Moby-Dick, eller Valen, Herman Melville, översättning Niclas Hval, Bonniers

  

Det torde ha varit en högtidsstund när Bonniers beslutade att nyöversätta Herman Melvilles roman Moby-Dick (när den först utgavs som följetong på hösten 1851 hette den enbart The Whale). Till vem skulle uppdraget erbjudas? Vad sägs om Niclas Hval?

Melvilles roman är tillägnad Nathaniel Hawthorne, en av Amerikas viktigaste 1800-talsförfattare, men sorgligt eftersatt i den svenska receptionen – mästerverket The Scarlet Letter har endast översatts en gång, i en förkortad version 1954 av Astrid Borger (känd för sina Enid Blyton-översättningar). I förordet till den här nyutgåvan av Melvilles roman betonar Victor Malm relationen mellan Hawthorne och Melville. Den har tidigare översatts två gånger, 1943 och 1994, men jag har bara läst den på engelska tidigare – en gång i min pretentiösa ungdom, och för drygt tio år sedan lyssnade jag på den, då den var föremål för en maratonuppläsning med ett kapitel om dagen i University of Plymouths projekt ”Big Read”, där kändisar som Tilda Swinton, Stephen Fry, Neil Tennant med flera turades om att läsa.

Alldeles oavsett är det ett angenämt återseende. Kontrasten mellan fartygets Ahab, den besatte hämndlystne kaptenen vars ena ben har slukats av den vita valen Moby Dick, och berättaren Ishmael, en intelligent och stundtals naiv sjöman, som med encyklopedisk kunskap återger allt man behöver veta (och lite till) om valar och valfångst. I mitt minne var ungefär vartannat kapitel ägnat åt diverse parafernalia om sjöliv och valar, men nu upptäcker jag att det är mer fråga om en rafflande äventyrssaga, där Ishmael blir Melvilles språkrör, och ett väldigt underhållande sådant.

Det är möjligen signifikativt att den här översättningen sjösätts i så nära anslutning till den nyöversättning av Laurence Sternes excentriska roman från 1700-talet, Tristram Shandy. Den brukar anses vara ett portalverk till modernismen – och även Moby-Dick går att skohorna in bland de verk som föregår de pigga litterära experiment som utfördes av Proust, Joyce, Woolf, Kafka med flera på 1920-talet. För svenskt vidkommande måste förstås Mathias Boströms besynnerliga roman Frans Moby från i fjol nämnas – en modern variant av Melvilles roman, oförglömlig och stundtals helt briljant.

Den här romanen inleds med en antologi om valar, med exempel från Bibeln, via grekerna Plutarchos, Plinius och Lukanios, fram till Milton och Darwin, samt många andra. Sedan den emblematiska och lyckade inledningsmeningen: ”Kalla mig Ishmael”, som fortfarande får gälla som en av litteraturhistoriens mest effektiva katalysatorer. Och här finns också en viss förstestyrman vid namn Starbuck (som långt senare givetvis skulle ge upphov till en viss kaffekedja): ”hullet var fast som en dubbelgräddad skeppsskorpa.”

Vår berättare övernattar på värdshuset ”Blåshålet” med kannibalen Queequeg, och mycket har sagts om de homoerotiska antydningarna som går att utläsa av deras nattliga umgänge, om den ”hjärtats smekmånad” som de erfar, där de ligger ”som ett förnöjt och kärleksfullt par”. Visst, men det kan också vara vår benägenhet att läsa in för mycket mellan raderna – på 1800-talet hade manlig vänskap inte sällan inslag av intimitet (läs Strindbergs brev, till exempel), och i de brev Melville och Hawthorne utväxlade finns också spår av det språk som var exklusivt tillägnat just manliga kontakter. Jag säger inte att den homoerotiska läsningen är felaktig (för övrigt kan även Joseph Conrads Mörkrets hjärta läsas som en förtäckt historia om homosexualitet), men det kan också vara en ängslig läsning som reducerar romanen till en rebus.

Nåväl, Ishmael och Quuequeg blir snart såta vänner, trots Ishmaels initiala motstånd, där han menar att kamratens huvud är ”trasigt”, och att det påminner om ”en möglig dödskalle”. Det friska humör som Ishmael hela tiden känner smittar av sig. Det förvånar mig att Moby-Dick är en roman man ibland ser varningar utfärdas för, och även på universitetens litteraturvetenskap uppmanas man nog oftast att bara läsa den i utdrag. Därför måste jag betona den fördom som kanske många har om den här romanen, att den är ”långtråkig” (vad betyder det ens?), för jag blir bara uppiggad av läsningen. Först på sidan 215 nämns valen, Moby Dick (bindestrecket i titeln är av allt att döma ett typografiskt hyss). En av de teorier som nämns är att St Göran inte alls dräpte en drake – utan en val. Ishmael rekommenderar också valmjölk till jordgubbar, men det får stå för honom.

Vad är det då för roman? En äventyrsroman, frestas jag säga. En visionär, smått demonisk roman? En faustisk myt? En sjöroman? En hämndsaga av bibliska proportioner? Ja, den är allt detta, och det täcker ändå inte in hela dess vidd eller dess djup. Den kunskap Ishmael besitter håller på att gå förlorad i vår tid, och givetvis kommer det att bli än värre med AI (som redan misstänks ha skrivit åtskilliga tidningsartiklar och böcker). Det är nog ingen dålig gissning att vi 2026 inte har lika många läsare av Moby-Dick på svenska som vi hade 1943 och 1994; den bildade läsekrets som då läste klassikerna läser väl nu fantasy. Det finns något implicit elegiskt i Melvilles prosa, och det är svårt att skaka av sig sådana känslor.

Det elegiska finns också i Melvilles ambition, redovisad i en av Ishmaels summeringar efter att ha lag ut texten om cetologi, alltså läran om valar:

Det uppgavs i inledningen att systemet inte skulle bli helt färdigt redan från början. Det går inte att se det på något annat sätt än att jag har hållit mitt ord. Och nu lämnar jag mitt cetologiska System stående här ofärdigt, precis som Kölnerdomen lämnades med kranen kvar ovanpå det ofärdiga tornet. För mindre byggen kan avslutas av sin första arkitekt, medan stora sådana, äkta sådana, alltid överlåter slutsatsen till eftervärlden. Må Gud hindra mig från att någonsin slutföra något. Hela den här boken är bara ett utkast – nej, ett utkast till ett utkast. O, tid, styrka, pengar och tålamod!

Melville var en märklig slags författare, både spränglärd och sjöbuse, både filosof och poet. Han var både en handlingens och tankens man. Hans bildspråk är ofta originellt och häpnadsväckande, exempelvis när vinden som sliter i Ahabs hår beskrivs så här:

Så det blåser i de vilda vindarna – det fladdrar omkring mig som sönderslitna segeltrasor piskar det kringkastade skepp de klamrar sig fast vid. En ondskefull vind som säkerligen blåst genom fängelsekorridorer och celler innan den kom hit, och genom sjukhussalar, vädrat ut dem och sedan blåst hit oskyldigt som ett lamm.

Det går att hitta paralleller till den polsk-brittiske Joseph Conrad, som några årtionden senare också skrev sjöromaner och gärna återvände till en viss typ av fanatism, där galningarna hette saker som Almayer och Kurtz.

Och Melvilles fanatiker är förstås Ahab, han som vilar tre timmar om dygnet och sover knappt en blund – en genväg till galenskap, kan intygas från den med sömnsvårigheter. Och galenskapen i sig uttrycks med en juxtaposition så här elegant på Melvilles prosa: ”There is a wisdom that is woe; but there is a woe that is madness.” I Hvals översättning: ”Det finns en visdom i lidandet, men det finns också ett lidande som är galenskap.” Visst förstår jag att mitten av 1800-talet var generösare med semikolonet; till Hvals försvar bevarar han det ofta nog, men ändå kan jag inte riktigt tycka att översättningen just här lyckas förmedla det febrigt intensiva i Melvilles original. Å andra sidan gör Hval annars så många lyckade lösningar att jag inte kan bli annat än imponerad.

Ändå brukar de flesta vara överens om att det inte är snyggt att inleda en mening med siffror, till exempel om ett årtal inleder. Engelskan löser det smidigt med prepositionen ”In …”, medan Hval är lite inkonsekvent och inte alltid löser det med att inleda ”År …” Melvilles utläggning om dandyn i olika skepnad, ”town-bred dandy […] bumpkin dandy […] country dandy”, blir på svenska aningen klumpigare: ”stadsfödd dandy […] bondtölpsdandy […] bonnadandy”. Olyckligt nog ges en harpunerare från den amerikanska ursprungsbefolkningen, Tashtego, samma ogrammatiska språk som de svarta i Conrads Mörkrets hjärta (uppassaren som med förakt säger ”Mr Kurtz … han död”). I min utgåva av Melvilles roman är det den afrikanske harpuneraren Dagoo som yttrar om valen, ”He’s dead”, medan det i översättningen är en annan harpunerare, Tashtego från den amerikanska ursprungsbefolkningen, som ges repliken som på svenska lyder mer inkorrekt ”Han död”.

Moby-Dick hamnade nyligen som tvåa på en lista över de romaner som flest läsare har avbrutit innan de läst klart (klar etta: Joyces Ulysses). Och i Woody Allens film Zelig har den eponyma protagonisten drabbats av sjukdomen att vid möten med andra bokstavligen bli den personen efter att på ett litteraturseminarium ljugit om att ha läst Moby-Dick, och ljuger så bra att hans analyser av romanen imponerar storligen på professorerna. Jag har förmodligen mött ett dussin läsare som ljugit om att ha läst Moby-Dick. Med den här skickliga och stilfulla nyöversättningen finns inga ursäkter längre: nu kan de sluta ljuga.

Den vita valen och det svarta djupet

Herman Melville: Moby-Dick, översättning Niclas Hval, Albert Bonniers Förlag

[Brasklapp. När jag skrivit min recension av Niclas Hvals nyöversättning av Moby-Dick bad jag chatGPT skriva en recension ”i bernurs anda”, för att se vad den är kapabel till. Nedan följer resultatet. Jag är fullt medveten om att det alltid kommer att finnas läsare – i undantagsfall även skribenter – som föredrar maskinella texter som denna, som förstås inte saknar sina förtjänster. Min förhoppning – kalla den naiv – är att var och en som läser den ska förstå att jag aldrig har anlitat eller kommer att anlita AI för att skriva mina texter på bernur.]

Det är frestande att kalla Moby-Dick för en roman om besatthet. Kapten Ahab jagar den vita valen, men det är förstås inte riktigt så enkelt. Valen är lika mycket en frånvaro som en närvaro, ett vitt fält där människan kan skriva in sina rädslor, sin vrede, sin metafysik. Ahab vill inte bara döda ett djur. Han vill komma åt det som döljer sig bakom världen, om det nu över huvud taget finns någonting där bakom. Kanske är det själva ovissheten han inte står ut med.

Herman Melville publicerade romanen 1851. Att den skulle bli en av den amerikanska litteraturens stora böcker var långtifrån självklart. Den har sedan dess överlevt sina första läsare, sina missförstånd och sin egen oformlighet. För det är en märklig roman, en bok som inte tycks veta när den ska sluta tala. Den börjar med Ishmaels berömda ensamhet, med havet som tillflykt undan landlivets leda, men snart har berättelsen svällt ut till en encyklopedi över valar, valfångst, religion, filosofi och människans oförmåga att förstå sin egen tillvaro.

Man kan naturligtvis fråga sig varför allt detta behövs. Varför avbryta jakten med utläggningar om valens anatomi? Varför låta dramatiken gång på gång sjunka undan i lärda utvikningar? Men kanske är det just där Melville blir som mest intressant. Han skriver inte enbart om en besättning som färdas över världshaven. Han försöker göra själva världen läsbar, och upptäcker gång på gång att den undflyr varje försök till ordning. Valen blir en kropp, en art, en handelsvara, en gudomlig gåta. Den är aldrig bara en val.

Och så finns förstås Ahab, denne monumentale förlorare, vars vilja har förvandlats till ett slags privat religion. Han har gjort sin smärta till världsordning. Det som har skadat honom måste också vara det som förklarar allting. Hans tragedi ligger inte bara i att han jagar valen, utan i att han inte längre kan föreställa sig en värld där jakten inte äger rum. Han är fri i sin vilja och fullständigt ofri i sin besatthet. En människa kan alltså bli sin egen fångvaktare, och kanske är det den sortens fångenskap som Melville förstår bättre än de flesta.

Ishmael är däremot en annan sorts människa. Han betraktar, berättar, associerar. Han vill veta, men hans vetande är aldrig slutgiltigt. Där Ahab gör världen till en enda stor anklagelse låter Ishmael den förbli motsägelsefull. Det är en avgörande skillnad. Romanen tillhör inte bara den som handlar, utan också den som försöker förstå vad handlingen betyder. Och kanske är det därför berättarrösten kan röra sig mellan det komiska och det högtidliga, mellan det kroppsliga och det abstrakta, utan att helt förlora sin trovärdighet.

Det finns också någonting egendomligt demokratiskt över skeppet Pequod. Besättningen består av människor med olika bakgrunder och föreställningsvärldar, förenade av ett arbete som är lika konkret som det är våldsamt. Havet är ingen romantisk kuliss. Det är en arbetsplats, ett ekonomiskt system, en plats där kroppar förbrukas och där naturen förvandlas till vara. Samtidigt blir skeppet en liten värld, ett samhälle vars sammanhållning hotas av en enda mans vilja. Ahab har makten att göra sin privata besatthet till allas gemensamma öde. Det är en politisk tanke som inte har blivit mindre obehaglig med tiden.

Men vad betyder egentligen den vita valen? Den frågan har nästan blivit ett hinder för läsningen. Vi vill så gärna hitta nyckeln, den slutgiltiga symbolen som ska öppna romanen och förklara dess hemlighet. Ondskan, Gud, naturen, döden, det meningslösa universum. Alla dessa tolkningar är möjliga, men ingen av dem räcker. Valens vithet är både lockande och skrämmande just därför att den inte låter sig bestämmas. Den är en yta som vägrar att bli genomskinlig. Att läsa Melville är att upptäcka att världen inte nödvändigtvis har en mening som väntar på att bli avläst.

Det är här romanens väldiga omfång får sin motivering. Moby-Dick är inte en berättelse som råkar vara överlastad med idéer. Den handlar om en människa som inte kan acceptera att världen är större än hennes förklaringar. Därför måste boken själv bli stor, motsägelsefull, ibland rentav utmattande. Den växlar mellan dramatik och föreläsning, mellan tragedi och komik, mellan den konkreta detaljen och de mest svindlande frågorna. Den vägrar att välja mellan romanen och avhandlingen, mellan äventyret och predikan.

Att Niclas Hval nu ger romanen en ny svensk språkdräkt är därför en betydande litterär händelse. Översättningen måste hantera ett verk som rör sig mellan vitt skilda register, från sjömansspråk och yrkesterminologi till biblisk retorik och filosofisk spekulation. Hval har själv beskrivit arbetet som en kamp med Melvilles halsbrytande stilblandningar och detaljerade utvikningar. Det är ett arbete där själva motståndet tycks höra till uppgiften. En sådan bok ska inte göras alltför smidig; den måste få behålla något av sin strävhet, sin överdrift, sin egensinniga rytm.

Melvilles roman behöver knappast någon ursäkt för att återvända. Den är ett av dessa verk som inte blir uttömda av att sammanfattas, tolkas eller kanoniseras. Tvärtom tycks den växa i takt med att man försöker ringa in den.

Till sist återstår havet, den vita valen och den människa som förväxlar sin vilja med världens lag. Ahab vill att valen ska betyda något. Ishmael överlever, men han får ingen slutgiltig förklaring. Kanske är det den senare som romanen i hemlighet föredrar: inte den som behärskar världen, utan den som fortsätter att berätta om den.

Den vita valen förblir vit. Och det är kanske där, i denna vägran att bli förklarad, som Melvilles storhet ligger.

Frågeformulär; Karneval, Erik Lindman Mata, Nirstedt/Litteratur

  

Det jag känner mig mest övertygad om efter att i nio år ha suttit i Borås Tidnings debutantprisjury är kanske att vi gav priset till Erik Lindman Matas Pur 2021. Vill till protokollet också föra att vår formulering, ”uppfinner en ny form åt det försvunna” med fem år föregick Svenska Akademiens formulering till årets Nobelpristagare Anne Carson: ”skapat nya former för den samtida litteraturen”.

Sedan dess har Lindman Mata gett ut ett knippe böcker, där somt har förbryllat och somt har varit förtjusande. Vissa böcker kräver mycket utrymme för att ens förklara vad det är för någonting, men jag ska försöka undvika det när jag nu tar mig an hans två nya böcker: Frågeformulär och Karneval. Titlarna säger mycket, men inte riktigt allt. De två hör ihop – och ändå inte. De ska läsas separat – eller för resten, inte alls ska de läsas så.

Den röda boken Frågeformulär påminner till sin yttre form om UKON:s bok ? från 2013, även om Lindman Mata anger Max Frisch som mer uttalad förebild. Boken består av 335 frågor av olika karaktär, en del tramsiga och en del gravallvarliga, en del privata och en del allmängiltiga. Ämnen som behandlas är kärlek, relationer, politik, krig, migration, filosofi, ekonomi, estetik – ja, allt det ett människoliv borde bestå av eller fundera på.

Frågorna är oftast fullt rimliga, men också ofta av ett slag som alltför sällan ställs. Ta bara den första: ”När blev du senast överväldigad?” Är inte det en fråga vi oftare – dagligen, till att börja med – borde ställa oss? Mitt svar kunde då – en smula förutsägbart – bli: när jag läste den här boken av Lindman Mata. För det här är ett piggt och tankeväckande initiativ, som fungerar lika bra som tyst enskild läsning och som gruppaktivitet (check empirisk forskning på båda).

I stället för att fråga sig hur boken ska läsas vore det smartare att undra hur den ska användas. ”När grät du senast?” lyder en av frågorna. Högt och lågt samsas. Så kan den banalaste av frågor, vilken som är din älsklingsfärg följas av denna akuta fråga: ”Kan du använda din hand för att – genom att känna längs med muren – hitta ut ur labyrinten? Om nej, är det för att din hand har någonting med labyrinten att göra?” Det banala fungerar som en avväpnande och avledande manöver inför de mer krävande frågorna om till exempel pengar och fördelning, eller sjukdomar och död.

En outtalad fråga kunde ha gällt det som aktualiserades i höstas av en influencer som sa sig hellre skulle rädda sitt eget husdjur framför någon annans barn. Hm, men den frågan kräver en följdfråga: skulle du också rädda någon annans husdjur framför ditt eget barn? För är det inte det svaret handlar om, att om du väljer djuret har du redan valt bort människan? Frågorna uppmuntrar till självrannsakan inför frågor om skam och ärlighet, lögn och värdighet. ”Vad avskyr du mest? lyder en av de knivigare frågorna. Vad sägs om att börja med influencers som värderar djurs liv högre än människors?

Den gula boken Karneval har lika många fotnoter som den röda boken har frågor. Eller? För Lindman Mata börjar räkna från 162, och han räknar baklänges. Ett av bokens mysterium … Allt ställs liksom på ända, men vi kanske ska börja med att reda ut vad karnevalen syftar på?

Under medeltiden var karnevalen en respit från det vardagliga förtrycket, då hierarkierna kastades om och bönderna tilläts agera härskare och de utsugande psykopaterna som kallade sig feodalherrar fick snällt ikläda sig rollen som de underlydande. En grej med poesi är att du behöver läsa hela boken innan du kan bilda dig en uppfattning eller ens förstå vad du läser. Först när du är klar, eller har läst om, börjar du kunna avgöra vad poeten avser att göra.

Till den här boken är dikten ställd på vänster sida. På höger sida upprepas de två sista raderna från föregående dikten. Till en början: sedan vidtar något som först liknar viskleken, där ord tappas bort eller ersätts. Sedan förvrängs budskapet alltmer, eller om de censureras. Något som kan förstås som en kommentar till medias rapportering, där budskapet också ges nya former, kanske ännu mer så i dessa tider av AI och fake news. Så kan en dikts avslutning, ”leve dessa människor / som kämpat”, förstärkas när du vänder blad: ”Leve dessa människor / som kämpat för varann.”

Lindman Mata vaggar in oss i trygghet och stör sedan, och slår denna ombonade värld i spillror. Han gör det med osviklig känsla för rytm, för pauseringar, avbrott. Ibland liknar det reguljär poesi: ”Hon älskar havet. / Solens crawl över ytan.” Men ofta får han språket att hacka, och hela tiden genskjuts poesin av samtidskommentarer. Så blir det tydligt vad Lindman Mata håller på med, och har hållit på med sedan den oförglömliga debuten Pur: han vill skärpa våra sinnen. Det gör han med en klart cerebral poesi, som samtidigt är helt känslostyrd. Det är en poesi som både tänker och gråter. Vad är skillnaden mellan Gotland och Gaza? Det går 881 bilar på 1 000 människor på Gotland, men endast 41 bilar på lika många människor i Gaza.

I Karneval fungerar det med hjälp av debila reklamtexter som visar riktningen mot nyhetsnotisernas moraliska avgrunder:

Se: karminröda tyger staplade i höga travar

runt 1 ung man. Hans händer i knät. – – Han har

precis lärt sig att eftermiddagarnas trötthet

är svagt surrande. Han har börjat

känna förakt. Man vadar ut i det grunda vattnet,

än möter man 1 människa, än möter man 1 annat djur.

(Fälgkorset, fingrarna.) Jag vill ta mig ut ur dikten, säger

han, men bara här räknas jag. I mitt vänstra lår sys

9 världar fast, i mitt högra 335 kulors banor.

/

Varför räknas jag här? I mitt vänstra lår

syr jag fast 1 värld, i mitt högra ingenting.

Som helhet bildar den gula boken en monstruös dikt, så där lagom slarvigt och metodiskt ihopsydd. Även om det ser oförenligt ut hör allt ihop, och på något sätt hör den förstås ihop också med den röda boken – ledtråden är det politiska engagemanget, eller varför inte säga som det är: den politiska förtvivlan. Med sitt skrivande håller Lindman Mata på att slå in på nya vägar, och det är lika upplyftande som det är uppfordrande att följa honom, även om destinationen är oklar.

Elskarane mine, Gunnhild Øyehaug, Kolon

  

Den här hösten är en högtidsstund för den som vill läsa den norska författaren Gunnhild Øyehaug. Samtidigt som romanen Här kommer solen utkommer på svenska – jag skrev om den för några dagar sedan – har i Norge hennes senaste novellsamling, Elskarane mine, publicerats. Medan Øyehaug är ett ganska obehandlat fenomen i Sverige är hon oerhört prisad i hemlandet – bara i höst har hon mottagit två av de största litterära priserna, Aschehougprisen och Samlagsprisen (ja, det heter så!).

Men Sverige är njuggt inställda – endast SvD (förutom bernur) verkar för tillfället ha recenserat Här kommer solen. Och vem, förutom jag, kommer att skriva om den här novellsamlingen? Men jag ska inte bli bitter, utan fokusera på den sällsamma sällhet som uppstår var gång jag läser Øyehaug, oavsett om det är på trixig nynorska eller suveränt överförd svenska (med förmedling av Marie Lundquist).

Den här färska volymen sammanställer femton noveller, varav två har publicerats tidigare. En av dem, ”Tarmsystemet”, fanns att läsa i boken Samla noveller som kom i fjol. En något äldre frånskild kvinna sörjer att hon aldrig hann uppleva analsex med sin man. Här visas hur porr blir en fix idé, och dessa fixeringar är genomgående, hur vi antas vara rationella varelser men att vi ändå styrs av instinkter och drifter som vi inte kan behärska.

En av de bästa novellerna i samlingen är ”Vi hade kuskrekk”, om två fångar som rymmer och hamnar på en bondgård, och försöker leva på bär, sniglar och insekter, men där de upptäcker att det inte är helt enkelt att mjölka kor om man är rädd för dem. Situationen kunde ha uppstått i någon av bröderna Coens tidiga filmer. En kvinna spelar in sig själv när hon onanerar framför ett träd, och hon är en av dessa besynnerliga gestalter som befolkar Øyehaugs fiktiva universum.

De filmregissörer som i ett par senare noveller omnämns är annars den polske Krzysztof Kieślowski – nu tämligen bortglömd av en cineastvärld som inte direkt vårdar sitt arv – och grekiske Yorgos Lanthimos, och i synnerhet hans problematiska Poor Things. Båda är lämpliga vapendragare för Øyehaugs excentriska prosa. Några av de författare som omnämns är Emily Dickinson, Flannery O’Connor, Thomas Bernhard, Tarjei Vesaas, James Joyce och Nikolaj Gogol (han med novellen om mannen som tappar sin näsa – en situation som kunde ha hänt i någon av Øyehaugs noveller). Högst passande ideal att luta sig mot, som när hon skriver i dialog med Dickinsons knixiga vers, och strör smulor efter sig, så som pojken gjorde i sagan om Hans och Greta och häxan som försökte äta upp dem (peak barndomstrauma).

Kort sagt är Øyehaug en författare som är full i fan; hon tillhör de vildas och de oförutsägbaras släkte. Just nu är många svenskar sysselsatta med att läsa Anne Carson, och det finns givna paralleller mellan henne och denna norska författare. Båda ägnar sig åt att levandegöra en litteraturhistoria, men framför allt att demonstrera dess praktiska aspekt – dess användbarhet. De författare och konstnärer Øyehaug nämner är inte rekvisita eller dekor, utan de ingriper i handlingen. Gränserna mellan fiktion och verklighet upphävs, som när vi i en novell kan hamna i en scen ur Sigrid Undsets roman Kristin Lavransdotter: ”Stakkars oss, vi har hamna midt inni ei av dei alller verste (men også mest filmatiske) scenene i norsk litteratur.”

Øyehaug skriver om mellanmänskliga relationer som spårar ur. I ”Siste andedrag” är det en kvinna som inbillar sig att hon äger förmågan att dra in en mördads sista andetag i sina lungor, med oförutsedda konsekvenser och oväntade försök att motverka att det skulle påverka henne i negativ riktning: ”det var altså etter at ho hade fått denne overtydinga om at det siste andedraget til ein myrda person sat fast i lungene hennar, at ho tok opp att røykinga, i eit forsøk på å materialisera de heile på eit vis, ho måtte sjå at ho pusta ut, at den myrda pusten ikkje berre vart verande inni lungene.”

Det korta formatet passar Øyehaug ypperligt. Det ger henne också tillfällen att kommentera aktuella företeelser, som den obegripliga AI-funktionen Copilot, som verkar finnas installerade i Word- och e-postprogrammen vi använder. Det här gör oss ju bara dummare, om vi inte ens kan förlita oss på vår egen förmåga att exempelvis formulera banala svar på e-posten. Påhitten och spratten kan inte heller helt dölja att vi har att göra med en författare med ett allvarligt ärende: att påpeka vad som är vrångt i världen.

Det är underbart att läsa noveller som tar en så långt in i förvirring, och som visar att surrealism kan vara ett användbart grepp för en författare som är intresserad av att diskutera den faktiska världens beskaffenhet. Det handlar om att ljuga tillräckligt trovärdigt. Gunnhild Øyehaug gör världen osäker och får oss att tvivla på dess existens och konsistens. Hon visar hur det vi tar för givet är oerhört skört: när som helst kan hela tillvaron rämna. Är det en reaktion på en allt instabilare och osäkrare omvärld, med fascismens skändliga stöveltramp i vår absoluta närhet. Det kan ge upphov till en ny slags litteratur, som indirekt kommenterar det pågående.

Liksom Birgitta Trotzig skildrar Øyehaug en närmast uråldrig förtvivlan inför detta pågående. Man kan reagera på olika sätt: ett sätt är förstås att visa hur tidlöst våldet och missgärningarna är. Ett annat är att nyttja surrealismens eller absurdismens verktyg. Jag vägrar erkänna att det absurda är synonymt med det meningslösa. Åtminstone hittar jag i de här novellerna tillräckliga argument för att det går att skriva politisk litteratur som tar avstamp i det som kan uppfattas som absurt eller löjligt och omvandla det till något fruktbart och storslaget, kanske rentav sublimt. Øyehaug gör det med det kanske finaste och värdefullaste som skönlitteraturen har att erbjuda – inlevelse.

Här kommer solen, Gunnhild Øyehaug, översättning Marie Lundquist, Nirstedt/Litteratur

”Here Comes the Sun” är titeln på kanske världens mest genialt enkla poplåt. Det märkliga är att den tillhör the Beatles, men att det inte var vare sig Paul McCartney eller John Lennon som skrev den, utan den mer anonyme George Harrison. Nina Simones version är nästan lika bra som originalet. Jag vet att man ska akta sig för att generalisera, men det är åtminstone nästan omöjligt att inte bli på glatt humör av den här låten, oavsett hur djävlig din livssituation är för tillfället.

Tänkte den norska författaren Gunnhild Øyehaug på the Beatles när hon gav sin senaste roman titeln Här kommer solen? Oklart: kanske hade hon snarare en låt av halvnorska duon the Chips i åtanke, alltså Elisabeth Andreassen och Kikki Danielssons låt ”Här kommer solen”? Eller svenska nollnolltalets bästa svenska indieband [ingenting]s låt med samma titel, ”Här kommer solen”, från deras debutalbum 2004? Vad vet man?

Det vi vet är att Gunnhild Øyehaug arbetar med ett växelbruk mellan romaner och novellsamlingar. Samtidigt som denna roman från 2024 släpps på svenska, i Marie Lundquists översättning, utkommer i Norge hennes senaste novellsamling Elskarane mine (mer om den inom kort!). Tills vidare får vi Sverige alltså hålla till godo med romanen, och det är verkligen inte det sämsta! Jag läste den förra året i sin nynorska skrud, men är förstås mycket tacksam över att den översätts, då min kunskap i det norska språket är rudimentär.

Fast, vad är då det här för roman? Återigen: något oklart. På samma sätt som filosofen Heidegger menade att vi är ut-kastade i tillvaron – utan möjlighet att välja – blir protagonisten här, Helga Mork, in-kastad i en roman. Det här är inget jag hittar på: hon nämner det själv redan på första sidan. Så är hon kanske och i och för sig inte den mest pålitliga av berättare … Och den filosof som det handlar mer om är snarare Wittgenstein. Fast, hon rör sig bort från Wittgenstein och språkets gränser och tillkortakommanden mot Kafkas absurda världssyn.

I korthet, i den mån det går att säga att en roman av Øyehaug ”handlar om” någonting alls, skildras hur Mork får en ny granne, ett författarpar. Helga är själv författare, med blygsam framgång. Hon lever på Vestlandet, förälskar sig i den manlige delen av författarparet, Even, eller om hon bara blir besatt av honom, med allt mer explicit sexuella fantasier. Hon har en väninna, Irina, men annars lever hon i det som förr kunde kallas ”splendid isolation”.

Det finns ett metafiktivt spår här, och Øyehaug har minsann minst en räv bakom örat. För enkelhetens skull kunde det här sättet att skriva kallas ”surrealistiskt”. Helga har en son med en svensk författare, och hennes förlag väntar nu på en ny roman från henne. Sonen är gift med en kvinna som delar namn med Emily Dickinsons syster, Lavinia, och som forskar om rasande kvinnor. På samma sätt som Dickinson använde det korta tankstrecket som ett slags stygn i sina dikter har Øyehaug använt ett tecken, som liknar en dimmig monolit, för att avskilja bokens olika avsnitt. Det rör sig om rektanglar som avgränsar och tar asteriskens plats, och bildar en kub av dimma. Eller varför inte: av sol?

Ända sedan jag började läsa Øyehaug – en bra bit innan översättningarna tog fart 2020 – har jag uppfattat henne som en författare intresserad av att utforska det verkliga. Hennes främsta modus operandi lyder ”tänk om …” Det är kanske den vackraste formeln för det tänkbara, alltså det som litteraturen är satt på jorden för att undersöka. Det är viktigare än att utforska ”det sanna”, vad nu det betyder. Världen främmandegörs, på samma gång som den blir hyperskarpt realistisk.

Så blir det här en existentiell och excentrisk roman om det krisartade som vi konfronteras av. Jag nämnde Dickinson, och det är en liknande erfarenhet att läsa Øyehaugs idiosynkrasier, som påminner om hur det är att läsa Dickinsons poesi, med sina tvära kast och dristiga tankesprång, där sanningen alltid ska uttalas snett. Øyehaugs prosa är vidlyftig och djärv; när den är som bäst är den lika omedelbart underbar som Clarice Lispectors prosa, alltid på gränsen till poesins allra mest mystiska vrår.

Det här är en kärleksroman av ovanligt snitt. Häromveckan frågade några av mina elever varför jag är så hatisk mot klichéer. ”Ja”, svarade jag sävligt, ”det beror väl på att den som läser mycket till slut blir trött på att genomskåda alla dessa ’han vaknade med ett ryck’ eller ”hon korsade sina ben’ eller ’tystnaden var öronbedövande’”. Lyckligtvis är Øyehaug ingen författare som söker klichéer i sitt skrivande. Hennes prosa är oförutsägbar och underbar.

För vi vadar i en skitvärld där övertydligheterna håller på att kväva oss. Tv-program som ”Gift vid första ögonkastet” kan bara förvärra vårt mående, och i mina mest optimistiska stunder – kanske har jag precis lyssnat på ”Here Comes the Sun” – tänker jag att romaner som denna av Gunnhild Øyehaug kanske är det bästa motgiftet mot allt som är sjukt och fördärvat i vårt samhälle. Det är i alla fall motsatsen till vad media matar oss med.

Nä, någon enkel lösning bidrar väl inte Øyehaug med. Hennes roman tar oss snarare djupare in i mystiken och det oförklarliga, när Helga hamnar i något som till det yttre kan likna en psykos, men som mer och mer liknar en konfrontation – eller en intervention – med verkligheten. Från sitt tillfälliga kontor ramlar hon ned i ett hål – likt Lewis Carrolls Alice – som tar henne inte till ett Underland utan snarare en verkligare Verklighet. Här finns en ljusning, en fjärde vägg som bryts.

Lazulis pärlor, Inger Edelfeldt, Kraxa

  

Fakta i målet: Inger Edelfeldt är en mångsidig författare, som för några år sedan fick Selma Lagerlöfs litteraturpris. I går blev hennes roman Skönheten högst välförtjänt nominerad till Augustpriset – senast det hände var när romanen Det hemliga namnet nominerades 1999 (hon nominerades också 1992 i Barn- och ungdomsklassen för den underbara Genom den röda dörren). Men Skönheten är inte den enda romanen Edelfeldt ger ut i år, för hon har också gett ut – Odjuret …

Skojar! Förra hösten kom hon ut med en lyckad vampyrroman, Porträtt av en hungrig flicka, och den följs upp nu med Lazulis pärlor. Som namnet hintar om finns det spår av en viss figur från Carl Jonas Love Almqvists romanvärld – dock inte vampyren Johannes från Amorina, utan – förstås! – Tintomara, den gäckande gestalten från Drottningens juvelsmycke, kanske den bästa svenska romanen som skrivits.

Här fortsätter vi följa IsaBells öde, efter att hon övergett sitt människostadium och blivit en vampyr, eller nattvarelse, och faktiskt ett slags odjur. Då träffar hon den tvåhundrafemtioåriga Lazuli Aazouras, vars egenskaper som mystisk och gåtfull figur Edelfeldt tillvaratagit. Lazuli är baserad mer på den äkta förlagan till Tintomara, då vi får veta att hens mamma på slutet av 1700-talet var skådespelerskan Giovanna Bassi.

Allt är skildrat med finess. Vampyrer övernattar förstås inte, de ”överdagar”. Edelfeldts bidrag till samtida vampyr-lore är att kors, silver och vitlök inte biter på vampyrerna, att de dör när de biter sitt offer, om de håller på för länge, och det är så smittan sprids. Det är en rimlig förklaring, för med tanke på hur frekventa och blodtörstiga vampyrer är i romaner, filmer och tv-serier skulle mänskligheten ha varit utdöd för länge sedan. Hos Edelfeldt blir det en slags stafett, där offret tar över förbannelsen att ständigt tillhöra de odöda.

Till de praktiska problemen hör hungern, som manifesteras i liknelser av en orm som huserar i IsaBells inre. Det är mycket passande, eftersom den ursprungliga vampyren, från grekisk mytologi, var den ormliknande figuren lamian (känd från John Keats dikt med samma namn). Vampyren ersätter kärleken med ”nattens lekar”. Tänk vampyren Draculas ord i Bram Stokers roman: ”The children of the night … what music they make!”

Klart att vi på ett rationellt plan förstår att vampyrer inte finns, men att de ändå kan vara lockande för tanken, eller om det är känslan som kittlas? Hungern får stillas medelst skator och kaniner mest, och i värsta fall råttor. Edelfeldt har nära till en viss sardonisk humor, när IsaBell konstaterar: ”Stockholm är lika fullt av råttor som ärtsoppa är fullt av ärtor. […] Kanske borde hon helt enkelt ta jobb på Anticimex.”

Edelfeldt har en imponerande bredd som författare, och när hon tar sig an vampyrgenren sker det med ett anslag som är lika lekfullt som det är gravallvarligt. Resultatet är begåvat och lyckat, och faktiskt oftast väldigt roligt. Men ska vampyrromaner verkligen vara roliga – ska de inte vara skrämmande? Förlåt, men jag blir inte rädd av vampyrer. Kanske har jag för lätt för att identifiera mig med deras öde att vara utanför, avskydda och ensamma? Som också blir romanens melankoliska konklusion: ”Vad vi längtar efter? Blod, bra platser där vi kan överdaga, våra förlorade spegelbilder. Och enstaka diskreta människor som vi kan lita på.”

Vänskaper blir förstås sköra under sådana villkor, när IsaBell försiktigt närmar sig människor för att knyta an, och det går förstås under korta perioder. Musiksättningen är eklektisk, med inslag av Marc Almonds bortglömda pärla ”Ruby Red” och det nederländska bandet Rectal Smegma, vars bidrag till musikhistorien är låtar som ”Cocaine and Abel”, ”Dildo Lobotomy” och ”Chocolate Milfshake”.

Det här är en storartad roman. Man kan se vampyren som en metafor, det gjorde även Bram Stoker när han skrev Dracula. Märkligt nog publicerades samma år – 1897 – Florence Marryats Blood of the Vampire, som i höst påpassligt nog ges ut i den utsökta Penguin Classics. Marryat gav ut 69 romaner under en period av lite drygt 30 år. Det är strax Halloween, och jag vet inte vad du planerar att läsa då – låt det gärna bli Edelfeldts och Marryats vampyrromaner.

Fyra, Diana Despotovski, Nirstedt/Litteratur

  

Bokstäverna glider in i varandra där de står på omslaget till Diana Despotovskis debut. Versalt skrivna i diskret hudfärg framför ett böljande fält av något mörkare hudfärg och vattenblått. FYRA. Så heter den.

Dikterna är oftast uppställda som quatrainer (fyrradiga strofer), och det hudfärgade speglas i dikternas uppehållande vid det kroppsliga. Det är till det yttre påseendet en ganska typisk dikt, som svenska poeter har begagnat sedan åtminstone tidigt 90-tal. Då hette poeterna Eva Ribich, Åsa Maria Kraft och Eva Kristina Olsson. Det går att hitta spår av den tidiga Ann Jäderlund i den här poetiken: ordknapp, fragmentarisk, spatiöst utlagd på boksidan, och med upprepningen som högsta prio. Som läsare får jag ibland impulsen att citera Hamlets ord på frågan vad han för stunden läser: ”Ord, ord, ord”.

Då kan det hos Desotovski se ut så här, en ganska typisk fyrrading:

innan lår sedan glaset, rullande

grågröna marker mjuka, fånga

prisma

dröjande vatten stilla,        rörande

Fast hon låter fragmentet samverka med det berättande. När hon skriver ”en kropp kan vikas fyra gånger” känns det som att det är Hannibal Lecter som har skrivit den här boken. Med andra ord: här finns utöver en viss känsla för det makabra en stor omsorg om de små men avgörande detaljerna. I en dikt nämns rorschach, och det är kanske en kliché, men nog kan en viss typ av poesi uppfattas som ett rorschachtest, alltså bläckplumpar som det går att läsa in lite vad som helst i. Då kan tolkningarna spreta.

Problemet med den typen av poesi är att den kan uppfattas som vag, garderad, osäker. Det är inte alltid jag blir helt övertygad av vad Despotovski håller på med, när hon låter ord glida omärkbart eller ibland övertydligt in i likhet, eller kanske lik-het. Jag är inte helt enig med Lejla Catos läsning av Fyra, när hon i Expressen menar att den skildrar självskada. Hennes rorscach-läsning är annorlunda än min.

Med stilfulla allitterationer tar oss Despotovski alldeles oavsett nära något som pågår i detta nu, något som sker mot någons kropp: ”hjärtats hölje, händelse: minimering / i millimeter eftergivlig”. Så skriver hon i den kanske mest oroväckande delen, som går under rubriken ”Händelse”, parerad i fyra avsnitt. Så skriver hon också: ”texten är kroppen”, och det blir en nästan för övertydlig läsanvisning: boken vi läser är kroppen, och vice versa. Det hudfärgade omslaget styrker denna tolkning.

Det stilfulla fortsätter i ett experimenterande med formen, oftast inom ramen för fyrtalet, i något som både påminner om manisk OCD och frigörelse, med spärrningar, kursiveringar, versaler, förminskat typsnitt och frikostigare användning av skiljetecken, som ett tankstreck som mer liknar bindestrecket. I några av dikterna finns ekon av något sällsamt lyckligt: ”kysslyckan smakar sött, rymmer inte kittlande insekter utan huvudsak.” De många referenserna till vatten, den röda färgen och mjukheten ger dikterna en stabil ryggrad, för att behålla kroppsligheten.

Att något har gått förlorat går att ana i några av ordsammanställningarna, som ibland pekar ut det som enligt Proust alltid var förlorat – alltså, Paradisen. Jag kan uppskatta hur Despotovski vägrar gå läsaren till mötes – jag har bråkat med den här boken, varit oense med somt och funnit somt underbart, kanske just för att det är en poesi som inte stryker medhårs och i stället vägrar inordna sig i någon bekant diskurs. Att skriva så här är ett vågspel. Ibland kan jag höra mitt egna pärlande skratt, och ibland mina besvikna suckar.

Autor chap IV, Paula Gaard, Harald Gaski, Mikaela Blomqvist, Elliot Lundegård, Lars Bukdahl, Autor

  

Hur ser tillståndet ut och villkoren för litteraturkritik i våra nordiska grannländer? Det undersöks i den senaste av förlaget Autors serie med chapböcker, alltså små häften, levererade i en liten ask. De tidigare boxarna har handlat om poetik, översättning och förläggarverksamhet. I den här fjärde delen representeras kritikskrået av fem kritiker: två svenskar, en färöisk, en dansk och en norsk.

Från färöiskt håll skriver Paula Gaard, en essä som finns på originalspråk och översatt till danska: ”At sige for første gang det, som allerede er sagt”. Hon inleder med ett citat av poeten Lív Maria Róadóttir Jæger: ”hvordan kunne ord / tages bogstaveligt / i en verden der ikke lod sig beskrive?” Det låter som en rimlig fråga, även om det inte är helt lätt att skönja ett svar. Gaard använder den svenska kritikern Anna Fohlin Mattsson som exempel, när hon gör en inkännande läsning av den färöiska poeten Róadóttir Jæger.

Gaard anropar Northrop Frye och Michel Foucault – lätt hänt! – och önskar att det mänskliga får ta mer plats i litteraturanmälningarna. Villkoren för skönlitteratur på Färöarna är förstås inte gynnsamma, påminner Gaard oss om, och om vi i Sverige stundtals klagar på en för liten litteraturscen där alla känner alla och man recenserar varandras böcker blir det förstås ännu mer så i ett land med endast lite drygt 50 000 invånare, och där endast ett hundratal böcker på det egna språket ges ut varje år.

Harald Gaskis essä ”Den indirekte kritikkens subtilitet” har översatts till nordsamiska av Britt Rajala (jag läste den på norska). Han påminner om hur ung den samiska litteraturen är, att det var först på 1970-talet som utgivningen tog fart. Länge var den en muntlig kultur, något som förstås måste beaktas när den ska läsas och bedömas. Värderingen av skriftkultur är som bekant högre än den muntliga kulturen, och det kanske inte går att göra något åt det? Däremot är det viktigt att upprätthålla den kritiska diskussionen, i vilken form den än tar, och den traditionella recensionen utmanas av exempelvis bokcirklarna, vars betydelse för att de kritiska samtalen hålls kvar nog inte kan överskattas.

Från svenskt håll kommer två essäer. Mikaela Blomqvist – som hunnit byta efternamn till Pejkovic sedan häftet trycktes – skriver i essän ”Kritikern som drömmare” om kritikern som gör skada, det vill säga sårar författaren med sin kritik. Men hur skört får en författares ego vara? Hon hämtar idéer från Oscar Wildes berömda essä om kritikern som konstnär, och i sin referenstäta men korta essä hinner hon också anropa Borges, T.S. Eliot, W.H. Auden, Molière, Roland Barthes och kanske någon till som jag har glömt. Synen på kritiken som en högre konstform skriver jag gärna under på, även om jag är jävig.

Och Elliot Lundegård utför i sin längre essä ”När tiden går i uppfyllelse” en fotnotens praktik, där hen låter fotnoten ta plats och skapa en medveten knagglig läsväg. Hen citerar den briljanta finlandssvenska kritikern Tatjana Brandt, och jag önskar att jag kunde ge henne större utrymme (kanske i en fotnot?). Hon menar att en kritiker måste ställa sig frågan om det lästa har gjort att hon har vuxit intellektuellt och känslomässigt, och ställer man sig frågan vet man nästan alltid svaret.

Dagskritiken, som Lundegård kritiserar, måste upprätta utrymme åt den typen av texter, där kritikern tillåts ställa sig själv frågor som dessa. Hen diskuterar också den gamla fördomen att den som misslyckas med att bli författare blir kritiker, men mer intressant är resonemanget om konsten som en motståndshandling mot konsumtionen och kapitalismen. Visst, böcker är också varor på en marknad, men först om vi tillskriver dem det värdet upphör de att vara värdefulla: ”nedprioriterandet av konst och kritik […] tycks bygga på ett förakt för människor och deras förmåga att ha transcendenta konstupplevelser.”

Den danska kritikernestorn Lars Bukdahls essä ”Kritik er en føljeton” går vilt fram, och hinner med ett par rantar och ett manifest. Han inleder: ”Jeg respekterer ikke en kritiker, der ikke dør med støvlerne, de blækinsmurte, ninjasporepåskruede sherifstøvler, på, eller skriver, som om hun eller hen planlægger at gøre det.” Kort sagt ska en kritiker skriva till ”det obittra slutet” (det bästa beröm jag har fått fick jag an en kritikerkollega som sa att jag inte har blivit bitter av mitt skrivande på bernur).

Bukdahl svingar vilt, och träffar rätt säkert i sina iakttagelser om danska följetonger. Han jämför Charles Dickens publiceringssituation med Twin Peaks, och varför inte? Framför allt gestaltar han det lustfyllda i att skriva litteraturkritik, och det är väl en diskussion jag kan sakna i de många svenska debatterna om kritikens kriser och dess framtida öde. Han betonar det gränsöverskridande som sker i mötet med konst, oavsett när det händer.

Vad är litteraturkritikens uppgift? Förr handlade det till stor del om att vara smakdomare. Nu verkar kultursidorna åtminstone i Sverige ha reducerats till interna diskussioner med och om de få utvalda, som har en byline i någon annan tidning. Bevismaterial: bokmässans offentliga dagböcker, där först en handfull poeter och kritiker skrev om sina bekanta, följt av en evighetslång debatt där somliga pekade på att det var fel och somliga pekade på att det var rätt. (Sanningen: någonstans mittemellan!)

Är det rimligt att önska att nivån höjdes ett litet snäpp? Turligt nog finns då insatser som den här lådan med chapböcker, som tillåter en att tänka andra tankar. Risken med en konsensus – att alla hyllar en Nobelpristagare eller en Augustprisvinnare – är förstås att kulturen stagnerar. En kritiker kan också vara den som påpekar att somliga kejsare och kejsarinnor är nakna …

Orden som ekar genom livet. Texter ur ett författarskap, Jamaica Kincaid, översättning Niclas Nilsson, Gun-Britt Sundström, Andreas Vesterlund, Birgitta Wallin, Tranan

  

Nä, inte heller i år gick Nobelpriset i litteratur till Jamaica Kincaid, en av bettingbolagens favoriter. Å andra sidan är det ett författarskap som inte är i skriande behov av priser för att läsare ska hitta fram till böckerna. Min gissning är att åtskilliga av de drygt hundra tusen besökarna på årets bokmässa tog med sig den bok av henne som i dag har recensionsdatum, artikelsamlingen Orden som ekar genom livet.

Lejonparten av novellerna, krönikorna och essäerna har hämtats från samlingen Putting Myself Together, som kom på engelska i fjol, och den äldsta texten är från 1978, och de nyaste från 2020. Då blir det här den elfte boken av Kincaid på svenska, och inte mindre än fyra olika översättare har anlitats, något som ibland får stilnivån att skilja sig mellan de olika texterna. Ändå är jag evigt tacksam över översättargärningarna, även om jag har svårt att förstå varför inte böckerna om Nancy Drew kallas Kitty-böckerna, för inte ens jag – som förbjöds läsa böcker med röd rygg som barn – missade hur de lanserades i Sverige.

Det är något hos vissa författare som slår an något i mig när jag läser. Jamaica Kincaid är en sådan, och den som inte har upptäckt detta kan förstås inleda sin bekantskap med den här urvalsvolymen. Men jag skulle också rekommendera den korta essän En liten plats, som på ett föredömligt sätt visar varför romanerna måste skrivas med sådan utsökt balans mellan vrede och återhållsamhet; hon har en välfungerande etisk och estetisk kompass när hon skriver fram sitt rasande temperament.

Här finns ett förhållande till England och det engelska som pendlar mellan det såriga och det hatiska. I ”Om att se England för första gången” ger hon prov på den absurda situationen i att som skolelev undervisas om saker hon inte kan relatera till: ”Att föreställningen om något och dess verklighet ofta är två fundamentalt olika saker är något som ingen någonsin kommer ihåg; så när de möts och upptäcker att de inte är kompatibla, då dör den svagare av de två, föreställningen eller verkligheten.”

I den eponyma romanen Lucy, ett av hennes mästerverk, var protagonisten ursinnig över att lära sig en dikt om påskliljor utantill (ja, den av Wordsworth), utan att någonsin ha sett en påsklilja. Nu odlar hon tusentals påskliljor, i hopp att äntligen förstå Wordsworths rader: ”Minst tio tusen bars i trans / av vinden kring i yster dans”. Hon skildrar den postkoloniala erfarenheten utan pardon. I ”En gång öbo, nu upptäcktsresande” skriver hon: ”Brittiska imperiet hade nått sitt välförtjänta slut i slutet av 40-talet men det hade ingen brytt sig om att berätta för oss.”

Också till föräldrarna är relationen problematisk. Som tonåring sticker hon till New York för att slå sig fram som student, fotograf, men snart också som skribent. Men det är inte USA hon reser till, utan det mytiska ”Amerika”. Det blir ett skrivande som innebär ständiga försök att leva med och förhandla med sin vrede som konstnärlig drivkraft. Och just drivkraften kan fungera inspirerande: så här kan man också leva, engagerat och med en vilja till och tro på att det går att förändra sina omständigheter och sina villkor. Så har hon förblivit en piggt engagerad student.

Det blir en brokig samling texter, som inrymmer många olika skikt av författaren Kincaid, men där kanske inte allt är lika spännande att upptäcka. Här finns ändå en absurt rolig biografi över en klänning (som någon kan känna igen från Novellix), likväl som ett förord till Defoes roman Robinson Crusoe, som består av ett brev till protagonisten: ”Käre Mr Crusoe, / Stanna hemma är ni snäll. […] Stanna hemma och ordna upp saker och ting; er själ, en egendom ni sätter stort värde på, kommer att må bra av det.” Och av de amerikanska presidenterna finner hon endast två som inte varit rasister: den andre, John Adams, samt Barack Hussein Obamna.

När hon säger att böckerna har räddat livet på henne förstår jag precis vad hon menar. Jag läser hennes bok i Värnamo där jag gjorde ett kort besök på biblioteket och blev överväldigad över bokbeståndet och fann mig själv säga till mitt sällskap att det var tack vare bibliotek som detta som jag överlevde min ungdom. Det var där jag upptäckte att jag inte var ensam och att det inte var något konstigt med att känna sig konstig, vad man än lägger in i det ordet.

Att skriva kan också fungera så här: att avreagera sig. Det hon är mest rädd för är också att hon ska upphöra att vara arg. Någon sådan risk föreligger inte vad jag kan bedöma av den här boken – lyckligtvis. Hon skriver bitskt och roligt, och då kan jag för all del fördra att det blir brokigt med blandningen mellan skönlitterära texter som samsas med essäerna.

Yellow, Aris Fioretos, Norstedts

  

Den mångförslagne Aris Fioretos nya eponyma roman Yellow handlar om en ung tjej, döpt efter de tre gula revärerna på sin träningsoverall. Hon är afghansk flykting, kan se in i framtiden, och tillbringar en sommar i Berlin i pandemins slutfas. Kampen handlar om att rädda livhanken. Hennes kumpaner Aref och Firooz är inte längre till någon hjälp, skingrade för vinden som de blivit. Yellow är ensam – och tvingas lita på sina egna resurser.

I korta kapitel, med rubriker som är lika hjälpsamma som vilseledande, följer vi Yellows febrigt nerviga överlevnadsstrategier. Den som är på flykt kanske måste vara rustad med ett övernaturligt sinne för att överleva, eller som det konstateras att hon ”lärt sig den hårda vägen att avsked var en färskvara.” Villospår och ledtrådar blandas när vi ges tillträde till hennes desperata försök att undkomma upptäckt. Fioretos skriver med sedvanlig känsla för detaljernas värde.

Det är både stramt intellektuellt och febrigt känsligt. Kanske det är så här kaotiskt en flyktings levnadsöde måste skildras. Metaforerna hopas, och en läsare behöver uppfinna en ny slags läsart. Det är garanterat den mest intensiva svenska prosa du kan läsa i år, och det är sannerligen spretigt med alla metafiktiva drag, likväl som filosofiska utläggningar och en politik vars hjärta har brustit och gått bort sig. Fioretos har andra stilideal än den gängse svenska författaren – ideal som vi för enkelhetens skull kan kalla ”mindre provinsiella”. (Hade jag varit Flaubert hade jag kursiverat mindre provinsiella, men som Hjalmar Söderberg skulle ha sagt – jag är nu ingen Flaubert ...)

Jag är verkligen ledsen om jag inte kan göra den här boken rättvisa. Yellow kutar på tillvarons ytspänning som skräddaren på insjöns vatten. Och hur ska initialerna A och F förstås om inte speglingar av författaren: Aref/Aris och Firooz/Fioretos? Hos den här författaren är tillfälligheter sällan slumpartade eller godtyckliga. I sin bästa roman – Mary – skrev han helt sonika in sig själv på en gravsten på den ö där den stackars Mary tillfångatogs. Och nog är Yellow en slags syster till Mary, och ett lika starkt kvinnoporträtt.

Begreppet denaturering har stor betydelse för romanen. Det betyder väl i korthet att ett ämne fördärvas och blir otjänligt; hos proteiner och DNA kan det ske en sådan förvanskning. Hos Ekelöf blev ”denaturerad prosa” hans bild för ambitionen att ”krossa bokstävlarna”, det vill säga en sammankoppling av bokstäver och djävlar. Det är en lämplig beskrivning av en roman som hela tiden ändrar skepnad, lite som det snillrika omslaget illustrerar med ett fotografi av motorolja upplöst i vatten. Fioretos är kort sagt skickligt på att koppla samman företeelser och hitta oanade samband mellan dem, när han tar oss till naturvetenskapens dunklaste vrår med hjälp av alfahelix, betaflak och mitokondrier.

Fioretos tar också ansvar för sin berättelse. Ja, den är mörk, men ljus saknas inte, eller med Emilia Fogelklous vackra formel: ”Ljus finns ändå”. Fioretos tar oss igenom det mörka i vår samtid. Yellows stress sätter sig i texten, får den att bli rastlös, orolig, jäktad. Och där saknas inte samhällskritik, i några reflektioner över vad en flykting tillåts uttrycka, där toleransen är villkorad: ”Folk var beredda att hjälpa, men endast om nykomna lät bli att ställa krav. De ville ha gott samvete och ändå slippa förändring.”

På ett yttre plan liknar premissen Zara Uzun Kjellners förra roman, Radio Yerevan, som också den hade Berlin som spelplats och skildrade försvunna – uppslukade – människor. Den var också smått kaotisk, och kanske det är så enkelt att dessa böcker är nödd och tvungna att vara det. Yellow blir ”Kaosflickan”, hon som likt Hamlet tvingas utstå ”the slings and arrows of outrageous fortune”. Strävan mot förbättrade livsvillkor är inte svår att förlika sig med, men Fioretos visar hur beroende ens framgång är av den egna insatsen, och det finns möjligen ett stillsamt budskap här som befinner sig på tvärs mot tidsandan. För får vi inte lära oss att om vi stöter problem är det omvärlden som ska anpassa sig efter våra behov och krav? Så kombinerar Fioretos disciplinerna som alltför många vill hålla som motsatser, alltså skönlitteratur som antingen gestaltar samhällsfrågor eller som är språkinriktade. Här får du båda kakbitarna.

Jag ska inte heller säga att allt är omedelbart begripligt i denna ambitiösa roman, bara att jag faller pladask för den, efter att ha utsatts för dess dragningskraft. Det är ett starkt porträtt av Yellow, av hur minnena sköljer över henne. För den jagade ges ingen respit, ingen vila. Vän och fiende byter gärna plats med varandra. Det är fascinerande att följa hur Fioretos tänjer på romanens förutsättningar, och jag ska inte förneka att det stundtals är en utmaning att läsa den här romanen.

Å andra sidan finns det gott om romaner med lägre ställda krav på en läsare, romaner som har lärt sig vilka hundvisslingar en lagom kräsen läsekrets åstundar (ledtråd: de som vill ha en”snackis”). Det är inget dåligt tecken för svensk samtidslitteratur att vi denna höst kunnat läsa romaner som denna eller Maxim Grigorievs Adrian, för att ta två exempel på romaner som utmanar. Som Fioretos själv påpekade i sin bok om Vladimir Nabokov från häromåret, benämnde exilryssen tre krav på en god författare: förmågan att berätta en historia, förmågan att lära ut något, samt förmågan att förtrolla. Fioretos lever minsann upp till dessa tre krav.