Logen. Pjäs i en akt, Anna Nygren, Dramalabbet

 

Vem är Sveriges flitigaste författare? Anna Nygren, kanske. Sedan debuten – debuterna – med Hunger och Pistasche – har hon gett ut ett svåröverskådligt antal böcker på många olika förlag. Det är böcker i olika genrer, där ungdomsböcker, poesi och prosa samsas, men där det sammanhållande har varit en queert autistisk estetik. Hon är också verksam som konstnär, och undervisar därtill på Valand i Göteborg, främst med fokus på att skriva dramatik.

Och här är hennes hittills tredje bok i år (efter blush/river/fox och Agnes album; det kommer en fjärde (Hoppas du blir fisk) inom kort). Logen är en enaktare som uruppfördes i november 2025 på Dramalabbet, och i korthet handlar om den kvinnliga rockstjärnan Nicky, vagt tecknad med Stevie Nicks som förebild. Eller? Nygren själv är gäckande i förordet, och menar att Stevie Nicks absolut varit en förebild – men ändå inte. Vad som stämmer är att flera av låtcitaten är hämtade från Fleetwood Mac och Nicks soloskivor, även om Nickys band i pjäsen heter Greengrass Bagels. Incest och droger kopplade samman och slet isär Fleetwood Mac.

Pjäsen tillkom under en vistelse i Umeå och studier på Norrlandsoperan. Umeå är ju omvittnat fruktbar mark för konstnärligt arbete. Nygren har använt Monika Fagerholm som en annan inspirationskälla, romanen Vem dödade Bambi? Fast också schlagerdängan ”Det börjar verka kärlek, banne mej”: säg inte att Nygren är något annat än en eklektisk författare. Som motröst finns en karaktär som heter ”Stanleys vålnad” och som bara kanske är på riktigt, och mer troligt en röst från ett dåligt samvete. Är inte spöken alltid en manifestation av våra dåliga samvete, och visar sig först när de har något otalt med oss (här talar jag av egen erfarenhet)?

Men Nicky är en generisk rockstjärna. Det går att se spår av henne också hos andra artister som bara lever upp i strålkastarljuset på scenen: Madonna, Bob Dylan, Morrissey, Mick Jagger, Nick Cave, Thåström. Det är en häxkonst som Nygren tillämpar, och ibland kan hon få språket att glittra: ”jag står här i sången, jag står här i ljuset, era ögons ljus.” Och då kan hon skapa en ljuvlig juxtaposition mellan Stevie Nicks – ”Where is the reason? / Don’t blame it on me / Blame it on my wild heart” – och Clarice Lispectors romantitel Nära det vilda hjärtat.

Men jag tror så här: antingen gillar du det här eller så har du bara andra estetiska ideal. En författare som Isabella Nilsson kan inte heller appellera till alla läsare, och jag inbillar mig att Nilsson och Nygren har en läsekrets som i stort sett är identisk (åtminstone borde den vara det). Logen är en bok som visar vad en så begåvad författare som Nygren mäktar med när hon ges fria tyglar. Då blir det en melodram, en genre som getts oförtjänt låg status.

Och hur ska händelseförloppet förstås? Som en terapisession på divanen? Eller bara en meditation över vad som finns på riktigt och vad som inbillas, och hur tunn den där gränsen mellan dem är: ”Drömmen, är den en berättelse eller motsatsen till en berättelse.” Det är en rimlig fråga. Citaten från Fleetwood Mac och Stevie Nicks fungerar ypperligt som inskott. Sara Stridsberg gjorde något liknande med låttexter från Courtney Loves band Hole i Drömfakulteten, men var illmarig nog att översätta dem till svenska (ingen svensk kritiker uppfattade referenserna den gången - ryktet säger att flera av dem fortfarande svävar i ovisshet).

Institio Cordis, Thomas Nydahl, Occident

 

Om det delades ut medaljer för lång och trogen tjänst skulle Thomas Nydahl ligga bra till. Sedan åtminstone 2006 har han bloggat, och det är få som har varit lika flitiga och uthålliga. I sin nuvarande form heter den Nydahls Occident (ett besök anbefalles, med förbehållet att det kan bli smått vanebildande). Han har också gett ut ett flertal böcker, där ämnesområdena berört portugisisk fado, resor till Albanien och England, samt essäer i politiska frågor.

Debuten skedde i mitten på 70-talet, med en diktsamling, och det är till dikten han nu återvänder med sin nya – och enligt egen utsago sista – bok: Institio Cordis. Det betyder dramatiskt nog hjärtstopp, och Nydahl fick i maj för två år sedan vistas två veckor på hjärtintensiven och hjärtkliniken i Kristianstad. Därefter en rad följdsjukdomar, men viljan att skriva finns kvar, i denna bok vars dikter stil- och innehållsmässigt lägger sig ungefär mittemellan Göran Greider och Göran Sonnevi – det vill säga, tillgängligt och med ett akut politiskt ärende, ofta tilltalande de dagsaktuella skändligheterna i den så kallade storpolitiken.

Ett kringflackande liv har ersatts av det mer stillasittande, något som ändå inte hejdar tankens rörlighet. Det är mycket inspirerande att ta del av dessa rapporter från ett liv där besvären är påtagliga men där livsviljan hela tiden gör sig märkbar. Visst, det här är en författare som inte är rädd för att skärskåda mörkret, och det är tunga erfarenheter som gör sig påminda, men – här kommer möjligen en truism – litteraturen är en trollstav som kan förvandla dessa dystra tankar till spirituell och livlig dikt: ”Ingen frihet är möj- / lig i någon ism, livets lärdom / är på den punkten banal, kanske allt för enkel och / förrädiskt lätt att tillägna sig”.

Ränderna går aldrig ur, och det ska vi bara vara tacksamma för. Nydahl skriver med engagemang om de frågor som ligger honom närmast om hjärtat – ett hjärta som jag misstänker blivit ännu mer värdefullt för honom efter händelserna i maj 2023. Vi som läst honom ett tag känner igen hans uppenbara vilja att ta sig an människor, hans oändliga nyfikenhet inför nya uttryck (säg en svensk kulturskribent som skrivit lika fint om Nina Bouraoui – jag väntar …). Symtomatiskt nog umgås han här ändå med Grateful Dead och Bob Dylan.

Boken består av 28 korta dikter och ett efterord. Här visas hur nåden kommer till oss endast i korta ögonblick. Min misstanke är att vi alla är mottagliga för den, men de flesta av oss har för bråttom för att uppfatta och uppskatta den. Här skriver Nydahl om den utmätta tiden, den som blir allt kortare. Han skriver också om en barndom i Malmö, om åldrandet, minnen av nakenbilder på Anita Ekberg. Vardagen innehåller jobbiga situationer och trätomål, men det mesta går att leva med. Medicinen kan bara dämpa, men aldrig lindra krämporna. Poeten Kristian Lundbergs död berörs i ett par av dikterna, och Nydahl påpekar försynt att hans omfattande drogmissbruk inte berördes i minnesrunorna:

När han tre veckor senare

dog stod Kulturparaden upp i pressen och

talade samstämt om dagsdosen poesi.

Ingen sa ett ord om knarket och nederlagen, inte ens

den brottslighet han deltog i, och själv beskrev i sin sista bok,

fanns med i minnestexterna.

Vi minns varandra selektivt, om alls.

Denna ärlighet är ett kännetecken hos Nydahl. Han tar in omvärlden, som han betraktar med ömsom ursinne och ömsom förtvivlan – men aldrig med uppgivenhet. Samuel Becketts kända ord från Krapp’s Last Tape ger sig indirekt till känna när jag läser: ”Perhaps my best years are gone. When there was a chance of happiness. But I wouldn’t want them back. Not with the fire in me now.” Som ett träd kan man läsa av årsringarna i Nydahls summerande dikter, avgörande händelser i den större världens och i hans privata liv. Ett par av texterna har mer krönikans form, och jag känner igen dem från bloggen.

Det gemensamma för boken är protesten och den vitala energi som Nydahl fortfarande kan frammana. I dikterna flyter historia och nutid samman. Han reagerar på nyhetsflödets mörkaste rubriker, men till skillnad från det passiva doomscrollandet gör han något konstruktivt av sin vrede. Med andra ord: det här är bättre litteratur än den tre år äldre Ulf Lundells tröstlösa reaktioner på världens dumhet.

Andras sand våra slott, Skurups skrivarlinje 2026, Ellerströms

 

Få saker gör mig lika glad som antologin som Skurups skrivarlinje ger ut varje senvår. Det är en tradition sedan fyrtio år, och årets vackert formgivna bok heter Andras sand våra slott, och ska bevisa om författarämnena dansar en sommar eller om de ska bli mer långvariga installationer i den litterära samtiden. Från senare års antologier kan förstås nämnas Lykke Eder-Ekman (2024), som etablerat sig som kulturskribent i SvD och som torde debutera som skönlitterär författare innan nästa år är slut.

Arton blivande författare inryms i årets bok. Endast fyra av dem skriver poesi, vilket är ovanligt få. De flesta skriver kortprosa – någon gång utdrag ur något som torde vara längre arbeten, men ofta noveller så korta att de kan tangera prosadikten. Om jag för länge sedan hyste skepsis mot skrivarutbildningar för att de hotade att göra litteraturen för likriktad, måste jag säga att jag sedan nästan lika länge är av motsatt uppfattning. Den här årgången av Skurups skrivarlinje hör dessutom till de piggaste och originellaste, med stor mångsidighet i uttrycket och i innehållet.

Poeterna då? Helga Hjerling skriver just en pigg och excentrisk dikt, som balanserar det konventionella med det originella, så som poesin måste få kosta på sig att göra. Det är en avgjort skickligt skriven dikt, som kan illustreras av denna korta:

var han så tvungen

att skapa mig

på nytt i den natten

blå, och mina

svala händer grävde

efter

en annan avgrund

Det är modigt att befinna sig i närheten av det sökta, men Hjerling lyckas ge det enkla och hemtama en diskret knuff in mot det obekväma. Axel Jisborg Hultgren representerar något som jag först (miss)uppfattar som typisk killdikt om fåglar och förlust, vingar och valv, svanar och natt – samt en del gift. Och det är förstås bra grejer i en dikt.

I Eevie Pleijels dikter framkallas kroppar med en skvätt gurlesk. Hon skriver på en skev rytm, och det vore intressant att se vart dessa kortfattade utsagor skulle ta vägen i en längre form. Kanske mot något riktigt stort. Och Arne Khaled Tanderup förhåller sig i ännu högre grad till fragmentet när han skildrar en släkts historia i lyrisk form. På ett finurligt sätt lyckas han också förnya den politiska dikten med sitt korta bidrag.

Och den mer flitigt städslade prosan då? Det finns en stark puls i Elsa Beckmans två ögonblicksskildringar av Malmö, Amsterdam och människorna: ”Jag kan ditt ansikte utantill men ibland byts det ut till någon annans.” Hon skriver med hög insats och en egen ton, även om själva ämnet (att vara ung) behöver modifieras mer. Både hon och Signe Brengesjö väljer första person till sina protagonister, vilket får mig att undra om det som fattas är ett mindre intresse för det egna jaget, för här finns en större berättelse i vardande. Referenserna är interna, men här finns också fina och levandegjorda beskrivningar av någons hår: ”Rötterna längs benan var mörka som jord.”

Theodor Carlgren skriver i en slags sagoton som pendlar mellan det lättjefullt lekande och det bistert allvarsamma. Möjligen kunde han ha sållat bland alla karaktärer, där Nina, Mattis, Jonathan, Rebecka, Katarina, Erik och Elsa samt ”kollegan” blir för många att hålla reda på i en så kort novell. Men spökreferenserna diggar jag förstås. I Amanda Dalmalms bidrag är spökerierna ännu mer utskrivna (”Det spökar i mig” är en vacker titel). Hennes tonfall är aggressivt hotfullt i en besynnerlig hybrid mellan prosa och poesi och som på ett uppfriskande sätt förnekar traditionella berättelsestrukturer.

I Rebecka Folkvings vagt allegoriska tågresa finns de osynliga skuggmänniskorna och sprickorna i oss, i en prosatext med stark politisk bäring. Det är en tankeutmanande text. Hanna Hallborn skriver om vardagen och trygghetsskapande mekanismer. Det handlar om Josef och Maria och deras son Jesus – nej, jag menar Philip. Det är en minnesvärd text om de osäkra miljöer många av oss hamnar i. Att Samantha Ribeiro Johansson skriver konventionellt behöver inte betyda att hennes bidrag är sämre än något annat: minns att de flesta av de bästa romanerna skrevs på 1800-talet, alltså innan modernismens formexperiment. Här nöjer jag mig med att konstatera att Ribeiro Johansson skriver lovande, men innehållet hinner tyvärr inte utvecklas.

Artur Karlgren siktar in sig på äckel i sina två noveller, och lyckas väcka en fruktbar oro. Han har ett starkt berättande drag, men jag undrar om det är en bra idé att låta en poet heta Bruno. Ett av de märkligaste bidragen står Andreas Nyberg för, när han återger en historisk kontext med ett gods, en greve och en butler. Återigen: konventionellt berättat, men också högst kompetent. Dragningen mot det kusliga representeras av Olle Rehnfeldt, där universitetsmiljön ger vika för färder i mental och fysisk miljö, där det övernaturliga griper in i skeendet. Han är bra på att etablera stämningar: ”Jag slår mig ner i pojkens blick.”

Bente Smedshammar i sin tur skriver om någon som identifierar sig med en ål – projiceringen går inte lika långt som kvinnan i Clarice Lispectors mästerliga Passionen enligt G.H., hon som fixerade en kackerlacka. Ändå är det här en av de piggare texterna, som närmar sig samma ontologiska osäkerhet som Lispector så ofta behandlar: ”Jag är också ett mysterium, inte bara för att jag har hemligheter. Jag är oförstådd, till och med för mig själv.” Hos Cecilia Stanley gestaltas situationer och platsbeskrivningar. Det skapar närvaro, och utdraget bär på löften som inte infrias den här gången.

En av de mest originella prosabidragen står Maja Vikmång för. Hon utgår från Tarotkortleken (aktuellt ämne, eftersom Jonas Ellerström och och Åsa Schagerström i augusti kommer med en bok om dessa kort på Ellerströms). Flera gånger under läsningen tänker jag: ”Det här är en författare.” Tag bara dessa två meningar: ”Dagen mjuknar till ett ingenting. […] Jag har alltid saknat saker som inte finns.” Jag dröjer gärna i den knasiga värld som hon frammanar. Slutligen skruvar Laura Zapoy till sin novell mot det absurda. Det handlar om en man som blir en hund, som blir en fisk (en torsk), som blir en orm. Kanske har han varit en demon hela tiden. Som skildring av prostitution är det originellt och nydanande.

Det var då allt, och efter läsningen känner jag mig mer än något annat upprymd. Jag säger inte att det här kommer att bli bra, bara att det kan bli bra. Som läsare av debutanter får man ha visst överseende med skavanker (jag avstår från att kommentera en del språkliga fadäser, samt en del nybörjarmisstag vad gäller gestaltning). Det finns så mycket att beundra här, och jag önskar att de får fler läsare än de närmast sörjande.

Litterär kalender 2026, [red] Magnus Halldin, Samfundet De Nio och Norstedts

 

Samfundet De Nio:s stora pris gick i fjol till poeterna Ingela Strandberg och Eva-Stina Byggmästar. Det kan man läsa om i årets antologi, Litterär kalender 2026, som sedan 2003 är en årlig bok med essäer. För transparensens skull: jag fick i december deras ”Särskilda pris”, vilket förstås glädjer mig extra (vem vill inte känna sig särskild?).

Som vanligt har Magnus Halldin tjänstgjort som redaktör. Årets bok är mer än aningen tunnare än senare års alster (något min bokhylla tackar för), men ändå diger nog. Var ska jag börja? Kanske med de synnerligen väl valda pristagarna? Byggmästar blir ämnet för Emma Karinsdotters personliga genomgång av poesin. Min initiala reaktion är att hon skriver för subjektivt och för mycket redovisande av privatlivet. Men det blir ändå en fin påminnelse om en av poesins viktigaste funktioner: att skänka häpnad.

En intervju med Andres Lokko i Expressen nyligen kan illustrera detta. Han skrattar när Kristin Lundell frågar när han senast kände ”musikalisk passion”, och svarar: ”passion? Jag är kritiker.” Visst, men kritikern måste också få sinnliga upplevelser, och det hindrar förstås inte Lokko från att nämna exempelvis Ethel Cain som en artist som gett honom just sådana omvälvande erfarenheter. Ingela Strandbergs sena poesi, som ligger till grund för priset, gör något liknande. Halldin har i flera år träffat henne, och här finns några korta nedslag i deras pågående samtal. Bland annat förespråkar hon högläsning av de egna texterna: ”Om något låter alltför vackert stryker jag det.” Ett råd flera skribenter borde hörsamma.

Och Karinsdotters text om Byggmästar gillar jag alltmer ju längre jag läser i den, och när hon kallar henne ”huspoet” läser jag först fel, och tror det står ”buspoet” (ti-hi). Det beror kanske på att Isabella Nilsson också bidrar i boken, med en text om översättningar. Hon exemplifierar med hur Lewis Carrolls Alice i Underlandet fått olika översättningar, i synnerhet Alices stillsamma konstaterande: ”Curiouser and curiouser!” På svenska har vi minst fyra olika varianter, något de blott engelskspråkiga borde avundas:

Allt värrigare och värrigare! (Runeberg, 1921)

Märkvärdare och märkvärdare! (Funtek-Snellman, 1946)

Knostigare och knostigare! (Runnquist, 1966).

Den översättning som kommit på 2000-talet, Westman, 2009, recyclar Runebergs gamla: ”Värrigare och värrigare!” Själv är jag svag för Runnquists fyndiga ”knostigare”, som jag till vardags får anledning att citera lite då och då. Nilsson skriver också om Magnus William-Olsssons distinktion mellan en översättning som är analytisk och en som är konstnärlig – ”ingenjören respektive älskaren”. I den ekvationen finns försåts också den originelle Eric Hermelin, baronen som under flera årtionden sysselsatte sig med arabisk poesi, och som Simon Sorgenfrei behandlar i en djuplodande essä.

Med andra ord: översättningar berikar vår litteratur, och vi ska vara aktsamma om den kompetens som översättarna besitter, som AI svårligen kan ersätta. I boken finns även Nils Håkansons text om hur ukrainsk litteratur försummats på bekostnad av den ryska, fram tills Putins dubbla invasioner 2014 och 2022. Mikael Nydahl, som översatt en del av denna nya ukrainska litteratur, skriver om en resa i det krigsdrabbade landet och vad det gör med ens psyke och ens föreställningar om normalitet: ”Att dela skyddsrum med ett spädbarn kan göra en galen av sorg när man tänker tillbaka på det, men det kan göra en alldeles lugn i stunden.”

Kriget är närvarande även i Jonas Ellerströms genomgång av den vapenfria tjänstens historia i Sverige, och indirekt i Niklas Rådströms förtvivlade debattinlägg om omänskliga utvisningar, från DN i januari i år, som han efter viss tvekan återpublicerar. Ett bra beslut, som påminner oss om vilka mörka krafter som styr Tidöregeringen. Och snart är det val, just saying.

Sedan måste jag också få säga hur mycket jag gläds åt nya dikter av Inger Edelfeldt, ledsagade av en handfull av hennes fantasifulla illustrationer. Hon gav ut ett par diktsamlingar kring milleniumskiftet, men de fick alldeles för lite uppmärksamhet. Vi kan inte undvara en poet som skriver så här bra rader om listiga själar: ”De är bara delvis / hemliga för varandra. / Jag är bara delvis / hemlig för mig själv.”

Och den som till äventyrs har synpunkter på Byggmästars pris kan jag bara anbefalla några av hennes rader (generöst nog får vi läsa 30 nyskrivna och fullt häpnadsväckande dikter):

jag hade trots en begynnande

minnesdimma kommit ihåg

att göra lunchlådan redo

inför natten

jag hade kommit ihåg att ställa

min inre väckarklocka – hjärtat

på midnatt

Jag är en annan. Fransk poesi från 7 sekler och 17 länder, [red] Kennet Klemets & Kristoffer Leandoer, Ellerströms

 

Förr var det vanligt med antologier som samlade den franska lyriken i översättning. Jag kan nämna Erik Blombergs 100 franska dikter från 9 århundraden och Östen Sjöstrands urval Fransk lyrik. Fina böcker, men de kom 1964 och 1969, så med förlov sagt har de några år på nacken. Nu har det äntligen kommit ett komplement, som går i dialog med föregångarna: Kennet Klemets och Kristoffer Leandeoer har sammanställt och översatt boken Jag är en annan. Fransk poesi från 7 sekler och 17 länder. Titeln anspelar på Rimbauds kryptiska utsaga ”Je est un autre”, det vill säga ”jag är en annan”.

Två saker kan genast konstateras. Som undertiteln antyder är den geografiska spridningen större, och här finns också avsevärt fler kvinnor än i de tidigare böckerna. Sjöstrand lyckades nosa fram en enda kvinna, och Blomberg hela två stycken (på nio århundraden!). Klemets och Leandoer har bland de 66 poeterna åtminstone gett utrymme åt mer än en tredjedel kvinnor – 24 stycken – så det får ses som en klar förbättring.

Den kvinnliga poeten som finns med i alla böckerna är 1500-talsförfattaren Louise Labé, som ibland kallas den franska poesin Sapfo. Men det är en missvisande och orättvis jämförelse – hennes blixtrande intelligenta och starkt känsloladdade sonetter har mer likheter med den nästan samtida brittiske excentrikern John Donne.

Men det är förstås en hel del som överlappar bland de andra poeterna, även om Klemets och Leandoer verkar ha gjort det till sin princip att inte alltid välja de dikter som man oftast förknippar med de respektive poeterna. Det är en uttalad drivkraft som uttrycks i förordet, att dikterna ska vara omedelbart tillgängliga för en större läsekrets, och det unnar man sannerligen en bok som denna, att den får en jämförbar spridning med Blombergs och Sjöstrands böcker en gång i tiden fick. Till detta hör det utsökta formatet: det här är en bok som är tänkt att rymmas i en lagom pretentiös persons kavajficka.

Går det ens att säga något generellt om innehållet? Säger de här dikterna något om det franska temperamentet, och i så fall vad? Tja, man kunde förstås konstatera att ett visst vemod regerar, eller om man vill säga det finare, ”en viss melankoli”, men det går förstås att spekulera i om det är ett utslag för det franska kynnet eller om det står i varje poets arbetsbeskrivning att hen borde vara trött på livet. Det besynnerliga är väl att dessa livströtta rader ändå skänker så mycket glädje och livslust. Som skydd mot ett jobbigt liv är poesi oslagbart. Den gör också världen – den egna – större, rikare, vackrare.

Det är kanske på tiden att vi som gillar att läsa poesi i översättning får nya (franska) favoriter. Både Klemets och Leandoer har översatt en hel del tidigare, och det är förstås glädjande att här se dem ta sig an både väntade – Apollinaire, Baudelaire och Cendrars – och oväntade namn – Duras, Gainsbourg, Knutson (den svenska konstnären med Greta som förnamn). Ibland kommunicerar dikterna med varandra, som när Tarkos och Baudelaire surrar om moln. En favorit som är värd att återbesöka är en av de mindre kända surrealisterna, Robert Desnos:

Jag har drömt så mycket om dig,

Jag har gått så mycket, talat så mycket,

Så mycket älskat din skugga,

Att inget återstår av dig.

Det som återstår för mig är att vara en skugga bland skuggorna

Att vara hundra gånger mer än skuggan

Att vara skuggan som ständigt kommer tillbaka

i ditt solbelysta liv. (Översättning Kennet Klemets.)

En antologi kan förstås aldrig bli heltäckande. Böcker som denna kan kompletteras, exempelvis med tidigare böcker som Gunnar Ekelöfs olika och ibland lite vidlyftiga tolkningar, samt Gunnar Hardings samling Är vi långt från Montmartre, om Apollinaire och hans samtida. Hos Harding heter dikten ”Pont Mirabeau”, och omkvädet lyder: ”Natten kommer klockan slår / Jag är kvar fast åren går”. Hos Klemets heter dikten ”Mirabeaubron” och omkvädet lyder: ”Natten kommer klockan slår / Jag blir kvar dagarna går”.

I den här boken hittar jag sålunda något som skulle kunna kallas poesins essens: tron att allt är möjligt, att det som är fel i världen kan vridas rätt. Det må vara en utopi, men vi behöver sådant. De franska dikterna är omväxlande roliga, smarta, sexiga, plumpa – allt som hör livet till. Gemensamt för många av dikterna är en obruten nyfikenhet mot världen i stort och mot människan som individ. Klemets översätter Michel Houllebecq: ”I år har jag åldrats mycket. Jag har rökt åtta tusen cigaretter. Ofta har jag ont i huvudet.” Säga vad man vill, men sådant hittade du inte i Blombergs och Sjöstrands böcker!

Levande vatten, Clarice Lispector, översättning Örjan Sjögren, Tranan

 

Jag har skrivit essäer om Clarice Lispectors författarskap i Svenska Dagbladet, Jönköpings-Posten och Karavan, och föreläst om Stjärnans ögonblick på Göteborgs stadsbibliotek. På bernur har jag dessutom skrivit ytterligare arton texter om Lispector. Så när Tranan nu ger ut hennes mästerverk Levande vatten i Örjan Sjögrens reviderade översättning: vad återstår för mig att säga?

Första gången Aqua viva publicerades var 1973, och nu har Sjögren – liksom tidigare med Stjärnans ögonblick och Passionen enligt G.H. – gjort omfattande ändringar i sin tidigare översättning från 2007. Kanske jag hellre ändå hade sett att han jobbat med någon av de tre romaner som fortfarande inte översatts till svenska? Kolofonen upplyser om vilka verk som översatts, men glömmer olyckligt nog Blåsa liv, som kom på svenska 2014.

Nåväl. Som motto till boken fungerar ett citat av den belgiske konstnären Michel Seuphor, som söker ett nytt sätt att måla, ”där penndraget blir tillvaro”. Jämför Sjögrens gamla översättning: ”där penndraget blir till tillvaro”. Genom att skippa prepositionen ”till” blir översättningen mer konkret och mer direkt bokstavlig – och det är en metod som blir ett genomgående drag i romanen: därmed förankras allt i en mer påtaglig verklighet. Att Lispector citerar en konstnär är ingen tillfällighet: romanen består ju av en monolog som en konstnär håller till ett ”du”. Vem detta du är? En älskare. En läsare. En.

Lispector är en författare som ska tas på orden. Därmed är Sjögrens arbete så viktigt, och själva grundvillkoret, varför gjorde han inte rätt första gången, är ett logiskt felslut. En översättning är alltid en kompromiss. Är det en bättre översättning nu? Eller är den bara mer textnära? Eller bara mer nära? Matematiken kallades i den gamla översättningen för ”förnuftets vansinne”, och här ”tankegångarnas vansinne”. Men vi ska väl inte läsa de två svenska böckerna parallellt hela tiden? Nä, för vi kan bara nöja oss med att konstatera att det här är en författare på sitt yppersta, när hon förmedlar sin starka vision av världen, och fångar de ögonblick som utgör en tillvaro.

Prosan är elektrisk och infriar Hélèn Cixous önska om det frigjorda och lycksaliga skrivandet (jouissance). Lispector erbjuder ett verbaliserat jubel och den innerligaste av häpnader: ”Ordet är min fjärde dimension.” Snarare än att kalla det för ”svår” litteratur (ugh!) borde det kallas inbjudande och vidöppen, bara du gör dig kvitt viss fördomar om tillgänglighet och förståelse. Hur ska du kunna förstå musik? Eller för den delen ett konstverk? Lispectors skrivande befriar sig från narrativa strukturer och konventionell dramaturgi. Det finns författare som hävdar att ingenting är lättare än att skriva modernistisk prosa, jämfört med att skriva deckare. Om vi inbillar oss att de har rätt (vad vet jag?), kan ingen annan skriva lika lätt svår litteratur som Lispector.

Genialitet handlar om att få det svåra att se enkelt ut. Nu fattar jag väl att det här är skrivet med hög insats, något de som glöms bort av de litteraturens entreprenörer som vill få oss att välja bort det som förr kallades ”höglitteratur” till förmån för dussinproducerat skräp. Lispectors böcker är ett enda vågspel: ”Att försöka klassificera mig är meningslöst: jag glider bara undan och låter det inte hända, genrer snärjer mig inte längre.” Så ska ett originalitetens manifest se ut!

Att inte kunna snärjas handlar också om att sammanföra ytterligheter. Därav blir Lispectors skrivande en kombination av det sofistikerade och det primitiva, det förädlade och det råa, det konstlade och det naturliga. Andra motpoler som hon ser till att koppla samman är det otåliga och det eftertänksamma, det överspända och det balanserade. Jag vet ingen som lika gärna och så lyckosamt förenar paradoxer och anomalier, förutom möjligen Virginia Woolf, som Lispector ibland lite slött jämförs med. Men då har man läst Lispector slarvigt, för hon är en författare som ifrågasätter allt.

Hennes estetik sammanför också det andliga och det mystiska med det vardagliga, i en klarsynt definition av tron och bönen:

   Här tänker jag göra ett kort uppehåll eftersom jag vet att Gud är världen. Gud är det som finns. Ber jag till det som finns? Det är inte farligt att närma sig det som finns. Den djupa bönen är en meditation över intet. Det är den torra och elektriska kontakten med sig, ett opersonligt sig.

På samma gång som prosan är abstraherad är den ordagrann och konkret, något Sjögren tar fasta på ännu mer i sin reviderade översättning. Det som frigörs är också en avväpnande humor, och det tål att påpekas för belackare som hävdar att Lispector är svår eller tråkig, hur närmast ofattbart roligt det är att läsa henne. Men att läsa innebär också att ställas inför kognitiva utmaningar. Vad har jag ens varit med om, efter att ha återbesökt den här romanen? När svaren kan se ut så här: ”Jag hittar inga svar: jag är. Det är endast det jag får av livet. Men vad är jag? svaret är bara: jag är vad.” En människa går inte att förstå, lika lite som vi till fullo kan förstå ”de kärva motsatsernas svåra harmoni”, eller en författare som säger att hennes ”aura består av livsmysterium”. Att läsa Lispector kan påminna en om hur det är att ställas inför Emily Dickinsons dikter; båda författarna söker febrilt efter nya sätt att se på världen och de etablerade sanningarna. Att just dessa två författare nästan på pin kiv råkar ha fötts på samma dag – den 10 december – är förstås bara en av livets många tillfälligheter.

Livet är svårt, fullt av lidande. I Lispectors böcker har vi alltid svaren inom räckhåll, men de undflyr och gäckar oss. Vi kan bara uppdaga nya frågor, större och mer oroande frågor. Hon skriver om friheten och rädslan. Vad bör vi vara mest rädda för? Oss själva, förstås. Vi bär på de största farorna. Alla människor är en potentiell förövare. Att blunda för det är det skadligaste som finns. Men vi har potential till både gott och ont inom oss. Att göra gott innebär också en rädsla, för där finns en närhet till det som gör oss galna, det som får oss att tappa behärskningen. ”Ju mer fördömd, desto närmare Gud”, skriver Lispector. Bataille och Pasolini skulle nog hålla med. En av undertitlarna till Stjärnans ögoblick handlar om att vissla i den mörka vinden. I Levande vatten visslar berättarjaget i mörkret.

Lispectors cirkulära skrivande har mer samröre med Nietzsches maximer än med konventionella romaner. Om du någon gång tröttnar på berättelser finns Lispectors böcker där. De väntar på dig, eftersom – med Jeanette Wintersons ord – böcker, liksom katter, inte bär klockor. Hon skriver om det fördolda, om det vi bara kan ana oss till, om det som finns bortom det uppenbara. På tal om katter innehåller denna roman Lispectors mest minnesvärda ord. I denna översättning: ”Att inte ha fötts som djur är en av mina hemliga nostalgier.” I den gamla översättningen: ”Att inte ha fötts som djur är en av mina hemliga sorger.” I Stefan Toblers engelska översättning från 2012: ”Not having been born an amial is a secret nostalgia of mine.”

Det är en vanlig kritikerklyscha att skriva att man avundas den som har kvar att upptäcka den här boken eller det här författarskapet. Men man avundas inte en besatthet, och jag kan inte rekommendera Lispectors böcker om du inte gör dig beredd att möta en jobbig författare som konfronterar dig med jobbiga ingivelser och åsikter. Vill du ha svar? Läs genrelitteratur. Förväxla inte minda texter på bernur med reklamtexter. Så här avslutas Levande vatten: ”Det jag skriver till dig fortsätter och jag är förhäxad.”

Patriotism, Yukio Mishima, översättning Lars Vargö, Ymer

 

Länge har jag tyckt att Pier Paolo Pasolinis film Salò, eller Sodoms 120 dagar är det konstverk som gett mig mest avsmak (givetvis tillsammans med Paul Youngs cover på Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart”). Nu har jag läst Yukio Mishimas korta text Patriotism, och frågan är om inte den kan konkurrera om att vara det mest vämjeliga verk jag har tagit del av.

Inte för att det motbjudande nödvändigtvis behöver vara dåligt! I själva verket är det få litterära verk som kan framkalla så starka känslor (Stig Sæterbakken är ett undantag). Men vad är då detta för verk, och varför påverkar den mig så starkt? Ok, känsliga läsare triggervarnas …

Det är lätt att vara efterklok. 1968 gick Nobelpriset i litteratur till japanen Yasunari Kawabata, ett beslut som grämde Mishima (ironiskt nog hade han i ett brev till Svenska Akademien föreslagit just Kawabata), då han menade att ingen annan japan skulle få det på minst tjugo år – det dröjde 26 år innan det gick till Kenzaburo Oe. Inget ont om Kawabata eller Oe, men när läste du deras verk senast? Mishima är en mycket mer levande författare.

Och på tal om det: 1975 års Nobelpris gick till Eugenio Montale, en i bästa fall habil poet, medan den Pasolini som var påtänkt fick se sig snubbad. Tjugotvå år senare gick det till skämtet Dario Fo, och återigen – Montale och Fo hör till skillnad från Pasolini inte till de författare man läser med behållning den här sidan av milleniumskiftet. Ett par veckor efter att Montales pris offentliggjordes mördades Pasolini i Ostia utanför Rom.

Mishimas död var också våldsam: efter ett misslyckat kuppförsök i november 1970 begick han seppuku, alltså självmord genom att skära upp sin egen buk med ett svärd – det fullbordades med att en av medlemmarna i hans privata milis halshögg honom. Skriften Patriotism skrev han redan 1953, och den har nu översatts till svenska av Lars Vargö. Vad det är för bok? Tja, en manual till seppuku, skulle det korta svaret lyda.

Mishima ville dö som en soldat, och det var också själva förutsättningen för att ens genomföra seppuku – att först förvandla kroppen till en maskin, att handla helt utan tanke och känsla. Det slår mig att det kanske var det som fick mig att överge militärtjänsten i Boden sommaren 1986, när jag upptäckte hur ens personlighet försvann i den gröna uniformen, och vi skulle lära oss att skjuta på måltavlor som föreställde människor med instruktioner var man skulle sikta (inga sådana råd hjälpte, för alla mina salvor hamnade flera meter ovanför pappfiguren). Under sådana förutsättningar skalas allt mänskligt bort.

Så kan Mishima betraktas som författaren som blev soldat. Det är ett märkligt öde (jag kan rekommendera Paul Schraders märkliga film Mishima – ett liv i fyra kapitel, från 1985. I sitt efterord skräder Vargö inte orden, utan kallar honom högerextrem, och det är i sig märkligt hur så många lysande begåvningar – Ezra Pound, Louis-Ferdinand Céline och Knut Hamsun – gått över till sådan extrem form av fascism. Mishima var – liksom många andra stollar – renlevnadsman. Han var också en komplex figur. Under sin relativt korta levnad – han var 45 när han dog – var han oerhört produktiv, och långt ifrån rubbet är översatt till svenska.

Patriotism är både underbar och osmaklig. Minutiöst skildras förberedelserna när Shinji Takeyama och hans hustru Reiko rituellt begår självmord. Det är en klinisk text. Lydnad, styrka och kyskhet var de ideal som förespråkades i denna klosterlika tillvaro. Visst, Shinji och Reiko ligger med varandra innan de turas om att ta sitt liv, men det är något tvångsmässigt och autoerotiskt över deras sexliv.

Bestyren inför den gemensamma döden skildras mekaniskt: ”Det var som om tecknen för ’Sista Gången’ hade nedtecknats överallt på deras kroppar med osynligt tusch.” Turligt nog är det svårt att se något inspirerande i denna bok. Varför blir jag då så illa berörd? Pläderingen för att dö för egen hand skildras så här: ”Det som väntade var varken smärta eller död. Det var snarare förnimmelsen av frihet, lika vidsträckt som ett öppet fält.” I vårt individuella samhälle finns ingen plats för de uppoffringar Mishima skriver om.

Och själva självmordet är mer groteskt än vackert, hur kusligt det än är att Mishima kunde gestalta det med sådan fasansfull inlevelse. Och inga ritualer kan dölja det fula och groteska i en död där Shinji med besvär sprättar upp magen och sedan med hjälp av Reikos hand kan skära halsen av sig, efter att ha kräkts (av smärtan?). Reiko tar sitt liv i en klänning som fläckats av hans blod, och hela rummet stinker av blod. Mer än något annat får det mig att tänka på Edith Södergrans suveräna dikt ”Ingenting”: ”Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida / och ingenting är äckligare än död för egen hand.”

No Name in the Street, James Baldwin, Penguin

 

Är James Baldwins raseri någonsin tyglat? Nja, åtminstone inte när han i några av sina bästa böcker växlar mellan fiktion och essä för att peka ut orättvisorna i det amerikanska samhället. No Name in the Street kom 1972, men sanningarna som behövde sägas då fortsätter att vara nödvändiga så här drygt 50 år senare. Vi berömmer oss gärna med snabba samhällsförändringar, men ärligt talat är stagnationen en mer adekvat lägesbeskrivning.

Boken består av två längre essäer: ”Take me to the water” och ”To be baptized”. Vad som skildras är ett liv i paradoxens form. Bildspråket är rikt, fylligt och extravagant, med flödande associationer. Jag har märkt under de senaste åren att jag då och då upptäcker att jag läser en bok av James Baldwin, alltid med samma tanke: ”Varför gör jag inte det här hela tiden?” Nu var Baldwin en måttligt produktiv författare, och inte heller helt jämn i sin produktion.

Ändå hör han till den handfull författare om vilka man med fog kan säga att deras böcker inte bara behåller sin aktualitet, utan att de blir allt mer relevanta och angelägna med tiden. I stället för att tala om paradoxer kunde man säga att han förlitar sig på det skoningslösa, och ibland undrar jag om ordet ”paradox” saknas i hans vokabulär. Det är en stilkonst som mer nyttjar det som förenar, som i denna ögonblicksbild av en av bröderna:

In the time that his body vanished beneath me and the waters rolled over my head, I still remember the slimy sea water and the blinding green – it was not green; it was all the world’s snot and vomit; it entered into me; when my head was abruptly lifted out of the water, when I felt my brother’s arms and saw his worried face – his eyes looking steadily into mine with the intense and yet impersonal anxiety of a surgeon, the sky above me not yet in focus, my lungs failing to deliver the mighty scream I had nearly burst with in the depths, my four or five or six-year-old legs kicking – and my brother slung me over his shoulder like a piece of meat, or a much beloved child, and strode up out of the sea with me, with me! he had saved me, after all, I learned something about the terror and the loneliness and the depth and the height of love.

Baldwins skrivande är format av det våld han upplevde från barndomen fram tills det kulminerar under 60-talet, med morden på Martin Luther King och Malcolm X. Han visar vilket pris som kommer med förändringarna, och klassresan är en sådan förändring som kommer med ett högt pris. Medan hans familj och släkt hålls kvar i stagnation upplever han förändringarna i sin person, och måste betrakta det som ett svek mot sitt ursprung. Han möter nya impulser, nya tankar och nytt språk.

Detta språk är präglat av den muntliga traditionen. Ta en mening som denna, med sina finurligt fixerade allitterationer: ”Over it all hangs a miasma of fury and frustration, a perceptible darkening, as of storm clouds, of rage and despair, and the girls move with a ruthless, defiant dignity, and the boys move against the traffic as though they are moving against the enemy.”

Baldwin är en konfrontativ författare. Med andra ord är han skitjobbig att läsa: provokativ, retsam och hela tiden inställd på att gå till attack. Finns det något typiskt amerikanskt i denna metod? Det kanske är så, att det inte är någon tillfällighet att den våldsamma kontaktsporten amerikansk fotboll är så populär? Hans samtida Norman Mailer var förstås också lika provokativ. Skillnaden är att Mailer nu är mer eller mindre bortglömd – ingen av hans romaner fanns med på den lista the Guardian nyligen publicerade med världshistoriens 100 bästa romaner (Baldwin hade både Go Tell It on the Mountain och Giovannis’ Room där).

Vi ska inte underskatta denna konfrontativa egenskap hos Baldwin. Han delar den med Toni Morrison också (hon hade tre romaner på listan). Han har också anledning att vara förbannad, som när han tar upp det tidlösa ämnet poliser som rutinmässigt mördar svarta. Tidlös är också hans genomgång av kapitalismen: ”The necessity for a form of socialism is based on the observation that the world’s present economic arrangements doom most of the world to misery; that the way of life dictated by these arrangements is both sterile and immoral; and, finally, that there is no hope for peace in the world so long as these arrangements obtain.”

Mer än något annat handlar denna bok om tid: ”time […] is carrying you through an element you do not understand into an element you will not remember”. När han reser till Paris upptäcker han nackdelen hos de som går samman i sällskap: de slutar tänka. Han skriver om våldets förutsättningar och konsekvenser. Det är också först där han får korn på rasismen, när han själv lämnas i fred – den franska rasismen riktas mot algerierna i stället. Något senare i London förbluffas han av en kvinnas blick på honom, och han vet inte om hon gör sig redo att kalla honom våldtäktsman eller be om hans autograf.

För vad som har skett i Baldwins liv under 60-talet är ett kommersiellt genombrott. Han är en litterär kändis – kanske en av de sista av sitt slag, det vill säga från en tid då författare figurerade i massans medvetande. Kanske det ligger någon ironi i att det håller på att upprepas nu, med en hel James Baldwin-industri så här en bit in i det annars kulturfientliga 2000-talet. Åtminstone har Baldwin till skillnad från andra amerikanska författare från hans samtid – Mailer, Bellow, Vonnegut – bevarat sin status som en central figur i hemlandets litterära kanon.

The Witch, Marie NDiaye, translated by Jordan Stump, MacLehose Press

 

För tio år sedan nominerades Marie NDiaye till det internationella Bookerpriset för den smått mästerliga Ladivine, en bedrift som upprepades i år då The Witch hamnade på kortlistan, liksom den förra översatt till engelska av Jordan Stump. När det väl gick upp för mig att romanen kom på franska så tidigt som för trettio år sedan beslöt jag att läsa den på engelska, för här vankas väl ingen svensk översättning i närtid? Sex av romanerna finns på svenska, men sju saknas beklagligt nog fortfarande.

Flera av NDiayes romaner förhåller sig till det kortare formatet, det som på engelska kallas ”novella” men saknar – signifikant nog – en beteckning på svenska. La Sorcière utkom alltså 1996, NDiayes femte roman, trots att hon inte ens fyllt trettio (hon debuterade som sjuttonåring med Och den ljusnande framtid). Häxkonst har ju aktualiserats av några skandinaviska författare – i Norge Runa Borch Skolseg, i Danmark Olga Ravn, i Sverige Johanne Lykke Naderehvandi – och här blir NDiaye en föregångare.

Hon räds varken det obekväma eller det obehagliga, eller det mångtydiga – alltså det som borde vara det ärende och den drivkraft en romanförfattare av i dag tar sig an. I all korthet handlar det om Lucie, en mamma som har fötts till häxa. När hon gråter blod kan hon förutse framtiden eller övervaka sina närstående när de inte är närvarande. Det är en gåva som hon lär vidare till sina döttrar Maud och Lise, vars förmåga är starkare. Men – som bekant – riskerar alla gåvor att bli förbannelser. Hennes ohängda man Pierrot, som inte lyckas dölja sin avsmak som han själv tror, sticker och tar med sig hennes sparkapital och bildar ny familj på annat håll.

NDiaye skriver ofta om kvinnliga strategier i en värld som bara vill dem ont; här är det frågan om en kvinnlig intuition som skruvas upp till max. Även det dåliga föräldraskapet är ett återkommande tema, här demonstrerat i de avstånd som finns mellan inte bara häxan och hennes döttrar (”those clever little barbarians”), utan hur motvillig hon är att besöka sin egen mor, som även hon har en starkare häxkraft.

Egoismen är utpräglad och stark. Pierrot kallar sina barn ”[t]hose filthy little witches”. Väninnan Isabelle skyndar sig att skicka sin lille son till en internatskola för att bli kvitt hans gnäll: ”I don’t need a little kid on my hands, a little moron who’s ruining my life!” Spontan humor uppstår i all text det stackars barnet bär på sina kläder: ”WE ARE THE BEAVERS, AND WE LOVE CAMPING”, och – med dräpande ironi – ”I LOVE MY MOM”. Barnkläder var verkligen så här tacky på 90-talet. Och NDiaye har samma skoningslöst sarkastiska blick på tillvaron som Flannery O’Connor, med den lilla skillnaden att nåden saknas.

Vedergällning är temat för den här typen av litteratur, men det är en vedergällning av det mindre förväntade slaget. Visst, en roman som tar fan i båten måste ro honom i land. Världen är gåtfull och NDiaye ser till att respektera och bevara detta gåtfulla drag. Porträtten av bifigurerna är skissartade med med exakta detaljer. Det går som alltid när det handlar om det övernaturliga att läsa in ett symboliskt eller allegoriskt plan, men även att föreställa sig en värld där det tänkbara existerar.

Det här är en kortroman som behandlar ursinnet över de orättvisor som existerar, som tar upp kvinnors brist på autonomi i ett misogynt samhälle. Pierrot anser sig ha – och har – rätt till de pengar hans fru skrapat ihop. Mer än något annat tar NDiaye ändå upp den avgörande frågan: vill vi veta sanningen om framtiden eller väljer vi de blå dunsterna? Glöm för all del inte att författare också är häxor.