En redogörelse för en mumie, I Det Kungliga Antikkabinettet i Dresden, Grace Lake, översättning Sara Wengström, Relä

 

En persikofärgad liten pamflett visar sig inrymma en smärre sensation. Titeln: En redogörelse för en mumie, I Det Kungliga Antikkabinettet i Dresden. Författare: Grace Lake. Översättare: Sara Wengström. Förlag: Relä, med kopplingar till tidskriften Tydningen.

Författarnamnet ”Grace Lake” är en pseudonym för den brittiska poeten och vänsteraktivisten Anna Mendelsohn (1948-2009), som härmed introduceras på svenska. Häftet – ett A4-ark papper – består av fyra korta dikter och ett citat av André Billy, om den franska surrealisten Apollinaire. Den här experimentella dikten kom ut 1986, och är ett verk som kräver sin kontext. Det persikofärgade motiveras av innehållet i dikten, som också innehåller en kryptisk anspelning på filosofen Wittgenstein. Med mera!

Titlarna ”Inte så bra” och ”Inte illa” på två av dikterna kan ge en förnimmelse av hur det är att läsa Lake/Mendelsohn. Jag gillar hur den första dikten avslutas:

med varje klippt hår ett leende hål

smyckar kaniner med broderade underkjolar

i målade klor de knäcks, de trycker

sina spetsar in i spetsiga nosar

skriet tystat av det förgångnas outplånliga fladder.

Den omärkliga övergången mellan ”hår” och ”hål” är genomgående, liksom en medveten koppling till Paul Celans majestätiska dikt ”Dödsfuga”, med Margaretes gyllene hår och Sulamiths – ja, hur var det nu Celan skildrade hennes hår: ”Dein aschenes Haar Sulamith”. I Björn Sandmark och Eva Ströms översättning (Faethon 2020): ”ditt askhår Sulamith”. I Lars-Inge Nilssons översättning (Ellerström 1999): ”ditt askgråa hår Sulamith”. Hos Lake blir det, i Wengströms översättning: ”askigt hår”. Det är lyckat!

Dikterna innehåller gott om interna citat och allusioner, dolda kopplingar. Sist hamnar alltså ett citat av Billy, som utöver den uttalade referenserna även lämnar utrymme åt anspelningar på Dantes gudomliga komedi. Det är en inte oansenlig del av litteraturhistorien som aktiveras här: ”en ny poet, en ny poet? en ny poet!” skaldar Lake, men jag ser det nog mer som att det som skapas här är en ny poetik.

Det som dröjer sig kvar efter min läsning av Lake är det ”askiga” håret. Det är en oförglömlig bild. Om det är en bild. Hår är en viktig beståndsdel i de här fyra dikterna. Hår – och hål. Och kaniner, och vi som följt litteraturhistorien på nära håll vet förstås att det är ett litet steg – en snubbling – mellan Dantes nedstigning till Helvetet och Alices passage till Underlandet, för vem var det som ledsagade henne, om inte – en kanin.

Rummen, Ella Littorin, Modernista

 

Sigrid är en kvinna med livlig fantasi som bor ensam på en stor herrgård. Föräldrarna är döda, brodern Sam inhyst på ett gruppboende i närheten. Det är lantlig miljö, där gården har hästar och ett antal tjänstefolk. Hyresgästen Anita är i nittioårsåldern och mer än en smula dement. En attraktiv frånskild man, Edward, flyttar också in som hyresgäst.

Det här är handlingen i Ella Littorins debutroman Rummen. Sigrid är en fängslande romanfigur: psykiskt instabil (det börjar med att hon krossar husets speglar, och mer än en gång biter hon sönder sina läppar), hon går frekvent i terapi, och har mörka obearbetade hemligheter i sitt förflutna. Hon är också självgod och låter tankarna löpa fritt mot elaka pikar riktade mot alla hon träffar – snyggingen Edward undantagen. Hon är ”förfärligt rik sedan arvet”, får vi veta.

Hon lever helt i sitt inre. Pappan har dött i en fallolycka, och det är en händelse som kastar lång skugga in mot nutiden. Vi får veta att han misshandlade Sigrids mamma. I huset finns en mängd porträtt som på sant gotiskt maner kommunicerar inbördes med Sigrid och med varandra. Men det gotiska tonas konsekvent ned av Littorin, och jag hade möjligen önskat att hon låtit linan löpa fullt ut när det finns så gynnsamma förutsättningarna med familjehemligheter och skurkaktigt beteende. Pendelrörelsen slår mellan det övertydliga och det gåtfulla.

Det finns en viss valpighet i hur Littorin skriver. När hon låter Sigrid reflektera över sitt första möte med Edward tänker hon: ”Jag tyckte att [han] var artig och luktade rakvatten”, men man tycker ju inte att någon luktar rakvatten – antingen gör personen det eller inte. Likaledes bär äppelträden knappast ”blytung frukt”, eller att pappans hand näppeligen är ”stor som en jättes”. Och det är ingen imponerande stilkonst vi tar del av när Sigrid lite senare betraktar Edward och reflekterar: ”Sällan hade jag varit så tacksam över att inte vara synskadad.” En samtida Ezra Pound kunde dessutom ha sysselsatt sig med att städa undan en del av de överdådiga adjektiven (exempel: ”Eftermiddagen rinner förbi som spolierad mjölk”). Lyckligtvis är de många tillbakablickarna inte kursiverade.

Det är en lite väl yvigt skriven berättelse som jag ändå uppskattade, inte minst eftersom den gotiska genren i sig är tillåtande mot en viss typ av överspänd stilistik. Sigrid är en osympatisk och ocharmig huvudperson. Hon försöker hela tiden vara rolig, men alla sådana försök faller platt. Som läsare genomskådar man hennes brister, men det är trots allt skickligt uppbyggt av Littorin att låta henne föra ordet och bli en så pass opålitlig berättare att allt hon tänker och gör ter sig sannolikt och lögnaktigt på samma gång. Och slutet är ovanligt lyckosamt, genom att vara både väntat och oförutsägbart.

Littorin har en timing och en energi som till viss del påminner om Peter Magnussons debut från i fjol, Exit Nils. Det är inga böcker som får lovord av kritikerna eller överöses med litterära priser, men det är fungerande spänningsromaner.

Resa med Borges, Eva Ström, Karin Ström, Kaunitz-Olsson

 

Det här var en udda bok! Till att börja med: feelgood, en genre jag inte normalt frekventerar. Vidare: skriven av ett författarpar, som dessutom är mor och dotter, något som jag inbillar mig är ännu ovanligare, även om jag har för mig att Stephen King har skrivit i samarbete med flera av sina söner – men skräck är långt ifrån feelgood!

Boken är Resa med Borges, skriven av Eva Ström och Karin Ström. Nu är ”feelgood” min definition, som möjligen inte delas av författarna eller förlaget. Det är en roman som visar hur litteraturen öppnar för livsförändring – på gott och ont. Titelns Borges är förstås den argentinske trollkarlen främst känd för sina intrikata korta berättelser som vidgar ens medvetande och tar fantasin som hjälp för att – i ett trollslag – återförtrolla världen.

Spanskläraren Rámon flydde hemlandet efter ett avhandlingsarbete som hejdades av en psykos framkallad av stress. Han råkade hamna i Sverige som gästforskare, och blev kvar i trettio år. Nu kör han varje onsdag en kvällskurs i spanska på nivå 4 i den europeiska språkportfolion. Hux flux får han efter idogt och mångårigt arbete med ansökningar ett resestipendium, så han tar med sig sina fem elever på en resa till Borges hemland – Argentina. ”Vad kan gå snett?”, som det brukar heta …

Eleverna får tillbörliga presentationer. Där finns Hanna, olycklig feministisk krönikör i Expressen, Lovisa, uttråkad kontorsråtta med otydliga livsmål, Markus, frustrerad forskare på sociala medier, Carl, bitter och stroppig mäklare, samt Petter, pragmatisk men missunnsam elektriker. Ett brokigt gäng, kan tyckas. Upplägget med elever som samsas kring inlärning av ett språk kan erinra om någon halvt bortglömd film (var det italienska de lärde sig i den där feelgood-filmen från någon gång kring sekelskiftet?). Men Eva Ström och Karin Ström ser till att ladda storyn med den eklektiske – kanske rentav elektriske? – författaren Jorge Luis Borges, som blir något av en extra karaktär i romanbygget.

Och ärligt, läskampanjer i all ära, men större nytta vore gjord om fler tog del av den litterära utgivningen. Borde vi inte prata mindre om läskriser och vikten av att läsa och bara göra det, alltså gå från ord till handling? Och paret Ström ser till att indirekt argumentera för litteraturens värde, utan att behöva förlora sig i gulliga truismer om hur vi blir bättre människor bara vi läser skönlitteratur. Att läsa Borges – om man gör det på riktigt – är potentiellt livsfarligt, just för att det tvingar dig att konfrontera din existens och dina livsval. Här blir jag påmind om mina första möten med Borges som brådmogen yngling: lika stor del förvirring som begeistring.

Och hur är det då med Borges? Petters flickvän Dolores, med rötterna i Chile, hävdar att Argentina är bättre på fotboll än på litteratur; Lionel Messis tre mål mot Algeriet i onsdagens VM-match kan anföras som bevismaterial, men även utan det finns det inget annat landslag som så skickligt parerat passion med skicklighet. Ändå vill jag nog fortsätta hävda att det är en upplevelse som touchar det magiska varje gång jag läser något av den både mångsidiga och enkelspåriga Borges.

I bagaget på resan tar lärare och elever med sig sina neuroser, sitt missnöje och sina livsbesvikelser. Det är slumpen som fört dem samman, och till en början är de – på svenskt vis? – passivt aggressiva eller bara tveksamt misstänksamma. Rámons arbete med att lära dem först grammatiken och sedan litteraturen är fint infångat, och vi är sannerligen inte bortskämda med trovärdiga skolskildringar. Gruppen är ambitiös men opersonlig, men det opersonliga finns bara på ytan: inombords har var och en sina grubblerier. Successivt fördjupas och nyanseras bilden av dem.

Då blir det en bildningsresa också. Även som läsare är det förnöjsamt att följa med på denna resa med stark närvarokänsla när vi väl hamnar i Buenos Aires. Eva Ström och Karin Ström visar med avväpnande insikter vad som gör oss så mänskliga, genom att avslöja vår partiskhet, småaktighet och fördomsfullhet. Till syvende och sist är litteraturen en upplevelse som bara kan delas av den som varit med om det magiska som sker när vi möter riktigt bra böcker. Så konstaterar Petter när han inser att Dolores inte till fullo kan förstå vad han har mött där i Argentina:

Borges var som ett sanningsserum de hade injicerat tillsammans, det hade vandrat in i blodet på dem, och det var något han inte kunde prata med Dolores om. Bara med dem som upplevt det.

Hoppas du blir fisk, Anna Nygren, Bakhåll

 

Ni vet vad som brukar sägas om författare som är produktiva (Lex Joyce Carol Oates): de kallas grafomaner, och en konsensus har ersatt all kritisk läsning och ersatt den med förväntan på en ojämn litterär kvalitet. Därav uppfanns styggelsen ”mellanbok”, som förklaring till att stora författarskap ibland behöver kosta på sig att innehålla också svagare eller mer mediokra böcker.

Nå, detta för mig till den flitiga Anna Nygren, som redan innan året hunnit halvvägs gett ut fyra böcker på lika många förlag (tidigare en diktsamling på engelska, en roman, samt en teaterpjäs). Nu utkommer på Bakhåll diktsamlingen Hoppas du blir fisk. Den är en del av ett pågående undersökande arbete, där jag förra året tog del av en märklig uppläsning/performance på Smålit i Jönköping – säkerligen det mest besynnerliga jag upplevt på denna litterära festival.

Titeln utgår från en felskrivning från brodern när Nygren var intagen som patient. Åtskilligt av modernismens litteratur kan ju härledas till sådana medvetna och omedvetna misstag och språkliga läckage, som James Joyces neologism ”doktator”. En liten del av boken publicerades som särtryck i Pamfletts serie med poesihäften häromåret. Och genom boken får vi följa fiskens anamnes och etymologi, och dess funktion religiöst, kulturellt och kulinariskt. Associationerna tar många vägar, och det är inte utan att man erinrar sig David Foster Wallaces skämt om två fiskar som simmade i ett vatten och mötte en annan fisk som frågade: ”Hur är vattnet i dag?” De två fiskarna simmade vidare, tills den ena frågade den andra: ”Vad fan är vatten?”

Nygren placerar sitt skrivande i en tillåtande form som värjer sig mot det genomtänkta. Man bör inte missa fotnoterna: ”stör-ningen binder diagnosen till havet. stören kan vara en enstöring också, stören kan vara en mångstöring också. havet kan vara en Risk och en Fisk – FN säger på internetz: ’Friska hav är grunden till allt liv’ &/men jag tänker: ”stör-ningen är grunden till livet, jaha ja.” Homofoner och homonymer tar plats, liksom allitterationerna, i ett kollage som allt mer tar formen av ett lapptäcke.

Det handlar också om ätstörningar och autism, om kommunikation och hur lätt den korrumperas och faller sönder i missförstånd. I Ibsens pjäs Ett dockhem får Nora besök av fru Linde som frågar henne hur Noras man Helmer mår (det antas att han lidit av syfilis eller annan diffus v.s.), och får svaret – peak Norge!: ”Frisk som en fisk!” Det skapas också trådar till Nygrens tidigare böcker, där tårarna är skrattets mor, och tramset bor granne med depressionen.

Vad ska då denna metod kallas? Det är ett konstnärligt skrivande, en poetisk utforskning. Jag vill kalla det ett performativt skrivande, utan att ge det beklagliga konnotationer till den menlösa debatten om performativt läsande. Det är ett anarkistiskt språkbruk, där riskzon kan övergå i friskzon, och där det fisklika blir norm:

en kyrka av fiskar

inuti fittan

läser fiskarnas läppar

råka svälja

Ja

följer

Ja

ner i djupt ner i djupa jag-ande spår av

fisk

i sand i asfalt försäljer

fattar fenan med handen

fiskarnas kyrka

en bön för en ö

en krok inuti örat

Det krävs utsökt språkkänsla för att ro i land en så sprattlande fångst, men Nygren är konsekvent i sitt motivval och i sin stil, samtidigt som hon är oförutsägbar utan att bli opålitlig. Som Flannery O’Connor outröttligt försökte påpeka måste en författare förflytta sina gränser mot mysteriets gränser, och Nygren skriver nog under på den typen av poetiska kontrakt. Hon har skrivit en slags Moby Dick där valen förvandlas till fisk, och där frågan ”behöver fisken vara god” lämnar plats för frågan ”behöver fisken vara gud”.

Aphrodite, Pierre Louÿs, översättning Ernst Lundquist, reviderad och utökad av Hillevi Norburg, Alastor Press

 

Vad sägs om en fransk dekadent roman från slutet av 1800-talet? Som vanligt är det pålitliga förlaget Alastor Press som har hittat ett av dessa svårmodigt skimrande fynd. Författaren är Pierre Louÿs, och titeln är Aphrodite. Den kom i original 1896, och redan 1899 kom den i svensk översättning signerad ”E.T.” [sic!], och 1906 kom Ernst Lundquists översättning, som nu ges ut reviderad och utökad av Hillevi Norburg, som i transparensens namn redovisar för hur tidigare utgåvor saknat vissa partier.

Annars har Louÿs översatts lite då och då, med titlar som Kvinnan och dockan och Rumporna (återutgiven som Mammas tre flickor), samt Kvinnan och sprattelgubben, som filmatiserades av Luis Buñuel som Begärets dunkla mål (mästerverk!). I Kristoffer Leandoers antologi Slut, med fokus på den här synnerligen fruktbara perioden i fransk litteratur, fanns sju rolldikter av Louÿs, och det är en bra uppvärmning för läsningen av denna besynnerliga roman.

Handlingen, som utspelar sig i antikens Egypten under grekiskt styre, är lätt att sammanfatta. Skulptören Demetrios är levnadstrött, trots att han är drottningen Berenices gunstling. Hon är den mer kända Kleopatras halvsyster. Platsen vimlar av kurtisaner – lyxprostituerade – och den mest behagfulla av dem, Chrysis, ger Demetrios ett uppdrag för att han ska bli hennes: stjäla en kam, en spegel som Sapfo en gång speglat sig i, samt ett pärlhalsband. På köpet tvingas han till mord, men – vad gör man inte i kärlekens – eller åtråns – namn? Chrysis säger svårmodigt till honom: ”Jag begär inte att du skall älska mig. Jag är trött på att vara älskad. Jag vill inte bli älskad. Jag vill bara att du skall hänge dig åt mig.” Hon vet något om den makt som kommer med attraktionen, och det överläge den älskade har gentemot den som älskar.

Konstnären står bortom gott och ont. Eller är det bara frågan om en ny nivå av dagens populariserade ”self-care”? Libertinernas slagord handlade förstås om att sätta den egna njutningen först, till varje pris, och att göra vad man behagade. Samtycke var inte uppfunnet. Här är en av kurtisanerna i åldern mellan tio och elva år. Medan jag läser romanen nås jag av nyheten att den norska bonusprinsen, kronprinsessan Mette-Marits son, dömts till fyra års fängelse. Vissa saker är konstanta, och Louÿs väver samman antiken med sin egen tidsperiod, som inte saknade sina kurtisaner. Inte heller livsledan är någon ny uppfinning – men kanske många av dagens glåmhögar till melankoliker kunde ha nytta av att läsa en så utsökt dyster roman som denna? Här finns en viss förnimmelse att allt är förlorat, förgäves och för sent. 

En av de tankar Louÿs prövar är att böcker innehåller en rad som är värd att minnas, men aldrig två, och jämför det med människor: kanske har vi bara en enda sak att säga? På samma sida (156) läser jag en rad, som jag genast utser till denna boks minnesvärda rad: ”Jag känner honom för väl, alltså känner jag honom illa.” Till det moderna hör att man stundtals pläderar för att allt sex inte måste innehålla penetration.

Jag upphör inte att imponeras av Alastor Press arkeologiska utgrävningar. Nog har Norburg fått använda en fin borste för att putsa bort en del språkligt damm, men bevarat ganska mycket av ett arkaiskt stilideal. Men hon väljer just att ersätta begreppet ”hetär” med det mer noggranna ”kurtisan”, som signalerade en folkligare börd. Det är en översättning som har behållit patinan, men också varit lyhörd för ett idiom som blir läsbart även på 2000-talet.

Det här är ett ungdomsverk. När Louÿs var i trettioårsåldern slutade han publicera sig. Däremot lämnade han 400 kg skrifter efter sig vid sin död 55 år gammal. Till den här vrålsnygga utgåvan (signerad Beatrice Bohman och Martin Andersson) – låt dig för en stund hypnotiseras av omslagets färgsättning och typsnitt! – hör Hans-Roland Johnssons omsorgsfulla förord. Louÿs namn förekommer flitigt i litteraturen kring André Gide och Oscar Wilde (som tillägnade sin franska pjäs Salome till honom).

Johnsson jämför honom med markis de Sade och ser honom som en bro mellan författare som Choderlos de Laclos och Georges Bataille, och i förlängningen Michel Houellebecq. Här nämner jag bara en handfull namn – Johnsson nämner fler – och det slår mig: varför är svensk erotisk litteratur så fattig när man jämför den med den franska. Visst, Rut Hillarp skrev några lysande romaner kring 1900-talets mitt, och går vi tillbaka till Louÿs tid hittar vi förstås Ola Hanssons Sensitiva Amorosa. Men nog är det tunnsått annars med svensk litteratur som kan mäta sig med titlar som denna?

A Suit or a Suitcase, Maggie Smith, Washington Square Press

För oss som tar popmusik på dödligt allvar finns få saker som kan döda ens intresse lika mycket som att en artist blir megastor. Skojar. Vi vill inte ha tillbaka det elitistiska grindvaktsystem som gällde på 90-talet. Hur är det med poesin? Rupi Kaur har i takt med att läsar- och följarskarorna nått miljontalet fått klä skott för mångas raljanta kommentarer att hon skriver klyschig kylskåpspoesi.

Därför är jag vankelmodig inför Maggie Smiths nya samling A Suit or a Suitcase, eftersom hon kallas bästsäljande författare. Hon har en diger verklista, fast de flesta av titlarna låter som banala klichéer: Pep Talks & Practical Advice for the Creative Life, My Thoughts Have Wings (ugh!), You Could Make This Place Beautiful … Omslaget är också ett misstänkt AI-generiskt plagiat på någon av Magrittes surrealistiska målningar (gör inte han också sig bättre som kylskåpsmagnet?). Många respektabla namn har bidragit till blurbs: Diane Seuss, Roxane Gay, Elizabeth Gilbert, Ann Patchett, Leslie Jamison, Ilya Kaminsky, Ada Limón. Och ändå är det här en så tam bok!

Boken inleds med ett hemsnickrat motto: ”for the me of me / & the you of you”. Men snälla nån – hur inställsam och pretentiös får man vara? Här föreställer man sig poeten och läsaren lägga sina pannor i djupa veck medan de kisar mot horisonten och ser lagom svårmodiga ut. Varje dikt ger samma reaktion hos mig: jaa, det här var väl … tänkvärt? Det är snäll poesi som inte vill någon eller något illa, men det är bara så beskedligt. Jag ser framför mig läsare som suckar inombords medan de tänker: ”det här ska man läsa långsamt, smutta på dikterna”.

Men det är inte tankar: det är imitationen av tankar som Smith sysslar med. Så här avslutas en dikt som heter ”Vision”:

           I’m not moving

anything, only marveling

           that each eye,

 

                  so close to                                                                                                                

          the other,

 

has its own view.

Det Smith gör bra är att få det att likna poesi. Men att göra som här, låta raderna singla ned, innebär inte att dikterna går att jämföra med Hölderlin, eller Louis MacNeice, för den delen. Under läsningen slår det mig att jag en gång läst en strålande dikt av Smith – ”Good Bones” – som i sitt verserade ursinne kan erinra om Philip Larkins infama ”This Be The Verse”. Inget i den här nya samlingen är jämförelsevis lika bra som ”Good Bones”. I stället får vi rader som dessa:

                            As a child I believed

so fiercely in the power of my own mind,

 

when I thought apple, I half expected

a real one, large and red, to appear

 

in my hand. Now I know better. I talk

to myself. Sometimes I even answer.

Förlåt, men det här är inget annat än triviala plattityder. Eller som det står i dikten ”Self-Portrait as an Incomplete List of Mysteries”: ”What I am to the poem if not its parent. […] How language is one moment gold, one moment tin. Then / precious again. Then cheap, insufficient.” Hur blir sådana tankar angelägna för mig som läser?

USA har en märklig tradition att lyfta fram den här typen av poesi; jag har ytterst svårt att föreställa mig en svensk författare komma undan med något så här beskedligt utan att det skulle kallas pekoral. Det blir poesi för de som inte normalt gillar poesi. Det finns här också en präktighet som jag bara kan uppfatta som avskyvärd. Beklämmande nog hittar jag boken på mitt lokala bibliotek, som inte annars anstränger sig för att fylla på förrådet med samtida amerikansk poesi. Bättre kan ni.

Vid Grand Central Station där satt jag och grät, Elizabeth Smart, översättning Ingegärd Martinell, Modernista

 

Med visst mellanrum på drygt tio år eller så utkommer Elizabeth Smarts roman Vid Grand Central Station där satt jag och grät i nya svenska utgåvor. Ingegärd Martinells översättning kom 1987, och jag har läst en pocket från 1989, med ett förord av Heidi von Born. Den har också utkommit 2003 i serien En bok för alla, och i Lind & Co:s serie 1900-talsklassiker 2014, med Annina Rabes förord. Och nu 2026 i Modernistas tappning, med Yuikiko Dukes förord. Den anländer i anslutning till den lilla volymen med dikter som Ellerströms nyligen publicerade.

Poesin i all ära, men Smarts rykte vilar på denna roman, som aldrig riskerar att falla i glömska. Huvudpersonen är en kvinna som är hopplöst förälskad i en gift poet. I verkligheten hette han George Barker, numera totalt bortglömd om det inte vore för Smarts roman. Den är en höjdpunkt i den kanadensiska litteraturhistorien, fullt jämförbara med Margaret Atwoods allra yppersta romaner samt Marian Engels Björnen. När Literary Review of Canada för tjugo år sedan listade Kanadas 100 viktigaste böcker fanns Smarts roman oförklarligt nog inte med. Därför kan jag inte helt dela Dukes optimistiska ord att hon fått ”den uppmärksamhet hon förtjänar”.

Romanen, för enkelhets skull kan vi kalla den Vid Grand Central Station …, publicerades 1945, men det var en återutgivning 1986, samma år som Smart dog, som gjorde den odödlig. Den fångar in mig som läsare redan från början, men ändå stegras intensiteten genom de tio kapitlen. Det allra sista kapitlet är allra mest extatiskt och upphöjt. Superlativen kan få en att dra paralleller till pekoralet – som Duke gör i förordet – men klyschorna är medvetna markörer i en färd mot galenskapen. Det är en egenskap den delar med andra romaner där kärleken övergår i vansinnig besatthet, där det bombastiska är en del av estetiken: Goethes Den unge Werthers lidande, Brontës Svindlande höjder, Nabokovs Lolita. Om 2000-talet har tillstymmelsen till en lika farlig balansgång mellan förälskelse och besatthet är det kanske Bret Easton Ellis Skärvorna.

Hos Smart handlar kärleken om att upphäva gränser. Den sexuella attraktionen tar – liksom präriebranden – ingen hänsyn. Inte heller är den sofistikerad eller fin i kanten. Den är primitiv: ”han kommer aldrig i närheten av mig utan att varenda droppe i mitt blod lystrar.” En kyss i pannan förvandlas lätt till ett damoklessvärd. Och Smarts prosa är tät på metaforer:

Jag är slagen till slant, snärjd i min säng, hemsökt av ett helt menageri av begär: en duva äter mitt hjärta, en katt kravlar i mitt köns grotta, i mitt huvud lyder hundar en domptör som inte ger signal till annat än ödeläggelse medan timmarna prövar min uthållighet med ständigt stegrad tortyr. Om jag skrek, vem skulle då höra mig i änglars härskara?

Mer än en roman att läsa för sitt narrativ och dramatiska bå[n]ge är det en roman att umgås med, för sina blixtrande insikter och kategoriska utsagor: ”kan man se en tändstickas låga när man brinner i solens armar?” Det är inte konstigt att Morrissey under hela 80-talet plundrade den här romanen på godbitar till sina sångtexter.

Den som tycker att hyperbolen är en farlig kamrat vill nog resa invändningar. Varför tar sig berättarjaget inte bara samman? Måste hon överdriva så här? Men hon lever ju i ett rike som kärleken har skapat, och kärleken är en diktator. Hur berättarjaget ser på världen kan för all del erinra om diktjagets upplevelse i Kellgrens ”Den nya skapelsen”:

Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval

Smart är skicklig på att gestalta ambivalens, där både omnipotens och maktlöshet är starka drivkrafter hos kvinnan som är insnärjd i kärlekens besatthet. Verkligheten var förstås inte lika ljuv, något som kan anas mellan raderna, men som hon för stunden helst blundar för. Det är kärleken som självbedrägeri och fiktion. Så anländer polisen som vill arrestera dem för att de lever tillsammans utan att vara gifta, och absurda protokoll uppförs mellan polis och poesi, där förhören interfolieras med citat ur ”Höga visan” från Bibeln, och där det värsta som finns för staten är att vara kommunist, pacifist eller lösdrivare.

Här finns också viss självdistans, så om man kritiserar Smart för att vara överdriven i sina anspråk och i sitt språk missar man humorn (”logiken är inte kärlekens springpojke”). Berättaren är ju medveten om att hon gör sig löjlig med sina utfall, men det är en del av poängen, att låta sig svepas med och bli – ja, patetisk, om man låter orden vibrera mellan sin ursprungliga betydelse av ädla känslor och i sin nuvarande form som svulstig. Mer än något annat försvarar hon rätten att inte behöva vara konform och ordinär: ”Smöret har gått upp tio cent. Människan har gått ner i pris.”

Smarts roman är också ett försvar för existensen, med sitt uttalade ”jag finns, jag existerar, jag lever”, kort sagt: jag ”ÄR”. Berättarjaget förutsätter att hon har 40 år kvar av sitt liv – Smart själv skulle leva i 41 år efter att romanen publicerades. Varje kapitel skruvar upp intensiteten, och då övergår romanformen till att bli ett libretto.

Magnolia. Hennes berättelse, Lucija Stupica, översättning Henrik C. Enbohm, Rámus

 

Hur fungerar minnen? De är oräkneliga – och oberäkneliga. Mest handlar det väl om att minnen skapas inom oss – för att återställa något förlorat eller reparera något som är skadat, men det vi inte vill tänka på anmäler sin närvaro hur mycket vi än försöker förtränga det. Så ja, minnen är väl bra att ha, men då och då behöver vi vaska oss i floden Lethe – för vår sinnesnärvaros skull, om inget annat.

Slovenska poeten Lucija Stupica bor i Stockholm och har översatt en del av den svenska prosan till slovenska: Ia Genberg, Sara Gordan och Elin Cullhed, med flera. Senast hon översattes till svenska var 2021 års Flyktpunkter, översatt av Henrik C. Enbohm och Iva Klemencic. Nu har Enbohm på egen hand översatt hennes nya diktsamling Magnolia. Hennes berättelse, med god hjälp av poeten själv.

Dikterna liknar korta prosatexter och utges vara en framställan inför ”Ängslans kommitté” som en vädjan från ”Avdelningen för kvarglömda föremål”. Minnena sträcker sig mot en barndomen där pennalismen på skolan samverkar med hjärntvätten. Samhälleliga förändringar samverkar också med de förskjutningar som sker inom oss på individnivå. Platser byter skepnad, och nya områden och stadsdelar byggs på ödemark. Hur går det med minnena då? Något liknande sker väl med oss när vi minns – det är nya erfarenheter som har ersatt de gamla och trängt undan den mark där minnena annars hade tillåtits husera fritt.

Hos grannen planteras en magnolia. Släktingen Anton Viktor Stupica figurerar. På felaktiga grunder anklagades han för att ha stulit en värdefull tavla av den italienske barockmålaren Luca Giordano. Han dog 1973, två år efter att Lucia Stupica föddes. Dikterna tar krönikans form, men Stupica är inte enbart ute efter att slunga nostalgiska blickar bakåt. Ett samhälle kan ägna sig åt aktiv glömska; när vi själva sysslar med sådant kallar vi det ”selektivt minne”.

Jag märker att jag avstått från att citera ur boken – kanske för att det är missvisande att bryta loss stycken från en så förtätad och sammanhållen text. Visst fins det också starka enskildheter: ”när inga ord längre finns kvar tar vansinnet vid.” Eller: ”Till vilken nytta är dikter när / pausen blir till tystnad?” Men det är svårt att återge upplevelsen av att läsa de här dikterna, som sällan landar i något som liknar självlysande sentenser, utan mer ägnar sig åt att vårda minnets sköra natur och bevara dess dimridåer, vilket inte alls är samma sak som att kapitulera inför dess oinskränkta makt.

Lucija Stupica skriver en poesi som får en att tänka bättre tankar. Hon slår också upp dörrar i ens egna minnen – dörrar som man försett med rejäla lås, men vad förmår sådana mot så här starka dikter? När som helst kan vi tappa koncepterna:

Förnuftet? Det är inte bestående,

snarare som en muskel, ibland lite

mer ansträngd, andra gånger likt en

kvarglömd klädtrasa som fladdrar

i vinden. Diktandet, den där sköra

företeelsen. Är det allt, undrar ni?

Brev från Massachusetts, Åsa Ericsdotter, Vendels

 

Ryktet gör gällande att Lukas Moodysson i många år spanade efter alla debutantporträtt i Svensk Bokhandels vår- och höstkataloger, för att se att hans rekordunga debut – 18 år gammal med Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner 1987 – inte skulle slås av någon yngre. Rekordet tangerades väl när Åsa Ericsdotter var lika gammal med sin debut Oskyld 1999. Då var jag färsk gymnasielärare, och häpnade över hur bra någon i samma ålder som mina elever kunde skriva.

Ändå har en gnagande misstanke förföljt mig, att det alltid funnits något oförlöst hos den här författaren – det har aldrig riktigt lyft. Hon skrev för tio år sedan en intressant dystopi, Epidemin, som möjligen var för mycket idéroman och för lite formmässigt utmanande. I en av dikterna i den nya diktsamlingen Brev från Massachusetts beklagar sig diktjaget över journalister ”som aldrig frågar om form / utan om idéer”. Kanske svenska författare i allmänhet får skylla sig själva för dessa frågor, som kunde ha undvikits av mindre idéburna intriger och mer spännande estetiska avvägningar.

Nu bor Ericsdotter sedan en tid i USA, och medan flera av hennes tidigare böcker har varit i den prosalyriska genren skriver hon nu mer renodlad lyrik. Dikterna kretsar kring ett jag och ett du, ibland ersatt av ett hon och ett han, men också grannar, vänner, familjemedlemmar. Diktjaget utför en poetens protest och lyfter barnen från skolan, som en stilla revolt över det konforma som poesin skyr.

Ericsdotter är bra på att teckna porträtt av det som håller på att gå förlorat: ”Det var sommar, jag minns lukten av lack / Ditt halvfärdiga, halvbeboeliga hus / Men vi betyder inget för varann”. Vaga sjukdomssymptom anas, och det hela antar dagbokens form, det som under våren varit föremål för en infekterad debatt om dess brist på litterär kvalitet. Men snälla nån, gör din läxa: en bra bok är en bra bok är en bra bok.

Det finns något skirt över Ericsdotter lyriska röst, även när hon tar i och skildrar brutaliteten i uppbrott och sexuella situationer. Här finns definitivt starka enskildheter när det hårda bildspråket går mot våldsamma konklusioner: ”Solvändan råmade i gallgult”. Det kanske tangerar det sökta (eller bara blir en beskedlig variant av Tranströmers råmande natthimmel från dikten ”Eldklotter”), men det blir också uppslitande och förtroendeingivande.

I den kärleksrelation som skildras är allt besudlat, och kärleksminnena har långa tentakler. Ericsdotter har ibland en utsökt precision i sina iakttagelser – ”Att älska dig var is så tunn att djuren tog omvägar” – men ibland också en viss stillastående rytm. Att ärligheten alltid är skoningslös illustreras i en dikt om ett barn som kommer hem från skolan med en dåligt utförd teckning, och det fiktiva diktjaget bryter med föräldraöverenskommelsen och vägrar ljuga fram meningslöst beröm, utan ”klappade honom på huvudet som en valp / man inte tänker behålla”.

I dikterna eroderar tillvaron, likt minnet hos en dement granne. Här finns många porträtt i miniatyrens form, men jag har svårt att föreställa mig en femårig blivande poet se en påfågel med intrycket att den är ”kleinblå”. Bäst fungerar dikterna när Ericsdotter skriver om åtråns lockbeten och det pris som måste betalas. I en av dikterna säger en manlig älskare att han äter diktjagets kön ”’som en glass’”, och det kallas ”[e]en usel poets metafor”, men är det inte bara en blinkning till det otroligt fantasilösa som sades av en av de manliga deltagarna i årets Gift vid första ögonkastet?

Cover-albumet. En musikalisk berättelse, Sven-Erik Klinkmann, Nostos

 

Utan empirisk bevisföring: visst var coverskivorna en vanligare företeelse förr? Jag minns hur många av de artister som jag följde under 80-talet valde att göra coverskivor kanske i syfte att få inspiration till att förnya sin musik – åtminstone tänker jag att Nick Cave and the Bad Seeds ”Kicking Against the Pricks” och Siouxsie & the Banshees ”Through the Looking Glass” hade den funktionen (båda skulle ju strax därpå göra några av sina bästa album).

Men i många fall fungerar coverversioner ungefär som liveskivor eller remixer: man lyssnar på dem en gång – i pur nyfikenhet – och sedan går man vidare, tycker att det där var väl ”trevligt” att lyssna på, men hellre går jag till originalet, även om undantag finns, som Johnny Cashs Nine Inch Nails-cover ”Hurt”, och förstås Cat Powers många lyckade försök att göra något nytt av även uttjatade låtar.

Finlandssvenska Sven-Erik Klinkmann har i flera böcker ägnat sig åt att analysera populärkultur, och har skrivit fint om 60-talets musikscen. Han är en nestor med en gedigen bildning och kombinerar det med ett fans genuina förmåga till hänryckning. Nu har han skrivit en bok som tar ett grepp om artister som mer konsekvent gör covers: Cover-albumet. En musikalisk berättelse skildrar tolv cover-album genom historien, i kronologisk mening från Ray Charles till Bruce Springsteen. Även om man som jag inte är helt begeistrad i fenomenet coverlåtar är det en högtidsstund. Även kalenderbitaren har mycket att inhämta här!

Ämnet är ganska försummat i forskningen kring pop- och rockmusik, där det förstås har högre status att ägna sig åt artisters originalinspelningar. Många hitlåtar är covers – ibland på ett incestuöst sätt, som när norska a-ha gjorde en cover på sin egen ”Take On Me” när första versionen floppade (förklarligt när man hör hur illa producerad den är i jämförelse med den senare hit-versionen), eller när alla hårdrocksband på 80-talet – Lex Whitesnake – spelade in sina egna gamla låtar på nytt för att ge dem ett ”häftigare sound”.

Här finns mycket att lära. Det glädjer mig att Klinkmann till skillnad från 99% av alla svenska popskribenter vet att bandnamn får sin engelska bestämda artikel med gemen bokstav, således the Beatles och the Cure, inte – ugh! – The Beatles och The Cure. En petitess, men någon måste bry sig om sådant i dessa korrekturläsarnas oförlovade land. Det Klinkmann ägnar sig åt är en slags populärkulturell arkeologi. Analyserna är initierade och ofta intressanta, och valet av artister är inte helt förutsägbart. Här finns förstås the Band och Beach Boys, men vad sägs om att hälften av artisterna är kvinnliga? Det hör onekligen inte till vanligheterna i böcker av det här slaget, men det är tillfredsställande att se namnen Roberta Flack, Laura Nyro, Bette Midler, k.d. lang och Cher. Fast, visst hade jag gärna läst Klinkmanns analys av Cat Powers två coverskivor, eller hennes senaste album, där hon återskapar Bob Dylans famösa konsert 1966 i Manchester, där en röst i publiken skrek ”Judas!” när han pluggade in elgitarren. Allt var inte bättre förr – men … roligare?

Kapitlen avslutar Klinkmann med två frågor, som rudimentärt besvaras: ”Vad ville artisten uppnå med sin coverskiva? Vad uppnådde artisten?” Det ges också utrymme för lite rolig kuriosa vid sidan av – som att innan Bette Midler slog igenom uppträdde med Barry Manilow som pianist. Eller att hon då spelade på ett badhus för homosexuella, och som frekventerades av Mick Jagger, Andy Warhol och Alfred Hitchcock med flera. Eller att k.d. langs cover-album ”Drag” från 1977 var en temaskiva där alla låtar handlade om rökning.

Det ges också utrymme åt fyndiga beskrivningar av vad som gör Brian Wilson till en så intressant artist: ”På ett sätt påminner hans grepp om musiken om det som gjort Walt Disneys värld så stark och viktig för många: fantasins möjligheter till flykt, i betydelsen att fly den grå vardagen och flyga ut på imaginära vingar”. Impopulär åsikt, men kanske det är svårt att se Beach Boys som ett the Beatles för mer sofistikerade popfans?

Lika mycket gillar jag kapitlet om Chers ABBA-skiva, där Chers röst liknas vid ”Medusans förstenande blick” (med viss hjälp av autotune). Cher i all ära, men vad sägs om Portisheads helt magiska cover på en av de låtar Cher gör på sin ABBA-skiva, alltså ”SOS”? De gjorde den i anslutning till att den brittiska Labour-parlamentarikern Jo Cox mördades 16 juni 2016, alltså för tio år sedan i dag: det är en version som i ett slag kan få mig att helt ändra uppfattning om värdet och nödvändigheten av coverversioner.