Modern mytologi, Johannes Heldén, Bonniers

  

Den svenska litteraturhistoriens bästa boktitel kan mycket väl tillhöra Ragnar Strömberg. En av göteborgspoetens 90-talsböcker hette Jag kommer från framtiden med döden i hälarna. En poet som i några av sina tidigare böcker påstått sig skriva från en position i framtiden är Johannes Heldén. Det har resulterat i ganska skruvade sf-dikter som jag förgäves letat efter på boklådor som ingår i den kedja som går under namnet ”Science Fiction Bokhandeln”.

För lite drygt tio år sedan såg jag en separatutställning med Heldéns konst på Länsmuseet i Jönköping. Även om jag läst hans poesi sedan debuten för drygt tjugo år sedan tror jag inget av det jag har läst av honom har gjort lika starkt intryck som konsten. Fast konsten samverkar med poesin, så även i den nya boken som nu utkommer, Modern mytologi, där delar av innehållet ingått i tidigare konstinstallationer.

Nu verkar Heldéns framtid ha hunnit ikapp honom. Tiden är ett framträdande tema genom den nya samlingens sju avsnitt. Men poesin klarar sig som bekant dåligt i uppmärksamhetsekonomin, och det är inte bara Science Fiction Bokhandel som varit dåliga på att exponera böcker som denna. Heldén hör sedan länge till de mer säregna poeterna, som med osviklig konsekvens skriver en dikt som går på tvären med tidsandan, men ändå – genom en ny slags poetisk licens – lierar sig med den.

Som mottot från den allt mer aktuella tänkaren Simone Weil: ”Man måste ta i beräkning att allt sker i enlighet med tyngdlagen, utom när det övernaturliga griper in.” I en ”mytologisk ordlista” som hör till bokens index förklarar Heldén uppslagsordet ”spöke, teoretiserad manifestation existerande utanför det konventionella medvetandet.” Glasklart ändå! Ordlistan kan förstås bara läsas med framtidens blick; vi står vid ännu en tipping point. Naturen och teknologin samspelar i dikterna.

Men det är inte alltid lika glasklart hur de här dikterna ska läsas. Så här kan det se ut:

Utöver de berömda Lichtenbergutslagen förekommer påverkan

på inre organ, metallisk smak i munnen (kronisk), färgskiftningar

i hornhinnan, hudcancer, hallucinatoriska bilder på insidan

av ögonlocken (fraktal- fallos- eller trädformade, ständigt

förgrenande i grönska, algoritmer). De säger att tiden stannar

upp, att ett skarpt ljus fyller världen.

Dikterna rumsterar om i språket. Det är dikt som brus, dikt där skogen brinner, dikt där det finns spår av civilisationens sista suckar, ungefär som en tidskapsel. Tänk om någon random poesi-intresserad person från 1700-talet – vi kan kalla honom Johan Henrik Kellgren, eftersom han heter så – skulle färdas i tiden till vår tid. En del av vår samtida poesi skulle vara någorlunda bekant, som Malte Perssons eller Bruno K. Öijers, kanske, medan en bok som denna av Heldén skulle väcka bryderier. Men skulle han avfärda det?

Ibland sviktar min koncentration när jag läser Heldén, även om han kan beakta bekanta saker som poesins emblematiska näktergal, med visst inflytande från John Keats: ”Näktergalen glömmer sin sång, sedan sig själv (eller var det tvärtom).” Med Keats ord: ”Var det en syn, var det en vaken dröm? / Musiken tystnat:– Är min dröm förbi” (översättning Gunnar Harding). Och nog är Heldén en romantisk poet, där minnet – som Horace Engdahl påpekat – är diktens modus, och som vältrar sig i det förflutna. Som Lord Byron svarade när han fick frågan om han för tillfället var förälskad: ”Jag har varit förälskad.”

Heldéns trick att skriva från framtiden är på ett sätt lika fyndigt som Lars Jakobsons trick att dödförklara sig själv, och att alla hans böcker från 2010 och framåt ska betraktas som postuma. Även om det är galenskap finns det logik i det. Heldéns dikt kan te sig repulsiv och ogästvänlig – men samtidigt också högst inbjudande och lockande. Det är kanske poesins bästa signum, så som den formulerades med Pia Tafdrups begrepp ”territorialsång” från ornitologins värld, med en dikt som både lockar och skrämmer de med öra att uppfatta sången.

Och nog är det också naturen som får sista ordet. Åtminstone uppfattar jag somliga av dikterna så, att det inte spelar någon roll vad vi gör längre: ”fortfarande långt kvar tills vi kan leva för alltid”. Dikterna liknar brottstycken, men slutsatserna förblir stränga. Filtrerade genom ett disigt regn skildrar Heldén det akuta läge vår värld befinner sig i: ”om solens nedgång signalerar att vi inte överlever natten, / så innebär gryningens ljus att vi klarade oss, den här gången?”

Hilja går, Lida Starodubtseva, Nirstedt/Litteratur

  

I sina bästa stunder förmår litteraturen väcka förundran och häpnad; den kan vidga vår blick på världen och överraska oss med insikter som befinner sig bortom all strategi utan bara upplevs som spontana uttryck. En sådan bok var Lida Starodubtsevas novellsamling En oändligt lång vår från 2023. Nu återkommer hon med sin första roman, och även om jag ogärna använder klichéer måste jag nu tillstå att hon redan är en fullfjädrad författare.

De nio novellerna i debuten var verkligen underliga, och det här är inte heller en konventionellt skriven roman. I korthet handlar det om ett berättarjag som är översättare, som i Sankt Petersburg träffar Anna och övernattar i hennes illa medfarna lägenhet. Anna har i två bloggar – ”anna_of_omsk” och ”why_hilja” – berättat om sin mormor Hilja. Lejonparten av romanen består av Annas blogginlägg från 2005-2007, som berättaren läser på ett internetcafé medan hon väntar på bussen som ska ta henne till Finland där ett samtal med en namnkunnig litteraturkritiker väntar.

Greppet att låta Annas texter ta så stort utrymme ger romanen en slagsida åt det polyfona. Här finns också en underförstådd koppling till Dostojevskijs skrivande. Men mer än något annat handlar det om hur ett minne ska förvaltas, och vem som äger rätten till någon annans erfarenheter. Anna är uppenbart besatt av sin mormors Hiljas historia, och i förlängningen spiller det över på berättaren – och slutligen också på oss som läser, som görs delaktiga i Hiljas liv.

De sår som Anna har tillskansats blir en drivkraft för Starodubtsevas skrivande. Det blir också en historik över Ingermanland, platsen dit Ryssland flyttat ut ursprungsinvånarna ingrer och voter för att flytta dit ryssar. Det Anna skriver handlar om historien från ryska revolutionen fram till efter andra världskriget, och mormor Hiljas strapatsfyllda flykt. Den ryska historien är ju smockfull av förbrytelser och övertramp, evakueringar och deportationer. Och varför skriver då Anna? Kanske av den här anledningen: ”Jag antecknar inte för att bättre komma ihåg. Jag antecknar för att tillåta mig själv att glömma.” Hennes rotlöshet delas av många, och besattheten blir en bild för hur svårt det är att släppa taget om något när man väl fäst sig vid det.

Så berättas här om ett människoöde bortom kalkylerna och statistiken. Anna illustrerar också alla läsares dilemma: är det vi gör när vi läser verkligen nödvändigt? Finns det inte bättre saker vi kan göra av våra liv än att rota i någon annans förflutna? Det finns ju en marknad för alla dem som vittjar släkten på mustiga anekdoter. Och var finns då sanningen i allt vi skriver? Vid ett tillfälle säger Anna att hon inte vet vad ”hitta på” betyder – men så säger väl bara en författare.

Det finns mycket jag gillar i den här okonventionellt berättade men på många plan storartade romanen. Här finns bitsk humor, som en påminnelse att lyckad humor ofta är kvick och elak, i en skildring av några mindre nogräknade böcker: ”Den typ av böcker som genast väckte en känsla av att man låg steget efter som kulturkonsument, eller snarare sprang helt utanför löpbanan.”

Starodubtseva har också en bra blick på platsen och en förmåga att ge städer konnotationer till levande organismer: ”I varje klassiskt planerad stad, en som har anlagts i stället för att växa fram, finns en gata som jämförs än med en artär, än med ett ordensband men som i själva verket är ett vackert och rakt ärr i landskapet. Vi trampade ärrets skrovliga yta, rörde oss mot snittets startpunkt.” Även tunnelbanorna under stadskärnan liknas vid matsmältningen i en bortom-mänsklig varelse.

Det finns romaner som tar allt syre i den samtida litterära offentligheten, romaner som är mer konventionellt skrivna. De kan heta Judas, Ultravåld eller Eurogirls, och saknar väl egentligen inte underhållningsvärde. Men tomma tunnor skramlar som bekant högst – jag befarar att Starodubtsevas strävt och stramt berättade roman inte får tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet som trion Romare, Schunnesson och Rönnow Pessah får. Men jag önskar att den fick läsare, denna mörkt skimrande och svårfångade roman, som inte låter sig fångas i hisspitchens intetsägande formuleringar.

Min gissning är att kritiker har svårt att tillräckligt uppskatta romaner som inte beter sig så som man förväntar sig att en roman ska bete sig. När vi läser lyrik är det annorlunda: där är variationen en grundförutsättningen, och ingen lyrikkritiker tycker det är något konstigt om en diktsamling beter sig utanför normen. Men vi skulle få ett bättre litteraturklimat om fler svenska samtidsförfattare vågade utmana våra förväntningar och ta risken att vara lika ambitiösa som Lida Starodubtseva.

Liberal Debatt 2 2026; L’amour–La mort #21

  

Lite otippat har jag sedan något år blivit läsare av tidskriften Liberal Debatt. Otippat, eftersom jag åtminstone tror att jag politiskt inväntar ett parti som ska vara tillräckligt rött för att passa mina ideal (tips till S och V: ansträng er mer!). Men i brist på annat håller jag gärna till godo med en tidskrift som fokuserar så hårt på kulturen.

Sommarnumret som nyligen anlänt har temat ”Brott och straff” och utgår från både historiska rättsfall som den famösa Jack the Ripper, men också en syn på dagens kriminalpolitik. Är det verkligen skillnad på att låsa in trettonåringar i fängelse eller på Sis-hem? Eh, ja? Tommy Möller skriver en essä om fiktiva barn som varit onda, och kunde eventuellt ha utökat listan med några av de onda barnen i Ray Bradburys noveller. Personliga favoriter: spädbarnet i ”Den lille lönnmördaren” som tar kål på sina föräldrar och syskonen som i ”Savannen” skickar sina föräldrar för att bli uppätna av lejonen på den virtuella världen som föräldrarna skapat åt dem.

Amanda Göthberg fangirlar om Therese Bohman, som verkar vara alla högerkvinnors (och kanske ännu fler högermäns) favoritförfattare för stunden. Och Greta Schüldt har läst Karl Ove Knausgårds beryktade artikel ”Cyklopernas land” från DN 2015. Liberal Debatt håller på att skapa en ”liberal kanon”, och där ingår Knausgårds text, som nu med facit i hand både ter sig knasigare än någonsin och samtidigt – som också Schüldt påpekar – blir en inte helt osann skildring av det svenska kynnet som ängsligt och tystlåtet i sitt sökande efter konsensus.

Om en motsats till Liberal Debatt ska utses kanske L’amour–La mort ligger bra till. Den är som ett OEI för småglin, och senaste numret, det tjugoförsta, har ”Can’t help myself” som tema. Rubrikerna är skrivna i slarvig handstil, och på omslaget hittar vi 34 barnsligt tecknade glada ansikten (läsare? Skribenter?) – och varför inte.

Den som tycker att det var onödigt länge sedan Elis Monteverde Burrau gav ut en bok – alla vettiga människor, med andra ord – kan med fördel genast ta ett glädjeskutt till sidan 86, där han skriver en prosatext om – you guessed it – barncancer, Clownen Jac och Tao Lin, med ett utdrag ur monologen ”Svensk humor”, som nyligen spelats på teatern (väl?). Avslutningen är vacker: ”Till lunch blir det broccoli. Imorgon? Arkivet. Där finns ingen toalett, inga fönster, men mitt hjärta är alltid öppet.”

Och Gabriel Itkes-Sznap bidrar med en dikt som är lika lång som en diktsamling brukade vara förr i tiden, en monolog om en pappa vars son och pappa begått självmord. Det är också en dikt om judendom, där pappan beskrivs så här: ”Han var jude och allergiker / Han var allergisk mot allt möjligt / Jag begrep mig inte på honom / Själv tål jag allt”. Devisen för numret som helhet verkar ha varit att skriva och skriva utan syfte eller kontroll. Essäer och dikter samsas, och det är ofokuserat och stundtals helt underbart, men ganska ofta känner jag mig lite som Fröding gjorde när han var deprimerad och en vän tog med honom på en tur för att titta på naturen och frågade om det vackra inte kunde göra honom upprymd? Frödings svar: ”Jag minns att jag har tyckt att det varit vackert.”

Nå, jag är ingen Fröding. Visst gläds jag åt att läsa nya texter av Ali Alonzo, Viktor Johansson och Johannes Heldén, och Polly Aaro Thörnebys dikter gör mig hoppfull inför vad som kunde bli bra dikt, bara det gavs en mer stringent inramning. Men det kommer tids nog – tills dess kan vi läsa självlysande rader som denna: ”Hon kom aldrig, för hon fanns inte.”

Berget till dalen, floden till havet, BAM, Ellerströms

  

Jag tror det var Kristofer Andersson som en gång sa att alla bra svenska band bär förkortningar: ABBA [Anni-Frid, Björn, Benny, Agnetha], BD [Broder Daniel], samt TTA [the Tough Alliance]. Litteraturens soloartister är svårare att sammanfatta, även om Elis Monteverde Burrau möjligen kan låta som ett pojkband (EMB), men det finns en ny akronym som skriver politisk poesi: BAM. Under detta namn finns Burcu (Sahin), Athena (Farrokhzad), samt Merima (Dizdarevic). De har tidigare publicerat sig i tidskrifter och antologier, men debuterar nu med boken Berget till dalen, floden till havet.

Athena Farrokhzad är den mest etablerade poeten av de tre, och hon gav tidigt i sin författargärning ut böcker i kollektiv form, bland annat med Tove Gerge och G=T=B=R=G. Burcu Sahin och Merina Dizdarevic hör till de mer spännande av poesidebutanterna från de senaste tio åren. Att skriva kollektivt borde vara framtidens melodi. I den politiska debatten har jag efterlyst ett ord från 1900-talet: ordet ”solidaritet”. Googla om du inte hört det förr, jag kan garantera att det kommer att kännas hoppfullt.

Och nu när valrörelsen äntligen (eller?) har startat finns det förstås all anledning att hoppas på att det ska finnas också någon form av poesi i debatten. Den etablerade politiken ägnar sig åt trams: där knuffar utrikesministern en fascist i plurret från en yacht, och där exponerar statsministern villigt sina vader på ett tiktok-konto. Som motgift BAM:s tre rubriker, skrivna i stenhårda versaler: ”VILA I STRID / BIDA DIN TID / BÖRJAN TAR VID”.

Ett problem som BAM inte helt lyckas undfly är klichéerna. Kanske det är så enkelt att ju mer välviljan är inblandad blir klichéerna desto mer frekventa. Men uppsåtet är förlåtande. Detta val har kallats ett ödesval – men det sa man ärligt talat också för fyra år sedan. Fast, vad valet handlar om är väl om vi ska få ett dåligt alternativt eller ett sämre. BAM skriver:

Vi som satts att dö i grymhetens epok

Vi som samlat smulor från imperiets bord

Vi samlades med verktyg, vi samlades med vapen

Vi samlades för att utkämpa ödesslaget

Vägskälet står förstås också mellan kärlek eller hat, gemenskap eller ensamhet, eller återigen: ett liv som gynnar solidaritet eller det solitära. Så kan BAM formulera ett slags credo kring de kommande fyra åren:

Några sa: Vad finns det för sång som inte förutsätter förlusten

Andra sa: Vad finns det för makt som inte önskar vår utplåning

Vad finns det för rörelse som möjliggör vår framtid

Dessa retoriska frågor borde gå att svara på, tycker jag, men inser att det är lönlöst. Kalla för all del det BAM gör för utopiskt, men alternativet är uppgivenheten. De uttrycker ett ansvar mot både de döda och de ännu inte födda, att vi tillhör något större än vår begränsade samtid. Så läser jag boken som en kritisk lovsång till det positiva, till alla de som vill åstadkomma en förbättring som inbegriper alla människor. Det borde vara en självklarhet, men beklagligt nog är själviskheten utbredd.

Som sagt, politisk poesi föder klichéer, och den poesi som så här tydligt bär idéer kan också bli stum, där uppsåtet drunknar i slagordens buller. Ändå blir dikterna i den här boken uppiggande läsning och stimulerar till något som kan likna en motståndsrörelse. Här finns tron på att en förbättring ändå är möjlig att genomföra, och det må så vara att ”idealist” har blivit ett skällsord i vår tid. Kanske det inte behöver vara så? Kanske det går att bryta sig loss från, med BAM:s ord ”Imperiet och dess tjänare” och ”utrotningens hejaklack”.

Så riktar sig dikterna mot de fegisar som håller tyst och vägrar ta ställning (”Du som stöttade samtliga befrielsekamper utom dem som pågick”). Historien är full av sådana, och vi brukar vara snara att döma dem. BAM söker efter den efterlängtade vilan från kampen, då det ska finnas förutsättningar för en fredligare och mer omslutande tillvaro: ”Vi bygger en värld för oss som aldrig tillhört världen”.

BLA 3 och 4 2026

  

För tio år sedan övergick norska BLM (Bokvennens Litterært Magasin) till BLA, där det glossiga magasinet blev papperstidning (A står med andra ord för ”avis”). I den gamla inkarnationen skrev Sara Stridsberg ibland små krönikor – på svenska – en tradition som nu har övertagits av Alva Hedlund, vars texter dock översatts till norska. I ett av de senare numren sågar hon lustfyllt Amanda Romares Judas. Som svensk är det lätt att känna avund mot lyxen en månatlig litterär tidskrift – eller tidning för all del – innebär.

Vad innebär det då? Tja, vi kan börja med fördjupning och nyansering, samt att det litterära samtalet breddas och tillåts ta tid. Som i den lysande idén att läsa kvinnliga Nobelpristagare. I nummer 3 2026 har turen kommit till Toni Morrison. Una Mathiesen Gjerde och Gjertrud Louise Laurell läser Beloved – en roman som nyligen hamnade på andra plats när The Guardian lät en ansenlig mängd kritiker och författare rösta den bästa romanen någonsin (Middlemarch vann, högst välförtjänt). Även jag har ägnat en del av sommaren åt Morrisons roman, och kan bara instämma i lovorden.

Men Mathiesen Gjerde och Laurell läser på tvären, och deras tolkningar saknar inte invändningar. Det är en bra förutsättning för ett dynamiskt samtal, där de jämför sina intryck, men framför allt tar till vara möjligheten att förstå vad Morrison är ute efter. Som det här: hon skildrar inte svarta människor för att göra dem begripliga för vita människor. Eller det här: att spöket av ”Beloved” – det namn Sethes mördade dotter får på gravstenen, pga det inte fanns pengar till fler bokstäver i hennes namn – är en manifestation av slaveriet och dess konsekvenser. Så uppfattas också det hårresande faktumet att männen har sex med korna: det är slaveriet som har försatt dem till ett tillstånd lägre än djurens.

Numret har också Ragnhild Ekelands långa essä om samtidsromanens brister, när den försöker imitera modeller som skapades av författare som Balzac på 1800-talet. Recensionsdelen viger utrymme åt två från svenska översatta böcker: Agri Ismaïls Hyper och Lina Rydén Reynols Jag hjälper dig inte. Det är den typ av ambitiösa läsningar som man önskar att svenska författare alltid skulle få, men kanske också att från norska översatta böcker skulle få i det svenska mottagandet. Så är inte alls fallet, men framför allt blir de inte lästa lika inkännande, som när Sigrid Strømmen kopplar Rydén Reynols dikt samman med Karin Boyes ”Javisst gör det ont”-estetik.

I nr 4 2026 recenseras danske Theis Ørntofts Habitat, som jag läste ifjol och fortfarande väntar på den svenska översättningen. Daniel Hesby Hansen skriver om arvoden för norska kritiker (de ligger inte helt oväntat en bit över de svenska tarifferna), och rubriksättningarna har haft virkelig gøy med resultatet: ”– Det er delulu å drømme om fast ansettelse”. Ja, det är även i Norge problematiskt att få ekonomin att hålla för frilansare som saknar fast anställning, och då blir kritikeruppdraget en bisyssla. På gott och ont, kanske man kan invända, om man inte tycker att det är en bra idé att stänga in sig i ett elfenbenstorn. Men också att det är en ynnest att få läsa texter som diskuterar och problematiserar kritiken, och försöker hitta konstruktiva och hållbara lösningar. Hur nu de ska se ut, för att lämna utopins räjonger. Som Hesby Hansen sammanfattar: ”Man kan se for seg at det føles storslått å få 5000 kroner for sin første anmeldelse som 22-åring, men kanskje ikke like fett å få det samme for sin firehundrede som 55-åring?”

Den text som jag läste noggrannast var Emma Helene Heggdals essä om hur Emerald Fennels filmatisering av Wuthering Heights står sig vid en jämförelse med Anne Carsons långdikt ”The Glass Essay”. Heggdal är genuint besviken på filmen, som kastar bort alla förutsättningar att bli något annat än en förenklad och rentut sagt barnslig tolkning. Enda förhoppningen är att den ska inspirera andra att göra något bättre än denna perverterat kitschiga framställning.

Och Carson, som Heggdal skrev sin avhandling om, och som hon nu håller på att skriva en mer populärt inriktad bok om, lyckas med sin dikt bättre att fånga essensen i Emily Brontës roman:

I feel I am turning into Emily Brontë,

my lonely life around me like a moor,

my ungainly body stumping over the mud flats with a look of transformation

that dies when I come into the kitchen door.

What meat is it, Emily, we need?

Eurogirls, Sofia Rönnow Pessah, Norstedts

   

Utan att bli alltför cynisk är det svårt att inte associera arbetet inom EU som ränksmideri, lobbyism och intriger. Om jag fått en dusör varje gång jag hört begreppet ”det politiska spelet” vore jag rik som ett troll vid det här laget. Tur då att författaren Sofia Rönnow Pessah wallraffat som jurist i Bryssel och kan vederlägga mina fördomar. Eller?

Eurogirls är en roman om två svenska kvinnor som råkat hamna i Bryssel, där ju EU har förlagt sitt arbete (förutom veckan i Strasbourg då beslut ska fattas). Det är Mika som skickas dit för att ha hånglat med sin chef utan samtycke, och Eleni som mestadels trånar efter sitt ex Clara. Mika arbetar som rådgivare åt en politiker som heter Kramfors, och Elenis arbetsuppgifter är mer oklara – ibland rastar hon en hund.

Fast mest tid tillbringas på barer och irländska pubar med några väninnor och de olika medlemsländernas andra underordnade för att skvallra. Och samlar man många människor på en bestämd plats finns det förstås mycket att skvallra om – åtminstone så att det ska räcka till en roman på knappt 400 sidor. Den befattning Mika innehar förkortas ”APA” (”Accredited Parliamentary Assistant”), och skämtet att de kallar varandra för ”apor” dras lite för många gånger för att det ska vara klädsamt.

Året är 2022, och Qatar ska inom kort stå värd för ett famöst VM i fotboll (som Rönnow Pessah olyckligtvis sammanblandar med OS, för ingen kallar väl ett VM för ”spelen”). En korruptionsskandal är i upptågande – Qatargate – och några av romanens perifera figurer råkar bli inblandade. Enskilda ledamöter tar emot stora summor pengar i kompensation för att fatta beslut som gynnar Qatar. Oj, så förvånande!

Så tilltar ränksmideriet, lobbyismen och intrigerna, och det är lite beklämmande att ens värsta fördomar blir så besannade. Som politisk satir är det övertydligt och tondövt. Till EU skickar partierna sina ”dårar och föredettingar” får vi veta, men mest framstår de som själlösa karriärister och strebrar.

Och Mika och Eleni? Två slarvmajor som genren feelgood har närt alltsedan Bridget Jones. Trots sin slarvighet, dåliga ölsinne och kaosartade kärleksliv når de framgång till slut. Rönnow Pessahs roman har jämförts med tv-serien ”Sex & the city”, men skillnaden är att den var både rolig och smart.

Den var också rappt berättad. I den här romanen har de ändlösa konversationerna ingen tydlig funktion. Vi får veta att the Latin Kings ”Halva inne” är en ”dum” låt (googla texten: den är svinaktigt sexistisk, till att börja med). Stilen är också kryddad med onödiga anglicismer, klyschor och plattityder, fraser som ”öronbedövande tystnad”, samt ett besvärande antal tautologier i stil med ”förklaring till varför”, ”trolig till varför”, ”skäl för varför”.

Mika och Eleni framstår som bortskämda, gnälliga solipsister. Det mest intressanta romanen har att säga om vad makt gör med människor är att den – trumvirvel, tack – korrumperar. Även en komisk roman med syftet att vara förströelse för stunden måste ha mer att säga än så.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/8 2026)

Kött, David Szalay, översättning Amanda Svensson, Bonniers

  

Vårens mest debatterade roman var David Szalays Kött, som i fjol vann Bookerpriset. Först kallades den en genial skildring av manligheten, sedan kallades den för kitsch, och sedan, när allt såg ut att ha klingat av, skrev Sven Anders Johansson en understreckare som förde i bevis att hela intrigen på ett flagrant sätt byggde på Stanley Kubricks film Barry Lyndon, som ju i sin tur var en filmatisering av William Makepeace Thackerays roman. Det är ju ett underbetyg att så få svenska kritiker inte upptäckt det tidigare – Ulrika Stahre i Aftonbladet undantagen, i en krönika en månad efter recensionsdatum.

Länge avstod jag från att läsa romanen, och blev så där avvaktande som man lätt blir när filmer och tv-serier hajpas. Att jag får svårt att fälla ett omdöme om den kan vara ett tecken på att det är en bra roman. Men jag såg nyligen om Kubricks film – en gång i tiden la jag den som nummer 13 på min lista över de 250 bästa filmerna. Som Johansson visade i somras är beröringspunkterna otaliga. En sak han missade är dock att i filmen antar Barry Lyndon identiteten av en ungrare, pseudonymen Lazlo Zilagy, när han ska spionera på en militär befälhavare.

För Szalays protagonist István är ju ungrare, som kommer sig upp i världen. Som femtonåring inleder han en relation med en grannfru, 42 år gammal. När hennes man blir misstänksam dödar István honom och hamnar på anstalt. Sedan tar han värvning i armén och hamnar i Irakkriget. Han tar jobb som säkerhetsvakt och räddar livet på en förmögen engelsman. Han blir chaufför åt en miljardär och börjar ligga med hustrun. När mannen dör gifter sig István med henne och får en son, och en styvson på köpet, som hatar honom och som skulle kunna citera Hamlets ord till sin nye styvfar: ”A little more than kin, and less than kind.”

Men handlingen är förutsägbar inte endast för att den så strikt följer Barry Lyndon. Nej, det är ju en moralisk saga om hur illa det går för den som gapar efter för mycket. Woody Allen hade en mer originell tolkning i sin film Match Point om uppkomlingen Chris – den som letar likheter kan se att både Chris och István spelar tennis. I Allens film kastar Chris en ring som tillhört en kvinna han mördat mot floden, men den studsar på räcket – som en tennisboll vid kontakt med nätet! – och landar på marken. En uteliggare hittar ringen och anklagas för rånmordet och Chris går fri.

Szalay missar alla sådana tillfällen till subtila ställningstaganden om vad som styr våra liv. Alla kvinnor István möter vill ligga med honom: är det trovärdigt? Bara den som letar efter sanning i romankonsten kan störa sig på sådant. Är han då en typisk man, känslomässigt utmanad? Tja, hans ofta upprepade refräng ”Det är okej” (i ärlighetens namn är det något de flesta av karaktärerna också säger) kan få en att tänka på Meursault i Camus roman Främlingen, han som så ofta yttrade ”Det betyder ingenting”. Man skulle ju kunna misstänka att både Meursault och István är på det berömda ”spektrat”. Båda verkar inte ha några andra behov än att röka cigaretter och knulla.

Så här låter det när hustrun – som han senare ska gifta sig med – frågar honom hur det var i Irakkriget:

”Det var … ” Han undrar vad han ska säga, vilket slags svar hon är ute efter. ”Det var okej”, säger han.

”Det var okej?”

”Ja.”

”Vad betyder det?” frågar hon.

”Vad det betyder?”

”Ja.”

”Det betyder … att det var okej.”

István är kanske inte mannen utan egenskaper, men definitivt en man utan egen vilja. Allt bara råkar hända honom. En enda gång reagerar han känslomässigt, när hustrun undrar om han vill att deras son som mobbas i skolan ska vara olycklig. Då säger han ”Dra åt helvete”. Han påminner också om de avstängda karaktärerna i Bret Easton Ellis romaner – tyvärr har han sämre musiksmak (MC Hammer?). Det körs runt i bilar, droger tas, det ägnas stunder åt meningslöst sex. Kapitlen är bara stationer i hans utveckling mot en mer förfinad värld, där István som ju kommer från enkla förhållanden hamnar bland de rika och mäktiga.

Det man får i stället för ett helgjutet och mångfacetterat porträtt av människan István är fantombilden av honom. Har han inget inre? Det är ju mer än självklart att han traumatiserats av upplevelserna i Irakkriget, likväl som bördan av att som femtonåring ha tagit livet av någon, om än det var mer dråp än mord. Men han vill inte prata om det – eller om något överhuvudtaget. Kanske det är det som är vad kvinnorna finner så attraktivt: en man som håller käften och alltid är kåt. I så fall är det här en misogyn roman.

Jag vill bara leva ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö. Dikter och essäer om resor, platser och ögonblick, Bengt Eriksson, Media I Morron I Dag

  

Jag kan ha fel, men var inte reseskildringarna vanliga förr? Var dess storhetsperiod åren kring millennieskiftet, med skribenter som Chatwin, Theroux och Bryson, samt i viss mån Sebald? Nu lyfter hundra tusen flygplan om dagen runt om i världen, och även om alla inte är passagerarplan kanske det finns en mättnad på reseberättelser? Har instagram gjort dem överflödiga? Är det lika trist att lyssna på någons långa utläggningar om sin resa som det förr var att lyssna på när någon berättade om sina drömmar (gäsp)?

Många frågor. Bengt Eriksson, känd som figuren bakom den livaktiga bloggen Deckarlogg, ger nu ut boken Jag vill bara leva ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö. Här finns en osalig blandning av essä och dikt. Men vad är då Vollsjö? En liten ort i Skåne, med cirka 800 personer. En gång i tiden hette en av dem Frithiof Nilsson Piraten. Därifrån tas vi i någorlunda kronologisk ordning till platser som London, Göteborg, USA, Paris, Reykvjavík, samt Stockholm. Det blir också några kortare stopp på vägen, däribland Sapfos hemö Lesbos (Erikssons Sapfotolkningar kan rekommenderas).

Men det här är också en rörig och spretig bok där infallen tillåts anlända utan sträng revidering. Det skänker en spontanitet, men på bekostnad av estetisk stringens. Å andra sidan eftersträvar Eriksson nog inte prydlighet eller pedanteri, och siktar mer på ett fruktbart kaos. När han som nygift med hustrun Birgitta reser runt i USA under sent 60-tal fungerar Allen Ginsbergs dikt ”America” som referenspunkt och inspirationskälla, och då fungerar det ypperligt.

Dåtid och nutid samverkar i dikterna och essäerna. Till största del motverkar Eriksson den nostalgi som är största fällan för den som skriver om sin dåtids glory days. Allra mest dominerar sexualiteten: sällan har jag läst en så kåt svensk dikt den här sidan av det nymoraliska 2000-talet. I Göteborg väcks alltså kärleken till liv: ”Tiden visste men inte vi”, som den kortfattade summeringen låter meddela.

Mest behållning har jag kanske av skildringen av London från en tid där popmusiken föddes, och där historien är ständigt närvarande och påtaglig. Se där, William Blake anmäler sin närvaro, ungefär som han påpassligt nog framträdde på Maria McKees gravt underskattade skiva ”Vita Nuova”. Anekdoter och dråpliga sammanträffanden ges frikostigt utrymme. I Paris intervjuas Serge Gainsbourg på ett underhållande sätt, men alla möten är nog mer fiktiva än autentiska, som mötet med Fernando Pessoa i Lissabon.

Skildringarna av 60-talet påminner oss också om en mer okomplicerad tid, vars idyll kontrasteras mot hur själlöst resandet blivit under 2000-talet. Det fanns också något löftesrikt under 60-talet, som kapsejsade med 80-talets rovdrift och Thatcherism och Reaganism och Ulf Adelsohnism. Då var vi på väg mot en bättre tid, något som sannerligen inte kan sägas om vårt nuvarande tillstånd.

En del av reflektionerna fungerar bättre än de andra, när de infångas i stunden, mitt i steget, som när Fred Åkerström kommenteras så här lakoniskt: ”talade högt och grät tyst”. Även en kort dikt från Oslo i efterdyningarna från Utøya 2011 är starkt berörande, liksom några stycken om en mamma som var oförmögen att ge sin son några ömhetsbetygelser. Men som helhet är det en ojämn bok som kvarhåller sina osorterade intryck.

Arcana. Tjugosex kort ur tarotleken, Jonas Ellerström & Åsa Schagerström, Ellerströms

  

På 80-talet var det ingen lek att skaffa sig en uppsättning av tarotkort, för medan de nu finns i alla välsorterade boklådor och museishoppar var man då tvungen att uppsöka esoteriska affärer som sålde kristaller, rökelser, änglaspel, mönstrat tyg i lila färger och dylikt (någonstans i bakgrunden spelades alltid Fleetwood Macs ”Rhiannon”). Jag har ägt tre olika lekar, och den bästa uppsättningen köpte jag av en häxa nära tågstationen i Pescara, Italien. I Roman Polanskis film Rosemary’s Baby ljuger satanistgrannen Roman [sic!] om att åka till Pescara när Mia Farrows karaktär ska föda det barn som med sannolikhet är Djävulens. Just saying. Medan mina andra två kortlekar är stumma och passiva har jag fått bättre kontakt med den här häxleken från Italien.

Men vad då kontakt? Och vad är ens en tarotkortlek? Tja, från början har användningsområdet varit spådom, men har i förlängningen lett till den konventionella kortleken med 52 kort. Dagens ruter, hjärter, spader, klöver, heter bland tarotkorten stavar, bägare, svärd, mynt, och har ett extra klätt kort, page. Till dessa – på engelska Arcana minor (arcana betyder hemlig eller dold) – finns ytterligare 22 kort – Arcana major. Det är dessa 22 bonuskort som är själva kärnan, och där tjusningen med korten ligger. Där finns också det onumrerade kortet Narren, ursprunget till dagens Jokern.

Och det är också dessa kort ur Arcana major – eller ”den stora hemligheten” för den som så vill – Jonas Ellerström och Åsa Schagerström fokuserar på i sin gemensamma bok, Arcana. Schagerström har illustrerat de viktiga korten, samt fyra bonuskort från vardera färg, medan Ellerström har skrivit dikter, som inte riktigt är renodlade ekfraser, utan mer resultatet av dialog och samarbete mellan konstnär och poet.

De behandlar också korten inte i första hand som spådomskort, utan som tecken för inspiration. Eller bara som konstverk i egen rätt. Kända konstnärer som Salvador Dalí och Leonora Carrington har illustrerat egna tarotkortleker. I maj i år skaffade Courtney Love den tarotlek som Sylvia Plath ägde. Plath refererar ju till ”my Taroc pack” i dikten ”Daddy”, och dikten ”The Hanging Man” anspelar dels på kort nummer tolv – hon ägde en instruktionsbok till tarot från 1954 – och dels på vännen Leonard Baskins konstverk ”The Hanged Man” från 1955.

I sitt efterord betonar Schagerström att hon inte använder korten i första hand som föremål för spåkonst: ”Det är ingen religion. Tarot är ett verktyg, en katalysator, ett konstverk.” Hennes textilkonst förmår verkligen lyfta korten från sin kontext och bli verk i egen rätt. Hon har inspirerats av den mest klassiska leken, den så kallade ”the Rider tarot deck”, med Arthur Edward Waites illustrationer. Men tolkningarna går – som sig bör – i olika, egensinniga riktningar. Det finns en råhet i hennes bildkonst, som ändå gör spännande saker: som när en av mina favoriter, det sjunde kortet, ”Styrkan”, i stället för att illustrera någon som betvingar ett lejon här bli en kvinna som omfamnar lejonet. Med Ellerströms ord från dikten: ”Styrka kommer inte inifrån. / Den tas emot som en gåva utifrån”. Jämför också hur det sjätte kortet, ”De älskande”, illustreras av Waite med ett naket par i stil med Adam och Eva: Schagerström väljer att avbilda en vit och en svart svan i förening, ungefär som yin och yang, från en annan esoterisk tradition.

Det esoteriska i sig är ju ockult och profant, med inslag av magi. Det här är en bra metod för att driva fram konstnärliga krafter. Waites Döden (kort nummer tretton) är det medeltida skelettet som rider på den bibliska blekgrå hästen, medan Schagerströms Döden blir en hyllning till Ingmar Bergmans manifestation av honom i Det sjunde inseglet. Ellerströms dikt tar också fasta på schackpartiet. Så undrar jag också om valet att gestalta Djävulen (kort nummer femton) som en svart spindel har ursprung i hur Satan i John Miltons epos Paradise Lost klättrar genom världsalltet för att nå Eden. Like a spider, hävdade min lärare kursen i postcolonial literature på universitetet.

Men främst fungerar boken som inspiration till egna tolkningar, och det finns gott om sådana tillfällen. Så blir boken ett kalejdoskop. Ellerströms dikt om ”Narren” – kort 0 – föreslår följande:

För er alla gäller att

det omöjliga alltid

ligger inom räckhåll.

Och avgrunden

ännu närmare.

Vi är en, vi är många, Lennart Sjögren, Bonniers

  

Lennart Sjögren, den öländske poeten, har en lång tjänstgöring bakom sig. Han fyllde nyligen 96 år, och debuterade redan på 50-talet, och det säger sig självt att hans författarskap är svåröverskådligt. Där finns enstaka böcker som varit betydelsefulla, som Fårmannen från 1999 och Havet från 1974 (den kom i nyutgåva när han fyllde 90). Men hans senaste böcker (det har kommit tre stycken sedan dess) har fått mer än artigt hovsamma recensioner, och jag anar att det här är en poet som kan tilltala också yngre läsare.

Är hans nya bok, Vi är en, vi är många, ett bokslut? Tror inte det. Titeln kan anspela på ett Bibelställe från Markusevangeliet, där Jesus frågar en man besatt av demoner vad han heter: ”Mitt namn är Legion, för vi är många”, lyder svaret. Hos Sjögren är det till en början havet som står för mångfalden, i en dikt som inleder boken: ”Vi är ett och vi är många / vi är vattnen”.

Boken består av 24 dikter. En del korta, en del lite längre. Det är hängivet skrivet, fast på ett stillsamt sätt. Sjögren gestaltar naturen: ”Vi har en föreställning om världen / har världen en föreställning om oss”. Han iakttar sin omgivning, naturen och djuren. Det är dikter om existensen, om tidens gång och de oundvikliga spörsmål den igångsätter. I hans skrivande finns en kontinuitet, som aldrig blir förutsägbar eller stelnad i det lättköpta. Förnyelsen sker mer i det som finns runtomkring oss, i årstidernas växlingar, som han med någon slags immanent paradox registrerar noggrant och spontant:

Och nu när vi är så här nära varann

säg mig vad ni vet om tiden och dess natur

varför det blev så här med de levande

och med de döda

Ska ni en gång bryta er loss ur det förstenade

och återgå till ert unga liv

eller har ni i det förstenade

ett liv jag inte känner?

Allt är upprepning. Hur gärna jag än skulle vilja kalla Sjögrens inställning ”förtröstansfull” eller något liknande vore det alldeles för inställsamt, och i generell mening gullar vi nog för mycket med de äldre, som vi också gör med barn. Minsta plattityd kallas ”näpen” eller ”bedårande” – i barns fall dessutom ”brådmoget” – medan vi inte borde nöja oss med mindre än att bemöta dem, både barnen och de gamla, med krav och respekt. Minns Philip Larkins ord i den ikoniska dikten ”The Old Fools”: ”Do they somehow suppose / It’s more grown-up when your mouth hangs open and drools, / And you keep on pissing yourself, and can’t remember / Who called this morning?” Och så slutsatsen på resonemanget: ”Why aren’t they screaming?”

I dikterna finns några varsamma reaktioner på dagsaktuella händelser. Ibland är det mer diffust, som att något är på väg att inträffa: ”Natt kom / natt lyfte”. Och han har sparat det bästa till allra sist, en något längre dikt som på ett utmärkt sätt summerar hela boken och kanske i förlängningen också hela hans författarskap. Det är en ohygglig dikt om att befinna sig bortom allt, om att bli ett jag som inte kan infångas i några kategorier, om att till skillnad från Legion sakna namn. Det slutar på ett sätt som är kryptiskt och glasklart på samma gång, en formel för oerhört lyckad poesi: ”jag föll bortom tiden / de finner mig aldrig / i återvändandet har jag mitt liv.”

Nej, jag vägrar läsa den här boken som ett bokslut eller en svanesång. När the Rolling Stones nyligen släppte sin senaste skiva – medelåldern hos farbröderna Jagger, Richards och Wood är en bra bit över 80 – meddelade Jagger att han mer än gärna åkte ut på turné på stört, men de behöver invänta Richards, som inte har möjlighet att spela live förrän nästa år. Inga jämförelser i övrigt, men jag läser gärna fler böcker av Sjögren.