Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

10 aug. 2022

Politiker som inte växt upp

Pippi Långstrump, Alfons Åbergs pappa och Trisse i Pelle Svanslös: tre figurer från barnböcker. Tintin, Fantomen och Modesty Blaise: tre figurer från tecknade serier. Samt Selina Meyer i Veep och Birgitte Nyborg i Borgen: två figurer från tv-serier.

 

Så blir utfallet när våra partiledare ska nämna vilken fiktiv figur de identifierar sig med. Under sommaren har Dagens Nyheter intervjuat partiledarna om deras kulturvanor och syn på kultur. På den oskyldiga frågan om vem de identifierar sig med avslöjas således deras brist på ambitioner, på smak, på mognad.

 


I en scen i tv-serien Samtal med vänner, som nyligen avslutades på HBO, frågar Frances en dejt om hans favoritpoeter. Han säger William Butler Yeats och Seamus Heaney, och hon frågar spydigt om han inte kan nämna någon som inte ingår i skolans kursplan. Med andra ord: en mogen människa har läst något efter sin skolgång, och en mogen människa borde också kunna svara något annat än det hen läste som åttaåring när du får frågan vem du identifierar dig med.

 

Det kan tyckas snobbigt att klaga på dessa svar, men nu är partiledarna inte längre barn. Likt Frances kräver jag följdfrågor: har du inte läst något efter att du var åtta? Läser du serier fortfarande? Gör du inget annat än ser på tv-serier? Om du nu läser romaner – två partiledare nämner Bernardine Evaristos suveräna Flicka, kvinna, annan – varför inbringar det inte större spår i dina svar?

 

Som väntat lyder svaren på kulturvanor ett känt mönster. Som viktiga svenska kulturskapare inom musikens område nämns oftast Abba, Roxette, Abba, Robyn, Abba, Avicii, Abba, och Abba, nämnde jag Abba? – alltså artister som är mer företag än konstnärer, artister som nämns oftare i termer av skiv-, biljett- och strömningssiffror än i vad deras musik faktiskt uträttar.

 

Och på andra konstnärliga områden: Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Carl Larsson, Astrid Lindgren, Bellman, Astrid Lindgren, och Astrid Lindgren, nämnde jag Astrid Lindgren? Den svenska kulturen framstår som oerhört förutsägbar, cementerad i en sentimental kedja av sådant du kan tillgodogöra dig när du är barn och sedan aldrig mer behöva utmana med nya intryck.

 

När ett annat lands kulturpolitik ska anges som förebild svarar hälften av våra partiledare Frankrike, men det finns absolut ingenting som kan få mig att tro att någon fransk politiker skulle komma undan med att svara Tintin som fiktiv förebild. Belgare eller inte, att identifiera sig med en seriefigur skulle inte falla de franska väljarna på läppen.

 

Vore jag konspiratoriskt lagd skulle jag misstänka att svaren är strategiskt uttänkta, att de vill appellera till det som Göran Hägglund för tretton år sedan kallade ”verklighetens folk”. Han menade att ”konstnärer” (inom citattecken) ”lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet”.

 

Det största problemet med den problembeskrivningen är att den är helt felaktig. Konst och kultur har låg status i Sverige, och det hotas av politiska förslag som vill se en marknadsanpassad kultur som inte kräver bidrag. Med andra ord: adjö balett och opera, medan den Sweden Rock som Jimmie Åkesson diggar kommer att klara sig utmärkt. Astrid Lindgrens böcker klarar sig nog också, men det ser sämre ut för Ann Jäderlunds poesi.

 

I England har man i år diskuterat hot om nedläggningar av humanistiska kurser på universiteten, eftersom det är osäkert om de leder till fasta anställningar inom en halvårsperiod efter examen. I stället vill de satsa hårdare på karriärbaserade kurser och program. Samtidigt i Sverige tvingas gymnasieskolorna överge det humanistiska programmet, av brist på sökande.

 

Inför sådana nyheter kan man kapitulera. Eller mobilisera sig. Den dag en svensk partiledare nämner en romanfigur – en karaktär från en skönlitterär roman som de har läst efter avslutad skolgång – kommer jag att vara mindre missnöjd. Om de söker en kritiskt tänkande person som förebild är Frances från Samtal med vänner en bra början.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/8 2022)

Denna förbindelse mellan alla med lungor, Juliana Spahr, översättning Athena Farrokhzad, Ellerströms

Några årtal. 2001: attacken mot World Trade Center 11 september. 2005: Juliana Spahrs diktsamling This Connection of Everyone With Lungs. 2020: den svenska översättningen Denna förbindelse mellan alla med lungor. 2022: sent omsider får jag anledning och tillfälle att läsa den.

 

Då handlade det om världens tillstånd, med Irakkriget som fond, den invasion som anstiftades av George W. Bush och påhejades av Tony Blair. Det som då skedde var en mobilisering och manifestation av motkrafter, protesttåg och demonstrationer. Det fanns en uppenbar tro att världen inte bara är värd att rädda, utan också att det går att rädda den.

 


11 september har blivit ett ödesdigert datum – 9/11 på amerikanska – och här bildar det startpunkten för Spahrs diktsamling. Originalets ”connections” blir på svenska ”förbindelse”, kanske det vackraste av ord på vårt språk. En annan sak översättaren Athena Farrokhzad tar upp i sitt informativa efterord är hur ”beloveds” ska översättas. Ordet anspelar till viss del på en av Toni Morrisons mest berömda romaner, men Spahr ger det plural form. Dikten adresserar det som kunde kallas ”mina älskade”, men blir ”älsklingar”, ännu mer lyckat eftersom det kanske är det näst vackraste ordet på vårt språk.

 

Samlingen knyts ihop av två längre dikter, en kortare med utgångspunkt i själva attacken och dess efterdyningar, och en längre skriven mellan 30/11 2002 och 27/3 2003. Hela boken kretsar kring hur vi hänger ihop, hur krig är något som inte borde gå att genomföra eftersom vi alla är människor. Fast ibland tänker jag – apropå tid – att det känns som att 2000-talet inte ens har börjat, att vi istället har hamnat i en loop som bara upprepar 1900-talets misstag. Tänk om framtiden aldrig infann sig; tänk om 1900-talet bara fortsatte.

 

Den metod Spahr använder sig av består av kameraåkningar som tar till vara det stora och det lilla. Det handlar om livet och om att vara vid liv, om det som helt enkelt visar vad som gör oss till människor. Det hade lätt kunnat bli jolmigt, med hyllningar till det goda och enkla och gemensamma, men Spahr manövrerar bort från all sentimentalitet.

 

Hon rapporterar sålunda om världens tidlösa tillstånd, och det är märkligt hur aktuell diktsamlingen är. Visst, den amerikanska presidenten har ett annat namn, men så värst mycket ”nytt” har vi inte lyckliggjorts med. Nyhetsflödet som förmedlas är lite kändisskvaller här, lite utrikeskonflikter där. Alltmedan havsnivåerna stiger … Och sa någon krig: ”Älsklingar, jag fortsätter försöka prata om att älska men allt jag kan / prata om är krigshandlingar och krigshandlingar och krigshandlingar.”

 

Nog känns tanken igen från Farrokhzads famösa sommarprogram, där hon gång på gång upprepade det sorgliga i att hon så gärna hade velat prata om träd, men världens tillstånd tvingade henne att prata om de skändligheter som begås. Med sin översättargärning håller Athena Farrokhzad på att etablera en kanon, med tidigare namn som Audre Lorde, Natalie Diaz, Adrienne Rich. Dessutom förser hon böckerna med efterord som bidrar till att belysa den egna poetiken. Jag kan inte tillräckligt rekommendera det efterord hon har skrivit till Spahr, så om du hör till de 7% som läser efterord är du att gratulera.

 

Vari består skönheten när ”varje ögonblick av skönhet var ockuperat”? Spahr aktiverar Sapfos urgamla formel: nej, det är inte krigsfartygen som är vackra (sorry, manliga krigshetsare, ni har fel), det vackraste är det vi älskar. Några rymdbilder av jorden visar också hur viktigt det är att påminna om skönheten, att vi har skänkts skönheten och att den kan rädda oss:

 

Något i mig hoppar till när jag ser dessa bilder, ett hopp i tröstens riktning och jag bestämmer mig.

 

Detta, tror jag, är en av de kraftfullaste bilderna i vår kraftfulla tid.

 

Kanske är det inte älskare i våra sängar som spelar någon roll, kanske är det jorden.

 

Inte det specifika i vår säng om natten, utan jordklotet i vårt sinne, ett jordklot vi egentligen inte såg förrän på nittonhundratalet, med all dess teknologi och växlingar i spegeln.

 

Även Inger Christensens Alfabet uppdateras av Spahr, i några elegiska versioner av vad som finns, i upptakten av det 21:a århundradet. En cancelkultur håller på att födas, där Roman Polanski är i behov att få sin gärning inställd – ytterligare något som inte har hänt, eftersom hans senaste film (har glömt titeln) fick elva nomineringar till franska César du cinéma. Här kan en erinra sig Tracey Thorns låt ”Sister”, med den uppgivna refrängen ”Oh what year is it, still arguing the same shit / What year is it? / Same, same, same old shit.”

 

”Angelägen” är ett bespottat ord, men jag kommer inte på något bättre för att beskriva hur jag läser Spahrs diktsamling. Den är också nödvändig, och jag är glad att jag läser den nu, och ser hur sömlöst den lägger sig över vår samtid. Bra poesi behöver inte förklaras eller forceras in i tolkningsramar bestämda på förhand. Det här är dikt som måste se ut exakt så här, och bete sig exakt så här, för världen kräver en sådan gestaltning.

 

Detta är med andra ord angelägen och nödvändig kärleksdikt för ett århundrade som väntar på att förlösas. Jag tror vi är i behov av en exorcist som driver ut 1900-talets demon ur oss, och låter oss vakna till en mer älskvärd värld. Att läsa Juliana Spahr ger åtminstone hopp om en sådan.

Quiet, Victoria Adukwei Bulley, Faber & Faber

Den frivilliga tystnaden kan vara en bra strategi för den som behöver utöva motstånd. Men tystnad kan också vara kvävande – som den är för Ada i Jane Campions film Pianot. Den slutar också med att hon tvingas överge sin trygghetsskapande tysta roll och öva upp sin röst, för att göra sig hörd och förstådd.

 

Audre Lordes ord ”your silence will not protect you” är en bra påminnelse. Poeten Victoria Adukwei Bulley utgår från denna tystnadens spännvidd i Quiet, sin första ordentliga diktsamling – hon gav ut pamfletten Girl B 2017. Här har hon skrivit ett mångfasetterat verk, en provkarta över olika stilarter, olika former för en poesi som utövar motstånd med hjälp av den tystades röst. Här visas att tystnad inte behöver vara undergiven.

 


Adukwei Bulley är uppvuxen i England, med rötter från Ghana. Där Beyoncé på sin färska skiva ”Reniassance” samplar Kilo Alis låt ”America Has A Problem” från 1990 för att frossa i drogreferenser hymlar denna brittiska poet inte med att rasism och polisbrutalitet är universellt och akut även för den som lever utanför det ständigt omdebatterade USA.

 

Här etableras en balansgång mellan det som sägs och det som tigs, mellan det uttalade och det undertryckta. Adukwei Bulley vistas i det affirmativa, i en poetik som säger sitt emfatiska ja till ett liv, hur ansträngda förhållandena än görs av motkrafter i vår närhet. Hon skriver om yttre och inre världar, om den plats en kan ha i en offentlighet och i ett privat liv, om en svarthet som konsekvent problematiseras och tystas, och censurerar som motgift med hakparenteserna [     ], som i dikten ”[     ] noise”, där 49 tomma ställen betonar vad som undanröjts. Det är vithetsnormen som här får sin nödvändiga munkavle.  

 

I dikterna utgår Adukwei Bulley från de smärtor som medföljer det enkla faktum att bara vara vid liv. Dikterna berör dessa smärtor och drömmarna och den läkande effekten, utifrån en modell som skapats av Ntozake Shange. I en generös läslista med tio titlar finns inspiration också i form av Toni Morrisons Sula och Kevin Quashies The Sovereignty of Quiet: Beyond Resistance in Black Culture. Liksom Beyoncé arbetar Adukwei Bulley med ett helt stall av företrädare och föregångare som ingjuter sin skaparkraft i det egna verket. Det är ett sätt att skriva poesi som hör framtiden till: det kollaborativa skapandet, där den egna rösten hämtar styrka ur andra röster. Boken är en encyklopedi och det närmaste det skönlitterära skrivandet kan komma den akademiska avhandlingen utan att förlora i poetisk kraft.

 

Det narrativ som skapas visar hur viktigt det är att ständigt vara på sin vakt, men att det inte bara handlar om att vara övervakad. Ett annat problem är det trots som föds av att bli misstänkliggjord, och att det blir lika viktigt att vaka över sig själv, så att du inte provoceras utföra dumheter. Polisens slentrianmässiga rasism, till exempel. Den aktivistiska poesin är en svår konst, men här hamnar balansen på rätt sida det konstnärliga uttrycket.

 

Också handlar det om att slå sig fri från skam. När Patti Smith debuterade gjorde hon det med eftertryck: ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine”. Adukwei Bulley vägrar att skyla sig, och liksom Smith att ingå i en kollektiv skuld- och skamkultur: ”I myself am bored / of fig leaves, of shames / I did not choose.” Hon vill ta plats utan att be om ursäkt, och utforskar den deppiga utsikten där det finns allting att göra men ingenting som kan göras.

 

Så blir det en diktkonst om att lägga till rätta, att korrigera. Adukwei Bulley vill ersätta den historieskrivning som profiterat och kapitaliserat och koloniserat. Hennes dikter är levande monument, skrivna i den hast som uppstår för den med angeläget ärende. En av dikterna uppmanar ”little b” att mobilisera utanför fiendens radar:

 

I’ll be blunt now;

 

I like the way you lay low

the way you stay low

& keep shooting.

 

Dikterna rör sig ledigt, fritt och spänstigt mellan språket och historien, och också mellan olika former, där Adukwei Bulley lattjar med utseende och typografi, i ständiga variationer av sitt tema. I en dikt menar hon att hon endast är en orkester som repeterar, men jag vill invända: hon har skrivit en hel symfoni, rik och mångordig. Hon tar ett bekant stoff och stöper om det, ger det ny form. Resultatet är en anslående inledning på vad som redan liknar ett mäktigt och betydande författarskap.

9 aug. 2022

Djävulsgreppet, Lina Wolff, Bonniers

I en intervju med DN från slutet av juli berättas om likheterna mellan Lina Wolffs egna liv och det huvudpersonen i den nya romanen Djävulsgreppet utstår. Det är ett ganska onödigt förtydligande – typiskt för vår tids fixering vid äkthet – som inledningsvis stör min läsupplevelse. Här har vi en författare som ägnar sig åt fiktion, så låt henne göra det i fred utan att vi ska behöva göra en procentuell granskning av det självupplevda.

 

Romanens kvinna saknar namn, men kommer från ett nordligt land där den mest prominenta författaren heter Selma Lagerlöf. Hon kommer till Florens för att jobba som tolk, träffar en burdus storväxt man som hon inleder en relation med. Hon kallar honom ”Den renlige”, och han vill kalla henne Minnie, efter Mimmi Pigg, och där borde väl varningsklockorna ha ringt (inte enbart för att det är suspekt att tända på Disneyfigurer, men han vill också att hon ska vara diminutiv och tystlåten).

 


I takt med att attraktionen stegras, stegras också svartsjukan. Och aggressiviteten och våldet, från hans sida. Hon misstänker honom för att vara otrogen, så hon skaffar sig en älskare. När hon träffar en psykolog får hon det ampra rådet att genast lämna mannen, och så sker också efter en viss tvekan. Hon anar att de två är bundna till en demon, och att de ska klara sig bara de lär sig tämja denna demon. Så skapas det djävulsgrepp som mannen har över henne.

 

Den här historien känns igen. Hur ofta har du inte sett rubriker på Aftonbladet: ”Så känner du igen om din partner är narcissist/psykopat …”? Wolff lyckas ändå skapa något originellt, tack vare de psykologiska insikter hon förmedlar. Mycket har sagts om hur hon är en ovanligt osvensk författare på så måtto att hon lyckas skapa illusionen av att inte skriva på provinsiell svenska, utan på ett mer ambitiöst språk (kalla det världsklassig litteratur).

 

Det är en roman om manipulation och makt, om brustna förhoppningar och sönderslagen hud, om kvinnligt och manligt och hur det går i en relation när paret bara har det kroppsliga (på författarens språk, ”köttet”) gemensamt. Wolffs fyndiga bildspråk återger hur kvinnan upplever det allt mer toxiska förhållandet: ”Som om hon gått runt med smutsiga skor i sina inre rum.” Det blir också allt smutsigare, tills kvinnan söker hjälp.

 

Och där tar romanen en hastig och olustig vändning. Det här är ingen spoiler, för så här har Wolff arbetat också i sina tidigare romaner, det vill säga låtit intrigen ta nya vändningar. Partiet när hon åker till New Orleans är intensivt och infernaliskt spännande. Wolff berättar om lockelsen i att leva farligt, men också om de risker det medför. Hon är bra på att söka upp gränsområden, berätta vad som sker där och dröja sig kvar där. Man ska helst inte söka efter förebilder eller jämförbara författare, för det säger oftast mer om den som gör jämförelsen än om det jämförda, men det kan räcka med att säga att fans av Joyce Carol Oates och Ottessa Moshfegh inte lär bli besvikna på händelseutvecklingen i Djävulsgreppet.

 

Som vanligt skriver Wolff med bra rytm, och hon skriver om våld utan att fördöma eller klandra. Det blir en roman som diskuterar hur man ger sina erfarenheter ett språk, hur man talar om ett trauma, men också hur lätt det är att ge efter åt sådant vi vet inte är bra för oss. Thriller-elementet har kanske varit oförlöst i hennes tidigare romaner, men här löper hon linan fullt ut, och det kan nog bli en vattendelare för hennes läsare, om man så att säga sväljer betet.

 

Det blir också något mer än en lärobok i hur man ska hantera en skadlig partner. Nyligen läste jag isländska Thora Hjörleifsdottirs Magma, som också skildrade en toxisk man, men betydligt mer konstnärligt begränsat. Wolff har inte på förhand bestämt vad vare sig hon eller vi läsare ska tycka, och därmed delar vi kvinnans ständiga ambivalens. ”Kiss me and bruise me”, sjunger Beyoncé på sin nya skiva ”Renaissance”, och när paret upplever en upprivande situation spelar bilradion Tammy Wynettes ”Stand By Your Man”, det klassiska lovtalet för att förlåta mannens svinerier (”after all, he’s just a man”). Wolffs ironi har hullingar, helt enkelt.  

 

Kvinnan fortsätter hitta ursäkter för allt dåligt hon utsätts för, för deras kärlek är ju så unik och hur ska någon annan kunna förstå den? Missta dig inte, det här är en obehaglig bok, en jobbig bok – osmaklig, störd, men också viktig. Du behöver inte gilla den eller dess premiss om demoner. I Twin Peaks löd förklaringen till ondskans närvaro i vår värld att somliga byter skepnad i The Black Lodge, bebos av demonen Bob. För mig låter det minst lika rimligt som någon annan förklaring, och jag kan godta Wolffs förslag om demoner i sin roman. Det som är metafysiskt tarvar en metafysisk förklaring, och att ondskan skulle vara en utomstående kraft låter mer trovärdigt än att ondska är något vi bara gör.

 

I DN-intervjun kunde den uppmärksamme läsaren se att Wolff läste en bok av Jung på ett av fotografierna, och kvinnan i romanen refererar flitigt till Jung. Men viktigare är en sak som sades i intervjun, att det inte går att bli bättre som författare, men lätt att bli sämre. Den som läser mycket svensk litteratur har inte svårt att ge medhåll, men det kan ändå sägas att Djävulsgreppet är en förtätad roman som inte visar en författare som blivit sämre efter de monumentala framgångarna med De polyglotta älskarna och Köttets tid.

5 aug. 2022

Skrottid, Mai Van Phan, översättning Tobias Teander, Tranan

Tack vare Cikadapriset, som tilldelas en österländsk poet som skriver i Harry Martinsons anda, ges vi möjlighet att läsa poesi från länder som Kina, Sydkorea, Japan, Taiwan, Hongkong, samt Vietnam. Bland pristagarna ryms Ko Un, Bei Dao och allra senast den formidabla Kim Hyesoon, vars Autobiografi av död kom på svenska tidigare i år.

 

Och Mai Van Phan, från Vietnam. Hans pris inföll 2017, och tidigare har vi kunnat läsa Höstens hastighet, en bok som innehöll både ”insekter och insikter”, med mitt valhänta försök till summering. Den utkom på Tranan, förstås, och på samma förlag utkommer nu Skrottid, som är mer sammanhållen (den förra var ett urval). I nio kapitel återberättas Vietnams 1900-talshistoria.

 


”En röd förbannelse”, som det heter inledningsvis, och nog finns det fog för ett sådant omdöme. Först det vi västerlänningar kallar Vietnamkriget, det som skördade cirka 5 miljoner dödsoffer i hemlandet och som där heter ”det amerikanska kriget”. Sedan bara en handfull år senare en invasion från Kina, efter att Vietnam störtat Pol Pot i Kambodja.

 

Till skillnad från den förra boken, som Erik Bergqvist och Maja Thrane översatte från engelska, är Skrottid översatt direkt från vietnamesiska, av Tobia Teander. Han har fått stöd från Bergqvist, och jag tycker nog översättningen fungerar bra. Det är en annorlunda bok, där dikten bryts upp i prosastycken och ibland renodlad dialog, alltså en bok som är lyrisk i vidare mening. Agneta Pleijel har skrivit ett förord som fokuserar på det amerikanska kriget, som hon lite ofint kallar ”Vietnamkriget”.

 

Men det här är en bok vars historieskrivning tecknar ett större porträtt än så, med återkommande referenser till den röda förbannelsen, alltså blodet. I drömmens form återberättas dess historia, med ruttnande kroppar, fängelseceller, tortyr, övergrepp och invasioner. Mellan dröm och iscensättning, kunde en säga – ett av kapitlen heter också ”Teater”.

 

Till boken hör också ilskna illustrationer signerade Nguyen Thanh Thanh. Det är fint. Men boken är som sagt också full av hemskheter, som svårligen låter sig glömmas:

 

Alla, även jag, andas äntligen djupt, utan rädsla. I detta ögonblick har vi samma blodgrupp. Vi lägger oss bredvid varandra och låter den varma röda floden dra genom oss. I natt är jag den jag var, men ändå en annan. Självständig och fri som insekten och fyrfotadjuret. Lycklig som fisken i havet och fågeln i skyn.

 

Mai Van Phan spar inte på effekterna. En del är lugubert så det förslår, men det är inget som kan lastas honom, utan snarare den verklighet han är ute efter att avbilda. ”Skjut inte pianisten”, som det hette förr. Vi ska inte döma poeterna för hårt heller när de bara uppfattar världens tillstånd.

4 aug. 2022

Det som ger oss våra namn, Alvin Pang, översättning Henrik C. Enbohm, Rámus

Alvin Pang är från Singapore, skriver på engelska eller en flerspråkig variant som kallas ”singlish”. Vi har kunnat läsa på svenska tidigare ett urval av hans poesi i boken När barbarerna kommer (jag recenserade den på saligt insomnade Floret 2015). Nu utkommer en ytterligare bok från denna spännande författare: Det som ger oss våra namn. På tal om namn: Alvin Pang är ett bra författarnamn.

 

Det här är en liten bok, bestående av 17 kortnoveller, en slags mikroprosa som både går skönlitteraturens ärenden och närmar sig kåseriets form. Kåseriet är en bespottad texttyp, men i rätt händer kan dess innehåll bli sublimt. Pang är kanske inte riktigt fullfjädrad, för jag är inte helt övertygad av styrkan i denna bok. Den är trivsam och charmig, när han berättar i allegorins form om olika egenskaper som personifieras och skildras som vore de mänskliga karaktärer. Mönstret känns igen från en gammal dikt av poeten Shelley: ” Come, be happy! — sit near me, / Shadow-vested Misery”.

 


Det kan hos Pang dock bli lite schematiskt, när det nästan uteslutande rör sig om att följa hur vi får en egenskap (A) som beskrivs, och att detta A minsann inte är som B och C. Det blir för många jämförande moment, och de olika personifieringarna framställs för abstrakt och för flyktigt, och flera av de intryck som förmedlas flimrar bara förbi som en förberedelse för nästa – ett flöde som liknar instagrams nedsablade reels-funktion. Det är en udda bok som kan sägas handla om de olika stationerna i livet, och att egenskaperna bildar ett medvetande, ett splittrat jag som består av dessa sammansatta känslor.

 

Skulle vi känna igen Skönhet om vi ställdes inför henne? Inte, menar Pang, och med tanke på hur världen ser ut är jag böjd att hålla med. Vi är för (själv)upptagna, och om något kan hans bok bli en påminnelse om att vi människor är mer mångfacetterade än både vi och andra erkänner. Alltså: fortsätt gärna hävda din originalitet och unicitet, men kom ihåg att detta också finns hos andra. Med andra ord – hur unika är vi på en skala om alla är unika?

 

Därför blir Pangs iakttagelser ändå vinnande. Några favoriter utkristalliseras också, som Syfte, en lugn plats för oroade känslor i dess närhet. Pang könskodar självsvåldigt personifieringarna, och det sker utefter mönster som inte alltid är traditionellt upprätthållna. Passion är till exempel manligt här, och Syfte kvinnligt. Syfte beskrivs så här: ”Själv har hon alltid haft den där särskilda förmågan att säga inte det folk vill höra utan det de behöver känna till, och det gör dem besvärade.” Känns det igen? Bob Dylan berättar om ett möte med en prostituerad i i ”Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again”, och när han försöker värja sig med att han har en flickvän får han svaret: ”Your debutante just knows what you need / But I know what you want”.

 

Det är med fast och bestämd hand Pang styr sina mikronoveller, och det förutbestämda kan bli monotont. Men kontentan är ändå en delvis roande ordbok, som tar till vara ords konnotationer och synonymer och överlag symmetrier. Av årets Sommarpratare lyssnade jag bland annat på Lydia Sandgren, som talade om bildningens betydelse i hur våra personligheter formas, och bildning är ett aktuellt ämne, som Pang beskriver så här: ”Personer som känner hans far, Erfarenhet, menar att det är honom Bildning brås på. Vad de ofta förbiser är att Eftertanke var Bildnings mor och att hans favoritlärare är Glädje.”

2 aug. 2022

Populär Poesi # 53 2022

Sverige har två tidskrifter för dikten. Dels den traditionella Lyrikvännen, som funnits sedan 1954, och dels Populär Poesi, vars inledning härstammar till 2009, där den efter några år som pdf funnits i pappersform sedan 2014. Betyder det att Lyrikvännen beter sig som en däst pensionär och Populär Poesi som en obstinat trettonåring? Knappast. Snarare har på senare år tidskrifterna närmat sig varandra – oklart vilken av dem som stått för den största kursändringen.

 

Numera liknar i vilket fall Populär Poesi sin äldre släkting allt mer. I det nya numret, N° 53, 2022, är temat rymden, som får sin beskärda del i form av spännande essäer, finns åtskilligt material som med minimal ansträngning skulle få plats också i Lyrikvännen. I båda tidskrifterna finns just essäer om poesi, nyskrivna och nyöversatta dikter, samt en recensionsdel. En essä om Sylvia Plath befinner sig exakt mittemellan de två tidskrifterna.

 


Som väntat handlar en av rymdessäerna om Harry Martinsons Aniara, men betydligt mer spännande är Kenneth Lindegrens essä om hur Lotta Lotass roman Tredje flykthastigheten, och hur den är beroende av kosmonauten German Titovs självbiografi. Titov blev nummer två i rymden, efter den mer karismatiskt anpassade hjälten Gagarin. Det är en ögonöppnande essä, och påminner om spännvidden i tidskriften: med cirka 300 läsare hör Lotta Lotass knappast till de författare som kallas ”de populära” (hon passar varken in i Bonniers utgivning eller i Svenska Akademien).

 

Inte heller Else Lasker-Schüler är väl i gängse mening ”populär”, även om det finns visst fog att hävda att hon upplever en renässans på svenska i år. Häromdagen skrev Cecilia Hansson fint om henne i SvD, med anledning av Marie Tomkins översättningsvolym (som jag skrev om här för fyra månader sedan). Påpassligt nog finns här en essä och fyra dikter översatta, en av dem otillgänglig i boken (en gåva för komplettionister). Kopplingen till rymden? Lasker-Schüler skriver om ”människans astronomi”, och de fyra dikterna har klar rymdanknytning:

 

Kom till mig i natten med sjustjärneskor,

svept i kärlek, sent till mitt tält.

Månar stiger ur dammiga himmelsfat.

 

Som två sällsynta djur ska vi kärleksvila

i höga vasstånd bortom denna värld.

 

Numera är alltså Lyrikvännen och Populär Poesi till förvillelse lika. Tvinga mig inte att välja. Men det är symtomatiskt att båda känner sig nödgade att avdramatisera dikten med tilläggen ”vän” och ”populär”. Nog har poesin likt få andra konstformer bevarat sina huggtänder, och nog är de läskunniga i den läsande allmänheten fortfarande en smula rädda för dikten. Med all rätt, givetvis.

1 aug. 2022

Den svarta enhörningen; Våra döda bakom oss, Audre Lorde, översättning Athena Farrokhzad, Ellerströms

Under lång tid annonserade och länge emotsedda har två böcker av Audre Lorde varit, och nu har förlaget Ellerströms äntligen kunnat trycka Athena Farrokhzads översättningar av diktsamlingarna Den svarta enhörningen och Våra döda bakom oss. Att det skulle dröja trettio år efter författarens död innan det går att läsa dikterna på svenska är sorgligt – ett urval kom på danska för ett par år sedan – men desto mer glädjande att det äntligen har skett.

 

Båda böckerna är försedda med frikostiga förord där Farrokhzad tecknar bakgrunden till denna författare, som tyckte om att presentera sig som ”svart, lesbisk, mor, krigare och poet”. Vi får veta att Lorde verkade i många olika sammanhang: litterära, medborgarrättsliga, feministiska, samt lesbiska. Smidigt införlivas kunskapen om denna föregångare, denna galjonsfigur för ett politiskt skrivande som förstås inte ligger långt från Farrokhzads pågående projekt. Här finns en litterär gemenskap med potential att tända gnistor.

 


Den svarta enhörningen från 1978 är en ganska omfattande diktsamling. Titeldikten berättar om frihet som villkoras och upphör, och ur detta fångenskap väcks Lordes poetik till liv. För den som saknar frihet blir behovet av handlingsutrymme stort. Dikterna i samlingen kämpar mot den annalkande uppgivenheten. Genomgående nämns ett systerskap, förnimmelsen att bli behandlad som ett ting, en vara. Hon tar legender och myter i anspråk – till hjälp finns pedagogiska ordlistor i slutet av böckerna.


Dikterna är kroppsliga, sinnliga, men inte enbart i erotiskt avseende. Lorde skriver om fysisk smärta, om den utsatthet som drabbar kvinnor, om de övergrepp som sker per automatik. Det betyder inte att det är ”kvinnolitteratur”, kanske tvärtom: män som avstår att läsa kvinnliga författare går miste om så mycket. Till exempel chansen att dumpa den invanda uppfattningen att manliga författare ägnar sig åt de universella erfarenheterna.

 

Här finns dikter som vidrör de drömmar som alstras av de hårda villkoren:

 

För dem av oss

som inpräntades skräck

som ett svagt streck mitt i våra pannor

som lärde oss vara rädda med modersmjölken

för med detta vapen

denna illusion av att trygghet kunde finnas

hoppades de tungfotade tysta oss

För oss alla

detta ögonblick och denna triumf.

Vi var aldrig ämnade att överleva.

 

Bildspråket tänder eldar när Lorde skriver om våld på både strukturell och individuell nivå, det våld som slår så hårt och är så förgörande, och som drabbar både direkt och indirekt. Hon uppmanar till strid, att bekämpa privilegier och etablerade sanningar. Flera av dikterna i denna samling vänder sig mot jorden och trädgården, i metaforer för en ny slags sådd. Maktlösheten och förtvivlan stegras, men också motståndet och kärleken. I en kärleksdikt blir diktjaget liknad vid en trumma: ”Om jag verkligen lät någon gång / skulle jag spräcka / dina trumhinnor / eller ditt hjärta.”

 


I Våra döda bakom oss från 1986 handlar det om olika kvinnoöden, kvinnor som av olika anledningar måste överges. Men det handlar återigen om kroppen, om den sjukdom som skulle döda henne några år senare. Lorde skriver om allt som jobbar emot oss, allt som vill att vi ska tvivla och lida, som när sig av vårt internaliserade hat, ni vet: kapitalismen, misogynin, rasismen … Dikterna blir coola politiska slagträn. Redan första dikten, ”Systrar i strid”, slår an tonen: polemisk, konfrontativ, hetlevrad.

 

Dikterna sliter med svartheten, med att avkoda Virginia Woolfs formel ”Ett eget rum” till ”Ett eget språk”, ett språk som inte kopierar och övertar patriarkatets härskarspråk (”the master’s tools will never dismantle the master’s house”, som en annan av hennes slagkraftiga utsagor lyder). Lordes språk vill ta kontrollen och makten över en historia och en framtid. Nuet? Det är inte mycket att göra åt de hemska tider hon levde i, och som vi lever i, vi kan bara fortsätta kämpa för att det ska bli bättre. Förändring är så långsam, och det är troligt att hon hade blivit uppgiven om hon fått möjlighet att se vilket skick vi befinner oss i så här trettio år efter hennes död.

 

Förändring är så långsam för att vi har gjorts bekväma och vi vill inte alls ha förändring, och därför måste den ske gradvis. I den något senare boken finns flera starka dikter, däribland den sju sidor långa kärleksdikten ”Konturer”:

 

Jag spårar din käkes båge

med en älskares finger

vet att den svåraste striden

bara är den första

hur ska vi göra det vi behöver för att leva

med heder och i kärlek

vi har valt varandra

och eggen i varandras strider

kriget är detsamma

om vi förlorar

kommer kvinnors blod en dag att stelna

på en död planet

om vi vinner

finns det ingenting att berätta.  

 

De båda böckerna hör förstås ihop, och det går smidigt att läsa dem efter varandra, eller för den som så önskar bara fokusera på den ena (i så fall är nog Den svarta enhörningen den mest oumbärliga). Lorde skriver om tystnader: ”Your silence will not protect you”, lyder en av hennes mest slagkraftiga formuleringar, och utgör också titeln på den senaste urvalet av hennes essäer och dikter på engelska. Hos henne är tystnaden farlig.

 

Det här är en analytisk poesi som samtidigt är känslosam, som visar att det går att vara både intellektuellt smart och känslomässigt smart. I förordet citerar Farrokhzad från en intervju Lorde gjorde 1982: ”Som svarta människor har den utbildning vi fått skadat, snarare än gagnat oss. Vi har utbildats i att fungera i en befintlig struktur, som inte verkar för vårt bästa. Våra känslor är vår mest genuina väg till kunskap.”

 

Lorde skriver både med rättmätig ilska och med okuvlig optimism, en optimism som saknar andra alternativ än att fortsätta kampen. För vi måste tro på en annan och bättre värld, rättvisare och vackrare. Framsteg har förvisso gjorts, men också bakslag, om man nu bekymrar sig om att blicka i backspegeln. Missöden och bromsad utveckling är vad vi har kunnat ta del av, inte minst under 2000-talet, och det är också under 2000-talet som Audre Lordes författarskap har aktualiserats.

 

Är det märkligt att det blivit så? Jag läser de här två böckerna och slås av häpnad inför hur aktuella de är också i en svensk kontext 2022. Vi är – eller borde vara – mitt inne i en avgörande valrörelse. På ett sätt märks det knappt, men också: samhället står vid så många vägskäl just nu. Inte bara klimatfrågans fortsättning påverkas av valresultatet 11 september, men också de frågor Lorde skriver om: hur feministiskt blir Sverige vid en blåbrun seger?

 

Varför det blev just dessa två böcker som översattes finns det väl inget riktigt svar på. Lorde var produktiv, och det som behöver sägas är att dessa två böcker ger mersmak. Det här är så pass bra att mer gärna får översättas. Tills vidare väljer jag att se dessa tillskott som något mer explosivt än två böcker – de är två krutdurkar, och må de explodera med full kraft i vårt litterära och politiska landskap!  

30 juli 2022

Giovanni's Room, James Baldwin, Penguin

I Penguins föredömliga serie ”Great loves” (lanserad 2007) med tjugo titlar ingår James Baldwins andra roman Giovanni’s Room, från 1956. Eftersom jag har läst en del Baldwin tidigare tyckte jag det var en god idé att läsa denna relativt korta roman. Det var mer än en god idé, för det är en helt strålande bok, som får en att tänka på saker som går att reflektera över även 66 år senare. För även om det är en kärleksroman handlar det också om pengar.

 

Pengar? Ja, något man lätt blir varse när man tar del av romaner från tidigare tidsepoker är att de på den tiden ofta saknade pengar, men hade desto mer av tid. Nu är det ju tvärtom: folk har mer pengar än de behöver (ledtråd: köksrenoveringar och pool-byggen), men saknar tiden att ägna sig åt de utsvävningar som var så avgörande förr. Den tid som då idkades åt att tänka och att leva har nu helt tillägnats livsstilsmarkörer (jag kan bespara er en rant om detta och hänvisar till nyligen skrivna krönikor i ämnet av Andres Lokko och Kristofer Andersson).

 


Baldwins roman handlar om kärlek och pengar, men också om tid. Han bryter sönder tiden, och visar oss redan inledningsvis vilka förödande konsekvenser kärleken kan ställa till med. David är en amerikan i Paris. Medan flickvännen Hella roar sig på en egen road trip i Spanien träffar han italienaren Giovanni och blir förälskad, men det slutar dåligt. Giovanni mördar sin arbetsgivare och döms att bli avrättad med giljotin.

 

Händelseförloppet äger vissa likheter, förstås, med Albert Camus fjorton år tidigare skrivna roman Främlingen. Baldwin lånar – eventuellt medvetet – denna romans berättarstruktur med två delar, och på sätt och vis är David en slags Meursault, han som på en strand avrättar en arab. Det vill säga: båda är indolenta likgiltiga outsiders, och David är på något sätt inte riktigt till freds med att älska vare sig kvinnor eller män.

 

Tid och pengar och kärlek är vad Baldwins roman mest handlar om, men också handlar det om frihet: ”nothing is more unbearbable, once one has it, than freedom”, lyder en av romanens hårda domslut. Och sådana intelligent formulerade paradoxer är vanliga, eftersom sanningens förklädnad är paradoxen: ”the end of innocence is also the end of guilt”. Friheten inskränker oss, kränker oss, sänker oss – men det gör också tiden. Tiden är en fiende, och Baldwin gör rätt i att behandla den så nonchalant som han gör. Varför skulle han annars bryta itu den? Det är för att stå ut med dess övergrepp, och endast genom att ta makten över dem kan vi behålla vår värdighet.

 

Jo, det här är en queer roman som med rätta getts klassikerstatus, en modig roman som skildrar homosexualitet på ett rättframt och ärligt sätt. Men det är också en roman som tydligt visar vikten av miljöbeskrivningar. Platsen – Paris – skrivs fram sensuellt men inte utan att dess avigsidor också träder fram, med dofter och stanker och smuts och allt som är sjabbigt och snuskigt. Baldwin skriver ivrigt, med ett djärvt bildspråk som sällan ger utrymme åt utslitet frasmakeri. Det är ett språk som tar risker, liksom han gör det med tematiken.

 

Även bifigurerna är omsorgsfullt skildrade, tålmodigt och noggrant. Tillbakablickarna är relevanta och motiverade, och allt annat än utfyllnad. David har en sårig relation till pappan (mamman är död), och när han var tonåring hade han en sexuell erfarenhet med en kompis, Joey, som han sedan behandlade elakt, något som ytterligare förstärker det autentiska intrycket. För sådan är världens gång, att den som väcker vår åtrå också kan väcka vårt förakt, och den här romanen är full av sådana insiktsfulla ögonblick, sådana epifanier. När David träffar Giovanni och det leder till sängen blir slutsatsen ominöst skildrad: ”With everything in me screaming No! yet the sum of me sighed Yes.

 

Ett par generationer innan Baldwin skrev sin roman ägnade sig Henry James åt något liknande, med ett flertal romaner om amerikaner som förgäves försökte vistas i ett Europa som bara ter sig främmande för dem. Baldwin är delvis ute i ett liknande ärende. Kanske James – som tillbringade störst del i litteraturhistoriens mörkaste garderob – kunde ha och hade vågat skriva den här romanen om han hade fötts 70 år senare. Hella blir sanningssägaren som menar att amerikaner inte borde åka till Europa, för de blir inte lyckliga där, och vad är en amerikan utan sin lycka?

 

Åtminstone utför David också ett tankearbete som sträcker sig åt essäns marker:

 

Perhaps everybody has a garden of Eden, I don’t know; but they have scarcely seen their garden before they see the flaming sword. Then, perhaps, life only offers the choice of remembering the garden or forgetting it. Either, or: it takes strength to remember, it takes another kind of strength to forget it, it takes a hero to do both.

 

Och Baldwin vill gärna laborera med dikotomier och dela in världen i en binär osämja. I hans världsbild är vi människor antingen galningar som minns eller galningar som glömmer. Davids öde blir att han minns Giovanni för starkt.

 

Han minns Giovanni, och hans rum, där de under några månader under en försommar upplever något som väl får kallas ett Eden. Tills Hella återvänder från sin resa, och katastrofen blir ett faktum, delvis utlöst av Davids förnekande av Giovannis kärlek. Baldwin skärskådar relationer och känslor på både konkret och abstrakt nivå. Han visar också hur skoningslös sanningen är. Samtidigt bevarar han en spänning i hur Giovannis anklagelser mot David lämnas outredda, vilket kan bero på att han har både rätt och fel: rätt, eftersom David verkligen är en egoist som inte kan älska, men också fel, eftersom han själv bara är svartsjuk och vill äga den han älskar. Men också i svartsjukan finns sanningar: mörkt lömska, listigt liderliga.  

 

Det här är en relativt komprimerad roman. Jag gillar formatet, speciellt när den är så behagligt paketerad med en bok som lätt slinker ned i kavajfickan. Det kom en svensk översättning 1957, och den är kanske värd att leta upp. Nu råkade det bli att jag läste den på engelska, eftersom den var lättare att hitta (på en bokhandel i Göteborg), och det säger förstås också något om vår tid.

 

27 juli 2022

Prosa 1, Jon Fosse, översättning Ragnar Strömberg, Atlas

Åtskilligt av norske författaren Jon Fosse finns översatt till svenska. Han är internationellt mest känd som dramatiker, och tidigare har vi på svenska kunnat läsa en ansenlig del av hans pjäser, likväl som hans dikter, essäer och romaner. Det är också till prosan han rört sig under 2000-talet, och har nyligen avslutat sin Septologi (de två första delarna kom på svenska i fjol).

 

Novellen och kortprosan är dock mindre tillgodosedd, med undantag för en bagatell med oväntat  tama hundnoveller som utkom på Bakhåll för några år sedan. Han skriver om hundar även i Prosa 1, en samling som nu tillgängliggjorts i Ragnar Strömbergs översättning, som inte är helt oklanderlig: världen behöver mycket just nu, men en normalisering av styggelsen ”även fast” hör inte till våra behov.

 


Prosa är ett brett begrepp: här finns fyra tidigare noveller, och sex stycken från samlingen Levande sten från 2015. Den äldsta är från en studenttidning när Fosse var 22. Det kan sägas direkt att Fosses stil må ha gjort vissa girar under de fyra decennier han varit verksam, men det finns något ganska oefterhärmligt i hur han med små skiftningar modulerar sitt språk och sitt uttryck. Hur ska denna stil beskrivas? Så här: om du tappar ditt bokmärke i golvet när du läser en Fosse-bok finns det en risk att du inte hittar tillbaka bland alla upprepningar och omtagningar. Han är en författare som inte bryr sig nämnvärt om dramaturgi, utan är mer inriktad på att nagla fast krypande detaljer, saker som ligger bortanför fokus.

 

De två längsta novellerna från tidigt 90-tal visar tydligt hur denna stil verkar. I ”Och sen kan hunden komma” följer vi en monolog från en hundägare som planerar att ta livet av den granne som dödat hans hund. Det är en instängd text som cirklar kring mordproblematiken, kring hämnden, kring mordvapnet, kring offret, kring skvallret, och till sist den ofrånkomliga skulden – eller brist på skuld.  

 

Saker upprepas, repliker bekräftas in absurdum. Så gestaltas en sons ångest inför något som liknar en skilsmässa i hur han neurotiskt följer sin pappas förehavanden. Metoden känns igen från Stig Dagermans roman Bränt barn, där sonen hukade inför pappans alkoholism, men här är pappan för vidlyftig i sina inköp av för stora kavajer (vsg för övertydlig symbolik). Sonens vånda är transparent: ”Jag måste fråga far min var han har varit. Men jag kan liksom inte fråga det. Varför kan jag inte fråga far min om var han varit? Jag måste fråga far min det.” Detta cirkelresonemang upprepar pojken genom den långa novellen, och det blir faktiskt mindre irriterande än det ser ut på pappret. Barnets oro att vara den som orsakar katastrofen är djupt inkännande och skarpsinnigt trovärdig. Pojkens namn är Knut (vsg för lika övertydlig symbolik).

 

Vad Fosse gör så bra, främst i de längre novellerna, är att han visar hur hela tillvaron ter sig overklig. Man brukade kalla det ”drömsk” förr i tiden, men jag tror denna liknelse har satts ur spel – mer handlar det om att skildra en låtsasvärld, en värld vid sidan av men också inkorporerad i den verkliga. En enkel mall för fiktionen? Ja, fast Fosse visar också hur skör och opålitlig denna fiktion är, på vilken lösan grund den är fastställd. Han skriver om vad som sker när världen görs främmande; han skriver om konsekvenserna av att befinna sig mitt i denna bräckliga värld av förnekelse och sken.

 

Till hans egenart hör också förmågan att skapa levande människor, individer som gör intryck. Mannen som bär på sådana småsint storslagna hämndplaner och pojken som hjälplöst bevittnar faderns sammanbrott är två sådana gestalter som lämnar spår. Fosse visar helt enkelt hur vi tänker, han tar sig in i sina karaktärers medvetande och levandegör deras tankar och gör dem till våra. För det är så vi är, vi människor.

 

De kortare novellerna är måhända något mindre imponerande, även om en minnestext, ”Jag kunde inte säga det till dig”, är vacker och rörande. Berättaren skriver om sorgen och saknaden efter en älskads död:

 

Jag skulle inte ha sagt det här till dig om du varit i livet, det skulle gjort allt svårare för dig, för jag ville ju bara att din kropp skulle röra sig som den gjorde när du vaknade, trött och tung, när du var arg, när du var glad, när du skällde ut mig och kallade mig skitjävel, jag ville att din kropp skulle få vara som den ville, jag ville inte säga det till dig, säga att jag gick omkring med en belyst glimt inom mig, som jag säger till dig inom mig, gick med det som rörde sig i din kropp, eller fick din kropp att röra sig, när du gick över skolgården, den där morgonen, inne i mig.

 

Så balanserar Fosse inte bara minimalism och maximalism stilistiskt och känslomässigt. Han balanserar också minnets skörhet och styrka, men även lyckas han parera det spontana med det beräknande: i det här utdraget – en utsökt vackert mening på 121 ord – finns både omedelbarheten och det planerade, som i formuleringen ”jag gick omkring med en belyst glimt inom mig”. Denna text är också skriven i ett enda stycke, likt en viss österrikisk kverulant vid namn Thomas Bernhard.

 

Med hjälp av en absurd humor som verkar ha lyssnat uppmärksamt på just Bernhard och den sene Samuel Beckett skriver Fosse sin märkligt stillastående-rörliga prosa, och jag ska inte sticka under stol med att en del av de här novellerna ger ganska liten utdelning. Inte för att det råder brist på självständighet med så starka röster – firma Beckett & Bernhard – som förebilder, utan mer för att dessa korta texter bleknar när de ställs inför de mästerliga projekten som just Septologin och Trilogin (Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning).