mig från denna roman. Adrian tillåts förbli en gåtfull gestalt, denna ryskfödde främling i tillvaron.

Han förblir det genom romanens närapå 500 sidor. Kristian blir den som fastnar hårdast i den märkliga utstrålning Adrian utger – så blir han trots en bekräftad heterosexualitet erotiskt besatt av Adrian, något som tidigt antyds i blickarna på vännen: ”Det var som att andas in det synliga.” Själv är huvudpersonens sexualitet av mer prosaiskt slag, och sällan långvarigt: ”Adrian kopulerade ungefär som han pratade, med den skillnaden att han oftast kom till poängen.”

Men det är också en befrielse att för en gångs skull läsa en roman som tar litteraturen på så stort allvar. Inte enbart för att vi så ofta uppehåller oss vid Ekelöfs skrivande, utan för de många diskussionerna som ofta utmynnar i skarpa slutsatser om det slöa tänkande inom svensk humaniora: ”När autofiktionen kom var det därför en stor lättnad. Man kunde äntligen ta på allvar sådant som inte krävde att man tänkte.”

En tolkning av det är att Grigorievs böcker verkligen kräver tankemöda. Här ställs frågor om våra livsval: förslösar vi våra liv? Borde vi ha prioriterat annorlunda? Grigoriev är en anomali i den svenska litteraturen med sina allvarsamma böcker som inte tyngs av sitt allvar. Hans stil saknar all sirlighet, men uppfinner sin egen pregnans och stringens. Det finns raljanta drag i hur han tar sig an samtidens kulturella förflackning, men ärligt: har han så fel? Samma vecka som jag läser hans roman kan jag på DN kultur läsa en intervju med Måns Zelmerlöv och en krönika där Hanna Hellquist berättar att hennes kille har gjort slut med henne.

Livet blir outhärdligt för den som begåvats med kritisk blick. Gunnar Ekelöf, som kanske var först i Sverige att kalla sig outsider (i essän ”En outsiders väg”), delar egenskaper med de många fiktiva outsiders som Colin Wilson femton år senare listade i sitt portalverk The Outsider. Ett bekymmer med Ekelöf, om jag tillåts spela Djävulens advokat och försvara Adrians prokrastinering, är väl att om honom kan man säga precis vad som helst, och då blir en avhandling präglad av inkonsekvenser (detsamma gäller förstås också Strindberg, och i någon mån Almquist).

Att Adrian redan som ung håller på med sin elegi borde ha varit en varningsklocka för hans omgivning. Sådant slutar sällan lyckligt – se bara Paul Andersson, och vad som hände med hans geni efter dikten ”Elegi över en förlorad sommar”. De grubblande manliga protagonisterna har blivit Gregorievs signum som författare.

Slutligen måste jag bara påpeka några uppenbara faktafadäser. Eyvind Johnsons böcker om Krilon stavas här ”Krillon”, och den franske författaren Stendhal stavas ”Stendahl” (med andra ord lika felaktigt som i cirka 50% av alla svenska böcker som nänns nämna honom), och Hjalmar Bergmans roman Clownen Jac får heta ”Clownen Jack”, samt att Ekelöfs dikt med titeln ”Arsinoë” blir ”Arsinoe”, utan det diakritiska tecknet. Är det en medveten drift med dessa författare, och vad är i så fall poängen? Är det en trend? I Monika Fagerholms senaste roman Döda trakten. Kvinnor i revolt stavar hon Joyces roman med överflödig genitivapostrof (Finnegan’s Wake) och ger Yeats mycket irländska stavning av ordet ”centre” i dikten ”The Second Coming” den amerikanska varianten ”center”.

Förlåt om jag själv blir kolerisk här, men kan man inte önska att sådana saker tillrättalades av ett förlag? Det stör mig, och då vill jag ändå påpeka att Grigoriev gör en fin närläsning av Ekelöfs dikt ”Arsinoë”, och överlag skriver initierat och engagerande om främst Ekelöf, men också om litteraturen i stort. Det finns ju något sorgligt i hur Adrian viger sitt liv åt Ekelöf utan att egentligen komma fram till något väsentligt. Så mycket han går miste om! Och likaså den som väljer bort svensk samtidslitteratur går miste om en författare som Maxim Grigoriev.

Gud är en cell (Elementens elegi), Jon Ståle Ritland, översättning Jonas Rasmussen, Smockadoll

Som den bildade läsare du är förväntar jag mig att du kan de fyra elementen: jord, eld, luft, vatten … Jo vars, det var antikens element, men den moderna vetenskapen har observerat gener, vatten, kol och ljus som de fyra ingredienser som konstituerar liv. Vi består till 18% av kol – men tillåt mig tvivla, för heter man Kohlström borde en större andel kol ha tilldelats mig.

Om detta handlar norske poeten – och ögonläkaren! – Jon Ståle Ritlands fyra diktsamlingar som kommit ut under 2000-talet, och bildar en elementens elegi. De har samlats i en praktbok på mikroförlaget Smockadoll i Jonas Rasmussens översättning, som Gud är en cell. En passande titel, för här gifter sig verkligen religionen med vetenskapen på ett – ursäkta – cellsamt sätt … 

Ritland kommer till Jönköpings poesifestival i helgen, så det gäller att passa på! Det här är en poet som har skrivit om tennis, men också om Jan Boklöv, som under en kort period tillhörde eliten i backhoppning. Rasmussens efterord kategoriserar dikterna som tillhörande skärningspunkten mellan naturvetenskap och poesi: ”Jag närmar mig en ny förståelse av världen när jag läser Ritland. En sammansatt, enhetlig värld. Och jag närmar mig denna svindlande förståelse från två håll samtidigt: från det strikt vetenskapliga, där sanning och fakta framläggs, och från det oprecisa och milt prövande poetiska hållet, vilket är konstens domäner.”

Det är lätt att instämma. Men också värt att påpeka vilka vinster som friläggs när dessa discipliner möts, som John Keats så fyndigt visade i sin dikt ”Ode on a Grecian Urn”, med dess omkväde ”Beauty is truth, truth beauty, / That is all ye know on earth, and all ye need to know.” Men det var innan de materiella värdena tog över. Kanske också det är det enda jag har lärt mig av poesin, det som Rasmussen påpekar: en ny förståelse av världen. Och om vi vill vara människor fullt ut har vi bara vinster att inkassera om vi tillåter oss detta mer generösa förhållningssätt till världen, att vi alltså betraktar den både från vetenskapligt och konstnärligt håll – men också att vi tillåter oss att ägna kulturen den uppmärksamhet och det allvar den förtjänar.

Ritlands böcker har tillkommit åren 2004–2023, och Rasmussens översättning kom 2024. Det är fyra böcker på lite drygt 50 sidor vardera, med förtätning som ideal. Som helhet kan det erinra om danska Pia Tafdrups diktsamlingar om de fem sinnena – även den utkom på lilla Smockadoll, en bit utanför den uppmärksamhetsekonomi som råder för tillfället i detta land.

I den första boken, Kroppsvisiteringar, bildas nya kombinationer av bokstäverna ”A”, ”T”, ”G” och ”C”, i en metod som vagt liknar Inger Christensens Alfabet. Det är genetiken som är ärendet här: ”guds fyra initialer kodade och repeterade / i en monoton biokemisk bön / som tagit en hel livstid att be / …… TATAGCTATTCGACCTCGGTACAACAGT …………” Här skapas inte bara en ny värld, utan också en ny dikt, med viss lekfullt anslag: ”analfabetisk ordning” låter nästan som en kommentar till veckans tillkännagivande av PISA-undersökningen, men så roligt ska vi inte ha det.

Tidens gång gör sig gällande i alla fyra böcker. I Vattenstämplar, den andra, ger sig titeln till känna: ”gud är en cell / som delar sig i alla oss”. Att Ritland är ögonläkare blir också mer uppenbart, med referenser till synen: ”hela världen var full av ögon / tårarna berättade att du var / på väg hem”. Det är skrivet i gränslandet mellan metaforen och den bokstavliga utsagan, och som läsare är du sällan säker på vartåt dikten lutar. För nog gör den det: lutar, alltså.

Ibland tar möjligen det tekniska över, och att dikterna är ställda i spalter försvårar läsningen, även med anvisningen att man kan läsa vänsterspalten först och högerspalten sen – i så fall faller ju själva metoden? Ändå blir det inte riktigt den befarade ingenjörskonsten: Ritland är för noggrann med att behålla en poesins mystik, där form och innehåll går samman, i ögonblicksbilder och helhetsvyer.

Framför allt arbetar poesin mot all förenkling och all fördumning. Inte för att jag direkt känner mig smartare av att läsa Ritland – men på något sätt har han vidgat mitt synfält. Så får vi i den tredje boken Kolbindningar reda på att vi till 18% består av kol (det förklarar ändå något!). I Herkulesgatans poesiklubbs senaste fanzine, ”evig rök” (som jag skrev om i onsdags), berättade Ingela Strandberg i en enkät att om en läsare ger henne beröm för att hon skrivit ”vackert” vet hon att hon har misslyckats.

Ritland skriver inte omedelbart vackert, men det är utfört i något som kunde kallas en uppdatering eller nyansering av skönheten: ”människan, en himmelsk konstruktion / du strålar av invändigt / inkarnerat ljus”. Och nog finns här det utlovade nya sättet att se på världen också: ”konsten att fånga naturen / i en oljemålning / att kunna läsa ljuset / bakom ärren på himlen”. Detta ärr på himlen är kanske det Cormac McCarthy såg i sin roman Blodets meridian: ”ett vrål av sådan förfäran som för att sy ihop en cesur i världens pulsslag” (översättning Ulf Gyllenhaak).

Och Ritland är bra på de korthuggna sentenserna, likväl som det sammanhängande som får varje enskild del att ingå i något större: ”tiden är ett timglas / med hål i botten”. Det är ställvis också utmanande för tanken: ”ett par ögon / som inte kan läsa / men stirrar tillbaka / på den som läser” (ännu en PISA-referens?). Här finns också en diskret men uttalad ekopoesi. Och en ödmjukhet, som blir allt mer påtaglig ju mer jag läser.

Slutligen, i fjärde boken, Öster om världens ände, är det ljuset som genomfar dikten, och det är också här religionen ges en stark närvaro, liksom den oberäkneliga tiden, och vårt behov av samverkan för överlevnad. Hos Edith Södergran slocknar alla stjärnor en gång men de har alltid lyst utan skräck. Hos Ritland är det mindre förtröstansfullt, eller mer:

du är värmesökande, vänder dig alltid

mot solen, men ljuset kan ta andra vägar

och försvinna, i Vintergatan finns

ett svart hål som har slukat en massa

som motsvarar fyra miljoner solar

förr eller senare ska alla stjärnor slockna

under tiden arrangerar jag speglar

så att ljuset kan få beröra dig

många gånger innan du försvinner

Ljuset är elementet, och viss hjälp får vi från en viss Simone Weil: ”Kärleken är inte tröst. Den är ljus.”Att läsa poesi kan innebära att vi skänks ynnesten att få vara i detta ljus. En nåd. En rikedom. En välsignelse. Här skriver Ritland en rakare, mer renodlad dikt, som tar oss raka vägen ut i rymden. Jag tycker väldigt mycket om att vara där.