7 feb. 2025

I hängmattan, Johan Jönson, Bonniers

 

Få svenska samtida poeter har en lika solid fanbase som Johan Jönson. Efter – i rundast tänkbara slängar – ett tjugotal diktböcker ger han nu ut något som i förstone annonserades som en roman. Resultatet, I hängmattan, är en 47 sidor lång bok som till största del liknar hans poesi, med den skillnaden att det saknas ojämn högermarginal. Alltså: prosa, så som Johan Jönson ser den. Är det då en roman? Hm, låt mig återkomma till det.

Det laboreras med fetstil, kursiveringar, versaler, svarta punktblobbar, och ordförrådet är den igenkännbara jargongen med ord mestadels hämtade från en viss kontinental filosofi. Att det inleds med en spröd fjäril kan skicka associationsbanorna till kaosteorin, men så lätt ska vi inte ha det – åtminstone inte enbart. Det abstrakta ställs mot det konkreta, det eteriska mot det skitiga, och att läsa Jönson kan ge intrycket av en ångvält som manövreras av Shelley. Jönson gör allt för att motverka en smidig och kontinuerlig läsning. Här åstadkoms halter. Avbrott. Du hejdar dig. Samtidigt som meningarna byggs på och byggs på, sida upp och sida ned. Andningspauserna är sällsynta, men de finns.


Så tas både det vackra och det stygga i beaktande av Jönson. Att läsa honom är inte alltid en lisa för ögat: ”regnet faller; och faller . . . faller, likt ett inbrytande atopiskt minne som inte vill åstadkomma något särskilt […] i virvlar, virvlar, som kall protuberans från en immateriell men immanent exoplanet av där och nyss […] och att denna vind inte är mänsklig, bara (och möjligen negantropocent, alltså den fatala omvägen förmänskligad) planetär; och fullständigt renons gentemot allt mänskligt”. Att läsa det här i längre partier erinrar om hur det torde vara att bälga i sig saftessens innan det spätts ut med vatten.

I sitt utforskande av naturen låter Jönson allt infiltreras av orden, som om det endast är så en autentisk symbios kan uppstå. Orden pendlar mellan exakthet och vaghet. De flesta skulle nog förknippa hängmattan med semestertiden, då livet sätts på paus, eller bara att det borde vara så. Poeten Jönson tar aldrig ledigt, vad det verkar. Men den här gången apostroferar han ändå en alternativ livsföring, ett sätt att leva som inte tar konkurrens och vinstmarginaler i anspråk. Det får väl en poet ändå unna sig?

Han tar spjärn mot olika poler. Fjärilen är en – stenen en annan. Favoritord återkommer: ”meandriskt” är ett sådant. Ett visst drag av Tourettes ett annat: ”JAG TÄNKER PÅ DIG, ÄLSKADE FAUST-FUCK-FITTA”. Jönson skriver dikter för sin fanbase, kunde en sträng läsart summera, men det är inte hela sanningen. För att det går att känna igen en stil behöver inte innebära stagnation. Trygghet och igenkänning är bara ena sidan av myntet – på den andra hittar vi distansering och oro. Jönson vill nog uppnå båda dessa polariteter med sina dikter, eller om vi nu ska kalla det prosa.

Han ställer sig i tjänst hos det som både förenar och splittrar. Den här boken är inget avgörande steg i någon ny riktning för honom som författare. Men som poet förblir han en anomali genom att fortsätta vara krävande, jobbig och besvärlig, och det slår mig att han representerar något som blivit allt mer sällsynt. Se bara de poeter som Svenska Akademien har gett Nobelpriset i närtid: Louise Glück och Tomas Tranströmer. Inget ont om dem, men de skriver en gripbar och begriplig poesi, milsvitt skild från Jönsons lavinartade diatriber. Och Bob Dylan ska vi förstås inte tala om. Och lite tidigare Wiszlawa Szymborska och Seamus Heaney – finfina poeter båda två, men också i en förståelig tradition. I Sverige erhöll Bruno K. Öijer många hyllningar för sin senaste bok Växla Ringar Med Mörkret, men förlåt, dikter som denna är inte bra poesi: ”sandlådan minns / hur dom satt här en gång / och lekte med hink och spade / politikerna / och dom religiösa ledarna / själens kannibaler”.

Att förvänta sig något annat än detta av Jönson vore lika dumt som att ha bett Edward Munch eller Francis Bacon att inte måla så där murrigt och suddigt. Varför målade de inte vackert i stället, eller åtminstone tydligare, mer ”realistiskt”? Med sina dikter bestrider Jönson uppfattningen om poesi som enbart det ena eller det andra, likväl som han ifrågasätter dikotomin mellan nytta och nöje. Är det då alltid ett nöje att läsa hans dikter? Hm, låt mig återkomma till det.

I den språkmaskin som Jönson har uppfunnit hackar språket gärna, tuggar om och spottar ut. Hur mycket mörker det än är så finns det alltid något av ljus, något av ”ETT FÖRBUND AV STRÅLNING . MORGONENS LJUSA SKÖNHET, MEDSKAPANDE .” Han hämtar lika mycket näring ur det bejakande som negationen, och ger tonvikt åt den kraft som emanerar ur spänningsfältet mellan de båda ytterligheterna, med ord som "AVSKAPELSEKNOPPNING". Som poet är han lika konsekvent som Lars Norén, och det vill som bekant inte säga lite.

Då blir det här en lika obeveklig poesi som hos Norén, och en poesi som vägrar inrätta sig i tidsandan. Jönson rör sig i motsatt riktning. Jag har inget direkt emot ett Nobelpris till Louise Glück, men de kunde också ha gett det till Anne Carson. Delar av boken hör till det allra yppersta jag har läst av Jönson, även om det som vanligt är orättmätigt att citera:

DET ÄR FÖDELSENS BEGRAVNINGSMARSCH IN I DEN MEDEAMUTERADE MODERN IGEN . BÄDDARNA I LIVMODERN FULLBELAGDA, SOM ETT FÄLTSJUKHUS . KIRURGERNA SKEDAR SOPPA MED SKALPELL, SLINTER OCH SKÄR FRAM NYA DJURFORMER . INGET KAN LEVA SOM DET . INGET KAN VILJA NÅGOT DET ÖNSKAR . INGET KAN ÖNSKA NÅGOT ANNAT . SÅ ENKEL ÄR KÄRLEKEN

Är det här som helhet då bra eller dålig poesi? Hm, låt mig återkomma till det.

6 feb. 2025

Orbital, Samantha Harvey, Vintage

 

Först måste något sägas om otyget med blurbar som tryfferar framgångsrika böcker. Samantha Harveys roman Orbital har 31 stycken. Författarna Sarah Moss, Mark Haddon, Paul Lynch och Max Porter, samt tidningarna New Statesman, Financial Times, Guardian, Sunday Times använder samma ord: ”beauty”. Romanen vann i november Bookerpriset, och i väntan på en given svensk översättning har jag läst den i original. Vad kan jag säga: den är – vacker!

Sex astronauter – noga räknat fyra astronauter och två kosmonauter – är i omploppsbana runt jorden. Två kvinnor, fyra män. Romanen följer dem i sexton varv, och det är hela handlingen. Ett sätt att beskriva den: en Moby-Dick i avsaknad av val – liksom Melville växlar Harvey mellan fiktion och essä, och berättar om rymdfärder, matematik, fysik, teknik. Redan första stycket slår an tonen, och det är ingen överdrift att säga att jag är fast redan där:

Rotating about the earth in their spacecraft they are together, and so alone, that even their thoughts, their internal mythologies, ata times convene. Sometimes they dream the same dreams – of fractals and blue spheres and familiar faces engulfed in dark, and of the bright energetic black of space that slams their senses. Raw space is a panther, feral and primal; they dream it stalking through their quarters.


Uppdraget består i att observera, och Harvey låter dem sköta sina uppgifter med stor känsla för vad som utgör en kärna i utsökt fiktion – pregnans. Medan Moby-Dick med förlov sagt guppar fram med sävlig hastighet över sina 800 sidor är Harveys roman endast lite drygt 130 sidor. Vi får veta allt mer om hur de på olika sätt är förbundna med jorden, och de känslor som uppstår när de på olika sätt påverkas av vad som sker. Tidigt får vi veta att en av astronauterna – Chie – har mist sin mor.

Men också de meteorologiska förändringarna blir synliga från deras perspektiv. En tyfon sveper fram, och de kan i realtid studera dess effekter för de boende. På något sätt blir tillståndet hos vår planet ännu mer akut när det skildras från det här hållet. Det ger hela framställningen ett drag av den melankoli som Ray Bradbury får fram i sina rymdberättelser, och för att ingen ska missförstå – det här är ett uppenbart beröm.

Harvey undersöker vad som utgör det mänskliga i oss. Kroppen förtvinar hos rymdfararna, aptiten minskar och sömnen blir ytligare, medan sexdriften reduceras. När jag läser romanen får det mig att undra: vem fasiken vill ens bli astronaut? Varför utsätta sin kropp – och sin själ – för dessa påfrestningar? Är det altruistiskt? Tillåt mig tvivla.

Rymdfararna är ändå förbundna med jorden på olika sätt. Två saker blir tydliga indikationer på vad som ger ett människoliv dess värde: dels mänskliga relationer, dels avgörande ögonblick. Den här korta romanen är rik på båda dessa inslag. De liknar sig vid små barn, och det blir nog lätt så när de betraktar moder jord. Men här finns en tvist mot romanens slut, som inkluderar också en fader jord – men den ska inte spoilas här. Att moder jord setts som en oändlig resurs är ett misstag – å andra sidan har väl, att döma av en artikel av Elif Ali i SvD nyligen, också dagens morsor blivit en oändlig swish-resurs till sina barn.

Varför är då den här romanen så vacker? Det har med språket, temat och gestaltningen att göra. Allt är helt enkelt vackert, men det blir vackert just för att det är både tänkbart och tänkvärt. Skickligt skriver Harvey om monotonin på ett rymdskepp, hur allt av nödvändighet måste bli förutsägbart. Vad rymdfararna saknar och längtar efter mest av allt är stunder av ”pointlessness”, att bara göra saker utan att det har en mening eller ett syfte. Ett liv utan överraskningar, så som livet i rymdskeppet artar sig, är inget hållbart liv i längden.

Det finns en klyscha om att riktigt bra romaner förmår göra världen större. Bara du kan bortse från de kontraproduktiva blurbarna kan jag inte komma med någon annan uppmaning än att den här livsbejakande romanen är en av de starkaste Bookervinnarna jag har läst från senare år (tillsammans med Anna Burns Mjölkbudet, Bernardine Evaristos Flicka, kvinna, annan och Douglas Stuarts Shuggie Bain). Den är ett enda stort emfatiskt versalt JA!

5 feb. 2025

Jag visslar i den mörka vinden, Maria Navarro Skaranger, översättning Ninni Holmqvist, Weyler

 

Jag visslar i den mörka vinden är en av de tolv alternativa titlarna till Clarice Lispectos mästerverk Stjärnans ögonblick. Om en ska vara petig är det översatt (av Örjan Sjögren) till ”Vissling i den mörka vinden”, men vi får se – det kommer en nyöversättning i vår! Norska författaren Maria Navarro Skaranger har valt den som titel till sin nya roman, som är en slags fortsättning på den roman som introducerade henne för svenska läsare, Emily forever. Ninni Holmqvist har återigen gjort en klanderfri insats som översättare.

Nu är Emily – Em – en bifigur, och det handlar om hennes mamma Sidsel. En dag krockar hon med bilen två gånger: först med en container, sedan med en skåpbil (lätt hänt). Hon får en skada som liknar en mild variant av whiplash, men hennes bekymmer har förstås börjat långt tidigare. Om något har bilolyckorna utlöst en dissociation, efter en längre tids verklighetsförskjutning. Och världen blir bara fulare.


Hon lever i en familj där det verkar vara tradition att pappan någon gång sjappar. Det är kvinnorna som blir barnens stabila punkt i tillvaron, något som rämnar när Em ställs inför en allt mer opålitlig moderfigur i Sidsel, och som också brister i sin kontakt med barnbarnet, Ems son. För många ser livet ut så här, inte som någon idyll där ytan putsas till perfektion. Sidsels historia involverar en del psykisk sjukdom, utåtagerande gränslöst eller olämpligt beteende. Inget blir varaktigt i hennes liv, vare sig yrken eller relationer.

Maria Navarro Skaranger är en del av en nästan ofattbart stark norsk våg av prosaförfattare som vi kunnat ta del av på senare tid, med namn som Vigdis Hjorth, Gunnhild Øyehaug, Ingvild H. Rishøi, Linn Ullman, Niels Fredrik Dahl, Maria Kjos Fonn, Sandra Lillebø, Carl Frode Tiller, Jon Fosse, Karl Ove Knausgaard … Ja, och Dag Solstad förstås, som bidragit med ett par citat som ger en platsanvisning i förorten Romsås, och erfarenheten av att inte höra hemma, i en gestaltning av någon som har tappat det. Men överlag är också Skaranger en lika originell berättare som Solstad. Även här är tonfallet fullt av motstridiga känslor.

Till de egenheter hon nyttjar hör de dubbla skiljetecknen - ”??” och ”!!” – och rikhaltigt användande av parenteser och versalt skrivna ord. Det här bidrar till det spontana intrycket – eller så blir intrycket bara att det är ännu mer konstfärdigt och utstuderat. Det råder oklarhet, och som bekant är detta vad fiktionen i högre grad borde ägna sig åt: att uppvakta och uppmuntra läsarens nyfikenhet, utan att stilla den. Där ingår också en kommenterande berättare, som ibland helt sonika lägger sig i händelseförloppet:

Sidsel är inte precis någon dröm att skildra (präglad av grått förfall). Det händer ingenting, jag har tråkigt. Jag säger till mig själv att det faktiskt inte behöver hända något. Jag är så arg. Jag tycker att hon är ganska dum som tar emot och tar emot och tar emot (men det måste gå att vara dum och ändå ha ett rikt inre liv).

Vi lämnas med många obesvarade frågetecken, och det är väl också så våra liv ser ut. Varför gör vi det ena eller det andra? Varför är vi så ovilliga att ingripa i vissa situationer? Sidsel är inte unik i att vara en olyckligt lottad människa. Skarangers roman visar att det farliga i oss kan aktiveras av oskyldiga saker, triggas av små obetydliga (obefintliga?) händelser. Det är ett svårt ämne att skriva om deprimerade, eftersom det kan slå över i sentimentalitet eller lyteskomik. Skaranger undviker skickligt alla sådana fällor, och hon har skrivit en sorglig roman som inte ger mig någon ro (på ett bra sätt). Det vill säga, den typen av böcker som du vet att du kommer att bära med dig och fundera vidare på. Jag förutspår att jag flera gånger i år kommer att ställa mig frågan: Varför blev det som det blev med Sidsel?

4 feb. 2025

Her kjem sola, Gunnhild Øyehaug, Kolon

 

För inte så länge sedan nåddes vi av den glädjande nyheten att det på Nirstedt/Litteratur kommer en ny översättning av en av norska Gunnhild Øyehaugs novellsamlingar. Den som inte kan vänta till dess kan med fördel ta sig an den rykande färska romanen Her kjem sola, i sedvanlig nynorsk skrud. Hon växlar mellan novellen och romanen, och har skrivit i runda slängar lika många böcker i vardera genre (typ fyra), samt en hel del finurliga essäsamlingar.

”Here Comes the Sun” är ju en av The Beatles minst outhärdliga låtar (om du tvivlar: har du ens hört Nina Simones omedgörliga cover?), men Øyehaug siktar inte in sig på några lättköpta intertextuella poänger. Nä, för hon tillhör den typen av oförutsägbart vilda författare som inte direkt växer på träd – särskilt inte i den skandinaviska myllan.


Här handlar det om Helga Mork, en svartsynt författare som närmar sig femtiostrecket. Hon jämför sig med en myra som ingen vill ha i sin myrstack, i en av konversationerna med den tålmodiga – men därmed inte okritiska – väninnan Irina. Annars är hon en solitär. I bakgrunden finns sonen Mattis, som hon en gång fick med en svensk författaren. Mattis bor med Lavinia, som mycket riktigt delar namn med Emily Dickinsons syster. Romanens Lavinia ska skriva en masteruppsats om rasande kvinnor i samtidslitteraturen (det borde fler göra!). Ett grannpar flyttar in och stör Helgas jämvikt. De heter Christin och Even Albert, och ska jobba på orten för att sedan skriva om det. En av dem blir föremål för Helgas intresse.

Liksom i Øyehaugs tidigare prosa dominerar excentriska inslag, som framförs i rastlöst korta avsnitt. Det handlar om kärlek och absurd humor: Ludwig Wittgenstein, Franz Kafka och Samuel Beckett är nära till hands – inte enbart för att de omnämns. Øyehaug skriver med intelligent skärpa, men får aldrig läsaren att känna sig dum. Hon bryter mot konventionerna, och som läsare tvingas du ompröva ställningstaganden och utmana världsbilder som du har snickrat ihop. Lager på lager skrivs en tidigare känd historia om åldrande och trånad, utifrån en lek med det självbiografiska och ”den verkliga verkligheten”.

Genom att skriva böcker som denna utvecklar Øyehaug romanen som konstform och ger den nya möjligheter att förbluffa även en luttrad och kräsen läsare. ”Make it new” lyder en av modernismens mest slitna men också slitstarkaste uttryck (Ezra Pound sa det, och vi ska trots allt vara tacksamma över hans insats om vi inskränker det till åsikter om estetik). Det kan behöva inskärpas: romanen måste göra rätt för sig, och inte vila på de lagrar som Balzac och Woolf utformat. Samtidens författare har allt att vinna på att inspireras av den pigghet och vitalitet som föregångarna har visat, och det måste gå att ta vid där deras verk slutar för att bygga något lika hållbart och storartat, utan att det blir epigoneri. För hur ska en författare förhålla sig till sitt skrivande när allt är gjort (”två gånger”, skulle Lars Norén ha tillagt).

Ett stilprov för att illustrera hur originellt Øyehaug tar sig an gestaltning. Så här förmedlas Helgas möte med Even Albert:

Når han ser på meg, kjennest det som om han ser heilt til botns, eg blir forfjamsa, dei er ei blanding av milde og skarpe, han er sårbar og fuck, vi har gitt oss i kast med å skildre eit par auge, som vi aldri vil klare, vi nytta ordet ”sårbar”, vi vil ikkje få til å seie korleis dei auga påverkar meg her eg sit og ser på han.

Kontakten mellan Helga och Even etableras, och växer allt starkare i takt med att hon känner starkare aversion mot Christina. Det är bäddat för drama – men glöm att det blir förutsägbart, för då underskattar du Øyehaugs trick med fantasin. Om det någonstans i den här romanen finns en nyckel till hur den ska läsas kanske följande korta utbyte får illustrera: ”Og dette er eigentleg det verste med historier: at dei må forteljast. / Dei kan ikkje berre kome susande som ein komet og eksplodere på himmelen.”

Så kan romanen fungera som det som bevarar mysterierna utan att det får dig att känna dig snuvad på konfekten. I skildringen av händelseutvecklingen flirtar Øyehaug eventuellt med fantasygenren, och lyckas både skruva ned och skruva upp sitt arbete med pretentionerna (en smula lägre styrka) och ambitionerna (en smula högre styrka). En bra roman känns igen på att den vågar göra bort sig, och det här är en sådan roman som är skriven med hög insats. Utfallet är något som av den här opaka texten kan låta svår eller brydsam, men i själva verket är lika enkel och självklar som naturen. Och vad hette den, sa du? Her kjem sola!

3 feb. 2025

Solar Plexus. Om en författare och hans kropp, Aris Fioretos, Norstedts

 

Den svenska litteraturen är en cerebral historia. De enda författare som jag på rak arm kan komma på som konsekvent och metodiskt har ägnat sig åt kroppen är Sven Lindqvist och Linda Skugge. Få författare är nog lika cerebrala som Aris Fioretos. Därför kan det te sig en smula överraskande – eller tvärtom helt självklart – att hans senaste bok handlar just om kroppen. Solar Plexus. Om en författare och hans kropp tar vid efter ett par hans senare böcker, såsom Nabokovs ryggrad som kom i fjol och den något äldre Vatten, gåshud.

Liksom den senare utgår Fioretos från en föreläsningsserie. Inte för att det märks nämnvärt: det här är i hög grad text, denna essä som ofta tar avstamp i det egna skrivandet, om än med vissa omvägar kring det egna jaget, som lurigt nog skrivs ut i tredje person. Vad vore distanserande effekter utan sin förmåga att rikta strålkastarljuset mot närhet?



Vi som läst Fioretos tidigare vet vad vi får: det är stiligt, trivsamt och lärdomsrikt. Somliga anser nog att det blir docerande, men det är en grund läsning i så fall: man får vara rejält blasé för att undgå att smittas av nyfikenheten och entusiasmen hos Fioretos när han med sedvanlig spänst skriver om badkar, vävnader, åtrå, ätstörningar, elektricitet, Alaska, Rembrandt, grekiska gudar och Kafka – och en hel del däremellan.

Badkar, ja. Jag minns alla mina badkar och hur de brukade ta emot mig och min kropp (allt är relativt): första, tredje och fjärde egna lägenheten, men jag har saknat denna attiralj sedan 2005. Konstären Lucien Freud lär ha badat flera gånger om dagen, får vi veta här. Dennes ledord – ”urgent”, ”subtle” och ”concise” (Fioretos översätter ”angelägen, känslig och koncis”) – bildar utgångspunkt för resonemanget kring kroppen, det Hamlet i en berömd passage kallade ”this mortal coil”. (Vän av oordning inflikar här att This Mortal Coil också är ett postpunkband, medan Fioretos i den här boken skriver en del om protopunkbandet Television.)

Stilens närvaro i allt Fioretos tar för sig är nog – på tal om flytande vätskor – en vattendelare. Allt i hans prosa är så kalkylerad, så väl avvägd och genomtänkt, att det nästan blir påfrestande. Den svindel som uppstår kan nog uppfattas som antingen behaglig eller tröttsam. Det är en svår balansgång mellan tolkning och övertolkning, det sökta och det utsökta, men jag uppskattar hur hemtamt han behandlar sina ämnen. Det går för all del att någon gång sucka över en del långsökta kopplingar när han ägnar sig åt den extremsport som går under namnet ”närläsning” – i synnerhet av personnamn – men i gengäld delar han generöst med sig av allehanda fynd i en rätt eklektisk litteraturhistoria, som vidgar kanonbegreppet.

Det är inte helt lätt att sammanfatta vad det här är för slags bok. En hungerns poetik och grammatik, kanske en någorlunda adekvat summering. När han citerar Patti Smiths ode till outsiderskapet, ”Rock N Roll N****r” kommer han in på The Doors spår ”Break On Through (To the Other Side)”:

Som dionysiker behöver en i alla fall inte heta Jim Morrison, eller för den delen Friedrich Nietzsche, för att veta att det där genombrottet till andra sidan är både lustfyllt och smärtsamt. Våndan är vällustens baksida.

Att han den här gången skriver relativt mycket om musik kan förvåna, men bara den som inte läst hans förra roman De tunna gudarna (som var en parafras på just Televisions historia), eller hörde vilken eminent musiksmak han hade när han en gång i tiden sommarpratade (Massive Attack, minsann). Inte för att Fioretos någonsin går i öppen polemik, men jag kan inte låta bli att uppfatta ett stycke som en pik mot Bengt Ohlssons mediokra roman om Johnny Ramone (hette den verkligen något så andefattigt som Gå, Johnny gå?). Det sker när Fioretos indirekt försvarar varför han inte skriver direkt om Television och Tom Verlaine i De tunna gudarna, helt enkelt för att med de verkliga namnen ”urartar prosan till en finkulturell version av Hänt i veckan.”

Men annars är det på det hela taget verserat och civiliserat, men ändå livfullt och engagerande. Han klarar av att skriva om sina egna böcker utan att direkt låta självupptagen, och han drar också en lans för privilegiet att som läsare ”ryckas hän” – ett ganska viktigt klargörande i dessa tider som antyder att kritikern ska vara som en obducent som rycker och drar i (den döda?) texten. Hänryckningen som estetiskt kriterium för en professionell läsning – jag kan tänka mig värre alternativ.

2 feb. 2025

Sorgens gåva är en vidgad blick, Patrik Hagman, Libris

 

Av en omdömesgill person får jag rådet att läsa Patrik Hagman, och jag får tag på hans bok från 2017, Sorgens gåva är en vidgad blick. Det är en stark titel, som utgår från några traumatiska händelser i Hagmans liv. Hans pappa dog när han var i tjugoårsåldern, och som vuxen gifter han sig och får efter några års svåra prövningar en son. Först dör sonen i cancer, endast sex år gammal, och strax därpå hans fru i en plötslig hjärnblödning.

Kan titeln inte då uppfattas som en provokation? Hur går det att ta emot sådana besked med tacksamhet? Fråga Nick Cave, skulle man kunna säga, vars femtonåriga son först dog för tio årsedan, och senare en annan son som var i trettioårsåldern. På sin blogg The Red Hand Files har Cave skrivit utförligt och vackert om hur sorgen har fått honom att växa som människa och till exempel inte längre vara helt uppslukad av sitt konstnärsskap.


Hagman nämner också Cave i sin bok, men jag kan inte förlåta att ”Rock of Gibraltar” utses till hans bästa låt. När jag samma år som den här boken utkom listade Caves 234 bästa låtar hade den låten plats 234. Nu är visserligen inte det här tillräcklig orsak för mig att bli ogint inställd till boken (eller?), men låt säga att det inte underlättar – att han också lyssnar på 90-talets kanske vidrigaste artist, Jamiroquai, är inte heller till hans fördel när jag ska demonstrera ett par av mina betänkligheter.

Sorg som görs offentlig blir ofta påträngande och kladdig. Att Hagman citerar långa partier från sin frus privata texter får boken att röra sig mot det ibland onödigt intima. Att han skriver från ett uttalat religiöst perspektiv – han är teolog – provocerar säkert somliga, som störs av att han talar om att mamman och sonen ska återses i evigheten (himmel!). Jag har svårt att ställa upp på föreställningen att bönen hjälper – inte i konkret eller bokstavlig mening, i så fall. Eller när Hagman antyder att det som har skett är en del av Guds plan.

Få saker är lika lätta att raljera över, och tro mig, jag har hört många självutnämnda komiker tro att det är vass satir att häckla den som förblir team Gud trots att så mycket tyder på att han är – med Kristina Lugns ord – en psykopatisk jävel. Som om Guds vägar vore fattbara för en svensk ståuppare? Jag ska inte heller gå i fällan att ironisera över att Hagman glömmer de flesta av faserna i sorgeprocessen, men här har ilskan, förnekelsen, depressionen och köpslåendet raderats ut. Är det ett lifehack att gå rätt in i acceptansen? Jag vägrar tro det, men hos Hagman finns inga spår av tvivel i hur han tar sig an tillvaron efter de två dödsfallen i hans omedelbara närhet.

Jag har faktiskt inget principiellt problem med att djupt troende skriver böcker, men det verkar som att ju högre upp i hierarkin de hamnar, desto mer floskulöst skriver de. Tror du mig inte? Har du försökt läsa K.G. Hammars bok om Dag Hammarskjöld? Präster borde lyda den regel Selma Lagerlöf uppställde med sin präst Gösta Berling, poeten som inte skrev poesi (han levde poesi). Hagmans bildspråk lämnar milt sagt en del övrigt att önska.

Bättre lyckas Hagman med att gestalta vardagen och familjelivet, där han skriver ärligt om ett äktenskap som inte alltid var friktionsfritt. Det är tydligt att de var olika: han dogmatisk, hon bohemisk, och där kunde han förstås ha hjälpts av några ord från Rilke: ”[N]när insikten grundats om att det råder ett oändligt avstånd även mellan de människor som står varandra närmast, kan de njuta av en underbar existens sida vid sida, när de lyckas älska rymden mellan sig, som ger dem möjlighet, att alltid se varandra i full gestalt och framför en stor himmel!” Men vad vet jag, teologer kanske inte får läsa poesi, ens om den skrivits av den mest sakrosankta av dem alla?

Det är inte smickrande för Hagman när han redovisar sin högfärd inför andra föräldrar på lekparken eller att sonen sov både för- och eftermiddagar (wtf?). När han ska vara pappaledig verkar han drabbas av akut leda, och gnäller som en fucking tonåring som bara vill att sonen ska hamna i sina för- och eftermiddagsdvalor så att han kan ägna sig åt sina intellektuella uppdrag (att skriva böcker, I don’t know).

Men för all del, jag ska inte förneka att Hagman också har en del klokt att säga om religionen och sin tro, för den som orkar sila högtravande ordval och en kanslisvenska som jag inte sett maken till sedan jag – just det, läste K.G. Hammar:

För mig handlar inte kristen tro primärt om att skapa ordning i världen för att jag ska känna mig trygg. För mig handlar kristen tro mera om att lära sig se att världen är mycket större och märkligare än jag någonsin kan förstå mig på, att alla lagbundenheter jag kan tänkas skönja bara är små glimtar av en betydligt högre ordning.

Jo, fast vad ska en med "en högre ordning" till? Hagman skriver om sorgen i imperfekt, när han borde ha valt presens (nej, jag menar inte det här bokstavligt, men du fattar). Sorg är något som inte går att skildra i dåtid, det är ett sår som inte läker. ”Time wounds all heels”, som Groucho Marx sa. Medan jag läser driver mina tankar iväg: är sorgen vacker eller ful? Jag får inga svar i Hagmans bok. Han skriver i brist på nyfikenhet inför det svåra och potentiellt stora i sorgen, som om det fasansfulla och avskyvärda i att sörja inte riktigt är något han vågar närma sig. Det är förstås förståeligt, och kan bero på att boken skrevs för tätt inpå det som hände honom.

I stället rationaliserar han sin fantasi och det som är oförutsägbart i tillvaron, och förlåt, men det blir bara tråkig läsning. Närvaro – ett nyckelbegrepp hos Simone Weil – reducerar han till en banalitet: ”ett slags värme inom mig”. Kisar Hagman på författarfotot inte misstänkt likt Deepak Chopra? Han skriver också om att lita på Gud, men det är en bräcklig inställning: om vi kunde lita på honom vore han – jag tvekar att skriva ”mänsklig” här – något annat än Gud, alldeles oavsett.

30 jan. 2025

Permafrost, Eva Baltasar, översättning Ellinor Broman, Rámus

 

Att som författare gå från poesin till prosan kan vara ett både fördelaktigt och vanskligt vägval. Hade William Faulkner skrivit sin prosa lika vildvuxet om han inte först hade debuterat som poet? Och hade Virginia Woolf varit lika dristig i sina tematiska vägval om det inte vore för att hon sörjde att poesin var en stängd inriktning för henne? Det kanske är så enkelt att poesin lär oss att tänka på tvären, att säga sanningen snett (som Emily Dickinson sa), att våga pröva nya och djärvare förhållningssätt till världen. Fördelaktigt, ja, men varför vanskligt?

Den katalanska författaren Eva Baltasar hade gett elva diktsamlingar när hon 2020 gav ut sin första roman, Permafrost. Kalla det efterhandskonstruktion, men jag tvivlar på att hon hade skrivit den så här tufft, kaxigt, excentriskt och frimodigt, om hon saknade erfarenhet som poet. Vari ligger då det vanskliga? Originalitet får aldrig vara ett självändamål, bara ett medel. Hur mycket jag än imponeras av – duperas av – den här bokens språkliga finesser, finns det också en risk för utmattning, att Baltasar tar i så hon – liksom romanen – spricker i sömmarna. Låt mig bara tillägga att det är en randanmärkning, att romanen till största del präglas av just den typ av storögda fascination och häpnad som annars är eftersatt i romanen.


Fast är du ett fan av det återhållsamma får du förstås söka efter någonting annat att läsa. För det här är en överdådig roman. Baltasar har uppfunnit ett berättarjag som tar in världen i hela dess omfattning och vidd, och hon gör det med ett imponerande detaljseende. Hon är ständigt på gränsen till att ta sitt liv (”min kropp är en parabol som hungrar efter fara”), men det är inte det lättaste i en värld som är programmerad till välvillighet: ”Att lyckas med självmord idag är en bedrift. Världen är full av hänsynslösa personer som utbildats i första hjälpen, de finns överallt, gråa och anspråkslösa som duvhonor, men anfallslystna som mödrar.”

Genom romanen följer vi huvudpersonen till olika misslyckanden, som när hon är au pair i Skottland med avsikten att dumpa ungarna på skolan för att ligga i sängen och läsa romaner dagarna i ända (drömmen!). Hon är bitsk och slagfärdig, och de språkliga finesserna bidrar till gestaltningen av huvudpersonen, och det blir inte för introvert eller navelskådande när denna konträra och egensinniga gestalt fyller tillvaron med de sanningar som endast visar sig hos paradoxerna (tänk hur Dorothy Parker och Oscar Wilde brukar uttrycka sig).

Som läsare är det bara att luta sig tillbaka och tacksamt ta emot visdomarna: ”Besynnerligt nog är de mest vedervärdiga brotten de enklaste att begå.” Genom hela texten tycker jag mig höra en underförstådd uppmaning: ”Du antecknar väl?” Under den hårda ytan hos huvudpersonen finns en värme som får henne att bli mindre odräglig än hon skulle ha blivit om hon bara varit rå, bitter och cynisk. Sant, hon är självupptagen – men vem är inte det? Vad hon har i gengäld är en charm, en personlighet, och det räcker långt (i fiktionens värld, alltså).

Genom romanens förlopp försiggår också en spänning mellan en ytlig sorglöshet och den förtvivlan som styr hennes vägval. Hon upptäcker konsten, språket och sexualiteten ungefär samtidigt, i ett händelseförlopp som rör sig kors och tvärs genom egna halvhjärtade självmordsförsök och sexuella möten som slutar med förskräckelse, och i bakgrunden – långt borta, som statister – familjemedlemmarna, vars tillvaro hon aldrig riktigt kan ta in. I fokus står i stället något som utvecklas till en queer kärleksroman.

Det är förmodligen ändamålsenligt att den här förtätade romanen är av det diminutiva snitt som på engelska heter ”novella”, alltså mittemellan konventionella noveller och romaner (synd att svenskan saknar ett begrepp här). Det riskerar annars att bli monotont och flåshurtigt, med mer av samma sak hela tiden med alla finesser och förvisso underhållande fyndigheter. (Det är förmodligen ingen tillfällighet att Oscar Wilde endast skrev en roman, eller att Dorothy Parker inte skrev en enda.) Baltasar skriver med hög insats, men landar på fötterna. Det här är varken mer eller mindre en stor läsupplevelse.

27 jan. 2025

Den far som flytt, Torkel S Wächter, Ordfront

 

I dag är det minnesdagen över Förintelsens offer, och i år har det gått 80 år sedan Röda armén befriade fångarna i koncentrationslägret Auschwitz. Det är något som kan behöva uppmärksammas särskilt mycket i våra tider, som fått se antisemitismen inleda sin fula återkomst. Exempel: heilade Elon Musk vid presidenten Donald Trumps installation i förra veckan? Nej, säger Jan Guillou, men sorry gubbjävel, det är ett besynnerligt dåligt sätt att relativisera det livsfarliga. Tacka fan för att han heilade, och det är dåliga nyheter för världen.

Torkel S Wächter utkommer i dag med sitt bidrag till den svenska litteraturen om Förintelsen (ett av fjolårets bidrag, Joanna Rubin Drangers seriebok Dolda judiska liv, tål att nämnas). Den far som flytt är en ”dokumentärroman”, en försåtlig genre som lägger sig nära det autofiktiva, men det är mer frågan om en biografi över en pappa än ett skönlitterärt arbete.


Om namnet Torkel S Wächter klingar bekant kanske du minns romanen Ciona – en självbiologi, som gavs ut under pseudonymen Tamara T – enda gången en pseudonym nominerats till Augustpriset. Det var en roman som väckte stor sensation, och jag gillade den mycket, och det är trist att han sedan försvann från den svenskspråkiga litteraturen, för sedan dess har han gett ut böcker på tyska, innan detta återinträde.

Det är ett ambitiöst projekt, som tar sin början i en fotbollsmatch: VM-finalen i fotboll mellan Västtyskland och Holland. Sedan träder porträttet av pappan Walter fram, en psykolog och fotbollsspelare, som periodvis också var kulturskribent. Han hann precis skriva färdigt sin sista text innan han en novemberdag 1983 avlider i hjärtinfarkt, när sonen är i tjugoårsåldern. På vägen in till sjukhuset medföljer sonen Torkel ambulansen, med pappan vid medvetande, men de pratar inte med varandra. Och på den vägen hade det varit under deras gemensamma liv.

Något som förstås påminner om norska Niels Fredrik Dahls roman om sin pappa, Fars rygg, som jag skrev om häromdagen. Båda tecknar porträttet av en pappa som inte gärna pratade med sin son. Är det universellt? Martin Amis skrev en gång att engelsmännen populariserade fotbollen för att pappor och söner skulle få något att prata om. (Självbiografisk notis: så var det under min uppväxt också.)

Wächters tillbakablick är metodisk och grundlig. På vinden hittar han flyttkartonger som innehåller brev och dagböcker, och för att kunna läsa texterna lär sig sonen tyska i vuxen ålder. Här finns en outtalad poäng: en pappa och en son talar i någon mån alltid olika språk, och kommer aldrig att fullt ut förstå varandra. Historien vecklar ut sig, och det är förstås en historia som inte enbart handlar om familjeödet. Nej, för pappan Walters öde är tätt sammanbundet med det tyska. När nazisterna tar över hamnar pappan – inte ens tjugo fyllda – i fängelse. Han får uppleva tortyr och förnedring i skuggan av de raslagar som införs som ska hindra ”icke-arier” att få studera och arbeta.

Minnet är i ständig rörelse. Wächter företar resor för att träffa människor som har känt pappan. Han gifte sig fyra gånger – eller fem, beroende på hur man räknar. Wächter lappar ihop fragmenten till en sammanhållen historia, som inte behöver följa en strikt linjär kronologi. Tacknämligt nog finns i ett appendix goda redogörelser för nyckelpersoner både i pappans liv och i det tyska 1900-talet, samt en summarisk genomgång av nationens 1900-tal. Tolfte november 1938, två dagar efter Novemberpogromerna (det som i vulgär folkmun går under namnet ”Kristallnatten”), kommer pappan till Sverige.

Till största del förblir pappan en främling. I flyttlådorna hittar sonen hans memoarer, som skrevs i flera olika versioner (det enda rimliga, väl?). Wächter har skapat ett textkollage som generöst citerar ur pappans texter, alltmedan han tar sig an materialet och pusslar ihop sin berättelse. Att det märks att han har arbetat med den här boken i många år är en underdrift. Parallellt berättas hans egen historia, hur han fått arbeta hårt för att komma till rätta med sin tyskhet: som när han i ungdomen träffar en tysk kvinna, men vet inte om han kan lita på henne: ”Skulle hon ha räddat mig om vi hade blivit ett par? Eller hade hon förrått mig?” Vem kan vi lita på i den här världen? Bara den som älskar dig. Men vem älskar dig?

På omslaget skär den vassa taggtråden rätt igenom bokstäverna som bildar bokens titel. Det är effektfullt, och åstadkommer en nödvändig påminnelse om det skändliga i nazisternas brott. Det var unikt, har vi alltid sagt, och fortsatt säga i åttio år. Fast nu finns det anledning att återigen plocka fram erfarenheter därifrån. Världen har glömt, lyder en skamlig klyscha. Så skapas förutsättningar för att det ska kunna upprepas.

24 jan. 2025

Fars rygg, Niels Fredrik Dahl, översättning Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur

 

För sex år sedan kunde vi läsa Mor om natten, norrmannen Niels Fredrik Dahls självbiografiska roman om sin mamma. En stor läsupplevelse. I oktober i fjol fick han Nordiska rådets litteraturpris för romanen Fars rygg, och om du gissar att den handlar om hans pappa har du helt rätt. Hur är den då? Den är kort sagt kjempeflott!

Det är en otidsenlig roman, som med stort tålamod följer en pappa i spåren, men det är en pappa som oftast vänder ryggen till. Den största perioden handlar om mellankrigstiden, då pappan är barnet som skjutsas mellan Alexandria, Oslo och Genève, beroende på var pappan, ”Domaren”, är stationerad. När pappan överger familjen för en ny förälskelse blir sonen inneboende hos mamman Ellen, författarens farmor, som mer eller mindre tynar bort i sin olycka.


Under tiden blir pappan kommunist, han förälskar sig, han gifter sig och får barn – ett av dem är den här romanens berättare. Hur kan då Dahl ha sådan insikt i sin pappas liv? En pappa som dessutom var så talträngd, som så ofta vände – därav bokens utsökta titel – ryggtavlan till? En pappa som inledningsvis skildras så här: ”Han ställde ofta frågor men väntade aldrig på svar.” Dahl utgår från brev och familjefotografier, men eftersom dessa är rätt sparsmakade kan hans metod väl kallas fantasins triumf. Eller: där minnen och fakta inte är tillgängliga, där får inbillningen ta vid.

Sven-Eric Liedman skrev tidigare i januari en krönika om bildningens värde i DN. Dahls roman inleds med ett citat från Rimbaud, och på första sidan nämns tonsättaren Arvo Pärt. Behöver du känna till dem för att ha behållning av romanen? Kanske inte – men det blir roligare, och mer värdefullt, om du till exempel föreställer dig Dahls roman som en motsvarighet till Pärts minimalistiska musik. Han maskerar sin närvaro, och det är så skickligt gjort, att vi mer eller mindre glömmer bort att det är skönlitteratur vi tar del av.

Pappan skildras på avstånd, men samtidigt intimt närvarande genom hela romanen. Sällan har jag läst en roman som så konsekvent och i så hög utsträckning förlitar sig på att gestalta en känsla – i det här fallet ensamhet och övergivenhet. Det finns så mycket av tomrum att fylla. Men vad är det då för slags roman, kanske du undrar? Tja, det är en roman för vuxna läsare, människor som inte ryggar för den insats som måste investeras i det saktmodiga berättande som utgör ett slags antites till tik-tok. Belöningen är det starka band som uppstår, hur starkt du känner för och ömmar för romanens karaktärer. Att pappan har funnits på riktigt, spelar det ens någon roll i sammanhanget?

För författaren gör det förstås det, men för oss som läser är han bara en karaktär. Men som sådan en av de mer minnesvärda, och det är väl i någon mening det jag menar med att det är en otidsenlig roman. Så här kunde romaner se ut på 1800-talet, där personporträtten var överordnade det som sedermera blivit norm. Alltså, modernismen var säkert bra på sina sätt och så, men jag förlåter den aldrig för att den så ofta prioriterade plojiga språklekar framför människoskildringen. Det här är ett synnerligt gediget hantverk, och det må så vara att det är en traditionell roman, men ge mig sådana alla dagar i veckan om de är så här bra.

När berättaren – som är identisk med Dahl – vill intervjua sin pappa vägrar han prata om ”de ledsamma sakerna”. Det är en förståelig inställning hos någon som fick se sina formbara år söndersplittrade på så många olika ställen. De undertryckta känslorna dominerar framställningen. Själv säger Dahl i en intervju i DN att han skriver för att mota bort sin egen depression: ”Dag efter dag gäller det att sätta sig ned och skriva. Det går inte att ta på sig en basker eller scarf och låtsas vara författare”. Häri ligger kanske en delförklaring till det svenska predikamentet: bland författarna har vi för många baskerförsedda posörer, och för få flitiga arbetsbin.

Vad vi kan ta med oss från Dahls roman är nya insikter och andra perspektiv; han utmanar vår förenklade världsuppfattning. Efter ungefär halva boken tycker jag mig att hans uppsåt blir tydligt: att avge förslag – inte förklaringar – till varför världen ser ut så här, varför vi har ensamma människor, och hur denna existentiella tomhet går i arv.

Slutligen: allt fler förlag har börjat sätta översättarens namn på omslaget, så också Natur & Kultur nu med Gun-Britt Sundströms namn. Det är utmärkt, och med tanke på att Sundström har en bred läsekrets i Sverige kan man hoppas på att just den här romanen får ytterligare några läsare i Sverige, som annars kanske inte är så välvilligt inställda till skandinavisk litteratur – åtminstone inte tillräckligt nyfikna, med tanke på att vi bara kan vara avundsjuka på ett land som har så goda berättare som Niels Fredrik Dahl.