Allt äter, Leander Djønne, översättning Helena Fagertun, Flo

  

I Helena Österlunds fascinerande roman Kari, 1983 byter huvudpersonen hjärta med en järv, i en minnesvärd scen. Jag lär aldrig upphöra att tjata om den, men med undantag för Andrea Lundgren är det sällsynt med svenska författare som utforskar naturens dunklaste krafter – åtminstone blir det aldrig lika magnifikt eller minnesvärt som i Österlunds fall.

På Flo förlag har vi kunnat läsa två av danske Rasmus Daugbjergs romaner om mytologins väsen, Troll och Ryktet, och i somras har jag läst hans nya, Rasmus Nielsøn, som förhoppningsvis också den i det raskaste översätts till svenska av just Andrea Lundgren. Till dess går det att på just Flo läsa norska Leander Djønnes roman Allt äter, i Helena Fagertuns översättning.

Men borde jag här inflika en triggervarning? Åtminstone ett par nätter har spolierats av min sena kvällsläsning av denna roman, vars innehåll måste kallas groteskt och äckligt – eller bara vidrigt. Ett tvillingpar, tolvåriga pojken Våle och flickan Rind, mister sina föräldrar. De hamnar hos sina farföräldrar, Vreide och Gyldja. Farfar är en våldsam suput som på nätterna går upp på vinden till Rind och förgriper sig på henne, medan han låser fast Våle med buntband i källaren bland spindlarna. Farmor har samiskt påbrå och ber intensiva böner till Gud att bli frälst fån den ondska hon hamnat i, och hon erinrar sig också inom sig trolltrummans vars slag manar fram ett agerande av annat slag än det som kan avstyra Vreides utfall.

Ja, och på ett stenröse intill lagården där vanvårdade lamm dör kors och tvärs huserar en järv, som har ätit upp sin egen mor och nu är dräktig med järvungar. Kapitlen berättas från var och en av karaktärernas perspektiv, och järven har en inte oansenlig del av utrymmet, med sina tankar och instinkter. Det här gör förstås att vi kommer otäckt nära framför allt Vreides ondska, och jag har sällan läst enl lika frånstötande och samtidigt övertygande skildring av en ond människa sedan Jason Compsons hatiska monolog i William Faulkners Stormen och vreden.

Visst finns det något av Faulkners funktionsnedsatta Benjy hos Rind, som sitter i rullstol och med föga förmåga att freda sig. Våle bistår med stesolid när hennes kramper blir för våldsamma. Annars har Djønne jämförts med Cormac McCarthy, men i själva verket är det väl en skandinavisk variant av den Southern gothic som författare som Flannery O’Connor och Carson McCullers var de främsta exponenterna av. Hos O’Connor existerade nåden, medan Djønnes värld är mörkare och mer oresonlig: det är mer nöd än nåd, så att säga.

Ändå finns det ett slags ljus, som bärs i Rinds oskuldsfulla blick, och som möjligen styrker Våle och hjälper honom att uthärda de ohyggliga omständigheterna de har hamnat i. Dock måste sägas att redan tillvaron med föräldrarna var en pina, men den pappa som konstant kallade Rind för ”Efterblivna” och när syskonen räddar sig från farfars hejdlösa trakasserier hamnar de hos en granne som är lika skogstokig. På 90-talet kallade Kay Glans romaner som denna för ”skräckel”, och anklagade författarna för att vara omoraliska eftersom de inte tog ställning och kritiserade förövarna.

Varför är det då en järv som fungerar som hamnskiftare (shapeshifter för dig som föredrar att läsa rural fantasy-böcker på engelska)? I James Ellroys kanske bästa roman i L.A.-kvartetten, The Big Nowhere, fanns en osedvanlig sadistisk sexualmördare som polisen gav smeknamnet ”the Wolverine”, på grund av de exempellösa bit- och rivmärkena han lämnade på offrens kroppar. Jag frågar biologilärarna på skolan, som visserligen betonar järvens status som försvarare av sina byten, men att den skulle äta sin egen avkomma är inte väldokumenterat.

Det Djønne vill visa är vilka krafter vi kan bära inom oss. Det är ett återkommande drag, detta att något blir liksom planterat i oss, ett agerande som i Våles fall också kan bryta det arv av våld han befinner sig i. Men också så här: det finns böcker jag ibland kan känna att jag inte gärna anbefaller, hur bra de än är. Kanske Djønnes roman är en sådan bok som jag inte vill att andra ska läsa just för att den är så exceptionellt bra – helt enkelt att den lyckas väcka så oerhörda känslor inom mig medan jag läser och långt efteråt, och även ta sig in i mina drömmar och väcka mig flera gånger i vargtimmen med hög puls och ett outtalat skrik bakom den slutna munnen.

Det som kan oroa en läsare är att vi tvingas möta det irrationella och farliga, instinkter som vi har men kanske inte borde ha – samt de vi borde ha mera av. Det vidriga i den här romanen kan ge lika bestående intryck som det var att läsa Jerzy Kosinskis mästerverk om andra världskrigets fasor, Den målade fågeln, kanske den enda krigsromanen du behöver läsa. Litteraturen är inte enbart uppbygglig, även om läskampanjer och välmenande politiker tycks tro det. En bok som denna fungerar i så fall dåligt för att få en läsande människa att tro på det goda i världen. Läs den för all del om du gillade böcker som Andreas Lundbergs Black Box, en av fjolårets höjdpunkter, även om – eller just tack vare att – den var så svår att kategorisera.

Det som också gör Djønnes roman så bra är hans närmast unika inlevelse med de olika karaktärerna och deras särdrag – inklusive järven – och hans gehör för deras drivkrafter, med en känslighet som accentuerar våra skavanker likväl som vår potential till något gott. Så, om du känner att du orkar läsa en roman om det vidriga hos människan är det här något du inte kan undvara. Djønne visar också att bra konst är beroende av en experimentlusta, och vi blir på något sätt påminda om alkemins grundformel: det tredje är inte givet på förhand. Det vill säga, om du mixar olika ingredienser, blir utfallet inte alltid det väntade. Ett plus ett blir ibland mer än två (ibland mindre, ur konstnärlig synvinkel, men så är det inte i det här fallet).

Avväxten, David Väyrynen, Ordfront

  

David Väyrynen debuterade med den storslagna Marken 2017, en bok som gjorde sådant avtryck att förlaget Teg Publishing fick göra nytryck på nytryck. Nu när det nästan har gått tio år har mycket hunnit hända: förlaget finns inte längre, och det senaste jag hörde från Väyrynen var när jag gästade Luleå för tre år sedan och han introducerade Carl Johan De Geer genom att helt underbart sjunga a cappella Mattias Alkbergs ”Skända flaggan”, med raderna ”Som den där hemska Carl Johan De Geer / Och målar och donar som en konstnär”.

Väyrynen har också varit kommunpolitiker och – som det brukar heta – ”diversearbetare inom kultur”. Nu utkommer på nytt förlag, Ordfront, en uppföljare. Avväxten är mindre i formatet, men inte i anspråk. Den är formgiven som forna tiders ordböcker och parlörer som man brukade samla på inför resor till främmande länder (innan engelskan blev lingua franca nästan överallt, och också långt innan folk samlar streaks på Duolingo). Bysamfälligheten från Marken återkommer, och i tjugo kapitel får vi ta del av deras interna kommunikation.

Det ska genast sägas att det här är en bok som är svår att göra rättvisa. För en gångs skull gäller verkligen löftet som kanske ges för ofta: ”jag lovar, du har aldrig i ditt liv läst något liknande!” I grunden är den kanske lika ambitiös som debuten. Det som kristalliserar sig under min läsning är ganska många saker, och det är återigen svårt att göra det rättvisa utan att bli övertydlig.

Samfällighetens kollektiva monolog berör konsumtionen, rasismen mot ursprungsbefolkningen, plundringen av resurser, samlivet mellan människa och natur, människa och djur, samt människa och människa. Det här är inte en bok som säger att det norrländska sättet att leva är överlägset, men jag misstänker att det är svårt att förstå för folk söderifrån ilskan som kommer sig från att ständigt underskattas, nedvärderas och hånas. Min läsning ackompanjeras dessutom av Mattias Alkbergs låtar, och då tänker jag på – exempelvis – ”Relativt Norrbotten”, med rader som dessa: ”Och man vaknar, det är morgon på akuten / Klart, det hade ju vart värre att bli skjuten / Och sommarsolen sipprar in / Genom gliporna i gasbindan”.

Innan Morrissey blev skogstokig intervjuades han av Jools Holland som frågade om han saknade Manchester, och fick svaret att Morrissey saknade ”the grey slate of the sky”, med tillägget att Jools aldrig skulle förstå eftersom han inte är ”Northern”. Det är något Väyrynen delar med Alkberg, och när han i en av de avslutande kapitlen skriver: ”här är plats åt alla som vill komma / oavsett vad man har bakgrund” är det svårt att inte också höra hur Alkberg nynnar instämmande med en rad från låten ”Tjugonde”: ”Hela världen ryms där vi bor”. Uppenbarligen håller den nuvarande Tidöregeringen inte med.

I den ekvationen finns ju också skogsnäringen, som Väyrynen kommenterar syrligt:

utan att grina ens fäller dom skog som stått hundra år och mer

och inte för trädens skull bara utan allt blir ju annat

så inget till sist får plats utom människan

talade vi människor kanske inte nog om det där förr

eftersom dom nu säger dom vet vad som är bäst för skogen

till och med bättre än skogen vet själv

också den där uppenbara osanningen dom far med

att träden klarar sig bättre en bit från varann

men det är med träden precis samma som med folk

Här manas ändå till besinning och samsyn, som i exemplet på hur samfälligheten låter sin demokrati vara pragmatisk: ”det går inte att beskriva den att den är som direkt demokrati / men inte att vi väljer representanter heller / våran styre kan man mera kalla tjänstgörandestyre / men utan att man måste vara konsult i allt”. Det talspråkliga syns mer i ordföljden än i glosorna och idiomen. Så bryter också in rader från andra språk, som finskan och samiskan, och lämnas oöversatta. Men den med tillgång till google translate kan göra sitt bästa, och låta ordstävet ”gokko áldi lea vuolimus dakko buokhat vigget badjel” bli ”där staketet är lägst hoppar alla över”.

Och oron blir tydlig i avfolkningen och med en allt äldre population som följd. Skallmätarna som omnämns blir en svidande metafor för de som mäter i största allmänhet, i effektiviseringens och tillväxtens syften. Produktionen ska ständigt öka … Det Väyrynen varnar för är hur specialiseringen inom yrkeslivet hotar samstämmigheten, där var och en blir en småpåve inom sitt eget gebit, och det vi skulle behöva mer av är just gemensamma ansträngningar och en smula ödmjukhet inför vår omgivning.

Den här augustimånaden har jag redan läst tre formidabla politiska diktsamlingar, och de har glädjande nog varit totalt olika till sitt uttryck, från BAM:s ilsket polemiska manifest Berget till dalen, floden till havet, till Emil Boss elegiska sorgesång över exploateringen av migranter i byggbranschen, Tradition. Väyrynens Avväxten är också polemisk, om än mindre uttalat än BAM, och likaså elegisk, om än mer subtilt än Boss. Det här är en dikt som är otidsenlig, och just därför så eftertraktad och så nödvändig. Det här är ”Evangelium enligt David”.

Tradition, Emil Boss, Lejd

  

Det här är en bok som är hög och smal. Enligt förlagets presentation liknar den sånghäftet, höghuset, och minnesstenen. Jo, det är en grå monolit, som en grå sten, även om fotot från förlagets hemsida framställt den i blåaste laget. Jag talar om Emil Boss avslutande del i trilogin om arbete – Tradition, som nu utkommer på Lejd, och kompletterar de tidigare Acceleration (om Systembolaget) och Kompression (om svart arbetskraft). Det är en grov litotes att hävda att de här tre böckerna saknar motstycke.

För den som är intresserad av politik (och poesi, eller tvärtom) är det här en guldgruva. Men varför liknelsen med sånghäftet då? Jo, här finns sången som ett element i dikten, som exempel på hur protestlitteraturen gjort sig beroende av det sångbara. Så finns här några dikter som rimmar, däribland elva sonetter, och meningen är nog att de ska sjungas.

(Förlåt, men jag lyssnade nyss på ett debilt radioprogram, där Eric Schüldt och Jonas Åhlund pratade om Bruno K. Öijers bok Det Förlorade Ordet (mästerverk!). Schüldt grät sig igenom programmet, berörd av sina egna uppläsningar av dikterna, och Åhlund klagade konstant på att Öijers poesi inte rimmade och inte heller hade samma verkshöjd som Håkan Hellströms sångtexter (ugh!). Min rekommendation till Öhlund: läs Emil Boss. Eller förresten, håll dig undan, håll dig till epa-epigonerna som sjunger sina töntiga textrader.)

Boss bok inleds med en uppräkning av namn över tolv oerhört täta sidor, och de heter saker som Volodymyr, Bohdan, Muxammad, Tilemachos, Farrukh, Yaroslav, Yurii, Javier, Luana … Det är de här människorna som byggde landet, något som verkar ha glömts bort av den skamlösa Tidöregeringen och deras hjärtlösa politik.

Jag läser Boss dikter som ett politiskt reportage, som landar mitt i valrörelsen, eller borde göra det. (Partiledarna verkar vara mer upptagna av att skapa content på digitala plattformar än att ägna sig åt relevant retorik.) Här finns också åtminstone två dikter som indirekt eller direkt anspelar på två mästerverk i den svenska poesins historia: Gustaf Frödings ”Den gamla goda tiden” och Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen”. Frödings avslutande ord: ”Forsen dånade, hammaren stampade / överdundrande knotets röst, / ingen hörde ett knyst från de trampade, / skinnade, plundrade / ännu i hundrade / år av förtvivlan och brännvinstörst.” Thoursies avslutande ord, som det sägs att Olof Palme ofta citerade: ”En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt. – Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Ja, Emil Boss förhåller sig till dessa förebilder, och gör något eget av källmaterialet. Hans ”Barkarbyprologen” inleds: ”Där tveljus sveper mellan tvång och frihet / har arbetare rest en stad av stenar.” Också Frödings magnifikt empatiska dikt blir föremål för en skonsam men passande uppdatering av Boss:

De erbjuder svält för slit

och hot för svett och släp.

De lurade oss hit

och slänger oss som skräp.

Till frun har jag inget att sända.

Hon har knappt råd med mat.

Sonen fick återvända

tomhänt och blev soldat.

I korta biografiska skisser får vi veta mer om några av individerna bakom vårt välstånd, och lika kortfattat berättas om den egna släktens vedermödor, hur farföräldrarna var självuppoffrande för att ge barn och barnbarn en rimlig möjlighet till ett bättre liv än de själva hade. Ett mönster som nu upprepas av de många arbetskraftinvandrade personer som sliter ut sig när de bygger våra dyra lägenheter och köpcentrum.

Kort notis från verkligheten: i somras friades en vd och två montörer från arbetsplatsolyckan från 2023, när fem arbetare dog i en hissolycka. Var? Det råkade vara i Sundbyberg. Från Stockholm med omnejd tecknas i den här boken porträtten av några sådana människor, utsatta och förföljda. Det mest skakande är kanske de rapporter som avslutar boken, där Boss kontaktar några av arbetsgivarna i syfte att förhandla om grundläggande rättigheter för några av de drabbade arbetarna. Att sko sig på andras olycka borde höra till de straff som politikerna snabbare kunde utmäta än dagens hetsjakt på personer med bristande vandel.

Vad den här boken visar är hur vårt välstånd vilar på svett och blod från stackars desperata själar som ofta inte har något annat alternativ än att ta de riskfyllda lågavlönade jobben. Med genomskinliga undanflykter undviker arbetsgivarna allt ansvar. Något sker i den sömlösa överföringen mellan krass verklighet och poesi. Allra mest effektivt fungerar det kanske i sonetterna:

Längs den kromatiska skalans branter

besvärjdes historien med minnesorden.

Amerikanska körer av migranter

sjunger troligen i denna minut.

Duman gräver gravarna ur jorden.

Det som hänt har inget slut.

Det kanske är så enkelt att poesin är synnerligen lämpad för agitatorisk skrift. Åtminstone ibland. Nu är vanmakten tillbaka, lyder slutsatsen, och då krävs förstås självuppoffrande insatser. Eller blir bara eländet befäst genom att släkten fortsätter att arbeta för korvören och spara åt kommande generationer? Att arbeta för något annat än den snöda vinningen är måhända utopiskt i en tid där figurer som Bianca Ingrosso existerar.

Men det mest sinnessjuka hittar jag i en finstilt fotnot till efterordet: ”Fackföreningen Solidariska byggare där jag arbetar har fått ut över sextio miljoner kronor i uteblivna löner till lurade migrantarbetare i Stockholm. Bolagen i texterna tvingades betala ut lönerna efter förhandlingar och domstolsprocesser.” Två saker: sådana svindlande summor enbart i Stockholm? Och att ens behöva driva saken i domstol för att det ska ske. Ibland känns frasen ”eat the rich” otillräcklig. Skicka dem raka vägen till Helvetet, säger jag bara.

Smuggla tal, Karl Daniel Törnkvist, Norstedts

  

På baksidan till Karl Daniel Törnkvists nya diktsamling Smuggla tal finns ett trompe l’oile, det vill säga en optisk illusion som lurar ögat. Det ser ut som en slarvigt skriven post it-lapp, med elakt illröda versala bokstäver: ”VARSÅGOD! HOPPAS DET SMAKAR. HÄLSNINGAR / FAN”. Min första reaktion är att det är något personligt: somliga författare hatar kritikerna. Har jag någon gång uttryckt mig ofördelaktigt om Törnkvist?

Det är lätt att känna sig påhoppad som kritiker, men jag antar att en poet kan känna något liknande – ständigt ifrågasatt. Törnkvist inleder sin bok med ett svart streck, som kommer in från vänster. Men det är något som sker redan i paratexten, där omslagets innersidor pryds av ett fett långt svart streck. I det skrivna kan detta streck fungera som en dramatisk paus – här följer något avgörande. ChatGPT har lagt beslag på det extra långa streck som amerikanska texter favoriserat, och som mänskliga skribenter nu tvingats göra sig av med för att slippa kallas plagiatorer eller fuskare.

Den amerikanska poeten Emily Dickinson tog i mitten av 1800-talet patent på tankstrecket, som ofta ersätter kommateringen i hennes dikter. Så kan också Törnkvists metod fungera. Det är ett djärvt beslut, då Dickinson ju är poesins näst största namn (efter Sapfo). Är det då rimligt att jämföra Törnkvist med Dickinson? Tja, varför inte? Han skriver en ambitiös dikt, som inte alltid är omedelbart förståelig:

snart har vi gått

Skorna sönderslitna

och barfota är de

på väg mot gräset

i oss

Ibland ger han substantivet versal inledning, och det är ytterligare något han har gemensamt med Dickinson, som ju ärligt talat inte heller är begriplig vid en första eller andra läsning. Men poesi ska tåla många läsningar, och jag upptäcker mer av det stillsamt storslagna ju mer jag läser om Törnkvist. Men han vore inte heller en poet anno 2020-talet – det här är hans tredje bok från detta decennium – om han inte då och då bröt sitt poetiska kontrakt i bitar och ersatte det med ett talspråkligt läckage in i det högstämt lyriska språket. Även verkligheten blöder in i dikten med diffusa eller bara allmängiltiga referenser till krig. 

Och till de saker poesin måste få unna sig hör vagheten, så länge det inte övergår i svaghet. Till sin form och sitt uttryck ska poesin vara subversiv, något Törnkvist omhuldar: ”Jag vet att jag härifrån / inte kan omstörta något, / inte heller låta bli.” De avbrutna meningarna kan vara semantiskt utmanande så det räcker och blir över, men det är också ett problem med poesi som är alltför angelägen om att nå ut och kommunicera en erfarenhet. Med det sagt slår dikterna då och då krokben på sig själv i sin iver att vara originell.

Då kommer den avväpnande humorn till undsättning: ”Ja, se: jag är en Riktig liten Solskit! […] Vem / är inte finklädd i ständig förvåning?” Enskilda delar lyser, medan annat bara är stumt. Begreppet ”Ångestens trädgård” kan jag inte heller bli klok på. Vad innebär då titeln? Att smuggla något är en medveten handling, och det rör sig oftast om skumraskaffärer. Kanske det är så enkelt: poesin hör till de skumma områdena.

Svensk poesi, [red] Daniel Möller och Niklas Schiöler, Bonniers

  

Den väger en gnutta över tre kilo, den nya antologin Svensk poesi som Bonniers anlitat Daniel Möller och Niklas Schiöler att färdigställa. Det är en tung pjäs, men inte riktigt lika tung som dess föregångare, som anlände för endast tio år sedan: då vägde den en liten bit över fyra kilo. Sidantalet är i stort sett detsamma, strax under 1100 sidor. Så vad har då hänt? Väger den månne lättare av den enkla anledningen att de har valt att inkludera Thåström och Olle Ljungström?

Det första jag gör efter att ha svalt besvikelsen över valet av Thåström-låt (”Magiskt oändligt” är ju inte alls lika anslående som exempelvis de två höjdpunkterna ”Linnéa” och ”Långtbort” från 2009) är att se till att det i Ljungströms fall blir mästerverket ”Nåt för dom som väntar”. Den är svårslagen, även om en kunde önska något av Mattias Björkas från Vasas flora och fauna för den kanske vassaste svenskspråkiga poplyriken under 2000-talet.

Tio år är för litteraturhistorien ingen lång tid, och om den här antologin ska uppdateras så här frekvent kommer IKEA att behöva sälja fler Billy-bokhyllor i landet. (Knappologer kan anteckna att förra boken mätte 7,5 cm, och den nya knappt 6,5 cm.) För jag tar för givet att det här blir en storsäljare, och även om jag förra gången gnällde över att Stina Aronson saknas – det gör hon fortfarande – är urvalet till största del oklanderligt. Förvisso går det i förekommande fall önska att någon annan dikt tagits med av den och den poeten, men det är ju petitesser i sammanhanget. Och en sträng fråga måste i så fall ställas: om du vill ersätta med just din favoritpoet – vem ska du då plocka bort?

Urvalet har uppdaterats inte bara för modern tid, och om någon tyckte det var en försummelse att Viktor Rydbergs ”Tomten” saknades då kan andas ut, då den här ingår i ett mer generöst svep av Rydbergs poesi (fast ett urval ur ”Den nya Grottesången” hade varit att föredra). Förra gången var den yngsta poeten Athena Farrokhzad, som nu är bortplockad – inte helt förståeligt – medan den yngsta nu är Isabella Nilsson – desto mer förståeligt. Bland nytillskotten gläds jag extra mycket åt att Lina Hagelbäck och Marie Tonkin förmodligen mångdubblar sina läsarskaror genom att ingå i det här sammanhanget. Något de förtjänar med råge.

Fortfarande är det för många sidor Bellman, även om det har krympt marginellt till 51 sidor. Som jämförelse har Gunnar Ekelöf 20 sidor, Tomas Tranströmer 19, Edith Södergran 18. Är alltså Bellman att räkna som nästan tre gånger intressantare än Södergran? (Ack, om det ändå vore tvärtom!) Den som vill läsa fler kvinnliga poeter innan romantiken kan botanisera bland dikter av Märta Berendes, Ebba Maria De la Gardie, Sophia Elisabeth Brenner, Greta Giädda, Hedvig Charlotta Nordenflycht, samt Anna Maria Lenngren – för att inte tala om att många av de medeltida balladerna nedtecknades av kvinnor. Av de 38 poeterna födda 1950 och framåt är 21 kvinnor. En av dessa som inte fick plats förra gången är Jila Mossaed.

Annars är det mycket som är sig likt, kanske lite för mycket för att det ska vara helt klädsamt och motivera ett nyinköp för den som inte är osunt attraherad av svensk poesi, och som redan haffat den förra utgåvan. Beklagligt nog har de dessutom plockat bort en av Ann Jäderlunds dikter, och det är en udda bedömning av en poet som de flesta håller som lika viktig som Edith Södergran. Södergran-urvalet får ändå sägas vara utmärkt, och påminner om att hon nog förblir den svenskspråkiga poeten med flest bangers på sitt samvete.

Men absolut, här går det att roa sig med att läsa en dikt lite då och då. Jag misstänker – eller snarare hoppas jag – att svensklärare här inspireras att hitta fram till sina egna favoriter, så att lektionerna i svenska hädanefter får innehålla mer poesi. En sak som det har snålats in på är de snören som går att använda som bokmärken. Till den förra var det tre stycken i olika färger som kunde användas för att peka ut favoritdikter: guldsnöret till Thorilds ”Om hösten 1785”, det röda snöret till Boyes ”Hur kan jag säga …”, och det svarta snöret till Stagnelius ”Suckarnas Mystèr”. Den nya boken har bara ett enda snöre i guld, och tills vidare låter jag det väl ligga vid Olle Ljungströms ”Nåt för dom som väntar”.

Doften, när de rörde sig genom porsriset, Birgitta Lillpers, Bonniers

  

För de flesta av oss är nog Birgitta Lillpers poet, men hon har faktiskt gett ut sex romaner. Den bok hon kommer ut med nu, efter diktsamlingen Kälda från 2020, är också en roman. Titeln lyder, och stålsätt dig nu: Doften, när de rörde sig genom porsriset. Pors används traditionellt för att göra snaps, men man kan också torka kvistarna och bladen för att hålla ohyra borta från sina garderober.

Tiden är sent 1700-tal. I en by i Dalarna bor en döv bonde, Matslofva Erik Olsson, gift med Grått Karin. De har barnen Hans, Lissel-Lov, Kisti, och Järk. I kyrkan väcker en spögubbe de stackare som fyllesover. Ett av dessa fyllon rumlar in i huset där Matslofva och Karin bor, och försätter hennes fiol i brand. Matslofva lovar att bygga en ny fiol åt henne – ett sisyfosarbete som nära nog tar kål på honom.

Bland karaktärer som heter Katt Lars och Snids Jöns utspelar sig denna berättelse om kärlek och konst, vidskepelse och fattigdom. Det är ett sätt att skriva som ibland hejdar läsningen, på ett konstruktivt sätt. Det är avigt skrivet, med den typ av satsradningar (alltså staplade huvudsatser) som endast skönlitteraturen borde sanktionera och stundtals uppmuntra.

Lillpers syfte verkar vara att motverka glömskan, att förhålla sig till svunnen tid som om den inte är avslutad. Hon utgår från autentiska personer. Matslofva Erik Olsson levde 1771-1826, upplyser hennes efterord, och han har lämnat spår med sina arbeten i trä. Nog finns det – eller borde finnas – en skyldighet mot denna för tillfället förgätna tid. Här råder ideal och värderingar som vi nu kan tycka är besynnerliga – fast den som skådar våra nuvarande seder och bruk kan nog finna åtskilliga anledningar att tadla även oss.

Hantverkskunnandet som Matslofva representerar håller på att gå förlorat, i den slit och släng-kultur som dominerar vår tid. Ändå är han något av en drömmare, en som bara till nöds förmår hålla familjen vid liv. Fiolen som han lovar Karin tar också evigheter att färdigställa, och väntan på dess färdigställande drar ned henne i djup depression. Men Lillpers är intresserad av att skildra värdet av omsorg mot vardagens ting och våra medmänniskor.

Nej, romaner ska inte i första hand ha uttalade världsförbättrande uppsåt. Men i sin skildring av armodet som ändå blir upplyst av enstaka goda handlingar och uppmärksamheten mot små gåvor – det kan vara något så rudimentärt som en lök – visar Lillpers ändå hur en bättre värld är möjlig, en värld där vi inte längre roffar åt oss. Det är en värld där det hemska som sker inte går att undvika, men går att leva med, som när en av sönerna överlever rödsoten men till priset av att hörseln går förlorad: ”Bottnen gick ur ännu en gång, och man fortsatte sitt liv ändå, till sist egentligen utan botten alls, med bara fasta sidor och en stark tro på en himmel därovanför.”

En gång i tiden raljerade Göran Hägg över namnskicket i Göran Tunström Juloratoriet, och läxade upp författaren för den irrationella intrigen. Hägg hade nog inte haft mycket till övers för Lillpers sätt att berätta, och hennes dialektala register. Hägg vantrivdes förstås under sin sejour vid Umeå universitet, och verkar ha haft svårt med litteratur från provinserna. Det här delar han med ganska många andra urbana kritiker, där skepsis och missförstånd är det minst dåliga som kan yttras. Ändå ser jag hos Lillpers ett sätt att forma sin miljö som kan erinra om en så pass stor författare som Trotzig, om vi tar i beaktande att hennes värld är något mindre murrig i sina konturer.

Vad kan rädda oss från AI? Författare med vett att bruka irrationella stilnivåer – författare som överraskar oss med det oväntade, det som ligger bortom alla algoritmer. Att Lillpers är poet är nog gynnsamt för hennes språk. Så här beskrivs till exempel fyllot som ödelägger Karins fiol: ”Som nykter någorlunda återhållsam var han i rus ständigt inblandad i saker och därför ofta bandagerad, och då på ett trasgrant sätt som speglade hans klädsmak överlag: alltid var där något överdådigt fel i hans klädsel; ibland en kvinnotrasa om hans skalle, nu en tofs av utterskinn dinglande som en svans.” Det är nästan omöjligt att inte se honom för sin blick, denna trasiga människa i trasig skepnad.

Lisa och Lilly. En sann kärlekshistoria, Mian Lodalen, Romanus & Selling

  

I dag invigs Jönköping Pride: det skulle dröja ända till 2013 innan Sveriges Jerusalem fick sin egen Pride-vecka. Författaren Mian Lodalen föddes här, men lämnade staden illa kvickt efter gymnasiet, vilket ter sig begripligt då kyrkan under hennes ungdom hade svårt att fördra homosexualitet. Kanske det är bättre nu. Lodalen har förblivit en stridbar person i offentligheten, men i de flesta frågor har tiden gett henne rätt.

Innan sommarlovet fick jag i present av en elev Lodalens roman Lisa och Lilly. Det krävs förstås stort mod att ge just mig en present, på grund av mitt rykte som en kräsen och dömande läsare. Av en tillfällighet ska den nu också filmatiseras. Här finns förutsättningar för en rafflande historia: två tonåringar förälskar sig i varandra i början av 1900-talet. Kruxet: de tillhör samma kön. Det är inte bara olämpligt, utan också olagligt.

Femtonåriga Lisa går en kväll på dans i Stockholm. Hon träffar den några månader yngre Lilly. Det är attraktion vid första ögonkastet. Förnuftet inte bara viskar – det illvrålar – att de borde hålla sig ifrån varandra, men som alla vetat sedan Sapfo (shoutout till OG lesbisk stjärna) har förnuftet inte mycket att hävda mot kärleken.

Parallellt med kärleksuppvaknandet sker en initiation till ett politiskt medvetande. Hon träffar några socialistiska agitatorer. Skickligt väver Lodalen samman kärleken med politiken, och visar underförstått att ingenting är möjligt utan förändring. Lagar behöver ändras, villkor behöver förbättras. Polisen – glädjedödare sedan dag ett i historien – kraschar festerna. Lisa blir en slags assistent åt målaren Eugène Jansson, vars homosexualitet ännu var okänd för den större massan. Han blir en bundsförvant, och när han åker till Paris blir hans lägenhet ett paradis för Lisa och Lilly – men det är också där katastrofen, den oundvikliga, inträffar. Som Proust sa: ”Alla paradis är förlorade.”

Det här är en vacker men ominös kärlekshistoria, med vissa drag av Romeo och Juliet. När Lisa och Lilly tillbringar en natt i Janssons övergivna lägenhet säger Lisa till Lilly:

” […] då kan du väl tänka att den där stjärnan, just den där …” Hon pekade på den starkast lysande av dem. ”Den brinner för oss, för dig och mig, alltid. För stjärnor slocknar inte på flera tusen år och om den faller så får man önska vad man vill.”

Jämför med Shakespeare, när han låter Juliet säga så här:

Come, gentle night, come, loving, black-brow’d night,

Give me my Romeo; and, when he shall die,

Take him and cut him out in little stars,

And he will make the face of heaven so fine

That all the world will be in love with night

And pay no worship to the garish sun.

Lodalen har varit mån om tidsmarkörerna. Här ilar automobilerna, och telefonkioskerna är också ett relativt nytt inslag i stadsbilden, liksom Stomatolskylten vid Katarinahissen. Man går på biograf och ser den danska skandalfilmen Avgrunden. Man dansar till Fröding, som fortfarande är i livet. Detsamma gäller Strindberg, även om det inte stämmer att hans pjäs Kamraterna spelades på Dramaten redan 1910 (först 1916 gick den där), och likaså stämmer det inte att Svenska Akademien den här tiden huserade i Börshuset, då de inte fick tillträde förrän 1914. Att en man döms till döden för ”osedlighet” och agerande ”mot naturen” stämmer inte heller, då Gustav III satte stopp för homosexualitet som orsak till dödsstraff redan på 1700-talet.

Kanske borde Lodalen, som tackar 55 personer i efterordet, ha haft någon i sin närhet som kunde ha åtgärdat sådana penibla fadäser. Kanske borde jag vara mindre pedantisk i min läsning? Eller så är det en viktig principiell fråga för en roman som lutar sig så starkt mot det autentiska. Om jag med min bristande allmänbildning känner igen sådana misstag, hur står det då till med de områden där jag är mindre insatt (det är mycket jag är dåligt insatt i).

För det mesta skriver Lodalen återhållsamt och nästan kyskt. Mötena mellan Lisa och Lilly är erotiska, men kanske inte tillräckligt sexiga? De är unga, ja, men också unga borde få äga sin sexualitet mer, och upptäckten av någon annans kropp är förenad med upptäckten av språket, något som inte riktigt går fram. Ändå förmedlar Lodalen spänning, ovisshet och upphetsning. Det är förmodligen ingen tillfällighet att bland de män som trakasserar de unga är den värsta flåbusen smålänning: vissa sår läker helt enkelt inte, och jag minns att Lodalen en gång chikanerade sin gamla svensklärare på gymnasiet, som råkar vara det jag själv arbetar vid. En av mina dåvarande kolleger blev orolig och gick igenom alla sina gamla klasslistor för att eliminera sig själv från den skulden.

Modern mytologi, Johannes Heldén, Bonniers

  

Den svenska litteraturhistoriens bästa boktitel kan mycket väl tillhöra Ragnar Strömberg. En av göteborgspoetens 90-talsböcker hette Jag kommer från framtiden med döden i hälarna. En poet som i några av sina tidigare böcker påstått sig skriva från en position i framtiden är Johannes Heldén. Det har resulterat i ganska skruvade sf-dikter som jag förgäves letat efter på boklådor som ingår i den kedja som går under namnet ”Science Fiction Bokhandeln”.

För lite drygt tio år sedan såg jag en separatutställning med Heldéns konst på Länsmuseet i Jönköping. Även om jag läst hans poesi sedan debuten för drygt tjugo år sedan tror jag inget av det jag har läst av honom har gjort lika starkt intryck som konsten. Fast konsten samverkar med poesin, så även i den nya boken som nu utkommer, Modern mytologi, där delar av innehållet ingått i tidigare konstinstallationer.

Nu verkar Heldéns framtid ha hunnit ikapp honom. Tiden är ett framträdande tema genom den nya samlingens sju avsnitt. Men poesin klarar sig som bekant dåligt i uppmärksamhetsekonomin, och det är inte bara Science Fiction Bokhandel som varit dåliga på att exponera böcker som denna. Heldén hör sedan länge till de mer säregna poeterna, som med osviklig konsekvens skriver en dikt som går på tvären med tidsandan, men ändå – genom en ny slags poetisk licens – lierar sig med den.

Som mottot från den allt mer aktuella tänkaren Simone Weil: ”Man måste ta i beräkning att allt sker i enlighet med tyngdlagen, utom när det övernaturliga griper in.” I en ”mytologisk ordlista” som hör till bokens index förklarar Heldén uppslagsordet ”spöke, teoretiserad manifestation existerande utanför det konventionella medvetandet.” Glasklart ändå! Ordlistan kan förstås bara läsas med framtidens blick; vi står vid ännu en tipping point. Naturen och teknologin samspelar i dikterna.

Men det är inte alltid lika glasklart hur de här dikterna ska läsas. Så här kan det se ut:

Utöver de berömda Lichtenbergutslagen förekommer påverkan

på inre organ, metallisk smak i munnen (kronisk), färgskiftningar

i hornhinnan, hudcancer, hallucinatoriska bilder på insidan

av ögonlocken (fraktal- fallos- eller trädformade, ständigt

förgrenande i grönska, algoritmer). De säger att tiden stannar

upp, att ett skarpt ljus fyller världen.

Dikterna rumsterar om i språket. Det är dikt som brus, dikt där skogen brinner, dikt där det finns spår av civilisationens sista suckar, ungefär som en tidskapsel. Tänk om någon random poesi-intresserad person från 1700-talet – vi kan kalla honom Johan Henrik Kellgren, eftersom han heter så – skulle färdas i tiden till vår tid. En del av vår samtida poesi skulle vara någorlunda bekant, som Malte Perssons eller Bruno K. Öijers, kanske, medan en bok som denna av Heldén skulle väcka bryderier. Men skulle han avfärda det?

Ibland sviktar min koncentration när jag läser Heldén, även om han kan beakta bekanta saker som poesins emblematiska näktergal, med visst inflytande från John Keats: ”Näktergalen glömmer sin sång, sedan sig själv (eller var det tvärtom).” Med Keats ord: ”Var det en syn, var det en vaken dröm? / Musiken tystnat:– Är min dröm förbi” (översättning Gunnar Harding). Och nog är Heldén en romantisk poet, där minnet – som Horace Engdahl påpekat – är diktens modus, och som vältrar sig i det förflutna. Som Lord Byron svarade när han fick frågan om han för tillfället var förälskad: ”Jag har varit förälskad.”

Heldéns trick att skriva från framtiden är på ett sätt lika fyndigt som Lars Jakobsons trick att dödförklara sig själv, och att alla hans böcker från 2010 och framåt ska betraktas som postuma. Även om det är galenskap finns det logik i det. Heldéns dikt kan te sig repulsiv och ogästvänlig – men samtidigt också högst inbjudande och lockande. Det är kanske poesins bästa signum, så som den formulerades med Pia Tafdrups begrepp ”territorialsång” från ornitologins värld, med en dikt som både lockar och skrämmer de med öra att uppfatta sången.

Och nog är det också naturen som får sista ordet. Åtminstone uppfattar jag somliga av dikterna så, att det inte spelar någon roll vad vi gör längre: ”fortfarande långt kvar tills vi kan leva för alltid”. Dikterna liknar brottstycken, men slutsatserna förblir stränga. Filtrerade genom ett disigt regn skildrar Heldén det akuta läge vår värld befinner sig i: ”om solens nedgång signalerar att vi inte överlever natten, / så innebär gryningens ljus att vi klarade oss, den här gången?”

Hilja går, Lida Starodubtseva, Nirstedt/Litteratur

  

I sina bästa stunder förmår litteraturen väcka förundran och häpnad; den kan vidga vår blick på världen och överraska oss med insikter som befinner sig bortom all strategi utan bara upplevs som spontana uttryck. En sådan bok var Lida Starodubtsevas novellsamling En oändligt lång vår från 2023. Nu återkommer hon med sin första roman, och även om jag ogärna använder klichéer måste jag nu tillstå att hon redan är en fullfjädrad författare.

De nio novellerna i debuten var verkligen underliga, och det här är inte heller en konventionellt skriven roman. I korthet handlar det om ett berättarjag som är översättare, som i Sankt Petersburg träffar Anna och övernattar i hennes illa medfarna lägenhet. Anna har i två bloggar – ”anna_of_omsk” och ”why_hilja” – berättat om sin mormor Hilja. Lejonparten av romanen består av Annas blogginlägg från 2005-2007, som berättaren läser på ett internetcafé medan hon väntar på bussen som ska ta henne till Finland där ett samtal med en namnkunnig litteraturkritiker väntar.

Greppet att låta Annas texter ta så stort utrymme ger romanen en slagsida åt det polyfona. Här finns också en underförstådd koppling till Dostojevskijs skrivande. Men mer än något annat handlar det om hur ett minne ska förvaltas, och vem som äger rätten till någon annans erfarenheter. Anna är uppenbart besatt av sin mormors Hiljas historia, och i förlängningen spiller det över på berättaren – och slutligen också på oss som läser, som görs delaktiga i Hiljas liv.

De sår som Anna har tillskansats blir en drivkraft för Starodubtsevas skrivande. Det blir också en historik över Ingermanland, platsen dit Ryssland flyttat ut ursprungsinvånarna ingrer och voter för att flytta dit ryssar. Det Anna skriver handlar om historien från ryska revolutionen fram till efter andra världskriget, och mormor Hiljas strapatsfyllda flykt. Den ryska historien är ju smockfull av förbrytelser och övertramp, evakueringar och deportationer. Och varför skriver då Anna? Kanske av den här anledningen: ”Jag antecknar inte för att bättre komma ihåg. Jag antecknar för att tillåta mig själv att glömma.” Hennes rotlöshet delas av många, och besattheten blir en bild för hur svårt det är att släppa taget om något när man väl fäst sig vid det.

Så berättas här om ett människoöde bortom kalkylerna och statistiken. Anna illustrerar också alla läsares dilemma: är det vi gör när vi läser verkligen nödvändigt? Finns det inte bättre saker vi kan göra av våra liv än att rota i någon annans förflutna? Det finns ju en marknad för alla dem som vittjar släkten på mustiga anekdoter. Och var finns då sanningen i allt vi skriver? Vid ett tillfälle säger Anna att hon inte vet vad ”hitta på” betyder – men så säger väl bara en författare.

Det finns mycket jag gillar i den här okonventionellt berättade men på många plan storartade romanen. Här finns bitsk humor, som en påminnelse att lyckad humor ofta är kvick och elak, i en skildring av några mindre nogräknade böcker: ”Den typ av böcker som genast väckte en känsla av att man låg steget efter som kulturkonsument, eller snarare sprang helt utanför löpbanan.”

Starodubtseva har också en bra blick på platsen och en förmåga att ge städer konnotationer till levande organismer: ”I varje klassiskt planerad stad, en som har anlagts i stället för att växa fram, finns en gata som jämförs än med en artär, än med ett ordensband men som i själva verket är ett vackert och rakt ärr i landskapet. Vi trampade ärrets skrovliga yta, rörde oss mot snittets startpunkt.” Även tunnelbanorna under stadskärnan liknas vid matsmältningen i en bortom-mänsklig varelse.

Det finns romaner som tar allt syre i den samtida litterära offentligheten, romaner som är mer konventionellt skrivna. De kan heta Judas, Ultravåld eller Eurogirls, och saknar väl egentligen inte underhållningsvärde. Men tomma tunnor skramlar som bekant högst – jag befarar att Starodubtsevas strävt och stramt berättade roman inte får tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet som trion Romare, Schunnesson och Rönnow Pessah får. Men jag önskar att den fick läsare, denna mörkt skimrande och svårfångade roman, som inte låter sig fångas i hisspitchens intetsägande formuleringar.

Min gissning är att kritiker har svårt att tillräckligt uppskatta romaner som inte beter sig så som man förväntar sig att en roman ska bete sig. När vi läser lyrik är det annorlunda: där är variationen en grundförutsättningen, och ingen lyrikkritiker tycker det är något konstigt om en diktsamling beter sig utanför normen. Men vi skulle få ett bättre litteraturklimat om fler svenska samtidsförfattare vågade utmana våra förväntningar och ta risken att vara lika ambitiösa som Lida Starodubtseva.

Liberal Debatt 2 2026; L’amour–La mort #21

  

Lite otippat har jag sedan något år blivit läsare av tidskriften Liberal Debatt. Otippat, eftersom jag åtminstone tror att jag politiskt inväntar ett parti som ska vara tillräckligt rött för att passa mina ideal (tips till S och V: ansträng er mer!). Men i brist på annat håller jag gärna till godo med en tidskrift som fokuserar så hårt på kulturen.

Sommarnumret som nyligen anlänt har temat ”Brott och straff” och utgår från både historiska rättsfall som den famösa Jack the Ripper, men också en syn på dagens kriminalpolitik. Är det verkligen skillnad på att låsa in trettonåringar i fängelse eller på Sis-hem? Eh, ja? Tommy Möller skriver en essä om fiktiva barn som varit onda, och kunde eventuellt ha utökat listan med några av de onda barnen i Ray Bradburys noveller. Personliga favoriter: spädbarnet i ”Den lille lönnmördaren” som tar kål på sina föräldrar och syskonen som i ”Savannen” skickar sina föräldrar för att bli uppätna av lejonen på den virtuella världen som föräldrarna skapat åt dem.

Amanda Göthberg fangirlar om Therese Bohman, som verkar vara alla högerkvinnors (och kanske ännu fler högermäns) favoritförfattare för stunden. Och Greta Schüldt har läst Karl Ove Knausgårds beryktade artikel ”Cyklopernas land” från DN 2015. Liberal Debatt håller på att skapa en ”liberal kanon”, och där ingår Knausgårds text, som nu med facit i hand både ter sig knasigare än någonsin och samtidigt – som också Schüldt påpekar – blir en inte helt osann skildring av det svenska kynnet som ängsligt och tystlåtet i sitt sökande efter konsensus.

Om en motsats till Liberal Debatt ska utses kanske L’amour–La mort ligger bra till. Den är som ett OEI för småglin, och senaste numret, det tjugoförsta, har ”Can’t help myself” som tema. Rubrikerna är skrivna i slarvig handstil, och på omslaget hittar vi 34 barnsligt tecknade glada ansikten (läsare? Skribenter?) – och varför inte.

Den som tycker att det var onödigt länge sedan Elis Monteverde Burrau gav ut en bok – alla vettiga människor, med andra ord – kan med fördel genast ta ett glädjeskutt till sidan 86, där han skriver en prosatext om – you guessed it – barncancer, Clownen Jac och Tao Lin, med ett utdrag ur monologen ”Svensk humor”, som nyligen spelats på teatern (väl?). Avslutningen är vacker: ”Till lunch blir det broccoli. Imorgon? Arkivet. Där finns ingen toalett, inga fönster, men mitt hjärta är alltid öppet.”

Och Gabriel Itkes-Sznap bidrar med en dikt som är lika lång som en diktsamling brukade vara förr i tiden, en monolog om en pappa vars son och pappa begått självmord. Det är också en dikt om judendom, där pappan beskrivs så här: ”Han var jude och allergiker / Han var allergisk mot allt möjligt / Jag begrep mig inte på honom / Själv tål jag allt”. Devisen för numret som helhet verkar ha varit att skriva och skriva utan syfte eller kontroll. Essäer och dikter samsas, och det är ofokuserat och stundtals helt underbart, men ganska ofta känner jag mig lite som Fröding gjorde när han var deprimerad och en vän tog med honom på en tur för att titta på naturen och frågade om det vackra inte kunde göra honom upprymd? Frödings svar: ”Jag minns att jag har tyckt att det varit vackert.”

Nå, jag är ingen Fröding. Visst gläds jag åt att läsa nya texter av Ali Alonzo, Viktor Johansson och Johannes Heldén, och Polly Aaro Thörnebys dikter gör mig hoppfull inför vad som kunde bli bra dikt, bara det gavs en mer stringent inramning. Men det kommer tids nog – tills dess kan vi läsa självlysande rader som denna: ”Hon kom aldrig, för hon fanns inte.”