Jag vill bara leva ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö. Dikter och essäer om resor, platser och ögonblick, Bengt Eriksson, Media I Morron I Dag

  

Jag kan ha fel, men var inte reseskildringarna vanliga förr? Var dess storhetsperiod åren kring millennieskiftet, med skribenter som Chatwin, Theroux och Bryson, samt i viss mån Sebald? Nu lyfter hundra tusen flygplan om dagen runt om i världen, och även om alla inte är passagerarplan kanske det finns en mättnad på reseberättelser? Har instagram gjort dem överflödiga? Är det lika trist att lyssna på någons långa utläggningar om sin resa som det förr var att lyssna på när någon berättade om sina drömmar (gäsp)?

Många frågor. Bengt Eriksson, känd som figuren bakom den livaktiga bloggen Deckarlogg, ger nu ut boken Jag vill bara leva ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö. Här finns en osalig blandning av essä och dikt. Men vad är då Vollsjö? En liten ort i Skåne, med cirka 800 personer. En gång i tiden hette en av dem Frithiof Nilsson Piraten. Därifrån tas vi i någorlunda kronologisk ordning till platser som London, Göteborg, USA, Paris, Reykvjavík, samt Stockholm. Det blir också några kortare stopp på vägen, däribland Sapfos hemö Lesbos (Erikssons Sapfotolkningar kan rekommenderas).

Men det här är också en rörig och spretig bok där infallen tillåts anlända utan sträng revidering. Det skänker en spontanitet, men på bekostnad av estetisk stringens. Å andra sidan eftersträvar Eriksson nog inte prydlighet eller pedanteri, och siktar mer på ett fruktbart kaos. När han som nygift med hustrun Birgitta reser runt i USA under sent 60-tal fungerar Allen Ginsbergs dikt ”America” som referenspunkt och inspirationskälla, och då fungerar det ypperligt.

Dåtid och nutid samverkar i dikterna och essäerna. Till största del motverkar Eriksson den nostalgi som är största fällan för den som skriver om sin dåtids glory days. Allra mest dominerar sexualiteten: sällan har jag läst en så kåt svensk dikt den här sidan av det nymoraliska 2000-talet. I Göteborg väcks alltså kärleken till liv: ”Tiden visste men inte vi”, som den kortfattade summeringen låter meddela.

Mest behållning har jag kanske av skildringen av London från en tid där popmusiken föddes, och där historien är ständigt närvarande och påtaglig. Se där, William Blake anmäler sin närvaro, ungefär som han påpassligt nog framträdde på Maria McKees gravs underskattade skiva ”Vita Nuova”. Anekdoter och dråpliga sammanträffanden ges frikostigt utrymme. I Paris intervjuas Serge Gainsbourg på ett underhållande sätt, men alla möten är nog mer fiktiva än autentiska, som mötet med Fernando Pessoa i Lissabon.

Skildringarna av 60-talet påminner oss också om en mer okomplicerad tid, vars idyll kontrasteras mot hur själlöst resandet blivit under 2000-talet. Det fanns också något löftesrikt under 60-talet, som kapsejsade med 80-talets rovdrift och Thatcherism och Reaganism och Ulf Adelsohnism. Då var vi på väg mot en bättre tid, något som sannerligen inte kan sägas om vårt nuvarande tillstånd.

En del av reflektionerna fungerar bättre än de andra, när de infångas i stunden, mitt i steget, som när Fred Åkerström kommenteras så här lakoniskt: ”talade högt och grät tyst”. Även en kort dikt från Oslo i efterdyningarna från Utøya 2011 är starkt berörande, liksom några stycken om en mamma som var oförmögen att ge sin son några ömhetsbetygelser. Men som helhet är det en ojämn bok som kvarhåller sina osorterade intryck.

Arcana. Tjugosex kort ur tarotleken, Jonas Ellerström & Åsa Schagerström, Ellerströms

  

På 80-talet var det ingen lek att skaffa sig en uppsättning av tarotkort, för medan de nu finns i alla välsorterade boklådor och museishoppar var man då tvungen att uppsöka esoteriska affärer som sålde kristaller, rökelser, änglaspel, mönstrat tyg i lila färger och dylikt (någonstans i bakgrunden spelades alltid Fleetwood Macs ”Rhiannon”). Jag har ägt tre olika lekar, och den bästa uppsättningen köpte jag av en häxa nära tågstationen i Pescara, Italien. I Roman Polanskis film Rosemary’s Baby ljuger satanistgrannen Roman [sic!] om att åka till Pescara när Mia Farrows karaktär ska föda det barn som med sannolikhet är Djävulens. Just saying. Medan mina andra två kortlekar är stumma och passiva har jag fått bättre kontakt med den här häxleken från Italien.

Men vad då kontakt? Och vad är ens en tarotkortlek? Tja, från början har användningsområdet varit spådom, men har i förlängningen lett till den konventionella kortleken med 52 kort. Dagens ruter, hjärter, spader, klöver, heter bland tarotkorten stavar, bägare, svärd, mynt, och har ett extra klätt kort, page. Till dessa – på engelska Arcana minor (arcana betyder hemlig eller dold) – finns ytterligare 22 kort – Arcana major. Det är dessa 22 bonuskort som är själva kärnan, och där tjusningen med korten ligger. Där finns också det onumrerade kortet Narren, ursprunget till dagens Jokern.

Och det är också dessa kort ur Arcana major – eller ”den stora hemligheten” för den som så vill – Jonas Ellerström och Åsa Schagerström fokuserar på i sin gemensamma bok, Arcana. Schagerström har illustrerat de viktiga korten, samt fyra bonuskort från vardera färg, medan Ellerström har skrivit dikter, som inte riktigt är renodlade ekfraser, utan mer resultatet av dialog och samarbete mellan konstnär och poet.

De behandlar också korten inte i första hand som spådomskort, utan som tecken för inspiration. Eller bara som konstverk i egen rätt. Kända konstnärer som Salvador Dalí och Leonora Carrington har illustrerat egna tarotkortleker. I maj i år skaffade Courtney Love den tarotlek som Sylvia Plath ägde. Plath refererar ju till ”my Taroc pack” i dikten ”Daddy”, och dikten ”The Hanging Man” anspelar dels på kort nummer tolv – hon ägde en instruktionsbok till tarot från 1954 – och dels på vännen Leonard Baskins konstverk ”The Hanged Man” från 1955.

I sitt efterord betonar Schagerström att hon inte använder korten i första hand som föremål för spåkonst: ”Det är ingen religion. Tarot är ett verktyg, en katalysator, ett konstverk.” Hennes textilkonst förmår verkligen lyfta korten från sin kontext och bli verk i egen rätt. Hon har inspirerats av den mest klassiska leken, den så kallade ”the Rider tarot deck”, med Arthur Edward Waites illustrationer. Men tolkningarna går – som sig bör – i olika, egensinniga riktningar. Det finns en råhet i hennes bildkonst, som ändå gör spännande saker: som när en av mina favoriter, det sjunde kortet, ”Styrkan”, i stället för att illustrera någon som betvingar ett lejon här bli en kvinna som omfamnar lejonet. Med Ellerströms ord från dikten: ”Styrka kommer inte inifrån. / Den tas emot som en gåva utifrån”. Jämför också hur det sjätte kortet, ”De älskande”, illustreras av Waite med ett naket par i stil med Adam och Eva: Schagerström väljer att avbilda en vit och en svart svan i förening, ungefär som yin och yang, från en annan esoterisk tradition.

Det esoteriska i sig är ju ockult och profant, med inslag av magi. Det här är en bra metod för att driva fram konstnärliga krafter. Waites Döden (kort nummer tretton) är det medeltida skelettet som rider på den bibliska blekgrå hästen, medan Schagerströms Döden blir en hyllning till Ingmar Bergmans manifestation av honom i Det sjunde inseglet. Ellerströms dikt tar också fasta på schackpartiet. Så undrar jag också om valet att gestalta Djävulen (kort nummer femton) som en svart spindel har ursprung i hur Satan i John Miltons epos Paradise Lost klättrar genom världsalltet för att nå Eden. Like a spider, hävdade min lärare kursen i postcolonial literature på universitetet.

Men främst fungerar boken som inspiration till egna tolkningar, och det finns gott om sådana tillfällen. Så blir boken ett kalejdoskop. Ellerströms dikt om ”Narren” – kort 0 – föreslår följande:

För er alla gäller att

det omöjliga alltid

ligger inom räckhåll.

Och avgrunden

ännu närmare.

Vi är en, vi är många, Lennart Sjögren, Bonniers

  

Lennart Sjögren, den öländske poeten, har en lång tjänstgöring bakom sig. Han fyllde nyligen 96 år, och debuterade redan på 50-talet, och det säger sig självt att hans författarskap är svåröverskådligt. Där finns enstaka böcker som varit betydelsefulla, som Fårmannen från 1999 och Havet från 1974 (den kom i nyutgåva när han fyllde 90). Men hans senaste böcker (det har kommit tre stycken sedan dess) har fått mer än artigt hovsamma recensioner, och jag anar att det här är en poet som kan tilltala också yngre läsare.

Är hans nya bok, Vi är en, vi är många, ett bokslut? Tror inte det. Titeln kan anspela på ett Bibelställe från Markusevangeliet, där Jesus frågar en man besatt av demoner vad han heter: ”Mitt namn är Legion, för vi är många”, lyder svaret. Hos Sjögren är det till en början havet som står för mångfalden, i en dikt som inleder boken: ”Vi är ett och vi är många / vi är vattnen”.

Boken består av 24 dikter. En del korta, en del lite längre. Det är hängivet skrivet, fast på ett stillsamt sätt. Sjögren gestaltar naturen: ”Vi har en föreställning om världen / har världen en föreställning om oss”. Han iakttar sin omgivning, naturen och djuren. Det är dikter om existensen, om tidens gång och de oundvikliga spörsmål den igångsätter. I hans skrivande finns en kontinuitet, som aldrig blir förutsägbar eller stelnad i det lättköpta. Förnyelsen sker mer i det som finns runtomkring oss, i årstidernas växlingar, som han med någon slags immanent paradox registrerar noggrant och spontant:

Och nu när vi är så här nära varann

säg mig vad ni vet om tiden och dess natur

varför det blev så här med de levande

och med de döda

Ska ni en gång bryta er loss ur det förstenade

och återgå till ert unga liv

eller har ni i det förstenade

ett liv jag inte känner?

Allt är upprepning. Hur gärna jag än skulle vilja kalla Sjögrens inställning ”förtröstansfull” eller något liknande vore det alldeles för inställsamt, och i generell mening gullar vi nog för mycket med de äldre, som vi också gör med barn. Minsta plattityd kallas ”näpen” eller ”bedårande” – i barns fall dessutom ”brådmoget” – medan vi inte borde nöja oss med mindre än att bemöta dem, både barnen och de gamla, med krav och respekt. Minns Philip Larkins ord i den ikoniska dikten ”The Old Fools”: ”Do they somehow suppose / It’s more grown-up when your mouth hangs open and drools, / And you keep on pissing yourself, and can’t remember / Who called this morning?” Och så slutsatsen på resonemanget: ”Why aren’t they screaming?”

I dikterna finns några varsamma reaktioner på dagsaktuella händelser. Ibland är det mer diffust, som att något är på väg att inträffa: ”Natt kom / natt lyfte”. Och han har sparat det bästa till allra sist, en något längre dikt som på ett utmärkt sätt summerar hela boken och kanske i förlängningen också hela hans författarskap. Det är en ohygglig dikt om att befinna sig bortom allt, om att bli ett jag som inte kan infångas i några kategorier, om att till skillnad från Legion sakna namn. Det slutar på ett sätt som är kryptiskt och glasklart på samma gång, en formel för oerhört lyckad poesi: ”jag föll bortom tiden / de finner mig aldrig / i återvändandet har jag mitt liv.”

Nej, jag vägrar läsa den här boken som ett bokslut eller en svanesång. När the Rolling Stones nyligen släppte sin senaste skiva – medelåldern hos farbröderna Jagger, Richards och Wood är en bra bit över 80 – meddelade Jagger att han mer än gärna åkte ut på turné på stört, men de behöver invänta Richards, som inte har möjlighet att spela live förrän nästa år. Inga jämförelser i övrigt, men jag läser gärna fler böcker av Sjögren.

Början Mitt Slut, Valeria Luiselli, översättning Niclas Nilsson, Rámus

  

Mexikanska författaren Valeria Luiselli finns representerad med fyra böcker på svenska. De har varit sensationellt bra. Från början skrev hon på spanska, men sedan ett bra tag på engelska – ett uppseendeväckande språkbyte. Nu har hennes senaste bok, Början Mitt Slut, utkommit i Niclas Nilssons översättning. Mina förväntningar är högt ställda. Om de infrias? Med råge.

Hur ofta ställs vi kräsna läsare inför ett skönlitterärt verk som på riktigt utmanar föreställningen om hur en roman ska se ut? Tyvärr alldeles för sällan, och i synnerhet om vi nöjer oss med att läsa svenska romanförfattare. Som många av oss har upptäckt har det skett storartade saker från Sydamerikanskt håll de senaste åren, och Luisellis böcker hör till den typ av litteratur som jag inbillar mig kommer att ha lång räckvidd i tid och rum.

Liksom i flera av de tidigare böckerna laborerar hon med formen, och vänder ut och in på fiktion och fakta. Förlaget kallar det klokt nog ”en berättelse” (fast följebrevet säger ”en roman”). En mamma har brutit upp från ett äktenskap, och tar med sig sin tolvåriga dotter från ett tidigare äktenskap. Nu åker hon på uppläsningsturné i Europa, och tillsammans med dottern reser hon till Sicilien. Mamman håller på att skriva en roman. I Mexiko finns hennes egen mamma, som hon befarar är på väg in i demensen, även om tecknen på detta är ganska svaga.

De bosätter sig i en lägenhet som tillhör en av mammans älskare, en konsertpianist som är på turné. De köper ett svärdfiskshuvud, dottern skriver vykort som hon inte skickar, och tar polaroidfoton medan mamman låter sina fingrar klicka på tangentbordet. Pianisten – som mamman kallar ”turisten” för att skapa distans – återvänder, men visar sig snart vara en opålitlig figur när dottern bränner sig på en manet och blir svårt skadad. Mamman och dottern länsar hans bibliotek på böcker i Loebs klassikerserie. Så finns också mormors mor, Nanna, som en gång i tiden på just Sicilien stulit en antik mosaik föreställande Proteus, så nu har mamman och dottern gett sig själva i uppdrag att återbörda relikten.

Men varför håller jag på att berätta hela handlingen här? För mer än något annat är det en essä som överskrider alla narrativ. Som vanligt finns de dokumentära inslagen i boken, och ett appendix med fotografierna och vykorten, samt en QR-kod som leder till ljudinspelningar från Sicilien. Dottern vill ha förklaringar: hur ser en början, en mitt och ett slut ut? (På engelska – ”beginning middle end” – saknas svenskans dubbeltydighet: ”början mitt slut” kan ju läsas som att slutet tillhör en, något som jag tror Luiselli hade uppskattat.)

Möjligen var jag lite snål när jag chikanerade svenska författare, för Luisellis metod har på sätt och vis applicerats om än inte fullt ut av Karolina Ramqvist, främst i Björnkvinnan. Men Luiselli lyckas alltid balansera mellan reportagets torra prosa och den mer poetiska skönlitterära stilkonsten, eller mer exakt essäns konkretism med skönlitteraturens eteriska utflykter: hon vet när det är läge att vara poetisk och när det är läge att hålla fötterna på marken och förhålla sig saklig. Så kan hon också kommentera sitt egna skrivande: ”Mer än något annat hade det blivit extraktivt, en övning i självutvinning: att borra djupt, oavsett konsekvenserna; att ta allt, oavsett konsekvenserna.”

Under den här sommaren sjönk temperaturen några dagar i Sverige, vilket ledde till att svenskar genast bokade resor till Mallorca, där öborna fått nog av turisterna. Ironiskt nog åker svenskarna flyg till ställen där klimatförändringarna gör så att de året om-boende får ta konsekvenserna med temperaturhöjningar som är livshotande för gamla och sjuka. Även på Sicilien och de omkringliggande öarna märks naturens missnöje med människornas – hyresgästernas – usla levnadsvanor, med vulkaner som är på väg att få utbrott (och vem kan klandra dem?).

Det finns också en vag domedagsstämning över den här boken, med några tydliga järtecken. Rasismen frodas även på Sicilien. Men det handlar också om saker som vi känner igen från Luisellis tidigare böcker: saker som dålig tandstatus och vidskepelse, till exempel, och saker som går i arv (hon kallar det ”ekon”), som sjukdom och fotbollsintresse. Men även etymologi och mytologi med fokus på den romerska antiken. Och den ständiga frågan om fakta och fiktion. Så ges den kanske bästa definitionen av fiktion som jag har stött på: ”fiktion är platsen där minne och fantasi möts.” Och så skriver hon om detta, om vad som är minne och vad som är fiktion och om det sanna befinner sig däremellan eller bara på en annan plats, som om gränsen är mer än ett tillstånd.

Kanske det är så enkelt: lögnen föds varje gång vi öppnar munnen för att säga något, eller varje gång vi för pennan till pappret, eller – som kvinnan i Luisellis berättelse – placerar fingrarna på tangentbordet. (Som jag gör nu: vem vet vad som är min sanning och min lögn i allt jag skriver? Vet jag ens det själv?) På samma sätt som det inte går att formulera sig utan att ljuga är det ju det enda sättet att nå fram till sanningen, så det är alltid värt försöket. Humorn är bitsk, även om jag gärna hade sett att hon uppdaterat sina fördomar om att lärare har något emot Wikipedia – det må ha stämt i dess början, under tidigt 2000-tal, men majoriteten av lärare är sedan minst ett femtontal år helt på det klara med Wikipedias förtjänster.

Niclas Nilssons översättning är smidig och elegant och lotsar oss genom det mångspråkiga originalet, där italienskan och spanskan inte alltid översätts. Han listar också mot slutet vilka av de tidiga svenska översättningarna han har konsulterat till citat från Ovidius, Shakespeare, Rachel Carson med flera. Dock står en diktrad av Emily Dickinson här, som på engelska lyder ”I felt a Funeral, in my Brain”. Utan att det anges, verkar Nilsson ha lånat Ann-Marie Vides version från 2010: ”Det var begravning, i min hjärna”, som kan jämföras med Ann Jäderlunds snarlika från 2012: ”Det var en Begravning i min Hjärna”. En äldre av Sven Christer Swahn: ”En begravning i hjärnan jag märkte”.

Jag är självfallet full av beundran inför Valeria Luisellis romankonst, och tycker tveklöst hon hör till de mest begåvade och intressanta samtida författarskapen. Hennes böcker är originella men aldrig preciösa. Vad som uppstår under min läsning är en dubbelverkan: för det första bländas jag av talangen, och för den andra imponeras jag av färdigheten. Jag kan banne mig inte komma på någon i dag levande författare som lika estetiskt gångbart sysselsätter sig med filosofiska frågor och skriver lika tät prosa, rik på associationer och infall. Det är som att läsa en oupptäckt roman av Virginia Woolf.

Det här är en roman – om det är en roman – som ständigt ifrågasätter sig själv och världen, och ger bekräftelse åt det slags tvivel som är så fruktbart ur konstnärligt avseende. Och i slutändan är det ju ointressant om det är en essä eller en roman hon har skrivit: ”Kanske måste det vara en essä tills det kan bli en roman igen, en essä med en början, en mitt och ett slut.” Här finns dessa delar representerade till slut, när vi som en följd av ännu en av romanens häpnadsväckande drag når slutet, författat av dottern.

Bannlyst, Selma Lagerlöf, Mårbacka förlag

Bannlyst är Selma Lagerlöfs mest omstridda roman. Det är en antikrigsroman, som utkom i december 1918, bara månaden efter första världskrigets slut 11 november. Det kan vara en anledning att den hamnat i skymundan, eller så har många stört sig på de melodramatiska inslagen (men det beror mest på att vi är befolkade av tråkmånsar), samt det tabubrytande temat med kannibalism. Den har getts ut av Selma Lagerlöf-sällskapet, och eftersom jag tillbringade helgen på Mårbacka litteraturfestival fick jag anledning att läsa den omgiven av Selma Lagerlöfs anda och ande.

Som nioåring blir Sven Elovsson bortadopterad av sina föräldrar, bosatta på en ö i Bohuslän. Han hamnar hos en rik familj i England. Sjutton år senare får de läsa om honom i tidningen, att han tillhör överlevarna från en polarexpedition. Tyvärr var priset för att de skulle klara sig att de åt människokött från sina döda kamrater. På platsen råder schartaunska ideal, en dogmatisk och sträng religionsinriktning, känd från Christine Falkenlands roman Öde. När han återser sin familj kan prästen inte avstå från att berätta det för församlingen, och det leder till att Sven blir utstött och – bannlyst.

Temat är tidlöst. Nu kan man jämföra med cancelkulturen, som styrs av godtyckliga regler. Lagerlöfs viktiga poäng är fredsbudskapet: är det värre att förgripa sig på de döda än att göra det på de levande? Utifrån denna premiss har hon skrivit en vagt allegorisk berättelse, som ställer sig långt ifrån sagan och i stället arbetar med realismens verktyg, och blir mer episodisk än episk. Till ön flyter liken från döda soldater, skildrade med fasansfull detaljrikedom.

Men det är också en roman om kärlekens förmåga att överskrida fördömelsen, och som visar Lagerlöfs unika förmåga att ge liv åt känslor. Den bild hon väljer till Svens utstötthet är ”äcklet”, något Maria Karlsson i efterordet knyter till Sara Ahmeds begrepp ”klibbighet”, hur negativa föreställningar fäster hos omgivningen och blir svåra att göra sig av med. Hos Joseph Conrad handlar det ofta om en människa med stor potential som går vilse – Almayer, Kurtz och Lord Jim är några av dem – och Lagerlöf är mån om att ge upprättelse åt människor, oavsett om de är skyldiga eller inte.

Kärlekstemat kretsar kring den nyblivna prästfrun Sigrun, med ursprung i Lappland. Hon älskas svartsjukt av både sin make, den kontrollerande prästen, och sin barndomsväninna Lotta, som mer än tycker om henne – samt Sven. Sigrun blir undantaget, hon som ser bortom handlingen: ”Sigrun var av ett annat slag än vanliga människor, hon var av en annan värld.” Hennes namn är komponerat av orden ”seger” och ”hemlighet”.

Den svenska litteraturhistorien är full av vandringssägner, i behov av nyansering och revidering. Lögner har upprepats tillräckligt många gånger för att ha slipats till sannolikhet. En sådan seglivad myt är att Lagerlöf är en osexig författare. ”Va?” säger jag då. Bannlyst är en av de mest erotiska svenska romanerna jag har läst, vid sidan av Carl Jonas Love Almquists Murnis och Rut Hillarps 50-talsromaner. Det här är också en författare med sinne för det makabra, utan att någonsin falla för frestelsen att göra det i spekulativ mening.

Åtskilligt har sagts om hur den här romanen är estetiskt svagare än Lagerlöfs mer kända romaner, fast överdrifterna är ju ett medvetet drag. I sin biografi ”Jag vill sätta världen i rörelse” menar Anna-Karin Palm att de melodramatiska inslagen gör det till en bättre roman:

Dess olika delar skaver ofta mot varandra, men just denna skevhet, denna dynamiska strid mellan romanens olika element, gör den i mina ögon också intressant. Det här är inte en avrundad, polerad berättelse med harmoniskt slut där alla bitar faller på plats – men hur skulle den kunna vara det, när den vill skildra krigets och våldets fasor.

Och det Lagerlöf då bidrar med är ett klokskap och en uppmaning till besinning: ”Det är kanske farligt för en levande att ta döden till sin bundsförvant. Han tar en måhända på allvar.”

Vår första reaktion – äcklet – är måhända en överlevnadsinstinkt. Men Lagerlöf berättar tålmodigt om hur viktigt det är att låta den instinkten övergå i något mer förlåtande, hur svår den än är. Så blir det också en berättelse om priset som måste betalas för den som bryter mot kontraktet om gemensam fördömelse. Som Sven tvingas konstatera, i en sentens som kunde ha yttrats av Stig Dagerman, en annan svensk författare som var besatt av skuldkänslor och hur man gör sig av med dem: ”Den, som vill ha makt över andra, måste jämt vara beredd att korsfästa sig själv. Det går inte med mindre.”

Frågan hur vi ska förhålla oss till någon som (allegedly) gjort det värsta tänkbara är fortfarande gångbar. Svens skam går inte att gottgöras förrän befolkningen ställs inför något som är ännu värre – alltså krigets fasor. I förlängningen leder det förstås till en större fråga: alla dessa överlevande soldater som gjort sig skyldiga till skändligheter och nidingsdåd, om än det sker i namn av att försvara fosterlandet (det Ulf Kristersson vill att vi alla ska göra, med vapen i hand), hur ska förlåtelsen kunna sträckas kring också dem? Att förgripa sig på de levande – hur kan någon bli rentvådd från det?

Ord & Bild Nr 1.26; Glänta 1.26

  

Min sommarläsning av kulturtidskrifter (från Essä och Balder i söndags, Lyrikvännen och 20TAL i går) har tagit mig till Göteborgs två flaggskepp. Urgamla och fortfarande vitala Ord & Bild (grundan 1892) och pigga och texttunga Glänta (som har filosoferat sedan 1993) har anlänt med varsitt nummer.

Ord & Bild (Nr 1.26) utgår från temat på förra årets bokmässa: dramatik. De betonar texten mer än framförandet. I våras var det ju en hätsk debatt på kultursidorna, initierad av Jonas Gardell, som med viss rätt menade att det framförs för mycket teater som utgår från idéer, fenomen och fackböcker. Helt enkelt mer samhällsdebatt än fiktion. Det finns många saker som kan förbättras på teatern. Hedda Krausz Sjögren efterlyser de programblad som förr fanns tillgängliga, med essäer och kontextualiserande texter. Nu går allt i marknadsföringens tecken, men det ger nog ekonomisk vinst i korta loppet. Alltså, jag fattar väl att programmen kostade, men eventuellt var de ett incitament som fick fler att gå på teatern.

Ett annat bekymmer är när romaner blir teaterpjäser: sällan blir det riktigt bra, om det inte som i fallet när Tom Silkeberg stuvade om Tove Ditlevsens Köpenhamn-trilogi till en smått suverän föreställning som spelades i Malmö i våras. Nora Wurtzel skriver om pjäser som bygger på romaner, och även om hon ser pjäserna med välvilliga ögon är det mer än något annat en fråga om vilka saker som går förlorade i processen – nyanser, subtiliteter, intelligens.

Dramatikern och författaren Rainald Goetz – superstar i Tyskland men rätt okänd i Sverige (hans 90-talsroman Rave översattes av Mats O. Svensson häromåret) – har bearbetat Ibsens pjäser på ett förtjänstfullt sätt, vad jag kan döma av Nina Katarina Karlssons genomgång. Julia Pennlert berättar om andra superstars: ljudboksinläsarna. I USA kan de heta Julia Wheelan, och i Sverige Stefan Sauk, som har tryggat sin plats i evigheten (den obefintliga) genom att låna ut sin röst till AI. (Det blir mer om AI i Gläntas nummer.)

I kritiksektionen fastnar jag långa stunder vid de två genomgångarna av översättningsåret 2025, skrivna av översättarna Helena Fagertun och Lisa Marques Jagemark. Tillsammans täcker de in en stor del av de översatta böckerna, och deras kommentarer är initierade och givande att läsa för var och en som har håg till översatt litteratur (alla vettiga människor, med andra ord). De skriver helt enkelt om hur översättning går till, och sådana texter kan vi inte få nog av, vi som inte hör till skrået och har lyckan att regelbundet läsa Med andra ord, deras egna tidskrift. Slutligen recenserar Katja Palo med schvung Ingela Strandberg och Emilia Hasselquist Langefors. Det råkar vara så att samma dag som jag läser Palos fina text om Hasselquist Langefors har Hedvig Ljungar en understreckare om henne i SvD.

Glänta har inget uttalat tema för sitt nummer (1.26), även om det med viss möda går att spåra ett närmande efter gränsen mellan det förflutna och nuet. Så är det tydligt i ett brev i tretton avsnitt som poeten Sorin Masifi skriver, om vådan av att befinna sig i ett statslöst tillstånd: ”Ibland känns det som om jorden under ens fötter kan stjälas medan man går på den.” Helena Fagertun i sin tur åker till Pompeji, där man sedan förra året har börjat rekonstruera parfym som användes under romarriket. Hennes text är så smittande att jag genast beställer en av de olika varianterna av Pompeii via dei profumieri 27. Doften heter ”Baccanale”, givetvis.

Och Alice Berggren söker efter AI:s kropp i Linköpings superdator (en av Europas fem mäktigaste, med en beräkningskapacitet på cirka 66,8 PFLOPS i sin GPU-partition tack vare hårdvara från HPE och NVIDIA: ren poesi, med andra ord). Hon vill åt de materiella omständigheterna hos något som för de flesta förblir metafor och abstraktion. Vi får veta att datorn kräver 52 liter vatten i minuten för att kylas ned. Och energiåtgången lär ju vara monumental. Dess namn kommer från kemisten Carl Axel Arrhenius.

I Joni Hyvönens text om den gröna färgen vänder han sig till Sapfos berömda fragment 31, med dess för antikens tid ovanliga utpekande av färg. Det är en text endast för långläsare, och detsamma gäller Balsam Karams bidrag om Cicero och Universums likgiltighet. Lite andhämtning kan hämtas i korttexterna, som Krisztina Tóths ovanligt lyckade haikudikter: ”I den mullrande / drömmens slukhål skiner ett / sjunket ord i mig” (översättning William Csergö).

Sist och långt ifrån minst har Johanna Kim-Andersson skrivit om städers stumhet, där sjukhuset i Seoul där hennes mamma låg som spädbarn innan hon hamnade hos adoptivfamilj nu förvandlats till ett barnbibliotek. Ingen kan svara på frågor om sjukhuset: ”Den linjära tiden är en otymplig måttstock för omständigheten att jag för varje dag som går alltmer liknar min mamma, och så kanske även hennes mor, samtidigt som jag befinner mig på en resa allt längre ifrån henne.” Det hör till saken att för tiotalet år sedan var Johanna min elev i svenska på gymnasiet, och då lät jag henne recensera Ann Jäderlunds djupa kärlek ingen i Jönköpings-Posten. Få saker gör mig gladare än att se dessa gamla elevers namn i tryck.

Lyrikvännen Nr. 3/2026; 20TAL #16/17 2026

  

Finland, Norge och Island är ämnet för Lyrikvännens senaste nummer (3/2026). Det blir en utblick till våra nordiska grannländer – och där får vi se att somt är likt vårt eget lyrikklimat, medan somt är helt annorlunda. Som det ska vara, antar jag.

Om vi fokuserar på utblickarna – numret innehåller som vanligt en hel del annat, såsom nyskrivna dikter av Lars Gustaf Andersson och Viktor Johansson – har Carina Elisabeth Beddari skrivit om norsk poesi så som den ser ut just nu, 2026. Hon är kritiker i Morgenbladet och Vinduet, och tar avstamp i en debatt som initierades i fjol av Eirik Vassenden i Vagant. Han menade att norsk samtidslyrik håller på att bli ”den nya romanen”, alltså inte bara pratig och obearbetad, utan också med episka anspråk och med klart självbiografiska inslag. Hans poäng är att poesin har tappat i den moderna uppmärksamhetsekonomin, som Beddaris ord ”den förtätade diktens språkliga motstånd ger vika för de sociala mediernas och skärmkulturens snabba, personliga och lättsmälta former.”

En relevant invändning. Sofia Elie skriver om en mindre känd diktsamling av Märta Tikkanen, och hur hon nedvärderats av den finska kritiken. Vesa Rantama skriver om finsk poesi på 2000-talet, och hittar kopplingar till både naturlyrik och romantikens gränsöverskridande modus. Eftersom väldigt lite finskspråkig poesi når svenska läsare är det glädjande att i numret få läsa poeterna Erkka Filander och Sanna Karlström.

Till dessa utblickar hör också John Swedenmarks korta introduktion till den isländska poeten Ásidís Óladóttir, där han i en passus hävdar att popartisten Megas ”nog är Nordens främsta nu levande diktare”. En oerhört hög uppskattning: när jag lyssnar på honom – låtar som ”Ódisseifur snýr aftur” [Odysseus återvänder] och ”Grísalappalísa” – hör jag en skicklig rimsned i rakt nedstigande led från Bob Dylan. Megas föddes 1945, och som av ett sammanträffande dog han för en månad sedan bara, långt efter att Lyrikvännens nummer gick i tryck.

20TAL är en tidskrift som hållit på sedan 80-talet (under senare reinkarnationer som 90TAL, 00-TAL och 10-TAL). Det nya numret, #16/17, låter den abstrakta sammansättningen ”Minnets palats” bli temat. Redaktören Madeleine Grive var initiativtagare till tidskriften på 80-talet, och det är nog tämligen unikt med sådan kontinuitet. Hon lät Prousts romantitel bli ledstjärnan: ”På spaning efter den tid som är”.

Det här är ett fullmatat dubbelnummer, och det är svårt att veta var man ska börja. Det är både spretigt och sammanhållet, med Jonas Bruns text om en gammal älskare som plötsligt visar sig i en mejlkorg från 2006. Poesin har alltid varit prioriterad i tidskriften. I utkanten av Kyjiv mördade nazisterna under blott två dagar 1941 33 771 civila judar. Denna massaker vid Babyn Jar har poeten Marianna Kijanovska skrivit om, och Susanne Witt har översatt sex av dikterna, som hör till det starkaste jag läst på bra länge: ”jag vet inte längre ens om jag ska gråta här och nu / jag går in i förvandlingen som med ett rakblad i grönskan / lukten av svett urin och torkat blod jag rev / skorpan från såret sårvätskan är gul men sången munter”.

Starkt är också Leila Inanna Sultans bidrag, det första jag läst av henne sedan fjolårets oerhört starka diktsamling Straffkolonien: ”Om jag var mark vore jag inte jord, jag vore svavel.” Och UKON har översatt 34 av Jacques Roubauds totalt 4755 metapoetiska aforismer om poesi och minne: ”Poesi benämner inte saker. Den benämner minnet av saker. […] Poesin uppfinner ingenting. Den minns.”

Men också: en fin intervju med den unge ambitiöse konstnären Olle Witt, som bland annat gjort en parafras på Böcklins ”Dödens ö” (från minnet, då han glömde att fotografera den vid ett besök på Alte Nationalgalerie i Berlin). Och självklart en sektion debutanter, tre stycken inalles. Att ge dessa lovande stjärnskott utrymme på 4-6 sidor är någonting annat än välgörenhet, fast välgörande är det, och kanske också en markering mot andra tidskrifter som är njugga mot det oetablerade: se så bra det kan bli!

Essä Nr 25 2026; Bald:r NR 1-2 2026

  

Min barndoms somrar var hemska: det var insekter överallt. Flugor, knott, mygg, humlor, bin, getingar, och så det speciellt norrländska flygfä som vi alltid kallade i bestämd form ”bremsen” som limmade fast sig vid all synlig blöt hud varje gång man badade, och var stört omöjlig att få bort. Nu ser jag knappt dessa flygande marodörer, förutom enstaka döda humlor på marken.

Därför förvånar det mig att jag nu i högsommaren läst två kulturtidskrifter om bin. Till att börja med Essäs nya nummer, som utgår från Kapitel 21 i byggningsbalken från 1734 års lag. Kapitlet heter ”Om bi”, och det har inspirerat sex olika perspektiv, allt ifrån Stig Strömholms magistrala historik till Marcia Sá Cavalcantes filosofiska betraktelse genom Platon och Rilke. Däremellan det praktiska bestyret med bikupor från Anders Herdevall Rydells erfarenhet som biodlare och hur det känns när ett bisamhälle dör, och Fredrik Sjöbergs tillfälle att raljera över domedagsprofeter.

Rydell skriver om industrialiseringen hos bina, tack vare den eftertraktade honungen, och hur han ser sig själv gå från att vara biodlare till att bli biskötare. David Dunér skriver en biets litteraturhistoria från Aristoteles till Olaus Magnus, men också hur bina är exemplariska naturvetare, med Christopher Polhems skildring från 1718: goda matematiker med sina sexkantiga kistor, goda kemister eftersom kistorna inte ruttnar utan håller maten fräsch. Kort sagt: goda förebilder för människan.

Länge kallades drottningen kung, och det hjälpte inte att en spansk filosof redan 1586 ville könsbestämma henne till hona. Först Linné kunde vara rakt på sak: ”hon allena fått det privilegium af sin Skapare, som ingen annan qvinna åtnjutit, at männernas vilja skal hänne undergifven varda.” Henrik Sahl Johansson vet att berätta i sin text hur de fornegyptiska poeterna ansåg att bina skapades genom att ”ha fallit som förgyllda droppar från guden Ras himlavalv.” (Vem är jag att bestrida det?)

I fjol lades tidskriften Balder ned, men återuppstår nu glädjande nog, med helt ny ledning. De har ”Rum för eftertanke” som slogan, och numret heter ”Ljusets återkomst”, vilket måste ses som hoppfullt. I ärlighetens namn är det bara en av texterna som handlar om bin, Anna Gidgård, som liksom Rydell arbetat med egna bikupor. Här handlar det om hur bina dör men hur samhället kan återuppstå med en ny drottning, som har flyttat in från annorstädes.

Det hade varit synd om Balder – som skriver sitt nya tidningshuvud ”Bald:r” för att låta eftertanken ta plats även där – hade försvunnit från den svenska tidskriftsfaunan. Den var vår överlägset bästa ekokulturtidskrift, och det finns hittills ingen anledning att betvivla att det epitet ska finnas kvar. De varvar reportage med dikter, och här kan läsas bland annat förra årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris, färöiska poeten Vónbjørt Vangs dikt, och libanesiska poeten Hyam Yareds dikt från Israels bombningar av Beirut från åttonde april i år. Översättare? Tackar som frågar: Anna Fohlin Mattsson respektive Åsa Magnusson och Laurent Denimal.

Det fullmatade numret innehåller även en text av den japanska glaskonstnären Mafune Gonjo, delvis utbildad i Sverige. Samt ett samtal mellan litteraturvetaren Susanne Nyman och regissören Leif Stinnerbom, som i sommar sätter upp Selma Lagerlöfs Liljecronas hem i Sunne. Det blir ett samtal om bland annat hur ofta Lagerlöf gestaltar de irrationella krafter som stör symbiosen mellan sina karaktärer.

Om varmhållning av levande döda, Isabella Nilsson, Ellerströms

  

I början av sommaren kom en nyhet som var både fruktad och välkommen: Isabella Nilsson ska sluta skriva i tio år. I stället ska hon göra något hon har försummat under sina år som författare: stänga av hjärnan och börja leva. För den som begåvats med Nilssons unika kombination av fjäderlätt språkkänsla och uttrycksfull originalitet är det nog en svårare uppgift än att skriva ännu en bok, att föra till ett av samtidens mest säregna författarskap.

Om varmhållning av levande döda blir – tillsammans med de inte mindre än två böcker som jag har skrivit om i dagarna som föregår dagens text – så den sista boken innan pausen. Den består av elva texter som går essäns ärenden. Mer än hälften är publicerade tidigare, i Svenska Dagbladet, Glänta, Ord & Bild och De Nios kalender, men ibland bearbetade till oigenkännlighet, såsom den pamflett med titeln 13 sidor som här heter ”Julängeln”. Där byts pronomenet ”du” ut mot ”jag”, och då blir det en annan historia: ”Jag var fortfarande ett barn när de spände fast mig på britsen, borrade ett hål i skallbenet och lät det sunda förnuftet tömma sin sädesvätska däri.”

Texterna handlar om svårmodet, om dödslängtan och hur svårt det är att leva. Ibland är det chockerande avslöjande med de privata bekännelserna, ofta levererad som en iskall slutmening i ett stycke som invaggat en i de falska premissernas säkerhet; så heter hon inte för inte Isabella, och gör en poäng av att smeknamnet betonar just kylan: ”Isa, Isen”. Men är det verkligen dödslängtan? Handlar det inte hellre om livslängtan? Eller som det heter i Paul Robesons version av ”Ol’ Man River”: ”Ah’m tired of livin’ / An’ scared of dyin’”, fast om man tillämpar Nilssons metod bleve det snarare ”I’m tired of dying / And scared of living”.

Dristiga anekdoter och våghalsiga infall samsas med de pigga idéerna, som tillåter att Gunnar Ekelöf kan jämföras med The Joker i Batman-filmerna. Begreppet ”råångest” återkommer, som för att markera sin närvaro. Annat är bara dråpligt. Eller dödsallvarligt, som när hon citerar Stig Sæterbakkens ord: ”Egentlig burde ingen skrive. Egentlig skulle man aldri begynne, for har man først begynt, er det umulig å slutte.” Hon kommenterar beroendet: ”Samma fega flykt från lidandet. Samma fega flykt till lidandet.” Hur var det nu? Trött på att dö, rädd för att leva.

De olika texterna visar olika förhållningssätt till livet och till litteraturen. Få andra har varit lika övertygande i sin argumentation om det lästas praktiska värde, som när hon i En bok för ingen visade att det var Charlotte Brontës romanfigur Jane Eyre som gjort henne till en förkämpe för klimatet. Här lindrar hon en oro i kroppen efter att ha sett de lite för levande skulpturerna på Glyptoteket i Köpenhamn genom att inbilla sig att hon är den sömniga kvinnan i Marguerite Duras roman Dödssjukdomen. En rad i en av Georg Trakls dikter låter berättarjaget gå förlorat ”in schwarzer Novemberzerstörung”, som på svenska ges olika lydelser beroende på översättaren. Peter Handberg: ”novembers svarta förödelse”. Johannes Edfeldt: ”svart novemberkaos”. Camilla Hammarström: ”svart novemberförstörelse”.

Nilsson hamnar ofta i oväntade slutsatser, som när hon resonerar kring hur måendet slätat ut hennes ansiktsdrag och gör att hon trots med råge passerat tjugoårsgränsen tvingas visa leg på systemet, och vad barnsligheten beror på: ”Kanske enligt samma mystiska princip som gör att vuxna män ser ut som oskuldsfulla pojkversioner av sig själva när de sover.” Älskarna är flera: ibland heter de Skönheten och Odjuret, och ibland är det en långhårig litteraturkritiker som flitigt medverkat i norska tidskriften Vagant. Ändå är det svårt, alltför svårt att hitta någon att dela sin ensamhet med. Misery loves company, men ensamheten – den existentiella – stöter bort allt och alla.

Boendesituationen är trixig, och likaså älskarna som stundtals – liksom livet – hanterar henne hårdhänt. Allt är skrivet på en oefterhärmlig prosa, med en osviklig blick för tillvarons anmärkningsvärda egenheter och absurda sammanträffanden. Boken innehåller elva smakprov på ett tänkande och skrivande som gör världen mer färgstark och livfull. Det är en utmärkt introduktion till den här finesscoachen. Språkbegåvning och originalitet är de två sammanförda egenskaperna som utgör själva ryggraden i Nilssons skrivande. Eller så här: det Leo Messi kan göra med en fotboll kan hon utföra med alfabetets bokstäver.

Sluta nu, viskar min inre redaktör irriterat, ingen vill fortsätta läsa när du som en pinsam tönt fangirlar över Nilssons storhet. Eh, fast jag vill bara säga något om hur lysande titeln är: Om varmhållning av levande döda. Och har du ens sett en mer passande omslagsmålning än Frances Featherstones ”Fallen Angel”? Och så: stort tack till denna generösa författare, och hoppas vi ses om tio år. Om abstinensen blir för svår (det blir den) finns ju de gamla böckerna att tillgå. De är själva hjärtat i mina bokhyllor.

13 sidor, Isabella Nilsson, Pamflett

 

Isabella Nilssons skrivande har eskalerat den senaste tiden, och när jag räknar får jag det till tre utgivna böcker i år – jag skrev om Behandling i skillingtryckkammare i går och skriver om Om varmhållning av levande döda i morgon. Och i dag om den nya poesipamfletten 13 sidor, utgiven av förlaget Pamflett.

Men det är inte enbart produktiviteten som har ökat, utan även populariteten. Allt fler läsare har börjat hitta fram till Nilsson, säkerligen något som gynnats av att hon nominerats till Augustpriset samt erhållit Vi:s litteraturpris och Erik Lindegren-priset (de två senare delvis min förtjänst). Priser i all ära: min poäng är att vi är många som nu läser den här författaren.

Den här tunna skriften består av tre dikter och kommenterande prosastycken. Begreppet ”Råångest” känns igen från den glosinventering hon företog i boken jag skrev om i går. Som ramhandling finns ett syskonpar, en lobotomi. Vi kan läsa och bedöma ett enskilt verk, eller undersöka helheten. Och hos Nilsson är helheten en brokig skara böcker vid det här laget, böcker som inte riktigt liknar den gängse utgivningen. Det är en kliché att kalla en bok eller en författare unik – i någon mening är vi alla unika. Men, som George Orwell skulle ha sagt, vi är alla unika, men vissa av oss är mer unika än andra. Så kan Nilsson med sin unika diktion skriva ihop färgerna rosa och skär så här fyndigt: ”det är / rosa frotté / ren och skär / förtvivlan bara / det är / ingen fara”.

Associationerna kortsluter ens förväntningar, och Nilsson leker med dessa våra inbillade estetiska värden, genom att ständigt ta ned alla anspråk på jorden. Även våra uppfattningar om vad som är sunt och hälsosamt får stryka på foten. Hon (be)skriver orden och låter oss få syn på vad som gör dem både likartade och främmande för varandra, med sina envetna konnotationer i okänd riktning. Det är ett språkligt trolleri och en fantasi som aldrig beter sig städat eller – sorry – verserat.

När någon klagar på svenska språkets fattigdom och brist på nyans kan du enkelt hänvisa till vilken som helst av Isabella Nilssons böcker. De fungerar som inspiration, men inte i första hand för att du ska göra likadant. Nej, det här är ingen normativ författare, utan mer någon som visar de möjligheter som ett konstnärligt skapande kan erövra. Var och en kan göra mer innovativa saker i sitt skrivande. Helt enkelt våga mer.

I detta skrivande finner jag också lovsånger till litteraturen. Ibland på ett explicit sätt, och ibland på ett mer outtalat och mer intrikat sätt. Nilsson utökar vår förståelse för hur dikt kan se ut, och är en sällsynt potent vitalisering av det samtida poseiklimatet. Bli inte skärrade om dikten är kursiv och uppställd som prosa:

Hur länge nu? Han vet inte vilka nätter som är värst. De omättliga när sömnen inte får nog av honom förrän långt fram på förmiddagen, eller de oberäkneliga när den vid midnatt sluter honom i sin famn bara för att två timmar senare äcklat stöta honom ifrån sig.

Pamfletten fungerar för dikten ungefär så som Novellix har fungerat för novellformen. Du kan läsa i förbifarten, mellan livets förpliktelser (vilka de nu är – har du hört talas om semester?) Det är ett stundtals idealiskt format, med böcker – häften – som är lätta att ta med sig, i kollektivtrafiken eller nu i sommaren, när du uppsöker skugga och svalka i parken. Mer än någonsin tidigare får det dig att känna dig som en anomali, en rest från en svunnen tid, när du blir sittande med en bok som denna medan din omgivning scrollar på mobilen och flinar åt tiktok-klipp.

Då kan du då och då kika upp från din läsning av denna sorgliga berättelse med sitt hoppfulla slut. På något sätt är väl också alla slut hoppfulla. Eller är det tvärtom så att alla slut är hopplösa?