Vi bygger en ny värld, Elise Karlsson, Natur & Kultur

  

Vilka två komponenter är de viktigaste för den författare med ärendet att skriva historiska romaner? Jag skulle säga: att det blir ett autentiskt tidsdokument, och att människoskildringen är fullödig.

I Elise Karlssons ”Rinkebysviten” följer vi några familjer från 80-talet och framåt. Tredje boken, Vi bygger en ny värld, handlar om 90-talet. Alltså: om Rederiet och Twin Peaks, ZTV, Eva och Efva, Fucking Åmål, Vattenfestivalen och Kickersbrudar. Med andra ord har Karlsson lyckats återskapa tidsandan. Men blir det mer än nostalgi? Och i så fall, vad består nostalgin av?

För 90-talet innebar också Bert och Ians clownfasoner i partiet Ny Demokrati. Det innebar John Hron, Gerard Gbeyo och Peter Karlsson, som alla tre mördades samma år, 1995. Och han som fick namnet ”Lasermannen” som sköt elva personer. Alla dessa dåd hade rasistiska eller nynazistiska motiv. Så 90-talet var också en mörk tid, där protestsången ”We shall overcome” blev ofrivilligt omtalad när dåvarande kulturministern Birgit Friggebo på ett möte i just Rinkeby förgäves bad de församlade att sjunga den tillsammans.

Persongalleriet är bekant från de tidigare böckerna. Här följer vi Esme och Leyla som går från mellanstadiebarn till unga vuxna. De bildar en häxcirkel för att komma åt misshagliga klasskompisar i skolan. Christian som i förra romanen följde sin pappa till Borås, är här en aspirerande filmregissör som vill dokumentera vardagen i Rinkeby. Johnny arbetar på olika sätt för att göra världen bättre för andra, utan att unna sig själv några förbättringar alls.

Mycket handlar om drömmar om en bättre värld. Det som förenar de många huvudpersonerna – uppräkningen i förra stycket var bara en handfull av dem – är upptäckarglädjen och tron att en förändring är möjlig. Under tiden monteras många av samhällets skyddsnät ned, allra tydligast illustrerat av Kai som jobbar på Soc och där möter individer som på olika sätt saknar förutsättningar att klara sig själva.

Det är nog ingen vågad gissning att Karlsson till dels inspirerats av Per Anders Fogelströms romansvit ”Stad”, som också den hade fem delar – här finns den representerad som en av de böcker Kai har läst. Fogelströms serie avslutades med året 1968, och påpassligt nog inleddes Karlssons serie på 1970-talet.

Det är imponerande hur Karlsson har lyckats undvika två fällor för den historiska romanen: att bli ensidigt nostalgisk och att falla för frestelsen att bli övertydlig och didaktisk. Här har vi att göra med en romanförfattare som litar på läsaren. Även om det låter som en kliché vill jag hävda att hon har hjärtat på rätta stället – det vill säga, att hon skriver utan att exploatera och utan att i onödan bli sentimental.

För 90-talet var på ett sätt en optimistisk tid. Det gick fortfarande att tro på framtiden. Men här visas också att cynismen håller på att lära sig krypa och gå, alltså den cynism som gjort sig salongsfähig och som vi lever under nu. Jag både ser fram emot och bävar för vad Elise Karlsson, med sin sällsynt skarpslipade blick på samhället, ska skriva när ”Rinkebysviten” tar oss närmare vår egen tid med de återstående två böckerna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2026)

Fel Norma, Anne Carson, översättning Lars-Håkan Svensson, Ellerströms

  

Mycket kan sägas om Anne Carson, och även om mycket har sagts verkar det alltid finnas nya saker att säga om denna outtömliga källa till häpnad, begeistring, förtrollning. En ny bok av henne är en begivenhet, och alltid ett tillfälle att inspireras och att lära sig nya saker, allra mest vad angår att se på världen med ny blick. Hon är, för att fatta sig kort: poet, professor i antikens litteratur, översättare, kritiker. Men alla dessa olika verksamheter smälter samman i hennes skrivande.

Fel Norma kom ut på engelska för drygt två år sedan, och jag läste den då och blev – som nästan alltid – mäkta imponerad. Nu finns den översatt till svenska av Lars-Håkan Svensson, lagom till det påpassliga datum som för litteraturnördar går under beteckningen ”en av de första torsdagarna i oktober”.

Vad kan sägas om hennes skrivande? Det är lärt, lustfyllt och lekfullt. Få författare blir jag på lika bra humör av att läsa. Virginia Woolf är en sådan författare, Clarice Lispector likaså. Titeln Fel Norma kan få en att tro att Carson syftar på Norma Jean Baker, hon som till dels var huvudperson i pjäsen Carson skrev 2019, Norma Jean Baker of Troy (som också finns på svenska). Fel Norma, låter oss texten säga: det syftar på Norma Desmond, huvudperson i filmen Sunset Boulevard (mästerverk!), spelad av Gloria Swanson.

Men titeln anspelar också på att de olika texterna saknar direkt samband – essäer, självbiografier, dikter, eller till och med något som kan påminna om Sandro Key Åbergs ”Prator”, för den som minns dem från sin gymnasietid i forntiden? I Carsons tappning: ”1 ibland är kärleken en röra / 2 men en pålitlig röra”. Så blir det en samling texter i olika ämnen, som förenas av sitt anslag som är både lärdomsrikt och frivolt. Här finns också inklistrade lappar i faksimil, som lämnas oöversatta.

Annars är Svenssons översättning mestadels följsam och lyhörd, även om en rimmad dikt får ta stryk i sin svenska version:

Jag vill inte påstå att du är lättlurad.

Men betänk vad vi fick lära oss i skolan:

vi lär när vi lider.

Nu är det din tur.

Jämför originalets smidiga rörelse:

I don’t want to say you’re a fool.

But recall what they told us at school:

by suffering we learn.

Now it’s your turn.

För enkelhetens skull kunde sägas att Carson ägnar sig åt experimentellt skrivande. Kanske det här är en idealisk bok att börja med för den som varit nyfiken på den här författaren utan att komma till skott, som den hemska klyschan lyder. Det här är en slags provkarta över vad hon förmår. Och vad hon förmår är åtskilligt, utan att jag egentligen känner någon anledning att bli duperad eller imponerad eller vad det nu är meningen man ska bli inför en dylik demonstration av kunskap. Det finns så många infallsvinklar att välja mellan.

Så är det här en bok om snö, om björnar, om hundar, om rävar, om Rilke, om tid, om drömmar, om Eric Rohmers filmer, om favoriterna Marcel Proust, Virginia Woolf och Sapfo. Men också om hennes far, och om Bonnie och Clyde. Carsons hjärna går på högvarv med blixtrande associationsbanor. Hon skriver med en nyfikenhet som smittar när hon hittar sina mångahanda fynd i litteraturen och i livet. Så här kan hon exempelvis inleda ett stycke: ”En gång stod jag och väntade på hissen i huset där jag bor när Joseph Conrad promenerade ut ur den.” I original är det tjugo stycken som inleds med ordet ”Once”, medan svenskan ibland får ge vika. Originalets absurda lakonismer på 21 ord är inte heller helt lätta att överföra till den tungrodda svenskans 27 ord för att säga samma sak. Carson: ”Once I began wondering about history, I couldn’t escape the feeling that we only call it history when things go wrong.” Svensson: ”En gång när jag började fundera över historien, kunde jag inte befria mig från känslan att vi bara använder ordet historia när saker och ting går fel.” (Men borde det inte bli: "När jag väl började fundera ..."?)

Carson skriver undervisande utan att det blir didaktiskt eller docerande. Hon visar med anslående enkelhet all glädje som lärdomen rymmer. Hennes sätt att knyta fiktion till essän och vice versa kan absolut jämföras med Borges arbeten, som ställvis kan skänka liknande euforiska läsögonblick. Här finns anakronismer som tillåter Sokrates att babbla om Bob Dylan och Iggy Pop. Det är ett skrivande som vidgar ens vyer, där hon hittar en egen form av struktur och organiseringsprincip. Hon visar att en författare är en uppfinnare – och en lögnare: ”Minnet är romanförfattare, det mättar sina data med sina egna toxiner.”

Jag nämnde tidigare Woolf och Lispector, och jag tvekar inte att placera Carson i den exklusiva skaran författare som räcker en livstid för den kräsnaste av läsare. Hur noggrant jag än läser och hur ofta jag än omläser dessa böcker finns det alltid nya mirakel att upptäcka. Det är en ofattbar gåva att få vistas i en värld där sådant finns. Carson går in i en dialog med sina föregångare, i nivå med dem – hon är aldrig vördnadsfull i onödan. Det är respektfullt ändå. Och roligt: ”Att flirta ligger inte för mig men vem skulle ägna sig åt vetenskap om den inte var erotisk.”

Och så lär man sig att tänka. Jag delar inte alltid Harold Blooms estetiska omdömen, men i någon mån kan jag erkänna med honom att stor litteratur gör vår egen värld större, rikare och mer intelligent. Carson är en författare som lär mig att känna mig själv bättre: ”Alla imiterar vi folk som kan reglerna”, som hon säger, något som nästan indirekt tangerar Blooms tanke om ”the anxiety of influence”, men att vi också behöver överskrida dessa regler för att utvecklas och hitta det som är originellt i oss. Kunskap handlar ju om att imitera, härma och apa efter.

Efter att ha följt några av den senaste tidens inskränkta inhemska kultursidesdebatter är det uppfriskande att läsa den här boken av Carson. Hon visar med Nabokovs exempel att vi ”gogoliseras” av att läsa Gogol, och börjar se överrockar även när temperaturen talar emot det. Och nog ”carsonifieras” världen när vi läser hennes levandegörande av sitt material, oavsett om hon skriver om Sapfo eller film noir. Så väcks också ens egna bildningsengagemang.

Inkokt ruda, Klas Östergren, Polaris

  

Det sägs att Klas Östergren debuterade på 1970-talet, och att denne på senare år allt mer högproduktive författare i höst ger ut en roman och en samling artiklar samlade från sju decennier (efter att ha grävt fram en studentuppsats från 1960-talet). Tillåt mig tvivla: jag inbillar mig att det här är en författare som debuterade på 1700-talet.

Bevismaterial 1A: höstens roman Inkokt ruda, som är en moralistisk satir av just 1700-talssnitt. Kvick, elegant, sofistikerad – och mycket underhållande. Kellgren – en man med omvittnad humor – hade nickat instämmande. Här duggar litterära referenser tätt, såsom att Beatrice direkt kopplas till Dante och hans Inferno, samt att T.S. Eliot figurerar som ett slags hologram.

Det är en roman som visar att också en bagatell kan vara djupsinnig. På sjöar och dammar lever fisken ruda, som håller till i bottnens dy, där den omvandlar slaggprodukterna i sig till alkohol. Den går att äta, men lär smaka gyttja. Det är en ruda som Beatrice bjuder sin separerade make William på en kväll i en lägenhet någonstans i Stockholm. Till hemmet hör också roboten Robin, som Beatrice testkör. Han manglar hennes lakan och dukar – och så har de sex med hans ”finjusterade” penis …

Men jag tänker också på Grönköpings Veckoblads famösa ”Gossen Ruda”, som blivit samlingsnamnet för den envetne provokatören. Robin har getts denna roll i detta ovanliga triangeldrama. När Beatrice kommer hem med smältande snöflingor i sin klädsel kommenterar Robin: ”Din kappa gråter”. Förklaringen är att han är tränad på poesi. Men ett av problemen med robotar och de artificiella pojk- och flickvännerna – fråga Runar – är att de bara säger vad du vill höra, inte vad du behöver höra.

Så är Robin också inlåst i sina algoritmer, och tolkar allt bokstavligt (så som somliga – eller de flesta – människor gör). Sånt är roligt, förstås – en stund, eller några gånger. William anländer, svartsjuk på roboten som han helst vill släcka. Det dricks, och dramatiken stegras. På så sätt misstänker jag att Östergren egentligen velat skriva en teaterpjäs, men kompromissat och låtit replikerna dominera och låta alla beskrivningar likna scenanvisningar. Romanen består också av tre akter.

Det här är en skojfrisk roman, som går att läsa ungefär lika snabbt som jag antar att den skrevs, underhållande för stunden, med ordvändningar som nog roar läsare med faiblesse för 1700-talets stilideal. Men Östergrens undersökning av artificiell intelligens når näppeligen lika långt som exempelvis Kazuo Ishiguros Klara och solen eller Jeanette Wintersons Frankissstein.

Mördarleken, Naima Chahboun, Norstedts

  

Dödligt våld är inte unikt för vår tid. Det var en tuff period att vara människa också på medeltiden: källa: de svenska landskapslagarna. Men också den medeltida konsten avbildar våldsamma situationer. Framför mig har jag en miniatyr från en fransk bibelöversättning från 1300-talet, som avbildar hur Kain dräpte Abel. Bilden utgör omslaget till Naima Chahbouns tredje diktsamling Mördarleken, som med eftertryck demonstrerar hur tidlöst våldet är.

Diktsamlingen är strukturerad som olika vittnesmål, från mördaren, offret, detektiven, reportern, de anhöriga, vittnet, läkaren, och så vidare. Förhållningssättet ser jag som nytt i Chahbouns poetik, och det står i samklang med omslagets kombination av naivitet och skändlighet. Här slungas vi rätt in i den våldsamma samtiden:

Själen, the usual suspect

smiter från platsen

försvinner ut i natten

på en voi

Medan medeltidens förövare kutade till skogs (dåtidens farligaste utrymme) försvinner våra misstänkta på en eländig sparkcykel med oklar destination. Det har länge stått klart att Chahboun är en språkpåhittig författare, och här har hon frigjort språket mot ett mer kommunikativt idiom, som jag uppfattar som klart mer konstnärligt övertygande än Äpplen och päron. Pamfletten Ur sinne som kom för ett par år sedan var kanske en ingång eller vägvisare till den här boken – mot ett mer explicit samhällskommenterande tilltal.

Det är ett tilltal som är piggt, klokt och lärorikt: ”Du vet inte vad ödmjukhet är / förrän du har lärt dig att älska / någonting värdelöst”. Om någonting sammanfattande ska sägas om Chahbouns insats så här långt är det väl att hon bedriver ett poetiskt utforskande (till vardags forskar hon i statsvetenskap). Det är en poesi som har mycket att säga, och som vill störa vår förrädiska trygghet. Här bär somliga kainsmärket redan som barn.

Genom sitt prisma visar Chahboun på olika sätt att förhålla sig till en enskild händelse. Titeln, och någon enstaka allusion, kan få en att tänka på de klassiska sällskapsspelen Maffia och Varulv, men jag kan också välja att lyda diktens egna utsaga: ”Fråga inte / om du inte vill veta svaret”. Dessutom blir sanningen tänjbar, en fråga om perspektiv.

Det här är en smart dikt, fast inte på det avskräckande sättet. Det går förvisso att uppfatta det lekfulla anslaget, men till sin natur är det en mörk och utpekande dikt. Vem som är det rättmätiga offret är förstås inte utskrivet, men jag kan inte låta bli att ta åt mig: den värld vi har är inte den vi ville ha, men kanske den vi förtjänade. Här gestaltas samhällets prioriteringar och besparingar, och dess konsekvenser både på individnivå och samhällelig nivå, och kanske den här samlingens mest oroande rad är kanske denna: ”Snart lever vi på trettiotalet igen”.

En typisk dikt kan innehålla sentenser i tre led, som i en av ”Detektivens” utsagor: ”Objektivitet / är punkten mellan skulderbladen / som du inte når att klia […] / när slutar du vara djävulens advokat / och blir djävulen […] / Om det ser ut som en sanning / och slingrar sig som en sanning / är det antagligen en mask”. Sällan har jag läst så tät dikt, och Chahboun visar att det går att skriva politisk dikt på ett nytt sätt, och vi som läser poesi kan bara glädjas åt sådana försök, där Mördarleken sällar sig till några andra ypperliga svenska politiska diktsamlingar denna höst, av BAM, David Väyrynen och Emil Boss.

Mara kommer på besök, Natasha S., Rámus

  

Författaren Natasha S. har upplevt ett märkligt men långt ifrån unikt människoöde, som involverar byte av land och språk. Hon föddes 1987 i Ryssland, och flyttade 2012 till Island. Under några år bodde hon i Sverige, men verkar nu i Reykjavik, och skriver på isländska. Hennes diktsamling Mara kommer på besök har hon själv översatt till svenska, med en språkgranskning av John Swedenmark.

Maran sätter sig på bröstet, precis som trollet gör i Henry Fuselis emblematiska målning ”The Nightmare” från 1781, ni vet kvinnan som ligger utslagen i sängen, med en flaska laudanum (opiumdroppar) på nattduksbordet och med ett flinande troll på bröstet. (Vad heter mardröm på tyska? ”Elbtraum”.) I bakgrunden en gnäggande häst – engelskans ”mare”, svenskans ”märr”. Vem är kvinnan i tavlan? Kanske Mary Wollstonecraft, som kände konstnären: åtminstone inspirerades dottern Mary Shelley till scenen i sin roman Frankenstein, där Elizabeth hamnar i samma position efter att ha träffat monstret på sin bröllopsnatt.

Hon fortsätter också etymologin kring ordet ”mardröm”, hur franskans ”cauchemar”, som kombinerats från ”cache” (trycka) och ”mare” (nattspöke). Därav den bokstavliga de-pressionen – nedtryckningen – efter mardrömmen. Och svenskans nattmara. Säg aldrig till mig att det saknas poesi inom etymologin! Tag bara detta korta exempel från en annan dikt: ”om vi tittar närmare på ordet / простить /prosjat’ betyder det att förlåta / och ändelsen ся /sja – sig själv / så ser det inte ut nuförtiden”.

Det finns så mycket som är oförlåtligt! Så blir maran den som tar sig in i vardagen, den som slår sig ned och känner sig som hemma. När du väl fått in Maran i ditt liv blir du aldrig kvitt den. Att påstå att Natasha S. diktsamling gör upp räkningen med Ryssland är sannerligen inte att säga för mycket. Diktjaget återvänder till Ryssland där pappan är dödssjuk. Och Maran är trollet, illasinnad och nyckfull – precis som en viss president Putin.

Men Natasha S. är också intresserad av att demonstrera hur språkbruket förskjuts och korrumperas när landet befinner sig i krig. Det sker glidningar i semantiken. Nyheter flimrar förbi, fakta och fiktion blir två sammankopplade trådar, där det är omöjligt att skilja dem åt. Dikterna är beskrivande till sin natur – kanske lite väl beskrivande, på bekostnad av det poetiska uttrycket?

Häromdagen skrev Victor Malm en krönika om samtidspoesin, som han menar inte borde vara rädd för att börja rimma igen. Kanske det är det mest radikala att göra för poesin nu: att återgå till förflutna versformer, så som med hans exempel Malte Persson, Athena Farrokhzad och Isabella Nilsson gjort med bravur. Hans poäng är att poesin måste vårda täthet och koncentration, och inte maskera sig som prosa. Argumentet har framförts förr, kanske inte senast men mest minnesvärt av Bo Setterlind på 40-talet.

Hur förhåller sig då Natasha S. dikter till denna svenska debatt? Jag vet inte om det beror på översättningen, men nog är det ibland lite väl prosaiskt? Det som fungerar i dikterna är själva känslan att befinna sig på osäker mark, där allt du gör och säger kan vändas emot dig. Det finns då ett behärskat ursinne när de begränsningar som vardagslivet anpassat sig till redovisas. En lite längre dikt, ”Skriva tillsammans”, uppfattar jag som samlingens starkaste, men samtidigt undrar jag om det är en dikt jag läser eller en polemisk debattartikel.

Stark – eller bara ovanlig – är också en svart sida fulltecknad med den enda meningen ”ljuset är starkare än mörkret” i vit text, totalt 75 gånger. Där fungerar dikten som besvärjelse, kanske en av diktens vackraste funktioner. Då kan man också funderar på ”hur man kan nå botten / i en uppochnervänd värld”.

John och John, Douglas Stuart, översättning Eva Åsefeldt, Bonniers

  

Varje gång man läser en tjock roman bör man ställa sig frågan: Är det verkligen nödvändigt med alla dessa sidor? Det är väl långt ifrån alltid frågan får ett jakande svar. Anledningen att jag ställer den nu är att jag läst skotske Douglas Stuarts tredje roman John och John, som verkligen är tjock (närapå 500 sidor). Hans tidigare romaner – Bookerprisvinnaren Shuggie Bain och den på sätt och vis ännu bättre Unge Mungo – har gjort insatserna höga. De var också relativt långa.

Hur bra är då John och John? Låt mig återkomma till det. Det handlar om två John som bor i en karg och ogästvänlig ö i de yttre Hebriderna, pappan John och sonen John-Calum, oftast kallad Cal. Sonen har gått konstskola men tvingats återvända, stukad och fattig som en kyrkråtta med studieskulder som hopar sig. Han har nåtts av beskedet att mormodern är sjuk, men det verkar bara ha varit en förevändning för att få hem honom. Det är åren kring 2000. Cal är homosexeuell, något ögemenskapens stränga kalvinism givetvis fördömer. Här råder en isolerad form av hederskultur.

Men Cal är inte ensam om att bära på svåra hemligheter. Hans barndomsvän blir gravid, och det råder oklarheter vem som är pappan. Hans egen pappa, John, umgås på ett intimt plan med sin bästa vän. En ledtråd ges månne av att pappans bokklubb läser Proust … Det samtalas mycket i den här romanen, och ändå är det så mycket som är outtalat. Då är det inte bara studieskulderna som tynger Cal, utan också andra typer av skuld. Och hur var det då med pappan: ”Linjen mellan vad han ville göra och vad han borde göra var så tunn att vilken liten detalj som helst kunde få den ena sidan att väga över och avgöra saken.”

Liksom i de tidigare romanerna visar Stuart framför allt upp en osviklig förmåga att gestalta människor på ett djuplodande och nyanserat sätt. Det här är hans stora styrka som författare: att han skapar levande karaktärer, sådana man vurmar för och känner starkt för, även när de beter sig irrationellt eller svinaktigt. Det må låta enkelt, men det är sällsynt: du kan inte hjälpa det, hur du påverkas av hans unga killar, oavsett om de heter Shuggie, Mungo, eller Cal.

Så blir det också en roman om klass, där husen där öborna vistas ägs av rika aristokrater från England. Inte ens misären är deras egen, med andra ord. Den desperata humorn befinner sig på förtvivlans rand, och det explosiva våldet är alltid bidande. Det kan slå till när som helst, och när det gör det är det oresonligt, gränslöst och oerhört farligt. Man kan förstås koppla våldet till ordlösheten, att det blir språkhandlingar, men det är en förenkling. Orden saknas inte, det är bara det att känslorna är starkare, och allra starkast är – som bekant – de förbjudna känslorna.

Vi får veta att Cals mormor har fostrat honom eftersom hans mamma övergav hemmet när han var liten. Orsaken är något som sipprar fram, så det kanske jag inte behöver förklara här. På 48 år har hon fortfarande inte lärt sig någon gaeliska – påstår hon, men eftersom det här är en roman om hemligheter ska hennes ignorans tas med en nypa salt. De många replikskiftena på gaeliska går vi tyvärr miste om i översättningen av denna roman som i originalet växlar mellan engelska och gaeliska. Å andra sidan behöver vi inte förstå allt: själva budskapet framgår ändå. Att lämna gaeliskan oöversatt tillåter oss att komma närmare själva miljön, och får oss att bli delaktiga i allt som sker, som om vi befann oss där tillsammans med karaktärerna.

Det kan för all del påminna om hur Henry James skrev sina romaner, med en ytterligt finkalibrerad känsla för nyanser, subtiliteter och symbolik. Så här skildrar Stuart ett möte mellan Cal och en äldre man: ”Cal tvivlade inte på sin egen skönhet – han var varken överdrivet självsäker eller fåfäng, bara medveten om det övertag han hade i att visa upp sin ungdom, sin kraft, för den mest uppskattande publik man kunde tänka sig: en man som höll på att förlora båda delarna.”

Så ja, Stuart har utvecklat sin förmåga att skildra både människor och miljö, och det finns mycket jag uppskattar och beundrar med hans roman, som hans kvicka iakttagelser av det mänskliga psyket, som när Cal läser kontaktannonser i ett förtvivlat sökande efter någon att älska, och hittar de ”som inte hade några intressen och bara verkade bestå av verb: promenera, resa, läsa”. Men är romanen inte lite för lång? Inför några av de många samtalen kan jag ibland otåligt önska att mer skulle hända, fast när det väl händer saker är det förstås sällan sådant som gör en glad i sinnet. Och vad blir kvar efter läsningen?

Kanske romanens motto, som Stuart hämtat från teologen Donals MacLeods essä The Living Past från 2006: ”Öbor världen över föds för att gå i exil. Öarna ger en en privilegierad barndom och sedan, när de väl har gjort en till den man är, ger de en ingenstans att uttrycka det.” Jag brukar vara skeptisk till motton i romaner (visar de inget annat än att författaren är läskunnig?), men det här är en osedvanligt stark kategorisering av Stuarts roman.

Det som också gör det här till en så rik och intelligent roman är inte bara den sällsynt egenartade stilen, utan också insikterna i vad som formar oss som individer, alla våra idiosynkrasier. Förr var det ett vanligt tema i goda romaner, individen som kom på kant med samhället, ett tema som dominerade många av arbetarlitteraturens mästerverk men som jag antar har blivit mindre populärt att utforska. Stuart visar med ackuratess att det fortfarande finns saker att säga i detta ämne. Att dikta innebar för Henrik Ibsen att hålla domedag över sig själv; för Douglas Stuarts karaktärer verkar det räcka med att leva för att de ska ställas inför denna inre domstol.

När jag dog, Per Svensson, Bonniers

  

Det är en makaber titel på Per Svenssons sista bok: När jag dog. När mina kolleger såg den ligga på mitt skrivbord ryggade de tillbaka. Varför vill man läsa sånt? Av olika anledningar, förstås. Jag har länge känt till Svensson som en utmärkt stilist, men också – och kanske viktigare – som en av landets få intellektuella med ett sant humanistiskt hjärta. När han dog för drygt ett år sedan var det sorgligt. Han var ju fortfarande så ung – inte ens 70 fyllda – men också så ungdomlig.

När jag träffade honom på bokmässan för ett antal år sedan hade jag för ovanlighetens skull ett presskort som gav tillträde till journalisternas utrymmen (som var spartanskt och föga glamoröst). Han var omtänksam och vi hade ett längre samtal om den aktuella bokutgivningen, som han var oerhört insatt i. Hans pigghet och nyfikenhet kunde jag bara uppfatta som föredömligt. 

När jag dog är en titel som kan föra tanken till en av William Faulkners bästa romaner, Medan jag låg och dog. Det är kanske en ofrivillig allusion; inför döden ska man inte sortera lån, blinkningar, tributer. Svensson identifierar sig som någon med viss känsla för att skjuta på deadlines. I bokens inledande skede är han stressad av alla framträdanden efter att hans Zorn-biografi vunnit Augustpriset hösten 2023.

När han träffar en kirurg kan Svensson inte låta bli att skämta och säga att det är en lättnad att i alla fall slippa bli dement. Boken innehåller många sådana stunder. Att skämta i dödens härhet är en särskild konst; kanske bara den som befinner sig just där borde ha rätt att skämta. Som när han går med på ett framträdande på ett bibliotek i Täby, och konstaterar att det kanske är olämpligt att tacka ja till evenemang som ligger framåt i tiden: ”Men å andra sidan: Är jag död när vi närmar oss det avtalade datumet accepterar biblioteket antagligen ett återbud.” Det finns också fina stunder när han skildrar sin hustru Ann-Sofie, och barnen, och barnbarn som han hinner uppleva.

Lejonparten av boken är en dagbok från februari 2024 till juli samma år. Sedan vilar pennan i ungefär ett år, innan sista anteckningen ett par dagar innan döden inträder. Det är lätt att förstå vad som sker detta sista år, och kanske det bara måsta vara så – att det annars blir för mörkt. För han är mån om att hans sista ord ska bli dessa, i kursiv: ”Jag dör som en lycklig man.” Lemmy Kilmister, som bara var något år äldre än Svensson när han dog 2015, instämmer. Men på begravningen vill han att Dylans ”Knockin’ on Heaven’s Door” ska spelas.

Hur uppfattar då Svensson sin dödsdom? Som ett straff? Nä, snarare är det slumpen som styr. Var tredje svensk drabbas någon gång i livet av cancer, och det hjälper inte att äta och leva hälsosamt – det hjälper inte att träna hur mycket som helst. Och hur kul är det ens att träna, att späka sig? Som Svensson en gång säger: ”Alla sitter i dödens väntrum, men vi är några som fått våra nummerlappar.” Ibland gråter han, till sin egen förvåning, men bara när ingen ser. Det finns också saker att sörja angående världens tillstånd, som kan få även en optimist att tvivla. Till sist kan han ändå kosta på sig att slå fast att han hunnit bli tillräckligt gammal att barndomsminnena inte längre är skarpa eller pålitliga.

Sedan består boken till viss del också av essäistiska partier, där Svensson resonerar kring bland annat cellgifternas uppkomst, sjukdomens kulturhistoria och vad Susan Sontag skrivit i ämnet. Dessa essäer tillför mindre, och verkar i någon mån tillhöra en annan bok. Visst, ämnet gör att de gärna fått vara med här, men det skapar en kontrastverkan mot dagbokens mer prosaiska framställning, hur stilistiskt säker även den är.

Men det är svårt att tänka sig en mer vackert skriven bok av hur det är att dö. Vad är då lärdomen? Att vi bara ska böja oss och acceptera döden? Tja, det är förstås lockande att likt Dylan Thomas hellre rasa mot sakernas tillstånd, så som han uttrycker det i ”Do Not Go Gentle into That Good Night”. Vad nu det skulle hjälpa. Det bästa är kanske att leva sitt liv så som Per Svensson gjorde, att det går att dö utan bitterhet, och i stället i tacksamhet inför allt det goda man fått uppleva.

Helen of Nowhere, Makenna Goodman, Coffee House Press

  

Under bokmässan, som avslutades i går, läste jag amerikanska Makenna Goodmans andra roman, Helen of Nowhere. Den fanns på långlistan till Bookerpriset, men föll nyligen bort i den hårda gallringen till den korta listan. Utan att ha läst de andra nominerade kan jag tycka det är synd, för det här är en fantastisk roman, även om jag inte för mitt liv känner mig redo att återge ens vad det är för slags roman eller vilket inflytande den kommer att ha på mig – bara att jag vet att den tillhör de ytterst få romaner som det kommer att finnas anledning att återkomma till. En annan sådan från senare tid är förstås Selby Wynn Schwartz Efter Sapfo, en bok som märkligt också ”bara” nådde till Bookerprisets långlista.

Liksom i dramat innehåller boken en ”dramatis personæ med fyra karaktärer: ”Man”, ”Realtor” [mäklare], ”Helen”, och ”Wife”. Mannen är i färd med att köpa ett hus som ägs av Helen, och mäklaren visar honom runt och berättar om Helen. Titeln är förstås en blinkning till den famösa ”Helen of Troy”, känd från exempelvis Iliaden och Odysséen. Romanens Helen är mer något som kanaliseras av mäklaren, en apparition, ett spöke. Makennas roman struktureras också likt dramat, i sex akter, där det är den inre monologen som premieras.

Men hallå, det går inte att redovisa den här romanen på ett strikt linjärt sätt. Ok: mannen och hustrun är på väg att skiljas. Det är hon som väljer att lämna honom. De är båda professorer, där hans karriär har varit mer framgångsrik. Han avslöjar sig i monologerna som ocharmigt inskränkt och självgod. Under sin karriär upplever han sig motarbetad av kvinnor, eller snarare av ”kritiker” som råkar vara kvinnor. Nu har han hamnat i Fausts position – det vill säga, en uttråkad akademiker som inte längre roas av någon kunskap.

Då träder mäklaren in och levererar Helen, som enligt vad vi får veta är beroende av ”assisted living”, men som bidrar med beska sanningar som genomskådar mannens solipsism. Hans egna försvarstal liknar Nixons när han beivrade att han inte var en skurk, och därmed föga framgångsrikt: ”I was not a bad man. Nowhere near it. But they said I was anyway.” Hur var det nu? En ”bad man”, ja … Han tycker alla kvinnor är ”vackra”: ett oroande tecken.

Ja, det här är en filosofisk roman. En andlig roman, som indirekt lär ut Simone Weils lärdomar om den emfatiska uppmärksamheten. Den utmanar ens tankar och föreställningsvärld och får oss att ompröva våra liv: ”You need to do less and do it more fully.” Makenna skriver om kunskap och inlärning och vad som betyder något i våra liv, och varför vi uttrycker oss och vad vi vill förmedla. Och ständigt presenteras nya versioner av sanningen. Det är postmodernismen, men inte i dess bespottade form. Här äger det sannolika högre status än sanningen, och ärligt talat är det väl vad världen har omstöpt sig till. Men det handlar förstås också om naturen och om dess under som vi underskattar, som också kan tillämpas på människan, som Helen lär ut handlar mindre om vad vi gör och mer om vad vi ger.

Ett av de mer inspirerande samtalen jag tog del av på bokmässan var när Aase Berg och Jonna Bornemark talade om människans relation till djur. Hur ska vi leva med djuren? Här blir Helens mer pragmatiska förhållningssätt mer givande än mannens teoretiska och akademiska utforskande: ”We would say, aliens must be studying us, because there can be no other reason we’re still alive. Helen would say, humans are horrific because of our ability to love alongside our tendency to torture each other.”

Jag råkade sammanstråla med Eric Luth också (min gamla elev), och vi pratade en stund om drakflygning. Vi kom överens om att texten liknar draken, uppe i skyn som ett ståtligt konstverk och styrd av trådar som flygaren – författaren – drar i nere på marken. Så tillkommer vindarna – läsarna – som ställer till det för författarens sätt att manövrerar sin skapelse. Därför blir jag både förvånad och glad när Makenna har skrivit om detta, och det läser jag alltså dagen efter mitt samtal med Eric.

I hennes version är det hustrun som liknar mannens arbete med drakens – ett färgstarkt verk som alla kan se och beundra. Hennes arbete liknar ett ankare, som inte får något beröm, men som är nödvändigt för att mannens drake ska ges förutsättningar att lämna det jordiska. John Donne hade förstås en liknande bild av en kärleksrelation, när han föreslog att det var som en passare, där han – mannen – var pennan som rörde sig i en cirkel runt den fasta punkten – kvinnan – i mitten. En vacker men lite misogyn bild, men det här var ju för drygt 400 år sedan …

Den här romanens ivrigt korta stycken kan ses som en kommentar till vår sönderhackade och distraherade samtid. Helens budskap till mannen angår oss alla, när hon predikar ljus, hopp, kärlek: ”You need to love. You’re all about work. But it’s love that you need. The engine will roll, and you’ll be totally fine.” Som Leonard Cohen sa: ”Love’s the only engine of survival.” Det får mig att tro på hjärtats bultande motor i den här romanen och hoppas att många ger sig själva ynnesten att beakta detta budskap.

Flykten från Atlantis, Marcus Birro, Sjösala

 

Marcus Birro har, för att anspela på förebilden Thåström, dömts för lång och trogen tjänst som författare. Efter att i många år ha spökskrivit memoarer åt sportprofiler och kändisar återkom han till poesin häromåret med den ojämna Kaospassageraren – också den titeln en blinkning till just Thåström. Men hey, att anklaga Birro för att vara ojämn är som att klaga på att det regnar i Göteborg (jag skriver det här på ett hotellrum under bokmässan, där Sjösala förlag har släppt boken). Flykten från Atlantis är en prosabok redovisad i korta rastlösa sekvenser. 

Det svartvita omslagsfotot med en man som vänder bort huvudet kan få en att tänka på vissa foton av Ian Curtis i Joy Division, och det känns lämpligt med tanke på att svartrocken alltid varit en del av Birros mission. Det inledande anslaget är lovande, där ett citat av Lovecraft slår an den svarta tonen. Birros inledning är också svart: ”Att resa i tiden är enkelt. Du rör bara vid den delen av dig själv som gör mest ont.” Det är ju en av kulturens minst hållbara sanningar, att tiden läker alla sår (måste ha sagts av någon som aldrig blött på riktigt).

Proust hävdade ju att alla paradis är förlorade, och Birro söker sitt paradis, som går under namnet Atlantis, den sjunkna staden. Där finns barndom och ungdom, och det här är marker han förstås har trampat förr. Det nya är att han har flyttat och bland flyttkartonger hittat ett oöppnat brev stämplat i Malmö 1990 och adresserat hans första egna adress i Majorna i Göteborg. Varför har han inte öppnat det under de drygt 35 år som har gått?

Brevet – eller mer nogräknat kuvertet – blir hans madeleinekaka (förlåt alla Proustfans om jag hädar här). Det börjar med whiskey, följt av öl, negroni, aperol spritz (ugh!), samt vitt vin med isbitar i. Behöver vi bli oroliga? Birros alkoholism har varit en följetong sedan han 2005 försökte bryta med sitt beroende. Det är ju uppenbart att här finns ett behov av att fly vardagen, tryggheten. Poesi räcker nästan helt.

Barndomen innehåller en del våld, och det finns också i den unge Birro en oförklarlig ilska. Blir man mer rofylld med åren? Tveksamt. Blir man desillusionerad, eller kan man, som Birro indirekt menar, förbli en idealist, utan att därmed stagnera. Vid femtioårsåldern börjar han röka och snusa, något som kan vara både dumt och smart. Jag minns att Jarvis Cocker, sångaren i Pulp, en gång påstod att droger borde vara förbjudna tills man fyllt 65. Det ligger onekligen något i det: de unga borde ha annat att syssla med.

Birro befinner sig på kant med tillvaron. Han antyder att framgången förstörde honom för tjugotalet år sedan, när hans karriär stod på topp och de litterära och journalistiska priserna regnade över honom. Han skriver en del om föräldrarna, men inget om brodern, filmregissören Peter Birro, och inget heller om de kvinnor han har haft relationer med och inget om barnen. Han är lika ensam som Ulf Lundell, eller ännu mer ensam, vad vet jag.

Men vad menar han med att framgångarna förstörde honom? Är inte det en förenkling? Men för att fortsätta travestierna kan man anspela på George Lakoff och Mark Johnsons bok Metaphors we live by, och hävda att vår tid snarare premierar de förenklingar vi lever av. En sådan förenkling är hur Birro konsekvent och kategoriskt tar ställning för brett folklig, berättade och självlärd konst. Men det blir för snålt och exkluderande – ett rikt kulturliv måste ha plats för både Birro och Börjel (eller Rimbaud och Rambo, som det hette förr). Det blir också inkonsekvent när han i nästa anda nämner Proust och Marcus Aurelius.

Här finns också en avväpnande humor. När Birro är som bäst är han rolig på ett närmast ofrivilligt sätt, som i den här skildringen av det blomstrande kulturlivet när han var ung: ”Det fanns välskötta små rabatter med blommor och ett kulturhus där Sven Wollter spelade huvudrollen i varenda pjäs året runt.” Det är klart det inte är sant, men det är ju därför det är så roligt!