Dagsmeja, Mats Ahlberg, Balders förlag

 

För cirka tjugo år sedan hölls en omröstning om vilket som var det vackraste ordet i svenska språket, och vinnaren blev ”dagsmeja”, ett ord jag fick slå upp i en ordbok (som man gjorde på den tiden), för i min uppväxt i det egentliga Norrland – Umeå – användes det aldrig, även om jag fattar att sydsvenskar gillar när istappar smälts i det bistra solskenet. Dagsmeja är också titeln på Mats Ahlbers bok med betraktelser, samlade under en relativt lång tid.

Ahlberg var fram till årsskiftet mångårig redaktör och utgivare på kulturtidskriften Balder. Hans bok är ett exempel på nature writing. Det närmaste jag kommer att tänka på är Anne Dillards korta essäböcker, som också pejlar in stämningslägen som naturen orsakar. Ahlberg skriver krönikor om möten med naturen, och det är just mötet som är hans angelägna ärende.

Där finns förstås också en del möten med människor, men dessa möten tillåts inte övertrumfa möten med exempelvis en räv på blixtvisit. Det vore förstås lätt att raljera över de idealistiska anspråken i denna otidsenliga bok. Men varför otidsenlig? Jo, vi har ju gett upp naturen: studera nuvarande regerings åtgärder för att komma till rätta med klimathotet. Deras lösning: att helt ignorera alla avtal som siktar på att hejda temperaturökningarna. Gissa om det kommer att slås värmerekord i sommar.

Livet sägs enligt filosofin vara så vackert eftersom det har ett slutdatum. Numera får vi väl säga detsamma om naturen. Jag växte upp i den inbilska tron att det skulle få vara för evigt, men vi vet ju att det bara är en tidsfråga – solen hinner inte ens slockna innan vi har förstört allt liv på den här planeten. Ahlbergs inkluderande av skogen och lantlivet inbegriper också en vädjan mot mejerinäringens monopolisering och kapitalismens fatala skadeverkan på lantbruket.

Den här typen av tankeböcker inbillar jag mig var vanligare förr (och med förr menar jag för precisionens skull det sena 1900-talet). Ahlberg driver ingen tes utöver att betona det värdefulla som finns i naturen. Mer specifikt: vördnaden för det som lever – i människan, i djuren, i växtligheten. På gott och ont har boken tillkommit under en längre process, som i ena stunden kan referera till journalisten Ulla-Carin Lindquists sjukdom och död (hon dog 2004), och i nästa resonerar kring Carl-Göran Ekerwalds 92-årsdag (han dog för en dryg månad sedan, 101 år gammal). De politikernamn som refereras till heter Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. 

Men tidsspannet gör det också till ett ovärderligt dokument. Och texten om Lindquist tillhör bokens vackraste, när Ahlberg återger dotterns ord i radion att något av hennes kommer att finnas kvar om de vill det – en iakttagelse som kopplas ihop med ett äldre minne av en man i Port-au-Prince lyfte rissäckar som om de vägde ingenting alls. Det finns en kraft som kan lyfta vilken tyngd som helst, menar Ahlberg, utan att ”sorgen blir mindre eller mister något av sitt innehåll. Men vår kärlek lyfter den ur gravitationens skugga.”

Med poetens blick rör sig Ahlberg i naturen, och betraktar träden och djuren med förundran. Skräddarna som löper över vattenyta på en småländsk sjö ”syr ihop själva sjön”. Och ödmjukheten smittar av sig. ”Mötesplatser” hade varit en alternativ titel. Inrikespolitikens svängning mot ett mer oblitt samhälle kan också registreras i boken, med Ahlbergs empati för flyktingar och papperslösa. Den debatten är också något som har gått förlorat, då politiken nu enbart snackar om gängvåld, krig och hårdare straff.

Betraktelserna i denna korta bok på knappt hundra sidor är blygsamma, och i brist på bättre ord hyggliga. Ahlberg reder ut relationen mellan att tycka och att tänka, och menar att det sistnämnda allt mer fått stryka på foten, på bekostnad av gaphalsars åsikter. Något säger mig att det blivit ännu värre sedan just den krönikan skrevs. I det litterära kretsloppet ska också finnas böcker som denna, som tänker mer än den tycker.

Invisible Strings. 113 poets respond to the songs of Taylor Swift, [red] Kristie Frederick Daugherty, Ballantine Books

 

Oavsett vad du tycker om Taylor Swift har hon lämnat ett stort avtryck på populärkulturen. Eller så här: när jag började som lärare fanns det i varje klass ett par stycken eller en handfull elever som lyssnade på The Smiths och Morrissey. Dessa fick alltid höga betyg i engelska och svenska. Nu har jag i varje klass ett par stycken eller en handfull elever som lyssnar på Taylor Swift, med exakt samma nivå av hängivenhet och tålmodiga intresse för nyanser i sångtexter och referenser och känsla för bildspråk. Det säger sig självt vilka betyg de får. (Och nej, det är inte jag som sätter betygen: på IB rättas deras slutuppsatser av externa bedömare.)

I USA har swiftien Kristie Frederick Daugherty, lärare vid universitetet i Evansville, sammanställt en antologi som i sin omfattning liknar de massiva sena utgåvorna av Swifts tidigare skivor (”Taylor’s version”). Invisible Strings låter 113 poeter skriva var sin dikt som utgår från en av låtarna. Resultatet? Tja, det är som väntat oerhört spretigt, och allt är förstås inte guld som glimmar. Dock måste själva intentionen berömmas. Bland poeterna finns bemärkta namn som Ilya Kaminsky, Anne Waldman och Diane Seuss, samt de Nobelpristippade Paul Muldoon och Joy Harjo.

Mest behållning får du förmodligen om du överger gissningsleken: vilken låt har den och den lyssnat på och låtit sig inspireras av? Då och då förekommer citat eller snarare ord som ger associationer till vissa låtar: för visst handlar Carl Phillips ”Last Call” om ”I Know Places”, med sina referenser till rävar och jakt, och de kameror Swift anspelar på i flera mångtydiga rader (”They take their shots […] Lights flash”) speglas möjligen i dikten av ”The click of insects beating / at the kitchen window”. Och det finns i andra dikter gott om signalord: ”clandestine” kyssar, ”cruel summers”, ”style”, ”August”, ”haters” …

För att ge antologin tyngd har Jonathan Bate, professor i Arizona och Oxford, skrivit ett förord som kontextualiserar Swifts sångtexter (bland annat genom att återge hennes egna definition av sina tre olika stilar: fjäderpennan, reservoarpennan, samt glitter gel-pennan). Det finns också Frederick Daughertys introduktion, samt fjorton av poeternas egna ord om sitt förhållande till Swift och hur de har gått till väga för att skriva (endast för swifties).

Två tänkbara läsarter finns till den här boken. Dels kan den vara något för swifties, nyfikna på allt som har med artisten att göra, dels kan den vara en antologi i egen rätt, med nyskriven poesi i allmän mening. För tematiken handlar kanske mindre om Swift och mer om de ämnen som hon tar upp – i korthet, hjärtesorg (något hon har gemensamt med andra stora sångtextförfattare, som Lana Del Rey, Leonard Cohen, Nick Cave, Neil Tennant, Bruce Springsteen).

Som provkarta över amerikansk poesi så här i mitten av 2020-talet är det en fin utgåva. I viss mån blir jag förvånad över att så relativt få verkar ha inspirerats av de berättande dragen hos Swift (hon är väl, likt Springsteen, mer novellist än poet?). Joseph O. Legaspi hittar finurligt nog en tänkbar länk till både James Joyces Ulysses och Kate Bushs ”Flower of the Mountain” i sin dikt ”Heaven in Grand Central Station”, medan Marilyn Chin snyggt syr ihop Swift med namnen Jonathans ”A modest proposal”. Och Leah Umansky bryter mönstret med en oerhört fin prosadikt, som kopplar ihop Swift med Emily Brontës Svindlande höjder.

Joy Harjo är en poet som skulle kunna få Nobelpriset, och kanske borde ha fått det. Att läsa henne skriva en dikt om Taylor Swift är ungefär lika svindlande som om Ann Jäderlund skulle skriva en dikt som bygger på en … vad – en Kentlåt? Harjos dikt är en amerikansk ”Eufori” (Ekelöf), som frammanar bilden av någon med något att dricka och röka, allt medan tillvaron kryper tätt intill och livet och döden är existentiellt närvarande:

Not then, not now, there is something else there, I mean here,

In the dark where the poets live, otuside the lines of perfect,

In the deep-down outskirts of unmeasured eternity.

This is me. I have no excuse. It doesn’t matter the stares

Of those who judge me for my path, or what company I didn’t keep.

I prefer the stars, and all the ways to get there.

Jag hittar ganska mycket att tycka om, även om det blir mastigt med 113 dikter. Katie Darby Mullins skriver fint om ungdomens rädslor och pendlingar mellan glädje och förtvivlan, och revanschlust – ”Honeycombed and Dangerous” är också en utomordentligt titel, helt i Swifts anda – en annan är Christopher Salernos ”Since You Can’t Spell Disaster Without Desire”. Är ”No one is intimidated / By a scared woman” Darby Mullins replik till ”No one likes a mad woman”? Som väntat visar också många av dikterna mindre hänsyn till Swifts yngre publik, med frekventa ordval som ”slutty” och ”whore” (hon brukar nöja sig med några enstaka ”fuck”).

Poeterna fångar var sin skärva av Swift. Veteranen Paul Muldoon, irländare (Swift har irländska rötter), fångar stjärnan med koncisa blixtbelysta porträtt som avväpnar den misogyna kritiken om hennes brist på utstrålning: ”the one least likely to be a hit / of all the girls who might have made it big”. Bra poesi kan vara en utmärkt inkörsport till bra sånglyrik, och vice versa, och jag skulle inte för mitt liv vilja undvara vare sig Carol Ann Duffys sublima poesi – ”Falling in love is glamorous hell” – eller Taylor Swifts lika sublima sångtexter: ”You know you’re good when you can do it / With a broken heart”. Eller för den delen Andrea Cohens metafor: ”Love is an action item, it’s an action / thriller without stunt doubles.” Eller Melissa Studdards vildsinta dikt ”When You Rise from the Dead, I Drive You to the After Party”:

                                                      We slide

                    from one side of infinity to the other

             without messing up our hair. That’s how

    lovely we are. Like two

comets combing our own tails. We toss

    bears to beehives without harming them, catch

falling snow without melting it.

En del av poeterna tar tillfället i akt att utdriva egna demoner, och det är gott så – det är också en av poesins funktioner, att vara besvärjande. Sa jag besvärande? Kanske det. Om du tycker illa om Swift har du förmodligen inte läst ända hit. Å andra sidan gissar jag att det är exakt vad du har gjort: få saker intresserar dessa människor så mycket som att hitta orsaker till att förgrymmas. För er, och för alla andra, låter jag ett citat av Swift avsluta: ”The worst kind of person is someone who makes someone feel bad, dumb or stupid for being excited about something.”

Dikter från graven, Nicko Smith, Eget förlag

 

I kväll hålls Eurovision, och Sverige hör som vanligt till de favorittippade. Årets bidrag, österbottniska Kaj, har väckt ett oväntat intresse för det finlandssvenska hos den svenska befolkningen. Månne det ska sträcka sig ända till det som är schlagerns motpol – poesin? Den har stolta finlandssvenska anor: för vad vore vår litteraturhistoria utan namn som Södergran, Björling och Diktonius, och vår litterära samtid utan namn som Byggmästar, Forsström och Andtbacka?

Med andra ord borde det finnas en svensk nyfikenhet på Vasa-poeten Nicko Smith. Han har sedan 2017 gett ut diktsamlingar – samlingsvolymen från 2023 är väl värd att leta upp – och sedan ungefär lika länge verkat som ihärdig ambassadör för poesin med en guldgruva till hemsida med intervjuer, introduktioner och recensioner. Men det är ett otacksamt arbete i undervegetationen, med böcker på små förlag, som sällan genererar uppmärksamhet i större kretsar.

Dikter från graven är titeln på Smiths senaste bok. Liksom tidigare böcker av Smith är den konsekvent genomförd. Dikterna bildar ett blygsamt memento mori – alltså, ”minns att du är dödlig”, som en slav lär ha fått i uppgift att regelbundet viska i kejsarens öra, som en varning för hybris. Motivet blev också vanligt under 1600-talets konst. Från svenskt håll har vi inget starkare exempel än Stiernhielms mäktiga ”Hercules” från 1647:

Döden molmar i mull/ alt hwadh här glimmar/ och gläntsar;

Döden kastar å kull/ alt hwadh här yppert/ och högt är;

Döden knoßar i kraas alt hwadh här krafft har/ och heelt är;

Döden trampar i träck/ alt hwadh här fagert / och fijnt är;

Döden dwäler i dwalm/ alt hwadh här lefnat/ och lijf har;

(ja, det fortsätter, men ni fattar poängen).

Smiths dikter handlar om dödens intåg i livet, och dess universella anspråk på människans tillvaro. Den gör ingen skillnad. Vad de här dikterna gör är att uppdatera Stiernhielms dödsmedvetande – eller för den delen också Ingmar Bergmans dödsångest från Det sjunde inseglet. Hos Smith låter det så här: ”Döden är frosten / i andetaget / som Dödsängeln / andas in / och ut”. Det går för all del också att koppla till den dödserotik Stagnelius uppvaktade i dikter som ”Till förruttnelsen”, även om Smith aldrig går lika långt i sin strävan att införlivas med döden.

Kontrasten mellan liv och död betonas genom samlingens korta omfång. Om det låter deppigt finns det desto större behov av glädje, på samma sätt som det inte förvånar att ingen är i större behov av skratt än den som är deprimerad – föga förvånande är det pessimisterna som har de bästa skratten, även om det råkar vara introverta skratt (förlåt om du någon gång skrattat åt Björn Gustafsson). I de här dikterna finns tendenser till att se döden som en transcendens, alltså en önskan om att överskrida de begränsningar som gäller för this mortal coil, som Hamlet (alla melankolikers poster boy) benämnde människokroppen i sin förgänglighet.

Liksom tidigare är Smith en ojämn poet. I sina bästa stunder skriver han existentiell poesi som svindlar, men det finns också en viss övertydlighet. Det är svårt att inte hålla med om slutsatserna, men jag saknar utmanande rader i de dikter som nöjer sig med att söka bekräftande nickar. De bästa dikterna däremot lämnar mig med förundran, som denna korta:

Graven

är en gapande natt

välsignad med stjärnors skratt

En rymd inuti rymden

insvept i jordens varma famn

Det finns också en sällsamt starkt verkande humor i en befriande skildring av graven som en dygnet runt-öppen inrättning: ”Rumservicen / kanske inte är / den bästa / men hittills / har inte allt / för många / klagat”. Det fungerar som en hjälp inför det ohjälpliga. För vad innebär döden, strikt talat? Ett av dessa alternativ: antingen total tillintetgörelse, eller en passage till en ny livsform. Tids nog får vi veta. Eller inte. (Vill vi veta? Svara inte!)

Ibland samverkar Smiths rader – ”Ingenstans / är tystnaden / så underbart djup / som i graven” – med romantiska dikter, som Thomas Hoods ”Silence”: ”There is a silence where hath been no sound, / There is a silence where no sound may be, / In the cold grave – under the deep deep sea”. I andra dikter – med graven som en brevbärare – utövas samverkan med Tranströmer ”Svarta vykort”, med döden som mitt i livet kommer och tar mått på vår dödskostym. Med andra ord rör det sig om dikter som ingår i en tradition.

Och hur var det nu Madonna sjöng i sin hitlåt från filmen Desperately Seeking Susan, ”Into the Grave”? ”Touch my body, and move in time / Now I know you’re mine”, nog låter det som något döden skulle yttra i vår yttersta stund. Och hur var det med bastun, kanske vän av Eurovision undrar? Nåja, den finns också i Smiths bok, om än i mindre omfattning.

Radio Yerevan, Zara Uzun Kjellner, Nirstedt/Litteratur

 

För en del människor är splittringen det enda som håller dem samman. Det gäller till exempel för människor på flykt, fördrivna av olika anledningar från sitt hemland – eller från ett hem som inte ens finns. Den kurdiska diasporan består av drygt en miljon människor i Västeuropa, med en majoritet från Turkiet. Det är en historia som inte så ofta har berättats i den svenskspråkiga prosan, med Agri Isamaïls Hyper från förra året som ett uppmärksammat undantag.

Zara Uzun Kjellners tredje roman – hon hette endast Kjellner tidigare – tar vid, och slår samtidigt in på en ny bana utifrån två klaustrofobiskt skrivna romaner (En ny gud var strålande, en av 2022 års bästa svenska böcker). Radio Yerevan tecknar ett mångfaldigt porträtt av en familj och flyktens konsekvenser. Den har ett så rikt persongalleri att jag här nödgas nöja mig med några av de mer centrala.

Till Bochum har systrarna Serra och Zerya en gång anlänt. Zerya bor med en tysk man och förösker assimilera sig i Tyskland. Sedan ett halvår är Serra försvunnen, uppslukad i och av Berlin, där hon tillbringar stor del av sin vakna tid med att jobba på nattöppna affärer och umgås med vännen Wenda. Mamman Xelat och Zerya ringer och ber om hjälp, men det är lönlöst. Zerya åker till Berlin och letar, men det är som att hitta en nål i en höstack. Sirwan, som tar emot telefonsamtalen, tänker mest på sig själv.

Det är en ambitiös, storslagen roman. Uzun Kjellner visar hur både platser och människor påverkas och förändras av splittringen. Det som ger stadga åt berättelsen – en slags ram – är lockelsen till det destruktiva som en utväg ur det som smärtar. Den är basgången som ledsagar Serras sökande efter lindring när hon lider av sömnlöshet. Den är också en drake i Tantolunden i Stockholm, som en annan av karaktärerna, Jila, minns när hon leker vid området Yetmiș Beș, uppkallat efter den intilliggande 75 meter långa motorvägen (ordet betyder 75 på turkiska).

Det blir också en roman om hierarkier, om över- och underordning. Språket blir också föremål för en förnedringsritual; där vi är vana att betrakta det som håller människor samman som ett kitt, blir det här mer frågan om ett klister: ”Kanske är det så att när man väl har lossnat, tagit steget från en kontinent till en annan, ås kan man aldrig helt fastna igen. Som en tejpbit som förlorat sin klistriga yta.” Och skillnaden mellan systrarna låter den förlängda metaforen om klister fortsätta: ”Istället för att likt Zerya vara så besatt vid att försöka fästa, var det kanske det motsatta Serra ville, att verkligen lossna.”

Serras ensamhet går i samklang med den moderna storstadens ensamhet och alienering. Ensamheten blir en grogrund för en viss typ av desperation, och städernas olika sidor förevisas: dagsidan och nattsidan, och allt som skiljer dem åt. Så blir det också en berättelse om parallella liv, om skuggliv – eller snarare berättelser om dessa människor i utkanterna. De kollektiva erfarenheterna plockas isär till enskilda personligheter.

Länge läser jag med en viss frustration. Det är stora ämnen att greppa, och det tar tid för personporträtten att etablera sig, och de kvarstår som flytande och konturlösa skepnader. Bytena mellan deras berättelser sker hastigt – men så fungerar också tillvaron för den som inte befinner sig på en trygg plats. Så blir också Uzun Kjellners uppsåt mer och mer skönjbart, och jag börjar förbanna min brist på tålamod. För när väl bitarna läggs på plats uppstår en märkvärdig förskjutning, och ett mönster blir tydligt.

Uzun Kjellner illustrerar med furiös energi effekten av exilen. Det kaosiga utförandet blir en nödvändighet. Och sent omsider får också titeln sin förklaring. Under kalla kriget var det namnet på en påhittad radiokanal som sände subversiva skämt för att underminera makten i forna Sovjetunionen och i gamla östblocket. Nu låter Uzun Kjellner radioprogrammet återuppstå, och i lyssnandet förenas de många disparata människorna i romanen. Och som bild för det polyfona uttryck som den här romanen anlitar är det förträffligt.

Mrs Dalloway, Virginia Woolf, Eva Åsefeldt, Bonniers

 

Det är i dag 100 år sedan Virginia Woolfs fjärde roman Mrs Dalloway utkom. Jag skrev om den senast för två år sedan, då det var 100 år sedan den utspelar sig, en junidag 2023 (den 14:e, för att vara exakt). Nu utkommer den i ny översättning av Eva Åsefeldt, som tidigare briljerat med bland annat en översättning av Lucy Ellmanns Ankor, Newburyport, som har vissa beröringspunkter med Woolfs roman, främst i medvetandeströmmen och fokuset på den inre världen.

Vår tid berömmer sig ofta av att vi står inför stora dramatiska förändringar. Blickar man tillbaka ska vi nog få korn på att det har skett lika stora förändringar lite då och då. Så var det på 90-talet, när internet kom. På 1700-talet, med tidningarna, breven och encyklopedierna, och på 1500-talet, med teatern. Woolfs roman utspelar sig några år efter ”det europeiska kriget”, alltså första världskriget. Här råder också förändringens tid, indikerat av närvaron av en premiärminister – han skulle inom några månader ersättas av en företrädare för Labour, deras första premiärminister.

Romanens inledning är allom bekant: Clarissa Dalloway tar beslutet att köpa blommorna själv. Så ger hon sig ut mitt i stadsbilden, i det moderna London med bilar och flygplan som skriver reklambudskap i skyn. ”What a lark! What a plunge!” utbrister hon. Hur låter det i den gamla översättning, signerad Else Lundgren, från 1977: ”Att hissna! Att dyka!” Nu i Eva Åsefeldts nya översättning: ”Vilket äventyr! Att kasta sig ut!” Det ska genast sägas att det är en rejäl uppdatering. Om Lundgren oftare väljer ordagrannare översättning ägnar sig Åsefeldt mer åt kreativ tolkning. Det är en smaksak vad en läsare helst förhåller sig trogen mot.

Vad som tydligast definierar Woolfs roman är skiften, byten, växlingar. Kort sagt: rörelse. Hon växlar mellan olika karaktärers inre värld. Clarissa är den återkommande huvudpersonen, men där finns även den man som oftast ses som en slags dubbelgångare – Septimus Smith, som lider av granatchock efter skyttegravarna, och som är oåterkalleligt förlorad i ett posttraumatiskt tillstånd där han hör röster och får syner av döda soldater och självmordstankar. Hans fru, italienska Lucrezia, kan bara maktlöst följa sin mans färd in i vansinnet, med lika maktlösa läkare som vägrar ta symptomen på allvar. Woolf gav inte mycket för läkekonstens utövare, när de vägrar inse konsekvenserna förrän det är för sent: ”den satans idioten” kallas en av dem.

Molly Hoff har i en studie föreslagit att Clarissa och Septimus speglar dynamiken mellan Catherine och Heathcliff i Emily Brontës roman Svindlande höjder (pikant nog nämner Woolf just denna Brontë-syster i romanen), där Catherine liksom Clarissa står för människan som anpassat sig till samhället och Heathcliff liksom Septimus står för den vilda och oregerliga människan. Det är en lockande idé, men den tillvaratar inte det enkla faktum att Woolf minst av allt var road av att uppfinna teorier. I Mot fyren suckade hon avmätt att fyren i romanen inte skulle symbolisera något speciellt: den är bara en fyr. I sina dagböcker konstaterar hon under arbetet med Mrs Dalloway: ”it was necessary to write the book first and to invent a theory afterwards.”

Det som intresserar Woolf mest är att skildra vad som sker under ytan i det mänskliga livet. Vad var det som gav henne tillgång till det? Hur kunde hon så ingående skildra både Clarissa och Septimus? Nyfikenheten, förstås. En förvärvad känslighet, kombinerad med fantasi och inlevelse. Hon gör det med en stilkonst där interpunktionen följer en rytm bortom språkets grammatiska regler, med hjälp av semikolonet (och parenteser, icke att förglömma); dessa semikolon markerar sin idiosynkrastiska rytm, accentuerad av avsaknaden av kapitelindelning – här finns inget som får texten att pausa, utan allt bara fortsätter, i en stil som aldrig hejdar sig.

Clarissa Dalloway är femtioplus; hon har fått vitt hår efter en influensa. Hon är gift med politikern Richard, som är en perifer figur (större delen av romanen tillbringar han på lunch hos en lady), och tillsammans har de den artonåriga dottern Elizabeth. På kvällen ska Clarissa ha en av sina legendariska fester – det är därför hon ska köpa blommor – men innan dess besöks hon av sin ungdoms förälskelse Peter Walsh, återkommen från Indien där han håller på att skilja sig från sin fru för att han har träffat en yngre kvinna. Festen, som ska vara romanens höjdpunkt, blir en glädjelös tillställning, och Richard kan inte ens uttrycka sin kärlek till Clarissa, utan behåller det till sin tankevärld.

Parallellt följer vi Septimus Smiths öde, vars krackelerade psyke får honom att inbilla sig att fåglarna talar grekiska med honom. In i minsta detalj är det en autentisk skildring av PTSD, och Woolf byggde på egna erfarenheter. Döden skuggar Septimus, men den skuggar också Clarissa, som beklagar sig när läkaren berättar om Septimus öde på festen. Det låter grovt okänsligt av henne, och det kanske det är, men det är samtidigt något som knyter dem samman. Clarissa är själv rädd för den känslomässiga döden, att hon håller på att inträda i något som dödar henne själsligt. Elaine Showalter har i en essä uppmärksammat att romanen handlar om klimakteriet, och liknar Clarissa vid en nunna, och det går förvisso att se det vita håret som en manifestation av hennes vita äktenskap (de har separata sovrum).

Med några få penseldrag tecknar Woolf porträttet av ett av krigets värsta offer:

Septimus Warren Smith, runt trettio år gammal, iförd bruna skor och en sliten rock, hade bleka kinder, fågelnäsa och guldfärgade ögon fyllda av den sortens ängslan som skapar ängslan även hos fullkomliga främlingar. Världen har höjt sin piska i luften; var ska den slå ner?

Så ges hennes karaktärer både konturer och djup. Romanförfattare har mycket att lära av en författare som Virginia Woolf, som kunde vara så exakt och så koncis i sina personporträtt. Man kan lära sig skriva av Woolf, men man lär sig också att läsa. För den främsta anledningen till att hon vågade skriva så här våghalsigt var hennes stora rutin som läsare. Hon bryter mot en tradition inte av ointresse eller för att hon läst sina föregångare ytligt: snarare förädlar hon den realistiska 1800-talsromanen och tillför en svårfångad men behövlig ingrediens av nyskapande ingivelser. Samtidigt som hon vilar tryggt i traditionen spejar hon mot nya horisonter.

Nu låter Mrs Dalloway som en mörk roman om självmord och olyckliga äktenskap, och det må stämma att det handlar mycket om misslyckanden. Clarissa är en oförlöst lesbisk kvinna som drömmer om när hon kysste Sally (”the wild, the daring, the romantic Sally!”), en erfarenhet som hon kallar ”det mest fulländade ögonblicket i hennes liv […] kysste henne på munnen. Det var som om hela världen vändes upp och ner! De andra försvann”. Richard är en misslyckad politiker som aldrig kommer att bli minister. Peter är en misslyckad poet, som fåfängt jagar nya sexuella erfarenheter (han stalkar en anonym kvinna i Londons gator). Septimus är också ett misslyckande, av yttre omständigheter. En vek själ, som skickades till kriget för att göras till man, som Woolf bittert konstaterar. ”Se resultatet”, uttrycker hon implicit med hans fall. Hela tiden finns ett underförstått ”tänk om”, som speglar de oinfriade drömmarna. Dessa märks också i miss Kilman, Elizabeths lärare, som varit intellektuell men nu får hanka sig fram med ströjobb som underbetald privatlärare åt överklassens bortskämda slynglar.

Ja, det är en mörk roman, men den bärs av sin lyckliga stil. Språket är hela tiden i rörelse, komponerad som ett musikstycke med återkommande fraser – Big Bens tim- och halvtimmesslag är ett sådant. Ett par år tidigare har Woolf med Jacobs rum inlett sin fas av experimentella romaner, och inom några år skrev hon allt djärvare och allt bättre romaner. Mrs Dalloway är en ypperlig utgångspunkt för den som inte läst Woolf tidigare, men i Mot fyren, Orlando och Vågorna når hon ännu längre och ännu djupare in i språkets ystra koreografi. Med andra ord: Mrs Dalloway är ett mästerverk, men kanske bara Woolfs fjärde bästa roman.

Krigets ohyggliga biverkningar illustreras av individens öde. London tvingades bygga flera hundra vårdinrättningar för att ta hand om återvändande soldater och behandla deras kollektiva trauma, och det faller sig naturligt att Woolf själv under sina många promenader i London lade märke till detta inslag i stadsbilden. Hon visar att en fred ingalunda avhjälper effekterna – en tanke som dryftas i romanen, att soldaterna borde ta sig samman nu när kriget är slut. Septimus demonstrerar också survivor’s guilt genom hur han förhåller sig till vännen Evans, som dog i kriget, och hur det dåliga samvetet tär på honom.

Men det är också en roman om storstaden, om London, som Woolf gestaltar kärleksfullt: ”Som blodet från ett perfekt hjärta pulserade livet genom staden. Inget hackande – ingen tvekan.” Lisbeth Larsson har i sin bok Promenader i Virginia Woolfs London både bildligt och bokstavligt kartlagt Woolfs promenader och dess betydelse. Larsson visar att för Woolf var promenaderna förbundna med tänkandet.

Hur står sig då Åsefeldts översättning? Som jag konstaterade tidigare är den något mindre ordagrann än Lundgrens äldre översättning, något som väl återspeglar att vi fått andra ideal att förhålla oss till avseende hur en översättning ska utföras. Jämför Woolf: ”He would shut his eyes; he would see no more.” Lundgren: ”Han skulle sluta ögonen, han skulle inte titta mer.”

Åsefeldt: ”Han skulle blunda; han skulle inte titta mer.” Att ”blunda” är en tolkning av ”shut his eyes”, medan Lundgren översätter ordagrant med att ”sluta ögonen”. Det här exemplet visar förstås också att vi numera tolererar semikolonet bättre än vi gjorde 1977; det är goda nyheter för den som vill läsa Woolf, som nog är den engelskspråkiga författare som behärskade semikolonet bäst av alla.

Ofta och nitiskt följer Åsefeldt Woolfs snåriga satskonstruktioner, och låter meningarna bli okonventionellt långa (med andra ord: så här skrivs inte svensk prosa), där Lundgren valde att infoga självsvåldiga punkter. Ändå kan jag inte låta bli att undersöka hur långt ifrån även en så lojal översättning som Åsefeldts måste göra eftergifter. Jämför Lundgrens äldre översättning:

När man såg på honom kunde man gissa att han var kontorist, men med en viss ställning, för han hade bruna skor. Händerna var en bildad mans, och det var profilen också – hans kantiga, stornästa, intelligenta, känsliga profil. Men kanske inte läpparna, för de var slappa, och ögonen var (på ögons vis) bara ögon: nötbruna, stora. Han verkade vara ett gränsfall, varken det ena eller det andra, kunde sluta med en villa i Purley och egen bil eller fortsätta att hyra möblerade rum vid bakgator hela livet – en av dessa halvlärda, självlärda människor som har allt sitt vetande från lånebiblioteksböcker som de läser om kvällarna efter dagens arbete, enligt anvisningar från välkända författare som de rådfrågar per brev.

Och så Åsefeldts:

På utseendet förstod man att han var kontorist, men av den bättre sorten. Han hade bruna skor och händerna var bildade, profilen likaså – hans kantiga, stornästa, intelligenta, känsliga profil – men inte läpparna, riktigt, för de var slappa, och ögonen var (som ögon ofta är) bara ögon, guldfärgade stora. Sammantaget gjorde det honom till ett gränsfall, varken det ena eller det andra, någon som antingen kunde komma att skaffa sig ett hus i Purley och en bil eller fortsätta att hyra lägenheter på olika bakgator livet ut; en av världens alla halvlärda, självlärda män som har fått sin utbildning i böcker de lånar från bibliotek och läser på kvällarna efter arbetsdagens slut, på inrådan av kända författare som tillfrågats brevledes.

Den som roas av meningsbyggnad och interpunktion kan jämföra originalet:

To look at, he might have been a clerk, but of the better sort; for he wore brown boots; his hands were educated; so, too, his profile – his angular, big-nosed, intelligent, sensitive profile; but not his lips altogether, for they were loose; and his eyes (as eyes tend to be), eyes merely; hazel, large, so that he was, on the whole, a border case, neither one thing nor the other; might end with a house at Purley and a motor car, or continue renting apartments in back streets all his life; one of those half-educated, self-educated men whose education is all learnt from books borrowed from public libraries, read in the evening after the day’s work, on the advice of of well-known authors consulted by letter.

Woolf: 126 ord, 1 mening, 8 semikolon, 18 kommatecken. Lundgren: 118 ord, 4 meningar, 0 semikolon, 13 kommatecken. Åsefeldt: 119 ord, 3 meningar, 1 semikolon, 13 kommatecken.

Jag väljer att avsluta den här långa, alltför långa texten med jämförelser av översättningar. Det är ett gott tecken att det går att läsa Åsefeldts översättning utan att knorra för mycket. Mindre uppskattning kan jag känna för omslagets formgivning. Jag fattar blommorna, men kollaget är så opersonligt genomfört – AI hade inte gjort ett sämre jobb – och ansiktskonturerna med sina groteska huvudbonader (Septimus och Clarissa, förmodar jag) är amatörmässigt övertydligt placerade. Visst är det genomtänkt med den taggiga ramen som ska fånga Vanessa Bells originalomslag, men som helhet är det klumpigt och slätstruket – med andra ord, raka motsatsen till det eleganta och spännande innehållet.

Minx, Karen Downs-Barton, Chatto & Windus

 

Karen Downs-Barton är en engelsk-romsk poet, vars debut Minx jag på vinst och förlust köpte när jag råkade besöka Göteborg i helgen. Jag utnyttjade det osannolikt goda vädret (det regnade inte) genom att läsa den utomhus, och förbluffades över hur omedelbart dess tematik tog sin in under huden på mig. Hennes dubbla hemhörighet skildras koncist och effektfullt:

In Romanes black blood is a pure bloodline.

But I’m didicoy, a bovalo, a bastard mix

of Romani kalo and Anglo fee-alovo.

Till det yttre är det en reguljär uppväxtskildring, som bryter mot det linjära standardförloppet som vi lärt oss från autofiktionen. I tre avdelningar ägnar sig Downs-Barton mer åt att genskjuta och minera sin berättelse, sin erfarenhet. Den historia som hon återger har en del förväntade inslag, så som utanförskap, förföljelse och rasism, likväl som vidskepelse, fördomar och motstånd. Men det handlar också om kläder, frisyrer, och om språk. Och om det paradoxala i att vara både osynliggjord och för synlig på samma gång.

Till formen är det en utmanande bok, berättad i tre sektioner. Det Downs-Barton fördrar är sonetten, men hon skriver inga konventionella rimmade sonetter, utan hon leker hela tiden med dess förutsättningar. Så finns det i boken drygt trettio sådana – ibland dolda – sonetter, däribland en prolog som definierar titelordet, med olika konnotationer, såsom ”minikin” (”an insignificant / person”), något som liknar det skotska ordet Carol Ann Duffy lånade till sin dikt om Donald Trumps första period som president, ”mymmerkin” (deformerad, underlig och kortväxt). I Downs-Bartons dikt tunnas färgen i bokstäverna ut på slutet, liksom för att visa hur hennes dubbla härkomst skapar osäkra identiteter och där personen försvinner.

Men det är en formmässigt livfull bok på flera plan, med dikter som vägrar följa konvenansens regler. En del av dikterna är skrivna på tvären, en del består av brev till en Faye, och i en av dem förekommer ett mulitple choice-prov, där vi genom Joelle Taylor får veta att det rätta svaret är fel. Hur ska brister i samhällets institutioner påpekas? Så här ser det då ut i den första av tio frågor:

I arrived at my first local authority institution

    a) With a social worker holding files of paper. Frowning. Scary.

    b) In a police car. I’m not sure what the police were involved for.

    c) I can’t remember. I slough the memories too heavy to carry.

En av sonetterna har också använt knepet med ljusare färg, och de ord som därmed betonas blir en blackout-dikt på nästa sida. Kort sagt gör Downs-Barton åtskilligt med sonetten, och det är ett givande äventyr att följa dessa upptåg. Voltan utgör i vissa av dem ett skarpt snitt, genom att bli diktens enda blankrad. Då rivs dikten itu, men blir också hoplappad, på det där sällsamma sättet som språket kan betona (varför heter det ”sönder och samman”, när det som går sönder nästan aldrig kan lagas?).

En av dikterna berättar en rörande historia om en rektor som opererat struphuvudet. Med namnet Skelington löpte han förstås risken att ges öknamnet ”Skeleton” (skelettet), men han vinner elevernas förtroende med värdighet:

he’d ’spare the rod’ and used instead

his amazing electrolarynx to lyrical effect

in each motivational pep talk, each blistering scolding,

and always ended on a note of shared regret:

Chin up. We’ll try harder next time, won’t we?

Den som vistas i olika identiteter får finna sig i att vara en konstant måltavla för skvaller och fördomar. I en dikt sitter de så tätt i bilen att någon skojfrisk herre menar att då slipper de använda bilbältet. Det är ett påvert liv som nedtecknas, men Downs-Barton har hittat en ton som konsekvent är affirmativ och hoppfull, utan att undvika något av det avskyvärda i det hon skildrar, däribland ett kliniskt återgivet övergrepp. Det är ett vittnesmål om en åsidosatt kultur, men det är framför allt en fantastisk diktsamling: rik, originell, mångsidig – och ofta rätt rolig, i sina oväntade turer mellan de olika hållplatserna.

Som i en av sonetterna om några typiska tjejer som bland annat gjort sig beroende av ”Croydon facelifts” (alltså att spänna håret hårt bakåt i en hästsvans): ”when the girls resurface bruised and haunted / they’re locked inside their dry-eyed ’don’t care’ act.” Denna fallenhet för lakonismer är helt naturlig för Downs-Barton.

De två positionerna som diktjaget vistas i möjliggör två reaktioner: sorg eller ilska. Jag skulle säga att hon hittar ett utrymme mittemellan dem. Ensamt är ingendera fruktbar eller konstruktiv, men den som lärt sig hämta energi från både sorgen och ilskan lär sig vilka krafter som då kan frigöras. Att läsa den här boken ger åtskilliga tillfällen att uppleva dessa krafter, och tillåter en att själv tillbringa en tid i både sorgen och ilskan.

Litterär kalender 2025, [red] Magnus Halldin, Samfundet De Nio och Norstedts

 

Finns det en röd tråd i den senaste antologin som De Nio sammanställt? Den litterära kalendern som publicerats sedan 2003 har en sedvanligt brokig samling essäer, dikter och prosatexter, samt en obligatorisk intervju med mottagaren av samfundets stora pris (i år gör Yuikiko Duke en sympatisk intervju med Göran Greider). Men det är lönlöst att leta efter en röd tråd: här råder andra ideal, med infall som rör sig hit och dit bland kanoniserade och apokryfiska författarskap.

Det är just på blandningen av ämnen det kommer an. Var annars får vi möjlighet att läsa en nyskriven text av Gabriella Håkansson? Här presenteras hon som ornitolog, i en text som tar sin utgångspunkt i året 1816, och biätaren Merops apiaster. Jonas Ellerström skriver 37 anteckningar om sömnen – också det välkommet (”Nätterna är svarta som skiffer”, skriver han, där jag läser in ett underförstått ”chiffer”). Likaså är Sanna Samuelssons text om vidskeplighetens plats i mjölkningsrobotens tid intressant, om pastoralen och mylingen, en text som i all sin korthet väcker förhoppningen att mer ska komma – ämnet utlovar en hel bok.

Och Jörgen Lind skriver en blottläggande text om Gustav Mahlers musik, och formulerar sig vackert om skapandet i allmän mening: ”Den lyckade boken vore fruktansvärd, alltså inte i mån av framgång, utan att den i sin fullbordan nådde fram till min bestämmelse”. Blottar sig – i bästa mening – gör också Julia Ravanis, i en text om det intima förhållandet mellan naturvetenskapen och skönlitteraturen. Genom Tolstojs Anna Karenina lärde hon sig ”att kärleken är starkare än någonting annat, men att den trots det ändå inte räcker till för att kompensera allt man offrar för dess skull.” Häpnadsväckande nog avslöjar hon också att hon pluggade fysik för att det hjälpte henne att slippa tänka (det är också anledningen till att jag läser skönlitteratur … skoja!).

Även Torbjörn Elensky skriver om Mahler, om det rätta ögonblicket som kan visa sig i jakten, i bergochdalbanan, i känslan kvällen före julafton, i väntan på Godot, i Marshmallowtestet … Clara Diesen skriver om några bemärkta stolar, däribland köksstolen i Leonard Cohens ”Hallelujah”. Och John Swedenmark skriver en oförliknelig text om radbrytningar i W.S. Merwins engelska översättningar av Lars Norén. Låter det nördigt? Vänta bara!

För kolla här: Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson har hittat papyrusfynd från Oxyrhynchos, en antik stad i Egypten. Det har resulterat i översättningar av fragment från Archilochos, samt en hel del vardagliga texter – brev och officiella dokument, slavförsäljningskontrakt och skildringar av lekar med sköldpaddor som tema. För den som vill öka sin förståelse för det dagliga livet i antiken är det förstås nödvändig läsning. Dikterna av Archilochos kan läsas parallellt med Sapfo: ”en gud har skyddat dig / jag lämnats ensam kvar / i mörker / översköljs av ljus igen”.

Här växlas friskt mellan olika texttyper. Kristoffer Leandoer har översatt dikter av D.H. Lawrence (skamligt missförstådd och underskattad i Sverige), men även om dikterna är strålande dröjer jag längre vid Leandoers initierade presentation av författaren. Här visas hur våra svenska arbetarförfattare stod i beroendeställning till Lawrence, något som kunde påpekas oftare. Leandoer skildrar en Lawrence som är lika mångsidig som Strindberg och Almqvist, men också en bister slutsats: ”ett visst mått av elakhet krävdes av den som ville bli skönlitterär författare.” Hur var det Graham Greene sa? Varje författare har en skärva av is i sitt hjärta.

En tidigare pristagare av De Nios stora pris var Lars Forssell, som den nuvarande ledamoten Johan Svedjedal presenterar. Intressant nog var Birgitta Trotzig en smula motvillig mot att ge pris till Tomas Tranströmer, som hon kallade en ”minor poet […] med faktiskt nästan bara en sak och en ton (ehuru kristallklar)”. Är inte Forssell också en aning bortglömd? Jag hittar flera likheter med Göran Greider, årets pristagare: folkligheten, pacifismen, vänsterengagemanget. Är Greider den sista representanten för en genuin vänster?

Andrew Polgars svarta pussel, Jonas Rydin, Ars förlag

 

Då och då uppstår något som kunde kallas ”pingis-feber” i Sverige, något som undantagslöst har en koppling till svenska framgångar i internationella turneringar. Det har funnits en ansenlig mängd sådana isolerade händelser knutna till legendariska spelare: Hans Alsér, Hammaren, Stellan Bengtsson, Jan-Ove Waldner, Äpplet, Jörgen Persson – nu senast Truls Möregårdh efter fjolårets finalplats i OS.

Ändå skulle jag säga att litteraturen inte riktigt har uppvaktat bordtennisen. Fram till nu, då Jonas Rydins tredje roman Andrew Polgars svarta pussel har en engelsk champion som huvudperson. Polgar är proffsspelare, gift och med en son, men det är pingisen som styr hans liv och hans tankar. Omslaget har tidlösa kvaliteter, och är lånat från Ulf Axéns illustration till en utgåva av F. Scott Fitzgeralds mindre kända roman Sammanbrottet.

Ett sammanbrott är också vad vi bevittnar, i Andrew Polgars allt mer kaotiska verklighetsuppfattning. Gränsöverskridande har blivit något av Rydins signum, och han skriver med en kaotisk struktur som länge skapar en febrig nerv åt framställningen. Här kastas vi framåt och bakåt och sidledes i tiden, där minnena radar upp sig för Andrew. I hans bakgrund finns en sorglig historia där föräldrarna försummat och förskjutit honom.

Besattheten och manin börjar för Andrew i garaget, som det nog gjorde för de flesta av oss som någon gång smittats av pingisviruset (om det inte fanns en gillestuga i närheten). Min pappa snickrade ett bord åt oss, och med den låga takhöjden som alibi lyckades jag plocka många poäng från min två år äldre fiende – för pingis är liksom tennis en sport som odlar antagonism. Andrew spelar mot sin äldre bror, och lär sig snabbt spelets villkor. Han upptäcker – och upptäcks, och det kan väl stämma på det mesta, att vi blir bra på det vi tycker om, och vice versa, att vi tycker om det vi blir bra på (gäller för mig och läsning: det var inget som jag sökte upp, utan jag bara upptäckte att det blev kul när jag blev bra på det). Här har läromästaren Barousse en viktig roll, och det är romanens finaste stunder, samvaron mellan Andrew och honom.

Andrews fiende heter Monteith. Medan han är sval – en gentleman – är Andrew kolerisk och temperamentsfull. Villkoren känns igen från tennisens stora kamp mellan Björn Borg – kallad ”the Ice-Borg” – och John McEnroe, han som i en ökänd match mot en annan svensk (Anders Järryd) utförde något som Andrew kopierar: ”mitt dåliga humör och for ut mot domare eller till och med – i Budapest – svepte ner alla vattenflaskor och handdukar på golvet efter ett förlorat set”. Vi ska vara glada att Rydin valt att skildra slyngeln – (säg en tråkigare film än Ronnie Sandahls ”Borg”). I Rydins roman är det upplagt för en hatmatch som ska spelas på Wembley i London mellan de två trätobröderna.

Vad bottnar då Andrews besatthet i? Det kanske inte mer än antyds, men nog handlar det till dels om rädslan för vad som ska hända när karriären är slut. Idrottens stjärnor lyser kanske starkare än någonsin i vår tid, men de lyser också allt kortare. Nu har han börjat få benhinneproblem, och idrottare har det gemensamt med pensionärer att de gärna talar om sina krämpor. Om de inte heter Ruud Gullit, den holländska fotbollsstjärnan som frågade Roy Keane (legendarisk Manchester United-spelare) vad som var hans värsta skada. När Keane började berätta om en höftledsoperation replikerade Gullitt att det värsta han åsamkats var sträckningar i sidan. ”Varför då?” frågade den aningslöse Keane, varpå Gullit svarade att det var från att lyfta alla prispokaler.

Rydins bok betonar psykologin i pingisen, där det inte handlar så mycket om att vinna – för det är relativt lätt att lära sig. Det svåra ligger i ansträngningen att bli en bättre spelare. Det här kan tillämpas på andra områden – skolan till exempel. Hur ofta behöver jag inte säga till mina elever att de ska sluta fokusera på betygen (att vinna), och i stället anstränga sig för att bli bättre i ämnet – då kommer vinsterna.

Det finns en särskild sorts skönhet i spelet mellan racket och boll, något Rydin har lyckats infånga. Som sagt, det är en roman som fyller en lucka, medan vi har relativt gott om skildringar av pingisens storebror tennisen – alltifrån Lars Gustafssons Tennisspelarna till Viktor Johanssons Den mörka sporten. Från internationellt håll har också Martin Amis och David Foster Wallace skildrat elegansen hos tennisen, och spänningen mellan sportens metafysiska aspekter och det strikt vetenskapliga. Liksom tennis är bordtennis en idrott som både främjar och utmanar fysikens inrutade sfär. Men medan tennisen är aristokratins sport är pingisen en underdog, eller med Rydins ord ”en sport för outsiders, inte folk som vet hur man knyter dubbla slipsknutar och ser bra ut i smoking.”

Och titelns svarta pussel har kanske något gemensamt med en annan outsider, Bruno K. Öijer. I dikten ”Vi lägger det svarta puzzlet” från Medan Giftet Verkar skriver han något som ser ut som en formel för Rydins roman: ”först i sömnen tar vi varandra / jag vet att du rott / större delen av varje natt / tills du äntligen hamnat bortom all hjälp”. Om någon är bortom all hjälp är det förstås den stackars Andrew Polgar.

Som författare är Rydin en idéspruta, och har mer gemensamt med Truls Möregårdhs lätta och lekfulla anslag än hans motståndares mer maskinella och i förlängningen mer vinstgivande spel. Insatserna höjs, olyckskråkor kraxar och magiska ritualer aktiveras. Tankarna i den här romanen må fara väl vilse ibland, men det är en eftergift åt Andrew Polgars minst sagt besvärliga inre. Persongalleriet är myllrande, och en mer rimlig författare hade nog sållat bland bifigurerna. Men ärligt: är vår litteratur betjänt av (ännu mer) rimlighet?

Stjärnans ögonblick, Clarice Lispector, översättning Örjan Sjögren, Tranan

 

Det kan vara en skröna, men jag har hört talas om en man i Brasilien som hade läst Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick 120 gånger. Om det stämmer kan författaren själv meddela med en rad från boken: ”det är klart att historien är sann även om den är påhittad”. I själva verket är det få författares romaner som håller för oändliga omläsningar. På rak arm kommer jag bara på Virginia Woolf, Marcel Proust, Marguerite Duras och Birgitta Trotzig, utöver den självklara Clarice Lispector.

”Världen började med ett ja.” Så inleds den, och den slutar – liksom James Joyces Ulysses – med ett versalt ”Ja”. Örjan Sjögren har nu översatt romanen för andra gången. Den första kom 2001, och inledde Tranans framgångsrika serie böcker – hittills nio (kolofonen tappar bort Blåsa liv från 2014). Den äldre översättningen: ”Allt i världen började med ett ja.” Det här är ingen försiktig revidering, utan en helt ny översättning, som inte bara justerar utan kalibrerar Lispectors säregna stilkonst. Så kan uttryck i den äldre översättningen, ”en storm av glädje”, här bytas ut mot ”en glädjeskandal”.

Det är en underdrift att hävda att Lispector stod på toppen av sin förmåga när hon dog, samma år som Stjärnans ögonblick utkom på hösten 1977. Två dagar efter att den publicerades lades hon in på sjukhus, och dog strax därpå i äggstockscancer. Ett par år tidigare hade hon utgett mästerverket Levande vatten, och postumt utkom Blåsa liv. Mellan dem alltså denna, hennes kanske mest humoristiska roman.

Handlingen i Stjärnans ögonblick är snabbt sammanfattad. Macabéa är en nittonårig maskinskriverska med härkomst i Nordeste, de fattigaste delarna av norra Brasilien. Hon har tre års skolgång bakom sig. Nu arbetar hon i Rio de Janeiro, delar lägenhet med fyra Marior, dricker kallt kaffe och Coca-Cola och drömmer om guavamarmelad och Marilyn Monroe. Hon har en pojkvän en kort period, mekanikern Olímpico de Jesus, en praktfull och föraktfull narcissist. Mot slutet av romanen går hon till en spådam, som förutsäger en stor livsförändring till det bättre …

Lispector uppfinner en författare, Rodrigo S.M. Han är pratsam, och ägnar stor del åt att dissekera den stackars Macabéa. Men varför ”stackars”? Hon är oansenlig: ”Ingen bevärdigade henne en blick på gatan, hon var kallt kaffe.” Han kallar henne ful, dum, allt möjligt – men ger henne också något viktigare: en andlig frihet. Hon åstadkommer något sällsynt i våra liv: hon möter sig själv. Så blir romanen, liksom alla Lispectors bästa romaner, en filosofisk och metafysisk undersökning av varat, av existensen. Och vad är det för märkligt sammanträffande när Macabéa drivs av en livspuls som ekar sitt ”jag är, jag är, jag är”, som ju är en ordagrann återgivning av vad Esther Greenwood erfor i Sylvia Plaths Glaskupan: ”Jag tog ett djupt andetag och lyssnade på det gamla skrytet från mitt hjärta: Jag är, jag är, jag är” (översättning Christina Liljecrantz).

Romanen har arton explosioner (inom parentes), och två mindre explosioner (också i parentes). Dessa lämnas okommenterade, men kan betraktas som epifanier – alltså profana snilleblixtar, ögonblick då världen uppenbaras och förklaras. Men Macabéa är inte mottaglig för sådant. Berättaren, Rodrigo S.M., betraktar henne med en blick som är ömsom uttråkad, ömsom tillgiven. Han är också motsägelsefull, men lyckas hitta fram till de guldkorn som endast paradoxerna kan avslöja. Han är nyckfull, både binär och flytande.

Hur ska då titeln förklaras? Ordagrant ska det väl hellre heta ”Stjärnans timme” (A Hora da Estrela)? Under 2010-talet har de äldre engelska översättningarna – som slätade över allt det egensinniga i originalen – ersatts av mer trogna nyöversättningarna. I efterordet till den här utgåvan nämner Sjögren den kanadensiska författaren Claire Varin, som talat om hur gamla engelska översättningar plockat taggarna ur kaktusen. Sjögren: ”Må texten vara taggig, men det må vara Clarices taggar.”

”Ögonblick” är mer dramatiskt än ”timme”, och det här är en roman om de avgörande ögonblicken. Lispector skriver för att förändra världen, för att byta plats på inrutade kategorier och skapa nya, flexiblare definitioner av allt. Som romanen tydliggör: ”Jag börjar bli trött på allt som går att definiera. Jag föredrar den sanning som finns i föraningarna.” Att läsa henne är alltid ett äventyr, att följa en tanke som rör sig intuitivt och irrationellt men ändå fullt logiskt. Det är fantasins triumf över verklighetens villkor:

Nej, det är inte lätt att skriva. Det är hårt som att bryta sten. Men gnistor och flisor flyger som blixtrande stål.

Så skriver hon sin sällsamma prosa, som inte har mycket att göra med reguljär romankonst med intrig, karaktärsskildring, miljöskildring. Hennes stil är otålig utan att bli andfådd, rastlös utan att ge ett hetsigt intryck. Det är en stil som både rusar fram och bidar sin tid. Det förvånar inte att den här romanen blivit opera (Macabéa), samt gett upphov till en filmatisering – som jag uppfattade som oväntat beskedlig när jag såg den för några år sedan.

Clarice Lispector debuterade som 23-åring med en fantastisk roman, Nära det vilda hjärtat. Hennes författarskap är undflyende, svårt att kategorisera. Än skriver hon som Woolf, än som Kafka – men det är en helt egen stil, som effektivt sopat igen alla spår av föregångare. Hon skriver som om hon aldrig läst en rad litteratur i sitt liv. Tanken har jag lånat från Colm Tóibíns förord, där han också uppehåller sig vid hennes sista böcker, att hon skrev ”som om livet just höll på att börja, med ett slags behov av att röra om och skaka om själva berättandet för att se vart det kunde ta henne, som den förbryllade och originella författare hon var, och oss, hennes förbryllade och ivriga läsare.”

Det må råda inflation i begrepp som ”genialitet” och ”mästerverk”, men jag tvekar inte när jag utser Lispector till 1900-talets största geni. Stjärnans ögonblick borde vara obligatorisk läsning för var och en som någon gång tvivlat på vad skönlitteraturen kan uträtta. Det är ett ovärderligt tillskott till vi som läser på svenska att vi har så fantastiska utgåvor att konsultera. Men tre av romanerna är ännu inte översatta, så om jag finge önska något vore det att Örjan Sjögren tog itu med även dessa (explosion).