att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

31 mars 2020

Döden i Venedig, Thomas Mann, översättning Linda Östergaard


Så vad ska man läsa i karantänens tid? Tidningarna, som inte har så mycket annat att skriva om, har varit proppfulla med förslag, med allt ifrån Stephen King till Boccaccio, och en hel del Camus Pesten förstås. Själv tänkte jag ta mig an omläsning av en roman som mig veterligt ingen tipsat om: Marlene Haushofers på många plan lämpliga isoleringsroman Väggen. Sällan har det känts så passande som nu att läsa om kvinnans ensliga tillvaro avskärmad från hela världen.

I går läste jag dock Erik Wallrups understreckare om Thomas Manns långnovell ”Döden i Venedig”, och erinrade mig att jag ju inte har läst Linda Östergaards nyöversättning, som kom i somras. Den ingår i boken 4 noveller, som en del av Bonniers fina Mann-serie. Novellen i fråga befinner sig rätt smidigt mittemellan novellen och romanen, med sina cirka 100 sidors format, och skrevs 1912, då det som hotade Europa var ett annalkande krig.


Tidigare har jag nog sett ”Döden i Venedig” som en inverterad replik på Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray. Manns protagonist Aschenbach bär sitt åldrande yttre liksom Wildes porträtt på vinden, men på slutet tillåter han sig att föryngras med färgat hår och hudkrämer, bara för att bli ett något vackrare lik.

Det som har aktualiserat Manns långnovell är ju Coronaviruset, som har försatt oss i en postapokalyptisk värld (alltså inte ”dystopisk”, som många felaktigt har tillskrivit den, då en dystopi ju förutsätter en ny och mer totalitär samhällsordning – denna har väl ändå inte ännu infallit?). Hos Mann är det koleran som drabbar Venedig, trots invånarnas ihärdiga förnekanden, som yttras medan staden desinficeras. Det är klart att sjukdomen då var en symbolisk föraning om de spända nationsrelationerna som skulle utmynna i världskrig, men också som bara något vagt hotfullt i bakgrunden – något man vägrar befatta sig med, förrän det är för sent. Lite som Corona då. Även här förs statistik över antalet döda.  

Och staden Venedig, som redan för drygt 100 år sedan var i dåligt skick, har förstås blivit ännu mer döende sedan dess. Det är påfallande hur skickligt Mann bygger upp den dekadenta stämningen i berättelsens inledning, med frekventa glosor som ”uppgivenhet”, ”bedagad”, ”förfall”, där varje bordsduk är skrynklig och osköna fläckar breder ut sig vart man än vänder blicken, och där gondolerna i en snygg foreshadowing är svarta som likkistor. Det är viljan och oförmågan som inte kommer sams hos Aschenbach, som växlar mellan det patetiska och det tragiska.

Ofta talar man om klassiker i termer av hur överskattade de är i relation till sitt rykte. Det är klart att om man anländer till dem med den typ av obalanserat skruvade förväntningar som många verkar ha på det mesta kan man väl misströsta. Jag måste ändå säga att det är en njutning att läsa denna Thomas Manns kanske mest kända novell – inte minst när man jämför den med samtidslitteraturen. Då blir det en häpnadsväckande påminnelse om att andra ideal kunde råda.  

Att läsa äldre litteratur (det vill säga allt publicerat före 2010) med gymnasieelever är ibland tålamodsprövande. Deras omdöme om exakt all klassisk litteratur lyder: ”Det är sååå detaljerat!” Ja, det finns ju hos dessa författare en tilltro till tingens förmåga att inte bara beskriva världen, utan också gestalta den på ett trovärdigt och rimligt sätt. Konsten kan ändå bara ge en skenbar transcendens, och författaren Aschenbach är livstrött utan att vara helt cynisk.

Ja, han är ju estet i första hand, när han slår sina kyska lovar kring objektet Tadzio, pojken som han förälskar sig i. Förutom den svårtolkade gest (”löftesrikt-vidunderlig”) som pojken ger när han är på väg mot vattnet i slutet är han helt objektifierad, med sitt lockiga hår och släta armhålor (som en staty, tänker den något morbide Aschenbach, och ekar därmed av konsthistorikern John Ruskins slutsats när han blev impotent inför åsynen av sin hustrus könshår under bröllopsnatten).

Hela poängen med Aschenbach är ju hur nutida han är, inte bara för att han föregriper vår tids ungdomskult, utan också fixeringen vid visuella stimuli. Mann breder ut sig kring hur viktiga våra synintryck är för upplevelsen av det sköna:

”Amor betedde sig i sanning exakt likadant som de matematiker som för de svagbegåvade barnen visar fram gripbara bilder av de rena formerna: På samma sätt betjänade sig även guden, i syfte att göra det andliga synligt för oss, gärna av den mänskliga ungdomens färg och gestalt, som han smyckade med skönhetens fulla återglans till verktyg för minnet och vid vars anblick vi sedan upptändes i smärta och hopp.”  

Fast det sköna är ju också något som vistas bortom orden, utanför språket. Därför kan Aschenbach inte riktigt övertyga om det unika med Tadzios uppenbarelse. Inte ens genom att göra honom till författare – en rätt uppburen sådan – kan Mann lösa det kruxet. Det finns också en inskriven brasklapp, som hävdar att vi bara kan prisa och inte skildra det som drabbar oss.

Aschenbach är samtidigt både helt otidsenlig och helt nutida, i sin approach. Han är outtalad stoiker, och har ”uthärda” som sitt favoritord, lyder Manns lite spefulla upplysning. Åtskilligt har sagts om hur Mann i just denna novell excellerar i ironi och distans, men det är bara halva sanningen. Snarare är det frågan om ett avmätt tonfall, som befinner sig mittemellan inlevelse och likgiltighet, mellan anspänning och avslappning – eller känslans långsamma utdöende. Det är ett tonfall som är kritiskt retfullt. Eller så här: Mann låter Aschenbach representera en viss sorts apati som det krävs en viss ålder att uppnå – säg, 52 … (han sägs vara något äldre än 50).

I krigsmaskinen, Johan Jönson, Nirstedt/Litteratur


Nu tillhör Johan Jönson de mest omhuldade och uppburna svenska samtidspoeterna. Så var inte fallet vid 2000-talets inledning. Man påminns av det genom Nirstedts återutgivning av I krigsmaskinen, som samlar de fem häften med minimal upplaga som gavs ut 2001-2002, efter att Jönson efter ett par böcker på Norstedts i början av 90-talet hamnat i periferin.

Dessa böcker – denna bok – utgör då ett nästan 500-sidigt dokument som genast tar oss rakt in i den estetik som skulle bli den här poetens signum några år senare. Som tidsdokument är det onekligen hyperintressant att läsa något som i efterhand visar sig bli en helt avgörande inblick i detta pågående skrivande.


I förordet betonar Jörgen Gassilewski något som är så uppenbart att vi nästan glömt bort det eller i alla fall inte tillräckligt betonat: hur Jönson använder sig själv, sina erfarenheter och sin kropp i sin poesi. Men också om hur teaterns verkningsmedel fungerar som en förklarande modell – det vill säga, hur det finns ett samspel mellan det egna jaget och andra jag, andra röster, andra erfarenheter, som tar plats i dikten och sätter det egna jaget ur spel, i rolldikter, i queera alternativ till den egna rösten.

Det går att läsa de här fem kortare böckerna som ouvertyren eller upptrappningen till de betydligt mer omfattande verk som skulle anlända. Det rör sig här om fem separata men sammankopplade verk: Nod noll, Minnen av kroppar i rörelse och vila, Karma inertia, Transvektor, samt Aggregat som muterar. Mycket av det vi nu känner igen som typiskt Johan Jönsonskt finns redan här – den aggressiva balansgången mellan våld och sexualitet, mellan teori och praktik (kort sagt: Hegel och skit), råddandet med skitlivet och skitjobbet, hatet mot borgare, själväcklet och referenserna till den egna fetmakroppen, självmedicineringen, och överskridandet av gränserna mellan fantasi och verklighet, mellan tabu och tillåtet.

Redan i början etableras också loopen som en bärande trop. Jönsons diktjag är ibland av kosmiskt snitt, som en Walt Whitman infekterad av negativistisk i stället för positivistisk styrka. En ”Song of Myself” som vänder ryggen åt allt. Kosmisk, men också privat. Äckel och skam dominerar. Ja, han skriver drastiskt och citatvänligt, i en stil där slagorden är så hårda att man förvånas över att de inte plockats upp av aktiva politiker. Eller säg så här: när sa en svensk politiker något lika slagfärdigt som det här: ”Pessimism är en lyx / för de rika.”

Vad som också blir tydigt nu är hur konsekvent Jönsons projekt är, när det går att redan här spåra de linjer som senare ska plöjas så hårt in i verk som Efter arbetsschema (2008) och egentligen allt som har följt på den. Här visar det sig att han har valt förnedringen i att vara vid liv. ”Jag lever bara när jag skriver”, formulerar han i ett credo före Knausgård skulle åstadkomma något liknande med sina Min kamp-böcker, som Jönson föregriper.

Om de fem böckerna ska kort summeras får det väl bli så här: Nod noll rör sig mot den absoluta nollpunkten, den religiöst mystiska positionen av Intet. Minnen av kroppar i rörelse och vila erbjuder 118 korta textsnuttar som börjar i självbiografin och utmynnar i allt mer groteska våldsfantasier, där det ibland är oklart om de tabun som överskrids befinner sig enbart i fantasin. Karma inertia består av intervju med ett jag som har genomskådat all uselhet, där cynismen blir den enda värdiga trösten mot den förljugna verkligheten. Transvektor liknar den sene Jönson stilmässigt, i självhatet som sprids i olika riktningar, allra mest mot det orättvisa samhället, mot individen, mot kulturen – alla lika delaktiga i det falskspel som pågår. Aggregat som muterar slutligen tar vid som en övergång till de böcker som då – 2002 – ännu är oskrivna, och breder väg för det nödvändiga projekt som är på väg.

Där, i denna sista bok i denna installation, finns också något som liknar en författarskapets urscen:  

                      Jag lever bara här. Jag befinner mig i skyddsrummet. Allt
                      annat är ren rutin. En meningslös maskin. Här kan jag
                      utplåna det jag önskar.

Men det är ju ett ytligt referat och ger bara en krympt uppfattning om hur det är att läsa Johan Jönson, något som faktiskt inte kan återges. Förlåt klyschan, men det måste upplevas – och det måste upplevas på det här sättet, i helfigur, där hela kroppen – textkropp och fysisk kropp – tas i beaktande.

25 mars 2020

Herrarna och djuren, Leif Holmstrand, Bonniers


På omslaget män som kramas. Det vill säga: halvt stiliserade brottare, tecknade i en stil som erinrar om serietidningar som Buster från början av 70-talet. Boken är Leif Homstrands Herrarna och djuren. Holmstrand är ju – i ingen inbördes ordning alls – poet, konstnär, romanförfattare, musiker. Det här är hans 32:e bok de senaste tio åren, i en smått häpnadsväckande produktion, med böcker som imponerar både med sin spännvidd och sin konsekventa inriktning mot –

Ja, mot vad, egentligen? Hur ser denna Holmstrands estetik ut? Den som vill stifta bekantskap med den hittar inom denna hudrosa boks pärmar ett knippe otidsenligt rimmade dikter, omslutna av sju färglagda färgglada foton. Det ser ut ungefär som om David Lynch har iscensatt Flugornas herre.


Och dikterna? Rimmen har en distansskapande effekt, åtminstone initialt. Eller så reagerar jag med trots, i full vetskap att för många läsare är det en önskedröm med rim. Tror många ovana läsare vill ha det så, kanske för att det är något som nedgraderar läsningen, tar den tillbaka till barndomens ramsor och sånger, att det blir något som skapar trygghet. En trygghet som inte undandrar sig ansvar, eller avstår från bryderierna.

Därmed blir det hos Holmstrand en dubbel effekt, när jag så att säga klättrat förbi en viss irritation (mellan oss: rim känns lika uttjänta som metaforer och knitteln). Det dubbla består i det oroliga, oroande innehållet, när det tillåts samspela så här fritt med rytmen. Kadenserna som faller med de snälla rimmen som bryts mot så hårda ord. Därför kan det som på ytan ser ut som mysiga och trevliga dikter bära på avgrunder och evighetsperspektiv. Dessutom kan det som ytligt ser ut som disparata dikter sammankopplas och visa mönster i ett narrativ, det jag uppfattar som ett genuint konsekvent författarskap där dikterna och böckerna hör ihop, eller rentav sys ihop.

Några återkommande inslag: WhatApp-meddelanden, iscensättningar av ett jag, kroppar, djur, manlighet/kvinnlighet, döden, växtlighet. Ja, han arbetar i en slags biotopisk poetik, där naturen animeras, besjälas, men också den iscensätts – blir en aktivt handlande instans.    

Ett avsnitt heter ”Transformationer”, och det handlar mycket om just överföringar, om trans- som prefix till allt möjligt, det vill säga att korsa eller gå över. Mycket är identitetsskapande, eller kanske snarare identitetssökande:

                      Vi var två och skars till många fler
                      i kylig men tropisk glänta.
                      Visst är duet/jaget som förts ner
                      i myllan ett gott att vänta,
                      ett smältande gott att vänta
                      oss näring ger.

Det där snedstrecket mellan du och jag är signifikativt: det som upphäver gränserna, och som sammanbinder. Så uppfattar jag också arbetet med de etablerade versformerna, såsom ett par regelrätta sonetter mitt i boken.   

Holmstrand skriver en besynnerlig slags dikt, som sällan väljer de enkla lösningarna. Ändå är hans dikt inte svår, eller sökt. Ibland är den ful, ibland är den vacker, alltid är den fascinerande och ofta både ful och vacker, så som när den utmanar vår etablerade definition av det vackra:

                      Sömnen dör som allting dör. En gryning
                      räcker inte. Dränkt i feberdyning,
                      dränkt med kärlekshänder.
                      Inga stränder.

24 mars 2020

Det är vi som är klimatet. Hur man räddar världen, Jonathan Safran Foer, översättning Nik Ruth Persson, Norstedts


Jonathan Safran Foer fortsätter försöka rädda planeten med sina essäer som ska få oss att sluta äta kött. Det är lovvärt, men tyvärr också ganska tråkig läsning.

I flera år har vi följt allt mer alarmerande rapporter om global uppvärmning och de drastiska åtgärderna som är nödvändiga för att ge kommande generationer en dräglig framtid. Reaktionen? Politiker som sitter stilla i båten, och förnekare som hånskrattar åt att vi fick en kall sommar.


Under den senaste månaden har Corona-viruset spridits över hela världen. Reaktionen? Omfattande oro och krav på omfattande inskränkningar över hela samhället. Plötsligt fattar alla att vi inte kan flyga eller konsumera i den takt vi hittills har unnat oss.

Det säger ändå något om oss människor och våra tidigare felprioriteringar. Eftersom jag anser att det finns anledning att lita på den vetenskap som informerat oss om det prekära läget för planeten har jag varit förbannad på politikernas handfallenhet inför miljöhoten. Jonathan Safran Foer presenterar med sin nya bok Det är vi som är klimatet ett radikalt förslag till hur vi ska klara de överhängande hoten.

Det finns mycket att hålla med om när han tar itu med denna akuta fråga. Människan är egoistisk och kortsynt. Vår själviska rovdrift på naturen har tillåtits fortgå för länge. Däremot är jag inte ense med hans sentimentala syn på naturen. Den klarar sig utmärkt utan oss människor, och bryr sig inte ett jota om vi finns här eller inte.

Ungefär så har jag börjat tänka själv, i fullständig resignation inför apokalypsen. Om vi nu har visat oss så odugliga i att omhänderta planeten är det ju bara rimligt att vi blir av med vårdnaden. Det finns någon slags rättvisa i detta.

Så tänker inte Foer. Efter drygt 70 sidors uppvärmning anländer han till sitt egentliga ärende (efter att ha klagat lite rutinmässigt på sociala medier och rökare). Det är köttätandet som måste minska. Så räddar vi planeten. Alltså blir denna bok bara ett appendix till hans drygt tio år gamla Äta djur.

Den var lika behjärtansvärd som den var tråkig, och trist nog måste jag säga något liknande om denna. För att travestera William Blake: Vägen till tråkiga böcker är stensatt med goda intentioner.

När Foer vill berätta för mig varför världen är värd att rädda blir jag inte övertygad. Tyvärr tenderar ju alla unga idealistiska människor växa upp och bli minst lika förstockade och dumma som sina föräldragenerationer. De som nu är klimatförnekare – alltså män i min egen generation – var barn till gröna vågare på 70-talet och vi bar våra ”Kärnkraft? Nej tack!”-märken med stolthet. Tills vi fick andra prioriteringar, såsom livskvalitetshöjande långa flygresor.

Foers bok är gedigen, och han ser till att ha rejält på fötterna. De många statistikreferenserna blir i sammanhanget ändå bara pliktskyldiga redovisningar. Han gör sig skyldig till två försyndelser: dels är han didaktiskt föreläsande, och dels är han sentimental. Som vi alla vet är det en livsfarlig kombination som gör hans bok till ett projekt lika hopplöst att uppskatta som det är att tro på en framtid för oss. Oavsett om vi slutar äta kött eller inte.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten24/3 2020)

22 mars 2020

Brev III, Emily Dickinson, översättning Lena Karlin & Jonas Ellerström, Ellerströms


Idag har jag recenserat Emily Dickinsons Brev III i Svd. 
 
Men Dickinson är inte missmodets profet. Snarare än att kapitulera för cynismen uppvaktar hon en förhöjd livskänsla. Att läsa Dickinson innebär alltid att du tvingas gå i dialog med en omisskännelig röst som har lika stark förankring i de abstrakta associationsbanorna som i den konkreta verkligheten. Ur den dynamiken uppstår en poesi som aldrig blir slutgiltig, utan bidar i sin närvaro i nuet. Det finns inget tidsbundet över de utkast och fragment som vi möter här. 

Här kan man läsa hela recensionen. 

19 mars 2020

Jungfrustigen, Philip Teir, Wahlström & Widstrand


Philip Teir fortsätter snickra på sitt monument över de mänskliga relationerna, med bistånd av Hjalmar Söderbergs verktygslåda. Även om han bygger gediget och prydligt finns det sprickor där mörker ger den ibland trivsamma atmosfären ett nödvändigt allvar.

Det är inte lätt att skildra kärleken utan att det slår över i antingen försköning eller cynism. Efter en tillfällig utflykt i klimatapokalypsen med senaste romanen Så här upphör världen är finlandssvenske Philip Teir tillbaka i sina bekanta marker med relationsdramat Jungfrustigen.


Författaren Richard lever i ett någorlunda harmoniskt äktenskap. Tills han på en förlagsfest träffar den tolv år äldre Paula. Det slår inte gnistor om deras attraktion, men de börjar skriva sms till varandra, och tids nog blir de ett par. Något som givetvis kompliceras av den svartsjuka hustrun, men även hans barn har svårt att komma överens med pappans nya kvinna – och vice versa.

Richard delar vissa karaktärsdrag med Hjalmar Söderbergs figurer. Att namnet är en oblyg blinkning till Richardt från Söderbergs briljanta novell ”Pälsen” är nog ingen vågad gissning: ni vet han som bakom ryggen på huvudpersonen roar sig med dennes hustru. Söderberg nämns också specifikt ett par gånger i Teirs roman, bland annat har Richards hustru skrivit en magisteruppsats om romanen Den allvarsamma leken.

Det finns en prydlighet i Teirs skrivande, en prydlighet som kan uppfattas som nästan störande i sin makliga färd genom intrigen. Men det är en prydlighet som inte saknar den typ av sprickor där mörker tillåts sippra in. Det blir då en fin balans mellan komik och seriositet.

En av de saker som Teir gör nästan bättre än någon annan samtida svensk prosaförfattare är blicken på individernas egenheter. Hans slutsatser är imponerande korrekta; exakt så här är vi människor, tänker jag återkommande under läsningen. Här sägs nya saker om oss, saker som vi mår bra av att känna till.  

Alltså är Richard ingen helyllekille, snarare mer än en smula löjlig när han försöker ge sig in i den nya relationen med Paula med någon slags värdighet. I personporträtten finns också några riktigt fina bifigurer. Sällan har jag till exempel läst en roman där barnen skildrats så här trovärdiga i sin skepsis – i synnerhet dottern Nellys klokhet, men även sonen Williams fullt rimliga trulighet. 

Teir har känsla för detaljernas betydelser, detaljer som gör ett oförglömligt intryck (såsom ett smutsingrott tangentbord). Han har också ett välutvecklat sinne för dramaturgi, och spänningen byggs upp så att även en del förutsägbara lösningar kan anlända med förvånad min.

Det är en stundtals rolig roman – med förbehållet att den har det vemodigt anstrukna leendet som finns hos – ja, Hjalmar Söderberg. Många indirekta Söderberg-referenser blir det. Kanske för många?

Och Richard, blir han inte något av en karikatyr, när han utvecklas i fel riktning och blir allt mer egoistisk? Trots dessa invändningar läser jag Teirs nya roman med stort nöje. Han har en osviklig förmåga att få mig att dra på munnen i något som liknar ett leende, tills jag upptäcker att det mer är frågan om ett bistert konstaterande av hur allvarsamma alla lekar är.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/3 2020)

16 mars 2020

(med eget namn, utan namn, ditt namn), Agneta Enckell, Förlaget


Moderskapet har ofta skildrats i den svenskspråkiga poesin, kanske i synnerhet graviditeten och den första periodens symbios med barnet. Tänk Aase Bergs majestätiska trilogi Forsla fett, Uppland och Loss, eller Åsa Maria Krafts Händerna lägger ner kransen, eller Agnes Lidbecks Ur, för att bara ta några få exempel.

Agneta Enckells nya diktsamling (med eget namn, utan namn, ditt namn) är ett ytterligare tillskott. Det är finlandssvensk poesi av välkänt snitt, där man inte förvånas över idiosynkrasier som en hopskrivning av ”som om” till ”somom”, eller förskjutningar som ”andräktig” (ett ord som kan erinra om de påhitt Peter Mickwitz roade sig med i sin i sin fyndiga ordbok Leksikon. Sett att läsa). Dessa felskrivningar är medvetna, informerar Enckell möjligen lite väl klentroget i en brasklapp.


Det här är då del två i en planerad trilogi som ska behandla kärleken. Del ett kom för sex år sedan, inte ett ord (jag är naken), och tillägnades maken Patrick. Den här är tillägnad ”k”, som i Konrad, sonen. Med en snygg gest knyts de två böckerna ihop av frasen ”hörde du ljudet av ditt första skrik?” som lånas från den föregående och tar sig in i denna.

På ett sätt kunde man säga att Enckell gör något både storslaget och anspråkslöst med sin bok. Det stora är att den knyts till det sublima, något som antyds i de två mottona från Edmond Jabès. Både poesin och kärleken är ju så att säga styrda mot det sublimas domäner. Inte entydigt, förstås, för båda sysselsätter sig ju gärna också med det löjliga. Men kärleken är storslaget kopplad till det sublima, och likaså poesin – eller har varit, kanske man behöver tillägga, för är det inte så att poplåten har övertagit poesins monopol på att tyda kärleken på det mest adekvata sättet? Poesin verkar ju föra en ynklig tillvaro för tillfället.

Enckells bok är präglad av enkel kärlek. Enkel, men inte okomplicerad. Kärleken finns i det tillblivande, ”svävar i detaljen, alla börjors / utsträckta nu”. Hon låter kursiveringen bli en framträdande trop, liksom (som man kan se redan i titeln) parentesen – hon så att säga reclaimar parentesen, visar att den inte behöver vara ett uttrycksmedel för det mindre väsentliga eller mindre relevanta. (Själv har jag alltid tyckt att parentesen har för dåligt rykte.)

Det som ser ut som språklig nonchalans är snarare ett medvetet myteri mot det chefskap som ett auktoritärt språkbruk nästan undantagslöst uppmuntrar till. Födelsen utgår från metaforer i hennes poetik men hon skyfflar raskt in några konkreta bilder för det liv som inleds. Sonen både ges kontur och förblir anonym, eller så här: han bevarar sin integritet i den behandling som modern ger honom: ”du frigör dig genom hålet i modersrösten. att födas är slump och djupaste mening.” Den här typen av egensinnigt språk borde fungera inspirerande för svenska poeter, som ibland ter sig lite väl ängsligt inställsamma mot språkchefernas tyranni. Varför inte frigöra sig så här?

Förlaget presenterar Enckell med en lite passivt aggressiv framtoning, där det nämns: ”Några böcker är prisbelönta, några prisnominerade, några har utkommit även i Sverige.” Ja. Att det går att hitta Enckells böcker i Sverige hör till den sällsamma typen av lycka. För här finns en balans mellan idyll och oro:

i namnet
finns
kärleken

*

i begäret
det
namnlösa

9 mars 2020

Samlede Strunge. Digte 1978-85, Michael Strunge, Gyldendal


Så var vi här igen, tillbaka med Michael Strunges poesi, som är lika dödsföraktande som livsbejakande: helt enkelt dikter att läsa när världen känns som en evig loop av managementfloskler och inspirationsföreläsningsschabloner. När begreppet ”välj glädjen” hyllas som en genuint framkomlig väg finns behov av en röst som spjärnar mot det idylliska, en sorgsvärtad röst som ändå inte frånsäger sig rätten till det idylliska.

Redan 1995 samlade och redigerade Anne-Marie Mai den digra volymen Samlede Strunge. Nu har den utökats med fem tidigare apokryfiska dikter, så här är då den bibliskt tjocka – drygt tusen sidor – senaste samlingen. Elva diktsamlingar hann den furiöst produktive poeten med innan livet ändades blott 27 år gammal, för 34 år sedan just i dag. Han tog ett Rimbaudskt avsked av poesin ett par år innan, men det ska förstås ta med en viss nypa salt, då flera av dikterna i den avslutande sektionen med dikter från tidskrifter och antologier tillkom efter avskedet.


Som motto till den förvånansvärt mogna debuten Livets hastighed valdes Bowies rad ”Turn and face the strange”. Det är ett fruktsamt motto, och åtskilligt har sagts om Strunges relation till popmusiken, och fascinationen för artister som Joy Division, vars sångare Ian Curtis ju begick självmord när Strunge var som mest produktiv. Visst, det finns något punkigt eller snarare post-punkigt över de här dikterna, men de kan faktiskt också läsas frikopplade från förebilderna. Inte för att man behöver säga att de är litterärt sofistikerade – snarare framhävs en smutsig DIY-estetik, en slarvets poetik som kan vara lika frigörande och förlösande som den kan vara hämmande och begränsande. Så man ska vare sig under- eller överskatta popsångens inflytande. Dessutom har referenserna till Johnny Rotten åldrats bättre än referenserna till John Travolta.

Eller så här: Strunges dikter är både tidlösa och tidsbundna, när man läser dem nu i efterhand. En viss kontextuell förståelse är nog nödvändig, för att man ska kunna upptäcka revolten mot 70-talets trista ideal i den danska litteraturen (”knäckebrödsprosa”, som kritikern Torben Brostrøm kallade det). Strunges dikt är modernistisk, ambitiös, och med visionära anspråk.

Det är så mycket som är bra i den här boken, så som den ultimata kärleksdikten ”Tid og rum” redan i debuten, eller de många utfallen mot orättvisor i samhället, liksom de många och nyanserade gestaltningarna av depression och psykisk ohälsa generellt. Även om jag tidigare har hävdat att Strunge kanske bäst läses i urval – så sent som för lite drygt ett år sedan kom Caspar Erics rätt generösa volym Min krop er tung af drøm – finns det anledning att läsa honom i helfigur. Det är väl något av en truism att hävda att det är ojämnt, men ska väl också så vara. Läst i sin helhet blir exempelvis den sena boken Verdenssøn det mest övertygande uttrycket för hur relevant det är att fortsätta läsa honom.

Då ska man ju också upptäcka hur fulla av förtroende kärleksdikterna är:

                      Vore øjne og smil
                      vore kroppes længsel
                      vore sindes vakuum før os.
                      Alt dette opfyldes og harmoniserer her
                      som byens lys til himlens sorte loft til horisontens smukkeste cirkel
                      når vi holder om hinanden vores liv
                      og svæver inde i et rundt sekunds tryghed

Ja, och så ska man även uppfatta vidden av hans provokationer, och se att de innehåller mer än juvenila påhopp. Den samhällskritik som förs fram är också av ett mognare, eftertänksammare slag.

Så varierar också stilarna, mellan stillsammare nattliga introverta viskningar till versalt utskrivna desperata extroverta skrik. Poesi som övergår i prosa och vice versa, och så mitt i all eufori den djupaste ångesten och psykosen, när världen bara är ful. Strunge hittar en portal som befriar från det som bara är fult och smärtsamt – poesin som räddar fler liv än den tar, om än den inte kunde rädda hans eget. Och det tål att sägas: det här är bra inte tack vare utan trots det självmord som hotar att överskugga läsningen. Det är dikter som bryter naiv häpnad med bister erfarenhet, dikter som visar hur livet kan te sig när allt ser ut att göra ont, när allt är ärrat och trasigt.

Det är dödsförakt och dödslängtan i farlig symbios. Diktjaget uttrycker lika mycket självförakt som megalomani, och det är just bristen på sans, måtta och balans som är huvudintrycket. Här reses de höga, för höga anspråken på livet, skrivet liksom i det skarpaste av ljus, det som också är det otäckaste av ljus. Men så kan man inte leva! Kollisionen mellan ideal och verklighet är dödlig. Men varje liv och varje död är unik, och jag är rätt säker på att Michael Strunge skulle ha värjt sig mot psykologiska förenklingar, bland annat därför att han står i så stark strid mot det rationella överhuvudtaget. Han skriver implicit om den vuxnes förräderi mot barnet, om förvandlingen som en utopisk dröm, som en strategi för att bli kvitt ångesten. Det är också i bristerna, i sprickorna, som Strunges visionära dikt blir till.

Fantasin är hans ledstjärna, och sexualiteten det som pekar ut transcendensen, det som lyfter oss bort från det fula i vardagen. Det Strunge visar är hur både viktigt och hur farligt det är med drömmar. För att de inte slår in? Nä, för att de gör just det, slår in alltså, och när drömmar infrias finns ingen återvändo, inget som räddar oss. Här är det ofta natt, ofta sömnlös natt, förtvivlad natt. Lyckan finns bara i våra föreställningar, i vår strävan. Vi är dömda att vara olyckliga, och i det predikamentet finner Strunge sin dramatik, i utrymmet mellan ro och oro, i en dekadent rännstensromantik.

Det unika med Strunge är att han är genomskådande utan att bli cynisk: han bevarar och vårdar illusionen, och ter sig oförmögen att vara ironisk. I dikterna är det gott om stjärnor, om rymd, om det oändliga. Han skådar i fjärran, är besatt av tiden, av allt som får den här världen att inte räcka till. Han blir en ”metaforhora”, splittrad i olika personæ, såsom Simon Lack, Addi Engel och anagrammet Marcus Hitengel. Som ett sätt att fly sig själv? Kanske: vem önskar inte något liknande för en själv, alltså en flyktväg från det jag man är satt att släpa på?

I samma bild kan han kombinera skönhet med fulhet. Det går att läsa en del dikter som rop på hjälp, men det är kanske onödigt efterklokt. Likaså att uttyda den maniska produktiviteten som en indikation på att han visste att livet snart skulle ta slut: han gav sig själv bara 30 % chans att bli gammal, med reservationen att tiden inte är på vår sida. I de två infama ”Nigger”-böckerna frodas lortens poetik, i långa haranger om det låga och osköna. De är osmakliga och barnsliga, ocensurerade och oredigerade, och strikt talat skitjobbiga att läsa. Fast: även i några av de mer tröttsamma partierna finns briljans. Slagorden om fantasins oinskränkta makt speglas av Bruno K. Öijers liknande utopier, och inte heller förvånas man att det är från Strunge Jocke Berg i Kent lånade sin liknelse till Jackson Pollock i ”Palace & Main”. I sista boken skjuter han den danska statsministern, i en bok som alltså utgavs bara några månader innan Olof Palme skjuts till döds i Stockholm – det råkar senare bli så att Palme och Strunge begravs samma dag i mars 1986.

I dikten ”Coma” skriver Strunge utsökt vackert om den förlamande kulturen, och hur förströelsen har oss i sitt hjärndöda och fantasibefriade grepp, med hjälp av artificiella resurser: ”Med et drop af kaffe og sprit / ligger nationen hen på et sterilt leje / af obligatorisk venlighed […] Store mængder af kulørt psykofarmaka / bedøver og befrier den slumrende befolkning / for mareridt om andre liv: / Antidepressiv underholdning og placebopop.” Det är en relevant samhällskritik.

Det är klart att han borde ha haft mycket att ge som poet. Det är nästan svindlande att tänka sig att han i år skulle ha fyllt så lite som 62. Hur skulle han närma sig ålderdomen och ”den sena stilen”? Sådant får vi aldrig veta, men vi kan ana hur mycket hans renaste och ärligaste dikter kostade att skriva:

                      Og nu
                      falder jeg øjenløs
                      og fri til alt
                      som er intet
                      i meningsløsheden
                      mellem skriget ud
                      og jorden der fylder min mund.
                      Og derfor hånden
                      alltid hos dig
                      i dit eget fald
                      som jeg aldrig helt må forstå
                      fordi der ikke er nogen Gud.

Kom också ihåg hur ung han var, alltså en bra bit under 30, när han dog, så det mesta i den här boken är skriven av någon som var bara ett par år äldre än 20. Den typen av unga debutanter finns knappt längre, inte i Sverige i alla fall. Jag tänker på det när jag jämför åldern på de fem poeter vi nominerade i år till Borås Tidnings debutantpris, som avgjordes i torsdags: Marit Kapla, 49, Lina Rydén Reynolds, 36, Kalle Hedström Gustafsson, 33, Judith Kiros, 30, samt Bella Batistini (okänd ålder).

Det betyder inte att vi ska avstå från att läsa kritiskt. Sant är att det finns en del fåniga dikter i den här samlingen, men förvånansvärt mycket är ju fortsatt laddat med ett innehåll som tiden inte verkar kunna desarmera. Framför allt kärleksdikterna fortsätter vara autentiska och angelägna i sin opposition mot den fula världens hyckleri och bigotteri, som i den här diktavslutningen från Væbnet med vinger från 1984:

                      Vi var Os og er det endnu
                      men mere som du + jeg, som søskende.
                      Vi har delt kærlighed, nu har den delt os
                      men smerten er forvandlet til ømhed.

Det är rastlösa och ivriga dikter – med hans egna ord ”en tidsinställd dröm”, och det fungerar gott och väl som en generell bild för poesi. Drömmen är hans musa, det som håller honom uppe när världen är falsk och äcklig och främmande.

8 mars 2020

Courage Calls to Courage Everywhere, Jeanette Winterson, Canongate


Jeanette Winterson har varit profilerad feminist sedan sin debut med mästerverket Det finns annan frukt än apelsiner för 35 år sedan. Alltid läsvärd, alltid rolig, alltid intelligent, fast kanske inte nödvändigtvis i den ordningen varje gång. Hennes böcker betraktar jag alltid som sällsamma, unika gåvor.

Så är det förstås också med essän/pamfletten som hon gav ut 2018, Courage Calls to Courage Everywhere, för att uppmärksamma hundraårsjubileet av kvinnlig rösträtt. Ett ypperligt tillfälle att inventera allt gott som de senaste hundra åren har inneburit, förvisso, men även en chans att greppa i flykten de önskningar som inte ännu infriats. För ärligt talat: rösträtt är en sak, men sedan då? Titeln är förresten från banderollen som bars av suffragetten Millicent Fawcett.


Det blir i första hand en essä om mod, om det kurage som titeln indikerar. Winterson söker sig till hemstaden Manchesters historia, och lyfter fram hjältinnor som Annie Kenney, som slogs sida vid sida med den mer kända Christabel Pankhurst, dotter till den ännu mer kända Emmeline Pankhurst. De slogs, ja, för det var en våldsam kamp, men Winterson påminner oss om att de mötte hårt motstånd från polisen, vars våldsmonopol ju inte är någon ny företeelse.

Det blir också en essä om fientlighet, om osämja, i historieskrivningen av kvinnor som instabila hysterikor. Winterson aktiverar sin humor när hon med överskådliga och enkla exempel illustrerar de absurda konfrontationerna ur ett historiskt perspektiv. Vi blir också påminda om att kampen inte enbart gällde rösträtten, och i förlängningen självständighet, utan utbildning – att utan det kulturella kapital som medföljde bildningen var det omöjligt att hävda sig för de moderna kvinnorna för hundra år sedan.

Patriarkatet har en förmåga, menar Winterson, att göra oss oförmögna att lokalisera orättvisorna. Vi behöver inte ens ta dem för givna, utan de är en slags naturlagar: män har varit, är och kommer förstås fortsätta att vara normen. Givetvis kan man lite surt påpeka att flera av hennes starkaste argument redan användes av Virginia Woolf, och när Winterson är som slöast ger hon intryck av att ha lånat sin slentrianmässiga stil från Ebba Witt-Brattström. Så kan hon till exempel kräva millimeterrättvisa när det gäller till exempel representation.

Men det mesta i hennes korta essä är rappt och effektivt, även om det kanske ligger i sakens natur att essäer av det här slaget har en tendens att bli lite väl svartvita, som om formatet uppmuntrar till en viss typ av förenkling (ungefär som Chimamanda Ngozi Adichies We Should All Be Feminists). Till hennes försvar finns här en klädsam uppdatering av Woolfs berömda credo där det egna rummet bara var en ingress till en egen ekonomi, i några partier om gigekonomin och prekariatet. I den datoriserade framtiden saknas kvinnor, då endast 18 % av de med examen i datavetenskap är kvinnor.


Och råden må vara enkla, men också användbara och konstruktiva: ”Don’t protect me – respect me. When women are respected we don’t need protection.” Winterson söker inte heller konflikt i onödan, utan appellerar mer till samarbetet. Visst, det må vara en idé hon har lånat från Mary Wollstonecraft, men det är inget fel i att återuppliva idéer som inte blivit tillräckligt uppmärksammade.

2 mars 2020

Tramsig kärlekskabaré med svag smålandskoppling


Om det stämmer att ett gott skratt förlänger livet, då borde publiken på premiären av Kärlek i Småland ha tio extra år att se fram emot. Det är en kärlekskabaré som är en bearbetning av sanna historier som samlades in hösten 2018 i länet, där kärleksrelationer står i fokus. Den uniformt klädda ensemblen, fyra skådespelare och två musiker, kämpar tappert inför de passionsröda draperierna för att få skratten att sitta. Skratten ska nog mer ses som ett kvitto på deras insats än humorn i det som framförs.

Alla berättelser är filtrerade genom samma raljanta temperament. Kanske är det passande; det sublima som kärleken avtäcker inrymmer också löjliga element. Möjligen kan man tycka att det löjliga dominerar lite väl mycket, så att det rentav tippar över i buskis. Det behöver inte vara fel: kärleken måste också tillåta sig de skrattretande inslagen.  


Scen läggs till scen, med drastiska och inte alltid förståeliga övergångar. Vad som är lyckosamt blir då de berättelser som berör alla de hinder som blir själva utgångspunkten för den olyckliga kärleken. Det kan gälla att man förälskar sig i någon som har fel religion, tillhör fel kultur eller fel åldersgrupp, talar fel språk – eller bara är fel.  

Det här tas dock inte riktigt till vara. Kalle Malmbergs insats består mest av att fnittra sig genom sina scener. Att kalla det publikfriande är verkligen inte att säga för mycket, och tendenserna till överspel kunde nog ha dämpats en aning.

Sägs det då något allvarligt om kärleken? Ja, faktiskt. Med tanke på att det bygger på autentiska berättelser är det förvånande att en 17-åring skulle yttra sin föräldragenerations favoritfras ”intresseklubben antecknar”, men strax därpå säger samma person om sin älskade: ”Den här personen … det lyser där han går.” Det är fint, och visar att det ofta är det enklaste som är det vackraste.

Den typen av poetiska betraktelser är tyvärr lite för sällsynta, och skyfflas raskt undan av ett nytt skojfriskt inslag. Smålandskopplingen är också genomgående rätt svag. Skådespelarna arbetar hårt, både var och en på sin kant och tillsammans. Även om man kan bli lite yr i mössan av alla rollbyten görs några distinkta rollporträtt, kanske främst av Hanna Schön, som ofta plockar fram ett sardoniskt leende, och ger den något lättviktiga föreställningen åtminstone en gnutta nödvändig substans och allvar.

För allt är inte roligt i den här föreställningen, och i akt två öppnas skilsmässodörren på glänt i några korta cyniska reflektioner kring äktenskapet, ensamheten, men också ålderdomen. Ett skämt om självmord hade jag ändå gärna undvarat, liksom en scen som tar sin början i ”heta linjen” (fråga generationen som sa ”intresseklubben antecknar” vad ”heta linjen” var) och sedan tangerar fat shaming.  

Scenen om en snubbe som går på operan och röker lite hasch innan ter sig bara poänglös. Även om den är relativt kort i sammanhanget känns den lika lång som en genomsnittlig opera. Den är ändå inte lika lång som följetongen ”Bara en kopp kaffe”, som i fyra lite för långa avsnitt bearbetar kulturkrockar.

Som helhet är det en ojämn föreställning, som inte riktigt vet vart den vill ta vägen. Vill den visa hur livsbejakande och nödvändig kärleken är? Nja, hellre tramsa bort det med några uttjatade inviter att skratta åt någon som pratar dialekt. Scenerna bygger i hög grad på igenkänning, men skämt uppstår sällan genom inrepeterade vitsar, utan hellre i spontana situationer. Här blir det ofta alldeles för ansträngt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/3 2020)

1 mars 2020

Semicolon. How a Misunderstood Punctuation Mark Can Improve Your Writing, Enrich Your Reading and Maybe Even Change Your Life, Cecelia Watson, 4th Estate


Semikolonet är interpunktionens vattendelare, som det är omöjligt att förhålla sig neutral inför; det finns lika många som avskyr det eller är rädda för att använda det fel som det finns fans som tycker att det är både det stiligaste och mest användbara skiljetecknet. Här ska inte redas ut vem som har rätt eller fel (för det vet vi redan), men en ny bok i ämnet kan förstås inte skada – bara man tar sig förbi undertitelns amerikanska hyperbol om att få sitt liv förändrat.

Cecelia Watsons bok Semicolon är långt ifrån den första om detta hatälskade tecken. När jag berättat för mina kolleger på skolan att jag läser en bok om semikolonet har reaktionen nästan uteslutande varit förvåning: ”Va? En hel bok om … det? Det låter ju helt knäppt.” Somliga människor har ingen fantasi. Sanningen är att det finns för få böcker om semikolonet – i synnerhet svenska sådana (Alva Dahls bok Interpunktion är ett undantag).


Det finns ungefär lika mycket som jag gillar med Watsons bok som jag ogillar. Men att den är för kort hör väl i så fall mer till frustrationen, att hon skriver så bra att jag gärna hade läst mer. Nu får vi åtminstone veta en hel del av intresse. Som att regler för hur språket ska användas är en relativt ny uppfinning. Fram till en bra bit in på 1800-talet var ortografin tämligen fri – det märker alla som försöker hitta konsekvens i till exempel stavningen i 1600-talssvenskan, där samma författare växlar fritt mellan alla dubbeltecknade konsonanter och vokaler, i en ljudhärmande stavning som ter sig godtycklig och anarkistisk. Underbart – för dem, men kanske något mindre för oss som försöker läsa deras texter nu.

Det som styrde dessa författare var känslan, och faktiskt är det så jag uppfattar Watsons uppdrag med sin bok: att återinföra intuitionen, känslan, och gehöret hos den skrivande. Hon bekänner att hon tillhört språkpoliserna, men insett att det inte är en framkomlig väg. Och här kommer ett tips till andra självpåtagna språkpoliser, -fascister och grammatiknazister: bli svensklärare. Då ska du inse att dina regler bara är inlärd irritation och att det är idioti att kräva hyperkorrekthet i texter som i stället borde präglas av flyt, spänst, espri, dynamik, stringens och sofistikerade samband.  

Vad har då semikolonet med allt det här att göra? Jo, det ger balans åt en meningsbyggnad som annars hotar att bli antingen för korthuggen eller för tungfotad. Det är inget fel på korta meningar. Ibland. Men inget slår de riktigt långa, vindlande och meandriska meningar som knappt går att skriva utan undsättning av det hjälpsamma semikolonet; det finns något sällsynt och dyrbart över detta tecken – det sorteras under det mer ståtlig än det snygga i skönhetskategorin – men det är också lockande, och däri ligger väl förklaringen att så många irriteras av det, när det används fel och överanvänds. Hellre vara sparsam, lyder deras – och min – uppmaning.

Watsons bok visar hur viktig interpunktionen är generellt, och det tål att upprepas, att det som stör mig mest i läsningen av elevtexter sällan är den usla stavningen eller särskrivningarna eller anglicismerna, utan satsradningarna och överlag bristen på kommatecken. Hon går igenom 1800-talet, när grammatikfolket vädrade morgonluft med allt mer omfattande förhållningsregler för språket.

Men det är svårt att lära ut dessa regler, eftersom språket är intuitivt och levande. Så bör din text också försöka att vara, kan tilläggas. Det är förstås skillnad. Journalister ska skriva korta meningar; därför borde de inte heller uttala sig om semikolonet. Bollsinne är också svårt att lära ut – förvisso kan man öva, men mycket bygger på spontanitet, improvisation, instinkt. Både när du är på planen och när du skriver, och det är förstås inte konstigt att det inger ungefär samma känsla att sätta en strut som att skriva en vacker mening. Den meningen ska också vara flexibel och oväntad. För språket är plastiskt. Det vägrar slå sig till ro, det är rastlöst, det fortsätter sprida sin oro jämsides med sitt lugn. (Notera mina tre satsradningar i förra meningen.)

Watsons genomgång tar oss genom vetenskapen – lika långtråkigt som det låter – och vidare till de sexiga semikolonen, till lagtexterna och savanterna, och reder ut om semikolonet är snobbarnas prioriterade tecken. Skiljetecknen har ju sina konjunkturer. För två hundra år sedan var parentesen stendöd (den höll på att bli en parentes, höll jag på att säga), medan den nu väl är vid bättre vigör, även om den håller på att hamna i vanrykte – liksom det enkla kolonet, tycks det mig: eller försök själv använda det rimligt ofta och upptäck hur förbannade folk blir.

Semikolonet uppfanns 1494, men det var först på 1800-talet som det togs i anspråk i det syfte vi nu känner till det: att binda ihop stycken som hör ihop. Tidigare var dess användningsområde mest att indikera den där pausen som är lite längre än kommatecknet, och lite kortare än punkten. Den användningen är fortfarande gångbar, då det mer är frågan om rytm än om regler. Och på tal om hyperkorrektion: fram till 1862 användes semikolonet på det sätt som majoriteten av användarna verkar göra nu, det vill säga som ersättning till kolonet framför uppräkningar.

Det finns som sagt mycket att gilla med Watsons metod. Hon är ödmjuk, ganska rolig, fast inte på det ansträngda sätt som många andra språkvetare brukar vara; böcker om språk tenderar att bli lika spirituella som tramsiga. Tyvärr ägnas ganska mycket utrymme åt ointressanta redovisningar. Jag uppskattar att hon förhåller sig skeptisk till stilböcker (återigen något som i stort sett saknas på svenska), eftersom språkets mångtydighet sällan kan täckas in av sådana förenklade förslag. Man får läsa allt med en nypa salt. Det är också bra att hon pläderar för vikten av att skriva för hand: så och endast så blir man förtrolig med en annan författares stil.     

På tal om vattendelare. Författare är förstås legendariskt kategoriska när det gäller semikolonet. Det hatades av bland andra Donald Barthelme (som liknade det vid en fästing), Kurt Vonnegut och Mark Twain, medan åtskilliga ser det som ovärderligt. En av dem är Herman Melville, vars Moby-Dick innehåller cirka 4 000 semikolon – eller ett vart 52:a ord. Det är nästan svindlande många. Watson nämner inte Milan Kundera, som i sin bok Om romankonsten påstår att han en gång lämnade sin förläggare för att han ville byta ut alla semikolon mot punkter. Inte heller Virginia Woolf, vars användning av semikolonet är det mest eleganta.

Däremot skriver hon kärleksfullt om Raymond Chandler, en av 1900-talets stora stilister på engelska. Hon räknar till endast två semikolon i hans mästerliga roman The Big Sleep, men det är förstås en fråga om temperament. Från en ytlig synpunkt ser det ut som en lapsus, när Marlowe beskriver sin lägenhet och dess torftiga innehåll med ett synbart malplacerat semikolon: ”Not much; a few books, pictures, radio, chessmen, old letters, stuff like that.” Watson kallar det för ”det sårbara semikolonet”, det som visar protagonisten Marlowes sårbarhet, där skiljetecknet karakteriserar honom lika starkt eller starkare än adjektiv hade gjort.

Som essäist strösslade Chandler däremot med semikolonet, och lät det signalera just en paus. Watson kallar det för ”olagligt”, men låter det också bli en framkomlig väg. När jag i dag läste Thomas Engströms krönika i Aftonbladet om tv-programmet ”Hustruskolan” ser jag just detta olagliga men snygga semikolon: ”Jag har hört det sägas vid köksbordet här hemma att män som hatar kvinnor gör det för att de tycker sig veta att kvinnor bara låtsas, bara åmar sig och gör sig till; bara fejkar hela skiten, inte för att få ligga utan för att få kärlek.” Chandler skulle ha samtyckt.