Du har din mor med dig, Annakarin Thorburn, Wahlström & Widstrand

 

Med något flagrant undantag – som de ohängda slynglarna i Goldings övertydliga allegori över vilddjuret i Flugornas herre och Lionel Shrivers ständigt omtalade skolskjutare i Vi måste tala om Kevin – är barnen inom litteraturen bärare av ljuset och godheten. Ofta blir de passiva betraktare av eller offer för vuxenvärldens förfall och osunda begär.

Så blir också barnet Juana i Annakarin Thorburns debutroman Du har din mor med dig utsatt för sexuella överfall ett par gånger under sin tidiga barndom – en smed och en målare får utlösning mot hennes lår. Men hon vägrar dröja vid dessa händelser. Visst, hon skäms, men stannar inte i någon offerroll. Det kan bero på två saker: att Thorburn förstås vill att läsaren själv ska dra slutsatsen om hur det påverkar Juana (tack för förtroendet), eller att hon vägrar att låta smutsen fastna. Jodå, hon skuldbelägger sig och inbillar sig att hon måste ha gjort något elakt för att något så elakt ska drabba henne, men inser kanske att det inte är en framkomlig väg.

Vi befinner oss i ett spanskspråkigt land. Mamman sliter för familjens överlevnad medan pappan titt som tätt drar till sjöss med fagra löften om att skicka pengar, ett löfte som sällan infrias. Juana känner också havets dragning, trots mammans motiverade varningar. Juanas berättelse förmedlas i korta meningar, där Thorburn förhåller sig konsekvent till barnets begränsade utblick. Det är förstås trovärdigt, men också ibland lite väl ensidigt.

Det är en roman som vill diskutera orättvisor kring kön. Misogyn hör till det som inte får ifrågasättas. Juanas bröder får plugga vidare, men själv blir hon tilldelad en plats i hushållstjänsten, i väntan på att bli bortgift. Dock ser en av bröderna till att hon efter ett treårigt uppehåll ges tillfälle att läsa in några ämnen. Så dags, och med det förnedringen i att läsa tillsammans med tre år yngre tjejer.

Havet blir mer än bara en längtan bort – det blir också en fristad, när maktlösheten inför världens tillstånd slår till för hårt. Det behövs sådant för den som lever i en värld där man blir helt utlämnad åt männens nyckfulla och opålitliga vilja när den pendlar mellan att vara god och ond.

Tidigare har Annakarin Thorburn gett ut en ungdomsbok och översatt från spanska författare som Samanta Schweblin och Valeria Luiselli. Min första reaktion på den här boken att jag befarade att behöva läsa ännu en illa maskerad uppgörelse med en excentrisk eller död förälder – den svenska samtidslitteraturen verkar för tillfället vackla mellan dagboksformen och just sådana böcker om en mamma eller pappa som var alkis, sjuk eller bara lite allmänt kufisk. Även om Thorburn tillägnar boken sin mamma håller hon sig på armlängds avstånd till sin privata biografi (gissar jag?).

Först av allt är gästfriheten, Lina Ekdahl, Wahlström & Widstrand

 

Är det en tillfällighet att Lina Ekdahls initialer bildar ordet ”le”? Skulle inte tro det: hon har ända sedan debuten på tidigt 90-tal dragit sin lans för den skojfriska poesin. Hennes nya bok heter typiskt nog Först av allt är gästfriheten, som landar hårt men korrekt i en samtid som gjort det till en folksport att utvisa den som inte illa kvickt anpassar sig till storsvenska vanor (skulle du vara profilerad politiker med fokus på rättsfrågor får du förstås stanna även om du kör bil rattfull med kokain i blodet och i jackfickan, så länge din hudfärg är tillräckligt vit).

Ekdahls bana har långt ifrån varit spikrak, när hon som brukligt släpper in det smått surrealistiska i sina dikter. Ibland blir det fyndigt, men ibland också onödigt platt – och svårt att bibehålla koncentrationen när minimalism och maximalism tampas om utrymmet.

Trots att Ekdahl premierar ett uppsluppet tilltal saknar jag ett mer vidlyftigt förhållningssätt. Hon imiterar talspråket med god stilkänsla, och ofta tänker jag att det här eventuellt hade fungerat bättre som teaterpjäs. Varför är då den här boken poesi? kanske ni undrar, eller är det bara jag? Hon iscensätter olika situationer – en del dråpliga, en del statiska. Djuren håller på att försvinna, det är sent på jorden.

Genom inledningen löper olika variationer på någon som avbryter för att den är törstig, hungrig, trött, etc, så pass länge att du börjar fundera på vad som ska komma härnäst. Men det förutsägbara behöver inte enbart vara en brist. En dikt som ”Knytkalas” katalogiserar matvaror och ingredienser till en fest. Alla vuxna läsare nickar instämmande åt situationen. Visst, det finns ett drag av mani i uppräkningen, en slags lowkey OCD, som förmodligen även den gör sig bättre som (uppläst) teater än som dikt i bokform. Eller så är det bara jag, som vanligt (det är alltid bara jag, va?).

Lite för ofta är dikterna nöjda med att vara exakt det som de utger sig vara, varken mer eller mindre. Jag kan inte låta bli att tänka på storheterna Sonja Åkesson, Kristina Lugn och Bodil Malmsten, som samtliga skrev dikt i liknande ärende. Varför gillar jag dem så mycket mer och är det inte orättvist att jämföra Ekdahl med de allra bästa? Kanske. Men de tillhör en tradition av tillgänglighetens poesi, där Åkesson, Lugn och Malmsten alltid skruvade till sina vardagsbetraktelser med en snärtig och ursinnig bismak av sardonisk sarkasm och illvillig ironi. Ett skratt som inte bara fastnar i halsen, utan utan omsvep river sönder halsen.

Den underbart excentriska poeten Edith Sitwell sa en gång: ”All great art contains an element of irrationality”. Hos Ekdahl saknar jag sprickorna som kunde låta detta irrationella få mer rörelseutrymme. Någon gång är hon nära nog, som i monologen ”Vad vill du”, med sina 124 frågor som åtminstone nuddar det absurdas yttre gränser. Men jag saknar kontext och en förnimmelse av vad dessa 124 frågor utan frågetecken gör i just den här boken. Det är en bok som får mig att känna mig lika off som när Johan Croneman ser tv-serien Populära problem och inte kan förstå vad som är roligt med den. (Det hade kanske underlättat om han hade uppdaterat sin smak för humor sedan Hasse&Tage och bröderna Marx.)

Visst, jag kan uppskatta en remix på William Blake, men är det Ekdahl eller Blake jag nickar uppskattande åt då? Här varierar Ekdahl ändå snyggt Blakes inledning ”Lilla lamm, vem gjorde dig / vet du, vem som gjorde dig” till en snygg originell avslutning: ”stora lögn, vem gjorde dig / vet du, vem som gjorde dig”. Men vad gör det när den följs av några banala mus-rader: ”Skrik / om du ser en mus / skrik / det är absolut det bästa du kan göra / det är absolut det bästa du kan göra mot en mus”.

Eller som Blake själv skrev en gång i sitt Äktenskapet mellan himlen och helvetet: ”Damn braces: Bless relaxes”. Vad jag önskar att Ekdahl hade förlitat sig mindre på bromsarna och bara släppt sin kreativitet i full frihet.

Bodil Malmstens död 2016

 

För tio år sedan, 5 februari 2016, dog Bodil Malmsten. Knappt en månad tidigare hade David Bowie dött, och skulle under våren följas av Prince och under hösten Leonard Cohen. Jag fick Bodils dödsbesked under den första upplagan av smålit. Det gjorde mig väldigt nedstämd. Jag skrev en krönika till Jönköpings-Posten samma kväll.

Bodil, varför blev det du? Jag var nitton år, hade aldrig läst dikter, men hörde ditt sommarprogram på radion och jag vet inte om det var din röst eller om det var orden du sa, men jag köpte Paddan & branden, en diktsamling. Om jag hade fördomar om poesi försvann de i ett nafs. Du skrev om Bruce Springsteen, Billie Holiday, Lolita Pop, Leonard Cohen.

Bodil, du skrev om mig:

”Jag bara väntade väntade väntade

Inuti mig & här:

Men jag undrade en del:

Varför är jag fel

Blir aldrig hel”.

Bodil, konstansen i mitt liv. I tv-programmen ”Läslustan” och ”Röda rummet”, där du pratade om böcker med ett engagemang lika glödande som din hårfärg. I intervjuer klagade du på att du framställdes som glad, att du hatade ditt leende. För du var förbannad och förbannat dyster, och dina favoritförfattare var pessimisterna och gnällfarbröderna Thomas Bernhard och Samuel Beckett. Det var så lätt att identifiera sig med det konstruktiva i din ilska.

Bodil, ditt engagemang gjorde dig självlysande, entusiastisk, och det kan ju lätt tas för glädje. För nog var du glad när du fick prata om böckerna som betyder något. Så ser den ut som getts ynnesten att förmedla läsningens ljuvhet.

Bodil, du gav ut romaner på 90-talet, varför skrev du aldrig fler romaner? Jag älskade Den dag kastanjerna slår ut är jag långt härifrån och Nästa som rör mig. Jag älskade allt du skrev, men du var alltid poet.  

Bodil, förra året återkom du som poet med Det här är hjärtat, din första diktsamling på 22 år. Den är så fin. Du var alltid underskattad som poet. Jag underskattade dig också. Men du var alltid något mer än enbart någon som gav impulser till annan läsning. Inte med den eld jag har nu döpte du en av dina böcker till, en rad från Beckett, precis när jag börjat läsa honom. Men vi kan strunta i Beckett just nu: det här är en bok med så omtumlande bra dikter.  

Bodil, du var så folkkär, vad tyckte du om det? Varför är det så svårt att hantera beröm och komplimanger? Du lyckades bli populär enbart genom att vara dig själv, genom att aldrig förställa dig. När du var på tv fick du mitt hjärta att slå hårdare, precis som en bra rocklåt, fick du mig att uppleva livet, det som är starkare än all dödskraft. 

Bodil, döden är alltid ofattbar. Du skrev inte om döden. Du skrev döden. Och livet! ”Att ta livet av sig är att straffa fel person”, skrev du i Landet utan lov, som du gav ut i format av en sjutumssingel. De orden räcker för att rädda liv. För att rädda mitt liv.

Bodil, jag går från Spira med svart hjärta på lördagskvällen. Precis som i din dikt ”Ett bloss för moster Lillie” tänder jag en Lucky Strike. Glöden är lika röd som ditt hår var när du skrev den dikten. Jag fimpar på ditt årtal, låter Tom Waits hålla ditt bårtal.

Bodil, det blev du. Att du gjorde mig till läsare av poesi: för det är jag så tacksam att jag aldrig skulle kunna uttrycka det till dig. Jag fick aldrig träffa dig. Men du förblir konstansen i mitt liv.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten)

Det bästa med Smålit

 

Det finns mycket som är värt att uppmärksamma i en litteraturfestival, förutom författarbesöken och bokförsäljningen. Men vad är det bästa med Smålit?

Med risk för att låta onödigt klyschig kanske något så enkelt som de oväntade mötena. Dessa möten sker på lite olika sätt. Du går dit för att lyssna på författare, och är samtalet intressant lockas du att köpa den nyutkomna boken. Om författare inte heter Fredrik Lindström eller Amanda Romare är signeringskön så pass lagom lång så att du hinner säga mer än några uppmuntrande ord till författaren.

Tali da Silva och jag samtalade om kritik på Smålit. Foto: Anna Hållams (JP).

Men det finns andra möten, de som uppstår mellan bokborden och i de oberäkneliga korridorerna på Elmia. Rebecca Lidén är hjälpsam nog att ge mig en karta när jag står villrådig vid entrén, men eftersom jag läser den upp och ned (eller har glömt vad som är höger och vänster) går jag oftare fel än rätt. På morgonen ska jag lotsa Migrantprisvinnaren Linus de Faire till JP:s scen men vi lyckas passera den två gånger innan vi kommer rätt.

En annan fördel med att gå vilse är att då stöter man på bekanta som man inte träffat på ett bra tag (läs: förra årets Smålit). Samtalen tar nya och oväntade vändningar, och det är förstås hela grejen med evenemang som Smålit, eftersom läsning är en så ensam syssla. Åtminstone en gång träffas vi som har bokläsning som intresse, och det är något för andra branscher (politiken, idrotten) att ta efter: det går att tycka olika och ändå vara sams.

En klen poets stenkast från Elmia ligger Husqvarna Garden, där samtidigt som Johan Hilton, Patricia Svenson och Hanna Källqvist diskuterar drev skrinnar HV71 in för att möta Luleå Hockey. Publik: 6800. Jag missunnar ingen att gå på ishockey – en del av mig kan rentav glädjas åt att bygdens lag HV71 äntligen fått fason på spelet – men livet kan innehålla mer än den spänning som uppstår inom idrottens spel om vinst eller förlust.

Kanske jag hade önskat att Smålit var lika välbesökt som ishallen. Å andra sidan ser jag inte röken av någon kravallpolis inne på Elmias område. Folk trängs, men stämningen är vad jag kan bedöma uppsluppen. Vore jag benägen till tjuvlyssnande kunde jag konstatera att samtalsämnena berör läsning, läsning och läsning. Det ges boktips, och värdet av sådana möten kan inte överskattas.

Smolket i glädjebägaren är kanske att medelåldern är hög. Efter idogt spanande hittar jag en tonåring: en av mina elever, som skyndar sig att påpeka att han följer sin farmor för ett föredrag från Jönköpings Hembygdsförening. Det skulle kunna kallas dålig återväxt, men dagens åldersstigna besökare på mässgolvet var en gång i tiden unga, och då lockade förstås andra nöjen än att samla på sig böcker och att lyssna på författarsamtal.

Det är sant att Amanda Romare lockade yngre människor, nyfikna på Judas, uppföljaren till Netflix-succén Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Och Fredrik Lindströms diktsamling Hoppas, hoppas sålde slut. Även om det mesta av den gamla världens måttstockar har raserat bevaras ”känd från tv-effekten”. Att många Jönköpingsbor kommer att läsa poesi i dagarna är en fin effekt från årets Smålit. Hoppas, hoppas …

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/2 2026)

Det blottade ögat #1; Det blottade ögat #2 – The End, Helga Härenstam & Anna Strand (m fl), Sailor Press, rojal

 

Så vad är då det här för projekt? Det blottade ögat är två konstböcker, kurerade av Helga Härenstam och Anna Strand. Den första delen var en brevväxling mellan dem, ledsagade av foton, kring arton uppdrag de gav varandra, utifrån mallen ”Gör någonting med (/om) …” Exempel: ”Gör någonting med personlighetsförändring”, ”Gör någonting om magiskt tänkande eller vidskeplighet”, ”Gör någonting om superkrafter”.

#1 kom 2024, och avslutades med en uppmaning till läsaren att bli medskapande i uppföljaren, som skulle ha ”The End” som ingång till olika tolkningar. 49 konstnärer har bidragit till denna del två, där Anna Nygren och Marit Kapla hör till de mer namnkunniga. Men del ett både börjar och slutar i Vindeln i Västerbotten. Där huserade i början av 1900-talet ”Flötverks-Abrahamsson”, som gick på vattnet med sina egentillverkade skidor. Ibland uppträdde han naken, vilket förstås lockade åskådare. Man kan läsa mer om honom i Västerbottens museums tidskrift Västerbotten (3.81).

Härenstam och Strand låter leken bli en skapande instans i sitt arbete, i det som kallas ”magiskt tänkande” och som annars nyttjas av barn och de med OCD. Den första boken är en gemensam lek. Det är väl egentligen grunden till allt skapande: ”Gör någonting med …” Det inbjuder läsaren till egna associationer, mellan det fria och det (regel)bundna, där de går i dialog med varandra. Det blir en värld att vistas i. Uppdragen leder in mot självbiografiska utvikningar, men också in mot diskussioner om det konstnärliga skapandet.

Som Tracy Emins verk ”My Bed”, där hon helt sonika ställde ut sin obäddade säng med diverse skräp omkring den (en kondom, blodiga trosor, cigaretter med mera). En städare lär ha röjt upp kring sängen vid en utställning, vilket får dem att tänka på en konstnär som urinerade i Duchamps pissoar en gång. Konstinstallationer i all ära: jag föredrar att ha dem samlade i en bok, som fördriver den rastlöshet jag tyvärr drabbas av på gallerier och museer.

Existentiella frågor ställs genomgående av Härenstam och Strand i den första boken, frågor som rör genus, åldrande, minnen. När forskaren Wilhelm Conrad Röngen tog ett röntgen-foto av sin frus hand lär hon ha sagt: ”Jag har sett min egen död!” Det är ett citat som förtjänar att bli lika klassiskt som det Dom Pérignon kan ha sagt när han drack champagne första gången: ”Jag dricker stjärnor!” (Den anekdoten ska nog inte granskas för noggrant.)

I den andra boken är det alltså 49 namn som bidragit till en katalog av skiftande karaktär. ”The End” kan ju tolkas på så olika sätt, och här är det ibland bilder och ibland texter, poesi och berättande texter. Den nästan furiöst produktiva Anna Nygren (indielitteraturens Grimwalker), som är en av de mest intressanta textförfattarna, bidrar med sin pågående konstnärliga forskning om sambanden mellan orden ”fisk” och ”frisk”. Jag bevittnade en excentrisk presentation på Smålit i Jönköping förra året – jag har inte hämtat mig ännu.

Det är en obsession, som utmynnar i frasen ”Hoppas du blir fisk”. Nygrens motsats avseende produktionstakt – senaste skivan kom för femton år sedan – Kate Bush, har ju på senare tid anammat begreppet ”Fish people” som samlingsnamn för sitt konstnärliga uttryck (skivbolag och hemsida). Det finns en gemensam skiva här!

Och det är väl klart att en bok som denna nummer två måste tillåta sig att spreta i många olika riktningar. Gränsen mellan konst och konstigt är tunn, och ska också så vara. Många av titlarna är poetiska: ”Birds sit silent on the electric wires they tear the tongue that tied up the liars”, ”Throw up an antelope”, ”Låg risk att dö idag”. En del av texterna är också på engelska, och rör sig mellan det oerhört vackra och det enbart oerhörda.

Sjukdom hos både unga och gamla registeras. Det är också en tolkning av slutet vi tar del av, där döden måste ingå. Med tanke på den senaste Nobelpristagaren László Krasznahorkais fobi för punkten – endast Gud kan sätta punkt, lyder hans argument – är det en befriande tolkning som görs i Simon Blancks ”57 slut i bokstavsordning”, där jag citerar ord utklippta från dagstidningar, från mitten: ”hotell. inte. Ja. jord. kommer. knän. leva. liv. lycklig. maskerad. mer. mord. mörker. någon. olöst.” Det ser nästan ut som en dikt av UKON.

Av bildmaterialet fastnar jag för Eva-Teréz Gölins märkligt enhetliga monokroma fotografier, och Carla Lomakkas vagt skruvade skräckbilder där H.R. Giger möter Frankenstein. Gölin återger också en upplevelse från barndomen, där läraren spolade tillbaka undervisningsfilmen från rullbanden och att man då kunde följa förloppet baklänges (om man tjatade tillräckligt ihärdigt). I hennes fall lejon från savannen som sprang från sitt byte, i mitt fall biljakter som lät bilarna gå från vrak till nyskick på några sekunder.

För ett par år sedan läste jag Helga Härenstams hybrid mellan poesi och konst, Semester, och tjusades av den. Den var en nedstigning i barndom, en svensk Mot fyren, kanske, bildsatt med autentiska fotografier. Här fortsätter detta minnesarbete, och de två böckerna samspelar med varandra. Ensam må vara stark, men tillsammans är starkare.

Minneskläder, Anna Fohlin Mattsson, Modernista

 

Omslaget till Anna Fohlin Mattssons nya bok Minneskläder visar ett grönt tyg. Det är en så vacker färg att mina fingertoppar diskret söker sig dit för att taktilt beröras av det – förvånat möter de det stumma omslagspapperet. Tyget ska visa sig ha en funktion i den typ av minnesarbete som Fohlin Mattsson ägnar sig åt.

Flest läsare känner nog till henne från romanen Alexanders rum, som inledde en svit böcker om sexuella övergrepp. Den första delen kom 1994 – två år efter att Anna-Karin Granbergs epokbildande Där ingenting kan ses, som också berättade om övergrepp. Men Fohlin Mattsson debuterade som poet, och har med viss regelbundenhet återvänt till dikten.

I fyrtioen dikter, inramade av en kort prolog och en längre epilog i evighetens tecken, berättar diktjaget om sorgen efter en död vän. Dikten hämtar draghjälp hos Edith Södergran, dels i en rad som jävar hennes ”landet som icke är” och i den stolta proklamationen i ”Orfeus”: ”Jag kan sjunga hur jag vill. / Mig är allt förlåtligt.” Riktigt så långt går inte Fohlin Mattsson, men hon visar hur pantern och puman från Södergrans dikt speglas i de smeknamn vännerna har på varandra: diktjaget är puman, och den döda vännen är pantern.

I minnesarbetet har kläder en framskjuten plats. De bidrar till att vissa saker fäster i minnet, och det är en lämplig titel Fohlin Mattsson har valt till sin bok. Den som vill lära sig mer om kläders betydelse kan lyssna på Bella Freuds lysande podcastserie ”Fashion Neurosis”. Eller läsa den här diktsamlingen: ”vem är ni, minneskläder / om nätterna, dansar ni då / blir ni fyllda av kött och blod / vad har ni gjort av hennes skära klänning med guldtrådarna”.

Förlåt om jag hela tiden tjatar om Nick Cave, men bilden Fohlin Mattsson inledningsvis använder, ”allt är vad det är / ingenting är något annat” påminner om Caves bild i ”Bright Horses”: ”We’re all so sick and tired of seeing things as they are”. Sorgen förenar oss mer än något annat – ett grundvillkor eller grundackord i den melodi som vi har blivit tilldelade. Fohlin Mattsson ägnar sig åt en egen variant av verklighetslitteratur, den som unnar sig att konstatera: ”ingenting är påhittat här”.

Det är en dikt som utforskar gränsen mellan liv och död. Vännen har dött i cancer, och diktjaget skriver i förtvivlans tonläge, och kommenterar tillblivelsen av dikten, den som löper parallellt med vännens försvinnande, som för att teckna ett skört men hållbart samband mellan det som skapar och det som förgör (som bild för livet vet jag ingen vackrare). Det är också en dikt som bär sin integritet som en stolt fackla och som bara ytterst sparsamt lättar på förlåten: ”det finns metaforer, det finns metastaser”.

Det Fohlin Mattsson gör så bra är att vårda den särskilda koncentration som poesin är så bra på att upprätthålla, och som blivit allt viktigare just för att den blivit så sällsynt. Dikten påminner att det är ”ett heltidsarbete” att dö, men också att det finns anledning att betvivla den gamla klichén ”death is a lonely business” (som Ray Bradbury lät en av sina mindre lyckade böcker heta). Men kan en sådan vänskap utan skavanker finnas? Kanske. Vad den här boken också visar är att det också går att försonas även innan döden infaller.

Ärligt, jag fattar inte vad folk menar när de säger att de inte ”fattar” poesi. Vad läser de, och hur läser de (dåligt)? Det är som att något fundamentalt saknas: en grundläggande nyfikenhet. Hur kan de vara så ointresserade och likgiltiga? Här finns en kärleksdikt som sträcker sig längre än den simpla sirapskärleken som du läst om i femtielva verk – och just därför blir det den här gången mer drabbande. Vi har för få skildringar av vänskap av det här slaget – en annan som sticker ut är Hanna Rajs där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn - en hybrid mellan roman och poesi, och som också skildrade sorgen efter en vän som dött i cancer.

I den här boken är det mörkt, ja, men det finns också ett ljus att ta fasta på. Ett ljus som kanske skiner extra starkt mot en så här mörk bakgrund. Eller som Martin Luther King sa: ”Det är bara i mörkret du kan se stjärnorna.” Vad är det då för ljus i de här dikterna? Det är kärlekens ljus.

kortsiktig; riktning, Hedvig Fischer, Nirstedt/Litteratur

 

Poesin är den knepigaste litteraturen. Medan jorden går under, vad kan poesin göra? Ingenting, menade W.H. Auden för länge sedan. Varna, menade Wilfred Owen för ännu längre sedan. Kanske är poeterna extra känsliga, mer mottagliga för de subtila skiftena i tidsandan. Åtminstone klimathotet har poeterna varit tidigare ute att uppmärksamma och bättre på att skildra än romanförfattarna.

Det var inte jag som sa att poesin är knepig, det är bara sånt man får höra hela tiden. Helst önskade jag att de som bär sådana fördomar skulle läsa mer poesi, om inte annat för att därmed oskadliggöra den gamla osanningen att den är obegriplig. Eller ja, det är klart att den är det (också, ibland, en aning), men den är så mycket annat. En bra början kunde Hedvig Fischers dikter vara, så som de presenteras i debutboken kortsiktig; riktning.

Två saker först om titeln: ja, det är pretentiöst med semikolon, och det är också pretentiöst att skriva en boktitel helt i gemener. Men som poesiläsare är sådant en får tugga i sig. Det är också en av vinsterna med att läsa poesi regelbundet: du lär dig att acceptera mångfald, men också att pretentioner inte behöver vara något du ringer till socialstyrelsen för.

Fischer skriver dikter i efterdyningarna av något, i en tradition av naturdikt utifrån svensk standard. Antingen kallar vi dikterna tidlösa, eller så utser vi dem som inkapslade i en slags 80-talsanda, som relikter från en tid när det var okej med pretentioner i samtidslitteraturen.

Här finns tungt ljus, containerfartyg, träd och koalor, sjöar och berg. Det är som ett tvärsnitt av den existerande världen. Ibland är det strålande vackert, ibland bara en tryckt stämning. Det vackra manifesteras i korta dikter: ”Det är minus tio och jag går till dig i snön torr som pärlor. En teori säger att det här är den bästa av världar. I gnistersnön rum ut. Att ingenting är hejdande”. Den bästa av världar: idén är hämtad från Leibniz 1700-talsfilosofi, vars hegemoni utmanades av Voltarire när han lät Candide visa att vi måste själva ta plats i världen och odla vår trädgård – det vill säga, skapa.

Fischer påminner oss (indirekt) om poesins ursprung i grekiskan poiesis, alltså att skapa, att tillverka. Det är snillrikt utfört där boksidans kvadratiska form används till fullo – ibland med spatiöst skrivna rader, ibland mer kompakt hållna dikter som rör sig mellan det lyriska och fragmentariska och ibland mot ett mer prosadikt-liknande tillstånd. Det finns en rikedom över bokens innehåll, men också en dragning mot det eklektiska. Ocean Vuong har jämfört en dikt med ett gitarrsolo – i så fall låter Fischer mer som Prince än som Eddie Van Halen.

Så finns här till exempel en dikt, ”Aska”, som lånar ramsans form för att gestalta en upplevelse av förlust. Överlag arbetar Fischer gärna med omtagningar, låter fraser spegla sig i varandra. En gång speglar sig dikten i en dikttitel hos Ann Jäderlund, ”Alla partiklar är verkliga”. Även det är förstås pretentiöst, men lyckat – det bildar en enhetlig linje av ljus och sinnlighet. Men hos Fischer är Gud aldrig en närvarande instans, om inte den täta anknytningen till andlighet åberopas. En viss mystik betonas, som när titeln diskret smygs in i en av dikterna:

kortsiktig och fäktar vilt. händerna

fingerled i slaget vecklas in och ut

också genom nät av förfinade medel.

kortsiktig och fäktar vilt. händerna

läppar fingertoppen

Nog ingår den typen av dikter i en svensk tradition som sträcker sig mot de grönare djup som Karin Boye pejlade efter. Visst finns det en oneklig riktning i den här boken, som trots att den är 100 sidor läses i en handvändning. Liksom bra skivor som är under 40 minuter får mig att lyssna på dem gång efter annan motiverar böcker med kort lästid till flera omläsningar, och det här är en bok som vinner på sådana återbesök. Då väcks en uppskattning inför hur det godtyckliga och det formelartade inryms i samma poetiska universum, och hur trådarna mellan de enskilda delarna blir allt slitstarkare.

För det här är ett kommunicerande kärl. En självständig röst kan man komma långt med. Det finns böcker som vill för mycket, men dit härrör jag inte Fischers debut. Poesi är inte bara ”knepig”, utan den befinner sig också bortom marknadens logik. På 80-talet ruinerade jag mig på LP-skivor och diktsamlingar, och även om majoriteten av mina inköp har rensats ut vid diverse flyttbestyr ångrar jag inte de upplevelser och erfarenheter umgänget med dem har skänkt. Hade den här boken utkommit då – en omöjlighet eftersom författaren är född 1995 – hade jag tveklöst köpt den och läst den upprepade gånger.

Kallet, Anneli Jordahl, Norstedts

 

Den historiska romanen har ofta lång startsträcka. Ett stort persongalleri ska introduceras, och platsen och tiden ska skrivas fram med tålamodsprövande noggrannhet. Med nyfikenhet tar jag mig an Anneli Jordahls nya historiska roman Kallet, som följer några svenskars öden vid den norska gränsen under den tyska ockupationen under andra världskriget. I början listas ett trettiotal namngivna personer.

Det är lyckligtvis bara en handfull av dem som vi följer på nära håll. Där finns i första hand läkaren Hummel, samariten Karoline och överlöparen Henry. Tack vare att fokus riktas nästan uteslutande på så här få karaktärer får vi chansen att lära känna dem på djupet och deras bevekelsegrunder. Det finns också beröringspunkter i deras olika berättelser. 

Krig lär ta fram det bästa och det sämsta hos människan. Det bästa illustreras förstås i altruismen hos läkaren och samariten, medan det sämsta ges riklig utdelning hos Henry, en girig streber med psykopatens empatilösa drag skickligt dold bakom ett klanderfritt yttre.

Alla tre är suveränt gestaltade som romankaraktärer, och skildringen är – trots att händelseförloppet är bekant – andlöst spännande. Lite som Kjell Westös krigsromaner Hägring 38 och Skymning 41 och Sigrid Combüchens Sidonie & Nathalie. Alla dessa laborerade också med hemligheter och svårigheten att behålla dem när vi ställs inför press.

I Jordahls roman är frågan om hur väl du kan skilja på vän eller fiende också en fråga om liv eller död. Nära gränsen jobbar Hummel flitigt med att gömma norska flyktingar på det pensionat där Karolina och hennes man arbetar. Kriget ger sig till känna genom ett dovt bakgrundsljud, ett muller från ett artilleri som inte når Sverige, men hela tiden är närvarande.

Jag läser Kallet medan jag tar del av nyhetsförmedlingen om ”det nationella säkerhetsläget”. Det är uppfordrande läsning i dessa bistra tider. Hur skulle vi själva välja att leva om vi ställdes inför ockupationsmakten? Jordahl visar att somliga av oss med självklarhet skulle välja godheten, medan somliga lika självklart skulle välja ondskan. Henrys undfallenhet mot sin tyska befälhavare lämnar ett djupt intryck.

Men det gör också hela romanen. Jordahl har tidigare visat en välutvecklad förmåga att skildra svunna tider i exempelvis Låt inte den här hårda stan plåga livet ur dig, Mona, om tiden kring 60-talets begynnelse i Östersund. Att berätta om den egna familjehistorien – som hon gör också i ”Kallet” – är ett vanskligt företag. Att hon lyckas så bra beror nog på att hon skapar balans mellan lojaliteten till det autentiska stoffet och den licens att hitta på som fiktionen är så frikostig med.

Må denna förtätade och spännande roman få många läsare! Det här är en historisk roman som utspelar sig vid kartans gränser, mellan Norge och Sverige, mellan ockuperat land och neutralt land. Men Anneli Jordahl visar framför allt vad som sker när människans moraliska gränser upphör att gälla. Det är inte snyggt, det Henry gör – men ganska mycket säger mig att det inte kommer att saknas motsvarigheter till honom i den händelse vi själva hamnar i krig.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/1 2026)

Judas, Amanda Romare, Natur & Kultur

 

Amanda Romare nådde stor framgång med sin underhållande debut Halva Malmö består av killar som dumpat mig, som också blev en ännu mer underhållande tv-serie. Här ska det varma järnet smidas, så här kommer en mer eller mindre fristående uppföljare, Judas, där huvudpersonen Amanda R är i en relation med Emil sedan något år tillbaka. Dock utan att någon trygghet har uppnåtts: dels kan ingen av dem skita i lägenheten så de tvingas göra nummer 2 i en gemensam toalett i källaren, dels oroar sig Amanda för att hon är för dominant och toxisk mot sin kille, och håller på att utvecklas till en hustyrann.

Det förblir länge oklart varför boken heter Judas. Desto tydligare framgår intentionen att skriva en generationsroman, där referenserna rör sig mellan böcker skrivna av Johanna Frid, Tone Schunnesson och Per Hagman. Men Amanda ältar mest sina egna tillkortakommanden och delar också DNA med nojiga karaktärer som Bridget Jones och Carrie Bradshaw – kanske det finns anledning att begrava den tröttsamma tropen manic pixie dream girl och ersätta henne med den kaotiskt charmiga slarvern?

Ann Heberlein skrev häromveckan om unga kvinnor som inget hellre vill än att sniffa på doftljus och mysa, slippa ta ansvar och bli vuxen, helt enkelt. Romares Amanda har inte mycket till övers för doftljusen, men hon infriar om än outtalat Pippi Långstrumps gamla besvärjelse om att ”aldrig vilja bliva stur”. Och pojkvännen Emil tar droger ibland. Jobbigt …

Trots att det här lanseras som en roman är det inte mycket som skiljer den från de många offentliga dagböcker som getts ut på senare år. Även här kommenteras nyhetsinslag och kändisar från radio, tv och tidningar, och det utspelar sig från april 2023 till maj 2024. Det liknar dråpliga tablåer från ett liv, där dagboksformen förstärker draget av kåseri – ungefär som en annan framgångsrik svensk roman en gång i tiden, Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Här blir det lite för mycket av att allt ska med: typ först händer det här och sen händer det här och då tänkte jag så här …

Det kan vara underhållande för stunden, men jag vet inte vad det tillför romanen som form att vi får läsa hur Amanda på tåget råkar dricka ur tåggrannens kaffemugg utan att denne märker det, eller att en barndomskompis en gång frågade Mark Levengood om hon fick skaka hans hand, och vad han då svarade (han svarade ”Självklart”). En gång spelar de Yatzy (Emil vann). Och ska man skämta om politik borde man vara fyndigare än att redovisa en rädsla att Ebba Busch ska våldta en med en falukorv. Stilen är inte alltid välslipad: man kan ju inte frysa till is ”bokstavligen”, annat än i tidskriften En Ding Ding värld.

Det är mycket fokus på kroppen och dess krämpor, de inbillade såväl som de reella. Amanda vill att Emil ska banta, försöker tvinga honom att äta Ozempic. Det är också mycket som berör det kroppsliga som ska skärskådas och avhandlas: trasiga tänder, leverfläckar, snor, sperma, kiss och bajs, munsår, analsprickor och hemorrojder. Emil oroar sig för att han håller på att bli tunnhårig, så även Amanda. Spänningen stiger när en karaktär från förra romanen, ”Bartendern”, blir granne med dem. (Är det en grej i Malmö att man stöter på sina grannar? Jag har bott i min lägenhet i tre och ett halvt år, och jag har sett grannarna i snitt högst en eller två gånger.) Det råder dock oklarhet om Amanda tycker om det eller inte – eftersom relationen med Emil är så dålig blir hon både avskräckt och upphetsad av tanken. Oklarhet råder också om Bartenderns inflyttningsdatum, för 23 oktober har han bott där en hel månad och 28 oktober bara en vecka.

Vad tycker jag då om den här dagboksromanen? Ja du, förr gjorde man en dygd av moralen – nu gör man det av pinsamheten. Det är kanske ett framsteg för människan, men inte för litteraturen.