Bananmanual, Per Alvsten & Niklas Åkesson, Edition ONT; En död står dig emot, Niklas Åkesson, Ellerströms

 

Förra veckan hade vi en lektion om Tracey Emins konst, och jag visade eleverna hennes installation ”My Bed”. Vad gör det här till konst? frågade jag, och fick goda svar, så jag fortsatte med att fråga om de kände till andra uppseendeväckande och kontroversiella konstverk. De nämnde den italienska konstnären Mauricio Cattelans banan som han tejpar fast på väggen. Eleverna frågade vad han ville säga med det, och jag föreslog att det kunde vara en intertextuell referens till Andy Warhols banan på omslaget till Velvet Undergrounds första skiva.

Ja, eller så vill han anspela på det klassiska skämtet där någon ramlar på ett bananskal. Är det skämtet på utdöende? Per Alvsten och Niklas Åkesson tror nog det, då deras nya bok Bananmanual vill ge upprättelse åt bananskämtet som konstform. Därför har de samlat 79 olika varianter, som pedagogiskt gås igenom – endast pekpinnen saknas. Skämtet, var det roligt ens i barndomen? Ja, en gång, kanske, men inte 79? Det är ett skämt som har drygt hundra år på – aj! – nacken …

Och det är ändå en underhållande bok: låt säga att boken är roligare än skämtet. I den finns anvisningar till performanceakter för inom- och utomhusbruk, och de kallar det för en ”osannolik” bok. Genom olika ideologier ges en skrattbild av människan. Men det är också en bananens kulturhistoria, med exemplet Sliding Billy Watson som redan 1901 gjorde succé med en tidig variant av Michael Jacksons ”moonwalk”, tack vare bananskalen på teaterns trägolv. Fast ännu tidigare var det troligen apelsinskal som gav den extra skjutsen mot det planlagda fallet. Med andra ord: ett skämts skapelseberättelse. Är alla skrönor sanna? Eventuellt.

De olika variationerna av skämtet föreslås utspela sig på olika lämpliga platser i Sverige, som strandpromenaden i Umeå. Gissa var fascismens version utspelar sig: ”gärna i gamla feta tyskvänliga områden som Lund och Uppsala med omnejd, eller Östermalm, Sölvesborg, Ljungby.” Genom de många geografiska referenserna liknar de metoden Ted Ström anlitade i låten ”Sverige, en vintersaga”. Kanske det här ska heta: ”Sverige, en banansaga”.

Alvsten och Åkesson dekonstruerar skämtet, tar hjälp av bland andra Descartes och Kant, och rör sig från de politiska ideologierna över till psykiatrins diagnoser. Josephine Bakers banankjol finns förstås med, liksom Trazan och Bananarne, och sällan går det att säga om en bok att den liknar inget annat. De många uppslagen kan för all del påminna om den teknik UKON ibland använder: att möta en absurd värld på dess egna villkor. Det borgar för god underhållning.

Niklas Åkesson är också aktuell med en ny diktsamling. Han debuterade 2014 med Sokrates död, och har sedan dess arbetat som skrivlärare för Skurups skrivarlinje. För ett par år sedan utgav han Öga jur öga, och driver tillsammans med Alvsten performancegruppen Teater ONT (och numera också förlaget Edition ONT). På Ellerström utkommer En död står dig emot.

I boken är det en pappa som håller på att dö, och sonen besöker honom på en vårdinrättning. Långsamt släcks livet ned för den äldre generationens man, och den yngre mannen står handfallen. Döden är både det enklaste och svåraste vi ställs inför. Var och en har sin individuella plan för hur dödsångesten ska hållas stången: förnekelse, ignorans, trots, samverkan, idylliserande – eller bara ren skräck.

För den som är anhörig återstår mest praktiska bestyr. På sjukhemmet blir det fika och debila tv-program (vänligen visa mig vägen till Helvetet): ”i varje teve / finns Mörker Genom- / Lyst”. Det dricks mycket kaffe, för vad ska man annars göra? Det är en värld som regeras av pipmuggar och förnedrande toalettbesök. Philip Larkin har kanske bättre än någon annan formulerat den tillvaro som inväntar de flesta av oss, i dikten ”The Old Fools”: ”Why aren’t they screaming?” lyder hans milt indignerade undran.

Hos Åkesson lyder denna undran andra ideal:

tanken att livet är en robinsad.

fast du skulle aldrig uttrycka dig

så. i så fall säga ensamseglats. fastän

du sitter här i fåtöljen och glor som

robinson måste glott på sitt hav.

tråcklad i hjärnans veck sitter visst

den strandsatte i dig. verkar svår att

få loss. precis som domesticeringen

av vetet och kon tänker jag, och

som näskaffe, och som blå band och

som din teve. den sortens livssyn.

Åkesson låter sin dikt skrika, genom att den spricker i sina sömmar. Successivt övertas formen av ilskna pennstreck – de finns också på omslaget, som passande nog täcker den tv-skärm där Sanna Nielsen har sjungit – och andra typografiska hyss, som en stor fet svart punkt, lika obehaglig som den stora feta svarta punkt som ska sätta p för oss alla. Så utläser jag väl också titeln, att vi ska möta döden så som den möter oss. Med Dylan Thomas ord om sin döda far: ”Do not go gentle into that good night, / Rage, rage against the dying of the light”.

Åkesson spaltar upp sin dikt och gör den medvetet svårläst, eller åtminstone svårhanterad. Det är en kommunikation som hackar. Boken är också opaginerad, som för att demonstrera att kronologin har satts ur spel, eller som att tiden ställts på paus. Så ter sig väl tillvaron för den som befinner sig i dödens väntrum – men vänta nu, är det inte där vi alla vistas?

Så gestaltar boken ett delvis språklöst tillstånd. I en dikt genomborras raderna av snedställda tomrum, som om solstrålarna tagit sig in i dikten – så länge vi kommer ihåg att det är melankolins svarta sol. Eller är det den stora svarta punkten på nästa sida som är den svarta solen, den som arbetar simultant med den ljusa. Och även om det finns mörker här går det att ana ett ljus, en medvind, i Åkessons närmande av dödsbetingelserna.

Klottret och överskrivningarna kan påminna om barnets protest. Men det där som Ekelöf kallade ”det enda som försonar, / det enda praktiska, för alla lika”, har hos Åkesson också en allmängiltig relevans, en inställning för alla åldrar och alla temperament som har förstått villkoret för vår belägenhet: ”jag säger att du redan är hemma. då stirrar du vilt, för nuförtiden är verkligheten ditt straff”.

Hundarnas ö, Aase Berg, Bonniers

 

Livet styrs av kaotiska principer. Så hur ska en stackars människa skaffa kontroll över alla ovissa villkor? Kanske med hjälp av husdjur. Aase Berg har i sin tidigare bok Spöket – olyckligt kär i djur skrivit om hur umgänget med hästar kan lära en något om vad det är att vara människa.

Där skrev hon också: ”Att ha hund är att sätta fotboja på sin längtan bort”. I den nya boken Hundarnas ö handlar det i all underordning ändå om hur hunden ”Mini” blir något av en vägvisare och en trygg tass i det stormiga liv som inrymmer oron över en demenssjuk mamma och struliga döttrar.

Med hjälp av citat från Bibelns ”Predikaren”, där allt är i den gamla översättningen är ”fåfänglighet” och ”grämelse”, blir det en piggt nyfiken undersökning av hur en ska tackla livets totala ointresse i ens existens. Ledstjärnorna hittas hos ”en treenighet av kloka gummor”: Sara Meidel, som skrivit om anorexi, Emelie Cajsdotter, som tar hand om djur som farit illa, och konstnären Niki Lindroth von Bahr, som gör kortfilmer med dockor som föreställer djur.

Det krävs visst självförtroende att skriva en bok av det här slaget, som spretar åt många håll: flygskräck, kommunikation, föräldraskap, religion, skärgårdsliv, självsvält, rondellhundar, och en hel del annat. Det hela hålls ihop av drastiska slutsatser: ”Intelligens är att veta vad man ska göra när man inte vet vad ska man göra.”

Essän är en tillåtande form. Den kräver lika mycket självtvivel som självförtroende, och Berg besitter båda egenskaperna. Hon är poet, något som inte endast märks i en förkärlek för delikat distribuerade allitterationer. I allmänhet uttrycker hon sig kaxigt, som när hon frågar sig vad Gud har för budskap till människan i dessa yttersta tider. Svaret: ”allt är fett kört”.

Men hellre dessa kategoriska utsagor än ständiga eftergifter åt den språkliga styggelsen ”å andra sidan”. Inte heller är Berg någonsin inställsam. Citaten från ”Predikaren” känner jag igen främst från Bodil Malmsten, och det finns något av dennes trots även hos Berg, som dock är mer folkilsk än folkkär. Den som kallar gullgossen Tomas Tranströmer för kunglig hovleverantör av floskler riskerar aldrig att bli folkkär …

I fjol blev det en hätsk debatt om Bergs publicerade dagböcker, där hon kallade en litteraturkritiker för ”en liten fitta”. Debatten glömde att Berg ända sedan sin debut som författare – 1997 med prosadikterna i Hos rådjur – aldrig skrätt några ord. Sin första utflykt i autofiktionen kallade hon En uppblåst liten fittas memoarer. Vänner av det politiskt korrekta kan förstås körsbärsplocka hårresande exempel ur den här boken, för vad det är värt.

Vad är då det egentliga namnet på ”Hundarnas ö”? Den belästa Aase Berg vet svaret, med en snygg allusion till Atterboms gamla dikt. ”Lycksaligheten”, heter den förstås. Hunden kan ge människan en glimt av paradiset, lyder bokens stillsamma argument. Jag vet inte om det stämmer, men den här boken gör mig ändå övertygad att paradiset är åtkomligt för den som lever nära en hund.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/3 2026)

Krönika om omläsning för Expertrådet för läsning

 

 

 

Alltför många människor har lurats att tro att du är ”färdig” med en bok när du har läst ut den. Detta kan förklara varför många hems bokhyllor gapar tomma, när det tidigare var en statussymbol att ha klassikerna och de senaste mest omtalade författarnas böcker i bokhyllan. (Performativ läsning uppfanns inte under den senaste debatten om killar som fejkläser på tunnelbanan.) Många verkar göra sig av med sina böcker, på grund av den oriktiga uppfattningen att de aldrig kommer att läsa om dem.

 

Ännu en krönika i läsningens tecken. Den finns att läsa i sin helhet på Expertrådet för läsnings hemsida.  

Bla bla bla bla (10-11 & 12 2025, 1 & 2 2026)

 

När du läser det här står det troligen klart hur många Oscarstatyetter Joachim Triers norska film Affeksjonsverdi har fått. Du kanske reagerar så här nu: ”Aff … vaddå?” För i Sverige heter den ju Sentimental Value. Är det inte konstigt att en norsk film har en engelsk titel – i Sverige? I torsdags såg jag den brasilianska filmen O Agente Secreto, eller som den fick heta på svenska: The Secret Agent.

Hur vet jag då att Triers film borde ha hetat Affektionsvärde på svenska? För att jag läser den norska månadstidningen BLA (Bokvennen Litterær Avis). I sitt senaste nummer, 2 2026, hittar jag en lång essä, där kritikern Frode Helmich Pedersen diskuterar Bernhard Ellefsens nedgörande kritik av filmen. Finns det saklig grund för kritiken – är Ellefsen likt pojken i sagan den som påpekar att kejsaren är naken? – eller är det ett bevis på att litteraturkritiker inte är kapabla att bedöma filmkonsten på dess egna grunder? Till en början ser det ut så: Pedersen visar hur lite Ellefsen har att säga om filmteknik. Men det är en mer nyanserad skildring som vi kan läsa, där det finns viss substans även i en litteraturkritikers syn på filmen, och slutsatsen blir att det både går att vara stolt över filmens internationella genomslag och kunna erkänna att den har inslag som går att ifrågasätta.

Det är sällsynt i svensk kontext att läsa likartade texter, som tar ett större grepp på kritiken, och det är ett stående inslag i BLA. Till exempel kan man i årets första nummer, 1 2026, hitta Andreas Breiviks essä om hur kritiker med fast anställning riskerar att bli fastlåsta vid sina skrivbord och endast benägna att bedöma det som deras bekvämlighet tillåter. En bra kritiker söker sig också ut i den så kallade verkligheten. Breivik nöjer sig inte med löst tyckande, utan pekar ut fyra exempel som skärskådas: Arne Borge från Morgenbladet, Ingunn Økland från Aftenposten, Tom Egil Hverven från Klassekampen, samt Anne Cathrine Strauje från NRK.

Och Eirik Riis Mossefinn skriver i samma nummer om ”romanapokalypsen”, hur det blivit sällsynt med större och ambitiösare romaner. Nu är också de historiska romanerna komprimerade, suckar han. Även om han har rätt i sak finns det förstås undantag, och det bevisas om inte annat att det strax innan kommit en norsk översättning av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna, tillsammans med Lucy Ellmanns Ankor, Newburyport och Roberto Bolaños 2666 den kanske mest ambitiösa romanen under hela 2000-talet. Tokarczuks magnum opus recenseras i 10-11 2025.

I årets första nummer, 2 2026, hittar jag också ett reportage av Daniel Hesby Hansen, som undersöker läget för hybridförlagen och självpublicering. Det verkar vara likt situationen i Sverige, som refereras till i texten, oftast som ett varnande exempel. I Norge heter den stora aktören Calidris, som tillsammans med Vulkan (finns även i Sverige) skickat in omkring 200 böcker till Kulturrådet för bedömning (i Norge heter det ”innkjøpsordninger”). Hur många har fått stöd? En enda bok.

Ett ord jag kan sakna i den svenska debatten är ”anbefalla”. I BLA finns en sådan sektion, där de bland annat anbefaller Wera von Essens två dagböcker. Jag var med att ge Borås Tidnings debutantpris till den första delen, En debutants dagbok, men jag verkar vara rätt ensam om att också uppskatta den andra delen, En emigrants dagbok. De har också en sektion med läsningar av Nobelpriset, där de slaktar både Nadine Gordimer (”episk kjedelig”) och Nelly Sachs (”bør først og fremst ses som et uttyck for svensk skyldfølelse”). Jag kan hålla med om Gordimer, men Sachs? Det är en grotesk felläsning ju!

På tal om slakt berättar Elvis Adan om när Mikaela Blomqvist slaktade hans debutroman i Gästabudet. En oerhört sorglig text, där det inte görs riktigt klart om han tar emot det med gott eller dåligt mod. Själv har jag sent omsider sett Triers film, och eftersom jag inte är filmkritiker borde jag förstås avstå från att recensera den. Det korta omdömet lyder: utan att bli lika ointressant som Ruben Östlunds pekoral tycker jag Ellefsen har ganska rätt, att det är en film som lider av sitt Bergman-komplex och att den så gärna vill vara ”konst”-film. Jag blev mest uttråkad.

muttertask, mutatas, Uljana Wolf, översättning Ida Börjel och Linda Östergaard, Nirstedt/Litteratur

 

Översatt tysk samtidspoesi är vi inte bortskämd med, föreställer jag mig. Durs Grünbein och Anja Utler har vi förstås kunnat läsa ett par gånger vardera, men på rak arm kommer jag inte på några fler (förvisso har jag också läst rumänska Herta Müllers tyska collagepoesi i översättning, men hon är främst prosaist). Därför är det ingen överdrift att säga att jag kastar mig över Uljana Wolfs besynnerliga bok muttertask, mutatas, som nu utkommer på Nirstedt/Litteratur.

De skickligt skickade översättarna Ida Börjel och Linda Östergaard har fått slita hårt med den här experimentella poesin. I efterordet citerar de Wolfs egen kategorisering av titelns lek med Ovidius transformationer, i något som liknar en poetik: ”ett vanföreställt, hallucinatoriskt, transformerat ord som ifrågasätter gränser, släktlinjer och ursprung.” Om det här låter tilltalande är du bara att gratulera, för jag anar att det här är en bok med potential att bli en vattendelare – antingen älskar du den förbehållslöst eller ställer dig avvisande.

Det är väl en fråga om smak och läggning. Det blir en lekfull mutation av mening där associationerna korsar varandra. Hela tiden tvingas du uppfinna en ny läsart, och sådant kan bli utmattande – eller helt underbart, bara du rustar dig med rätt läskondition. Då och då får dikterna mig att tänka på Hélène Cixous uppfattning om det kvinnliga skrivandet som – om franskan ursäktas – jouissance – alltså den extas eller njutning som erfars när kvinnliga författare med list och påhittighet överskrider patriarkatets stränga riktlinjer (se exemplet Clarice Lispector). Nog finns det sinnlig njutning också hos Wolf.

Titeln är trippeltydig. ”Muttertask”: Är det en mor – tyskans mutter – som utför en uppgift – engelskans task – eller är det bara en muttrande … hrmpf? Och ”mutatas”: förändring, förvandling, förvanskning … Och så vidare. Poeten Alice Notleys motto ger både en ledtråd och sätter ut ett villospår: ”Sätt på mamman en mask & fly just nu / En man kan rymma i en mammamask / så också jag, Mamma Mask”. Och hur var det Juli Zeh skrev i sitt sublima mästerverk Leklust? ”Om allt är en lek är vi förlorade. Om inte går vi under.”

Det är en inspirerande bok, som torde charma den mest inbitna fienden till poesin, ni vet alla de som styrs av fördomen om dess obegriplighet. Det här är dikter att gå i dialog med, att bearbeta och bearbetas av. Kan det bli för mycket av det goda? Jo, alla experiment kanske inte faller i den godaste jorden, men det finns ett värde i att försöka – för även misslyckade experiment kan innehålla lyckade inslag.

Här finns också ett politiskt patos, som illustreras av ett ställningstagande i något som liknar prosadikt, i ”kraniesöm”:

kraniesöm, dag ut, dag in, räkna efter igen. räkna rösterna, ekon, vändande vindar. en röst säger: alla får plats. en annan säger: inte allt som får plats hör hit. man vill inte bärga mer här, inte borga för mer, ville inte fördela några papper, lappar som talar för andra. man vill inte bryta sig ut ur rädslan. aha. men kommer där bortom ännu ett land? vänta, vänta, allebody, alledag.

Men detta utdrag gör inte rättvisa åt hur språkspänstig den här boken är. Här finns ekfraser till målningar av Hannah Höch, Max Ernst och Max Beckmann, utläggningar om moderskap hos Medea, skildrad av Christa Wolf och Pasolini. Ett ordmoln blir till molnord som blir till bildmoln. Leken ger också utrymme åt förtvivlade samband, där Wolf vill visa hur vi hör ihop, även om onda krafter vill skilja oss åt (som bekant en rådande trend bland lagbestämmande politiker i vårt eget land för tillfället). Udden i dikterna riktas mot det egna och de begränsningar och gränser vi har satt upp, bokstavliga och bildliga.

Och även om översättarparet Börjel och Östergaard kommer till undsättning kan ingen översättning i världen undvika att den måste halta fram, även om ganska mycket av flerspråkigheten hos Wolf tillvaratas. Här förmedlas ändå ganska mycket av den glädje det måste innebära att läsa denna poesi i original. Dikterna liknar ibland trollformler eller besvärjelser, och påminner en om hur bra litteratur måste tillåta sig vara suverän: det vill säga, ställa upp sina egna regler, som du som läsare har att förhålla dig till. Då kan denna konst också tillåta sig att blanda bort korten, för Wolf litar på läsaren.

Även om denna läsare kan bli bortkollrad. Men vi behöver inte pricka av alla dubbla och trippla betydelser för att njuta av enskilda lysande dikter, som ”mama jelly madregal”:

ingen ska tillbe mina döttrars hår ska

marvla deras hår marmelada deras hår

bara jag får galet bada deras hår i blickar

för jag är mamaren! jag har mamamarvel-

licens. den mamlande gelén. oh mamajkelly i am

I stället kan vi av den här poesin lära oss att bejaka den sällhet som exponeras. Liksom hos Isabella Nilssons nonsenspoesi dansar Wolfs dikter, men även här dansas det över en grav. Det är en bok som illustrerar förvandlingen som tema genom att hela tiden byta skepnad, och låter oss befinna oss i en kvinna som utger sig vara dotter till vilda västern-skurkarna Calamity Jane och Wild Bill Hickcock. Det ger en sällsam svindelkänsla att läsa denna Jane Flows dikt på engelska, översatt till tyska av Wolf, och sedan översatt till svenska av Börjel och Östergaard.

Men det är bara ett exempel på när det här frigörande projektet fungerar. Om jag finge förse boken med en etikett skulle det på den stå: ”endast för läsare som äger en (o)lycklig förälskelse i orden”.

Judiths syster, Lise Tremblay, översättning Elin Svahn, Rámus

 

Jag spelar med öppna kort; länge ställer jag mig frågande till den bok av kanadensiska författaren Lise Tremblay som förlaget Rámus nu har översatt (den sjätte på lite drygt tio år). Judiths syster har kallats en klassiker och används i kanadensiska skolor. Eftersom jag har läst de tidigare – liksom denna i stilig översättning av Elin Svahn – är jag utrustad med tålamod. Men jag kommer inte riktigt in i berättelsen om en ung tjejs sista sommar innan allvaret med högstadiet ska börja.

Jodå, jag är fullt medveten om att det här är en författare som företräder den förrädiskt stillsamma prosan – Djur är min favorit bland de tidigare – men ändå är jag mer än något annat frustrerad. Kanske ända till sista sidan, som jag inte påstår ändrar alla förutsättningar (det här är inte en författare som arbetar med effektsökeri), men som ändå får mig att förstå de nästan 200 sidor som har föregått den. Så kan jag kompromissa: det här är en osedvanligt fin uppväxtskildring. Trots allt.

Det handlar om de begränsningar som den yttre världen sätter på den som är ung, i spannet mellan barnet och tonåringen. Tremblay, född 1957, skildrar ett sent 1960-tal på ett sätt som leker kurragömma med autofiktionen (en av bifigurerna, en lärarinna, heter rentav Tremblay i efternamn). Vad då för begränsningar? undrar du. Ja, till att börja med: sociala, intellektuella, känslomässiga. En ständig underskattning. En brist på förståelse och sammanhang, och mer än något annat en ständig oro för att vara något på spåren, men inte ens ha kapaciteten att förstå vad det är man söker och vad man är arg på (när jag var 12-13: arg varje djävla dag).

Att vänta på något som man samtidigt är rädd för att det ska inträffa, och frustrationen inför att inte kunna kommunicera vad det är man saknar. Berättaren är vän med Judith, som har en galant storasyster, Claire. Det är uppenbart att hon som berättar dras till systern mer än till Judith. Den katolska kyrkan har internaliserat diffusa skuldkänslor hos berättarjaget. Föräldrarna är till ingen hjälp: mamman är mest gnällig eller sjuk (eller bådadera), och pappan har bara en enda sak att säga till sin dotter: ”Nu måste du vara förståndig.”

Det blir en roman om frigörelse, och som sådan är det ett vackert vittnesmål. Berättaren rör sig saktmodigt mot ett uppvaknande, genom skönlitteraturen, som hon får tillträde till genom att vara barnvakt och få låna böcker av en av mammorna. Litteraturen har hjälpt många genom perioder där halva ens tillvaro var fantasier, drömmar och inbillning. Begäret att kunna omstöpa sin tillvaro och förbättra sina livsvillkor finns knappt, för det är en så oerhörd tanke.

Berättaren upplever sig vara ful, fel och dum. Kroppsidealen är sjuka, och var det redan på 60-talet. Kanske är det onödigt av Tremblay att ägna sig åt att fetskamma kvinnor mer än en gång. Att inleda ett personporträtt genom att säga att hon är ”en mycket tjock kvinna” är chockerande – eller är det 60-talet som råder? Romanen skrevs 2007. Eller är det barnet som betraktar världen utan att döma? Döm själv.

Är utbildning vägen ut ur instängdhet och förnedring? Tremblay menar nog det med den här romanen. Att döma av universitetsläraren Mats Alvessons debattinlägg för en vecka sedan är en högre utbildning inte lägre någon garanti för ett liv i vare sig materiellt eller intellektuellt välstånd. För all del, jag övertygas av Tremblays stillsamt metodiska plädering för bildningens värde, men det förhindrar inte att det även i mindre högutbildade yrken finns en stolthet som räcker och blir över.

Felicia och Vergilius. En kärlekshistoria, Magnus William-Olsson, Wahlström & Widstrand

 

Om vi hade levt i ett intelligent land skulle tv-programmet ”Cyklopernas land” inte ha fastnat för den tröttsamma leken ”Hur Jonas Gardell?” Nej, för jag kommer på ett antal intressantare frågor till den betydligt mer läsvärde författaren Magnus William-Olsson: ”Hur Magnus William-Olsson att döpa en bok till Felicia och Vergilius?" Det här är ändå författaren till böcker som Homullus absconditus och Koraxas tomb, och icke att förglömma βιογραφία – Biografia med grekiska bokstäver …

Så vad är då det här för bok? Ja, ”en kärlekshistoria” upplyser omslaget hjälpsamt. Men kärleksparet är sexåriga barn. De bor i ”en trädgårdsstad” och leker hejvilt genom att på mer eller mindre telepatisk väg röra sig mellan olika rumsliga dimensioner. Vergilius – bra namn på en valpig ciceron! – vägleder oss genom ”drömda” utrymmen i anslutning till de hus som bebos av de vuxna människorna i deras omgivning, med en metod som måste kallas teleportering.

Det är en hyllning till fantasin och kärlekens vanskliga natur. En skrift om ”den möjliga världen”, som ett färgstarkare alternativ till vår värld, den gråare. Eftersom huvudpersonerna är barn blir allt en lek, hårt förankrad i den konkreta verkligheten. Felicias föräldrars namn – Bengt och Ingabritt förstärker kopplingen till realismen (det kan inte gärna bli mer prosaiskt). Tiden är, liksom i sagan, en diffus dåtid, med referenser till kobratelefoner, the Beatles och radiogrammofoner – låt mig gissa på 1960-talet.

Vergilius säger att Felicias mamma är gjord av papier-maché, och det stämmer kanske till en början, i denna roman om överskridanden. Vi ställs inför en Vergilius som hade varit en trickster, om det här vore en pikaresk, och som här är lite allt möjligt: ”En gosse inuti en gammal man som snart ska dö, eller kanske omvänt. En gammal man inuti en gosse.” I den klyfta som uppstår – den ravin som uppstår – mellan fiktionen och verkligheten, där utspelar sig den här bländande men samtidigt också grårealistiska romanen. Där inryms både det vardagliga och det extraordinära, både de barnsliga upptågen och de alltför allvarliga lekarna.

Magnus William-Olsson är en författare som tidigare mest bedrivit växelverk mellan poesi, essä och översättning, men på 00-talet skrev han två besynnerliga prosaböcker om paranormala fenomen, och det är på något sätt i den riktningen han rör sig nu. Fast ändå inte. Länge har jag svårt att skönja vad det här är för typ av bok. En dröm? Liksom där kan du ibland luras tro att det du upplever är fullt sant, men också något som spelar dig ett spratt. Referenser till bland annat Trollkarlen från Oz och Tom Sawyer och Huckleberry Finn kan ge ledtrådar. Det går förstås också att tänka sig en version av Alice i Underlandet. Men om du söker en mer samtida referens är det lite som i tv-serien ”Stranger Things”, fast här finns ingen superskurk som Vecna, bara vuxenvärldens vanligt banala uselhet, och därför mer verklighetstillvänjd.

Och är det här en barn- och ungdomsbok? Varför talar vi i sådana kategorier, när vi kunde tala om ”allåldersböcker” för böcker som denna, i likhet med Maria Gripes sorgligt underskattade mästerverk? Jag kommer i alla fall att rekommendera den här excentriska – men inte sökta – romanen till både ung som gammal.

Få böcker jag läst på senare tid har förbryllat mig lika mycket som den här. Den saknar en hisspitch, så lycka till att försöka formulera vad den ”handlar om”, då den hela tiden byter skepnad och vrider ut och in på sina ramar och förutsättningar. Sanningen är det som inte kan fixeras. Barnen i William-Olssons ”saga” ägnar sig åt ett magiskt tänkande som fungerar – för stunden. Det blir på så sätt en lovsång till de påhitt som kan omforma verkligheten. Jeanette Winterson skriver sådana romaner, och det är en fin tradition att ingå i för en författare som William-Olsson, vars stil spurtar fram utan att bli andfådd. Smidigt genar han förbi allt existentiellt teoristoff som kunde ha fått framställningen att bågna av litteraturens största fiende – tung trög tråkighet …

Incestdikt, Lizette Romero Niknami, Bonniers

 

Få saker väcker – av förklarliga skäl – lika starka äckelkänslor hos mina gymnasieelever som incest. Vi kan prata om Oidipus, om Lord Byron och hans halvsyster eller om handlingen i Toni Morrisons De blåaste ögonen (som kommer i nyutgåva i vår), och reaktionen blir alltid en kräkgest. Så det är ingen överdrift att hävda att Lizette Romero Niknamis andra diktsamling – hon debuterade 2020 – har en kontroversiell titel: Incestdikt.

Ja, det är en berättelse om ett övergrepp inom familjen, utförd av en bror på sin tonårssyster. Omslaget lånar estetik från DIY-kulturen, eller bara den typ av klotter som man ägnade sig åt när man var i just den ålder då diktjaget blir offer för den starkares rätt till hennes kropp. Det skänker en oroande känsla av autenticitet med en formgivning som imiterar ett vanligt anteckningsblock. De utklippta bokstäverna kan ge associationer till hotbrev från typ anonyma kidnappare.

I dikten är det ”nidnatt”, som kan leda tanken till det obsoleta ordet ”nidingsdåd”. Den här diktsamlingen iscensätter övergreppet i form av fragment, eller fraktioner. Det är en vansklig bok att bedöma, men dess sex avsnitt handlar i stora drag om en tonårstjej som försöker hålla ihop sin tillvaro under och efter den skändliga behandlingen. Boken tar in utdrag från något som liknar förhör och andra autentiska källor, och det skildras från hennes utsatta perspektiv: ”nu låter jag mig våldtas / sätter mig duktigt i monstrens gap / och håller mig själv i handen”.

Det är åtskilligt som är skevt här. Det står alltså monster i plural här, och att hon håller sig själv i handen beror förstås på vuxenvärldens dubbla svek, att hon inte har någon annan i sin närhet som kan lappa ihop henne. Allt det här ger texten en chock-effekt som är svår att värja sig mot. Hennes liv går från skolans beskedliga läxor till den grymma läxa livet har i beredskap åt henne. Där ingår också insinuationer från förhör: hur klädde du dig … varför hade du druckit … borde du inte ha anmält honom tidigare …?

Inte konstigt då att diktjaget tar på sig skulden, hur orättmätigt det än är. I boken göre sig metaforer icke besvär, för det är skildrat konkret och rättframt. Att jämföra med Sofia Rapp Johanssons oförglömliga Silverfisken från 2007, som lät sagans skimmer speglas i de återkommande sexuella övergreppen hon utsattes för som fosterbarn. Så blir Incestdikt en bok i liknande anda som Anna-Karin Granbergs Där ingenting kan ses från 1992. Romero Niknami skriver om spyor, kuksugarläppar och kainsmärket i fittan.

Men hon skriver också om att sova med öppna ögon, om självhatet och självskadebeteendet. Dikten kan knappt härbärgera sitt stoff, och låter versaler spridas över boksidorna, och spalterna – två, tre – försöka göra sitt bästa för att förmedla en erfarenhet som helst inte ska formuleras. Det får dikten att krackelera ibland, som den gör i en svit med orena rim, i den dubbla spalten:

här är mun för att damma     arv för att samla

lamm för att offra                    kön för att roffa

blod för att späda                     synd att förkläda

vikt för att tukta                       fitta att fucka

blick för att möta                     bröst för att röta

Finns förlåtelse för det ohyggliga? Dikten berör sådana frågor endast indirekt. Det är en obehaglig bok, knappast lika omedelbart drabbande som Silverfisken, som fick mig att kippa efter andan efteråt, som om jag med nöd och näppe själv undvikit en katastrof. När jag läser Incestdikt blir jag påmind om något Jeanette Winterson skrev i sin bok om Atlas, Weight: ”Autobiography is not important. Authenticity is important.” (Hon skrev också: ”Anger is deeper than forgiveness.”)

Den som berättar sliter sönder, visar den här boken. Här slits familjestrukturer sönder i diktens brottstycken. Att berätta innebär också att ställa sig vid sidan av. Dikten låter allt bli dåtid, och det kanske är enda sättet att ta makten över det som har inträffat. Lizette Romero Niknami inväntar länge ordet ”blodskam” (som ung förstod jag aldrig det ordet, vet inte om jag gör det nu). Den som minns gör det i full vetskap om vilka sår som minnena åsamkar en. Här finns både förtvivlan och ilska.

Rök och speglar, Johanne Lykke Naderehvandi, Bonniers

 

Spöken, finns de? Det enda jag vet om dem är att de är punktliga. Det fanstyg de ställer till med sker alltid vid en viss tidpunkt, och enda sättet att bli av med dem är att hjälpa dem på traven. Ofta söker de någon annan än dig själv: skriv adressen på den du misstänker är eftersökt, så lovar jag att de försvinner.

I Johanne Lykke Naderehvandis fjärde roman Rök och speglar infinner sig spöket Asta inledningsvis mycket riktigt vid samma klockslag: 03:37 på natten. Hon var barndomsvän med huvudpersonen Bernarda, men hela Astas familj dog i en olycka. Mord, antydes det – annars skulle hon knappast komma tillbaka så här tjugofem år senare. Att vi befinner sig vid teatern – Bernarda är förstås döpt efter Lorcas pjäs om instängda unga kvinnor – inbjuder till frekventa besök från det paranormala.

Och Lykke Naderehvandi – som tidigare förestått en häxskola tillsammans med det danska snillet Olga Ravn – räds inte det paranormala i sitt skrivande. Det är goda nyheter, för svensk samtidsprosa skulle må bra av lite mer magi och lite mindre grå realism. Att jag för tillfället håller på att se om alla säsonger av Twin Peaks gör mig dessutom extra mottaglig för den typ av ockult stämning som den här romanen förespråkar. Men också för det mörker som idyllen så halvhjärtat försöker täcka över.

Så är teatern också en ypperlig plats, då den välkomnar både leken och allvaret. Det här gör Lykke Naderehvandi goda poänger av. Hon vågar uttrycka tabun, och fiktionsformen ger generöst med utrymme åt sanningar om människor och relationer. På teatern lämnas barnen ofta vind för våg av föräldrarna, och den totala friheten som skänks dem, och det är verkligen på gott och ont. De har varsin bror: Bernardas bror Silas växer upp och blir psykolog, och Astas heter Fox. Bernarda blir kvar i teaterns värld, som konservator. Asta är dotter till en firad skådespelerska som tar teatern med storm när hon aländer. Bernarda och Asta blir snabbt oskiljaktiga.

Så hamnar vi raskt i det förflutna, stället där spöken kommer till liv och trivs så väl. Asta har precis fått det kvinnor sedan Virginia Woolf kom på det behöver: ett eget rum – fast romanen konstaterar lakoniskt att hon knappt hann få det innan hon skulle få det som blir somliga kvinnors gåva: en egen grav. När Bernarda är femton dör Asta, och bandet mellan dem bryts. Tills Asta återkommer i astral form. Under tiden har Bernarda fått en dotter, Paloma, som hon bor ensam med. Strax handlar romanen om hur hon ska skydda dottern från besöken från andevärlden – mycket kan man säga om spöken, men att lita på dem går över min toleransnivå.

Men romanen är också fast förankrad i ett Malmö som sällan har skildrats lika osentimentalt, som exempelvis en beskrivning av ”blåsten, som alltid kommer både uppifrån och nedifrån, för så har det alltid varit här, på denna dystra men märkliga plats, där vindarna från åkrarna utanför stadsgränsen attackerar en från alla håll.” Jodå, det är ett Skåne som påminner om den laglösa plats Lina Wolff skriver om i sin senaste roman Liken vi begravde, och varför inte någon av Birgitta Trotzigs romaner, eller tv-serien ”Skånska mord” med Ernst-Hugo Järegård. Så kan en särskild sorts ondska lokaliseras till denna extrema plats i botten av vårt land: ”Finns det en demonportal i höjd med Helsingborg? Finns det ett särskilt skånskt gift?”

Vad Lykke Naderehvandi visar är Bernardas utsatthet som barn, när föräldrarna inte har tid att vara föräldrar. Att leken blir de vuxnas attribut innebär också bekymmer för ett barn, som tvingas lära sig att det inte alltid går att lita på de vuxna i sin närhet. Vad är på riktigt och vad är ett skådespel? Eftersom vi har att göra med en författare som sätter säkerheten främst går det att lita på henne oavsett vilka friheter hon tar sig med den så kallade trovärdigheten. Här går man all in i alla skikt vad avser teaterns föreställningsvärld, och det är ett äventyr att följa händelseutvecklingen. Föräldrarna svek Bernarda tvåfaldigt, genom att dels överge beskyddet, och dels genom att göra teater av dödsfallen.

Liksom med en av Lykke Naderehvandis tidigare romaner, den besynnerliga Strega från 2020, går det att associera till den gotiska romanen. Även om det är en slapp trop, kanske aktiverad lite väl ofta av kritiker, är det relevant och passande i det här fallet, med den smutsiga och instängda teatern som en byggnad med drag av den gotiska romanens förkärlek för dunkel arkitektur. Miljöskildringen är präglad av förfall och undergångsstämning, och de övernaturliga inslagen håller sig på en lagom rationell nivå. Det vill säga: precis på gränsen mellan psykos och känslig varseblivning.

Föga förvånande är det här en skickligt konstruerad roman, som visar hur Johanne Lykke Naderehvandi steg för steg håller på att erövra en helt egen position bland samtidslitteraturens kvinnoskildringar. Hon säger också nya saker om konsten, kulturen och skapandet, och dess kraft att förändra oss i grunden. Det är egensinnigt och fängslande. Här finns en sällsynt och sällsam laddning, en unik energi som inte enbart har med spökerierna att göra, även om jag övertygas av romanens ord: ”Man ska inte kalla på de döda, för risken är att de faktiskt svarar.”

Med Nick Caves ord, han som också umgåtts med spöken de senaste drygt tio åren: ”Everything is ordinary until it’s not.” Och vad var det nu Laura Palmer sa till agent Cooper i den svarta stugan i andra säsongen av Twin Peaks? ”I’ll see you again in 25 years.” Kom inte och snacka med mig att det är en tillfällighet att Asta väntar i tjugofem år innan hon gör sig synlig för Bernarda.