Yellow, Aris Fioretos, Norstedts

  

Den mångförslagne Aris Fioretos nya eponyma roman Yellow handlar om en ung tjej, döpt efter de tre gula revärerna på sin träningsoverall. Hon är afghansk flykting, kan se in i framtiden, och tillbringar en sommar i Berlin i pandemins slutfas. Kampen handlar om att rädda livhanken. Hennes kumpaner Aref och Firooz är inte längre till någon hjälp, skingrade för vinden som de blivit. Yellow är ensam – och tvingas lita på sina egna resurser.

I korta kapitel, med rubriker som är lika hjälpsamma som vilseledande, följer vi Yellows febrigt nerviga överlevnadsstrategier. Den som är på flykt kanske måste vara rustad med ett övernaturligt sinne för att överleva, eller som det konstateras att hon ”lärt sig den hårda vägen att avsked var en färskvara.” Villospår och ledtrådar blandas när vi ges tillträde till hennes desperata försök att undkomma upptäckt. Fioretos skriver med sedvanlig känsla för detaljernas värde.

Det är både stramt intellektuellt och febrigt känsligt. Kanske det är så här kaotiskt en flyktings levnadsöde måste skildras. Metaforerna hopas, och en läsare behöver uppfinna en ny slags läsart. Det är garanterat den mest intensiva svenska prosa du kan läsa i år, och det är sannerligen spretigt med alla metafiktiva drag, likväl som filosofiska utläggningar och en politik vars hjärta har brustit och gått bort sig. Fioretos har andra stilideal än den gängse svenska författaren – ideal som vi för enkelhetens skull kan kalla ”mindre provinsiella”. (Hade jag varit Flaubert hade jag kursiverat mindre provinsiella, men som Hjalmar Söderberg skulle ha sagt – jag är nu ingen Flaubert ...)

Jag är verkligen ledsen om jag inte kan göra den här boken rättvisa. Yellow kutar på tillvarons ytspänning som skräddaren på insjöns vatten. Och hur ska initialerna A och F förstås om inte speglingar av författaren: Aref/Aris och Firooz/Fioretos? Hos den här författaren är tillfälligheter sällan slumpartade eller godtyckliga. I sin bästa roman – Mary – skrev han helt sonika in sig själv på en gravsten på den ö där den stackars Mary tillfångatogs. Och nog är Yellow en slags syster till Mary, och ett lika starkt kvinnoporträtt.

Begreppet denaturering har stor betydelse för romanen. Det betyder väl i korthet att ett ämne fördärvas och blir otjänligt; hos proteiner och DNA kan det ske en sådan förvanskning. Hos Ekelöf blev ”denaturerad prosa” hans bild för ambitionen att ”krossa bokstävlarna”, det vill säga en sammankoppling av bokstäver och djävlar. Det är en lämplig beskrivning av en roman som hela tiden ändrar skepnad, lite som det snillrika omslaget illustrerar med ett fotografi av motorolja upplöst i vatten. Fioretos är kort sagt skickligt på att koppla samman företeelser och hitta oanade samband mellan dem, när han tar oss till naturvetenskapens dunklaste vrår med hjälp av alfahelix, betaflak och mitokondrier.

Fioretos tar också ansvar för sin berättelse. Ja, den är mörk, men ljus saknas inte, eller med Emilia Fogelklous vackra formel: ”Ljus finns ändå”. Fioretos tar oss igenom det mörka i vår samtid. Yellows stress sätter sig i texten, får den att bli rastlös, orolig, jäktad. Och där saknas inte samhällskritik, i några reflektioner över vad en flykting tillåts uttrycka, där toleransen är villkorad: ”Folk var beredda att hjälpa, men endast om nykomna lät bli att ställa krav. De ville ha gott samvete och ändå slippa förändring.”

På ett yttre plan liknar premissen Zara Uzun Kjellners förra roman, Radio Yerevan, som också den hade Berlin som spelplats och skildrade försvunna – uppslukade – människor. Den var också smått kaotisk, och kanske det är så enkelt att dessa böcker är nödd och tvungna att vara det. Yellow blir ”Kaosflickan”, hon som likt Hamlet tvingas utstå ”the slings and arrows of outrageous fortune”. Strävan mot förbättrade livsvillkor är inte svår att förlika sig med, men Fioretos visar hur beroende ens framgång är av den egna insatsen, och det finns möjligen ett stillsamt budskap här som befinner sig på tvärs mot tidsandan. För får vi inte lära oss att om vi stöter problem är det omvärlden som ska anpassa sig efter våra behov och krav? Så kombinerar Fioretos disciplinerna som alltför många vill hålla som motsatser, alltså skönlitteratur som antingen gestaltar samhällsfrågor eller som är språkinriktade. Här får du båda kakbitarna.

Jag ska inte heller säga att allt är omedelbart begripligt i denna ambitiösa roman, bara att jag faller pladask för den, efter att ha utsatts för dess dragningskraft. Det är ett starkt porträtt av Yellow, av hur minnena sköljer över henne. För den jagade ges ingen respit, ingen vila. Vän och fiende byter gärna plats med varandra. Det är fascinerande att följa hur Fioretos tänjer på romanens förutsättningar, och jag ska inte förneka att det stundtals är en utmaning att läsa den här romanen.

Å andra sidan finns det gott om romaner med lägre ställda krav på en läsare, romaner som har lärt sig vilka hundvisslingar en lagom kräsen läsekrets åstundar (ledtråd: de som vill ha en”snackis”). Det är inget dåligt tecken för svensk samtidslitteratur att vi denna höst kunnat läsa romaner som denna eller Maxim Grigorievs Adrian, för att ta två exempel på romaner som utmanar. Som Fioretos själv påpekade i sin bok om Vladimir Nabokov från häromåret, benämnde exilryssen tre krav på en god författare: förmågan att berätta en historia, förmågan att lära ut något, samt förmågan att förtrolla. Fioretos lever minsann upp till dessa tre krav.

Barnsäng, Marit Kapla, Norstedts

  

”En konstnär jag hörde prata om sitt arbete beskrev väven som mänsklighetens första arkitektur. Man flätar ihop material man har omkring sig och bygger ett skydd mot väder och vind. Ett skydd för det man vill bevara.”

Så skriver Marit Kapla i sin nya bok Barnsäng. Det är en fruktansvärd bok: en thriller, en dokumentär, en bok om liv och död. Jag har läst den med krampaktigt hållna händer, och glömt bort att andas. Det är Kapla själv som liknar sin förlossning vid en thriller. Hon har tagit det material hon har omkring sig, gått tillbaka till graviditeten och födseln av ett tvillingpar 2002, och vad som gick fel. Så boken är dels intervjuer med läkare och barnmorskor från 25 år sedan, och rapporter från nutid, där hon i efterhand synar händelseförloppet.

Kapla är konstnär. Hon är tveklöst också en författare, och man kunde fråga sig: vad är en författare? Kanske det enkla svaret lyder: en orolig själ. Jag skulle vilja tillägga: en nyfiken människa. När jag tillbringade några dagar på Mårbacka litteraturfestival i somras märkte jag hur Kapla diskret tog plats som åhörare i många av de andra författarsamtalen. Det hör inte till vanligheterna: många författare är nog trötta inför eller efter sina egna framträdanden, men hon var alltid på plats, och jag har nog aldrig mött en lika hängivet nyfiken och intensivt lyssnande författare sedan jag satt bredvid Pia Tafdrup på poesifestivalen i Nässjö för – tja, nästan 25 år sedan.

Det här är nu hennes tredje kartläggning, efter böckerna Osebol från 2019 och Kärlek på svenska från 2022. Det är en vansklig balansgång att göra sig till stoffet för ett dokumentärt skrivande, men jag kan inte tycka annat än att det är oavbrutet intressant, just för att hon skildrar en erfarenhet som jag visserligen saknar – förutom att jag befunnit mig på sidlinjen som blivande pappa två gånger, men ärligt talat är man i det sammanhanget inte mycket mer än en statist – men som 80% av svenska kvinnor har: erfarenheten av en förlossning.

I Kaplas fall rör det sig om duplex, alltså tvillingar. Graviditeten skildras, med noggrant redovisade kontroller. Det tillstår komplikationer vid förlossningen. Tvilling 1 går det bra med, men tvilling 2 har svårt att andas. Kunde saker ha gjorts bättre? frågar sig Kapla i nutid, och den frågan hänger i luften även när hon intervjuar läkare i efterhand. Svaret lyder, som alltid väl, att det kunde ha skötts bättre. Då, i början av 2000-talet, var vaginal förlossning det som eftersträvades till nästan vilket pris som helst.

Men, som det konstateras i boken: ”Det går inte att förstå döden. / Det går inte att förstå livet heller.” Hur långt gången tekniken och vetenskapen än är går det inte att helt riskminimera en förlossning. I Sverige dog för ungefär 200 år sedan 800 blivande mammor på 100 000 födslar. Saker kan gå fel, och det här kanske man pratar för lite om fortfarande?

Så här är det: Marit Kapla skriver märkliga böcker – det är inget märkligt med det. Hon skriver också utomordentligt viktiga böcker. Jag kan bara hoppas att just den här boken får många manliga läsare, för liksom Johanna Frids debutroman Nora eller Brinn Oslo brinn nog upplyste många män om endometrios kan man här lära sig nödvändiga fakta om skulderdystoci (att barnets axlar fastnar i kvinnans bäcken efter att huvudet kommit ut), amniotomi (att ta hål på fosterhinnorna) och katastrofsectio (akut kejsarsnitt).

Jag vill tro mig själv vara nyfiken och vetgirig. Här stillas något av denna vetgirighet, även om en del frågor kvarstår. Det finns en del influencers som filmar sin egen förlossning, jag vet – de får sina fiskar varma av barnmorskorna här, men i annat ärende (vurmen för kejsarsnitt). Kaplas bok är hur man än vrider på frågan mer utlämnande än något jag tagit del av avseende förlossningsarbetet, det som Kate Bush kallade ”This Woman’s Work”. En av läkarna liknar det med att bestiga ett berg. Inte Kebnekaise, som hon bestigit två gånger – utan Mount Everest.

Not Forever, Mats Jonsson, Galago

  

I fjol kom en nyutgåva av Mats Jonssons serieklassiker Hey Princess, och vid omläsningen upptäckte han att det fanns en lucka i kronologin, från juli till oktober 1998. Därav denna sequel, eller kanske mer extramaterial: Not Forever. Tiden får utvisa om även den ska komma i nyutgåva till något jubileum, och det i så fall blir en tredje bok. Ska även den döpas efter en Popsicle-låt? ”Lär ju!” svarar Jonsson själv lite lagom uppgivet, och föreslår Undulate.

Här handlar det om kortvariga relationer med olika kvinnor. Det är distansrelationer innan begreppet ens existerade, med tågresor norrut där tristessen lindras av läsning av Den högsta kasten. Den råa jargongen hör till de saker jag inte vill ha tillbaka, liksom musiken. Det blir många nittiotalsreferenser, liksom i Hey Princess. Musiken läggs mest av band som inte går att lyssna på nu – och knappt då ens – som Manic Street Preachers, Morrissey, Verve, Cypress Hill, Sonic Youth (jo, jag vet att de är ”coola”, men när ska man lyssna på den?). Det blir också onödigt och övertydligt när ett möte med ”Olle” behöver förtydligas med ett ”Ljungström” under bilden, som om någon behövde sådana pekpinnar.

Nu kan Jonsson också tillåta sig mindre hänsyn, och därför blir det en offentlig uthängning av skandalen på Forum och Katarina Frostensons man, som beskrivs vara ”ett svin mot kvinnor”, något som knappast kunde stå i en serie från slutet av 1900-talet. Det är mycket som framställs i eftertankens kranka blekhet. I seriens dåtid debuterar Jonsson med albumet Unga norrlänningar, vars omslag pryds av ett foto eftersom förlaget tycker att han ritar så fult – en tradition som bevaras med det här albumet. Och har förlaget fel? Jag har alltid uppfattat Jonssons tecknarstil som klumpig och monoton. 

I Unga samer fungerade det bättre, för då fanns det en viktigare story att förmedla. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger huvudpersonen Mats misslyckas med sina relationer. Den här typen av självironi fungerar för all del i kortare format – säg, en stand up-rutin (som helst inte ska överstiga två minuter). Den loser-mentalitet som odlas och frodas har liksom musiksmaken ett kort bäst före-datum. Även alla tända inomhuscigaretter har jag svårt att sakna.

Ändå ska jag inte förneka att det finns ett värde i att för några ögonblick bli nostalgisk, och det har säkert varit välgörande för Jonsson att åtgärda den lucka som sensommar- och höstmånaderna 1998 har utgjort. Han har bra sinne för detaljer. Huvudpersonen Mats skildras med en distans som verkar på gott och ont. När han målar om ett rum med en av kvinnorna konfronteras hans kvinnosyn och masochistiska självbild: ”Du förnedrar dig själv för kärleken om och om igen, och sen gör du serier om det så folk kan skratta åt dig.”

Lockelsen med autofiktion är väl att ”äga narrativet”, som det hette på 10-talet. Epilogen är dock mörk, när han ett par år senare, 2002 närmare bestämt (då Hey Princess kom ut), möter en av kvinnorna, som avfärdar honom inför sin kompis med att han var ”Ingen. Bara ett spöke från 90-talet”.

Jag blev själaglad av Anne Carsons Nobelpris

  

Eftersom det i år är den nya ständige sekreteraren Ingrid Carlbergs första gång som presentatör av Nobelpriset tänkte jag att Akademien ville undvika alltför stora kontroverser. Bort med Houellebecq alltså – och fram med favoriten, den kanadensiska mångsysslaren Anne Carson: poet, professor i antikens litteratur, dramatiker, kritiker, översättare. Få kan ifrågasätta detta val. Själv blev jag själaglad. 

Hon har varit tippad sedan den svenska utgivningen inleddes med Röd självbiografi från 2009, i Mara Lees suveräna översättning. Den som till äventyrs inte redan har stiftat bekantskap med Carson kan med fördel läsa hennes senaste bok, Fel Norma, som i Lars-Håkan Svenssons översättning utkommer just i dag. Det är en provkarta på hennes skrivande: essäer, självbiografiska fragment, dikter, lekfullt anakronistiska möten mellan berättarjaget och Joseph Conrad i en hiss, och mycket mer. 

Ill. Niklas Elmehed © Nobel Prize

Jag har länge följt Carson, och haft behållning av inte endast de böcker som hon själv skrivit, där ett av mästerverken är essäsamlingen Eros den bitterljuva. Hon har skrivit utförligt om främst Sapfo, Marcel Proust och Virginia Woolf, som hon ständigt ingår i en kreativ dialog med. Hon har också översatt till engelska Sapfos alla fragment, under den – ja, bitterljuva – titeln If not, winter, för det var ju Sapfo som kom på ordsammansättningen ”bitterljuv”. Här vill jag också passa på att lyfta fram hennes översättningar av de antika tragedierna. De är moderna, fräcka, underbara.

Där finns också en lekfull bearbetning av Sofokles Antigone, som i Carsons version heter Antigonick, där hon uppfinner en extra karaktär, Nick, som verkar i uttrycket ”in the Nick of time”, och därifrån kan påverka händelseförloppet i en låt säga mer feministisk riktning. Bara den som tar antiken på allvar kan tillåta sig att skämta så frikostigt med den.

Det som gör Carson så speciell som författare är att hon skriver intelligent men aldrig avskräckande. Hennes utläggningar lämnar alltid utrymme för invändningar – och på samma sätt som hon går i dialog med sina föregångare sker ett likartat utbyte mellan henne och mig som läsare. Det är litteratur man lär sig saker av, men man lär sig på ett omedvetet sätt. Hennes lärdom smittar, genom att den förmedlas med så gott humör och med så lätt anslag. Genom att hon leker så friskt med litteraturhistorien blir man inspirerad att själv tänka djärvare och vackrare tankar. 

Allt är dock inte på lek. Till hennes mästerverk hör en ännu oöversatt bok, den besynnerliga genreöverskridande Nox från 2010, och som utgörs av sorgeanteckningar från hennes brors död (”Nox” betyder ”natt” på latin). Boken ligger i en låda, där sidorna hänger ihop som i ett dragspel, och där finns inklistrade lappar, dikter, översättningar, huller om buller, som om sorgen slitit itu all struktur. 

Det är en vacker, men svåröversättlig bok. Det finns tio titlar översatta till svenska, och jag kan göra det lätt för mig och anbefalla alla. Den som vill doppa sin stortå i det hav som Carsons skrivande innebär – testa tempen, så att säga – vill kanske inleda med Kort sagt från 2017, också den översatt av Mara Lee. Liksom Fel Norma består den av korta texter i skilda ämnen. 

Du har det aldrig tråkigt i Carsons sällskap. Hon föreläser eller docerar aldrig – återigen något som endast den som vilar tryggt i sin kunskap kan kosta på sig. Mångsidigheten i hennes skrivande är svår att infånga i en kort kommentar, och jag kan bara hoppas att ännu fler unnar sig ynnesten att läsa den här spännande, humoristiska och intelligenta författaren. 

Det är med viss lättnad jag skriver dessa rader. Akademien har på senare tid inte gjort sig känd som goda läsare av poesi, men Carson är tveklöst en poet med potential att tillhöra klassikerna i framtiden. Det hade varit en försummelse i paritet med att missa att ge det till Rainer Maria Rilke, Paul Celan och Inger Christensen, om den här chansen att belöna en av poesins mest betydelsefulla röster hade förbigåtts. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2026)

Vi bygger en ny värld, Elise Karlsson, Natur & Kultur

  

Vilka två komponenter är de viktigaste för den författare med ärendet att skriva historiska romaner? Jag skulle säga: att det blir ett autentiskt tidsdokument, och att människoskildringen är fullödig.

I Elise Karlssons ”Rinkebysviten” följer vi några familjer från 80-talet och framåt. Tredje boken, Vi bygger en ny värld, handlar om 90-talet. Alltså: om Rederiet och Twin Peaks, ZTV, Eva och Efva, Fucking Åmål, Vattenfestivalen och Kickersbrudar. Med andra ord har Karlsson lyckats återskapa tidsandan. Men blir det mer än nostalgi? Och i så fall, vad består nostalgin av?

För 90-talet innebar också Bert och Ians clownfasoner i partiet Ny Demokrati. Det innebar John Hron, Gerard Gbeyo och Peter Karlsson, som alla tre mördades samma år, 1995. Och han som fick namnet ”Lasermannen” som sköt elva personer. Alla dessa dåd hade rasistiska eller nynazistiska motiv. Så 90-talet var också en mörk tid, där protestsången ”We shall overcome” blev ofrivilligt omtalad när dåvarande kulturministern Birgit Friggebo på ett möte i just Rinkeby förgäves bad de församlade att sjunga den tillsammans.

Persongalleriet är bekant från de tidigare böckerna. Här följer vi Esme och Leyla som går från mellanstadiebarn till unga vuxna. De bildar en häxcirkel för att komma åt misshagliga klasskompisar i skolan. Christian som i förra romanen följde sin pappa till Borås, är här en aspirerande filmregissör som vill dokumentera vardagen i Rinkeby. Johnny arbetar på olika sätt för att göra världen bättre för andra, utan att unna sig själv några förbättringar alls.

Mycket handlar om drömmar om en bättre värld. Det som förenar de många huvudpersonerna – uppräkningen i förra stycket var bara en handfull av dem – är upptäckarglädjen och tron att en förändring är möjlig. Under tiden monteras många av samhällets skyddsnät ned, allra tydligast illustrerat av Kai som jobbar på Soc och där möter individer som på olika sätt saknar förutsättningar att klara sig själva.

Det är nog ingen vågad gissning att Karlsson till dels inspirerats av Per Anders Fogelströms romansvit ”Stad”, som också den hade fem delar – här finns den representerad som en av de böcker Kai har läst. Fogelströms serie avslutades med året 1968, och påpassligt nog inleddes Karlssons serie på 1970-talet.

Det är imponerande hur Karlsson har lyckats undvika två fällor för den historiska romanen: att bli ensidigt nostalgisk och att falla för frestelsen att bli övertydlig och didaktisk. Här har vi att göra med en romanförfattare som litar på läsaren. Även om det låter som en kliché vill jag hävda att hon har hjärtat på rätta stället – det vill säga, att hon skriver utan att exploatera och utan att i onödan bli sentimental.

För 90-talet var på ett sätt en optimistisk tid. Det gick fortfarande att tro på framtiden. Men här visas också att cynismen håller på att lära sig krypa och gå, alltså den cynism som gjort sig salongsfähig och som vi lever under nu. Jag både ser fram emot och bävar för vad Elise Karlsson, med sin sällsynt skarpslipade blick på samhället, ska skriva när ”Rinkebysviten” tar oss närmare vår egen tid med de återstående två böckerna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2026)

Fel Norma, Anne Carson, översättning Lars-Håkan Svensson, Ellerströms

  

Mycket kan sägas om Anne Carson, och även om mycket har sagts verkar det alltid finnas nya saker att säga om denna outtömliga källa till häpnad, begeistring, förtrollning. En ny bok av henne är en begivenhet, och alltid ett tillfälle att inspireras och att lära sig nya saker, allra mest vad angår att se på världen med ny blick. Hon är, för att fatta sig kort: poet, professor i antikens litteratur, översättare, kritiker. Men alla dessa olika verksamheter smälter samman i hennes skrivande.

Fel Norma kom ut på engelska för drygt två år sedan, och jag läste den då och blev – som nästan alltid – mäkta imponerad. Nu finns den översatt till svenska av Lars-Håkan Svensson, lagom till det påpassliga datum som för litteraturnördar går under beteckningen ”en av de första torsdagarna i oktober”.

Vad kan sägas om hennes skrivande? Det är lärt, lustfyllt och lekfullt. Få författare blir jag på lika bra humör av att läsa. Virginia Woolf är en sådan författare, Clarice Lispector likaså. Titeln Fel Norma kan få en att tro att Carson syftar på Norma Jean Baker, hon som till dels var huvudperson i pjäsen Carson skrev 2019, Norma Jean Baker of Troy (som också finns på svenska). Fel Norma, låter oss texten säga: det syftar på Norma Desmond, huvudperson i filmen Sunset Boulevard (mästerverk!), spelad av Gloria Swanson.

Men titeln anspelar också på att de olika texterna saknar direkt samband – essäer, självbiografier, dikter, eller till och med något som kan påminna om Sandro Key Åbergs ”Prator”, för den som minns dem från sin gymnasietid i forntiden? I Carsons tappning: ”1 ibland är kärleken en röra / 2 men en pålitlig röra”. Så blir det en samling texter i olika ämnen, som förenas av sitt anslag som är både lärdomsrikt och frivolt. Här finns också inklistrade lappar i faksimil, som lämnas oöversatta.

Annars är Svenssons översättning mestadels följsam och lyhörd, även om en rimmad dikt får ta stryk i sin svenska version:

Jag vill inte påstå att du är lättlurad.

Men betänk vad vi fick lära oss i skolan:

vi lär när vi lider.

Nu är det din tur.

Jämför originalets smidiga rörelse:

I don’t want to say you’re a fool.

But recall what they told us at school:

by suffering we learn.

Now it’s your turn.

För enkelhetens skull kunde sägas att Carson ägnar sig åt experimentellt skrivande. Kanske det här är en idealisk bok att börja med för den som varit nyfiken på den här författaren utan att komma till skott, som den hemska klyschan lyder. Det här är en slags provkarta över vad hon förmår. Och vad hon förmår är åtskilligt, utan att jag egentligen känner någon anledning att bli duperad eller imponerad eller vad det nu är meningen man ska bli inför en dylik demonstration av kunskap. Det finns så många infallsvinklar att välja mellan.

Så är det här en bok om snö, om björnar, om hundar, om rävar, om Rilke, om tid, om drömmar, om Eric Rohmers filmer, om favoriterna Marcel Proust, Virginia Woolf och Sapfo. Men också om hennes far, och om Bonnie och Clyde. Carsons hjärna går på högvarv med blixtrande associationsbanor. Hon skriver med en nyfikenhet som smittar när hon hittar sina mångahanda fynd i litteraturen och i livet. Så här kan hon exempelvis inleda ett stycke: ”En gång stod jag och väntade på hissen i huset där jag bor när Joseph Conrad promenerade ut ur den.” I original är det tjugo stycken som inleds med ordet ”Once”, medan svenskan ibland får ge vika. Originalets absurda lakonismer på 21 ord är inte heller helt lätta att överföra till den tungrodda svenskans 27 ord för att säga samma sak. Carson: ”Once I began wondering about history, I couldn’t escape the feeling that we only call it history when things go wrong.” Svensson: ”En gång när jag började fundera över historien, kunde jag inte befria mig från känslan att vi bara använder ordet historia när saker och ting går fel.” (Men borde det inte bli: "När jag väl började fundera ..."?)

Carson skriver undervisande utan att det blir didaktiskt eller docerande. Hon visar med anslående enkelhet all glädje som lärdomen rymmer. Hennes sätt att knyta fiktion till essän och vice versa kan absolut jämföras med Borges arbeten, som ställvis kan skänka liknande euforiska läsögonblick. Här finns anakronismer som tillåter Sokrates att babbla om Bob Dylan och Iggy Pop. Det är ett skrivande som vidgar ens vyer, där hon hittar en egen form av struktur och organiseringsprincip. Hon visar att en författare är en uppfinnare – och en lögnare: ”Minnet är romanförfattare, det mättar sina data med sina egna toxiner.”

Jag nämnde tidigare Woolf och Lispector, och jag tvekar inte att placera Carson i den exklusiva skaran författare som räcker en livstid för den kräsnaste av läsare. Hur noggrant jag än läser och hur ofta jag än omläser dessa böcker finns det alltid nya mirakel att upptäcka. Det är en ofattbar gåva att få vistas i en värld där sådant finns. Carson går in i en dialog med sina föregångare, i nivå med dem – hon är aldrig vördnadsfull i onödan. Det är respektfullt ändå. Och roligt: ”Att flirta ligger inte för mig men vem skulle ägna sig åt vetenskap om den inte var erotisk.”

Och så lär man sig att tänka. Jag delar inte alltid Harold Blooms estetiska omdömen, men i någon mån kan jag erkänna med honom att stor litteratur gör vår egen värld större, rikare och mer intelligent. Carson är en författare som lär mig att känna mig själv bättre: ”Alla imiterar vi folk som kan reglerna”, som hon säger, något som nästan indirekt tangerar Blooms tanke om ”the anxiety of influence”, men att vi också behöver överskrida dessa regler för att utvecklas och hitta det som är originellt i oss. Kunskap handlar ju om att imitera, härma och apa efter.

Efter att ha följt några av den senaste tidens inskränkta inhemska kultursidesdebatter är det uppfriskande att läsa den här boken av Carson. Hon visar med Nabokovs exempel att vi ”gogoliseras” av att läsa Gogol, och börjar se överrockar även när temperaturen talar emot det. Och nog ”carsonifieras” världen när vi läser hennes levandegörande av sitt material, oavsett om hon skriver om Sapfo eller film noir. Så väcks också ens egna bildningsengagemang.

Inkokt ruda, Klas Östergren, Polaris

  

Det sägs att Klas Östergren debuterade på 1970-talet, och att denne på senare år allt mer högproduktive författare i höst ger ut en roman och en samling artiklar samlade från sju decennier (efter att ha grävt fram en studentuppsats från 1960-talet). Tillåt mig tvivla: jag inbillar mig att det här är en författare som debuterade på 1700-talet.

Bevismaterial 1A: höstens roman Inkokt ruda, som är en moralistisk satir av just 1700-talssnitt. Kvick, elegant, sofistikerad – och mycket underhållande. Kellgren – en man med omvittnad humor – hade nickat instämmande. Här duggar litterära referenser tätt, såsom att Beatrice direkt kopplas till Dante och hans Inferno, samt att T.S. Eliot figurerar som ett slags hologram.

Det är en roman som visar att också en bagatell kan vara djupsinnig. På sjöar och dammar lever fisken ruda, som håller till i bottnens dy, där den omvandlar slaggprodukterna i sig till alkohol. Den går att äta, men lär smaka gyttja. Det är en ruda som Beatrice bjuder sin separerade make William på en kväll i en lägenhet någonstans i Stockholm. Till hemmet hör också roboten Robin, som Beatrice testkör. Han manglar hennes lakan och dukar – och så har de sex med hans ”finjusterade” penis …

Men jag tänker också på Grönköpings Veckoblads famösa ”Gossen Ruda”, som blivit samlingsnamnet för den envetne provokatören. Robin har getts denna roll i detta ovanliga triangeldrama. När Beatrice kommer hem med smältande snöflingor i sin klädsel kommenterar Robin: ”Din kappa gråter”. Förklaringen är att han är tränad på poesi. Men ett av problemen med robotar och de artificiella pojk- och flickvännerna – fråga Runar – är att de bara säger vad du vill höra, inte vad du behöver höra.

Så är Robin också inlåst i sina algoritmer, och tolkar allt bokstavligt (så som somliga – eller de flesta – människor gör). Sånt är roligt, förstås – en stund, eller några gånger. William anländer, svartsjuk på roboten som han helst vill släcka. Det dricks, och dramatiken stegras. På så sätt misstänker jag att Östergren egentligen velat skriva en teaterpjäs, men kompromissat och låtit replikerna dominera och låta alla beskrivningar likna scenanvisningar. Romanen består också av tre akter.

Det här är en skojfrisk roman, som går att läsa ungefär lika snabbt som jag antar att den skrevs, underhållande för stunden, med ordvändningar som nog roar läsare med faiblesse för 1700-talets stilideal. Men Östergrens undersökning av artificiell intelligens når näppeligen lika långt som exempelvis Kazuo Ishiguros Klara och solen eller Jeanette Wintersons Frankissstein.

Mördarleken, Naima Chahboun, Norstedts

  

Dödligt våld är inte unikt för vår tid. Det var en tuff period att vara människa också på medeltiden: källa: de svenska landskapslagarna. Men också den medeltida konsten avbildar våldsamma situationer. Framför mig har jag en miniatyr från en fransk bibelöversättning från 1300-talet, som avbildar hur Kain dräpte Abel. Bilden utgör omslaget till Naima Chahbouns tredje diktsamling Mördarleken, som med eftertryck demonstrerar hur tidlöst våldet är.

Diktsamlingen är strukturerad som olika vittnesmål, från mördaren, offret, detektiven, reportern, de anhöriga, vittnet, läkaren, och så vidare. Förhållningssättet ser jag som nytt i Chahbouns poetik, och det står i samklang med omslagets kombination av naivitet och skändlighet. Här slungas vi rätt in i den våldsamma samtiden:

Själen, the usual suspect

smiter från platsen

försvinner ut i natten

på en voi

Medan medeltidens förövare kutade till skogs (dåtidens farligaste utrymme) försvinner våra misstänkta på en eländig sparkcykel med oklar destination. Det har länge stått klart att Chahboun är en språkpåhittig författare, och här har hon frigjort språket mot ett mer kommunikativt idiom, som jag uppfattar som klart mer konstnärligt övertygande än Äpplen och päron. Pamfletten Ur sinne som kom för ett par år sedan var kanske en ingång eller vägvisare till den här boken – mot ett mer explicit samhällskommenterande tilltal.

Det är ett tilltal som är piggt, klokt och lärorikt: ”Du vet inte vad ödmjukhet är / förrän du har lärt dig att älska / någonting värdelöst”. Om någonting sammanfattande ska sägas om Chahbouns insats så här långt är det väl att hon bedriver ett poetiskt utforskande (till vardags forskar hon i statsvetenskap). Det är en poesi som har mycket att säga, och som vill störa vår förrädiska trygghet. Här bär somliga kainsmärket redan som barn.

Genom sitt prisma visar Chahboun på olika sätt att förhålla sig till en enskild händelse. Titeln, och någon enstaka allusion, kan få en att tänka på de klassiska sällskapsspelen Maffia och Varulv, men jag kan också välja att lyda diktens egna utsaga: ”Fråga inte / om du inte vill veta svaret”. Dessutom blir sanningen tänjbar, en fråga om perspektiv.

Det här är en smart dikt, fast inte på det avskräckande sättet. Det går förvisso att uppfatta det lekfulla anslaget, men till sin natur är det en mörk och utpekande dikt. Vem som är det rättmätiga offret är förstås inte utskrivet, men jag kan inte låta bli att ta åt mig: den värld vi har är inte den vi ville ha, men kanske den vi förtjänade. Här gestaltas samhällets prioriteringar och besparingar, och dess konsekvenser både på individnivå och samhällelig nivå, och kanske den här samlingens mest oroande rad är kanske denna: ”Snart lever vi på trettiotalet igen”.

En typisk dikt kan innehålla sentenser i tre led, som i en av ”Detektivens” utsagor: ”Objektivitet / är punkten mellan skulderbladen / som du inte når att klia […] / när slutar du vara djävulens advokat / och blir djävulen […] / Om det ser ut som en sanning / och slingrar sig som en sanning / är det antagligen en mask”. Sällan har jag läst så tät dikt, och Chahboun visar att det går att skriva politisk dikt på ett nytt sätt, och vi som läser poesi kan bara glädjas åt sådana försök, där Mördarleken sällar sig till några andra ypperliga svenska politiska diktsamlingar denna höst, av BAM, David Väyrynen och Emil Boss.

Mara kommer på besök, Natasha S., Rámus

  

Författaren Natasha S. har upplevt ett märkligt men långt ifrån unikt människoöde, som involverar byte av land och språk. Hon föddes 1987 i Ryssland, och flyttade 2012 till Island. Under några år bodde hon i Sverige, men verkar nu i Reykjavik, och skriver på isländska. Hennes diktsamling Mara kommer på besök har hon själv översatt till svenska, med en språkgranskning av John Swedenmark.

Maran sätter sig på bröstet, precis som trollet gör i Henry Fuselis emblematiska målning ”The Nightmare” från 1781, ni vet kvinnan som ligger utslagen i sängen, med en flaska laudanum (opiumdroppar) på nattduksbordet och med ett flinande troll på bröstet. (Vad heter mardröm på tyska? ”Elbtraum”.) I bakgrunden en gnäggande häst – engelskans ”mare”, svenskans ”märr”. Vem är kvinnan i tavlan? Kanske Mary Wollstonecraft, som kände konstnären: åtminstone inspirerades dottern Mary Shelley till scenen i sin roman Frankenstein, där Elizabeth hamnar i samma position efter att ha träffat monstret på sin bröllopsnatt.

Hon fortsätter också etymologin kring ordet ”mardröm”, hur franskans ”cauchemar”, som kombinerats från ”cache” (trycka) och ”mare” (nattspöke). Därav den bokstavliga de-pressionen – nedtryckningen – efter mardrömmen. Och svenskans nattmara. Säg aldrig till mig att det saknas poesi inom etymologin! Tag bara detta korta exempel från en annan dikt: ”om vi tittar närmare på ordet / простить /prosjat’ betyder det att förlåta / och ändelsen ся /sja – sig själv / så ser det inte ut nuförtiden”.

Det finns så mycket som är oförlåtligt! Så blir maran den som tar sig in i vardagen, den som slår sig ned och känner sig som hemma. När du väl fått in Maran i ditt liv blir du aldrig kvitt den. Att påstå att Natasha S. diktsamling gör upp räkningen med Ryssland är sannerligen inte att säga för mycket. Diktjaget återvänder till Ryssland där pappan är dödssjuk. Och Maran är trollet, illasinnad och nyckfull – precis som en viss president Putin.

Men Natasha S. är också intresserad av att demonstrera hur språkbruket förskjuts och korrumperas när landet befinner sig i krig. Det sker glidningar i semantiken. Nyheter flimrar förbi, fakta och fiktion blir två sammankopplade trådar, där det är omöjligt att skilja dem åt. Dikterna är beskrivande till sin natur – kanske lite väl beskrivande, på bekostnad av det poetiska uttrycket?

Häromdagen skrev Victor Malm en krönika om samtidspoesin, som han menar inte borde vara rädd för att börja rimma igen. Kanske det är det mest radikala att göra för poesin nu: att återgå till förflutna versformer, så som med hans exempel Malte Persson, Athena Farrokhzad och Isabella Nilsson gjort med bravur. Hans poäng är att poesin måste vårda täthet och koncentration, och inte maskera sig som prosa. Argumentet har framförts förr, kanske inte senast men mest minnesvärt av Bo Setterlind på 40-talet.

Hur förhåller sig då Natasha S. dikter till denna svenska debatt? Jag vet inte om det beror på översättningen, men nog är det ibland lite väl prosaiskt? Det som fungerar i dikterna är själva känslan att befinna sig på osäker mark, där allt du gör och säger kan vändas emot dig. Det finns då ett behärskat ursinne när de begränsningar som vardagslivet anpassat sig till redovisas. En lite längre dikt, ”Skriva tillsammans”, uppfattar jag som samlingens starkaste, men samtidigt undrar jag om det är en dikt jag läser eller en polemisk debattartikel.

Stark – eller bara ovanlig – är också en svart sida fulltecknad med den enda meningen ”ljuset är starkare än mörkret” i vit text, totalt 75 gånger. Där fungerar dikten som besvärjelse, kanske en av diktens vackraste funktioner. Då kan man också funderar på ”hur man kan nå botten / i en uppochnervänd värld”.

John och John, Douglas Stuart, översättning Eva Åsefeldt, Bonniers

  

Varje gång man läser en tjock roman bör man ställa sig frågan: Är det verkligen nödvändigt med alla dessa sidor? Det är väl långt ifrån alltid frågan får ett jakande svar. Anledningen att jag ställer den nu är att jag läst skotske Douglas Stuarts tredje roman John och John, som verkligen är tjock (närapå 500 sidor). Hans tidigare romaner – Bookerprisvinnaren Shuggie Bain och den på sätt och vis ännu bättre Unge Mungo – har gjort insatserna höga. De var också relativt långa.

Hur bra är då John och John? Låt mig återkomma till det. Det handlar om två John som bor i en karg och ogästvänlig ö i de yttre Hebriderna, pappan John och sonen John-Calum, oftast kallad Cal. Sonen har gått konstskola men tvingats återvända, stukad och fattig som en kyrkråtta med studieskulder som hopar sig. Han har nåtts av beskedet att mormodern är sjuk, men det verkar bara ha varit en förevändning för att få hem honom. Det är åren kring 2000. Cal är homosexeuell, något ögemenskapens stränga kalvinism givetvis fördömer. Här råder en isolerad form av hederskultur.

Men Cal är inte ensam om att bära på svåra hemligheter. Hans barndomsvän blir gravid, och det råder oklarheter vem som är pappan. Hans egen pappa, John, umgås på ett intimt plan med sin bästa vän. En ledtråd ges månne av att pappans bokklubb läser Proust … Det samtalas mycket i den här romanen, och ändå är det så mycket som är outtalat. Då är det inte bara studieskulderna som tynger Cal, utan också andra typer av skuld. Och hur var det då med pappan: ”Linjen mellan vad han ville göra och vad han borde göra var så tunn att vilken liten detalj som helst kunde få den ena sidan att väga över och avgöra saken.”

Liksom i de tidigare romanerna visar Stuart framför allt upp en osviklig förmåga att gestalta människor på ett djuplodande och nyanserat sätt. Det här är hans stora styrka som författare: att han skapar levande karaktärer, sådana man vurmar för och känner starkt för, även när de beter sig irrationellt eller svinaktigt. Det må låta enkelt, men det är sällsynt: du kan inte hjälpa det, hur du påverkas av hans unga killar, oavsett om de heter Shuggie, Mungo, eller Cal.

Så blir det också en roman om klass, där husen där öborna vistas ägs av rika aristokrater från England. Inte ens misären är deras egen, med andra ord. Den desperata humorn befinner sig på förtvivlans rand, och det explosiva våldet är alltid bidande. Det kan slå till när som helst, och när det gör det är det oresonligt, gränslöst och oerhört farligt. Man kan förstås koppla våldet till ordlösheten, att det blir språkhandlingar, men det är en förenkling. Orden saknas inte, det är bara det att känslorna är starkare, och allra starkast är – som bekant – de förbjudna känslorna.

Vi får veta att Cals mormor har fostrat honom eftersom hans mamma övergav hemmet när han var liten. Orsaken är något som sipprar fram, så det kanske jag inte behöver förklara här. På 48 år har hon fortfarande inte lärt sig någon gaeliska – påstår hon, men eftersom det här är en roman om hemligheter ska hennes ignorans tas med en nypa salt. De många replikskiftena på gaeliska går vi tyvärr miste om i översättningen av denna roman som i originalet växlar mellan engelska och gaeliska. Å andra sidan behöver vi inte förstå allt: själva budskapet framgår ändå. Att lämna gaeliskan oöversatt tillåter oss att komma närmare själva miljön, och får oss att bli delaktiga i allt som sker, som om vi befann oss där tillsammans med karaktärerna.

Det kan för all del påminna om hur Henry James skrev sina romaner, med en ytterligt finkalibrerad känsla för nyanser, subtiliteter och symbolik. Så här skildrar Stuart ett möte mellan Cal och en äldre man: ”Cal tvivlade inte på sin egen skönhet – han var varken överdrivet självsäker eller fåfäng, bara medveten om det övertag han hade i att visa upp sin ungdom, sin kraft, för den mest uppskattande publik man kunde tänka sig: en man som höll på att förlora båda delarna.”

Så ja, Stuart har utvecklat sin förmåga att skildra både människor och miljö, och det finns mycket jag uppskattar och beundrar med hans roman, som hans kvicka iakttagelser av det mänskliga psyket, som när Cal läser kontaktannonser i ett förtvivlat sökande efter någon att älska, och hittar de ”som inte hade några intressen och bara verkade bestå av verb: promenera, resa, läsa”. Men är romanen inte lite för lång? Inför några av de många samtalen kan jag ibland otåligt önska att mer skulle hända, fast när det väl händer saker är det förstås sällan sådant som gör en glad i sinnet. Och vad blir kvar efter läsningen?

Kanske romanens motto, som Stuart hämtat från teologen Donals MacLeods essä The Living Past från 2006: ”Öbor världen över föds för att gå i exil. Öarna ger en en privilegierad barndom och sedan, när de väl har gjort en till den man är, ger de en ingenstans att uttrycka det.” Jag brukar vara skeptisk till motton i romaner (visar de inget annat än att författaren är läskunnig?), men det här är en osedvanligt stark kategorisering av Stuarts roman.

Det som också gör det här till en så rik och intelligent roman är inte bara den sällsynt egenartade stilen, utan också insikterna i vad som formar oss som individer, alla våra idiosynkrasier. Förr var det ett vanligt tema i goda romaner, individen som kom på kant med samhället, ett tema som dominerade många av arbetarlitteraturens mästerverk men som jag antar har blivit mindre populärt att utforska. Stuart visar med ackuratess att det fortfarande finns saker att säga i detta ämne. Att dikta innebar för Henrik Ibsen att hålla domedag över sig själv; för Douglas Stuarts karaktärer verkar det räcka med att leva för att de ska ställas inför denna inre domstol.