Till ambivalensens försvar, Sven Anders Johansson, Glänta

 

Vad har Carolina Gynning gemensamt med Ottessa Moshfegh? ”Ambivalens”, skulle Sven Anders Johansson svara. Hans senaste bok, Till ambivalensens försvar, är den fjärde från hans penna i Gläntas serie ”hardcore”, med essäer i skilda ämnen förpackade i behändig form (jag har läst nästan alla, och nästan alla har jag läst på resor).

 Nu handlar det förstås om mycket mer än Gynning och Moshfegh. Ett annat sätt att besvara Johanssons fråga kunde formuleras så här: Vad har Magnus Dahlström, Ida Linde och Hanna Nordenhök gemensamt? Förutom att de är suveräna författare och nyss nominerats till årets Eyvind Johnson-pris (jag råkar sitta i juryn), skulle mitt svar lyda: ”ambivalens”.

 

Johansson skriver sin flyhänta prosa och gör nedslag lite här, och lite där. Det handlar om språkbruk – hur begreppet ”valde att” blivit en relativt ny språkföreteelse i vår tid, exemplifierat med olika exempel från tidningar, där det i slutändan liknar en absurdistisk dikt: ”Snön valde att lägga sig över norr i helgen”. Att se snön som beslutsfattande säger ändå något om vår tid, och jag är inte säker på att det som sägs är något bra eller gynnsamt. Det handlar också om Socialdemokratins svängning i NATO-frågan. ”Nej! Vänta nu, vi menar förstås Ja!” Och så varför idrotten har sådan tjuskraft på totalitära ledare: den uppmuntrar till frihet men utesluter uppror.

 Ett uttalat syfte för den här boken handlar mer om att fördjupa sig i ämnet än att svara på frågor, och det är en fruktbar metod. Idealet blir att försöka ställa sig i ett mellanläge mellan ja och nej – ett mindre kategoriskt förhållningssätt, helt enkelt. Här finns åtskilligt att både sluka och betänka, för den som vill nyansera sin bild av kategoriska riktmärken, där det passiva – ett nej – kan ställas mot det aktiva – ett ja – och låta polerna byta plats. Johansson förespråkar ”ambiguitetens ofrånkomlighet, tvekandets produktivitet, ovisshetens sanning, vankelmodets kraft”. Det mångtydiga blir en litterär metod, som också kan tillämpas på den så kallade verkligheten, det offentliga, samhället. Och Johansson är allt som oftast en god observatör av samtidsfenomen, och han gör kloka analyser.

 Vems fel är det då att vi lever i en så oviss tid? Postmodernismen, hävdar många, ett svar som Johansson både underkänner och bekräftar. Att bejaka det icke-binära tänkandet är något annat än klyschan att ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”, menar Johansson, som är ett större fan av ett ”antingen eller-tänkande”, som går att spåra tillbaka till Kierkegaard. Det kräver också ett annat slags mod än det vi utrustats med, verkar han vilja säga. För den som vågar välkomna ambivalensen blir lätt avfärdad som förnekare i någon mån (infoga klimat-prefixet här och se vad som händer).

 Visst unnar sig Johansson också några tvärsäkra påståenden. Han resonerar kring kanonfrågan och hur den inte kan motverka vår tids utarmning av läsandet (jag befarar att han har rätt, men juryn överlägger fortfarande). Han gav ju ut boken Litteraturens slut (det var hans tredje bok i den här serien), och stör sig på att många, däribland Stefan Lindberg envisas med att kalla den Litteraturens död. Förvisso har han en poäng: ett slut är trots allt annat än en död, men i konsekvensens namn borde han då inte själv slarva med att kalla författaren till boken Välj glädjen för ömsom Kaj och ömsom Kay Pollak.

 I Johanssons resonemang om manliga konstnärers förhållande till ett emfatiskt nej använder han exemplen August Strindberg, Knut Hamsun, Ingmar Bergman och Johan Jönson. Ett exempel som han missar är Herman Melvilles hjälte ”Bartleby”, han som svarar ”I would prefer not to” inför allt han åläggs att göra. Det är ändå övertygande, men frågan är vad han kunde ha gjort genom att blixtbelysa det kvinnliga skrivandets lika emfatiska ja, med Molly Blooms emblematiska monolog som ju slutar med ett versalt skrivet ”Ja.” Eller att han kunde ha inkluderat Hélène Cixous teori om l’ecriture feminine, allra tydligast framträdande hos Clarice Lispector.  

 Till de problem som Johansson listar hör digitaliseringen, och om han raljerar över Socialdemokraternas kovändning i NATO-frågan är han lika brysk när han återger hur Liberalerna gick från att vurma över skolans digitalisering – givetvis med hänvisning till aktuell forskning – till dagens synsätt att den är skadlig, med lika stark koppling till (ny) forskning. Digitaliseringens avigsidor ska vi inte heller glömma, med barnarbete i koboltgruvorna i Kongo, tioåringars bristande koncentrationsspann, all energi som chat-GPT slukar, och allt e-skräp (62 miljoner ton för två år sedan, en siffra som bara lär stiga för varje år).

 Som förklaring till mångtydigheten i tillvaron har Johanssons resonemang en upplysande effekt. Det finns också ett förslag som jag tror vi måste bli bättre på att beakta, nämligen varför så många människor som har starka åsikter helt kan byta fot: ”även bestämda åsikter kan förändras. Ja, frågan är om det inte är de mest bestämda åsikterna som är mest lättrörliga.”

Canción, Eduardo Halfon, översättning Hanna Nordenhök, Tranan

 

”What’s in a name?” frågade sig Juliet i Shakespeares drama. Ens identitet, kunde ett svar lyda. Att dela namn med ett rovdjur – björnen – har ofta gett mig anledning att reflektera kring övergångarna mellan det mänskliga och det djuriska. Råkar du dessutom dela namn med en offentlig person kan ditt namn bli annekterat och inte längre fullt ut ditt eget. Du kanske heter som någon i Bibeln? Lycka till med din ateistiska karriär.

 Årets pristagare av det internationella Bermanpriset har ett oskyldigt namn, men desto krångligare identitet, om en ska följa alla paralleller mellan författaren och huvudpersonen i hans roman Canción. Denna huvudperson råkar heta Eduardo Halfon, och blir inbjuden som libanesisk författare till en konferens i Japan. Visserligen föddes hans farfar i Beirut, men levde i Guatemala. Och själv har Halfon fått se sin identitet splittras i olika fraktioner: inte enbart judisk författare, utan han har även blivit kallad till konferenser i egenskap av guatemalansk, latinamerikansk, centralamerikansk, spansk, polsk, fransk, rentav författare från USA …

 

Sålunda visar Halfon redan med romanens första mening att det här ska bli en munter historia: ”Jag anlände till Tokyo förklädd till arab.” Här säkerställs något som kan sägas vara skönlitteraturens grundpremiss: ovissheten. Vad som förenar mången god roman är också kombinationen mellan svartsyn och gnistrande humor. Om den ena ingrediensen tas bort uppstår bara dumhet eller stumhet, och jag vet inte vad som är värst av dem. Jag läser den första sidan med ett snett leende – alla leenden bör vara snedställda.

 Det handlar alltså om Halfons farfar, som hamnade i Guatemala efter att ha kidnappats av gerillan under inbördeskriget 1967, fyra år innan Halfon föddes. En av kidnapparna finns nu i Guatemala, Canción. Dennes namn har två värden, dels som en ordvits som anspelar på att han under en tid hade yrket slaktare (carnicero), dels som ordet för sång (canción). Sjunga kan han inte, däremot har han en benägenhet att prata för mycket (”sjunga ut”, som idiomet lyder).

 Med minnets övernaturliga skärpa berättar Halfon om sin uppväxt, om den knasiga tjejen Berenice och Beni, en kabil (elitsoldat i Guatemalas armé), han som blir slaktaren. Vad som kunde tilläggas i den slarviga kategoriseringen ovan av god litteratur – ovisshet, humor och svartsyn – finns också det som kunde kallas ”det udda”. Det är mycket grus i Halfons berättarmaskineri, många haltande stopp. Det ger en hackig rytm åt en roman som avviker från både den stringenta strukturen och hur de dramaturgiska kurvorna vanligtvis tecknas.  

 Det är en resonerande roman, men återigen följs inte de gängse överenskommelserna för hur sådana förlopp ska skildras. I kringgående manövrer får vi veta vad som händer. Berättelsen om paddan i kastrullen – den som ska plaska omkring i saligt välmående alltmedan temperaturen höjs och den kokas levande – avfärdas som en myt. Det är inget nytt, men liksom med klichéer finns det en poäng värd att bevara. Paddan är ju en metafor, och som sådan fullkomligt sann. Det som är osant i praktiken kan bli utsökt som bild.

 Annars är det svårt att praktiskt redogöra för vad som händer i den här romanen, något som ofta är ett ytterligare kännetecken för en bra roman. Låt oss nöja oss med att Cancións språkliga påhittighet har smittat av sig på Halfon, och att det är ett äventyr att läsa hans spänstiga och originella prosa. Det har smittat av sig också på Hanna Nordenhöks översättning, som ger många prov på en egensinnig stilkonst med nivåer som rör sig hit och dit i noggrant koreograferade rörelsemönster. Som en röd tråd i arbetet löper våldet, som alltid är en tänkbar konsekvens.

 Som ramberättelse fungerar Japan-besöket, där också huvudpersonens naivitet inför andra världskrigets följder blottställs. Hans värdinna Aiko talar om sin farfar och den strålning han utsattes för under bombningarna i Hiroshima, och att den förföljde honom efteråt, att det blev en dubbel effekt. Att ha överlevt innebar också en rädsla hos andra, att de ska infekteras av hans erfarenhet.

 Så, vad är det här för roman? En illa förklädd autofiktiv roman om familjen? En exposé över våldshandlingars uppkomst och biverkningar? Eller bara en mörk komedi om det sant mänskliga? När Halfon, i egenskap av libanesisk författare, på konferensen avslöjar att han aldrig satt sin fot i Beirut, anklagas han för att vara en bedragare. Han svarar: ”Jag förstod inte om den åldrade romanförfattaren hade sagt det på skämt eller allvar, och svarade därför med ett leende att alla författare är bedragare.”

Genom varpen, Anna Ström, Trombone

 

I dag fyller min mamma 80 år. Av utrymmesskäl kan jag bara dela ett enda minne från de gånger hon under min uppväxt blev arg på mig (det finns i och för sig inte så många sådana tillfällen – jag var ett snällt om än olyckligt barn). Jag hade pangat en ruta i skolan och efter några dagar kom det ett fönsterkuvert från glasmästaren. ”Vad nu”, sa jag lättsamt, ”jag vill inte ha glasögon!” Den blick jag fick då lärde mig mer om ansvar än ord kunde förmedla.

 Att ens föräldrar blir äldre är förstås ofrånkomligt, och ett av de tydligare tecknen på att du själv åldras. Blir de äldre blir de också skröpligare. En gång skrev Maj Fant boken Att bli mamma till sin mamma, och när jag tar del av Anna Ströms andra bok – hon debuterade med diktsamlingen Om tiden hör för två år sedan – ser jag att hon är ute i ett liknande ärende. För så obarmhärtigt är livet, att våra föräldrar blir hjälplösa med tiden.

 

Diktjaget är dottern som tar hand om sin mamma, och det sker med varsam omsorg. Det är kanske lite väl övertydligt någon enstaka gång: ”Var försiktig när såret redan blöder / Jag vill vara mjuk om sorg”. Om sorg = omsorg, jo vi fattar. Mer imponeras jag av hur omtänksamt skriven Ströms dikter är genom bokens prolog och tre delar, under namnen ”Inslag av arv”, ”Vad händer vet” och ”Fallfrukt”.

Genom denna berättelsebåge tecknas en livskurva, där dottern intar sin föreskrivna roll av anakronistisk vårdnadshavare. I prologens dimma anas redan den glömska som tiden har ställt i beredskap åt oss. Det är mycket kropp i dikterna: ”Det har blåst upp men / andras okända andetag / måste någon gång få komma nära”. Ja, kropp, men också resemotiv, där glosor kopplade till seglats håller berättandet samman, med segel, hav, mistlurar. En egen variant av ”mor ror”. Ströms bildvärld har lånat vissa inslag från surrealismen, där bedövande vinterbilder kapslar in allt i letargins långsamhet.

Det är också en taktil dikt, respektfull men ändå närgången:

 

Ditt gryningsland är sällan farligt men nätterna är hål

Jag anar hur tystnaden rinner

hur händerna vill hålla fast,

för händer vet allt, som mödrar gör

Det finns något genuint barnsligt i hur Ström tar sig an sin motivvärld, och innan du suckar avfärdande vill jag helt kort hänvisa till Torsten Petterssons understreckare om barndom och poesi i SvD från i måndags, där han slår fast något om det svåra i att vara barn: ”att i åratal leva i ett utdraget kulturellt mellanförskap mellan barndomens fria fantasipräglade livsupplevelse och vuxenvärldens rationella imperativ som ofta avfärdar barnens inställnign som dumheter. Då kan barnet verkligen behöva hjälp från mer förståelsefulla vuxna. En sådan hjälp ger poesin. I sitt sätt att betrakta världen står den på barnets sida.”

Med andra ord är Ström i gott sällskap här genom att utforska vad som sker när barnets blick upphäver gränserna mellan verkligt och inbillat. Kort sagt: poeter är barn. Långsamt blir porträttet av modern allt tydligare och ges allt skarpare kontur. Hennes sprödhet blir också alltmer framträdande när vi lämnar havsmiljön: ”Tiden lutar sig in / och stryker ditt ansikte lugnt / Släpp vad som blåser / släpp vajande pekande finger”.  

När dikten går mot ett höstligt tilltal i tredje delen skildras också ett efteråt på en kyrkogård. Den sista resan går till månen. Hur var det nu Nick Cave sjöng: ”My daddy went away too soon / Now he’s living on the moon”. För några år sedan läste jag Gunilla Johanssons fantastiska diktsamling Stenen från grunden, som var ett finstämt men befriande osentimentalt porträtt av en mamma i diktens form. Anna Ström har gjort något liknande.