I morgon inleds fotbolls-VM. För 20 år sedan följde jag turneringen när bernur var nystartad, och för att jag inte ska behöva upprepa mig återpublicerar jag min rapportering. Det är ändå inte mycket som kommer att vara annorlunda.
11 juni 2006
Skyll inte på målsumpare – på den förbannade oturen – på den felaktiga laguttagningen – på premiärnerverna – på underskattningen – på det åt fel håll lutande gräset –
Vad som hejdade Sverige i matchen mot Trinidad–Tobago var uppenbart redan när man fick se startelvan vanka in på arenan i sina helgula dräkter, som fick dem att likna uppskrämda kycklingungar, eller tio uppsättningar av den där McDonaldsclownen.
Det går inte att vinna matcher i sådana löjliga dräkter. Helgult! Vem bär ansvaret? Vem det än är har hen större ansvar än Lagerbäck, Allbäck och Larsson tillsammans.
Zlatans små framspelningar med en boll som gick som på ett snöre till Ljungberg och Larsson talar alla tyst om idag. Men om Sverige hade någon som kunde ta till vara Zlatans genialitet, förvalta hans passningar som får motståndarförsvararna att se ut som fastgjutna i grön cement - - -
Nä: när Sverige får på sig sina helblå (?) dräkter börjar de vinna – om det inte är för sent.
13 juni 2006
Ni som tycker att Sven-Göran Eriksson misshandlar det engelska språket lika svårt som George W Bush: har ni inte hört Sven-Göran tala svenska? Han uttrycker sig som ett barn. England har fått vad de förtjänar, och deras 2:a halvlek mot Paraguay var oändligt många gånger sämre än Sveriges match mot Trinidad–Tobago.
Sverige kommer lätt att vinna mot detta Paraguay, som inte kunde utnyttja Rio Ferdinands genanta misstag i backlinjen. Englands taktik är full av panik och nödlösningar och desperation, och de kommer knappast att gå längre än till 16-delsfinal (eller vad det heter).
På tal om Sverige: alla som yrar om VM 94 nämner inte att Sverige den turneringen – fram till vinsten i tröstmatchen mot bakfulla och ointresserade Bulgarer – hade spelat 6 matcher: vid full tid, 2 vinster, 3 oavgjorda och 1 förlust. Inte så mycket att yvas över.
Vi som ser VM vid tv-apparaten lägger våra pannor i veck, när vi spekulerar i hur mycket Carlsberg non-alcoholic öl som kommer att inmundigas under detta VM. Forza Italia! Bäst i alla lagdelar.
14 juni 2006
Klart att de stora lagen – Italien, Brasilien, England, Tyskland, några fler – får exceptionella fördelar vid tveksamma frisparkslägen och straffsituationer (nä, jag har inte glömt Italiens uteblivna straffar från förra VM, och de filmar heller aldrig).
Jag vet till exempel att Beckham inte har behövt träna frisparkar sedan år 2000, eftersom han lägger så många vid Englands landskamper.
Mer alarmerande än bråk i omklädningsrummet mellan ni vet vilka tycker jag att det är med Wilhelmssons fläta. Det var inte snyggt när mexikanska boxare hade det i OS 1984 i Los Angeles, och det är inte snyggt nu heller. Så himla onödigt – och vad skulle kunna förlåta det, eller göra Wilhelmssons ofog obsolet: räcker det med ett otippat mål mot Paraguay?
Trött på alla som nostalgiskt utnämner New Orders "World in Motion" till den bästa fotbolls-låten (VM-låten) – de kan knappast ha lyssnat på nåt annat av New Order, eftersom den parkerar bland deras mer tveksamma ögonblick – och så har de glömt att samma år – Italien-VM 1990 – hade the Pogues tillsammans med the Dubliners gjort "Jack´s Heroes" till Irland (som dessutom var bättre än England det året, och förtjänade att gå längre).
16 juni 2006
England: nej, ditt krampaktiga spel kommer inte att räcka. Förlust mot Sverige, och sedan omedelbart respass mot Tyskland, efter att tabloiderna i några dagar krigshetsat med karikatyrer – ja, vi vet alla hur förutsägbara tabloiderna är: bara nästan lika förutsägbara som Englands taktik.
En påminnelse: VM 1974, som gick i (Väst-)Tyskland – då inledde Sverige med två 0–0-matcher, men gick vidare efter 3–0 mot Paraguay. Men resten av världen (England, i alla fall) skulle ha hatat Sverige sönder och samman om vi hade spelat 0–0 mot Paraguay. Vårt spelövertag hade inte betytt någonting, för i Sveriges fall är det endast resultat som räknas: vi är inte – ack, olustiga öde! – Italien.
Sverige: ett lag. Fortsätt bråka, Ljungberg och Mellberg.
Ska Argentina tappa poäng mot Serbien–Montenegro? (Skulle det föreställa en fråga?)
18 juni 2006
Vad är det för elak tennisgud som har blandat ihop korten för Serbien–Montenegro? Att utklassas och förlora med 6–0 mot underbara Argentina må vara en sak, men vad ska sägas om att Jugoslavien (de hette väl så?) låg under med samma siffror mot Holland i en kvartsfinal i EM 2000, när Savo Milosevic gjorde ett tröstmål i slutminuterna: han såg uppgivet upp mot en orange läktare och såg ut som en som fått 6 kulor i magen och blivit erbjuden ett plåster.
Skulle jag inte hellre ägna mig åt något annat än att följa en 0–0-match mellan Mexiko och Angola – exempelvis läsa om någon av sångerna i Miltons Paradise Lost? Ändå väljer jag fotbollen: är det för att tillvaron är så inrutad, att vi behöver det oförutsägbara? Är det vårt behov att ägna sig åt något som vi vet är futtigt och meningslöst ”egentligen”? Är det för att livet och dess oundvikliga utgång (borde inte denna existens gå under annat namn, typ ”döden”?) är så trist att vi behöver något annat?
Visst är det mödan värt med 88 minuters vandring i dödsskuggans dal, för att få uppleva surrogatglädjen?
Eller är det regression? Vill vi inte återgå till de nerkasade strumpornas tid, när vi spelade på dammiga grusplaner och en försenad kompis äntligen gjorde de udda talet jämnt, med ett stridsrop som ekade mellan höghusen: ”Quiroga!” – och vi alla fattade, för vi hade sett den peruanske målvaktens vansinnesutrusningar kvällen innan?
19 juni 2006
Det är kanske inte läge att klaga på all denna spilltid som uppfylls mellan matcherna – gör något annat än att titta på tv då, om det är så dåligt – minns vad vi blev utsatta för under mästerskapen i början av 90-talet: först Ernst Brunners hyperintellektuella snick-snack och sedan Anton Glanzelius virriga tjatter om hur målstolparna kommunicerade med varandra; ni som gnäller på Anton G för att han producerar tutt-tv nuförtiden, glöm inte att han har gjort sig skyldig till värre överträdelser.
En som skulle göra sig som bisittare är säkerligen Niklas Kindvall, som vann skytteligan ett år i Allsvenskan på 90-talet, men aldrig lyckades slå sig in i landslaget. När hans Malmö kom till Umeå för match (ja, Umeå gjorde en kort säsong i Allsvenskan 1996) bar han på en bok på vägen till spelarbussen: det var American Psycho – och jag höll då på med min D-uppsats om Bret Easton Ellis första tre romaner. Jag komplimenterade honom för hans goda smak, och han svarade med en diabolisk glimt i ögat: – Den här har jag fått låna av Brolin.
Trist, visst att Kroatien inte går vidare, med deras förutsättningar. Men vi slipper deras fula tröjor i fortsättningen: det ser ut som om Professor Kalkyl designat dem.
Lindeborg eller Härenstam som kommentator när Sverige spelar mot England på tisdag? De flesta skulle förorda gullgossen Härenstam, men jag har förhoppningar att Lindeborg skulle förvalta läget bättre (ungefär som den gråe Anders Svensson skulle klara sig bättre än den uppskruvade Kim Källström) – dessutom skulle jag sakna Lindeborgs säkerhet vid de idiomatiska uttrycken, samt anaforen när Sverige vunnit: – Sverige har besegrat England … Sverige har krossat England … Sverige har tillintetgjort England. (Men får man säga så när resultatet är 1–0?)
20 juni 2006
Det blir nästan befriande när England slår Sverige ikväll, för då slipper vi det eviga tjatet om sviten från 1968 – en svit som nu alltså hunnit bli 38 år, och den mår inte alls bra.
Visst är det med en särskild sorts glädje vi noterar hur beredvilligt domarna varnar målvakter som sölar för att bevaka ett 0–0 mot överlägsna motståndare. Minns hur Dino Zoff i VM-finalen 1982, när Italien gjort 1–0, släntrade runt som en kommunalanställd i sitt straffområde och plockade upp konfetti och toapappersrullar, för att förpassa dem ett tiotal meter bakom sin sidlinje.
Eller hur Italien vid hemma-VM 1990 tog ledningen i någon match, och man låste in alla bollpojkar i källaren.
Brasilien? Nej, de har aldrig varit svaret. Synd om Australien.
Med tanke på att dåvarande förbundskapten Tommy Svensson läste Karin Boyes dikt "I rörelse" i omklädningsrummet före kvartsfinalen mot Rumänien i USA-VM 1994: vad kan vi förvänta oss att Lagerbäck läser för spelarna i kväll tjugo i nio? Kanske några rader ur denna Rilkedikt?
Die Siege laden ihn nicht ein.
Sein Wachstum ist: Der Tief
besiegte von immer Größerem zu sein.
Det har också skrivits mycket om alla svenska spelare som förgäves sökt lyckan i engelska Premier League, och misslyckats, och att de därför nu har stor revansch att fordra. Men tänk på Peter Crouch då – inte rosade han marknaden precis, när han spelade i Nässleholm (eller vad det heter).
21 juni 2006
Sverige: så ofattbart orättvist att det bara blev oavgjort mot detta futtiga England, som återigen bara lyckas åstadkomma en bra halvlek – mestadels tack vare svenskarnas överdrivna respekt, som gav engelsmännen utrymme. Nu blir det förstås utskåpning mot Tyskland – jag kan inte tänka mig annat; Sveriges grupp har varit VM:s sämsta, och igår var det ibland parodi på fotboll.
Tyskland har en försvarslinje som inte kommer tillåta Sverige att härja runt som de gjorde mot England. Men vad jag saknar hos Sverige, som har frälst så många av de övriga nationerna: långskott. Det är av målvakterna inte bara Andreas Isaksson som har sett ut som en pylon vid långskott.
Det enda som kan rädda Sverige i åttondelsfinalen mot Tyskland är att deras förbundskapten bor i Amerika, och att han faktiskt fortfarande befinner sig där: se själv om han inte har skickat sin doppelgänger Kevin Costner till mästerskapen – och allvarligt talat, vad vet Kevin Costner om fotboll?
Alla riktiga författare var målvakter när de spelade fotboll, del 1:
”De avlägsna dämpade ljuden, ett rop, en vissling, dunsen från en spark, allt var helt oviktig och hade inget att göra med mig. Jag var mindre målvakt än väktare av en hemlighet. Med korslagda armar lutade jag mig mot vänstra målstolpen och njöt av att med slutna ögon lyssna till hjärtats slag och känna regnet strila över ansiktet och höra, på avstånd, de ljud från det pågående spelet som sporadiskt nådde mig och tänka mig själv som en fabulös exotisk varelse förklädd till engelsk fotbollsspelare, en person som skrev vers på ett språk som ingen förstod om ett fjärran land som ingen kände till. Inte undra på att jag inte var särskilt populär bland mina lagkamrater.” Vladimir Nabokov, Låt höra av dig, minne
22 juni 2006
I Svt kallar bisittaren Malin Svedberg Niklas Alexandersson för ”mes”, eftersom han inte fått någon varning förrän i sin 90:e landskamp, mot England i tisdags. Har hon inte förstått att spelarna har olika roller i ett lag: det är uppgjort på förhand att Linderoth tar varningarna, Lucic utför hjältedåden, Källström skjuter utanför, Larsson lunkar, etc …
Visst är vissa målgester mer obscena än andra (jag tänker inte bara på engelsmännens i allmänhet, eller Beckhams i synnerhet: skutta som en känguru, vråla som en apa, och klappa sig på den ynkliga kopian av flaggan på bröstet), och blir oftast ett hån mot de stackars förlorarna (är det bara för att jag råkar vara född i fel land, som alltför ofta slås ut av senegaleser och holländare?). Tacka vet jag Ralf Edströms värdiga enkla spontana gest när han gjorde drömmålet på Sepp Maiers Västtyskland 1974: en knuten näve i luften. Får vi en repris på lördag? Allbäck, snälla, du har alltid snälla målgester …
Om Sverige slår ut Tyskland lovar jag att – ja, vad? Promenera baklänges till München? Äta på McDonalds? Flytta mitt skrivbord till Globen? Nej, det måste vara något riktigt inkvisitoriskt smärtsamt – jag lovar att läsa Da-Vincikoden.
Alla riktiga författare var målvakter när de spelade fotboll, del 2:
”Jag hade fått den bästa platsen då vi spela fotboll, jag stod i målet … det gav mej tillfälle att reflektera … Jag tyckte inte om att dom kom och störde mej, jag släppte igenom nästan alla bollarna … Då visselpipan ljöd kasta sej snorgärsarna rätt in i slagsmålet, dom plöjde opp hela åkern så att dom kunde vricka fötterna av sej, dom gick till anfall mot bollen med långa kliv i leran, dom smorde ner sej, mura igen ögonen och hela plytet på sej med dyn …” Louis-Ferdinand Céline, Död på krita
25 juni 2006
Vad Sverige saknade detta VM: fantasi, långskott och uppoffrande själviskhet. Att skälla på domaren är bara pinsamt uselt. Inte är det förvånande att resten av fotbollsvärlden hellre ser Tyskland i kvartsfinal: Tyskland med sin underbart aggressiva attackfotboll och tempostarka passningsspel. Sverige såg så stillastående ut, att den där IKEA-jämförelsen från tyska tidningar kommer att bli klassisk.
Men det enda som svenskarna bör ha lyssnat på i sina ipods när de slokörade gick till spelarbussen var förstås Radioheads ”No Surprises”, för ingen vettig människa trodde på allvar att det fanns tillstymmelse till chans. Att tabloidtidningarna hyllade Sverige på förhand är bara att beklaga – i resten av världen möts vi bara av ljummen skepsis, och allt beröm är artig konvenans.
Fantasi och oförutsägbarhet: ska det vara så svårt att uppbringa?
England då: om tio minuter inleds deras kräftgång. Eller ska Svennis & co tillåtas fortsätta flirta med Fru Fortuna hur länge som helst? Han är svensk: exakt på vilkas bekostnad bedrivs hans skamlösa kurtis med den lättfotade damen?
26 juni 2006
Mare Kandre skrev i sin roman Bübins unge från 1987: ”Vart man än går är det bort man kommer –” Profetiska ord om Sveriges mästerskapsöden.
FIFA borde stämma Ecuador för deras usla insats i åttondelsfinalen mot England, men också rannsaka sig själva som tillåter så många dåliga lag: Polen och Costa Rica, som hamnade bakom detta lag i gruppspelet, vad har de i VM att göra? Var Ecuador–England den tråkigaste VM-matchen någonsin? Åtminstone en av de sämsta sedan gamla Västtyskland och Österrike spelade en uppgjord 1–0-match i VM 1982, för att båda lagen skulle gå vidare från gruppspelet. Matchen igår innehöll lika lågt tempo, lika mycket kortpassningar i mittcirkeln och lika få skott.
Tack Svt för att ni smeker detaljerna – de underbara detaljerna – och ljudsätter ett inslag om Holland med Dirty Pretty Things. Hur ska Sveriges insats ljudsättas? Tja, ni hittar säkert något från vilken schlagerfestival som helst.
När vi jämför Sveriges VM 1994 med 2006 glömmer vi gärna vilken tursam lottning vi hade då; troligen utgjorde den en större fördel än det faktum att fler spelare var i form det året – ändå hade det varit intressant att ha följt Sveriges träningar, för att utröna exakt vad det är som har motiverat Henrik Larssons plats i startelvan, trots så dåligt spel på matcherna.
Det är då ett otyg med spelare som täcker ut bollen för att få inkast eller inspark, och det borde räknas som minst lika spelförstörande som när någon lomhörd anfallare sparkar bollen i mål för att offside-avblåsningen inte nådde hans öron, och blir varnad. Förr i tiden hette det obstruktion, och jag ser gärna att FIFA bedriver lite arkeologiska forskningar, för att återuppväcka den regeln.
Så himla jobbigt med alla omröstningar om vem som är världens bäste genom tiderna:
Pele/Puskas?
Cruyff/Beckenbauer?
Platini/Maradona?
Zidane/Ronaldinho?
På ett sätt är Maradona självklart överlägset bäst genom tiderna, men han hade bara oturen att vara som bäst under ett 80-tal då allt han gjorde som jag ser det hamnade i skuggan av Platini.
Ett av mina märkligaste VM-minnen: Argentinas förbundskapten under hemma-VM 1978, Césare Menotti, rökte två paket cigaretter under varenda match. Trots att jag hade sommarlov var jag tvungen att räkna ut att han hade ganska exakt två minuter på sig att röka varje nytänd cigarett. Det var imponerande.
England mot Portugal: ska engelsmännen spankulera sig till semifinal ändå? De fick osvikligt god hjälp av domaren, som påpassligt utvisade två portugiser och varnade resten, för att de ska behandla Beckhams ömma ben varsamt.
27 juni 2006
Australien skämde inte ut sig, och behöver inte lämna VM med ”kompakt tystnad” stämplad i nunorna. Nu tänker jag inte på att de spelade ut det decimerade Italien, utan de förtjänade poäng också i matchen mot Brasilien.
Men Guus Hiddink har kanske inte förstått att rätta sig efter Lagerbäck: de mindre fotbollsnationerna ska vara nöjda med att få beträda gräset och artigt lämna över kvalificeringsplatsen till de stora.
Italien bara ska vidare. Men minns EM 2004 när Sverige låg under med 0–1 och Sverige skickade in alla som någon gång hade spelat anfallare på plan: Tommy Söderberg joggade – nej, lufsade – upp på pressläktaren och frågade Ralf Edström om han hade skorna med sig. Men så fick vi också ett senkommet kvitteringsmål, av mannen som byttes ut – byttes ut – mot Tyskland, efter att vi först bytt bort vår offensiva mittfältare mot en mittback.
När Lagerbäck lämnar förbundskaptensposten, om tjugo år: står några klubblag eller länder på kö att anställa honom då? Dessutom: får jag be om att få slippa kvällspressens jobbiga övertalningskampanjer mot Henrik Larsson nu, att han ska återvända till landslaget –
Liksom kvällstidningarna har jag mina egna källor inom landslagstruppen. Ibland konfabulerar han, som när han påstod att det inför framtiden vore mer aktuellt med ett inhopp för Karl Svensson än den överårige Petter Hansson. Mer tillförlitligt då när källan upplyser att Lagerbäck inför Tyskland-matchen läste en dikt av Sylvia Plath – men de ignoranta spelarna protesterade inte när han bytte ut ’dying’ mot
“Losing
Is an art, like everything else.
I do it exceptionally well. I do it so it feels like hell. I do it so it feels real.I guess you could say I´ve a call.”
En tänkbar matchvinnare i det gulnade portugisiska laget: den i flera år underskattade Maniche – VM:s bäste mittfältare så här långt. (På tal om gult: stämmer ryktet att de ska låna den svenska helgula dräkten, i en självironisk gest riktad mot domarna?)
Sverige behöver en förbundskapten som vågar spela Johan Elmander. Någon som inte tycker att han fortfarande är för ung (25 år).
Totti: vi förlåter dig för divalaterna, den infantila målgesten, spottandet, men inte att du har börjat uppsöka Thomas Ledins hårfrisör –
Tyskland mot Argentina är förstås på förhand en stor upplevelse. Många med mig tror på Argentina som enda utmanaren mot Brasilien (Italien, som vanligt). Bäst i stjärnlaget Argentina är ändå Cambiasso – inte för att han gjorde VM:s snyggaste mål (om det var 23 eller 25 passningar innan vet Chris Härenstam) – utan för hans förmåga att hålla de stora namnen ständigt saturerade, med vårdade passningar.
28 juni 2006
När det återstår ynka 4 minuter av förlängningen tar Schweiz ut Frei – målgöraren Frei, straffläggaren Frei – och utklassas givetvis av Ukraina: Lars-Åke Lagrell, du har väl scoutat Jakob Kuhn?
Tack Ghana, för att ni försökte – för att ni verkligen spelade konstruktivt och kreativt, på toppen av er förmåga – för att ni fattade att det var VM.
Ronaldo har gjort 15 mål: måtte han förbli tjock och otränad och halvskadad och migrändrabbad genom hela turneringen.
Ingen annan spelare lyckas få det svåra att se så enkelt ut som Zidane. Mer är det av denna anledning han kommer att saknas – även om han har minst 90 minuter i sig – än att han avgjorde VM-finalen 1998 på egen hand, eller en CL-final med ett osannolikt skott, eller att han formidabelt hånade Beckham och satte den straff engelsmannen missade när Frankrike (Zidane) vände 0–1 till 2–1 i EM 2004.
Tidningarnas skribenter drar sig inte för att håna tv-kommentatorernas uttal av de främmande nationernas spelare: lätt för dem, som slipper offentligt ta obekanta konsonantsammansättningar i sin mun. Men ingen ids straffa skribenterna för deras undermåliga stavning, odrägliga särskrivningar och infamt lama grammatik – för att inte tala om hur deras texter dagligen mördar fantasin.
Så blir det i semifinalerna: Italien–Argentina och England–Brasilien.
Är det sant att det är Kurt Olsson som har designat Svt:s VM-studio?
Om England vinner VM, vilket jag inte håller allt för otroligt, med tanke på hur bra det går för dem när de spelar dåligt (vad ska då hända när – om – de börjar spela bra?): ska inte Sven-Göran Eriksson då hyllas för det kloka beslutet att bara ta ut fyra forwards, varav två av dem långtidsskadade, den tredje en 17-åring, och den fjärde Peter Crouch?
30 juni 2006
Somliga tycker efterklokt att hela den italienska klubblagsskandalen (vars intrig är lika svår att referera som en roman av Heinrich Böll) visar ett uttryck för den italienska mentaliteten: fusk, bedrägeri och korruption. Låt gå för det, men det är ändå bara en facett hos det italienska, som innehåller så mycket annat, det mesta utanför räckvidden för oss stackars nordbor som aldrig kommer att bli italienare, hur vilse vi än går i EU:s korridorer (vars obegriplighet jag förgäves söker en analogi till).
England: är det hatkärlek? Så många kommer fram till mig och säger att de när Sverige slogs ut håller på England. Jag tror inte enbart att det beror på mannen som de med något vått i blicken kallar ”Svennis” – som om en diminutiv någonsin skulle vara värd att beundra – utan för det livslånga beroendet som gamla Tipsextra ingöt i det svenska sinnet. Flera generationer svenskar tröstmatades med långbollar på tjälleriga vinterplaner, eftersom det ”inte fanns intresse” för spansk eller italiensk liga på den tiden. Först med 90-talets invasion av utländska spelare (världsspelare inköptes för halva priset av vad en inhemsk klumpfotad mittback kostade) vitaliserades den engelska klubbfotbollen.
Hatkärlek: vi vill se England i VM, vi vill se dem gå långt, men vi vill också se dem förlora, helst så bittert som möjligt, allra helst i straffläggning. De engelska fotbollsspelarna klär så bra i syndabockkostymen.
För mig är drömfinalen Argentina–Brasilien. Den som tror att Portugal–Holland i detta VM var en otäck match glömmer mötet mellan Argentina och Brasilien i VM 1978, då Argentina vann en match som innehöll fler frisparkar än passningar.
2 juli 2006
Bara Italien gick vidare från mitt tips – men innan någon vräker ur sig hånfullt förakt, glöm inte att vi på jobbet tippade gruppspelsmatcherna, och där vann jag före 13 fotbollskunniga motståndare. Dessutom var det snudd på önskedröm att både Portugal och Frankrike gick vidare: allt till gagn för fotbollen.
Maxi Rodriguez skulle förstås ha fått straff när det återstod 2 minuter mot Tyskland; i stället ännu en enerverande straffläggning med orättvis utgång. Att just Cambiasso skulle missa sin straff var bara ännu ett exempel på att detta VM inte bara riskerar att erinra om VM 1990, ihågkommen för dåligt spel, utan även att det kommer att få epitetet det grymma VM:et.
Svennis slängde in Jamie Carragher, men det räckte inte med att ha samma initialer som frälsaren (Jarvis Cocker). Ändå hade England ansatserna till ett bra spel i matchen mot Portugal, men ett lag som har så svårt att göra mål förtjänar inte att gå till semifinal.
Det borde stå i VM-stadgarna att Brasilien ska möta Frankrike i varje VM, för det blir alltid så bra matcher. Även om Frankrike vann som vanligt igår i en stundtals fantastisk match – jämför med Sveriges matcher, det känns som om Sverige håller på med en annan idrott – var det inte riktigt lika intensivt som matchen 1986, som jag såg tillsammans med 12 devota Brasilien-lärjungar.
3 juli 2006
En av avarterna med fotbollen är att den lockar till sig högtravande kommentarer från ordberusade intellektuella, som med glansiga ögon uttrycker sin krystade fascination för spelet; det är en inbördes tävling i konsten att fjärma sig från fotbollen, där du ska passa dig för alla texter som innehåller ord som ’själ’ och ’magi’.
Så många kommer fram till mig och frågar vad jag tycker om Ledins VM-låt, men jag har inte hört den. Jag läste att Sveriges Radio hade bojkottat den: följaktligen borde jag våga häva min bojkott av Sveriges Radio – för nu tänker de väl inte spela den? (Vad är poängen med en VM-låt överhuvudtaget? Vem ska lyssna på den, och varför?)
Det är mest tidningsjournalister som fortfarande håller på och kritiserar fotbollsspelare för att de är så ointelligenta: ett påstående som bygger på svaren på deras frågor (försök själv säga något intelligent när någon frågar: ”hur känns det?” – i alla dess variationer), eller på att de inte läser böcker – jag skulle vilja veta exakt hur många böcker som läses av de som hävdar andras dumhet, samt en motivering till varför det är så viktigt att läsa böcker.
Och ändå – jag minns när jag läste Martin Amis essäsamling Visiting Mrs Nabokov and Other Excursions, där han berättar om en flygresa till Kina med Watford, som under 80-talet var ett storlag i Engelska högstaligan, tack vare Elton Johns pengar. Han var nyfiken på vad fotbollsspelarna skulle läsa, styrd av de populära fördomarna: skulle det bli flygstolstidningen, serier, men´s magazines? Nä – det enda spelarna läste var sina egna kroppar, som de noggrant skärskådade genom hela den långa resan, granskande muskel efter muskel.
En annan grov missuppfattning är att fotbollen i allmänhet och ett VM i synnerhet motverkar rasism, bara för att Beckham och Figo mekaniskt rabblar några ord om – ja, vem lyssnade på dem egentligen? – eller att spelarna rutinmässigt vecklar ut banderoller med truismer som ”say no to racism” före avspark.
Snarare är det så att fotbollen uppmuntrar till rasism, hos alla som yttrar sig (på badstranden, i tidningskrönikor, i bloggar): och inte mycket har hänt på 30 år. Fortfarande indignationen över sydländskt filmande (att Glenn Strömberg, Sveriges ende professionelle fuskare, var så duktig på att falla i straffområdet berodde förstås på att han lärt sig i Italien), häpnaden inför de taktiskt oskickliga afrikanerna, etc. Stereotyperna fortsätter härska.
Om Tyskland fortsätter göra nazihälsningar efter att de vinner matcher på straffar (det borde vara förbjudet att fira en straffseger: de så kallade vinnarna borde gå med nedsänkta huvuden raka vägen till omklädningsrummen, och offentligen be de så kallade förlorarna om ursäkt i fyra presskonferenser i rad) kanske någon gång FIFA eller UEFA eller vad det heter får anledning att inleda ett seriöst arbete mot rasism.
I motsats till så många andra tycker jag att domarna har skött sig bra, på många håll bättre än spelarna, i detta VM som knappast går till historien för välspelade matcher. Det går alltid att hitta enstaka domarmisstag, som när Australien fick känna smaken av att vara våldgäster i fotbollens finrum när Italien fick sin obligatoriskt orättvisa straff, men oftast har bedömningarna framför allt i straffområdet varit klanderfria, trots spelarnas benägenhet att falla överdrivet när bollen rullat för långt ifrån dem. Med perspektiv på VM, när vi torkat bort det partiska gruset från våra gulblå ögon, inser vi nog att Teddy Lucics utvisning inte var så diskutabel som vi har hoppats.
Sven-Göran Erikssons eftermäle kommer att bli surt: det var trots allt inte mycket han åstadkom under sina år som engelsk förbundskapten. Det är också en managers uppgift att se till att spelarna är disciplinerade och spelar för laget och inte sitt ego (Wayne Rooneys uppförande kan inte ursäktas), och tidigt visa att det inte är acceptabelt att dra på sig en himla onödig utvisning i en VM-kvartsfinal. Skyll inte på Rooneys ”oberäknelighet” – en eufemism för hans dumhet – utan hitta orsaken till att någon tillåts uppträda som en korpspelare.
Erikssons enda genidrag var inte ens hans eget beslut: att Beckham var lagkapten (om det nu var en så bra idé med facit i hand) bestämdes några månader innan svensken tillträdde, och han hade gjort flera landskamper som kapten när det svenska arslet började nöta träbänken.
Det har sagts förut, säkert av andra än mig, men någon gång borde förbundskaptenerna lära sig att det är spelare som har varit heta och gjort en bra match som ska slå straffarna. Att Henrik Larsson var uttagen som straffläggare innan matchen började borde inte utgöra någon garanti för att just han ska slå straffen, om han gör en dålig match. Titta på Portugal, som säkerligen hade Maniche uttagen som potentiell straffläggare, men han gjorde en medelmåttig match mot England, och avstod från att lägga en straff.
Bara tre matcher återstår nu: för ingen med sina sinnen i behåll tittar väl på matchen om 3:e pris, förlorarnas förlustmatch – spel utan vinnare? Stämmer det förresten att Svt tänker låta en ”folkets kommentator” referera matchen, till råga på allt med Thomas Wernersson som bisittare, som ett exempel på lyteskomik upphöjt till två?
VM blir EM, ett tecken på att det för Sverige är synnerligen viktigt att vi tar oss till nästa EM, och därmed får möta kvalificerat motstånd. En drömfinal i Tysklands-VM/EM: Italien mot Frankrike. Det blir förmodligen något helt annat …
Eftersom det nu är på tiden att några av de svenska spelarna tackar för sig och lämnar landslaget borde Lagerbäck göra detsamma – nya spelare tillkommer, och de förtjänar chansen att komma till en ny ledning, med andra idéer. Att hamna i samma kvalgrupp som Spanien är en potentiell katastrof, och Danmark är skickliga på att sätta käppar i hjulet på det svenska maskineriet – ack ändå om det fanns en mer elegant jämförelse för det svenska spelet än en trist maskin.
Det kan ha varit en ynnest att Sverige inte gick längre i VM, för annars hade vi fått se den populistiske Leif Pagrotsky dansa på Rålambshovsparken – nu slapp vi synen av den löjlige ”Paggan” – för det är väl så han heter i dessa sammanhang – mitt emellan Isaksson och Zlatan.
Torsten Frings får inte spela semifinalen i morgon. Han måste gå raka vägen till frisören, utan att passera Argentinas spelarbuss.
4 juli 2006
Semifinal mellan forna nazister och forna fascister: ”O, brave new world, that has such people in it!” Lätt att hålla på Italien ändå; för varje Mussolini en Pasolini, liksom för varje Berlusconi en Del Piero. Bara för att Pasolini aldrig slog sig in i Gli Azzuri betyder det inte att han var en dålig fotbollsspelare.
Det ligger – måste jag kanske förtydliga – ingen rasism bakom min motvilja mot Tyskland, bara oförmågan att se skönhet i den fotboll de har visat upp i sitt eget VM.
Är inte ni också less på de som utpekar sig själva som riktiga fotbollsfans, tvättäkta elitister som bara har förakt till övers för de vars fotbollsintresse bara väcks till liv vart fjärde år? Påminner de inte starkt om de devota Morrisseyfansen ifrån vars överlägsenhet du är räddad ifrånbara om du började lyssna på The Smiths från och med den andra singeln (”This Charming Man”, november 1983: I´ve changed my plea to guilty …)?
På tal om Elton John, om vilken Morrissey en gång sa att hans huvud på ett fat skulle vara ett undantag från regeln att ”meat is murder”: Elton John, av alla människor, kritiserar Sven-Göran Eriksson! Vad kan inte sägas om Elton Johns insatser då?
”Jag hatar intimitet mellan främmande människor”, skrev Sigrid Combüchen i en av sina romaner. En sanning värd att minnas. Jag hatar också smeknamn, som när Tv 4:s kommentator – är det Perlskog han heter? – ständigt kallar Beckham för ”Becks”, för att visa hur bundis han är med engelsmannen. Det skulle aldrig falla mig in att kalla Sven-Göran Eriksson för ”Svennis” – men nu, medan jag skriver detta, minns jag med fasa att jag en gång under VM 2006 kallat Henrik Larsson för ”Henke”.
Svenska medier rapporterar tårögt att de engelska tidningarna var uppriktiga i sin avskedshyllning av Sven-Göran Eriksson, men var det bara jag som var mottaglig för ironin när Michael Hart från Evening Standard tackade svensken för ”hans artighet, hans tolerans, hans tålamod” – snygga omskrivningar för att ha sysslat med allt förutom att vara en värdig förbundskapten?
I flera år har det dryftats att landslagen är en obsolet företeelse, att framtiden enbart kommer att handla om klubblagen; delvis är detta en följd av girigheten hos de företagsledare som köper upp klubbar, och deras avsky mot att deras inköpta spelare skadar sig på landslagsuppdrag. Samtidigt växer VM varje gång, och varje attack mot landslagsfotbollen får sporten att anta Proteus-skepnad.
Ändå: ärligt talat har jag lite svårt för att erinra mig vem som vann Champions League exempelvis 2002 (det var väl 2001 Zidane avgjorde för Real Madrid med sin höga sidledsspark?) medan jag utan tvekan kan rabbla upp samtliga vinnare i VM från 1930 och framåt, och om jag får lite tid på mig kan jag nog säga 90 % av finalförlorarna.
5 juli 2006
Min vän från Göteborg frågar: den där tyske vänsterbacken som alltid spelar med bandage om armen: är han Lahm?
Det var knappast Lagerbäck som nominerade Isaksson som en av fem målvakter till världslaget – det förstår man när han i en intervju säger att Tyskland inte alls var så farliga, utan att det mest rörde sig om långskott som målvakten ska ta. Eh, varför hade inte de andra lagen denna taktik då? Hade Lagerbäck överhuvudtaget sett Frings och Lahm skjuta mot Costa Rica?
Det är en fröjd att se lag som Italien och Tyskland gå ut till sina matcher: djupt koncentrerade och allvarliga, och fulla av berättigat självförtroende. Svenskarna mot Tyskland såg lika ängsliga ut som om de hade stämt träff med sin skarprättare.
Italiensk landslagsfotboll behöver inhemska skandaler för att gå långt (minns Rossis två år långa avstängning innan han blev skyttekung i det VM Italien vann 1982). Självfallet ger den kompensatoriska Fru Justitia Italien upprättelse i 119:e minuten. Men de oerhört vackra målen fixar italienarna själva, så klart. Italien visade hela matchen att det bara är i Tyskland det räknas som en dygd att gå vidare med straffar.
6 juli 2006
Det blir alltså Tv 4 som sänder VM-finalen. Det är trist att en kanal som så uppenbart är amatörstyrd får företräde – för när jag frågar mig vad som kan bli mitt mest bestående minne från den här turneringen kan det mycket väl bli de där bic-pennorna som de viftar med framför skärmen när de ska visa taktik.
Bästa bisittaren har ändå Tv 4, som enleverat Jens Fjellström från Canal +; hans språkbehandling och förmåga att bygga långa meningar visar att det är uppenbart att han i spelarbussen avstod från lagkamraternas Donkey-Kong-spelande, och i stället läste Henry James-romaner.
Frankrike mot Italien: det är förstås att önska för mycket, eftersom en VM-final nästan aldrig bjuder på bra spel, men sällan har två så passningsskickliga lag tillåtits nå så långt, utan att slås ut i en nedrig straffläggning.
Matchen Frankrike-Portugal var dock så bra att det känns onödigt att ett lag måste förlora. När domaren blåste för halvlek såg de portugisiska spelarna lika besvikna ut som småglin som hör mammornas rop på kvällsmat skingra de evighetslånga matcherna. Lika besviken blev man som tittare: helst kunde första halvlek i går ha varat dubbelt så länge.
7 juli 2006
När Lindeborg-Strömberg i den andra semifinalen blev tysta dröjde det inte mer än en och en halv minut förrän Jidhe ryckte in och hjälpligt ledsagade bilderna. (Sladjan Osmanagic var inte den ende som trodde att de gick för att köpa korv.) Men Jidhes valhänta rapportering aktualiserade bara hur viktiga kommentatorerna är. Den bästa fotbollsmatchen jag har sett lyssnade jag på radion, på ett nattåg mellan Stockholm och Umeå, VM 1998 när Argentina slog ut England och Beckham blev utvisad.
Varför denna aversion mot Tyskland från min sida? Förmodligen för att jag sommaren 1974 bråkade med min storebror om att få den holländska tröjan i stället för den tyska; mina föräldrar gav min bror den orange tröjan med Cruyffs 14 och jag fick nöja mig med den vita med Beckenbauers 5 – klarsynt av dem, eftersom min bror som fotbollsspelare skulle få allergiska utslag av att befinna sig på egen planhalva, medan det skulle bli min eviga lott att vara försvarande, med som min största offensiva merit ett stolpskott mot Ersmark 1980, innan jag blev målvakt.
En sak som jag hoppas regeländringar ska eliminera från kommande turneringar är att lagen spelar ut bollen när någon ligger kvar på marken. Det är domaren som ska blåsa av vid en ordentlig skada; nu är det oftast så att spelaren reser på sig när domaren frågar om den pinsamma båren ska inviftas. Dessutom inträffar dessa incidenter nästan uteslutande i andra halvlek, från lag som leder med ett måls överläge. Vätskepåfyllning? De kan väl dricka i skift, FIFA har ju hur många kontrollanter som helst som står vid sidlinjen för att förhindra att temperamentsfulla förbundskaptener rusar in på plan när deras mittback blir utvisad för att han förhindrar Klose att avancera.
Varför har svenska förbundskaptener alltid träningsoverall? Tradition? Har de inte fattat attluftkonditioneringen är så hårt uppskruvad i omklädningsrummen av den enda anledningen att förbundskaptenen ska ta på sig sin kavaj – kavaj, Lagerbäck – när han går in för att läxa upp spelarna? Det går inte att vara auktoritär om du ser ut som om du är på väg att fylla på gasolen i husvagnen.
8 juli 2006
Portugal nådde inte ända fram: kanske berodde det på en så enkel sak att Maniche inte kom upp i sin tidigare standard, varken i kvarts- eller semifinalen.
Bra fotbollsfilmer är det ont om: kom inte och räkna upp High Fidelity, Fimpen, Skruva den som Beckham … och vad mer? I våras såg jag Sönke Wortmanns Das Wunder von Bern om Tysklands vinst 1954 – en banal sentimental film, bland annat med en onödig sidohistoria om två journalister och en bollkalle som var delaktig i finalsegern: men en bra idé att följa tyskarna ända fram till finalen utan att visa några matchbilder, vilka sparades till finalen, som förevisade en salig blandning av den där gamla långsamma fotbollen och tricks som Brasilien skulle uppfinna 28 senare.
I dag match om tredje pris. Jag tittar inte på den. Jag tippar ändå att Portugal ger bort segern till den lättlurade tyska publiken, som tror att det betyder någonting.
Snart är VM över, äntligen. Äntligen, för nu slipper vi all reklam som krystat gör fotbollskopplingar (fotbollspriser på glass, diskmaskiner och blöjor) för att konsumenterna blir bindgalna vart fjärde år. Äsch, om två år är det sommar-OS, och då blir det ungefär likadant.
10 juli 2006
Capello vill inte ha Zlatan till Real Madrid. Vill någon ha Zlatan just nu?
Behöver det ens sägas att Lagerbäck trodde på Frankrike i finalen, liksom att han trodde på Tyskland i semifinalen: vad har han emot Italien? Är det för att de – i motsats till hans fotbollsfilosofi – faktiskt vinner matcher, till skillnad från spelar för oavgjort?
Ett lägre målsnitt behöver inte betyda att vi direkt ska döma ut den här turneringen. Det var ändå fotbollen som segrade, med två spelskickliga lag i finalen, som hela tiden spelar konstruktivt och snabbt hittar vägen till straffområdet. Skyll inte bara på utespelarnas oförmåga eller försvarsspelarnas destruktiva spelförstörande metoder – dags att hylla målvakterna, som kanske har varit VM:s bästa spelare.
Det är alltid samma känsla när det slutar: var detta allt? När ska VM egentligen börja? Det bästa med VM är ändå alla förväntningarna – det långa bokstavligen kvalfyllda kvalspelet, lottningen, vårsäsongen med alla småskavanker som ska hinna läkas i tid, spekulationer om laguppställningar och gissningar om vem som ska få genombrott och vilken stjärna som ska lysa starkast (även med skallningen i åtanke blir det svårt för den som ska axla Zidanes mantel, genomsvettig med hans övervärldsliga karisma). Men allt detta är ändå bara en bitter svensks reflektioner: fråga vilken italienare som helst idag och han säger något annat –
Typiskt mig att glömma den bästa och viktigaste fotbollsfilmen: den skotska Gregory´s Girl, av Bill Forsythe från 1981, om en målvakt (så klart) i ett skollag, som får en nytillkommen spelare som är tjej, vilket ställer till med problem i omklädningsrummet, för målvakten.
Det finns inget ovärdigt i att vinna på straffar, när nu reglerna är sådana. Italien satta alla sina fem, och Barthez var chanslös. Dessutom var det en oväntat bra finalmatch, och det berodde inte bara på att Frankrike dominerade de sista 75 minuterna, för vi ska inte glömma Luca Tonis nick i ribban, eller Italiens hela första halvlek. Dessutom såg Lippi till att byta in säkra straffskyttar som De Rossi och Del Piero.
Av alla stolligheter som har yppats under detta VM måste jag nog framhålla som det stolligaste det som sades av Ola Andersson i Svt när han menade att det var en fördel för Sverige att möta Tyskland i kvartsfinalen i stället för Ecuador. Fotbollen skiljer sig från den övriga verkligheten, där det ibland är en tillgång att kunna tänka tvärtom. Eller vill Ola Andersson sura för att vi inte har Italien och Frankrike i vår EM-kvalgrupp?
Slutpunkten i VM blir Zidanes skalle, som gjorde avtryck två gånger under förlängningen: först en suverän nick anno finalen mot Brasilien 1998 som Buffon gjorde turneringens snyggaste räddning på – sedan pannan rakt i bröstet på Materazzi. Det var som om åtta års dyrkan krävde sin tribun, och slog över i sin motsats. När Zidane slängde kaptensbindeln med det ironiskt klingande ”My game is fair play” var det som en gloria som föll, och han gick sedan ut ur arenan mot den väntande trappan med stegen rakt ned som en som går mot sitt Helvete.
