Karavanseraj, Arne Johnsson, Nirstedt/Litteratur

 

En avslutande fotnot upplyser vad titeln Karavanseraj syftar på: ett värdshus och härbärge för köpmän, ofta belägna i Asien, Afrika och Sydöstra Europa. 1972 släppte gitarristen Santana en LP som hette ”Caravanserai”, men det är, får vi veta, ”en annan historia”.

Karavanseraj är titeln på Arne Johnssons nya diktsamling. För några år sedan återkom han som poet på Nirstedt/Litteratur, med den efterlängtade boken Zoetrop. Dikterna där var tillkomna under ett stort antal resor som utförts under 2000-talet, medan han den här gången tackar Författarförbundet som gett honom ett par veckors vistelse i Aten för att få en ”ingång” till föreliggande bok.

Det är mycket som är bekant för oss som sedan en tid följt Johnssons skrivande – debuten skedde 1985. Ingen svensk poet har väl sedan Bo Setterlind skrivit lika högstämt (post)romantiskt, lika skirt eteriskt. På gott och ont. För ja, det är ett idiom som anammar romantikens förkärlek för en viss typ av abstraktioner, och nej, det är kanske inte riktigt vad den här tiden behöver, när kalenderåret är 2026 och inte 1826.

Men Johnsons lyriska tilltal närmar sig också prosan. Boken är indelad i åtta sviter, som vardera inleds med kursiva ord som singlar ned för boksidan, ljuslätt och fluffigt som inledningsackorden i en Cocteau Twins-låt från typ ”Blue Bell Knoll”-skivan. Där finns också en prolog och en epilog. Dikterna inleds med versal bokstav, och varje enskild dikt avslutas mitt i en mening, utan den avskiljande punkten, för att kedja ihop sekvenserna. Visst, det står en poet fritt att göra som hen behagar, men det kan också närma sig ett maner.

Dikten som inleds ”rastlösheten, oron är en vila, ett plagg att bära var dag” och avslutas ”allt ligger samman” har ett parti som är betecknande: ”Karavanseraj, mitt jag en rastplats för världen. Dyrbarheter, billigvaror, glitter, tung prakt, tankars lätta flykt genom synapser, likt andeväsen genom skogar”.

Dock ska ingen skugga falla på Johnsons ordval, som aldrig låter sökt, trots att han gärna åkallar arkaismer eller bara lite vagt undanskuffade glosor, som ”afton”, ”allsköns”, ”entropi”, ”fraktaler”, ”hugsvalelse”, ”insignier”, ”omhuldar”, ”tillfyllest” … Diktjaget bär oro i sin packning. Ändå, eller just därför, befinner han sig ständigt på resande fot. Minnen och intryck blandas urskiljningslöst, och ofta nog spökar minnet med exakta återgivningar av händelser från barndomen och skoltiden, där ”allt är samtidigt”, ungefär som hos T.S. Eliots ”Burnt Norton”-parti ur Fyra kvartetter. Skrivandet gör sitt bästa för att motverka glömskan.

Den yttre världen kommer med sina störande inslag. Ibland tänker diktjaget på sin pappa. Han ser sig själv i spegeln med missnöje, har aldrig förlikat sig med sitt utseende (en onödig självkritik: när jag började på skolan på 90-talet var samtliga mina kvinnliga kolleger som svensklärare överhövan förälskade i honom, och det var inte enbart för dikternas skull, fick jag veta). Det mesta i dikterna är behagligt, och det finns en viss förnöjsamhet, och det är inte alltid klädsamt. Här finns också en självrannsakan som blir lätt koketterande, eller bara som falsk blygsamhet. Han blir rånad, men förlåter genast tjuven (vem gör någonsin det?). Johnsson nuddar frågor om klass, men förankrar inte sin analys om makten och privilegierna.

När diktjaget skådar framåt i mobiltelefonens kalender (just why?) sträcker sig månaderna: ”april, snart maj, sedan juni, juli, augusti, hur långt bort kan jag se?” Om vi tänker på att Johnsson nu är mellan 70 och 80 år gammal, och förlitar oss på UKONs dikt från Jag är ingen mördare:

Och när man fyllt sjuttio får man vara glad

för varenda månad man får.

Och när man fyllt åttio får man vara glad

för varenda vecka.

Hårda bud! Det är svårt att tänka sig mer disparata poeter än UKON och Arne Johnsson. Nog går det att uppfatta den senares dikter som otidsenliga, men det vore en slö läsning att avfärda honom på så lösa boliner. Dikterna är mångordiga, men också konstruerade på ett mekaniskt sätt, och jag kan inte låta bli att störa mig på formen, att han snuvar oss på inledningen genom att börja med gemen bokstav, som om vi redan befann oss mitt i meningen – samt att avslutningen kapas innan punkten anländer, så att vi även där måste göra halt. Efter att ha läst 73 dikter som alla följer denna mall längtar jag efter något som bryter monotonin.

Judas hågkomster, Niklas Rådström, Bonniers

 

Är det ett Judasår i år? Vän av ordning kanske inflikar: ”Är det inte alltid ett Judasår?” Tidigare i år gav Amanda Romare ut sin roman Judas – om du missade den, vad gör du här? Nu ger den rutinerade räven Niklas Rådström ut sin roman Judas hågkomster. Min gissning när litteraturåret ska summeras är att den inte kommer att uppmärksammas närmelsevis lika mycket som Romares bok (här skrev jag nästan vanvördig nog ”Romarens bok” …). Det här är bara dåliga nyheter för vår litterära samtid.

Vad menar jag då med att kalla Rådström för räv? I en berömd essä från 1950-talet menade Isaiah Berlin att författare är antingen grävlingar eller rävar. Grävlingen vet en enda sak, medan räven vet många saker. Rådström är en mångsidig författare, vars verklista omfattar 44 böcker på lite drygt 50 år, böcker i många skilda ämnen.

Religionen har han utforskat i två tidigare romaner, den ambitiösa och aningen överlastade Boken från 2013 samt den mer lyckade En Marialegend från 2016. Nu är det alltså ärkeförrädaren Judas som är huvudpersonen, och på gamla dar får han för sig att berätta sin historia. Rådström förlitar sig på de kända källorna, främst evangelierna, men också en del apokryfer.

Judas berättar sin levnadshistoria speglad i förebilden Yeshua, och om de tolv – egentligen fler – som följde honom. Fram till sveket, men huruvida det skedde på Jesus egna initiativ är ju en tvistefråga. En gång skrev Kazantzakis en lysande roman – Kristi sista frestelse – som Scorsese filmatiserade på ett lika lysande sätt (ärligt, hans mest underskattade film). Där spelas Judas oförglömligt av Harvey Keitel, som ger den plågade mannen resning. Det får han också här, genom att göras till Jesus närmaste lärjunge.

Rådström ger Judas en genomskådande blick, och det är ett snilledrag att låta den äldre, visare Judas kommentera det bekanta händelseförloppet. Men vänta nu, dog inte Judas i Bibeln? Det här är också omtvistat. Det finurliga med skönlitteraturen är ju att den kan tillåta sig att låta Judas leva, att betrakta det självmord han anses ha begått rörde en annan människa än han som förrådde Jesus.

Det blir också tydligt att Rådström är ute i ett annat ärende än att plikttroget bocka av de nednötta stationerna från Bibelns berättelser. Han anlägger något som kunde kallas poetens blick på de mellanmänskliga relationerna mellan Jesus och Judas, som när Jesus beskrivs så här: ”Han sade åt oss att vandra så länge vi hade ljuset, så att mörkret inte slukade oss. Han sade att vi då skulle bli ljusets söner och ljusets döttrar.” Nu kan någon invända att det här liknar kitsch? Men Bibeln rör sig mot de regionerna, och tillåter sig att pendla mellan det sublima och det löjeväckande (gör inte mycken stor konst just det?). Eller så här: när jag var ung tyckte jag att budskapet ”vänd andra kinden till” var det löjligaste jag hört (näst efter Chris de Burghs låt ”Lady in Red”), medan jag nu kan tycka att det är bland det finaste som sagts.

För all del finns otidsenliga budskap om givmildhet i Judas berättelse. Samtidigt är det väl just i vår tid nödvändigt med den typen av budskap, när SD rör sig mot regeringsmakten på ett sätt som kan få en att erinra sig Yeats ord i ”The Second Coming”: ”And what rough beast, its hour come round at last, / Slouches towards Betlehem to be born?” Här blir Rådströms Judas ett prisma och en intressant psykologisk studie. Hur mycket våndades han? Ganska mycket, skulle jag tro, och han lider också av ett vankelmod.

Och vad skrek pöbeln mot den Bob Dylan när han efter att ha spelat några akustiska låtar i Manchester 1966 och kopplade in den elektriska gitarren? ”Judas!” förstås. Alla fotbollsstjärnor som har mage att byta klubb inom samma riktnummer får också finna sig i att kallas Judas. Obalanserat? Jovars, men det är lönlöst att förvänta sig sans och reson hos fotbollsfans.

Rådström berättar här i en återgivande stil som liknar hur En Marialegend berättas, men här ännu mer avskalat, ännu mer minimalistiskt. Han lyckas frigöra vad som är både gudomligt och allmänmänskligt hos Yeshua, som Jesus alltså heter i romanen. Användandet av namnformer från arameiska, hebreiska och grekiska skapar en närhet till källmaterialet, som romanen tjänar på. Förräderiet blir också en upprättelse för den förtalade Judas, då det mer handlar om en uppgörelse där Jesus följer Guds plan.

Och har vi inte alla varit i Judas skor, ställda inför ett dilemma som bara har dålig utgång? Att vara människa utan att någon gång svika sina medmänniskor är omöjligt, i det stora likväl som i det lilla. Konst ska inte gå didaktikens ärende, utan skänka underförstådda lärdomar. Det sker på flera ställen, men sällan lika kraftfullt som i korsfästelsen, där stilen genomgår en veritabel tour de force. Det är som att Rådström är där själv, och rapporterar som en övertänd men saklig journalist,eller som en poet som nedtecknar vad han ser innan han hinner bearbeta det:

Där inne hörde jag de levande och de döda ropa varandras namn. Där inne vissnade växterna i samma ögonblick som de spirade ur marken. Där inne slocknade ljuset i den stund det tändes. Där inne sinade källan medan regnet föll. Där inne var den nyföddes ansikte en åldring. Var det änglar eller deras skuggor jag hörde sjunga en klagosång om hur de drivits ut i ett mörker utan ljusning?

Postkolonial kärleksdikt, Natalie Diaz, översättning Athena Farrokhzad & Adam Westman, Rámus

 

”Can the subaltern speak?” löd Gayatri Chakravorty Spivaks epokgörande essä från 1980-talet. Med andra ord: lyssnar vi när de underordnade och förtryckta ges röst och agens? Då var det en brännande fråga – provocerande, rentav. När jag började läsa svensk poesi var den kritvit, men det ser annorlunda ut nu, med poeter som Leila Innana Sultan, Melanie Kitti, Ali Alonzo, Sorin Masifi, Ali Derwish, Aya Kanbar, Arazo Arif, Judith Kiros (nu nämner jag bara de poeter jag varit med att nominera till Borås Tidnings debutantpris sedan 2018).

Samt Athena Farrokhzad, givetvis. Hon har tillsammans med Adam Westman snöat in på den amerikanska poeten Nathalie Diaz. För sex år sedan kom den imponerande debuten, När min bror var aztek, och nu Postkolonial kärleksdikt. Här är det verkligen frågan om att skriva från den koloniserades perspektiv, i dikter som ifrågasätter normativ vithet.

Men det är också en diktsamling som spretar åt många håll. En av de saker som håller ihop boken som helhet är en flodmetafor som hela tiden låter flodvattnet sättas samman med människokroppen. Bra metaforer ska fungera så: svåra att på förhand peka ut, för de ska skapas mitt i steget, för stunden – helt spontant. En uttänkt metafor: då blir den för prydlig, för beskedlig, för tranströmersk. Den långa dikten ”Kroppen är det första vattnet” illustrerar denna tanke att floden och kroppen är synonyma, i en dikt som lånar essäns form för att demonsterar denna metafor.

Två parallella spår dominerar innehållet i dikterna, utpekade av titeln. Det postkoloniala och kärleken. Ofta löper de samman, där floden och den fysiska kärleken blir förenade:

Vi går dit kärlek finns,

till floden, på knä under det ljuva

vattnet. Fyra gånger drar jag ner henne,

                tills vi blir flod.

Debuten fick mig många gånger att tänka på Walt Whitman, som även här är en både uttalad och outtalad referenspunkt. Liksom honom skriver Diaz en uppkäftighetens poetik, om samkönad kärlek med kosmiska ambitioner, där det vardagliga och det högtidliga korsas, och utifrån en konsekvent förmedlad kollektiv erfarenhet. De långa raderna som Whitman premierar hör också till Diaz favoritemblem.

Men framför allt är det här en bok att vistas i, och även om jag skyr kritikerklichén ”läs långsamt” kan jag inte förorda någon annan läsning: åtminstone tar det mig lång tid att läsa dikterna, kanske bara för att jag behöver stanna upp inför det ibland halsbrytande bildspråket. Eller så är det bara andra saker som behöver smältas, när Diaz skriver milt ursinnigt om hur ”indianer” (hennes ordval) har behandlats i USA. Där sparkar dikterna bakut, när rollen som vilde ska återerövras eller reclaimas. Diaz har skrivit ett ”j’accuse” riktat mot det samtida USA: ”Jag blev till av kamp”, skriver hon, och låter dikten bli ett sätt att slåss på.

Dikterna är ibland också trespråkiga, där spanskan och mojave-språket inte översätts. Diaz lattjar med lärdom och mytologi, och redan i första dikten är det läge att vässa sin bildningssyn: ”jaspis … geoder … arroyon … culebra … heliotrop … facelia …” Hon skriver om att vara utestängd från sitt eget land, och gör det till uppfordrande läsning. Hon låter poesi bli en motståndshandling, ett trots:

Manhattan är ett ord på lenape.

Också en klocka måste vara sår.

Hur kan ett sekel eller ett hjärta skifta

om ingen frågar: Vart tog alla

ursprungsinvånare vägen?

Att det är svårt att överföra en amerikansk angelägenhet till en svensk behöver inte betyda att det är bäst att låta bli. Dikten som i original heter ”They Don’t Love You Like I Love You” blir tamare på svenska, som i direktöversättning missar kopplingen till låttiteln. Fast första strofen nämner det förstås: ”Det sa min mor till till mig / långt innan Beyoncé stal raden / från Yeah Yeah Yeahs”. Nu skriver Diaz: ”long before Beyoncé lifted the line [min kursiv]”, vilket inte pekar ut skuld lika mycket som den svenska översättningen. Inte heller är det lyckat när ”the beast of my country’s burden” blir det platta ”mitt lands dragdjur”.

Men översättningar pendlar mellan det svåra och det omöjliga, och Diaz är själv involverad i att översätta erfarenheter. Där blir slutsatsen att all översättning är dålig, vilket förstås är sant och falskt på samma gång. Men mer är hon ute efter att betona oförståelsen som uppstår när amerikaner sätter etiketter av absurdism och magisk realism på hennes erfarenheter: det hon är vill framställa är ju bara ett perspektiv på verkligheten. Diaz blandar olika idiom, och det kan närma sig romantikens gränslösa och hyperboliska anspråk, och då får dikterna att mer än något annat mig att tänka på Stagnelius.

Det här är en rik bok, som flyhänt rör sig mellan olika nivåer av berättande och gestaltande av den postkoloniala existensen. Här finns dikter om basket, om den svårt sjuke brodern, men också om behovet av räddning, av en fristad oavsett hur en sådan kan se ut. Det är kvickt, kaxigt och elegiskt på samma gång:

                           Det är ett hästjobb att inte iscensätta

en fabel. Fråga sköldpaddan. Fråga haren. Påminn

dig själv och dina vänner. Ibland känner jag mig snabb.

Ibland är jag så långsam. Ibland blir jag hånad

på gatan. Ständigt vinner jag såret

de fäster vid mitt bröst. Påminn dig själv, dina vänner.
De är ljusa bara för att vi är mörka.

Om vi inte fanns skulle det inte dröja länge innan

de var tvungna att uppfinna oss. Som strömbrytaren.

Så handlar det också om behovet att uppfinna en motpol – en fiende. Här finns som en utväg också kärleksdikter som tillvaratar det våldsamma och explosiva som sker när känslorna går överstyr. Det är frigörandet som är slutmålet, oavsett hur vägen dit ser ut.

Vad händer i romanen?, Ingrid Z. Aanestad, översättning Felix Lundin, Lågtryck

 

”Det börjar mitt i en kall och ljus vår.” Så inleds norska författaren Ingrid Z. Aanestads essä om skrivande, Vad händer i romanen?, ursprungligen publicerad 2018. Mitt i denna varma och ljusa vår inleds också förlaget Lågtrycks utgivning med denna korta skrift, och vi som suktar efter vetskap om hur den norska estetiska debatten ser ut (många suktar omedvetet efter just det) är bara att gratulera.

”Vad händer i romanen” är också en bra fråga. Aanestad har skrivit sju romaner, har delvis fått sin författarutbildning i Göteborg och har översatt Jenny Tunedal till norska. Vad är då en roman? Den är väl som havet: alltid föränderlig, men också alltid densamma. Just nu känner sig många kallade att skriva romaner, men hur var det nu: få äro utvalda, eller hur var det? De tusentals aspirerande svenska författarna torde ha stor nytta av en bok av det här slaget, men jag inbillar mig att den främst är avsedd för läsare. Och ärligt: skulle inte litteraturen bli bättre om fler av dessa skrivande människor också såg till att de blev läsande människor?

Att skriva kräver någon form av övermod. I Aanestads version heter det: ”Hur är det möjligt att skriva något som inte finns, som finns först när det har skrivits? Hur kan man berätta? Hur kan jag?” Det är en berättigad fråga: hur kan hon, hur törs hon? Hos Aanestad blir det skrivna öververkligt, något förnuftsvidrigt. Hennes landsman Henrik Ibsen redovisade något liknande, när han skrivit klart Ett dockhem, och han från sitt skrivbord, med ryggen mot dörren, hann uppfatta frasandet från en kjol, och en färg – blått, kanske? – och att det var Nora som hade avlagt ett kort besök, kanske för att sanktionera att han skrivit pjäsen om henne.

När Sara Stridsberg intervjuades när hennes Kärlekens antarktis skulle utkomma på norska fick hon frågan vad som inspirerade henne, och gav ett avväpnande svar: ”Jamen allt inspirerar mig!” Aanestad håller nog med, i och med att hon påpekar hur inspirationen är något som finns i allt det som pågår omkring oss, att det är något som ska inväntas. Att skriva blir för henne en förlängning av tanken. Exempel hämtas från litteratur, film och konst.

Aanestad söker frivilligt upp ambivalensen, tvivlet, och dubbelheten i allt. Likväl som det finns en dragning till skrivandet måste där också finnas ett motstånd. Ur denna dubbelhet föds själva skrivakten, eller kanske man kan säga att den förvaltas. Hon menar att vi bör vara uppmärksamma på det som inte är omedelbart eller övertydligt betydelsebärande: ”När jag skriver är jag inte nödvändigtvis ute efter att allt ska bli en del av det hela. Jag är lika intresserad av de lösa trådarna, av detaljerna som inte har en entydig innebörd, mening eller funktion.”

I essän blandar Aanestad mellan det abstrakta och det konkreta (man kunde säga: balans). När hon skriver om närvaro och precision kan jag för all del bli frustrerad – vad menar hon med dessa försåtliga begrepp? – men det är förstås meningen: var och en av oss har vår egen definition av vad som konstituerar närvaro och precision i en skönlitterär text. Det vi kan enas om är hur viktiga dessa inslag är, men också kanske att de har blivit allt mer sällsynta. En bild lånas från vännen Marie (Silkeberg), som menar att skrivandet är som att bygga ett hopptorn som man sedan kastar sig ur. Man kan lita på poeter för illustrativa metaforer!

Essän är en prövande form, och Aanestad utnyttjar dess privilegium att hellre nosa rätt på konstruktiva frågor än att avlägga definitiva svar, i utredningar om glömska och hågkomst och allt som ryms däremellan. Hon skriver om den potential romanen inrymmer, helt enkelt om dess oinskränkta möjligheter. Därmed har hon skrivit en utopisk bok? Ja, det kanske hon har, men låt oss nöja oss med utopierna för en stund, då verkligheten (Calvinos ord: ”den oskrivna världen”) skänker oss så mycket av dess dystra motpol.

Poesi och geografi i människans tid. Om Anna Rydstedt, Lennart Sjögren och Göran Sonnevi, Paula Henriksson, Ellerströms

 

Platsen: Öland. Poeterna: Anna Rydstedt, Lennart Sjögren, Göran Sonnevi. Författaren: Paula Henriksson. Boken: Poesi och geografi i människans tid.

Så ser förutsättningarna ut för lockbetet som Ellerströms agnat. Henriksson är professor litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, och skrev sin avhandling om Stagnelius dramatik. Han är en referens i boken, som annars alltså tar upp tre kanoniserade svenska poeter verksamma från andra hälften av 1900-talet. Det är välkommet med en studie om dessa tre, där Sjögren och Sonnevi är högst aktuella. Den 95-årige Sjögren utkom med Regnbågen för två år sedan, och den 86-årige Sonnevi med Det oföreställbaras vinge i november i fjol. Rydstedt avled 1994, men Faethon gav ut en vacker samlingsvolym så sent som 2018.

Både Rydstedt och Sjögren växte upp på Öland, medan Sonnevi har vistats där i längre perioder. Framför allt har de skrivit om Öland, om platsen, om vädret och vinden (och regnet, förmodar jag). Henrikssons metod innebär att föra samman, och bokens kapitel låter de tre poeterna agera ömsom huvudperson och ömsom biperson – flest gånger är Sonnevi närvarande (6 kapitel), sedan Sjögren (5 kapitel) samt Rydstedt (4 kapitel).

Så skriver Henriksson om hur dikterna förhåller sig till geografin och geologin, med utsträckningar i dåtid, nutid och framtid och förbindelserna mellan platserna och människorna. Men hon undersöker också tiden och tidsandan, samt hur poeterna förhåller sig till natur och djur. Det är ambitiöst gjort, och det finns ingen anledning att tvivla på hur samvetsgrant Henriksson har gått till väga, för det här är på många plan imponerande utfört.

Henriksson skriver om urbaniseringens konsekvenser, hur periferin har degraderats av det moderna samhället, där det rurala, lantliga och lokala har betraktats med skepsis – glöm aldrig Anna Kinberg Batras famösa uttalande att stockholmare är smartare än lantisarna.

En av de metoder Henriksson anlitar är kontrapunktens läsart, där de olika poetiska rösterna flätas samman. Hon betonar samverkan, och visar hur en viss typ av intertextualitet kan bära konstnärlig frukt. Parentetiskt är ju de här tre poeterna ypperligt intressanta. När Tranströmer fick Nobelpriset 2011 tyckte jag i en sur kommentar att det borde ha gått till Sonnevi. Jag prövade en tanke, som det heter. Men hans position i dagsläget säger något om samtiden: för inte så länge sedan var det regel att alla hans diktsamlingar kom i pocketupplaga, men det har väl knappast hänt sedan Oceanen, som kom 2005. Det vore kanske för mycket att säga att hans senaste fem diktsamlingar har förbigåtts med tystnad, men mitt intryck är att han inte har så stor läsekrets som han förtjänar. Varför blir inte en ny bok av Sonnevi – eller Sjögren med för den delen – en nyhet i Aktuellt eller Rapport?

Ölands historik blir också föremål för granskningen, utifrån hur de tre poeterna har skildrat den. Henriksson håller tacknämligt nog teorierna korta, till förmån för dikterna. Det borgar för en ganska lättnavigerad färd. Hon gör föredömliga läsningar – ibland rentav utmärkta sådana. Det är måhända inte alltid helt lätt att följa alla trådar, men jag gillar hur fokus hela tiden ligger på att avtäcka större mönster. Ett sådant finns i Stagnelius fantastiska banger ”Suckarnas Mystär”, och hur den pekar ut vårt väsen som strävan och gränslöshet: ”Egentligen ligger vår ofrihet kanske inte i tvånget att försaka, utan i den makt att begära – tvång att begära – som vi är underkastade.”

Och Sonnevi låter Stagnelius diktrader eka i sina diktsamlingar, påfallande ofta i de med Ölandsmotiv (Stagnelius själv föddes ju på ön). Sedan växlar Henriksson mellan närläsningar av enskilda poeter och samband mellan de tre. Hon visar hur hårt förankrad Rydstedt var i själva myllan, vilket ger tillfällen till granskningar av hur diktens olika segment möter jordens olika lager. Har jag fel när jag inbillar mig att Rydstedt till skillnad från herrarna Sonnevi och Sjögren är styvmoderligt behandlad i akademiska sammanhang? När Henriksson skriver om hennes dikter sin döda mamma i samlingen Jag var ett barn från 1970 gör det åtminstone mig sugen på att återstifta bekantskap med den boken, som jag minns som hennes främsta stund.

Allt blir jag kanske inte övertygad om. När Sjögren kallas ”negationens poet” undrar jag om det inte går att kalla majoriteten av svenska poeter något liknande. Men Henriksson ser de stora dragen främst i Sjögrens och Sonnevis vid det här laget mångåriga poetiska författarskap (båda med närmare 70 år på nacken som verksamma poeter). Läsningarna är frikostiga, generösa, och ofta nog av det givande slaget. Sonnevis dikter från Ormöga, som publicerats i fem olika samlingar, ges tillbörligt utrymme.

En kritisk anmärkning kunde handla om att avsnitten om Sonnevis skrivande om matematik och fysik är onödigt snåriga, men det kan ligga på mitt ansvar. Mer av intresse finner jag i genomgångarna av hur dikterna visar hur vi människor mer lever mot än med naturen, att hur vi än gör måste vi förhålla oss till skulden.

Det är en bok som visar det storslagna hos de tre poeterna. Två av dem är fortsatt aktiva, och en bok som denna ger mig oanade möjligheter att läsa deras kommande verk med nya ögon.

Evoe, Cristina Peri Rossi, översättning Siri Hultén, Komet

 

Kometer visar sig sällan, och det lilla svenska förlaget Komet, med inriktning på spanskspråkig litteratur – framträder knappt vartannat år. Utgivningen må vara sparsam, men hittills har de stått för ett utmärkt tillskott till den översatta prosan. Nu har de också gett ut lyrik, med Cristina Peri Rossis första diktsamling från 1971, Evoe. Liksom Clara Obligado, förlagets senast utgivna författare, bor Peri Rossi i exil i Spanien, efter att under 1970-talet ha flytt från det militaristiska hemlandet.

Titeln tarvar sin förklaring; när du hör stridsropet ”evoe” ska du dra öronen åt dig och lägga benen på ryggen, för då är det fara å färde – åtminstone om du är man. Det är nämligen på latin det onomatopoetiska skriket från backanterna, när de gör sig redo att fira Dionysos med diverse våldsamheter. Se Kleists pjäs Penthesileia, eller tv-serien The Handmaid’s Tale. Här blir det mer frågan om den samkönade kärleken.

Som sig bör inleds det med Sapfo, fragment 130, i en ny översättning: ”Eros som lösgör lemmar / plågar mig än en gång / detta ljuvligt bittra / obetvingliga djur”. Här anlitas också den palimpsest-teknik som kvinnliga författare även tidigare – 1800-talet, enligt Gilbert och Gubars magistrala studie The Madwoman in the Attic – nödgats använda för att maskera sitt subversiva budskap.

I korta impulsivt skrivna rader rör sig Peri Rossis dikter, som ibland glöder likt vore de skriva i neon. (Tänk Jenny Holzers eller Tracey Emins slagord, fast med mer poetisk resonans.) I språket antänds både poesin och kärleken, där orden både skapar och förgör kärleken. För kärleken är inte bara ljuv – den bär sin egen ödeläggelse. Peri Rossis tonfall kan vara både förtvivlat och klagande, och dikterna är skrivna med hög insats.

Språket slits sönder i dikter som myllrar av verb, liksom för att påminna om bell hooks gamla sanning att kärlek är ett verb. Peri Rossi katalogiserar stämningar, ljud, handlingar, i något som anför den religiösa extasen:

Medan hon sover drömmer hon

som om hon vore ett barn

och hennes drömmar är högljudda,

melodiösa,

jag sätter ord på dem.

När hon vaknar har hon glömt allt

och jag namnger henne,

evoe, evoe.

Nyligen läste jag Anna Lindegrens hybridbok mellan prosa och poesi, Är jag en jaguar, är jag också en pion. Där frågar hon sig: ”Är kärlek utan blickar möjlig?” Peri Rossi ställer underförstått en motfråga: ”Är kärlek utan ord möjlig?” Bra språkbehandling kan vara det sexigaste som finns (jag får hellre en sonettkrans i födelsedagspresent än smycken). Men hur ska vi förhålla oss till de smekfulla orden när ett enda konsonantbyte – ett ”m” blir ett ”v” – gör dem svekfulla? Det är ett dilemma: ”Kvinnorna kommer långt bortifrån / för att trösta poeterna / efter ordens svek”, följt av: ”Orden kommer långt bortifrån / för att trösta oss efter kvinnornas svek.”

Det kan inte nog understrykas hur trevlig Komets utgivning är, ett intryck som förstärks av Ulrika Anderssons kongeniala omslag. Siri Hultén har stått för översättningarna sedan början för snart tio år sedan, och det är en välgärning. Peri Rossi var en etablerad författare när hon här ger ut sin första diktsamling. Den blev en skandalsuccé, och har blivit en återkommande referens, även om begrepp som ”modern klassiker” nog är att ta i. Den fick dock fiender både hos vänstern – som ansåg den för sexig – och högern – som ju är ivriga att censurerar allt som är ”knepigt” eller inte har godkänts av Kid Rock, Bengt Ohlsson eller Wille Craaford.

Vi andra kan bara luta oss tillbaka – men inte för att slå oss till ro i bekvämlighet – och avnjuta den dubbla språkkänsligheten hos både Peri Rossi och Hultén, till exempel i denna korta tvårading: ”Hon såg på mig, och jag visste att hon saknades mig. / Så länge hade hon saknats mig.” Det är sällsynt bra lesbisk dikt, och i sådana stunder kan det elegiska tonfallet påminna om när Elizabeth Bishop, kanske den bästa queera poeten sedan Sapfo, skriver sina dikter om åtrå och saknad.

Liberal debatt 1 2026: FÖRVALTNING

 

Förvaltning måste vara det osexigaste som finns, tänker jag när jag nås av det senaste numret av den liberala idétidskriften Liberal Debatt (1 2026), som har ”FÖRVALTNING” som versalt tema. En stund är jag nöjd med min originella tanke, tills jag läser gästredaktören Silva Mertsolas inledning: ”varför har liberaler plötsligt så mycket att säga om ett så till synes osexigt ämne?”

Det har med andra ord inte varit svårt att locka skribenter, och ärligt talat blir mycket sagt om förvaltning som politiskt ämne. Men där finns också utrymme för Vanja Södergrens essä om Franz Kafka, arkitekten bakom en stor del av dagens byråkrati. Det är en rolig text, som tar reda på varför Josef K. (i Processen) är så beredvillig att acceptera den orimliga premissen i att bli anklagad, när han inte har gjort något. Fast – nog är han väl ändå skyldig, till något (att vägra inrätta sig i samhällets krav på familjebildning, till exempel)?

Det börjar ännu tidigare, med Gunnar Wetterbergs initierade text om Axel Oxenstierna, den svenska föregångaren till dagens förvaltning. Till allt detta utblickar, inblickar, sidoblickar, på ett ämne som visar sig rymma större potential än jag hade vågat hoppats på.

Elefanten i rummet är ändå den olyckliga – eller lyckliga! – timingen, då jag läser tidskriftsnumret i skuggan av den debatt som förts under veckan angående Liberalernas omsvängning i frågan om SD är ett regeringsdugligt parti eller inte. I somras var L:s opinionssiffror katastrofala, och bytet av partiledare till Simona Mohamsson har gett katastrofalare resultat. Om partiet vore öl, skulle de under 2000-talet ha gått från imperial stout (13 procent 2002) över belgisk ale (drygt 7 procent 2006 och 2010), till normie-öl som Mariestad (kring 5 procent 2014, 2018 och 2022), för att i de senaste undersökningarna närma sig alkoholfritt (en bit över 1 procent, ”downhill with a bullet”).

I numret skriver Mohamsson en krönika om varför Liberalerna behövs, och åstadkommer bedriften att inte nämna ”ta ansvar” en enda gång. I dag röstas det om hennes fortsatta framtid på ett extrainsatt möte hos L, som inte direkt har jublat över Mohamssons besked om att låta SD få ministerposter i September.

Numret har också gett plats åt en liberal kanon, där de samlar ”de bästa liberala texterna från de senaste 25 åren”, och turen har kommit till Bengt Ohlssons famösa essä i DN från 2012, då han frågade sig om det går att vara – ugh! – kulturutövare i Sverige utan att vara vänster. (Not: ”kulturutövare” är ett styggt ord.) Det är en självupptagen essä med en del poänger, där jag inbillar mig att Ohlsson var övermåttan nöjd över det han nog uppfattade som pikanta tjuvnyp. Nu i efterhand är texten ganska tam – om den var en panter 2012 är den en kattunge 2026.

Vardagens ting, Marguerite Duras, översättning Katarina Frostenson, Ellerströms

 

Vad återstår att säga om Marguerite Duras? Jag har läst henne i nästan 40 år, och det enda det har lärt mig är att jag vill inget annat än att fortsätta läsa hennes böcker. För nästan 40 år sedan gav hon ut en samtalsbok, som genom Katarina Frostensons försorg kom på svenska 1989 under titeln Vardagens ting. Nu har hon bearbetat sin översättning till en nyutgåva på Ellerströms, motiverad av att den gamla boken är svårtillgänglig – antikvariaten brukar som bekant gapa tomt mellan Dumas och Eco (eko).

Jag är en partisk läsare, och kan inget annat än att lovorda Duras författarskap. Så blir också den här boken en viktig installation, genom sina resonemang kring frågor som rör liv och skrift, det där som så ofta går samman hos somliga författare. De författarna lär oss också att utstå misslyckanden, bedrövelser och besvikelser. Jag blir provocerad av människor som gör sig av med sina böcker när de har läst dem, med motiveringen att de är klara med den. För man blir aldrig klar med författare som Duras, Woolf, Faulkner, Kandre, Lispector.

Fakta: mellan Nelly Sachs Nobelpris 1966 och Nadine Gordimers 1991 fick inte en enda kvinnlig författare Nobelpriset i litteratur. Under den tiden gav Duras ut följande romaner:

Förgöra, säger hon; Abahn Sabana David; Kärleken; Mannen i korridoren; Atlantmannen; Dödssjukdomen; Älskaren; Smärtan; Blå ögon svart hår; Horan på den normandiska kusten; Emily L.; Sommarregn; Älskaren från norra Kina.

Frostenson reviderade för några år sedan sin översättning av Georges Batailles onda mästerverk Himlens blå. Den var rejält omgjord, men jag är osäker på hur radikalt annorlunda den här översättningen av Vardagens ting är i jämförelse (jag tillhör de som förgäves letat efter den på antikvariaten, alternativt varit för fattig för att köpa den när den väl dykt upp). Om Duras röst säger Frostenson att den ”är lika livlig som då; den är orädd, klok, tokig, fräck och klar. Den låter här och nu och den ljuder av en värld av igår.”

Det är en röst som med hjälp av fria associationer bygger upp olika stämningar, av melankoli, vemod, ilska och indignation. Duras är drygt 70 när hon skriver, tillbakablickande, om några av sitt livs triumfer och nederlag. Det hon gör är att skildra en livserfarenhet som aldrig når fram till tillfredsställelse, eller ens ett lugn, något som verkar vara konstnärens predikament, detta att aldrig kunna slå sig till ro: ”Jag har aldrig varit där jag kunde komma till ro, jag har jämt varit på drift, på spaning efter en plats, en struktur, jag har aldrig varit där jag ville vara, utom möjligen under ett par somrar i Neauphle, i ett slags lycklig olycka.”

Den ständiga själsliga oron ger tillfällen till ett rannsakande som alltid slutar i en uppgiven suck. Men det är en suck som innehåller ett trots, trots allt. Boken innehåller 48 samtal eller reflektioner. Jag frågar mig om någon varit lika slagfärdig i skrift (”Man måste älska männen mycket […] Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem”), utöver Dorothy Parker och Oscar Wilde.

Frågan är också om någon skrivit lika nyktert om alkoholen som Duras, som definierade sig som alkoholist så fort hon började dricka – kanske det är så för somliga. Hon beskriver alkoholen som en ersättning för konstens brister, att drickandet skänker en större upplevelse än mötet med konsten, eller religionen för den delen: ”Alkoholen har uppfunnits för att man ska uthärda universums tomhet, planeternas jämvikt, deras ändlösa rotation i rymden, den tysta likgiltigheten inför vår smärta.”

Men hon skriver också självkritiskt. Hon är inte heller ute efter att chockera – hon har bara starka åsikter. Hade hon levt nu skulle hon med stor säkerhet ha blivit cancellerad. Jag läser inte Duras för att få mina egna idéer bekräftade. Det är sällan konstruktivt – snarare bara hopplöst – att läsa en författare där du håller med om allt hen säger. Endast genom friktion kan nya tankar uppstå. Där finns det plats att växa. Så kan tankeskärpan i den här boken fungera inspirerande, inte minst genom de olika estetiska slutsatserna. Man kan låta sig övertygas och ändå inte hålla med (som när hon redogör för Barthes tillkortakommanden som författare).

För Duras handlar skrivandet om att tolka det befintliga: ”Att skriva är inte att berätta historier. Det är motsatsen till att berätta historier.” Jag vet många författare som skulle protestera: men duger deras böcker till så många omläsningar som Duras gör? De författare vars böcker jag sparar har det gemensamt att de är besatta extremister. De är explosiva, osunda, och farliga att umgås med. Det förvånar mig att Duras i en av texterna berättar att hon gärna talar med sin medpassagerare när hon åker tåg eller flygplan. De flesta ingår i ett artigt samtal om ditten eller datten, med undantag för en man som tiger hela resan, trots hennes kontaktförsök. Hon tänker: ”Känner han inte igen mig?” Men när han kliver av vid en station säger han: ”Adjö Marguerite Duras.” Den mannen är jag.

Norfolk Falls, Carina Rydberg, Bonniers

 

Irene Bear är en ung kvinna som lämnat en gruvorts fattigdom och smuts för att pröva lyckan ute i den större världen. Tiden är tidigt 1900-tal, på den engelska landsbygden. Hon anländer till Norfolk Falls, en herrgård, för att bli sällskapsdam åt den äldre kvinnan Emma Bloomsworth. Idylliskt, till en början, men strax hopar sig orosmolnen och stämningen blir allt mörkare, för att avslutas med riktig djävulskap.

Så kan handlingen i Carina Rydbergs nya roman sammanfattas. Vi som för drygt 30 år sedan älskade hennes skräckberättelser Osalig ande och Nattens amnesti blir rikligt belönade, för det här är en återkomst i gammalt gott slag. Det är en roman att låta sig uppslukas av.

Rydberg har en besvarad kärlek till den gotiska 1700-talsromanen. Miljöskildringen är ypperlig, med gåtfulla och hemlighetsfulla inslag som avlöser varandra. Irene börjar läsa ett manus som Emma ger henne, en opublicerad roman, och inom kort får hon sällskap av flertalet andra människor med lös anknytning till Emma. Deras individuella livshistorier berättas, där allt mer ljusskygg verksamhet återges.

Med finurlig list anlitar Rydberg en berättarröst som ibland kommenterar det olycksbådande skeendet, och låter oss följa Irene på distans. Kan man alltid lita på sina sinnen? Besynnerliga sjukdomsfall inträffar hos flera av karaktärerna, och det blir uppenbart att något är stört på platsen där Irene befinner sig.

Men vad kan inte yppas här – låt oss för tillfället nöja oss med den berättandets kraft som Rydberg har satt igång. Jag läser den här romanen med den typen av skräckblandad förtjusning som endast riktigt goda skräckromaner kan skänka. Det är också en njutning att befinna sig i en så definierat fiktiv värld, som leker vågspel med de olika berättelseplanerna, precis som i de bästa gotiska romanerna.

I mötet mellan den fattiga Irene och den rika Emma väcks frågor om klass och strukturell makt, med precisa analyser av över- och underordning. Ytterst handlar det om kärlek och besatthet, och Rydberg ger berättelsen en mörk energi, som också söker sig mot romantikens tematiska utforskning av incest.

För all del kan intrigens plot-tvister få en att tänka på filmer som Crimson Peak, men det belastar inte romanen (säg den genrelitteratur som lyckas vara hundraprocentigt originell). Inte heller är det här fullt ut en pastisch, utan Rydberg har hittat ett språkligt idiom som dels leker med schablonen ”ålderdomliga glosor”, och dels hittar ett helt eget sätt att skriva repliker. Jag menar, för att illustrera: Ett eget sätt. Att skriva repliker.

Det är lyckat, och bidrar till den kusligt horrorsköna stämningen. Kort sagt är det här en svindlande roman, som lyckas alstra liknande känslor som Hitchcocks filmer kunde göra – det slår mig att Rydberg är gammal filmvetare. Hennes roman ställer mig som läsare inför ett dilemma av delikat slag. Jag vill läsa vidare hela tiden, ivrig för att ta reda på hur Irenes predikament ska lösas, och samtidigt vill jag inte att romanen ska ta slut.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/3 2026)