att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 aug. 2020

Vagant 1-2 & 3-4 2019

De två senaste numren av norska, eller snarare skandinaviska tidskriften Vagant är båda fullmatade dubbelnummer. De har fortfarande 2019 som årtal, även om senaste utgåvan, 3-4, utkom så sent som den här veckan. Det är alltså en viss eftersläpning här, men nästa nummer, årtiondets första, lär redan vara på väg.

 

Annars är det ju en fördel med relativt lång inkubationstid för en tidskrift som i så hög grad satsar på välskrivna långa texter, där det alltid finns så mycket att läsa, oavsett om det är de fasta krönikörerna, de ambitiösa tema-sjoken, recensionsavdelningen, eller den på senare år allt mer livaktiga debattdelen. Ja, kanske vi börjar där, med debatterna som förs i Vagant.

 

Nu förs i svensk media en av årets obligatoriska litteraturdebatter, och den handlar om Lydia Sandgrens debut Samlade verk. Men att ha olika uppfattningar om en roman är väl inget skarpt kännetecken för en intressant debatt, utan snarare en förutsättning för ett levande litteraturklimat. Här blir det mer frågan om A tycker si, B tycker så, utan att det leder fram till mer än att skilda åsikter sällan får mötas. Här ska positioner bevakas! Här ska hierarkier bevaras! Här ska varumärken förbättras!

 

I Vagant förs alltid ett par debatter parallellt. För några år sedan en duktigt infekterad debatt om Knut Hamsun, och för tillfället handlar det mest om Dante, som ju var föremål för ett infernaliskt intensivt temanummer för två år sedan. Kritikern Henning Hagerup och professorn Charles Ivan Armstrong grälar om klassikernas status, hur vi ska betrakta de kanoniska författarna. Med stor skepsis, menar Armstrong, medan Hagerup hellre väljer viss försonande blick. Men båda har ju på sätt och vis rätt, och därför blir deras meningsutbyte så dynamiskt, med argument som går in i varandra utan att debatten skär sig. Och ärligt: en debatt om Dante känns aningen mer intressant just nu än den om Samlade verk.

 

Nummer 1-2 2019 har Michel Houellebecq som tema, och det hade förstås roat mig mer om det hade gällt för några år sedan. Jag var ett stort fan av honom tidigare, men hans senare romaner har inte firat stora triumfer, och jag har inte ens orkat läsa Serotonin än. Men jag gläds åt de ambtiösa texterna, och roas av ett fyndigt ABC som jag garanterat plockar fram när Houellebecq väl får Nobelpriset i litteratur. På tal om det priset finns i nummer 3-4 2019 en försvarsskrift om Peter Handke, skriven på tyska av Thomas Assheuer.

 

Det som detta nummer mest handlar om, med Vagants ordval dess dossier, är då månlandningen 1969, med bidrag från bland andra den antika filosofen Plutarchos. Men också en utblick mot Mars. Här spekuleras fritt, men framför allt består dossiern av helt personliga tolkningar av månens betydelse, historiskt och även med sikte på framtiden.

 

Rymden i all ära, men ett av de mest angelägna ärendena för Vagant är en undersökning som förts i flera år – vårt förhållande till naturen. En av de svenska medarbetarna, Mats O. Svensson, skriver ofta om naturen, om ekologi, och har också blivit indragen i en av de seglivade och livfulla debatterna. Här är det Sigurd Hverven som försvarar sig mot ett angrepp i förra numret, då Svensson skrev en debatterande recension av hennes bok Naturfilosofi.  

 

Det är en ynnest att få läsa så här långa, sakligt uppbyggda argumenterande texter, och jag kan bara hoppas att deras diskussion tillåts fortsätta i nr 1 2020.    

22 aug. 2020

Essä Nr 6 2020. Dan Anderssons död

16 september är min födelsedag. Det råkar också vara ett av svensk litteraturhistorias mest ödesdigra datum. I år är det exakt hundra år sedan Dan Andersson förolyckades på hotell Hellman i Klarakvarteren, efter att ha somnat in efter en blöt natt i ett rum som behandlats med cyanidväte mot vägglöss. En serie försummelser låg nog bakom, allra främst att sängens madrass inte vädrats ordentligt.

 

Tidskriften Essä har funnits i tre år, och utkommer nu med ett nummer som påpassligt uppmärksammar denna mindre smickrande händelse. Tidigare var Bokmässan ett säkert tecken på Essäs existens, medan den nu utkommer med större oregelbundenhet (förra numret kom ju redan i våras). Här finns då hela polisrapporten, 53 maskinskrivna sidor på den sedvanligt livlöst korrekta polisprosan.

 

Denna akt har i vanlig ordning lästs av fyra par ögon, som tar sig an källtexten utifrån olika perspektiv. Fast just den här gången påminner de fyra skribenterna kanske lite väl mycket om varandra i hur de tar sig an texten – så finns här lite onödiga upprepningar när de nödgas referera till en text som faktiskt finns tillgänglig för läsaren (något en av dem, Göran Greider, faktiskt kommer på efter att ha refererat en smula för långrandigt). Ett liknande mönster finns också i flera av texterna: förloppet tecknas, med en kommentar om var skulden ska hamna.

 

Skuldfrågan är både enkel och svår. Det korta svaret: slarv. De två som utförde giftbehandlingen förekommer i polisutredningen, och den ansvarige Robert Hedlund åtalades också för vållande till andras död – utöver poeten Andersson dog också en inspektör från Bollnäs. Det ser ut att ha varit ett hafsverk, med otillräcklig tejpning för att förhindra spridningen av giftet. Samtidigt borde personalen på hotellet ha vädrat bättre, inte minst är det bestickande att de lät madrassen stå på högkant i stället för att ta ut den i friska luften och piska den, såsom instruktionerna dikterade. Instruktioner som återfinns i den broschyr Hedlund och hantlangaren Kling säger sig ha delat ut till hotellpersonalen, även om de inte kan minnas detta. Så mysteriet tätnar en del.

 

Och man läser med stigande förvåning. Tidsanda, jodå. Olle Mattssons avslutande text med den briljanta rubriken ”Löss och människor” väcker obehag och rysningar i sina detaljerade närstudier av lössen. Men också för att vi påminns om dess koppling till smuts, hur illa underbyggd den än är. Vad de gillar är väl mer stök än smuts. Ändå läser man med en kombination av äckel och skam.

 

Alexandra Borgs personligt hållna essä påminner faktiskt om lössens återkomst, vad den nu beror på. Våra nya resvanor, spekulerar hon. I kombination med invandring, säger Mattsson senare något försåtligt.

 

Det må vara att de fyra texterna speglar varandra kanske lite väl mycket, men det intressanta är hur de sätter igång egna tankar. Jag läser och börjar själv spekulera, låter tankarna börja ströva. Göran Lambertz skriver om skuldfrågan, om indicier och hypoteser, och når den vid det här laget tröttsamma slutsatsen att polisen klantade sig. Quelle surprise!

 

Han skriver nyktert återhållsamt och omdömesgillt, åtminstone fram till de avslutande styckena då han leker litteraturkritiker och fäller några pinsamma omdömen om Dan Anderssons författarskap. Liksom Stina Ekblad visar i sin kommande självbiografi Här brusar strömmen förbi är det rimligen svårare att skriva litteraturkritik än somliga tror. Jag skulle ju inte få för mig att leka jurist eller skådespelare.

 

I Göran Greiders text dominerar inlevelsen, och han föreställer sig att det skulle bli en bra filmatisering. Här får vi veta att det rum Andersson sov i mer är att likna vid en trång skrubb. Han gör en bra läsning av rapporten, betonar dess egenskaper av officiellt språk, och hur det medför en särskild sorts myndighet och auktoritet. Men hur kan han missa att tyda den vackert skrivna namnteckningen som utläses som Axel Jaensson, ansvarig för detta officiella språk?   

 

Om man som jag är en ytlig människa kan man förstås också glädjas åt att tidskriften Essä är så vanvettigt snyggt formgiven av Jens Andersson. Varför är det så viktigt, utöver att den syns i tidskriftsfloran i butikerna? Jo, det blir – liksom fallet är med norska Vagant – inbjudande att läsa den, ha den framme synligt och bläddra i den då och då.

 

För några år sedan, när Filter lanserades, var det många som gladdes åt att det långa reportaget fick så att säga tala till punkt. Förvisso, men jag kan inte se det som annat än att det bredde vägen för poddarna, som strax skulle utrota all konkurrens, där man så att säga talade utan att komma till punkt. Varför läsa långa reportage när man kan lyssna på två snubbar av valfritt kön som evighetssnackar om något? Ändå borde det finnas plats för alternativ, för sådana som någon gång tröttnar på podcast-hegemonin. Annars kan jag tipsa om att Essä i hög grad liknar just ett samtal. Fyra personer runt ett bord, med ett historiskt dokument framför sig. Tryck ”play” och läs.

20 aug. 2020

En röst finns bara när någon hör den, Henrika Ringbom, Förlaget


Poesi är kommunikation. Det glöms lätt bort, eftersom mång lever kvar i villfarelsen att poeter gör sitt yttersta för att bli så svårbegripliga som möjligt. Jag skulle hävda att poesins tröskel är lägre än de flesta inbillar sig, men att de gärna vill leva i den illusionen att det är pretentiöst att både skriva och läsa dikter.

Ja, och Henrika Ringbom tar fasta på det kommunikativa inslaget i sin nya bok, En röst finns bara när någon hör den. Underförstått finns det ett du i dikterna, någon som tilltalas. Hon tillhör den nästan otäckt vitala samtida finlandssvenska poesin – ni vet den som är en stark tradition i den svenskspråkiga litteraturhistorien, ett starkt tillskott.


Hon avslutar med en uppräkning av de konstnärer, filmregissörer och författare vars verk hon utgår från i dikterna. Det är ju en vanlig metod, men jag vet inte om jag är så förtjust i den här redovisningsplikten. Tillför det något att veta att Ringboms diktsamling innehåller spår av, till exempel Hammershøi, Tarkovskij och Christensen? Inte mycket: det går att läsa dikterna helt oberoende av den kontexten.

Det blir då en samling om kärlek och våld, om rymdfärder och fåglar. Det är en viss civilisationskritik som försiktigt förs fram:

                      Vi behöver ingen annan värld
                      vi behöver en spegel

                      En röst finns bara när någon hör den

                      Jag älskar dig
                      och börjar bli en annan människa

Det är i kärleksdikterna Ringbom når längst, tycks det mig. Då återskapar hon de svävande ögonblicken som är lika unika som allmänna. Hon kan också vädja, likt en vampyr: ”Släpp in mig”. Man kan bli obstinat för mindre, och tycka att det också blir lite distanserat i de olika scenarion som framträder. Men så släpper man in den här rösten ändå, eftersom man vet att världen är en fattig plats, och fattigare blir den utan poesin, och det är faktiskt inget pretentiöst med de anspråken.  

19 aug. 2020

Livets små njutningar. Somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva, Sigge Eklund, Brombergs

Alex Schulman och Sigge Eklund har genomgått skilda trajektorier. Medan Schulman gått från föraktad mobbare till beundrad författare, har Eklund gått från älskad författare till avskydd entreprenör. Det känns rätt länge nu som Eklund skrev de där romanerna som gjorde intryck på djupet – Det är 1988 och har precis börjat snöa från början av decenniet, till exempel – och nuförtiden verkar han mest ägna sig åt att driva podcast med kumpanen Schulman, som ändå fått tid att skriva flera kritikerhyllade böcker.

 

En ny bok av Eklund fångade mitt intresse, även om titeln låter oroande: Livets små njutningar. Vad är nu detta? Privilegierad vit man som exponerar sina vita privilegier i öppen dager? Det krävs minsann mod att klättra upp på den piedestalen. 

 

Men skit i Sigge Eklund för en stund. Jag väljer att läsa för att mitt liv mer liknar livets små lidanden, och jag skulle med lätthet kunna fylla en bok med 47 exempel på livets hemskheter. Därför: kanske det finns en strimma hopp att hämta här – kanske det går att upptäcka värdet i njutningar. Så jag läser boken inledningsvis som en skattkarta. Njutningen är ett ”X”. Mitt finger tillhör elvaåringen, inte ännu drabbad av de mörka molnen som sedan dess hopats på min himmel. (Obs, allusion, ring inte pekoralpolisen!)

 

Elvaåringen visar sig också vara, kanske inte målgruppen, men det som Eklund riktar sig mot i sin bok är ett tillstånd som liknar det du hade i den åldern. Den består av 47 kåserier, som i stort sett liknar varandra. Ett ”du” tilltalas, och du (”du”) förväntas identifiera dig med olika scenarion. Redan i första texten reagerar jag, när du kommer hem från stranden för att titta på sport på tv:n mitt på blanka dagen. Så ska du dessutom på fem minuter plocka fram nybakat bröd: men vem har bakat det medan du varit på stranden? Din RUT-anställda slav?

 

Jo, men hela boken vilar ju på en slags utopi. Så här ombonat kan livet också vara. Du (”du”) vaknar upp i ett flygplan, och råkar befinna dig i första klass, så du trycker på en knapp och får konjak och sockerkaka. Jag kan inte låta bli att tycka att det här låter främmande och udda. För några år sedan tog en kollega ledigt under läsåret för att åka och dyka någonstans, kanske Maldiverna eller Thailand, they’re all the same to me, och hen skickade någon slags meddelande för att jag skulle känna avund, men – nä, jag tror att jag är oförmögen att känna avund. Däremot bär jag på ett stort och tungt lass bitterhet, men det är något annat.

 

Men en sådan dykning skulle väl kvalificera sig till Eklunds bok. Han väljer att dyka i en tjärn i stället, och i ärlighetens namn uppehåller han sig gärna vid relativt enkla nöjen. Det som på 90-talet kallades livskvalitet eller carpe diem, och säkerligen har ersatts av någon annan lika meningslös floskel. Fast jag blir också mer fascinerad än uppretad av denna välbeställda herres sysselsättningar. För det handlar inte lika mycket som att uppnå ett ögonblick av tillfredsställelse som att vila i erinringen att den bästa dagen är en dag av törst. Som Mothörheads chefsideolog Lemmy påpekade: ”The chase is better than the catch”. Alltså upphör njutningen när den förverkligas. Därför handlar all genuin kärlekslyrik om trånad, om längtan efter den salighet som skall infrias.

 

Även om Eklunds små texter säkerligen provocerar många har de mycket gemensamt med E.M. Ciorans bittra syllogismer, som är så omhuldade bland landets intelligentia. Jag blir inte heller fullt övertygad om vilken poet som fungerat som inspirationskälla för bildspråket i den här boken, om det är Tranströmer eller Kirchsteiger: ”Våren prövar sig fram, den har inte bestämt sig.”  

 

Fullt originell är inte heller idén med en slags sinnenas bucket list. För några år sedan cirkulerade en bok som hette typ ”100 saker du behöver göra innan du dör”, med liknande små njutningsampuller som skulle aktiveras. Jag minns bara en: du skulle dricka ett glas vatten och kissa samtidigt.

 

Det blir i längden – i denna för all del korta och lättlästa bok – lite utmattande med denna hetsjakt på njutningen. När han lackar julklappar lackar jag ur … Det maniska sökandet efter det ouppnåeliga kanske förklarar att Eklund tappar artighetsmasken och blir rätt cynisk när han skriver om kärlek. Då känns den annars dominerande Astrid Lindgren-nostalgin efter ett liv när allt var enklare långt borta.

 

Samtidigt. Jag läser boken med min tisdagswhisky i handen, så vem är jag att egentligen klandra andras liknande försök att göra tillvaron dräglig? Det må vara ett förhatligt begrepp, men ”att sätta guldkant på tillvaron” är väl något man gör, även om man aldrig skulle ta ordet i sin mun, för att man tycker det låter banalt.

 

Det är livet som är banalt, vill jag då invända, och det är inte Sigge Eklunds fel. I den genre som hans bok ingår i hör den rimligen till de bästa. Och jag tror han är lätt att underskatta, och att de många som hånar hans tilltag är slarviga och missar den existentiella kris som döljer sig under textens yta. Den ytan må vara glansig som is, men som han själv skriver i en av texterna om skridskoåkning är sorgen lika närvarande som skrattet, när du ”skrattar för att ingenting går att förutse och för att ingenting är stabilt, skrattar för att tillvaron är lika tunn som is, för att det är just det som gör den så dyrbar.”

18 aug. 2020

Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord, Peter Englund, Natur & Kultur


Vore jag cynisk skulle det vara lätt att avfärda Peter Englunds nya bok som ett opportunistiskt försök att hoppa på vågen av true crime. Det finns säkert en och annan podcast som redan har behandlat det ämne som är bokens ärende, ett mord från sommaren 1965. Men Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord är ett verk i egen rätt, och det vore väl synd att inte berätta den spektakulära historien.

Vad historikern Englund då har hittat är Sveriges till omfånget största mordutredning om man undantar mordet på Olof Palme. Den 27/7 1965 påträffas liket av Eva Marianne Granell, ”Kickan” kallad, i ett idylliskt radhusområde i Hökarängen. Först tror polisen att det är ett självmord, men det visar sig att hon blivit nedsövd och utsatt för en våldtäkt. Det är ett fall som liknar en klyschig tv-serie, utefter en trop som Poe etablerade, med en snygg ung kvinna, naken till råga på allt, som upptäcks mördad. Fallet innehåller sedermera element som också emanerar från tv-seriernas mest klichéfyllda fatabur.


Englund berättar ambitiöst om tidspekoken, och lyckas skapa ett tidsdokument om det nybyggda Hökarängen och ett svenskt folkhem som just nu känns så fruktansvärt avlägset. Skönstaholm utgör en slags enklav innan höghusen och miljonprogrammen ska förskjuta det idylliska, även om det redan finns oroande tendenser med hög kriminalitet. Det är alltså folkhemmet i sin prydno, men där också skuggsidorna är lätta att skrapa fram.

Spaningsledaren med de bekanta initialerna GW men med Larsson som efternamn är huvudpersonen, när han tålmodigt söker en gäckande mördare. Larsson är en tungus, var rikskänd som polis efter att ha lett flera offentliga utredningar och skulle sedermera bilda förebild för Sjöwahl Wahlöös berömda kommissarie Beck (deras första roman i serien, Roseanna, utkom samma år).  

Eftersom bokens uppbyggnad är kronologisk kan jag inte här röja mördarens identitet, då han grips först efter närmare två hundra sidors efterspaningar. Parallellt med undersökningen får vi smakprov från mördarens privata anteckningar, som visar att de hade att göra med en bisarr människas sjukliga fantasier som förverkligats.

Tidsdokumentet tillåter Englund att berätta om ett samhälle som sluter sig i allt mer anonymitet. Utopin om stadens öppenhet infrias aldrig, och det kan vara värt att påminnas om det – hur en stad aldrig kan bli en by, att det inte går att förflytta den sociala kontrollen från de mindre sammanhangen när grannarna blir mer oöverskådliga. Utgångspunkten är att han vill berätta om sin egen tid – han var sju år när mordet inträffade – och vara en historiker med privilegiet att intervjua vittnen som fortfarande är vid liv. Problemet är minnet, som penibelt nog är så skört att det inte riktigt går att återskapa med exakthet vad som faktiskt hänt.

Historien som berättas är ändå tillräckligt intressant för att även jag, med minimalt intresse för deckare och true crime-podcasts, ska läsa med nyfiken blick. Englund berättar om nymodigheter som psykologiska utredningar och gärningsmannaprofiler. Det finns ett märkligt ställe när han vid ett tillfälle snärjer in sig i våldtäktsmäns förmåga att förhålla sig osynliga för sin omgivning, där man som läsare vill invända att en ledamot i Svenska Akademien hade tillfälle att studera en våldtäktsman på nära håll i många år.

Det är ändå som väntat en gediget skriven berättelse som Englund har åstadkommit. Liksom i sina böcker om första världskriget firar han stora triumfer i sina finurliga fotnoter, som när han tillfällesvis berättar om hur Roy Orbison skapade modet med de coola solglasögonen mest av en händelse, efter att ha glömt sina vanliga glasögon på ett flygplan och tvingats använda sina slipade solglasögon på en konsert.

Hans märkliga stil – en blandning av lillgamla arkaismer och nitiskt exakta termer – är intakt och fungerar mer än väl för att förmedla denna rysliga historia. Ibland blir det mer än lovligt ordentligt redovisande och liknar en skolboksprosa som han borde ha växt ifrån, men mestadels är det presenterat med en skicklighet som inte vill imponera allt för mycket.

Stegar av sand, Salim Barakat, översättning Jonathan Morén, Tranan

Stegar av sand är den nionde boken på svenska av den flitige syrisk-kurdiska författaren Salim Barakat, som bott i svensk exil hela 2000-talet. Den utkom på arabiska 2007, och översätts nu tacknämligt av Jonathan Morén.

 

Liksom många nutida romaner växlar den mellan två berättarplan, ett berättardrag som kan te sig en smula ansträngt. Men här varieras det av distinkta skillnader. Dels följer vi sex kamelfösare som färdas vilse över stäppland och öken, och dels följer vi ett större antal familjemedlemmar som tillbringar tid i Stockholms tunnelbana. Olika stationer avlöser varandra, liksom olika karaktärer, i en allt stridare ström, där agitatorer samsas med graffitikonstnärer.

 

Det är inte riktigt en kollektivroman, då det hela tiden tillsätts nya röster. Dock har de något gemensamt i att vara antingen fru eller barn till Yaloh, en man vi får möta mot slutet. Håll ögonen på en pilbåge och en varg, säger jag bara. På kvällen inväntar storfamiljen besöket av en profet hos patriarken.

 

De olika världarna är kontraster bara delvis, utan kopplas samman i att miljön är lika ogästvänlig och ofruktbar. Det kan vara lika sterilt och kallt i Stockholms underjord som i öken. Kamelfösarna är bland annat vägvisare och snöpta eunucker, och får allt svårare att överleva när provianten sinar.

 

Desto mer fruktbar är fantasin och bildspråket hos Barakat. Nya bilder avlöser varandra, lika punktligt som de nya karaktärerna infinner sig, rustade med sprayburkar eller ishockeyklubbor. Barakat hör definitivt till de författare som ser mer än med enbart ögonen, och kan erinra om den unge William Blake som ursäktade en sen ankomst med att han var tvungen att stanna och konversera några änglar som huserade i ett träd (jag har varit lärare i drygt tjugo år, men väntar fortfarande på att en elev ska komma på en lika finurlig ursäkt). Hos Barakat är allt som existerar bara en hävstång för något annat, något ytterligare. Fantasin föder hela tiden nya bilder, och det blir bildrikt och kanske överlastat.

 

Det är alltså en underjordisk bok med alla t-banehållplatser, och visst mörkerseende krävs för att man ska ha behållning av läsningen, och ibland kan det vara svårt att hålla reda på släktförhållandena. I synnerhet när figurerna gör så kortvariga entréer. Det handlar om schack, om bildkonst, om alfabetet. Titelns sandstege är en lämplig metafor för hur det kan upplevas att läsa denna stundtals svårmanövrerade roman: man befarar att ens steg rör sig över en lite instabil mark.

 

Ändå blir det spännande om än otålig läsning mot upplösningen. Tids nog kristalliserar sig ett persongalleri med skarpare konturer, och även de sex kamelfösarna får sina personligheter utmejslade i sina konversationer medan de färdas.

15 aug. 2020

Skymningszoner, Aleksander Motturi och Andrzej Tichý, Nirstedt/Litteratur

Det kollektivt skrivna är framtidens melodi. Både Aleksander Motturi och Andrzej Tichý har tidigare skrivit i samarbete, bland annat tillsammans med Johannes Anyuru och Pär Thörn. Nu, efter att på egen hand ha gett ut romaner och noveller, slår de sina påsar ihop med romanen Skymningszonen.

 

Anslaget, presenterat av förlaget, utlovar ett nytt sätt att berätta. Det är ju en truism att 1+1 inte alltid blir 2, att ”något tredje” uppstår när två skilda temperament möts. Dock: det här är verkligen en ny slags roman, och en välkommen sådan. Bland annat genom att inte bete sig som vi lärt oss att den svenska samtidsromanen ska se ut – här är det dunkelskönt och otryggt att vistas. Det saknas en stöttande hand som bistår i vår färd mot det obehagliga.

 

En berättelse formas i mötet mellan de unga Tristan och Valeria. Han bär på trauman, knutna till faderns självmord och moderns vistelse på psyket. Pappan Aslak, författare, berättar om sitt skrivande och sina depressioner och sviktande självkänsla. Modern Juana ger sin version av kollapsen. Det är ett narrativ som inte stelnar och fixeras, eller man kunde säga koaguleras – här är alla sår fortfarande öppna. Pojken som växer upp och blir Tristan drömmer om rymden, havsdjupen och Piccards batyskaf, om det oändligt mörka och djupa. Men det handlar också om andra otillgängliga platser, ställen att försvinna i. Utöver havet och rymden, oländiga skogsställena: skrevan, tjärnen, gropen, grottan.

 

Fadern Aslak får med sina essäliknande texter vara den som visar hur hårt sammanbundet motviljan mot skrivande och motviljan mot livet är. Han gestaltar den frustration som finns i allt skapande, och blir så också en nyckel till Motturis och Tichýs roman. I tanken är vi alla genier, eller med Pasolinis ord i filmen Decamerone, där konstnären resonerar: ”Varför skapa en målning när drömmen om den är så mycket vackrare?” Obs, retorisk fråga, svara inte!

 

Återkommande fungerar i den här romanen begreppet ”Ättestupan” som rubrik på konversationerna mellan Tristan och Valeria. Begreppet aktualiserades ju med skrämmande konkretisering i fjolårets mästerliga film Midsommar. Och det tål att sägas om den roman Motturi och Tichý har skrivit, att den är lika konsekvent i sitt utforskande av destruktivitet. Det här är ett förtvivlans skri, en reva i tillvarons mitt. Det är farligt att leva med så höga krav på äkthet som Tristan illustrerar, för ingen kan leva upp till det – till slut fallerar vi alltid.

 

Men också: att säga att en bok är ”mörk” är en förenkling. Givet hur Motturis och Tichýs tidigare böcker sett ut blir utfallet här det väntade. Å andra sidan: är inte allt förenklingar? Att förmedla något – en upplevelse, en erfarenhet, en känsla – är inte det dömt att gå förlorat i klichéer och självklarheter och drag som gör det unika för allmänt, och måste anpassas för att bli begripligt för någon annan? Är det inte som Joseph Conrad formulerar det i Mörkrets hjärta: ”Det är omöjligt att ge ord åt själva livskänslan under någon given epok av ens tillvaro – det som utgör dess sanning, dess mening, detta oåtkomiga något som präglar vårt jag. Det är omöjligt. Vi lever, liksom vi drömmer – ensamma.” (Ett citat som fästs i serieboken som byggde på rymdfilmen Alien, liksom för att understryka kopplingen mellan färder på hav och under hav och i rymden – minns att rymdskeppet i filmen döptes till Nostromo, efter en annan av Conrads romaner.)

 

Jag tillåter mig detta längre citat från Conrads roman, som var en viktig intertext för Motturis avhandling Filosofi vid mörkrets hjärta – Wittgenstein, Frazer och vildarna. Så som det står skrivet i Skymningszoner: ”Förr eller senare kommer det att ljusna och du kommer att hitta hem. Eller åtminstone hitta fram till något annat.” Det vill säga: livet innebär att du i bästa fall får nöja dig med ”alltid något”, att de minsta smulorna från bordet kan vara din bästa belöning.  

 

Då får man likt Tristan forma sin egen tillkomsthistoria, och det är något han här gör i sällskap av Valeria. Även deras gemensamma historia, där de ömsom flirtar och ömsom träter, formas av dem, som en påminnelse om att det är så vi gör: mytologiserar våra liv. Vi binder samman minnen som kan vara sanna men lika gärna påhittade. Våra liv fiktionaliseras, och vi lurar oss själva genom dessa berättelser.

 

Att leva och att berätta knyts alltså samman. När Aslak anspelar på likheter mellan skrivande och döende kan det bli klyschigt: ”att skriva är att dö”, liksom, men likt många andra saker är det både banalt och djupsinnigt. Att skriva är ju också att leva, kunde man kontra, och något som jag tror de flesta som på något sätt skriver håller med om, att det är kompensatoriskt. Att den som lever dåligt kan bli bra på att skriva, men sällan att det går att leva bra och skriva bra.

 

Och hopp? Glöm det. Motturi och Tichý skriver som sagt inte för att lugna eller trösta läsaren. Tristan är dysfunktionell och lider svårt av PTSD. Ändå kan jag inte låta bli att röras av det dubbeltydiga slutet, som kanske ger honom en befrielse. Från vad? Ja, från den knasiga, söndriga och rovgiriga värld inte bara han utan vi alla är utlämnade till. 

 

En värld där kvinnor ges andra funktioner än de som männen har. Männen Aslak och Tristan blir inbundna grubblare, oförmögna att på egen hand tyda det som kallats filosofins enda riktigt allvarliga problem. För att uttrycka det bryskt sysslar de inte med annat än att klyva hår. Medan kvinnorna Juana och Valeria agerar krockkuddar på klassiskt kvinnligt maner, och sköter allt det praktiska som männen i deras omgivning inte förmått.

 

Denna otäckt dystra roman slår nog extra hårt i år, efter Corona-pandemin, som har lamslagit oss och gjort oss alla till pessimister, eller något ännu värre. Kanske det inte är en tröst de har skrivit, Motturi och Tichý, och inte heller en manual i hur man ska överleva kriser. En autentisk lägesbeskrivning skulle jag vilja kalla det.

12 aug. 2020

Din disciplin, Petra Mölstad, Anti

Poeter. Vad är de bra för? Det är en seriös fråga. Förlåt om jag låter gnällig, men det verkar ju inte finnas någon bortre gräns för hur marginaliserad poesin är. ”I dessa tider …” Medan kulturutövare som sysslar med teater och musik uppvaktar kulturministern med rättmätiga frågor om när publiken ska tillåtas komma tillbaka till kulturevenemangen tiger poeterna lika mycket som … tja, som kulturministern själv, kunde man säga.

 

Jag kan knappast vara ensam om att sakna till exempel Rum för poesi och översättning, där man kan smyga undan Bokmässans hektiska golv för att få höra på uppläsningar av suveräna poeter man knappt visste att man ville höra läsa sina dikter. Men alltså: vad bidrar poeterna med egentligen, där de för sin tillvaro utan att knappt märkas eller synas?

 

Jo, till exempel bidrar de genom att erbjuda ett bråkigare perspektiv, som kan få oss att omvärdera hela tillvaron. Att läsa poesi innebär – och här uttrycker jag mig helt utan överdrifter – ett nytt sätt att både leva och tänka. Utan poesiläsningen hade jag inte varit spillran av den jag är i dag.

 

En av de poeterna jag måste vara tacksam för heter Petra Mölstad. Om du vill få en överblick av hennes backlist får du snoka rätt på mikroförlagens utgivning. Hon har gett ut tunna häften på minimala förlag som Glas, Trombone och Anti, med suggestiva böcker som Införsel, Omloppstid och Vi har hägn. Det är en poet som är svår att kategorisera, att definiera. 

 

Även om det är en truism att dikter inte ”handlar om” något, kan det behövas förtydligas, att med sin nya bok Din disciplin rör sig Mölstad allt längre in i den cirkel av våld hon tidigare har kritat ut omkring sig. Hon breder ut sig mer nu, i en bok som tillåts ta ett större grepp kring ämnet. Redan i den kursiverade prologen samlas signalorden ”vitbok … utredning … tabellerna … kartläggning … repression …” Det som sedan framträder är en kropp.

 

En kropp som på sätt och vis utsätts för våld, eller om den bara söker upp våldet. Det finns vaga referenser till boxning, med de ”obegränsade ronder” som Mölstad initierar. Boxning är ju en slags disciplin: det iscensatta eller koreograferade våldet, som befinner sig någonstans mittemellan det kontrollerade och det ohämmade. Det är ett våld som också liknar riten; jag vet väldigt lite om boxning, men nog liknar det dans? Att Martin Scorsese i sitt mästerverk Tjuren från Bronx lät boxaren Jake LaMotta gestalta en Jesus ter sig inte märkligt.

 

Hos Mölstad blir Kristus-kopplingen explicit knuten till det våldsamma som en genväg till ett martyrskap:

 

                      fäster med barr och törne en krets i pannan. som ett mätinstrument

                      ett återkoloniserat regelsystem

 

                      betecknar attributet

                      den synliga representationen av protesen

 

                      en sköld av fägring

                     

                      pastoral omsorg

 

Mölstad låter sin skrivna kropp, det splittrade diktjaget, bli en jagad och orolig själ, som inte tillåts någon respit från de besvär tillvaron innebär. Det är ett diktjag som blir ett villebråd. Hennes referenser är dock sällan tydligt utskrivna. Narrativet lämnar plats för det fragmentariska och – ja, det splittrade. Orden gestaltar innehållet, och låter våldet spridas över orden.

 

I den här diktsamlingen, som väl tekniskt sett mer är en långdikt, övergår våldet i begärshandlingar, med kroppar som utsätts för mer frivilliga övergrepp, i rader som ger dovt obehagliga associationer – ”ett brustet leende” – det vill säga, njutningen i det som gör ont. Varför söker vi upp den smärtan? Kort svar: för att känna oss verkliga. Protagonisten i Nine Inch Nails låt ”Hurt”, självskadebeteendets nationalsång, hade ju också en krona, av fekalier dock: ”I hurt myself today / To see if I still feel / I focus on the pain / The only thing that's real”.

 

Men det är inte självskadebeteendet som mest intresserar Mölstad, i hennes gedigna och konkreta undersökning. Hon avslöjar en drift att bli kuvad. Tekniska, sociologiska och anatomiska begrepp korsställs i en queer förundran: ”skeva små slynor piper besvärjelser i rummet”, som hon kan skriva med oförglömligt fokus. Hon tvingar läsaren att pussla för att frilägga mönster, och dessa mönster kan nog te sig olika beroende på läsarens temperament.

Hennes ord knastras fram i en sävlig rytm, när hon visar att kroppen aldrig nöjer sig, alltid vill vidare, alltid vill förvandling. Hårda ord slås samman, mildrade av ljuva vokaler som svävar i hennes textvärld, och det låter mycket om den här dikten, som alltså – med tanke på min inledande elegi om uppläsningarnas pausande – gör anspråk på att bli upplästa. Naturen infiltreras av det mänskliga våldet, eller om det är naturen som reagerar på människan? Oskuld och erfarenhet trår sin dans i dessa rader.

 

Jag kallar Mölstads dikt för sävlig, men det finns en tempoökning – en blasfemisk tonartshöjning, kunde man säga – där insatsen också höjs medan dikten fortskrider. Den oro som förkroppsligas av den enskildes kropp blir snarare mer giltig för samhällskroppen, där en ganska distinkt samhällskritik kan skönjas. Det blir då en stark form av dikt som i hög grad svarar upp till den förväntan på politiskt engagemang som ofta reses mot samtidspoesin. Till exempel i dunkla appeller mot rasism:

 

                      jag hittar inte mina händer

                      de rara grimaserar och lallar en sång

 

                      lemmar som återbildas

                     

                      de där långsamma viskningarna, ett enstavigt hat

                     

                      klyvnationen som blåser över med snöfyk och tystnad

                      offenltiga tal som vindpinade växer inåt

 

Men den bistra samhällskritik jag uppfattar är bara en av flera möjliga läsningar av denna säregna dikt, som rör sig i flera tänkbara riktningar. Det är i hög grad just ”tänkbar” dikt: alltså en dikt som tillåter dig som läser forma din egen bild, bli medskapande, och det är väl vad jag försökte säga inledningsvis. Petra Mölstad har skrivit en bok som visar vad vi har poesin till: att lära oss både tänka och leva bättre. Kan man begära mer? 

11 aug. 2020

En understreckare om Shelagh Delaney

I den första biografin om Delaney ”Tastes of honey. Shelagh Delaney and a cultural revolution” (Chatto & Windus), försöker Selina Todd korrigera bilden av talangen som misslyckades med sin karriär, något hon bara delvis lyckas med. Todd är historiker och ambitionen är att teckna en bild också av det samhälle som Delaney verkade i, vilket fungerar ypperligt när hon håller sig till 1950- och 60-talens England för att visa vilket motstånd en kvinna mötte, och kanske i synnerhet en kvinna från arbetarklassen. Todd ifrågasätter varför ”Doft av honung” har studerats i engelska skolor med större fokus på arbetarklassfrågor än på det feministiska stoffet. Vi får följa hur debuten växer fram i samarbete med den erfarna Littlewood som ger pjäsen en nödvändig struktur. Vad som lämnas intakt är det naturliga språket, det som bidrar till att göra ”Doft av honung” till en så vital upplevelse även i dag; styrkan i replikerna, den mörkt livsbejakande humorn. 

Jag har skrivit en understreckare till dagens Svenska Dagbladet. Den handlar om Shelagh Delaney, och om du orkar läsa hela finns den här.

Jägarna i Armentières. Büchnervariationer, Steve Sem-Sandberg, Bonniers

Med fyra korta noveller ger oss Steve Sem-Sandberg extramaterial till sin förra roman W. Det är läsning för fansen – men också en bra och inbjudande introduktion till en av våra mest spännande författare just nu. 

 

En av fjolårets mest imponerande böcker var onekligen Steve Sem-Sandbergs W. Det är en roman som utmanar föreställningen om människans godhet. Många som jag har rekommenderat den till har tvingats lägga den ifrån sig, skrämda av de avgrunder som den lodar. Något liknande kan sägas om sena verk som Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis och Andrzej Tichýs Renheten.

 

Betyder det då att Stridsberg, Tichý och Sem-Sandberg går för långt i sina gestaltningar av hemskheter? Kan vi inte få slippa bli påminda om de skändligheter människan är kapabel till? Svaret vore ja om det enbart handlade om att exploatera grymheten, men alla dessa författare är ute i mer vällovliga ärenden.

 

I sin nya bok Jägarna i Armentières. Büchnervariationer adderar Sem-Sandberg material till sin förra bok, i en slags ”de luxe”-version av den. Han utgår liksom där från det autentiska fall där en tysk soldat mördat sin fästmö, något som odödliggjorts av den senromantiske dramatikern Georg Büchner i pjäsen Woyzeck.

 

Här rör det sig om fyra kortare noveller, samtliga tidigare publicerade i litterära tidskrifter. I en har en ung kvinna svalt en stor mängd knappnålar i ett självmordsförsök. I en annan berättas historien om Woyzeck ur kvinnans perspektiv. I några kontrafaktiska variationer ges berättelsen nya perspektiv. Och slutligen ses vansinnet som enda utvägen för de omöjliga krav samhället ställer på en del av oss.

 

Sem-Sandbergs insats som författare består i att visa omsorg om dessa bräckliga figurer, som har så förbaskat svårt att ta sig genom livet oskadda. Hos honom är de rationella de farliga, de som lyder order och drivs av en känslolös nyfikenhet snarare än sann ondska. Det här är ett tema som också förekommer i den tidigare romanen De utvalda, om de experiment som nazisterna utförde på ett barnsjukhus i Österrike.

 

Med känslig kyla iscensätts hur det som ter sig ordnat och städat kan kantra och bli helt vanvettigt, kanske mest övertygande i den sista novellen ”Oberlin”, om dramatikern Jakob Michael Reinhold Lenz. De vanföreställningar som åskådliggörs ter sig helt naturliga, som något vi kanske måste lära oss leva med.  

 

Alla eventuella farhågor att det blir spekulativt eller exploaterande är lätta att avfärda. Sem-Sandberg försöker inte chockera läsaren, utan våldet föregås alltid av seriösa resonemang. Även om han inte ingriper eller håller förmaningstal är det alltid tydligt var sympatierna ligger: hos de stackars individer som inte helt kan leva upp till förväntningar och krav, och inte hos de ansvarslösa förövarna som helt saknar konsekvenstänkande. 

 

Dessa fyra noveller är som sagt extramaterial till W., som ju är ett veritabelt mästerverk. Så bra blir kanske inte denna lilla bok, som torde vara efterlängtad mest av de som redan läst Sem-Sandberg ett tag. Å andra sidan kan den lika gärna fungera som en lämplig introduktion till den som vill läsa denna makalösa författare.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/8 2020)

10 aug. 2020

Somewhere Becoming Rain. Collected Writings on Philip Larkin, Clive James, Picador

 Philip Larkin förblir en kontroversiell herre, då det ett par år efter hans död 1985 uppdagades – genom publiceringen av hans brev samt Andrew Motions tendentiösa biografi – att han gjort sig skyldig till laster, den ena värre än den andra. Han var: sexist, rasist, porrsamlare, alkis, samt stort fan av Margaret Thatcher. Parallellt med dessa egenskaper, en slags svarta lådan för cancelling, har han förblivit en av Englands mest älskade poeter, och har också röstats fram som landets viktigaste efterkrigsförfattare överhuvudtaget. Det är som om Tomas Tranströmers hade avslöjats som nazist (något Larkins far föga förvånande med all tydlighet var).

 

Denna stackars sate, som enligt mitt förmenande skrev den bästa 1900-talspoesin på engelska, var ofta föremål för kritikern Clive James intresse. James själv föddes i Australien men bodde större delen av sitt vuxna liv i England, och var utöver poet också omtyckt kritiker med arton böcker om kritik i bagaget innan han samlade alla sina texter om Larkin i boken Somewhere Becoming Rain, som utkom strax innan han dog i november i fjol.

 

Ursäktar den förträffliga poesin den ynkliga eller usla människan? James menar det, något han då och då återkommer till i sin bok, som samlar fjorton texter. Recensioner, essäer, samt två egna dikter riktade till poeten. Den äldsta texten är från sommaren 1973. När James tar Larkin i försvar sker det med argumentet att han i sina privata brev riktade sig till sina ”unshockable friends”, att det rörde sig om en intern jargong med svag förankring i den egna ideologin. Det må så vara, men särskilt snyggt är det ju inte. Det som ändå är en förmildrande omständighet är hur han aldrig ger uttryck för dessa åsikter i sina dikter, och det var ju dikterna som Larkin – möjligen naivt – trodde var det som mest skulle intressera eftervärlden. Sant i viss mån, men som James syrligt inflikar, så var det inte tack vare dikterna han skulle bli omskriven i ett flertal artiklar i tabloiderna åren efter sin död.

 

De olika texterna belyser olika aspekter av Larkin. Främst poeten, självklart, med superba recensioner av till exempel den sista samlingen High Windows från 1974, men också romanförfattaren som i sin späda ungdom skrev två romaner. Varför det inte blev fel? Antagligen för att de romaner Larkin ville skriva togs över av vännen Kingsley Amis, vars väg till litteraturen var den motsatta, från poesin till prosan. Men också hans artiklar om jazz intresserar sig James för.

 

I James skarpa belysning blir Larkin det han verkligen är: vardagens poet. Han gjorde eländet vackert, lyder en återkommande fras. Det stämmer att få poeter är lika dystra, men tungsinnet lyfts av en ypperlig humor, ofta så subtil att den knappt kan uppfattas. Men den finns i nästan alla hans dikter, som så ofta uttalas av olika röster, en mångstämmig kör av klagande och alltid genuint mänskliga representanter för misslyckanden och förbiseenden. Vad en läsare kan hitta hos Larkin är pessimismens heliga Gral.

 

James betonar också pliktkänslan. Som bekant verkade Larkin helst i utkanten av offentligheten, och hatade att resa, och rörde sig sällan från sin bas i Hull ens för att ta sig till London. I dikterna är han rättfram och rakt på sak, och ärligt talat intresserar sig ju James mer för dem än för privatlivet. Han är en suverän läsare, så förtrolig med dikterna att han kan skriva om dem med den slags kärlek som omfattas av kritisk distans, men som alltid lokaliserar kärnan, det som gör dem så älskvärda.

 

När James kallar honom motsatsen till obskyr är det lätt att hålla med honom. Det är nästan aldrig svårt att läsa Larkins dikter. Hans olika diktjag uttrycker sig tydligt, klart, ofta talspråkligt. Ofta med viss dragning åt att chockera. Men det är ordval som finns hos de vardagsmänniskor som befolkar hans dikter. Ja, de är alla olika berättare, men märkligt nog antar de samma drag: de är alla skalliga, glasögonprydda, med kulmage …  

 

Han blir den mest personlige och samtidigt den mest universelle av poeter, en som talar så mycket för sig själv att han i slutändan talar för alla. Är det ett inskränkt, vitt, manligt perspektiv? Förmodligen. Men det borde gå att identifiera sig med hans så djupgående främlingskap även av andra, med färre privilegier. Det är rösten hos någon som är osäker på sin plats, på sin identitet, på sin roll i tillvaron, något som borde kunna hitta genklang hos oss själva. Vi är ju mysterier, vi människor, och så mycket mer än de etiketter andra sätter på oss.

 

En kritiker måste vara kategorisk, och i någon mening grov och benägen att ta till överdrifter. Det är Clive James i rikliga mått, och därför är det underhållande att läsa honom. Han gör kunniga, detaljerade och initierade läsningar – inte för att imponera, utan lärdomen smygs med i bagageluckan. Det är – kort sagt – en väldigt ödmjuk och kärleksfull bok, full av de insikter som bara kommer till en efter ett långvarigt umgänge. Då kan han tillåta sig att skriva entusiastiskt med balansen i behåll.

 

Som jazzkritiker var Larkin känd för sin animositet mot storheterna John Coltrane, Miles Davies, Duke Ellington och Charlie Parker. Det är en förvånande oförmåga att uppfatta vad som ter sig som jazzens yttersta elit. Men han hade helt enkelt andra ideal. Var han rasist för att dessa artister råkade vara svart? Det är lika dumt som att säga att han inte var rasist eftersom han gillade Billie Holiday. Men kanske svaret ligger i den oerhört vackra hyllningen han skrev till Sydney Bechet, som innehåller några av de vackraste ord som skrivits om kärlek: ”On me your voice falls as they say love should, / Like an enormous yes.” Eller helt enkelt att han hade svårt för modernism, att han var för stockkonservativ för att uppskatta de nya tongångarna: ”Modernism helps us neither to enjoy nor endure.”

 

Aldrig är Larkin lika rolig som när han är negativ, och när James återger sågningarna från jazzrecensionerna är det fyndigt och elakt. Men vi får också lära oss något om hur denne glåmhög också var lekfull och barnslig – kanske som bara den som ser så allvarligt på tillvaron kan och måste vara, för att uthärda. James skriver också bra om de olika språknivåerna hos Larkin.

 

En viktig poäng som James lyfter fram är hur spontana Larkins dikter förefaller vara. Liksom Elizabeth Bishop hör han till de mest noggranna och långsamma av poeter, och kunde liksom henne arbeta i ett decennium innan han var nöjd med en dikt. Så utkom hans tunna samlingar med cirka tio års mellanrum, och hans Collected Poems är avsevärt tunnare än till exempel Tranströmers dito, trots att de innehåller en hel del ofullständiga dikter, vars inkluderande James delvis värjer sig emot. Han menar att Larkin ska stå till svars för de dikter han publicerade i sina diktsamlingar enbart, eftersom han så sällan släppte ifrån sig något som inte genomgått hans skrupulösa granskning.

 

För att förstå Larkins storhet kan man ta två exempel ur boken. När hans Collected Poems publicerades 1988 konkurrerade den med första platsen på försäljningslistan med verk som Stephen Hawkings A Brief History of Time och Salman Rushdies The Satanic Verses. När det i början av 2000-talet planerades en biopic var Robert De Niro angeglägen att få spela rollen (tyvärr skulle han behöva bosätta sig i ett bibliotek i femtio år för att leva upp till sin method acting, konstaterar James syrligt). Annars hade Jack Nicholson varit idealisk för den här rollen, menar James, något som nu vi bara kan beklaga att det aldrig blev av. Pikant nog var det Harvey Weinsteins bolag Miramax som skulle producera filmen.  

 

James tar alltså denne misogyna stygging i försvar, något som är problematiskt. När han recenserar Motions biografi kallar han Larkin ”a fundamentally decent man […] if he expressed himself unscrupulously in private it was his only respite from the hard labour of expressing himself scrupulously in public.” Det är ett lite svagt argument, att han använde det som en ventil, och att inte se det som en del av det som gjorde honom till en komplex person. Men det stämmer att dikterna inte är rasistiska, och även om det i vår tid blivit svårt att hålla isär skaparen med det skapade är jag beredd att göra undantag från alla principer för att inte avstå från Philip Larkins dikter.

 

Inte minst för att jag instämmer i James sorgsna konklusion från 2014: ”In a time which grows more and more literal-minded alsmost as fast as it grows less literary, a tongue in the cheek will always need translating”.

9 aug. 2020

I slutet borde jag dö, Hannele Mikaela Taivassalo, Förlaget

En av svenskans mest begåvade författare har du antagligen inte läst. Hon har skrivit epik i det större formatet med romanen In transit, serieroman med den likaledes begåvade tecknaren Catherine Anyango Grünewald med Scandorama. Resultatet har alltid varit lyckat. Du har antagligen inte läst Hannele Mikaela Taivassalo då hon är finlandssvensk, men det vore en grym försummelse att undvika henne i fortsättningen.

 

Nu utkommer hon med en kort roman, I slutet borde jag dö. Det är en slags punktroman, eller med hennes egen beteckning: gränsprosa. Gränsen som korsas är språklig men också känslomässig, då det handlar om en hemlig för att inte säga förbjuden kärlekshistoria. En kvinna blir kär i en gift man.

 

Formatet med sina lite drygt 100 luftiga sidor inbjuder till koncentration. Det är ett format som andra författare med sinne för svartsjuka har utforskat, däribland genier som Oscar Wilde med De profundis och Elizabeth Smart med Vid Grand Central Station där satt jag och grät. Taivassalos berättare är en författare på väg att lämna en relation. I tre år har hon hemliga möten med den gifte mannen.

 

Det är en berättelse som vibrerar av sina hårt spända känslor, känslor av otillräcklighet, dödslängtan, eller längtan efter kärlek, eller längtan efter längtan. Det är en instruktionsbok i passionen, alltså lika kompromisslös och distanslös och gränslös som Elizabeth Smarts mästerverk, som ju Angela Carter famöst nog lovordade som ”like Madame Bovary blasted with lightning”.

 

Vad som skiljer Taivassalos komprimerade text med andra i liknande ärenden, låt säga, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, är hur hon kombinerar sin språkliga klarhet med känsloutspel. Eller så här: Andersson låter passionens vatten nå henne upp till knäskålarna innan hon drar sig tillbaka för att skriva sin hämnande text, medan Taivassalo doppar sig helt. Analysen kvarstår, men inte distansen. Utfallet blir också en helt annan slags text: mycket mer ohämmad, mycket mer subjektiv, mycket mer farlig.

 

Då förklaras titelns dödslängtan och dess koppling till kärleken. Taivassalos korta roman är full av jobbiga sentenser, jobbiga men nödvändiga. Till exempel: om man måste gömma sig, finns man då? Men det är också skrivet med en språklig klarhet, skrivet i relationens efterdyningar, med det facit i hand som katastrofen med sadistiskt leende printar ut. Det handlar om det som har gått förlorat, det oåterkalleliga. Men också om medvetenheten om att vardagen dödar mest effektivt: ”Det gränslösa. Och vardagsömheten. Där båda finns, där börjar det livsfarliga.” Det går alltså inte att kombinera stark passion med svag vardag.

 

Berättarjagets stämma är skoningslös, distinkt och effektiv, för att inte säga definitiv. Den växlar mellan uppgivenhet och att ge uttryck åt det blödande, såriga, lidande, trasiga skick som mannen lämnat henne i. Hon blir en kärlekens martyr, där längtan måste vara oförlöst. Förutom i korta stunder, som en resa då några dagar och nätter gav respit åt kärleksparet, som säger att de älskar varandra. ”Vi kunde ha haft morgnar”, konstaterar hon bittert.

 

Taivassalo skriver för att ge denna längtan nödvändig kontur. Det blir en roman om frustrationen och om ångern, men också om den hisnande oemotståndliga kraften i förälskelsen. Det är en roman som konfronterar och rannsakar det egna jaget, ett klagorop men också ett stridsskri.

 

Är det sanningen som förkunnas om relationen till den gifta mannen? Nä, det är en version, ett förhållningssätt. Det finns en unik densitet i den här lilla boken, ett inre tryck som håller ihop den och liksom får den att bågna av känslomanövrar. Den är också full av gnistrande visdomar, som förpackats i barska och nästan tillrättavisande aforismer, som läggs fram på ett otillrättalagt sätt: ”När du kysste mig blev jag levande, våra kroppar passade inte längre i kläderna, vi befriade varandra.”  

 

Det är ett klagande anrop från djupet, liksom Oscar Wildes text ju uttryckligen statuerade med sin titel, i en referens till Bibelns Psaltare. Taivassalos valda text är dock Goethes bok om Werther, vilket förstärker dödskopplingen, men tycks mig mindre välfunnen än Wilde och Smart som givna bundsförvanter till den här sortens erfarenhet. Eller, för den som inte vill gå över ån efter vatten, Eva Adolfssons sublima roman En liten historia, som ju också tecknar den förbjudna åtråns dödande spiraler.

 

Nog kan man läsa I slutet borde jag dö som en religiös text, och Jesus nämns även explicit, men det är ändå en religion som är gudlös. Vad som kvarstår är det sällsamma ljus som passionen tänt i berättarjaget, dess längtan som aldrig kan infrias, eftersom den är beroende av rörelse – ”Love is a doing word”, som Elizabeth Fraser nynnade i den oförglömliga ”Teardrop”. Det blir helt enkelt för mycket ord och för lite handling, klagar ”den andra kvinnan”. Något som inte kan sägas om den här boken, som definitivt hör till de ordknappa mästerverkens lilla skara.