Perfektion, Vincenzo Latronico, översättning Johanna Hedenberg, Bonniers

 

Inledningen till italienska Vincenzo Latronicos roman Perfektion liknar en parodi över mäklarprosa. En lägenhet i Berlin beskrivs in i minsta detalj, där allt är tillrättalagt vackert, strategiskt placerat. Det är en exposition som bådar gott för en roman med intentionen att skildra det moderna livets baksidor.

Sedan fortsätter detta sätt att skildra världen med obönhörligt konsekvens genom hela romanen. Det kunde ha ställt till med problem och skapat monotoni, men Latronico är skicklig och fullt medveten om vad han gör: han ger texten en ytspänning, där du hela tiden väntar på att något ska brisera. Som inspirationskälla har han nyttjat den franske vettvillingen Georges Perecs roman Tingen från 1965.

Det italienska paret Anna och Tom har kommit till Berlin och slagit rot där som en av stadens många expats. De bryr sig inte riktigt om att lära sig mer tyska än nöden kräver, och därför vistas de i en enklav där andra anslutit från Lissabon, Palermo och Umeå och många andra ställen. De är alla relativt unga, har relativt coola yrken, men tillvaron lämnar dem ändå med själslig tomhet. Anna och Tom jobbar med digital design. De är så integrerade i varandras livsval att de knappast kan ses som två individer: de är mer än ett par, och liknar mer det som brukar kallas ”ett item”.

Berlin var tidigare en billig storstad att bo i, och Latronico skildrar begåvat vad som sker hos dessa vilsna själar som söker något mer än en tillfällig vistelseort. Anna och Tom är dock alldeles för beskedliga för att ta sig in i stadens hedonistiska cirklar. Det förvånar mig att de blir insläppta på den legendariskt selektiva technoklubben Berghain. Så småningom blir gentrifieringen så omfattande att det blir svårt att hitta någon genuin Berlinbo.

Latronicos kyligt distanserade tonfall passar ypperligt för att skildra denna värld. Han har skrivit en roman som helt saknar repliker, och desto mer av erlebte rede, att tankar alltså återges indirekt. Att Anna och Tom lämnar den lilla hemstaden i Italien beror på att de saknade ”friheten att vara sig själva, det vill säga att uppfinna sig själva, det vill säga att vara några andra än sig själva.”

Alla dessa människor är förslavade vid sina skärmar som de fäller upp på caféer med snabbt wifi och skrupulöst rostade kaffebönor. Det här är också något annat än Michel Houllebecqs klumpedunsaktiga satir över den moderna människans bristande livsglädje. Latronicos berättelse antar formen av en stillsam berättarröst i en naturdokumentär om en exotisk men snart utdöende djurart.

Det finns också en politisk udd i Latronicos skildring. Där den tidigare generationen livligt diskuterade film, böcker och politik ägnar sig nutida hipsters med samma allvar åt efemära sysslor som surdegsbröd, mikrobryggerier och att ansa sitt skägg.

Vincenzo Latronico har hittat ett nytt sätt att berätta om vår samtid, och visar att det fortfarande går att göra originella saker med romanformen. Perfektion är fyndig och intelligent, och jag kan inte göra annat än att rekommendera den till alla som bryr sig om det romaner borde handla om: det mänskliga livet.

(Också publicerad på jp.se)

En plats för tillfälligheter. Büchnerpristalet, Ingeborg Bachmann, översättning Linda Östergaard, Ellerströms

 

Som man ropar får man svar. När den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann 1964 tilldelades det prestigefyllda Büchnerpriset förväntas hon hålla ett tal om Büchner, eller sig själv – eller om båda. Ge en originell författare tre alternativ, och hen väljer den fjärde. Talet skulle i stället handla om Berlin och om hur spåren från andra världskriget inte hade sopats undan tillräckligt.

Talet blev en smärre skandal, och har kanske just därför fått en både undanskymd och framskjuten plats i det besynnerliga författarskap som bär namnet Ingeborg Bachmann. Linda Östergaard har sedan 10-talets inledning utfört en heroisk insats som översättare av denna författares dikter, noveller och essäer, och samtidigt med att talet, En plats för tillfälligheter, utkommer sker också en återutgivning av mästerverket Malina, kanske den minst lästa av 1900-talets bästa romaner.

När Bachmann får priset har hon sedan ett år vistats i Berlin, och hon skildrar staden med oresonlig blick. Det blir en översiktlig rundmålning av en stad där misshagliga personer rutinmässigt tas om hand och interneras. Allt särskiljs av den vid tillfället seperarande muren. Bachmann utför en satir över kommersen, vräkigheten och smaklösheten, och visar hur materialismen är kopplad till osunda värderingar. Det får talet att bli märkligt tidlöst, som om ingenting alls har hänt på 62 år – och det har det förstås inte heller, vi är fortsatt fastkedjade vid den ohälsosamma kapitalismen.

Bachmann skriver om det galenskap som kommer utifrån. Det är också en förryckt värld som blir hennes fokus, där kriget kastar sin skändliga skugga. Berlin är en stad i disharmoni. Ständigt upptäcker hon nya manifestationer av det förflutna, där intrycket blir att det godtyckliga och oförutsägbara existerar som ett illa uttänkt försök att minimera och dölja försyndelserna. Så blir Berlin en hemlighetsfull plats, som tack vare de utförliga kommentarerna fungerar som en kulturhistorik, där Bachmann får med currywursten och Kreuzberg och allt däremellan, samt en subtil humor i en ögonblicksbild från Bahnhof Zoo: ”Männen går till akvariet, kvinnorna till aphuset.”

I efterordet nämner Östergaard att talet hölls 17 oktober 1964, och att Bachmann dog på dagen nio år senare, 17 oktober 1973. Det är bara en av de många tillfälligheterna i denna tillfälligheternas författares liv och verk. Östergaard nystar framgångsrikt i de många trådar Bachmann lämnade efter sig. Talets politiska udd är genomgående och konsekvent, och aldrig lika omedelbar som när Bachmann tar upp kollektiva protestaktioner mot muren, som tända ljus i fönstren och att anordna en tyst timme.

Österrike är ett land som alstrat fyra av mina favoritförfattare, men det är också några av de knepigaste representanterna för sitt skrå: förutom Bachmann är det alltså Thomas Bernhard, Marlen Haushofer och Elfriede Jelinek. Det de också har gemensamt är att de har få men desto mer hängivna läsare. Det här är också författare som ger goda förutsättningar för en läsare att smittas av den galenskap som går under namnet ”besatthet”, en egenskap de delar med Clarice Lispector, Virginia Woolf, Marguerite Duras, Sylvia Plath, Edith Södergran.

Linda Östergaard talar också om sin besatthet vid arbetet med att översätta Bachmann. Det är en besatthet som den läsare som invigts till Bachmann gärna sympatiserar med. Utgivningen av dessa böcker blir en påminnelse om hur litteraturhistorien står i ständig omförhandling, och att en litterär kanon alltid är dynamisk och stadd i förändring. Det här är kanske det ovanligaste tacktal som existerar, men det är också en bok som jag hyser vissa förhoppningar till, att det för många oinvigda ska bli en introduktion till ett av de mest fängslande författarskapen som vi har fått ynnesten att läsa på vårt eget svenska språk.

En redogörelse för en mumie, I Det Kungliga Antikkabinettet i Dresden, Grace Lake, översättning Sara Wengström, Relä

 

En persikofärgad liten pamflett visar sig inrymma en smärre sensation. Titeln: En redogörelse för en mumie, I Det Kungliga Antikkabinettet i Dresden. Författare: Grace Lake. Översättare: Sara Wengström. Förlag: Relä, med kopplingar till tidskriften Tydningen.

Författarnamnet ”Grace Lake” är en pseudonym för den brittiska poeten och vänsteraktivisten Anna Mendelsohn (1948-2009), som härmed introduceras på svenska. Häftet – ett A4-ark papper – består av fyra korta dikter och ett citat av André Billy, om den franska surrealisten Apollinaire. Den här experimentella dikten kom ut 1986, och är ett verk som kräver sin kontext. Det persikofärgade motiveras av innehållet i dikten, som också innehåller en kryptisk anspelning på filosofen Wittgenstein. Med mera!

Titlarna ”Inte så bra” och ”Inte illa” på två av dikterna kan ge en förnimmelse av hur det är att läsa Lake/Mendelsohn. Jag gillar hur den första dikten avslutas:

med varje klippt hår ett leende hål

smyckar kaniner med broderade underkjolar

i målade klor de knäcks, de trycker

sina spetsar in i spetsiga nosar

skriet tystat av det förgångnas outplånliga fladder.

Den omärkliga övergången mellan ”hår” och ”hål” är genomgående, liksom en medveten koppling till Paul Celans majestätiska dikt ”Dödsfuga”, med Margaretes gyllene hår och Sulamiths – ja, hur var det nu Celan skildrade hennes hår: ”Dein aschenes Haar Sulamith”. I Björn Sandmark och Eva Ströms översättning (Faethon 2020): ”ditt askhår Sulamith”. I Lars-Inge Nilssons översättning (Ellerström 1999): ”ditt askgråa hår Sulamith”. Hos Lake blir det, i Wengströms översättning: ”askigt hår”. Det är lyckat!

Dikterna innehåller gott om interna citat och allusioner, dolda kopplingar. Sist hamnar alltså ett citat av Billy, som utöver den uttalade referenserna även lämnar utrymme åt anspelningar på Dantes gudomliga komedi. Det är en inte oansenlig del av litteraturhistorien som aktiveras här: ”en ny poet, en ny poet? en ny poet!” skaldar Lake, men jag ser det nog mer som att det som skapas här är en ny poetik.

Det som dröjer sig kvar efter min läsning av Lake är det ”askiga” håret. Det är en oförglömlig bild. Om det är en bild. Hår är en viktig beståndsdel i de här fyra dikterna. Hår – och hål. Och kaniner, och vi som följt litteraturhistorien på nära håll vet förstås att det är ett litet steg – en snubbling – mellan Dantes nedstigning till Helvetet och Alices passage till Underlandet, för vem var det som ledsagade henne, om inte – en kanin.

Rummen, Ella Littorin, Modernista

 

Sigrid är en kvinna med livlig fantasi som bor ensam på en stor herrgård. Föräldrarna är döda, brodern Sam inhyst på ett gruppboende i närheten. Det är lantlig miljö, där gården har hästar och ett antal tjänstefolk. Hyresgästen Anita är i nittioårsåldern och mer än en smula dement. En attraktiv frånskild man, Edward, flyttar också in som hyresgäst.

Det här är handlingen i Ella Littorins debutroman Rummen. Sigrid är en fängslande romanfigur: psykiskt instabil (det börjar med att hon krossar husets speglar, och mer än en gång biter hon sönder sina läppar), hon går frekvent i terapi, och har mörka obearbetade hemligheter i sitt förflutna. Hon är också självgod och låter tankarna löpa fritt mot elaka pikar riktade mot alla hon träffar – snyggingen Edward undantagen. Hon är ”förfärligt rik sedan arvet”, får vi veta.

Hon lever helt i sitt inre. Pappan har dött i en fallolycka, och det är en händelse som kastar lång skugga in mot nutiden. Vi får veta att han misshandlade Sigrids mamma. I huset finns en mängd porträtt som på sant gotiskt maner kommunicerar inbördes med Sigrid och med varandra. Men det gotiska tonas konsekvent ned av Littorin, och jag hade möjligen önskat att hon låtit linan löpa fullt ut när det finns så gynnsamma förutsättningarna med familjehemligheter och skurkaktigt beteende. Pendelrörelsen slår mellan det övertydliga och det gåtfulla.

Det finns en viss valpighet i hur Littorin skriver. När hon låter Sigrid reflektera över sitt första möte med Edward tänker hon: ”Jag tyckte att [han] var artig och luktade rakvatten”, men man tycker ju inte att någon luktar rakvatten – antingen gör personen det eller inte. Likaledes bär äppelträden knappast ”blytung frukt”, eller att pappans hand näppeligen är ”stor som en jättes”. Och det är ingen imponerande stilkonst vi tar del av när Sigrid lite senare betraktar Edward och reflekterar: ”Sällan hade jag varit så tacksam över att inte vara synskadad.” En samtida Ezra Pound kunde dessutom ha sysselsatt sig med att städa undan en del av de överdådiga adjektiven (exempel: ”Eftermiddagen rinner förbi som spolierad mjölk”). Lyckligtvis är de många tillbakablickarna inte kursiverade.

Det är en lite väl yvigt skriven berättelse som jag ändå uppskattade, inte minst eftersom den gotiska genren i sig är tillåtande mot en viss typ av överspänd stilistik. Sigrid är en osympatisk och ocharmig huvudperson. Hon försöker hela tiden vara rolig, men alla sådana försök faller platt. Som läsare genomskådar man hennes brister, men det är trots allt skickligt uppbyggt av Littorin att låta henne föra ordet och bli en så pass opålitlig berättare att allt hon tänker och gör ter sig sannolikt och lögnaktigt på samma gång. Och slutet är ovanligt lyckosamt, genom att vara både väntat och oförutsägbart.

Littorin har en timing och en energi som till viss del påminner om Peter Magnussons debut från i fjol, Exit Nils. Det är inga böcker som får lovord av kritikerna eller överöses med litterära priser, men det är fungerande spänningsromaner.

Resa med Borges, Eva Ström, Karin Ström, Kaunitz-Olsson

 

Det här var en udda bok! Till att börja med: feelgood, en genre jag inte normalt frekventerar. Vidare: skriven av ett författarpar, som dessutom är mor och dotter, något som jag inbillar mig är ännu ovanligare, även om jag har för mig att Stephen King har skrivit i samarbete med flera av sina söner – men skräck är långt ifrån feelgood!

Boken är Resa med Borges, skriven av Eva Ström och Karin Ström. Nu är ”feelgood” min definition, som möjligen inte delas av författarna eller förlaget. Det är en roman som visar hur litteraturen öppnar för livsförändring – på gott och ont. Titelns Borges är förstås den argentinske trollkarlen främst känd för sina intrikata korta berättelser som vidgar ens medvetande och tar fantasin som hjälp för att – i ett trollslag – återförtrolla världen.

Spanskläraren Rámon flydde hemlandet efter ett avhandlingsarbete som hejdades av en psykos framkallad av stress. Han råkade hamna i Sverige som gästforskare, och blev kvar i trettio år. Nu kör han varje onsdag en kvällskurs i spanska på nivå 4 i den europeiska språkportfolion. Hux flux får han efter idogt och mångårigt arbete med ansökningar ett resestipendium, så han tar med sig sina fem elever på en resa till Borges hemland – Argentina. ”Vad kan gå snett?”, som det brukar heta …

Eleverna får tillbörliga presentationer. Där finns Hanna, olycklig feministisk krönikör i Expressen, Lovisa, uttråkad kontorsråtta med otydliga livsmål, Markus, frustrerad forskare på sociala medier, Carl, bitter och stroppig mäklare, samt Petter, pragmatisk men missunnsam elektriker. Ett brokigt gäng, kan tyckas. Upplägget med elever som samsas kring inlärning av ett språk kan erinra om någon halvt bortglömd film (var det italienska de lärde sig i den där feelgood-filmen från någon gång kring sekelskiftet?). Men Eva Ström och Karin Ström ser till att ladda storyn med den eklektiske – kanske rentav elektriske? – författaren Jorge Luis Borges, som blir något av en extra karaktär i romanbygget.

Och ärligt, läskampanjer i all ära, men större nytta vore gjord om fler tog del av den litterära utgivningen. Borde vi inte prata mindre om läskriser och vikten av att läsa och bara göra det, alltså gå från ord till handling? Och paret Ström ser till att indirekt argumentera för litteraturens värde, utan att behöva förlora sig i gulliga truismer om hur vi blir bättre människor bara vi läser skönlitteratur. Att läsa Borges – om man gör det på riktigt – är potentiellt livsfarligt, just för att det tvingar dig att konfrontera din existens och dina livsval. Här blir jag påmind om mina första möten med Borges som brådmogen yngling: lika stor del förvirring som begeistring.

Och hur är det då med Borges? Petters flickvän Dolores, med rötterna i Chile, hävdar att Argentina är bättre på fotboll än på litteratur; Lionel Messis tre mål mot Algeriet i onsdagens VM-match kan anföras som bevismaterial, men även utan det finns det inget annat landslag som så skickligt parerat passion med skicklighet. Ändå vill jag nog fortsätta hävda att det är en upplevelse som touchar det magiska varje gång jag läser något av den både mångsidiga och enkelspåriga Borges.

I bagaget på resan tar lärare och elever med sig sina neuroser, sitt missnöje och sina livsbesvikelser. Det är slumpen som fört dem samman, och till en början är de – på svenskt vis? – passivt aggressiva eller bara tveksamt misstänksamma. Rámons arbete med att lära dem först grammatiken och sedan litteraturen är fint infångat, och vi är sannerligen inte bortskämda med trovärdiga skolskildringar. Gruppen är ambitiös men opersonlig, men det opersonliga finns bara på ytan: inombords har var och en sina grubblerier. Successivt fördjupas och nyanseras bilden av dem.

Då blir det en bildningsresa också. Även som läsare är det förnöjsamt att följa med på denna resa med stark närvarokänsla när vi väl hamnar i Buenos Aires. Eva Ström och Karin Ström visar med avväpnande insikter vad som gör oss så mänskliga, genom att avslöja vår partiskhet, småaktighet och fördomsfullhet. Till syvende och sist är litteraturen en upplevelse som bara kan delas av den som varit med om det magiska som sker när vi möter riktigt bra böcker. Så konstaterar Petter när han inser att Dolores inte till fullo kan förstå vad han har mött där i Argentina:

Borges var som ett sanningsserum de hade injicerat tillsammans, det hade vandrat in i blodet på dem, och det var något han inte kunde prata med Dolores om. Bara med dem som upplevt det.

Hoppas du blir fisk, Anna Nygren, Bakhåll

 

Ni vet vad som brukar sägas om författare som är produktiva (Lex Joyce Carol Oates): de kallas grafomaner, och en konsensus har ersatt all kritisk läsning och ersatt den med förväntan på en ojämn litterär kvalitet. Därav uppfanns styggelsen ”mellanbok”, som förklaring till att stora författarskap ibland behöver kosta på sig att innehålla också svagare eller mer mediokra böcker.

Nå, detta för mig till den flitiga Anna Nygren, som redan innan året hunnit halvvägs gett ut fyra böcker på lika många förlag (tidigare en diktsamling på engelska, en roman, samt en teaterpjäs). Nu utkommer på Bakhåll diktsamlingen Hoppas du blir fisk. Den är en del av ett pågående undersökande arbete, där jag förra året tog del av en märklig uppläsning/performance på Smålit i Jönköping – säkerligen det mest besynnerliga jag upplevt på denna litterära festival.

Titeln utgår från en felskrivning från brodern när Nygren var intagen som patient. Åtskilligt av modernismens litteratur kan ju härledas till sådana medvetna och omedvetna misstag och språkliga läckage, som James Joyces neologism ”doktator”. En liten del av boken publicerades som särtryck i Pamfletts serie med poesihäften häromåret. Och genom boken får vi följa fiskens anamnes och etymologi, och dess funktion religiöst, kulturellt och kulinariskt. Associationerna tar många vägar, och det är inte utan att man erinrar sig David Foster Wallaces skämt om två fiskar som simmade i ett vatten och mötte en annan fisk som frågade: ”Hur är vattnet i dag?” De två fiskarna simmade vidare, tills den ena frågade den andra: ”Vad fan är vatten?”

Nygren placerar sitt skrivande i en tillåtande form som värjer sig mot det genomtänkta. Man bör inte missa fotnoterna: ”stör-ningen binder diagnosen till havet. stören kan vara en enstöring också, stören kan vara en mångstöring också. havet kan vara en Risk och en Fisk – FN säger på internetz: ’Friska hav är grunden till allt liv’ &/men jag tänker: ”stör-ningen är grunden till livet, jaha ja.” Homofoner och homonymer tar plats, liksom allitterationerna, i ett kollage som allt mer tar formen av ett lapptäcke.

Det handlar också om ätstörningar och autism, om kommunikation och hur lätt den korrumperas och faller sönder i missförstånd. I Ibsens pjäs Ett dockhem får Nora besök av fru Linde som frågar henne hur Noras man Helmer mår (det antas att han lidit av syfilis eller annan diffus v.s.), och får svaret – peak Norge!: ”Frisk som en fisk!” Det skapas också trådar till Nygrens tidigare böcker, där tårarna är skrattets mor, och tramset bor granne med depressionen.

Vad ska då denna metod kallas? Det är ett konstnärligt skrivande, en poetisk utforskning. Jag vill kalla det ett performativt skrivande, utan att ge det beklagliga konnotationer till den menlösa debatten om performativt läsande. Det är ett anarkistiskt språkbruk, där riskzon kan övergå i friskzon, och där det fisklika blir norm:

en kyrka av fiskar

inuti fittan

läser fiskarnas läppar

råka svälja

Ja

följer

Ja

ner i djupt ner i djupa jag-ande spår av

fisk

i sand i asfalt försäljer

fattar fenan med handen

fiskarnas kyrka

en bön för en ö

en krok inuti örat

Det krävs utsökt språkkänsla för att ro i land en så sprattlande fångst, men Nygren är konsekvent i sitt motivval och i sin stil, samtidigt som hon är oförutsägbar utan att bli opålitlig. Som Flannery O’Connor outröttligt försökte påpeka måste en författare förflytta sina gränser mot mysteriets gränser, och Nygren skriver nog under på den typen av poetiska kontrakt. Hon har skrivit en slags Moby Dick där valen förvandlas till fisk, och där frågan ”behöver fisken vara god” lämnar plats för frågan ”behöver fisken vara gud”.

Aphrodite, Pierre Louÿs, översättning Ernst Lundquist, reviderad och utökad av Hillevi Norburg, Alastor Press

 

Vad sägs om en fransk dekadent roman från slutet av 1800-talet? Som vanligt är det pålitliga förlaget Alastor Press som har hittat ett av dessa svårmodigt skimrande fynd. Författaren är Pierre Louÿs, och titeln är Aphrodite. Den kom i original 1896, och redan 1899 kom den i svensk översättning signerad ”E.T.” [sic!], och 1906 kom Ernst Lundquists översättning, som nu ges ut reviderad och utökad av Hillevi Norburg, som i transparensens namn redovisar för hur tidigare utgåvor saknat vissa partier.

Annars har Louÿs översatts lite då och då, med titlar som Kvinnan och dockan och Rumporna (återutgiven som Mammas tre flickor), samt Kvinnan och sprattelgubben, som filmatiserades av Luis Buñuel som Begärets dunkla mål (mästerverk!). I Kristoffer Leandoers antologi Slut, med fokus på den här synnerligen fruktbara perioden i fransk litteratur, fanns sju rolldikter av Louÿs, och det är en bra uppvärmning för läsningen av denna besynnerliga roman.

Handlingen, som utspelar sig i antikens Egypten under grekiskt styre, är lätt att sammanfatta. Skulptören Demetrios är levnadstrött, trots att han är drottningen Berenices gunstling. Hon är den mer kända Kleopatras halvsyster. Platsen vimlar av kurtisaner – lyxprostituerade – och den mest behagfulla av dem, Chrysis, ger Demetrios ett uppdrag för att han ska bli hennes: stjäla en kam, en spegel som Sapfo en gång speglat sig i, samt ett pärlhalsband. På köpet tvingas han till mord, men – vad gör man inte i kärlekens – eller åtråns – namn? Chrysis säger svårmodigt till honom: ”Jag begär inte att du skall älska mig. Jag är trött på att vara älskad. Jag vill inte bli älskad. Jag vill bara att du skall hänge dig åt mig.” Hon vet något om den makt som kommer med attraktionen, och det överläge den älskade har gentemot den som älskar.

Konstnären står bortom gott och ont. Eller är det bara frågan om en ny nivå av dagens populariserade ”self-care”? Libertinernas slagord handlade förstås om att sätta den egna njutningen först, till varje pris, och att göra vad man behagade. Samtycke var inte uppfunnet. Här är en av kurtisanerna i åldern mellan tio och elva år. Medan jag läser romanen nås jag av nyheten att den norska bonusprinsen, kronprinsessan Mette-Marits son, dömts till fyra års fängelse. Vissa saker är konstanta, och Louÿs väver samman antiken med sin egen tidsperiod, som inte saknade sina kurtisaner. Inte heller livsledan är någon ny uppfinning – men kanske många av dagens glåmhögar till melankoliker kunde ha nytta av att läsa en så utsökt dyster roman som denna? Här finns en viss förnimmelse att allt är förlorat, förgäves och för sent. 

En av de tankar Louÿs prövar är att böcker innehåller en rad som är värd att minnas, men aldrig två, och jämför det med människor: kanske har vi bara en enda sak att säga? På samma sida (156) läser jag en rad, som jag genast utser till denna boks minnesvärda rad: ”Jag känner honom för väl, alltså känner jag honom illa.” Till det moderna hör att man stundtals pläderar för att allt sex inte måste innehålla penetration.

Jag upphör inte att imponeras av Alastor Press arkeologiska utgrävningar. Nog har Norburg fått använda en fin borste för att putsa bort en del språkligt damm, men bevarat ganska mycket av ett arkaiskt stilideal. Men hon väljer just att ersätta begreppet ”hetär” med det mer noggranna ”kurtisan”, som signalerade en folkligare börd. Det är en översättning som har behållit patinan, men också varit lyhörd för ett idiom som blir läsbart även på 2000-talet.

Det här är ett ungdomsverk. När Louÿs var i trettioårsåldern slutade han publicera sig. Däremot lämnade han 400 kg skrifter efter sig vid sin död 55 år gammal. Till den här vrålsnygga utgåvan (signerad Beatrice Bohman och Martin Andersson) – låt dig för en stund hypnotiseras av omslagets färgsättning och typsnitt! – hör Hans-Roland Johnssons omsorgsfulla förord. Louÿs namn förekommer flitigt i litteraturen kring André Gide och Oscar Wilde (som tillägnade sin franska pjäs Salome till honom).

Johnsson jämför honom med markis de Sade och ser honom som en bro mellan författare som Choderlos de Laclos och Georges Bataille, och i förlängningen Michel Houellebecq. Här nämner jag bara en handfull namn – Johnsson nämner fler – och det slår mig: varför är svensk erotisk litteratur så fattig när man jämför den med den franska. Visst, Rut Hillarp skrev några lysande romaner kring 1900-talets mitt, och går vi tillbaka till Louÿs tid hittar vi förstås Ola Hanssons Sensitiva Amorosa. Men nog är det tunnsått annars med svensk litteratur som kan mäta sig med titlar som denna?

A Suit or a Suitcase, Maggie Smith, Washington Square Press

För oss som tar popmusik på dödligt allvar finns få saker som kan döda ens intresse lika mycket som att en artist blir megastor. Skojar. Vi vill inte ha tillbaka det elitistiska grindvaktsystem som gällde på 90-talet. Hur är det med poesin? Rupi Kaur har i takt med att läsar- och följarskarorna nått miljontalet fått klä skott för mångas raljanta kommentarer att hon skriver klyschig kylskåpspoesi.

Därför är jag vankelmodig inför Maggie Smiths nya samling A Suit or a Suitcase, eftersom hon kallas bästsäljande författare. Hon har en diger verklista, fast de flesta av titlarna låter som banala klichéer: Pep Talks & Practical Advice for the Creative Life, My Thoughts Have Wings (ugh!), You Could Make This Place Beautiful … Omslaget är också ett misstänkt AI-generiskt plagiat på någon av Magrittes surrealistiska målningar (gör inte han också sig bättre som kylskåpsmagnet?). Många respektabla namn har bidragit till blurbs: Diane Seuss, Roxane Gay, Elizabeth Gilbert, Ann Patchett, Leslie Jamison, Ilya Kaminsky, Ada Limón. Och ändå är det här en så tam bok!

Boken inleds med ett hemsnickrat motto: ”for the me of me / & the you of you”. Men snälla nån – hur inställsam och pretentiös får man vara? Här föreställer man sig poeten och läsaren lägga sina pannor i djupa veck medan de kisar mot horisonten och ser lagom svårmodiga ut. Varje dikt ger samma reaktion hos mig: jaa, det här var väl … tänkvärt? Det är snäll poesi som inte vill någon eller något illa, men det är bara så beskedligt. Jag ser framför mig läsare som suckar inombords medan de tänker: ”det här ska man läsa långsamt, smutta på dikterna”.

Men det är inte tankar: det är imitationen av tankar som Smith sysslar med. Så här avslutas en dikt som heter ”Vision”:

           I’m not moving

anything, only marveling

           that each eye,

 

                  so close to                                                                                                                

          the other,

 

has its own view.

Det Smith gör bra är att få det att likna poesi. Men att göra som här, låta raderna singla ned, innebär inte att dikterna går att jämföra med Hölderlin, eller Louis MacNeice, för den delen. Under läsningen slår det mig att jag en gång läst en strålande dikt av Smith – ”Good Bones” – som i sitt verserade ursinne kan erinra om Philip Larkins infama ”This Be The Verse”. Inget i den här nya samlingen är jämförelsevis lika bra som ”Good Bones”. I stället får vi rader som dessa:

                            As a child I believed

so fiercely in the power of my own mind,

 

when I thought apple, I half expected

a real one, large and red, to appear

 

in my hand. Now I know better. I talk

to myself. Sometimes I even answer.

Förlåt, men det här är inget annat än triviala plattityder. Eller som det står i dikten ”Self-Portrait as an Incomplete List of Mysteries”: ”What I am to the poem if not its parent. […] How language is one moment gold, one moment tin. Then / precious again. Then cheap, insufficient.” Hur blir sådana tankar angelägna för mig som läser?

USA har en märklig tradition att lyfta fram den här typen av poesi; jag har ytterst svårt att föreställa mig en svensk författare komma undan med något så här beskedligt utan att det skulle kallas pekoral. Det blir poesi för de som inte normalt gillar poesi. Det finns här också en präktighet som jag bara kan uppfatta som avskyvärd. Beklämmande nog hittar jag boken på mitt lokala bibliotek, som inte annars anstränger sig för att fylla på förrådet med samtida amerikansk poesi. Bättre kan ni.

Vid Grand Central Station där satt jag och grät, Elizabeth Smart, översättning Ingegärd Martinell, Modernista

 

Med visst mellanrum på drygt tio år eller så utkommer Elizabeth Smarts roman Vid Grand Central Station där satt jag och grät i nya svenska utgåvor. Ingegärd Martinells översättning kom 1987, och jag har läst en pocket från 1989, med ett förord av Heidi von Born. Den har också utkommit 2003 i serien En bok för alla, och i Lind & Co:s serie 1900-talsklassiker 2014, med Annina Rabes förord. Och nu 2026 i Modernistas tappning, med Yuikiko Dukes förord. Den anländer i anslutning till den lilla volymen med dikter som Ellerströms nyligen publicerade.

Poesin i all ära, men Smarts rykte vilar på denna roman, som aldrig riskerar att falla i glömska. Huvudpersonen är en kvinna som är hopplöst förälskad i en gift poet. I verkligheten hette han George Barker, numera totalt bortglömd om det inte vore för Smarts roman. Den är en höjdpunkt i den kanadensiska litteraturhistorien, fullt jämförbara med Margaret Atwoods allra yppersta romaner samt Marian Engels Björnen. När Literary Review of Canada för tjugo år sedan listade Kanadas 100 viktigaste böcker fanns Smarts roman oförklarligt nog inte med. Därför kan jag inte helt dela Dukes optimistiska ord att hon fått ”den uppmärksamhet hon förtjänar”.

Romanen, för enkelhets skull kan vi kalla den Vid Grand Central Station …, publicerades 1945, men det var en återutgivning 1986, samma år som Smart dog, som gjorde den odödlig. Den fångar in mig som läsare redan från början, men ändå stegras intensiteten genom de tio kapitlen. Det allra sista kapitlet är allra mest extatiskt och upphöjt. Superlativen kan få en att dra paralleller till pekoralet – som Duke gör i förordet – men klyschorna är medvetna markörer i en färd mot galenskapen. Det är en egenskap den delar med andra romaner där kärleken övergår i vansinnig besatthet, där det bombastiska är en del av estetiken: Goethes Den unge Werthers lidande, Brontës Svindlande höjder, Nabokovs Lolita. Om 2000-talet har tillstymmelsen till en lika farlig balansgång mellan förälskelse och besatthet är det kanske Bret Easton Ellis Skärvorna.

Hos Smart handlar kärleken om att upphäva gränser. Den sexuella attraktionen tar – liksom präriebranden – ingen hänsyn. Inte heller är den sofistikerad eller fin i kanten. Den är primitiv: ”han kommer aldrig i närheten av mig utan att varenda droppe i mitt blod lystrar.” En kyss i pannan förvandlas lätt till ett damoklessvärd. Och Smarts prosa är tät på metaforer:

Jag är slagen till slant, snärjd i min säng, hemsökt av ett helt menageri av begär: en duva äter mitt hjärta, en katt kravlar i mitt köns grotta, i mitt huvud lyder hundar en domptör som inte ger signal till annat än ödeläggelse medan timmarna prövar min uthållighet med ständigt stegrad tortyr. Om jag skrek, vem skulle då höra mig i änglars härskara?

Mer än en roman att läsa för sitt narrativ och dramatiska bå[n]ge är det en roman att umgås med, för sina blixtrande insikter och kategoriska utsagor: ”kan man se en tändstickas låga när man brinner i solens armar?” Det är inte konstigt att Morrissey under hela 80-talet plundrade den här romanen på godbitar till sina sångtexter.

Den som tycker att hyperbolen är en farlig kamrat vill nog resa invändningar. Varför tar sig berättarjaget inte bara samman? Måste hon överdriva så här? Men hon lever ju i ett rike som kärleken har skapat, och kärleken är en diktator. Hur berättarjaget ser på världen kan för all del erinra om diktjagets upplevelse i Kellgrens ”Den nya skapelsen”:

Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval

Smart är skicklig på att gestalta ambivalens, där både omnipotens och maktlöshet är starka drivkrafter hos kvinnan som är insnärjd i kärlekens besatthet. Verkligheten var förstås inte lika ljuv, något som kan anas mellan raderna, men som hon för stunden helst blundar för. Det är kärleken som självbedrägeri och fiktion. Så anländer polisen som vill arrestera dem för att de lever tillsammans utan att vara gifta, och absurda protokoll uppförs mellan polis och poesi, där förhören interfolieras med citat ur ”Höga visan” från Bibeln, och där det värsta som finns för staten är att vara kommunist, pacifist eller lösdrivare.

Här finns också viss självdistans, så om man kritiserar Smart för att vara överdriven i sina anspråk och i sitt språk missar man humorn (”logiken är inte kärlekens springpojke”). Berättaren är ju medveten om att hon gör sig löjlig med sina utfall, men det är en del av poängen, att låta sig svepas med och bli – ja, patetisk, om man låter orden vibrera mellan sin ursprungliga betydelse av ädla känslor och i sin nuvarande form som svulstig. Mer än något annat försvarar hon rätten att inte behöva vara konform och ordinär: ”Smöret har gått upp tio cent. Människan har gått ner i pris.”

Smarts roman är också ett försvar för existensen, med sitt uttalade ”jag finns, jag existerar, jag lever”, kort sagt: jag ”ÄR”. Berättarjaget förutsätter att hon har 40 år kvar av sitt liv – Smart själv skulle leva i 41 år efter att romanen publicerades. Varje kapitel skruvar upp intensiteten, och då övergår romanformen till att bli ett libretto.

Magnolia. Hennes berättelse, Lucija Stupica, översättning Henrik C. Enbohm, Rámus

 

Hur fungerar minnen? De är oräkneliga – och oberäkneliga. Mest handlar det väl om att minnen skapas inom oss – för att återställa något förlorat eller reparera något som är skadat, men det vi inte vill tänka på anmäler sin närvaro hur mycket vi än försöker förtränga det. Så ja, minnen är väl bra att ha, men då och då behöver vi vaska oss i floden Lethe – för vår sinnesnärvaros skull, om inget annat.

Slovenska poeten Lucija Stupica bor i Stockholm och har översatt en del av den svenska prosan till slovenska: Ia Genberg, Sara Gordan och Elin Cullhed, med flera. Senast hon översattes till svenska var 2021 års Flyktpunkter, översatt av Henrik C. Enbohm och Iva Klemencic. Nu har Enbohm på egen hand översatt hennes nya diktsamling Magnolia. Hennes berättelse, med god hjälp av poeten själv.

Dikterna liknar korta prosatexter och utges vara en framställan inför ”Ängslans kommitté” som en vädjan från ”Avdelningen för kvarglömda föremål”. Minnena sträcker sig mot en barndomen där pennalismen på skolan samverkar med hjärntvätten. Samhälleliga förändringar samverkar också med de förskjutningar som sker inom oss på individnivå. Platser byter skepnad, och nya områden och stadsdelar byggs på ödemark. Hur går det med minnena då? Något liknande sker väl med oss när vi minns – det är nya erfarenheter som har ersatt de gamla och trängt undan den mark där minnena annars hade tillåtits husera fritt.

Hos grannen planteras en magnolia. Släktingen Anton Viktor Stupica figurerar. På felaktiga grunder anklagades han för att ha stulit en värdefull tavla av den italienske barockmålaren Luca Giordano. Han dog 1973, två år efter att Lucia Stupica föddes. Dikterna tar krönikans form, men Stupica är inte enbart ute efter att slunga nostalgiska blickar bakåt. Ett samhälle kan ägna sig åt aktiv glömska; när vi själva sysslar med sådant kallar vi det ”selektivt minne”.

Jag märker att jag avstått från att citera ur boken – kanske för att det är missvisande att bryta loss stycken från en så förtätad och sammanhållen text. Visst fins det också starka enskildheter: ”när inga ord längre finns kvar tar vansinnet vid.” Eller: ”Till vilken nytta är dikter när / pausen blir till tystnad?” Men det är svårt att återge upplevelsen av att läsa de här dikterna, som sällan landar i något som liknar självlysande sentenser, utan mer ägnar sig åt att vårda minnets sköra natur och bevara dess dimridåer, vilket inte alls är samma sak som att kapitulera inför dess oinskränkta makt.

Lucija Stupica skriver en poesi som får en att tänka bättre tankar. Hon slår också upp dörrar i ens egna minnen – dörrar som man försett med rejäla lås, men vad förmår sådana mot så här starka dikter? När som helst kan vi tappa koncepterna:

Förnuftet? Det är inte bestående,

snarare som en muskel, ibland lite

mer ansträngd, andra gånger likt en

kvarglömd klädtrasa som fladdrar

i vinden. Diktandet, den där sköra

företeelsen. Är det allt, undrar ni?