Ah, mon beau château. Chenonceaux – kvinnornas slott, Marguerite Yourcenar, översättning Kajsa Andersson, Ellerströms

 

I den franska litteraturhistorien är Marguerite Yourcenar ett aktat namn. Hon föddes i Belgien, bodde större delen av sitt vuxna liv i USA och blev fransk, belgisk och amerikansk medborgare. Hon blev 1980 den första kvinnan i Franska akademien, och publicerade utöver många historiska romaner essäer i många olika ämnen.

En av dessa essäer finns nu att tillgå på svenska, genom översättaren Kajsa Anderssons försorg. Ah, mon beau Chaâteau. Chenonceaux – kvinnornas slott, som nu utkommer på Ellerströms, är en essä om ett slott i Loiredalen i centrala Frankrike. Eller noga räknat: ett slotts biografi. Där bodde länge kungligheter (och deras älskarinnor), men under 1800-talet blev det ett tillhåll för främst författare, konstnärer och intellektuella. Som sådan – intellektuell alltså, jag fattar att det är ett okänt begrepp i Sverige – är Yourcenar en typisk exponent, med sin ständiga nyfikenhet på nya upptäckter.

Hon står med ena benet i traditionen, och det andra i samhällsdebatten. Hon skriver med ett tydligt bildningsideal, och söker ny kunskap, och nöjer sig inte med det som finns framför en, utan sträcker sig mot andra kulturer. Som Kajsa Andersson påpekar i ett inkännande förord kunde essäerna handla om mångahanda saker – i anslutning till den här essän skev hon också om Selma Lagerlöf.

Om det låter trist med ett slotts biografi tycker jag du inte ska låta dig avskräckas. Visserligen handlar det inledningsvis lite väl ofta om diverse kungligheter, från 1500-talet och framåt. Yourcenar utgår från hur konsten avbildar några av kvinnorna, och utför några känsligt skrivna ekfraser av en del berömda och mindre berömda porträtt, sex stycken inalles, två föreställande Henrik II:s favorit Diane de Poitier, samt Katarina av Medici, Louise av Lorraine, Gabrielle d’Estrées och Madame Dupin.

Schavotten kommer till flitig användning. Yourcenar visar ofta prov på en välutvecklad förmåga att skildra människor, med originella och intelligenta analogier, som när Madame de Valentinois trädgårdskonst beskrivs: ”Hon lät anlägga en av dessa labyrinter vars hemliga och komplicerade gångar i buxbom och med geometriska mönster påminner om de komplexa renässansdikternas fasta former”. De ambitiösa fotnoterna underlättar en svensk läsare att orientera sig kring namnen i den franska historien. En smula lättare blir det när perioden når 1700-talet och en viss Rousseau infinner sig, eller 1800-talet, då en viss Flaubert tillbringade en tid på slottet.

Yourcenar visar hur slottet kom till användning för fester och hur kostsamma de blev för finanserna, men hon skriver mer ingående (och intresseväckande) om de politiska intrigerna. Henrik III skildras som mycket förtjust i att klä ut sig, och när hans mor försöker få till stånd ett äktenskap med den brittiska drottningen Elizabeth tillägger Yourcenar beklagande: ”det hade varit spännande att se de två märkligaste och mest utstyrda varelserna i sitt sekel förenas i en och samma säng.”

Så kan intresset för litteraturen ta en läsare till så många olika ställen. Det var inte planerat att jag skulle resa till Loiredalen, men så blev det, och det var trivsamt. På slutet gör Yourcenar också en insats i jämlikhetens namn och zoomar långsamt ut från de kända namnen som tagit slottet i besittning, och sätter fokus på tjänstefolket och kockarna som slavat åt ägarna och gästerna. Hon nöjer sig inte med det, utan låter också fåglarna, träden och bäckarna ingå i det heltäckande porträttet. Så liknar den här essän mer än något annat en målning.

Wuthering Heights, Emily Brontë, Penguin

 

Första gången jag läste Emily Brontës roman Wuthering Heights var jag arton, bodde ofrivilligt i Boden och hade upptäckt Kate Bush. Jag fick feber och hamnade på sjukan i militärförläggningen I 19 / P 5. Läsningen, i kombination med febern, gav mig rysligt sköna mardrömmar. Sedan dess har jag läst om den ett antal gånger, så som det lätt blir när man har råkat skaffa alla fem olika svenska översättningar av den. Eftersom det nu kommer en ny filmatisering, med Jacob Elordi och Margot Robbie som det (för)dömda kärleksparet, ville jag läsa om boken.

Den första svenska översättningen kom för 99 år sedan, och hette då Blåst. Det är en lämpad titel för denna vindpinade roman, som inleds med snöyra och stormar över heden dit hyresgästen Lockwood anländer för att ta nästgårdshuset Trushcross Grange i besittning. Lockwood reflekterar över namnet på huset där Heathcliff huserar, ”’Wuthering’ being a significant provincial adjective, descriptive of the atmospheric tumult to which its station is exposed in stormy weather.” Under natten sträcker sig Lockwood genom fönstret för att fösa undan några påhängsna trädgrenar, då en iskall hand fattar om hans handled, och en röst som tillhör Catherine ber om att få släppas in, efter att ha vandrat hemlös på hedarna i tjugo år.

Nej, det här är ingen näpen kärlekshistoria, utan en grym och våldsam roman om destruktiv manlighet, gestaltad av den oresonlige Heatchliff. Han plockas upp av Catherines pappa under en resa till Liverpool, och växer upp i familjen, där han hunsas svårt av Catherines bror Hindley, efter att pappan dött. Tillsammans med Catherine lever han i ”absolute heathenism”. När Catherine ska gifta sig med grannen Linton rymmer Heathcliff, för att återkomma några år senare, rik som ett troll (hur han fått pengarna lämnas ouppklarat).

Kärlek? Nej, mer svartsjuka och ond bråd död. När Lockwood anländer är året 1801, och de flesta inblandade har redan dött, eller står med ena foten i graven. Romanen inleds med skällande hundar, och det sätter tonen för en roman där karaktärerna sällan yttrar sig utan invektiv. Svordomarna viner i takt med vinden ute på hedarna. Miljön präglas av dåligt te och dåligt humör. Heathcliff har svarta ögon, och en ännu svartare själ. Även Catherine, som säger att himlen inte ser ut att vara hennes hemtrakt, är en självisk och stundtals elak figur. När pappan frågar varför hon inte alltid kan vara en snäll flicka svarar hon morskt: ”Varför kan inte du alltid vara en god man, pappa?”

Emily Brontë skrev Wuthering Heights 1847 iförd lösmustasch (pseudonymen Ellis Bell), vilket kan förklara det råbarkade språket. Medan den samtida Charles Dickens – han hade gett ut bland annat Pickwickklubben, Oliver Twist och En julsaga innan 1847 – skrev för tidningsmarknadens följetonger och därmed anpassade sig till barntillåtet språk och innehåll, kände systrarna Brontë inga hämningar inför att vare sig skriva om sexualiteten eller att använda ett utmanande språkbruk.

Mycket har sagts om hur manliga författare skildrade kvinnliga protagonister på 1800-talet: dels var de självupptagna solipsister, dels blev de avlivade på löpande band. Fröken Julie, Hedda Gabler, Emma Bovary, Anna Karenina. Emily Brontë – eller ska vi säga Ellis Bell? – tog också livet av Catherine Earnshaw, innan halva romanen var utverkad. Men hennes roman är snillrikt utförd, med sina olika lager av berättelser, där Catherine och Heathcliff återkommer i nästa generation, med snarlika namn: Catherine Linton och Linton Heathcliff.

Brontës roman hör till de mest missförstådda och underskattade romanerna i litteraturhistorien. Den franska vettvillingen Georges Bataille gav första kapitlet i sin studie Litteraturen och det onda från 1957 åt Emily Brontë. Han kopplar ihop hennes öde med det spanska helgonet Teresa av Ávila, hon som Bernini odödliggjorde i en känd skulptur. Det har snart gått 180 år sedan Brontë publicerade denna excentriska roman, och jag får ofta känslan att den fortfarande väntar på att bli förstådd eller tagen på det allvar den förtjänar.

Heathcliff och Catherine är av samma skrot och korn, där han livnär sig på hatet och hon håller sig vid liv på sin dödsbädd med en kost av iskallt vatten och dåligt humör. De är lika hatiska och själviska, men för en utanförstående kan deras passion bara bli avskräckande. Eller så här: båda anländer med så många röda flaggor och icks att det hade räckt till en hel säsong program med Skavlan eller var det nu var där influencern häromsistens ondgjorde sig över killars icks. Eller innehåller inte Heathcliffs beteende några icks? Där finns gravskändning, gaslighting, hämndaktioner, prygling, verbalt och fysiskt våld, dödande av husdjur, kidnappning, samt möjligen mord och nekrofili. När han dör lär Helvetet bli tio gånger så svart som innan, lyder romanens logik.

Ett av de ord Heathcliff använder för att skälla på kvinnorna är ”slut”, som på dåtida engelska både betydde en kvinna som var lösaktig eller ovårdad i sitt uppträdande. Därför har översättarna vacklat. Originalets ”a mere slut”, ”a wicked slut” och ”insolent slut” blir hos Werin ”en riktig slarva”, ”en riktig slyna” och ”din oförskämda slyna”, hos Nordlund ”en ren slampa”, ”en elak slyna” och ”fräcka slyna”, hos Percy ”rena slampan”, ”en eländig slampa” och ”din oförskämda slyna”, hos Holmberg ”en riktig slarva”, ”en ond kvinna” och ”din oförskämda slyna”, samt hos Edlund ”en riktig slarva”, ”en riktig slyna” och ”fräcka slyna”. Att man inte helt ska lita på översättningar kan illustreras av hur ordet ”ghoul” har översatts: alla tillgängliga översättare väljer ordet ”varulv”, men det betyder ju ”likätare”.

Nyckelpartiet i romanen är när Catherine berättar för Nelly om skillnaden i hur hon älskar sin blivande make Linton och hur hon älskar Heathcliff. En jämförelse mellan de olika översättningarna skulle ge detta resultat:

My love for Linton is like the foliage in the woods. Time will change it. I’m well aware, as winter changes the trees – my love for Heathcliff resembles the eternal rocks beneath – a source of little visible delight, but necessary. Nelly, I am Heathcliff – he’s always, always in my mind – not as a pleasure, any more than I am always a pleasure to myself – but, as my own being[.]

Ada Werin (1927):

Min kärlek till Linton är som det gröna lövverket, tiden kommer att förändra den, det har jag klart för mig, liksom vintern förvandlar träden. Min kärlek till Heathcliff är som den eviga klippgrunden – den är till föga synlig glädje, men nödvändig. Nelly, jag är Heathcliff! Han är alltid, alltid i mina tankar – inte till glädje, lika litet som jag alltid är mig själv till glädje – men som mitt eget väsen[.]

Gunilla Nordlund (1958):

Min kärlek till Linton är som löven i skogen – jag vet att tiden kommer att förändra den, som träden förändras när vintern kommer. Min kärlek till Heathcliff liknar den eviga berggrunden inunder – glädjen över att ha den syns kanske inte så mycket, men man måste ha den för att kunna leva. Jag är Heathcliff! Nelly. Han finns alltid inom mig, alltid – inte som något man är glad över, lika lite som jag är glad över mig själv – utan han finns där lika mycket som jag själv.

Harriet och Gösta Percy (1959):

Min kärlek till Linton är likt bladverket i skogen: tiden kommer att förändra den, det är jag medveten om, liksom vintern förvandlar träden. Min kärlek till Heathcliff är som de eviga stenarna därunder, en källa till ringa synlig glädje, men nödvändig. Nelly, jag är Heatchliff! Han är alltid, alltid i mina tankar, inte som ett glädjeämne, lika litet som jag är till någon glädje för mig själv, utan som mitt eget väsen.

Nils Holmberg (1960):

Min kärlek till Linton är som den gröna skogen som förändras med tiden – det har jag fullt klart för mig – liksom vintern förändrar träden. Min kärlek till Heathcliff är som den eviga klippgrunden; den är en föga synlig glädjekälla men den är nödvändig. Nelly, jag är Heathcliff. Alltid, alltid är han i mina tankar – inte till glädje, lika lite som jag alltid är mig själv till glädje, men som en del av mitt eget väsen.

Birgit Edlund (1993):

Min kärlek till Edgar Linton är som skogens lövverk. Tiden kommer att förändra den, det vet jag mycket väl, på samma sätt som vintern förändrar träden. Min kärlek till Heathcliff liknar själva berggrunden – den är inte till så stor synlig glädje men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff – han är alltid, alltid i mina tankar, inte som källa till glädje, lika lite som jag alltid är en källa till glädje för mig själv, utan som mitt eget väsen.

Kollapsen, Édouard Louis, översättning Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

 

Har Édouard Louis världshistoriens mest svårläkta sårskorpa? Åtminstone har han nu skrivit sju romaner om sitt familjetrauma, om familjemedlemmar som på olika vis har svikit honom. Samtidigt som han har inhöstat flertalet litterära priser har det framförts kritik mot att han utlämnar sin familj och att hans skildringar av arbetarklassen befäster fördomar om dåligt språk och dåliga vanor.

Det är litteratur som psykoterapi, med den lilla men inte obetydliga skillnaden att författaren skapat en förmögenhet i stället för att ruinera sig på cirka tio års behandling. Nåväl, jag ska inte raljera: jag förnekar inte att jag har läst hans tidigare böcker och funnit ganska mycket av värde i dem. Samtidigt infinner sig en viss mättnad: när räcker det?

Kollapsen handlar om Louis storebror, som är våldsam i nära relationer och alkoholist. Det finns plats för både ursinnet och sorgen i hur Louis behandlar brodern, och många formuleringar som sätter fingret på det svåra i att älska eller ens uthärda en sådan som brodern: ”kanske är det också så att det jag nu säger bara kan sägas eftersom det är för sent, kanske kan man bara vara verkligt och uppriktigt ledsen när det väl är för sent, jag vet inte.”

Efter långvarigt alkoholmissbruk kollapsade broderns kropp när han var endast 38, med dödlig utgång. Levern och njurarna hade gjort sitt, och till sist också hjärtat. Ibland hejdar sig berättaren Édouard Louis och frågar sig: ”minns jag rätt?”, men det är en lönlös fråga för en roman. Det är klart att vi som läser accepterar att ordväxlingar inte återges ordagrant som de inföll för flera årtionden sedan. Minnet är opålitligt, svekfullt och lögnaktigt. I en rättegång är det en fråga om liv eller död vad minnet återger, men i en roman är det oväsentligt: en författare tillåts skarva och lägga till rätta, så länge hen bevarar troheten mot sanningen i ett större perspektiv.

Litar jag på Louis berättelse om brodern? Ja, men tillräckligt, fast inte alltid, skulle jag hävda. När han intervjuar andra framträder en mer komplex bild, där brodern som barn och upp i tonåren sågs som en sympatisk person. Här skildras annars en bror som tidigt hamnar snett, i spel- och alkoholberoende. Han sviker familjen gång på gång, och skyller på klassiskt vis ifrån sig på omgivningen. Ständigt påbörjar han nya projekt som går om intet. Är han då en dubbelnatur? (Är vi inte alla det, fast på olika sätt?)

När Louis själv pluggar för slutproven för att komma in på gymnasiet (omöjligt att förklara för svenska läsare, jag vet) erbjuds han att övernatta i broderns lägenhet för att slippa bussresan till skolan där proven ska hållas. Fast brodern spårar ur, dricker sig redlös och spelar hög musik och gör det omöjligt för lillebror att komma utvilad till proven. Det här skildras som en nyckelscen, men varför gör Louis så stor sak av det? Uppenbarligen klarade han slutproven, och säg den som inte legat sömnlös inför flera av sina viktigaste tentor.

Vid ett tillfälle spekulerar han om brodern begått en våldtäkt, och skildrar förloppet ytterst detaljerat. Det är smaklöst, och tillför inget till bilden av brodern, utöver att den vidriga kvinnosynen skulle ha gett honom tillåtelse till allt värre överträdelser. Att han misshandlade sina kvinnor är belagt, men våldtäkten är en fantasi från författarens sida. Däremot tvekar Louis inför att gestalta mer sympatiska sidor hos brodern, när han är genuint snäll mot sin lillebror.

Med hjälp av litteraturen och exempel från Joan Didion, Jamaica Kincaid, Julia Kristeva och Anne Carson hämtar Louis exempel på hur sorgearbete utförs. Men det är jämförelser som haltar. Mest av allt plågas Louis av skuldkänslor, och de verkar inte vara obefogade. Ofta hänvisar han till hur arbetarklassen saknar språk för känslor, depressioner, trauman och psykoanalys. I gengäld finns misogynin, homofobin, självhatet och kriminaliteten. Det här är förstås en förenkling, och det är stundtals olustigt hur Louis fortsätter förstärka denna bild, som ju kan vara både sann och falsk på samma gång.

Visst, det finns grovhet och brist på civilisation, men skrapa en smula på ytan hos vilken överklassfamilj som helst och du ska hitta ännu värre djävligheter. Nu har Édouard Louis med sina sju böcker sannerligen tagit revansch för sin uppgift (det förvånar mig att ordet ”revansch” inte finns med i någon av hans boktitlar). Kanske dags att hitta något annat att skriva om?

Läsa liv. Biografin – en levnadsteckning, Ingrid Elam, Natur & Kultur

Betyg: 3/5

Med ett finurligt leende kallar Ingrid Elam sin bok Läsa liv för ”en levnadsteckning”, och det är förstås passande för vad som kan sägas vara en biografi om biografins historia. Här finns det mycket att säga, men det snåla formatet på lite drygt 200 sidor tillåter inga fördjupningar. Å andra sidan motiveras det av att Elam tydligt tar avstånd från mastodontverk med redovisningsplikt, och föredrar de mer snärtigt skrivna biografierna.

En snärtig stil har hon lyckligtvis själv, och det är stundtals en fröjd att ta del av denna bildningsresa. Tempot hålls högt förbi de många hållplatserna. Elams projekt ligger nära det Olof Lagercrantz och Ruth Halldén gjorde i slutet av 1900-talet, det vill säga uträttade viktiga insatser för att hålla liv i litteraturens klassiker.

Ändå gnisslar maskineriet ibland. Det blir för mycket av ramsan ”här har vi en känd person och om hen (fast mest han) har det skrivits biografier, och ibland har de blivit översatta.” Det blir en brokig samling av kändisar, där både Zlatan Ibrahimovic och Virginia Woolf får plats. Elams läsning har styrts av god vilja, och hon hittar nästan alltid något fynd i alla hundratals biografier hon har plöjt.

Just nu är det ett gynnsamt läge för biografiskrivarna, och Elam har skrivit sin bok för att förstå varför denna genre lockar så många läsare. Det undrar ju jag också (har folk inte hört talas om romanen?).

En historia som täcker in det mesta från Julius Caesar till Taylor Swift kan inte unna sig annat än förenklingar. Tyvärr känner Elam sig också manad att redogöra för ett långt antal biografier om kungar, som får mig att gäspa och citera Macbeths ord när han av häxorna fick se rad efter rad av Banquos ättlingar: ”Vadå! En kö som når till domedagen?”

Det är ofint att slå ned på vad som saknas i en annars så ambitiöst hållen bok, men åtminstone Selby Wynn Schwartz underbara Efter Sapfo, som kom på svenska häromåret, hade förtjänat att uppmärksammas. Den förnyar också biografin, genom att ta ett kollektivt grepp över skrivande kvinnor genom historien, i stället för att fokusera på ett enskilt levnadsöde.

Även om flera partier är läsvärda når Ingrid Elam inte riktigt fram till något konstruktivt svar på frågan varför biografin lockar till läsning. Med tanke på att intresset för författaren blivit allt viktigare, på bekostnad av boken, spår jag att vi knappast har sett slutet på den biografiska eran. Mitt stilla råd till den som är nyfiken på en författares liv: läs hens verk. Där finns sanningen om personen bakom. Ett annat tips till den som frestas ta del av pikanta detaljer om en känd persons liv: kom ihåg att en bra anekdot inte ska tåla källgranskning.

(Också publicerad i Borås Tidning 11/2 2026)

Ärret, Kamel Daoud, översättning Ulla Bruncrona, Tranan

 

Vi var många som för tio år sedan läste Kamel Daouds milt ursinniga parafras – repliken – på Camus roman Främlingen. Hans Fallet Meursault var en skickligt svidande uppgörelse med den strukturella kolonialistiska rasismen. Den översattes av Ulla Bruncrona, som nu har översatt också Daouds senaste roman, Ärret. Att den fått det prestigefyllda Goncourtpriset höjer mina förväntningar.

Daoud skriver utifrån två slags förtryck. Som algerier har han valt att skriva på franska, kolonisatörernas språk, och inte på modersmålet arabiska. Samtidigt har han valt att skriva om inbördeskriget på 90-talet, vilket har tvingat honom i exil. I Algeriet är hans böcker förbjudna. Som svensk läsare är det faktiskt svårt att sätta sig in i vilka höga insatser han har satt i gång med sitt skrivande.

Berättelsen delas i tre avsnitt, och kan sägas illustrera ett grundvillkor för allt berättande, att det sker i plural – så hellre kan vi tala om berättelser. De heter ”Rösten”, ”Labyrinten”, och ”Kniven”. Huvudpersonen är en 26-årig kvinna, Aube, som i krigets slutskede fick ett snitt längs hela halsen – 17 centimeter långt. Hon har munnen till att svälja (flytande mat), men andas genom en kanyl. Och kan inte prata. Men hon håller sin monolog för sitt foster, som hon ger namnet Huri, men som hon planerar att abortera. Pappan? En man med ett enfaldigt leende …

Daoud har som metod valt att låta centrala händelser dröja till en bra bit in i de separata berättelserna. De bildar ett kraftcentrum, som emanerar ut sin effekt både före och efteråt. Aube har vanställts och blir ett bokstavligt vittnesmål från kriget, med sitt groteska leende. Lite som Victor Hugos Skrattmänniskan (aktualiserad av James Ellroy i Den svarta dahlian, om någon minns).  

Här finns en vass samhällskritik när Aube informerar sitt foster om livsvillkoren: ”staten betalar ett skambelopp åt oss överlevande offer från inbördeskriget medan halsskärarnas familjer lyfter det dubbla.” Med sitt skrivande har han fått finna sig i det kritiska bemötandet. Men det är väl det vi ska ha konsten till, att den ska tåla att granskas? Han ger oss också möjligheten att ta del av andra perspektiv, andra erfarenheter, med sin roman om Aube. Hennes tystnad blir en provokation i skolan, för läraren som inte kan hantera hennes tystnad som något annat än en uppvigling: ”Jag förstod tidigt att mitt språk betydde ett nederlag för hans språk. Mitt är kraftigt som en skymf, det gör ont och belyser bättre det som sker i huvudet och i natten.”

Det språk hon använder när hon håller sin monolog för fostret är hemligt och förborgat. Det är ett språk som håller såret öppet och levande, och detaljerna är närgångna med näshår, skägg, tänder. Hon gestaltar det motstånd kvinnor möter i Algeriet, där männen ser dem som smutsiga och monstruösa – samtidigt som de åtrår dem (och givetvis hatar dem just av den anledningen, den ännu ”smutsigare” åtrån de väcker). Kanske det är så enkelt att förstå män som hatar kvinnor: de påminner dem att de är djuriska, primitiva, kåta. Och kvinnorna jämförs ofta med djur, med får, som också får halsen avskuren.

Ibland tenderar Daoud att föreläsa lite väl mycket och då antar den här romanen drag av lärobok i samhällskunskap. Aube träffar en bokhandlare, efter att ha utsatts för ett våldtäktsförsök som övergår i rån. Han är en kalenderbitare som gång på gång ber om en siffra för att demonstrera något från kriget som går att koppla till den siffran – antingen ett datum eller antalet döda i någon enskild händelse. Budskapet är glasklart: krigets följder syns alltid och överallt. PJ Harvey menade i ”All and Everyone” att döden fanns överallt i första världskriget, ” When you rolled a smoke / or told a joke, / it was in the laughter / and drinking water”.

Aube jobbar på en frisersalong som lite övertydligt heter Scheherezade, där hon tar emot ”tusen och en kund”, men jo, vi fattar, hon är berättaren. Och slutet är påklistrat sentimentalt. Samtidigt är det här en läsvärd roman (om än en smula monoton bitvis), och kan påminna en om värdet av vidgade perspektiv – inte minst när den senaste litteraturdebatten här har handlat om det är ”godhetssignalering” (vilket vidrigt ord att skriva) när någon bryr sig om kriget i Gaza. Så, om det är godhetssignalering av mig att bry mig om den här boken är det en risk jag gärna tar.

Du har din mor med dig, Annakarin Thorburn, Wahlström & Widstrand

 

Med något flagrant undantag – som de ohängda slynglarna i Goldings övertydliga allegori över vilddjuret i Flugornas herre och Lionel Shrivers ständigt omtalade skolskjutare i Vi måste tala om Kevin – är barnen inom litteraturen bärare av ljuset och godheten. Ofta blir de passiva betraktare av eller offer för vuxenvärldens förfall och osunda begär.

Så blir också barnet Juana i Annakarin Thorburns debutroman Du har din mor med dig utsatt för sexuella överfall ett par gånger under sin tidiga barndom – en smed och en målare får utlösning mot hennes lår. Men hon vägrar dröja vid dessa händelser. Visst, hon skäms, men stannar inte i någon offerroll. Det kan bero på två saker: att Thorburn förstås vill att läsaren själv ska dra slutsatsen om hur det påverkar Juana (tack för förtroendet), eller att hon vägrar att låta smutsen fastna. Jodå, hon skuldbelägger sig och inbillar sig att hon måste ha gjort något elakt för att något så elakt ska drabba henne, men inser kanske att det inte är en framkomlig väg.

Vi befinner oss i ett spanskspråkigt land. Mamman sliter för familjens överlevnad medan pappan titt som tätt drar till sjöss med fagra löften om att skicka pengar, ett löfte som sällan infrias. Juana känner också havets dragning, trots mammans motiverade varningar. Juanas berättelse förmedlas i korta meningar, där Thorburn förhåller sig konsekvent till barnets begränsade utblick. Det är förstås trovärdigt, men också ibland lite väl ensidigt.

Det är en roman som vill diskutera orättvisor kring kön. Misogyn hör till det som inte får ifrågasättas. Juanas bröder får plugga vidare, men själv blir hon tilldelad en plats i hushållstjänsten, i väntan på att bli bortgift. Dock ser en av bröderna till att hon efter ett treårigt uppehåll ges tillfälle att läsa in några ämnen. Så dags, och med det förnedringen i att läsa tillsammans med tre år yngre tjejer.

Havet blir mer än bara en längtan bort – det blir också en fristad, när maktlösheten inför världens tillstånd slår till för hårt. Det behövs sådant för den som lever i en värld där man blir helt utlämnad åt männens nyckfulla och opålitliga vilja när den pendlar mellan att vara god och ond.

Tidigare har Annakarin Thorburn gett ut en ungdomsbok och översatt från spanska författare som Samanta Schweblin och Valeria Luiselli. Min första reaktion på den här boken att jag befarade att behöva läsa ännu en illa maskerad uppgörelse med en excentrisk eller död förälder – den svenska samtidslitteraturen verkar för tillfället vackla mellan dagboksformen och just sådana böcker om en mamma eller pappa som var alkis, sjuk eller bara lite allmänt kufisk. Även om Thorburn tillägnar boken sin mamma håller hon sig på armlängds avstånd till sin privata biografi (gissar jag?).

Först av allt är gästfriheten, Lina Ekdahl, Wahlström & Widstrand

 

Är det en tillfällighet att Lina Ekdahls initialer bildar ordet ”le”? Skulle inte tro det: hon har ända sedan debuten på tidigt 90-tal dragit sin lans för den skojfriska poesin. Hennes nya bok heter typiskt nog Först av allt är gästfriheten, som landar hårt men korrekt i en samtid som gjort det till en folksport att utvisa den som inte illa kvickt anpassar sig till storsvenska vanor (skulle du vara profilerad politiker med fokus på rättsfrågor får du förstås stanna även om du kör bil rattfull med kokain i blodet och i jackfickan, så länge din hudfärg är tillräckligt vit).

Ekdahls bana har långt ifrån varit spikrak, när hon som brukligt släpper in det smått surrealistiska i sina dikter. Ibland blir det fyndigt, men ibland också onödigt platt – och svårt att bibehålla koncentrationen när minimalism och maximalism tampas om utrymmet.

Trots att Ekdahl premierar ett uppsluppet tilltal saknar jag ett mer vidlyftigt förhållningssätt. Hon imiterar talspråket med god stilkänsla, och ofta tänker jag att det här eventuellt hade fungerat bättre som teaterpjäs. Varför är då den här boken poesi? kanske ni undrar, eller är det bara jag? Hon iscensätter olika situationer – en del dråpliga, en del statiska. Djuren håller på att försvinna, det är sent på jorden.

Genom inledningen löper olika variationer på någon som avbryter för att den är törstig, hungrig, trött, etc, så pass länge att du börjar fundera på vad som ska komma härnäst. Men det förutsägbara behöver inte enbart vara en brist. En dikt som ”Knytkalas” katalogiserar matvaror och ingredienser till en fest. Alla vuxna läsare nickar instämmande åt situationen. Visst, det finns ett drag av mani i uppräkningen, en slags lowkey OCD, som förmodligen även den gör sig bättre som (uppläst) teater än som dikt i bokform. Eller så är det bara jag, som vanligt (det är alltid bara jag, va?).

Lite för ofta är dikterna nöjda med att vara exakt det som de utger sig vara, varken mer eller mindre. Jag kan inte låta bli att tänka på storheterna Sonja Åkesson, Kristina Lugn och Bodil Malmsten, som samtliga skrev dikt i liknande ärende. Varför gillar jag dem så mycket mer och är det inte orättvist att jämföra Ekdahl med de allra bästa? Kanske. Men de tillhör en tradition av tillgänglighetens poesi, där Åkesson, Lugn och Malmsten alltid skruvade till sina vardagsbetraktelser med en snärtig och ursinnig bismak av sardonisk sarkasm och illvillig ironi. Ett skratt som inte bara fastnar i halsen, utan också utan omsvep river sönder halsen.

Den underbart excentriska poeten Edith Sitwell sa en gång: ”All great art contains an element of irrationality”. Hos Ekdahl saknar jag sprickorna som kunde låta detta irrationella få mer rörelseutrymme. Någon gång är hon nära nog, som i monologen ”Vad vill du”, med sina 124 frågor som åtminstone nuddar det absurdas yttre gränser. Men jag saknar kontext och en förnimmelse av vad dessa 124 frågor utan frågetecken gör i just den här boken. Det är en bok som får mig att känna mig lika off som när Johan Croneman ser tv-serien Populära problem och inte kan förstå vad som är roligt med den. (Det hade kanske underlättat om han hade uppdaterat sin smak för humor sedan Hasse&Tage och bröderna Marx.)

Visst, jag kan uppskatta en remix på William Blake, men är det Ekdahl eller Blake jag nickar uppskattande åt då? Här varierar Ekdahl ändå snyggt Blakes inledning ”Lilla lamm, vem gjorde dig / vet du, vem som gjorde dig” till en snygg originell avslutning: ”stora lögn, vem gjorde dig / vet du, vem som gjorde dig”. Men vad gör det när den följs av några banala mus-rader: ”Skrik / om du ser en mus / skrik / det är absolut det bästa du kan göra / det är absolut det bästa du kan göra mot en mus”.

Eller som Blake själv skrev en gång i sitt Äktenskapet mellan himlen och helvetet: ”Damn braces: Bless relaxes”. Vad jag önskar att Ekdahl hade förlitat sig mindre på bromsarna och bara släppt sin kreativitet i full frihet.

Bodil Malmstens död 2016

 

För tio år sedan, 5 februari 2016, dog Bodil Malmsten. Knappt en månad tidigare hade David Bowie dött, och skulle under våren följas av Prince och under hösten Leonard Cohen. Jag fick Bodils dödsbesked under den första upplagan av smålit. Det gjorde mig väldigt nedstämd. Jag skrev en krönika till Jönköpings-Posten samma kväll.

Bodil, varför blev det du? Jag var nitton år, hade aldrig läst dikter, men hörde ditt sommarprogram på radion och jag vet inte om det var din röst eller om det var orden du sa, men jag köpte Paddan & branden, en diktsamling. Om jag hade fördomar om poesi försvann de i ett nafs. Du skrev om Bruce Springsteen, Billie Holiday, Lolita Pop, Leonard Cohen.

Bodil, du skrev om mig:

”Jag bara väntade väntade väntade

Inuti mig & här:

Men jag undrade en del:

Varför är jag fel

Blir aldrig hel”.

Bodil, konstansen i mitt liv. I tv-programmen ”Läslustan” och ”Röda rummet”, där du pratade om böcker med ett engagemang lika glödande som din hårfärg. I intervjuer klagade du på att du framställdes som glad, att du hatade ditt leende. För du var förbannad och förbannat dyster, och dina favoritförfattare var pessimisterna och gnällfarbröderna Thomas Bernhard och Samuel Beckett. Det var så lätt att identifiera sig med det konstruktiva i din ilska.

Bodil, ditt engagemang gjorde dig självlysande, entusiastisk, och det kan ju lätt tas för glädje. För nog var du glad när du fick prata om böckerna som betyder något. Så ser den ut som getts ynnesten att förmedla läsningens ljuvhet.

Bodil, du gav ut romaner på 90-talet, varför skrev du aldrig fler romaner? Jag älskade Den dag kastanjerna slår ut är jag långt härifrån och Nästa som rör mig. Jag älskade allt du skrev, men du var alltid poet.  

Bodil, förra året återkom du som poet med Det här är hjärtat, din första diktsamling på 22 år. Den är så fin. Du var alltid underskattad som poet. Jag underskattade dig också. Men du var alltid något mer än enbart någon som gav impulser till annan läsning. Inte med den eld jag har nu döpte du en av dina böcker till, en rad från Beckett, precis när jag börjat läsa honom. Men vi kan strunta i Beckett just nu: det här är en bok med så omtumlande bra dikter.  

Bodil, du var så folkkär, vad tyckte du om det? Varför är det så svårt att hantera beröm och komplimanger? Du lyckades bli populär enbart genom att vara dig själv, genom att aldrig förställa dig. När du var på tv fick du mitt hjärta att slå hårdare, precis som en bra rocklåt, fick du mig att uppleva livet, det som är starkare än all dödskraft. 

Bodil, döden är alltid ofattbar. Du skrev inte om döden. Du skrev döden. Och livet! ”Att ta livet av sig är att straffa fel person”, skrev du i Landet utan lov, som du gav ut i format av en sjutumssingel. De orden räcker för att rädda liv. För att rädda mitt liv.

Bodil, jag går från Spira med svart hjärta på lördagskvällen. Precis som i din dikt ”Ett bloss för moster Lillie” tänder jag en Lucky Strike. Glöden är lika röd som ditt hår var när du skrev den dikten. Jag fimpar på ditt årtal, låter Tom Waits hålla ditt bårtal.

Bodil, det blev du. Att du gjorde mig till läsare av poesi: för det är jag så tacksam att jag aldrig skulle kunna uttrycka det till dig. Jag fick aldrig träffa dig. Men du förblir konstansen i mitt liv.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten)

Det bästa med Smålit

 

Det finns mycket som är värt att uppmärksamma i en litteraturfestival, förutom författarbesöken och bokförsäljningen. Men vad är det bästa med Smålit?

Med risk för att låta onödigt klyschig kanske något så enkelt som de oväntade mötena. Dessa möten sker på lite olika sätt. Du går dit för att lyssna på författare, och är samtalet intressant lockas du att köpa den nyutkomna boken. Om författare inte heter Fredrik Lindström eller Amanda Romare är signeringskön så pass lagom lång så att du hinner säga mer än några uppmuntrande ord till författaren.

Tali da Silva och jag samtalade om kritik på Smålit. Foto: Anna Hållams (JP).

Men det finns andra möten, de som uppstår mellan bokborden och i de oberäkneliga korridorerna på Elmia. Rebecca Lidén är hjälpsam nog att ge mig en karta när jag står villrådig vid entrén, men eftersom jag läser den upp och ned (eller har glömt vad som är höger och vänster) går jag oftare fel än rätt. På morgonen ska jag lotsa Migrantprisvinnaren Linus de Faire till JP:s scen men vi lyckas passera den två gånger innan vi kommer rätt.

En annan fördel med att gå vilse är att då stöter man på bekanta som man inte träffat på ett bra tag (läs: förra årets Smålit). Samtalen tar nya och oväntade vändningar, och det är förstås hela grejen med evenemang som Smålit, eftersom läsning är en så ensam syssla. Åtminstone en gång träffas vi som har bokläsning som intresse, och det är något för andra branscher (politiken, idrotten) att ta efter: det går att tycka olika och ändå vara sams.

En klen poets stenkast från Elmia ligger Husqvarna Garden, där samtidigt som Johan Hilton, Patricia Svenson och Hanna Källqvist diskuterar drev skrinnar HV71 in för att möta Luleå Hockey. Publik: 6800. Jag missunnar ingen att gå på ishockey – en del av mig kan rentav glädjas åt att bygdens lag HV71 äntligen fått fason på spelet – men livet kan innehålla mer än den spänning som uppstår inom idrottens spel om vinst eller förlust.

Kanske jag hade önskat att Smålit var lika välbesökt som ishallen. Å andra sidan ser jag inte röken av någon kravallpolis inne på Elmias område. Folk trängs, men stämningen är vad jag kan bedöma uppsluppen. Vore jag benägen till tjuvlyssnande kunde jag konstatera att samtalsämnena berör läsning, läsning och läsning. Det ges boktips, och värdet av sådana möten kan inte överskattas.

Smolket i glädjebägaren är kanske att medelåldern är hög. Efter idogt spanande hittar jag en tonåring: en av mina elever, som skyndar sig att påpeka att han följer sin farmor för ett föredrag från Jönköpings Hembygdsförening. Det skulle kunna kallas dålig återväxt, men dagens åldersstigna besökare på mässgolvet var en gång i tiden unga, och då lockade förstås andra nöjen än att samla på sig böcker och att lyssna på författarsamtal.

Det är sant att Amanda Romare lockade yngre människor, nyfikna på Judas, uppföljaren till Netflix-succén Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Och Fredrik Lindströms diktsamling Hoppas, hoppas sålde slut. Även om det mesta av den gamla världens måttstockar har raserat bevaras ”känd från tv-effekten”. Att många Jönköpingsbor kommer att läsa poesi i dagarna är en fin effekt från årets Smålit. Hoppas, hoppas …

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/2 2026)