Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

5 mars 2024

Livstider, John Mateer, översättning Lars Ahlström, Rámus

 

Jag önskar att jag fått en slant varje gång någon sagt att det inte går att läsa poesi i översättning. Få saker gör mig lika förgrymmad, för det är ju en sådan uppenbar lögn. Kan du det engelska verbet ”ululate”? Grattis i så fall, då kan du läsa John Mateer i original (lycka till med att hitta hans böcker i Sverige förresten). Annars kan du gott läsa honom i svensk översättning (ordet betyder ”yla”, ”skälla” eller ”tjuta”). Ordet finns i den av hans dikter som på svenska fått heta ”De tusen kullarnas dal” (översättaren Lars Ahlström väljer ”tjuta”).

 

Mateer föddes i Sydafrika 1971. När han var tonåring tog föräldrarna med honom till Australien för att han skulle slippa militärtjänstgöringen. Ett gott beslut, enligt mig (vi har redan för många militärer i världen). Livstider heter det urval som nu ges ut av Rámus, en bok med ett efterord av Eva Ström, som träffade poeten en gång i Portugal. Hon berättar att Mateer ser en översatt dikt som en ”tvilling” till originalet, värt att beakta för alla snobbar som bara läser i original.

 


I dikterna finns ett par plaidoyer för översättning, som nog touchar plattityden, eller vad sägs om dessa: ”Översättare är änglar” och ”översättare är det epokgörande ögonblickets trollkarlar”? Oöversatta är dock de nio kapitelrubrikerna, med namn som ”Is the voice that calls out …”, ”… Only half our tongue, hissing like snakes ….”, ”We are perfect nobodies …”

 

I dikterna företas resor lite kors och tvärs över kontinenterna, ofta Japan, Portugal, Mexiko, USA. Möten och rötter utgör några teman, och kanske det måste bli så, att den som hela tiden befinner sig i rörelse inte är hemma någonstans. Som Ström visar i efterordet har Mateer dubbla erfarenheter av en tvåspråkighet där han varit konsekvent utestängd från det andra: i födelselandet från afrikaans, och i Kanada där han bodde en tid som barn från franskan. Det han skriver om är en kosmopolitisk värld han bevakar med vaksam blick, en värld som bär på tecken att avläsa.

 

Mateer skriver om det våld som följt i spåret av konkvistadorer och andra upptäckare som rest över haven för att dra nya gränser och kolonisera efter eget gottfinnande. Han vet att ”begäret är kaosets tvilling”, och han väcker starka känslor till liv. Dikterna kan sägas vara både hårt koncentrerade och lite svamliga (som när han tänker högt om vem som spelade vem i en av Tarantinos vampyrfilmer, och man får lust att teaterviska, ”snälla, vi bryr oss inte!”). Referenser till pornografi och porrfilm blir kanske också lite för frekventa.

 

Det är ett resonerande tonfall som vi känner igen från så mycket av den överskattade amerikanska poesin. Frank O’Hara gör det här bättre, för att inte tala om Louise Glück, om en nu nödvändigtvis vill läsa amerikanare. Mateer använder ofta kursiveringen – jag menar, ofta. Det kursiva är också det ett slags våld. Lika ofta rör sig dikterna mot en upplösning, en tomhet som gör slutsatserna stumma, som en spansk kvinna (”senorita”) på en balkong någonstans: ”Hennes egna dikter var tysta, en inre stad renad av snöfall, / endast märkt av fotsteg som leder ingenstans.”

 

Nog anar jag att Mateer bottnar i det han skriver om: jag ifrågasätter inte äktheten i de känslor han frammanar. Inte alla dikter är lika starka: ”O Lissabon, / endast på dina branta kullerstensgator / skulle en kvinna, utmattad efter en hel dags arbete, / våga gå nerför i högklackat!” Nä, invänder jag, som har sett kvinnor gå i högklackat på olämpligare ställen än så.

4 mars 2024

Hårdare kan ingen vara. Hård rock, mjuka män och våra livs blandband, Magnus Dahlstedt & Mathias Henrysson, Verbal

 

Förra året var ett bra år för den som vill se krönikor över 80-talshårdrocken, dels med Nils Håkansons Tung metall, och Magnus Dahlstedt & Mathias Henryssons Hårdare kan ingen vara. Den sistnämnda boken lånar estetik från blandbandet, med tolv kapitel som utgår från var sin låt – från Accepts ”Fast As A Shark” till Black Sabbatht ”Don’t Start (Too Late)”, med mycket Kiss och Twisted Sister däremellan.

 

Den som väntar sig att det här inte enbart ska vara en berättelse om hårdrocken, utan också – wait for it – om, och här infogas Jens Linds berättarröst, ”något större och betydligt viktigare”, den blir nog besviken. För boken består uteslutande av Magnus & Mathias dialog om sina personliga upplevelser, vilka skivor de köpte (och när! och var!), vilka spelningar de varit på, och så vidare. Det är pratigt så det förslår, och de privata anekdoter kan nog bara glädja de närmast sörjande. I och för sig: en stor publik fortsätter lyssna på 80-talshårdrocken, så jag ska inte förneka att boken är relevant.

 


I sitt nörderi kan Dahlstedt & Henrysson (en av dem är professor i socialt arbete, en IT-företagare) få en att nästan önska att Killinggänget skulle återuppstå med någon av sina mockumentärer. För det skapas ofrivillig komik när de ägnar eoner av tid åt att utreda hur ett blandband ska komponeras, eller när de ska fangirla över gitarristen i originaluppsättningen av Kiss, Ace Frehley, och hans storartade insatser. Onekligen är det också komiskt när Magnus häller upp ett glas Jack Daniels när han tittar på Lemmys minnesstund, ”[ä]ven om det var arbetsdag dagen efter.” Rock and roll!

 

Boken har varit på gång i flera årtionden – Magnus & Mathias är barndomskompisar – men ger ändå intrycket av att vara ett hafsverk. Att de inte brytt sig om att ta reda på Salme Ojas ålder, hon som var med i tv-programmet Kvitt eller dubbelt i ämnet – wait for it … - Kiss, är väl en sak (nä, hon var inte ”i femtonårsåldern”, hon var 17), eller att de underskattar Anders Tengners ålder och erfarenhet av media när han debatterade mot Siewert Öholm (nä, han var inte ”i tjugoårsåldern”, han var 23, och hade varit journalist i sex år redan). Värre är att de inte brytt sig om att ta reda på vilken parfym Madonnas ”Like a Prayer”-skiva doftade (patchouli), eller att de kallar countrydängan ”Stand By Your Man” för ”popballad”.  

 

Allra värst är kanske det pliktskyldiga kapitlet om – ugh! – ”tjejerna”. Om de nu har rätt i att kvinnorna nu intar en central position inom hårdrocken, då borde de inte förpassas till ett eget kapitel, för det bekräftar ju bara fördomen att de utgör ett undantag, att den ”egentliga” hårdrocken är manlig. Visst, de visar tillbörlig uppskattning åt Joan Jett främst, men jag hade gärna sett att resonemanget om henne hade förts i samband med de ordinarie kapitlen.

 

En del roliga stunder infaller ändå, som när Yngwie Malmsteen får en gullig introduktion: ”Nog hade han magiska krafter. Han var den hårda rockens svar på Lucky Luke, med fingrar snabbare än alla andra”. Det påminner mig om ett citat från en recension av en av hans första skivor: ”Yngwie Malmsteen har så snabba fingrar att han förmodligen kommer att bli miljonär på sitt gitarrspelande, men han hade lika gärna kunnat bli det på blåbärsplockning.” Och Mathias illustration till vad en trummis sysslar med är också näpen: ”För mig var trumspel ungefär som att kasta in en hög med brädor som plötsligt blir till ett färdigt hus. Mikkey Dee var första klassens snickare bakom trummorna.”

 

Det här är tyvärr oftast en monotont skriven bok, i behov av stilistisk stringens, inte bara när Mathias berättar om sitt band Chainwrecks val att göra en cover på en Entombed-låt: ”Varför vi valde att spela in just den kan jag inte på rak arm komma ihåg. Hur som helst. Den kom upp som ett förslag, så vi valde att testa. Den visade sig funka ganska omgående. Vi tyckte att vi fick till den, fast lite på vårt eget sätt.” Vänta, så ska jag spela in det du säger på nagelbanden … Eller när Magnus undrar om en Ted Nugent-skiva ska klara nästa utgallring. Vi får nog veta svaret i den uppföljande boken Ännu hårdare kan ingen vara – jag kan knappt bärga mig.

 

Det är mycket som är ”fränt”: Twisted Sisters scenbygge, en låt av Saxon, affischer på Iron Maidens maskot Eddie och WASP, en konsert med Kiss på MTV … Be mig inte fortsätta. En noggrannare korrekturläsning hade förstås avhjälpt en del av bokens fadäser, som att Thomas Quick får sitt namn felstavat till ”Qvick”, eller att Nirvana får heta ”Nirvara”. Och lite rudimentär forskning hade lärt Dahlstedt & Henrysson att Iron Maidens låttitel ”The Loneliness of the Long Distance Runner” inte alls är nonsens, utan anspelar på Alan Sillitoes klassiska roman och Tony Richardsons ännu mer klassiska filmatiseringen (är de inte medvetna om att Iron Maiden plundrat film- och litteraturhistorien som uppslag till sina låtar?).

 

Till boken hör en spellista som är drygt 21 timmar lång. Den visar om inget annat att Thin Lizzy nog är det enda hårdrocksbandet som ägde äkta genialitet. Eller så här: det finns stunder när jag kan finna nöje också i Ritchie Blackmores gitarrsolon, men både Phil Lynott och Deep Purple skyndas förbi, och vad Rainbow anbelangar tror jag att de knappt nämns alls.

3 mars 2024

Jägmästarna säger, Mariam Naraghi, Norstedts

 

Mariam Naraghi har tidigare gett ut fem böcker, de flesta på mindre förlag tills hon plockades upp av Norstedts med förra boken, Dikter. Annars har det ju – tyvärr – blivit vanligare att de större förlagen ger sina poeter chansen ett par gånger innan de släpps iväg med sina manus för att pröva lyckan hos mindre etablerade förlag. Nu utkommer Naraghis andra bok på större förlag, och Jägmästarna säger är verkligen en bok som gör stort intryck.

 

Boken innehåller 59 dikter, nästan alla lika korta. I ett BBC-program om brittiske poeten Philip Larkin berättade Simon Armitage (nuvarande hovpoeten i England) om Larkins märkligt talspråkliga diktion, att det var som att lyssna på någon i en busskur. Det vore kanske att gå för långt att hävda att Naraghi skriver som Larkin (det gör ingen), men det finns något besläktat i hur hon tar in den typ av röster som åtminstone jag tycker är underrepresenterade i den svenska lyriken. Det vill säga, vardagliga människor som upplever högst ordinära epifanier. Mer Werner Aspenström än Tomas Tranströmer, med andra ord.

 


Och på tal om busskuren. Omslaget till den här boken placerar ut trafikljus i en skog, något som jag inte alls tycker känns främmande: jag minns en av de tillfälliga konstverken i Umedalens skulpturpark vid det gamla mentalsjukhuset i Umeå, just ett fungerande trafikljus som interagerade med träden. Naraghis dikter låter också trafiken och naturen samverka, och accentuerar människan i strid med materian. Bokens rektangulära form får den också att likna antingen en konstbok eller en barnbok. Smart! Det är en bok som är svår att förbigå, minst sagt, och kan den locka ovana poesiläsare är de bara att gratulera.

 

Naraghis tonfall torde inte avskräcka, heller. Hon framkallar uppenbarelser för människor med lågt ställda förväntningar. Hon skriver med en underskruvad humor som tar till vara dråpliga och näpna inslag i tillvaron. Så närmar hon sig undergången, med skarpslipad humor som med precisa snitt skär sönder det som är taffligt och falskt i världen. Jägarna som titeln anspelar på styr boken i en riktning mot våld och dödande.

 

Liksom omslagets färggranna bild indikerar, är det natur och civilisation som tampas om utrymmet. Men är inte civilisationskritik i allmän mening en ganska slapp hållning, som låter dig komma undan med vad som helst? Jo, och just därför är det så befriande med Naraghis ovanliga förhållningssätt. Det finns alltid en oväntad övergång i hennes dikter, som effektivt tar kål på all risk att det ska bli klyschigt.

 

Hur det ser ut? Tackar som frågar, exakt så här, i en dikt om stadsplanering och rondeller, avbrutna av mer världsliga spörsmål:

 

                                                        Ornäs-

björkarnas fartrandslöv vibrerar asp-

likt. De hedrar trafiken som en gång

fick den nu så mjuka asfalten att dåna.

Var är fordonen? Var är Lillys borttappade

solglasögon som alltid fanns under bilbarnstolen?

 

Naturen tar över stadsbilden, plötsligt och oväntat. Det påminner om de harar som jag så ofta möter när jag promenerar i kvarteret på kvällarna, skygga djur som kutar mellan trevåningshusen, och den räv som en dag korsade vägen i den lilla parken vid Gleimviertel i centrala Berlin. Naraghi visar hur liv växer fram även i de miljöer som har gjort sitt yttersta för att tränga bort det, med hjälp av livlös teknologi och cynisk marknad.

 

Det här är en bok som vårdar det levande framför det icke-levande, i en stilart som kan påminna om det Karin Boye kallade ”det grönare djupet”. Den längre dikten ”Familj F” tecknar en surrealistisk familjebildning om flugor, och det liknar stommen till en novell av Kafka. Poesin har nära till om inte galenskapen och psykosen, så åtminstone till det sinnesutvidgande. Saker förskjuts, och objekt placeras ut där de inte hör hemma, i något som lite tillspetsat kunde kallas ”anomalins poetik”, en särskilt smal gren inom svensk poesi, där Naraghi delar utrymme med den likaledes originella Marie Lundquist.

 

Som spegling till ”Familj F” finns ”Familj A”, en kortare dikt om vithet och rasism, där ett Oreokex doppat i mjölk väcker konnotationer till rasbiologi: ”Jag skriver en dikt och / hoppas tas upp bland de vitaste.” Naraghis kritiska blick på samtiden gör att du som läser aldrig kan slå dig till ro. Hon skriver en smart dikt, där humorn ger stadga när den vågar bemöta det som väcker förtvivlan och avsmak.

 

Och vad talar för att det inte är en barnbok? Liksom barnet är Naraghi som poet nyfiken, påhittig och lekfull, och en smula retsam. Hon leker fram sitt alternativa förhållningssätt och en ny slags verklighetsuppfattning, där bilarna utrustas med morrhår (en metafor för strålkastarna) och där ståltermosarna klöser en. Hon tar till vara den potential till det häpnadsväckande som ligger immanent i tingen; sällan har jag läst svensk poesi som gjort mig så uppriktigt glad.

2 mars 2024

Island, Peter Højrup, översättning Jonas Rasmussen, Flo

 

En man reser brådstörtat mot Island. Hans fru har lämnat honom och tagit deras tre barn med sig, och när han sitter på flygplanet flyger och far också hans tankar. Han är författare, och nomineringen till Danske Banks litteraturpris ställer till med oredan och svartsjukan. Instängd i planet rör sig hans aningar och misstankar i riktning mot katastroftänkandet.

 

Danske författaren Peter Højrup introducerades på svenska för ett par år sedan med romanen Till stranden. Island, som är hans första roman, läste jag på danska för tio år sedan och både imponerades och stördes av formexperimentet, där texten ges liv med små stilistiska hyss, så som de avbrutna meningarna. Att läsa en roman på danska var inte heller det lättaste, även om jag tycker att jag har blivit något mer kompetent sedan dess.  

 


Højrup skriver om hastiga uppbrott, och hans stil är också hastig, nyckfull, irrande. Tankebanorna bryts hela tiden av nya tankebanor, roliga och oroliga. När jag läst honom tidigare har jag associerat till Hamsun och Kafka, men det kanske säger mer om mig än om Højrups irrationella figurer, som bör behandlas som singulära skapelser. Fantasin löper amok, vi kan nöja oss med att konstatera det.  

 

Det är också ett gränslöst skrivande, där du kan vänta dig vad som helst, och tvingas omvärdera och omtolka alla situationer som beskrivs. Vi ställs inför en författarröst som anslutit sig till det populära skrået ”opålitliga berättare”, men vi kan vara helt säkra på att de slutsatser han drar om kärleken och dess upphörande äger full riktighet:

 

Varför älskar du mig inte längre? Är det för att jag förstenas och dör, eller dör och förstenas jag för att du inte älskar mig?

 

Romanens protagonist är cynisk, bitter, kverulantisk, och egoistisk – eller är hans självupptagna sidor bara en spegling av hur fixerade vi alla är vid våra egna krämpor och neuroser? Han är en Larry David-figur, så som han framställs i ”Curb Your Enthusiasm”, alltså en deppig person med osviklig förmåga att hamna i klistret, med eller utan förskyllan. Humor är inte en fråga om timing (som självutnämnda humorister brukar säga), utan en fråga om att uppmärksamma det oväntade, att vara följsam mot det som inte går att förutse. Planerad humor faller bara platt, och det är därför svenska komiker är så humorlösa. Här blir humorn effektiv genom att vara okonventionell och busig.

 

Den här romanens huvudperson är rolig på det oväntade sättet, med tankar som vågar söka upp oväntade bollplank. Han är till yttermera visso smått galen, eller bara utflippad och störd. Som Joseph Heller en gång skrev: ”Just because you’re paranoid doesn’t mean they aren’t after you.” Højrups protagonist är på gränsen, och där liknar han kanske de surmulna pessimister vi lärt känna i romaner av Michel Houellebecq. Han fantiserar allt mer oroväckande i sin flygstol på resan mot Island, bland annat om en planerad diktsamling som skulle heta Ø på danska – och i översättningen till engelska skulle den därmed hela detsamma som denna roman. Det handlar inte om den specifika ön Island, vill nog Højrup mena med det.  

 

Men mest handlar det förstås om den avbrutna relationen med hustrun, hon som i hans ögon flirtar så ogenerat öppet med hans kolleger. Det är inte helt glasklart om han ska uppfattas som löjeväckande eller värdig i sitt ihärdiga sökande efter sanningen. Liksom alla människor med ett passionerat intresse som går över styr – vi kan kalla det besatthet – finns båda parametrarna verksamma i hans personlighet. För besattheten är inget att ha om den inte blir överdriven och går för långt, och den kan inte heller lära oss något om vi lär oss hur den ska tämjas och kontrolleras.

 

Genom den dramaturgiska uppbyggnaden av prisutdelningen förstärks romanens satir över den lättsmälta litteraturen som nomineras till priser – som bekant är vinnaren av sådana pris sällan den bästa boken. Det som förbryllar med det navelskåderi som huvudpersonen ägnar sig åt ändå leder till sådan utblick mot världen. Det finns också något som liknar barndomstrauma, om vi ska lita på berättaren (eller är han falsk även här?), och nog finns det i hans sexuella fantasier något att bita i för de med sinne för Freuds teorier.

 

Författaren i romanen pendlar mellan storhetsvansinne och självförakt, något alla skrivande människor kan känna igen sig i. I bakgrunden finns också en civilisationskritik. Att vi går mot undergången är en truism, som knappast mist sin sanningsenlighet under de tio år som gått sedan Højrup skrev romanen, med pandemin, krigen i Ukraina och i Gaza. Frågan är väl i vilket skick världen befinner sig i om ytterligare tio år. Min gissning är att dessa framtida läsare kommer att känna sig ännu mer hemtama i den dystra världsbilden från den här romanen.

1 mars 2024

Underbarelseboken, Kristian Carlsson, Smockadoll

 

Kristian Carlsson har vid det här laget gett ut så många böcker att det inte är någon överdrift att säga att han ger ut minste en handfull böcker om året på Smockadoll, som utöver hans egna böcker också gett ut fina böcker av bland andra Valerie Solanas, Pier Paolo Pasolini och Walt Whitman. Ett sådant författarskap blir svårt att överblicka – detsamma gäller andra grafomaner som Joyce Carol Oates, Johan Jönson, Thomas Bernhard, Fernando Pessoa (listan bara fortsätter) … Ett år – 2017 om jag inte missminner mig – gav han ut en diktsamling i månaden.

 

Med viss reservation kallar jag Underbarelseboken hans senaste bok. I korthet kan den beskrivas som en remix av Bibeln. Den består av sju avsnitt som vardera anspelar på någon av Bibelböckerna: Genesis noll till minus ett, Alfabrexodus, Uppräkningarnas bok, Apokryfismer, Konjunktion, Semiapokalypsen, Emojiagnostlagärningarna. Det är fyndigt för det mesta – speciellt termerna ”Apokryfismer” och ”Emojiagnostlagärningarna” tänjer på svenska språket med allra störst förtjusning.

 


Du kanske undrar varför den har ett semikolon på omslaget? Tja, helt logiskt enligt mig ersätter Carlsson Gud med semikolonet: ”Före begynnelsen skapade Semikolon punkt och komma till sina avbilder. / Semikolon såg inte om det var gott, och skapade därför mörker och ljus.” Carlsson rör sig mellan det blasfemiska och det profana ned på bokstavsnivå: exempelvis nekar bokstaven j sin versala form för att den då inte längre liknar idealet semikolonet. Långsökt? Nä, kolla bara: ”j ® ;”.

 

Ordvitsarna kan få en att tänka på UKON, och stundtals är de två ute i samma ärende, där det är lika lätt att ta av sig hatten i beundran som att då och då tycka att flamsigheten ges för fria tyglar. Eller så här: ordvitsen är en okuvad häst som kastat av sig många ryttare poeter. Men jag hade säkert älskat den här boken ännu mer när jag var barn (jag var aldrig barn). Dikten ”Statusnerdatering” är värd att leta reda på för den som fann behag i Tage Danielssons original ”Livet är kort” och UKON:s cover från boken Jag är ingen mördare. Carlssons behandling av ämnet är inte mindre originellt. En mer uttalad inspiratör är Erik Beckman.

 

Det är kanske inte alltid lika kul eller lika givande att följa varje ordlek in i minsta skrymsle i denna vuxenversion av ”Fem myror är fler än fyra analfabeter”. Ibland blir jag bortkollrad, ibland vimmelkantig, något som alla vet inte är helt obehagligt. Det finns böcker som varit uppenbart roliga för författaren att skriva, och Underbarelseboken hör definitivt dit, och som läsare känner jag mig ändå tillräckligt ofta inbjuden till språkkalaset.

 

Ta den här korta dikten, ”Disjunktivt”, till exempel:

 

I skrift eller med tecken

För inandning eller utandning

Judastvärvetenskapligt semikolon

Barabbastvärvetenskapligt semikolon

För villospår eller villrådighet

För tvära kast, tvärvändningar, otvär tvärsäkerhet

 

Sedan löper boken allt mer amok, i synnerhet i sista kapitlets utredning av emojis och skärmdumpar och teckningar, och då blir boken kanske mer underlig än underbar. Fast det är väl i den riktningen språket rör sig, mot det allt mindre substantiella. Då blir Carlssons vision apokalyptisk på riktigt: ”emojimowgli-hallabaloo / emojijujutsi / emojipunkt     emojikolon / semiemojikolon / kolonemojisemi / emojijihad / aldusäppleemojiaversion / semialdusemojimojs”.

 

Eftersom Smockadoll är ett förlag i marginalen kommer troligen den här boken inte att få så många läsare och ännu färre recensioner. Det är synd, för det här är en bok som tilltalar den del inom oss som vissa har försummat eller rentav förlagt – det vill säga, vår förmåga att häpna inför språkets allra mest intuitiva lekfullheter.

29 feb. 2024

För lite, Karin Boye, Bakhåll

 

Det tar nästan emot att säga att Karin Boye hör till de underskattade författarna. De flesta har nog endast stött på henne i den obligatoriska svenskundervisningen på gymnasiet, med dikterna ”I rörelse” och ”Ja visst gör det ont”. Fortfarande är det för få som hyllar hennes dystopiska mästerverk Kallocain, och ännu färre hyllar hennes oslagbara coming of age-roman Kris, kanske 1900-talets bästa svenska roman.

 

Boye var mer än gymnasial poet, med andra ord. Hon var en oerhört produktiv författare, som publicerade fyra diktsamlingar, tre novellsamlingar och fem romaner under sin korta levnad. Till romanerna hör även Astarte – en djupt oroande bok som förebådar AI och upphävandet av gränsen mellan reklam och konst. Men jag har nu läst För lite, hennes näst sista roman (den utkom 1936), återutgiven av Bakhåll som låtit Johan Svedjedal skriva ett informativt efterord.

 


Eftersom Svedjedal i första hand är litteratursociolog uppehåller han sig vid upplagesiffror, och kan meddela att Boye långt ifrån var någon storsäljare. Även om Kallocain fick stor uppmärksamhet när den publicerades hade den bara hälften så stor upplaga – cirka 4000 exemplar – som romandebuten Astarte, som ingick i en nordisk romantävling (Boye erhöll andra pris).

 

Romanen För lite handlar om författaren Harald Måhrman. Som ung var han talangfull poet, men har gift sig och med två odrägliga söner på halsen tvingas han till brödskriveri, noveller som han själv föraktar. Hustrun Gertrud är en tarvlig nidbild av en ragata, som föraktar hans skrivande men inte tackar nej till de gunster det skänker henne. Tillbaka från utlandet anländer Haralds gamla flamma, konstnären Thea Werring. Nu ställs Harald inför ett dilemma: ska han välja konsten eller äktenskapet?

 

Att hustrun heter Gertrud kan inte vara någon tillfällighet, då Boye verkar ha inspirerats av Hjalmar Söderbergs eponyma pjäs Gertrud. Där slits huvudpersonen mellan sin make, nollan Kanning, den unge älskaren Erland (författaren), samt sin gamle älskare Gabriel Lidman, som också han anländer från en sejour utomlands. På något sätt låter Boye – inte utan viss ironi – Harald bli en Gertrud-gestalt.

 

För att ytterligare skruva till intrigen upprättar Boye ett tredje alternativ, den avdankade poeten Hannes Ährle, som helt gett upp det konstnärliga för en trygg inkomst på kontor. Vi hålls länge på halster i denna raffinerade roman. Alltså består hans alternativ av: a) konsten; b) äktenskapet; c) att ge upp alltihopa och satsa på en borgerlig karriär, bli bracka, helt enkelt. Samtidigt tampas han med vad som i vår tid kommit att kallas imposter syndrome, alltså att han upplever sig själv som en bluff i väntan på att bli avslöjad.

 

Ärligheten mot en själv är det stora temat för Boyes roman. Det blir också tydligt att hon knappast kan ha gillat barn, för porträttet av de små pojkarna i familjen Måhrman är inte till deras fördel. Allt det här leder till att Harald börjar bli allt bittrare, och inbillar sig vara passé. Camus har sagt att konstnärens största och motstridigaste faror heter bitterhet och belåtenhet, och det är mellan dessa Skylla och Karybdis Harald navigerar. Det är en roman som känns allt mer aktuell ju mer dagarna går – exempelvis håller ju Tidö-regeringen just nu på att montera ned alla förutsättningar för kulturarbetare att utöva sitt yrke.

 

Jag hade gärna sett den här romanen dramatiserad. Förra året såg jag en fin uppsättning som byggde på Kris i Vällingby, och även här finns dramatiska scener och konfrontationer som vore något för skickliga skådespelare att sätta tänderna i. Boye var otroligt mångsidig som författare med så mycket mer på sin repertoar än de fåtaliga dikter som blir många människors enda möten med henne. Hon är bra i kraft av sitt psykologiska skarpsinne, sin osentimentala och kompromisslösa blick på människans tillkortakommanden, men också på hennes dolda talanger och oinfriade potential. Det är en grov underskattning att stämpla henne som pessimist, bara för att hon ägde modet att närma sig svåra filosofiska frågor om viljans beskaffenhet och vad som utgör ett äkta liv.

 

Det är inte svårt att avtäcka likheter mellan romanens Harald och verklighetens Boye, en författare som var som mest produktiv i mitten av 30-talet. Som av en händelse – med tanke på att Harald inledde sin bana som poet – hade Boye året innan återvänt med sin starkaste diktsamling För trädets skull. Haralds diktsamling hette Tecken i rymden, en klart boyesk titel. Hon hade också strax innan avslutat sitt korta äktenskap, så det är uppenbart vilket val hon själv gjorde. Ändå, visar Svedjedal, gnagde försörjningsplikten hos henne, då hon i relationen med Margot Hanel var tvungen att stå för alla fioler – Margot kunde inte arbeta då hon var flykting från nazisterna i sitt hemland.

 

Det är förstås en välgärning att fler av Boyes romaner tillgängliggörs. Jag är medveten att Modernista häromåret samlade de fem romanerna i en tjock omnibus-version, men den som tränat för lite tyngdlyftning kan med fördel läsa den här mjuka pocketen från Bakhåll, då den också har ett snyggt omslag signerat konstnären Theo van Doesburg. För lite har sedan 1940-talet annars endast utkommit i en gräsligt ful volym från det obskyra förlaget The Sublunar Society 2018.

28 feb. 2024

Motsägelsernas museum, Antoine Wauters, översättning Cecilia Franklin, Flo

 

På 80-talet läste jag och blev road av ett knippe underhållande korta romaner skrivna av den belgiske författaren Jean-Philippe Touissant. Eller blev jag verkligen det? Jag nämnde hans namn i en diskussion med mina kolleger, som såg på mig med en mer oroad blick än vanligt. ”Det där namnet hittar du ju bara på!” som en av de mer påstridiga sa.

 

Kanske det säger mer om mina kolleger än jag vill veta. Jag befarar att namnet Antoine Wauters skulle säga dem lika lite, men nu har jag det synliga beviset i form av den bok i det lika korta formatet som nu ges ut på svenska: Motsägelsernas museum heter den, och den väcker liknande känslor som landsmannen Touissant väckte där i skarven mellan 80-tal och 90-tal. Den utkommer på flo förlag, som inriktar sig på författare från länderna kring Nordsjön (med andra ord: en del danskt, en del norskt, en del belgiskt, en del isländskt, och lite nederländskt därpå).

 


Wauters har gett ut ett tiotal böcker, men var knappt född när Touissant firade sina triumfer. Kanske det korta formatet förtjänar en revival? Somliga böcker – likväl som mer än somliga filmer – tjänar inte på att vara så långa som möjligt. Här ställs vi inför något som kallas ”tolv texter”, men de kan också kallas ”tolv tal” eller liknande, ett kollektivt röstspel där inledningsordet ”Vi” knyter ihop den säck som boken kan sägas efterlikna.

 

De olika texterna behandlar olika teman, eller företeelser om du så vill, rubricerade efter en mall som inleds med ”Ord …”. Ibland kan det låta som ett försvarstal, och väcker orosanfrätta frågor, av typen ”vem har anklagat oss?” Som läsare är det inte svårt att känna sig delaktig, tack vare det inkluderande men inte inställsamma bruket av tredje person.

 

Rubrikerna känns också helt aktuella, och inte enbart knutna till en belgisk kontext: ”Ord om ett trångsynt land … Ord från andra sidan muren … Ord om en namnlös smärta … Ord om ett slott i aska …” Det som inte känns igen från en svensk kontext är ambitionsnivån. Varför ska det vara så förbannat svårt för (många) svenska författare att utmana uppfattningen om vad en roman är, vad den ska innehålla och hur den ska uppföra sig? Vad än konsensustänkandet som svenska författare sysslar med, sådana här slutsatser utmynnar det sällan i, som om det funnes en internaliserad normalitet som de måste förhålla sig till (infoga teaterviskning: ”Det finns ingen normalitet i att skriva bra romaner!”).

 

Wauters arbetar med absurda medel men låter inte knasigheterna få övertaget. Det finns en utsökt balans mellan det uppsluppna och det dystra, där det konstiga uppvaktas men med stram inbjudan. Här finns till exempel en grupp rymlingar från ett äldreboende, och stämningsläget rör sig försiktigt men markant mellan dräpande ironi och ömsint medkänsla. Om du likt mig har tröttnat på världsförbättrare kan du här glädjas åt att deras hyckleri får en rejäl avhyvling.

 

Eller vad sägs om ett museum för förlorade tankar? Eller fem mödrar som ångrar att de satt barn till världen, och hur kan det motiveras att skänka liv med tanke på att världen håller på att gå mot sin förstörelse? Borde inte vuxna människor veta bättre? Wauters utnyttjar en karnevalisk teknik, som låter olika texttyper samspela, såsom drama, poesi och prosa. Han uppfinner inte ett nytt språk, men hans sätt att skriva roman uppfattar jag som unikt. Han har helt klart hittat något här! Oklart vad, men pandemin är något som förenar flera av texterna.

 

Det är en roman med flertalet olika uttryckssätt på sin repertoar. Lekfullt och allvarligt i lyckad kombination. Men det är tack och lov inte skrivet med den enerverande typen av klurighet som många oskickligare författare gärna använder sig av. Så kan en lite lagom bitsk kritik mot det litterära fältet för tillfället också låta sig infångas: ”Vi hade förstått att man måste leverera tydliga budskap och göra sig till megafon för sådant andra kan känna igen sig i om man vill bli älskad.” Med andra ord: jag utmanar redaktionen på tv-programmet Babel att formulera en hanterbar presentation av den här texten – jag lovar, det låter sig inte göras!

 

Är inte alla bra romaner ett experiment? Det borde vara så, och jag kan inte säga att jag konstant förstår vad det är Wauters gör, eller alltid håller med om hans slutsatser, men jag är beredd att gå i döden (åtminstone symboliskt) för hans rätt att skriva romaner på det här sättet. Kort sagt: fler borde våga mer. Våga göra något skamlöst och respektlöst. Det kanske inte blir helt briljant – men det blir i alla fall inte ointressant eller mediokert.

27 feb. 2024

Om humor: Essäer om dom som är roliga och det som är kul, Stina Bäckström, Glänta

Vad kul med en bok om humor! Inte minst för att jag därmed ges tillfälle att använda utropstecknet, som jag misstänker är mitt mest försummade skiljetecken! Stina Bäckström, docent i filosofi och lektor på Södertörns högskola, har skrivit Om humor: Essäer om dom som är roliga och det som är kul, som ingår i serien Glänta hardcore.

 

Ja, fast är det verkligen ”kul” att teoretisera om humor? Det råder nog delade meningar om det. Ändå är jag glad att Bäckström gör ett försök, och det är ambitiöst nog indelat i sju olika essäer, där jag har mest behållning kanske av resonemanget där hon plockar in Sara Ahmeds begrepp ”den feministiska glädjedödaren” för att visa funktionen av Hemulens tystnad hos Tove Jansson.

 


”Världen är ful, vi behöver ha kul!” Så skulle hisspitchen till den här boken lyda. I och för sig skulle den hissen inte gå ända upp, men än sen! Behovet av humor är om inte konstant, så i någon form av behovsprövning, och vi lever i tider som är prövande. Bäckström diskuterar en del kring vad man får skämta om. Ganska mycket ändå! Hon menar att frågan är felställd, och monterar ned frågeställningen. Hon menar att skämt måste få vara mångtydiga.

 

Det här är inte så mycket en historik över humorn som en lägesbeskrivning, där Bäckström också tar upp cancelkulturen, som ju drabbat en del komiker. Där har det mest handlat om komiker som begått övertramp i privatlivet, och det är ju en berättigad åtgärd: vi behöver inte lyssna till de som själva har svårt att skilja på vad som är roligt på scen och vad som är tråkigt utanför densamma.

 

En vanlig uppfattning om humor är att den ska sparka nedåt. Varför måste den göra det, åtminstone alltid? Blir inte sådan humor av nödvändighet väldigt förutsägbar? Humor bygger på det som inte kan förutsägas. Det borde inte finnas någon färdig mall. Tajming, visst, för all del, men det roliga är situationsbunden och uppstår inte på beställning. Det är bland annat därför jag är så trött på alla svenska stand up-typer: deras skämt har passerat för många redaktionsmöten (inte bokstavligt, men ni som fattar, ni fattar).

 

Bra humor måste våga närma sig det otillåtna. Bäckström vill vidga vår syn på humor som något mer än skämtet, och det är ett givande ingångsvärde. Bra humor är inget att skratta åt! Hon använder begreppen ”tilltal och samspel” som en formel för detta, och det är en bra poäng, att det måste finnas någon form av ömsesidighet, en reciprocitet. Humorn uppstår i mötet. Om du är i skogen och säger något roligt och ingen skrattar, har du då sagt något roligt?

 

Intressant nog upplyser Bäckström oss (mig i vart fall) att ordet för humor etymologiskt har med ”fukt” att göra, och i synnerhet (kropps)vätskor. Det förklarar varför en del humor kallas ”torr”. Det här är synnerligen intressant, eftersom fukten sedan antiken har kopplats till kvinnor, utifrån gråten, menstruationen, och det erotiska begäret. Män? De är torra. Betyder det att kvinnor trots att motsatsen så ofta hävdas är roligare än män? Tja, att döma av det jag har hört av svenska stand up-typer: mycket sämre kan de inte vara!  

 

I boken lutar sig Bäckström lite mot Kant, lite mer mot Kierkegaard, en del mot Platon. Exempel plockas från några väntade källor, som tv-serien The Office. Lite mer oväntad är en genomgång av hur bröllopsbilden har förändrats, från de gamla där brudparet ställdes upp med allvarliga miner till dagens där brudparet förväntas leka och stoja – ha kul, helt enkelt. För vi har fått ett samhälle där det är en dödssynd att vara tråkig och humorlös. Det finns ju arbetsplatser där personalen inte bara uppmanas utan tvingas att vara delaktiga i det gemytliga, trivsamma och muntra, där de går från rekommenderad till kommenderad god stämning. Välj glädjen!

 

En av de slutsatser Bäckström hamnar i kan jag lätt instämma i: ”Om vi fullt ut förstod vad humor är och gör, skulle den inte kunna överraska oss så som den måste göra för att vara riktigt förlösande och rolig.” Det här blir något mer än en ursäkt varför bokens syfte förfelas – det blir faktiskt en fullgod definition av humor. Vi ska inte analysera sönder vad som är roligt, men inte heller missta vare sig att vi måste skratta åt det roliga eller att allt som vi skrattar åt är roligt.


24 feb. 2024

På engelska förstår jag ungefär. Om anglifieringen av svensk högre utbildning, Ola Håkansson & Peter Svensson, Morfem

 

Ingen annan text jag har skrivit har fyllt mig med lika stor vånda som den krönika jag skrev om hur skolelever allt mer överger böcker på svenska för att välja att läsa dem på engelska (JP 27/9 2023). Snart når vi en brytpunkt (i historieskrivningen kommer den att kallas ”the tipping point”), där svenskfödda elever med tretton år i svensk skola behärskar engelskan bättre än svenskan.

 

Problemet med detta är att den engelska som används ändå inte blir tillräckligt bra. Det här är en av de bärande teserna i den nyutkomna boken På engelska förstår jag ungefär, skriven av förläggaren Ola Håkansson och forskaren och läraren Peter Svensson. De diskuterar utifrån hur universitetens grundkurser har kidnappats av den engelskspråkiga litteraturen, och att snart sagt all forskning genomförs på engelska, samt vilka konsekvenser det får på innehållets kvalitet.

 


Kort sagt: vi blir dummare på engelska. Det blir svårare att hålla spirituella och intelligenta samtal. Kunskapsinlärningen blir ytligare. När studenterna blir tystare på seminarierna bidrar de inte till en höjning av nivån. Det är en vanlig uppfattning att vi har blivit bättre på engelska under 2000-talet. Min beprövade erfarenhet svarar att det här stämmer om vi avser det talade språket, även om jag vill lägga in brasklappen att bättre uttal inte alltid medföljs av ett rikt ordförråd. Jag är inte heller alls lika säker på att en genomsnittlig gymnasieelev nu är lika vass i grammatik och läsförståelse som hen var för tjugotalet år sedan.

 

För fullständig transparens arbetar jag själv som engelsklärare på ett gymnasieprogram där undervisningen sker på engelska (International Baccalaureate). Är det inte hyckleri att som jag måla fan på väggen samtidigt som jag tar honom i båten? I någon mån kompenseras ändå eleverna på IB-programmet genom att tilldelas fler timmar i svenskämnet än om de läser på ett nationellt program, och min erfarenhet är att svenskan därmed inte nödvändigtvis blir lidande för att du läser Matematik, Biologi och Historia med flera ämnen på engelska.

 

Håkansson och Svensson värjer sig mot svenska universitets extrema hållning, där det räcker med en utbytesstudent för att all kurslitteratur och alla diskussioner ska föras på engelska. Författarnas förslag är att erbjuda grundutbildningarna – de första tre åren – på svenska, inte minst med tanke på att de flesta av studenterna kommer att få anställning i Sverige. Det är också en ekonomisk fråga, eftersom universiteten till 80% är finansierade av skattemedel; det är med andra ord vi som medborgare som bekostar utbildningarna.

 

I ett ofta omtalat intervjusvar förmedlade den rysk-amerikanske författaren Vladimir Nabokov – som ersatte ryskan med engelskan som sitt skriftspråk i fyrtioårsåldern – att han på engelska tänker som ett geni, skriver som en vuxen man, och talar som ett barn. Med handen på hjärtat borde nog fler svenskar inta den ödmjuka inställningen (Nabokov själv var dessutom exceptionellt språkbegåvad, och lärde sig engelska redan som barn). I stället visar en Novus-undersökning att 90% tycker att de förmodligen är bättre än genomsnittet på engelska. Den siffran kan ju statistiskt inte bli högre än 51%. 

 

Så, varför är det då så farligt om vi byter ut den svenskspråkiga undervisningen på universiteten? Håkansson och Svensson visar att det i förlängningen leder till det som med en språkterm kallas domänförlust, alltså att det kommer att saknas inhemska begrepp för företeelser som vi använder i vår vardag. Därmed kommer det att finnas saker vi inte kan prata om på svenska, utan att tillgripa de engelska glosorna.

 

Det kan låta alarmistiskt, men ponera att vi i framtiden har en generation som bedrivit all sin universitetsutbildning på engelska, att de sedan ska fungera i arbetslivet utan djupgående kunskap som är specifik för deras arbetsområde. De hamnar i situationer där de lär upptäcka att de inte alls är så tvåspråkiga som de tror, utan mer eller mindre halvspråkiga – halvknackiga på svenska, halvt oförmögna på engelska.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/2 2024)

23 feb. 2024

The Woman Who Killed the Fish, Clarice Lispector, translated by Benjamin Moser, New Directions

 

Långt ifrån alla böcker av den brasilianska författaren Clarice Lispector finns översatta till svenska, även om Tranans ambitiösa arbete under 2000-talet har kommit en bra bit på vägen. Av de 9 romanerna saknas 3, och av de 84 novellerna saknas drygt hälften. Mest saknar jag nog krönikorna, som häromåret kom i samlad form på engelska. Först nu har också hennes fyra barnböcker samlats i en engelsk volym – given läsning för komplettister.

 

The Woman Who Killed the Fish är alltså en bok med fyra separata berättelser för barn, som hon skrev mestadels för sina söner från åren 1966 och framåt. Därmed sällar sig Lispector till den illustra skaran ”vuxenförfattare” som skrev för barn – några bland dem förstås Oscar Wildes Sagor, Sylvia Plaths Sängboken, T.S.Eliots kattbok. Sagorna i Lispectors bok är kort hållna, så här kan inga barn komma undan med att de hinner bli rastlösa under högläsningen. Tilltalet är rätt likt det hon anlägger i sina krönikor: halvt retsam, halvt ironisk – men alltid lägger hon sig på barnets nivå, och talar rätt in i deras existentiella undringar.

 


Titelberättelsen handlar också om döden, ett inte helt ovanligt tema för barnböcker (tänk Barbro Lindgren och Eva Erikssons Titta Max Grav från 1991). Berättaren tar på sig skulden för akvariefiskarnas död, och berättelsen kan läsas som ett försvarstal där hon ber om ursäkt för försummelsen, men måste få förklara hur mycket djur betyder för henne och hur mycket hon älskar dem – men det finns faktiskt stunder som är viktigare än att sköta ett akvarium. Vad kan vara viktigare? frågar du. Tja, läs berättelsen, säger jag bara – här står jag nog – med facit i hand – på Lispectors sida.

 

Översättaren Benjamin Moser – som också skrivit en lysande biografi över Lispector – har mer eller mindre tagit över översättningen av henne, efter att den under lång period varit i vanrykte (de engelska översättningarna, alltså). Nu har han gett de engelskspråkiga läsarna en mer korrekt uppfattning om hennes idiom. Det är lätt att känna igen ”den vuxne” Lispector här – fast, slår det mig, är hon ens någonsin vuxen som författare? Är hon inte även i sina andra böcker – de halsbrytande romanerna och de våghalsiga novellerna – alltid barnet som leker vuxen? En författare som helt går sina egna vägar och inte lyder några regler.

 

Som bekant (jag har citerat det oftare än något annat) längtade Lispector efter att få vara ett djur, och hon tar med sig den inställningen i sina barnsagor: ”besides being people, we’re also animals.” Hon skriver också som ett djur: intuitivt, utan en tanke på konsekvenser eller konvenans eller vad som är rimlighet. Det blir också tydligt var hon har sina sympatier: hos barnen, förstås.

 

Så, titelberättelsen handlar om döden? Ja, men i mycket högre grad blir det en berättelse som förespråkar uppmärksamhet i allt som lever, inlevelsen i varelser av alla slag. Storyn är sekundär, som om berättaren glömmer bort den och måste bli påmind. Hon skriver på barnets nivå, och utgår från deras logik: ”Lizards don’t talk, don’t sing, don’t dance, don’t like people because they’re afraid of people. Lizards would be dangerous for us if they were as big as alligators.”

 

Finns det lärdomar? Ja, men de är också sekundära. Djurvärlden är grym, och Lispector väjer inte för svåra frågor. Döden hör till vardagen, det är lika bra att vänja sig vid det vid ung ålder. Underförstått blir hennes meddelande till barnen att de inte ska blunda för lidandet utan söka hjälp hos någon de kan lita på, någon som förstår vad det innebär att lida.

 

De andra sagorna handlar så om en fet kanin som rymmer från sin bur, en hund som berättar för sin ägare ”Clarice”, och en höna som avslöjar intima saker. De fyra djuren i novellerna kan knytas till de fyra elementen och temperamenten, kända från antikens medicinska vetenskap. Kanske så här: fiskarna är vatten (flegmatiker); kaninen är eld (sangviniker (de förökar sig i rasande fart)); hunden är jord (melankoliker); hönan är luft (koleriker). Hm, kanske det, fast hönan är också trög (flegmatiker).

 

Hur kunde så kaninen rymma, när den var för fet för att tränga sig mellan gallret och för svag för att lyfta det tunga locket? Kanske det är en allegori över berättandet, som också är kapabel att lyfta de tyngsta av lock. Hunden Ulisses förhalar sin historia i det längsta, en teknik Lispector själv anlitar i sin berättelse om fiskarna, och hönan är mest rädd. Men Lispector visste något om hur djur måste göra sig rädda för människor, där den stora rädslan förstås är att bli uppäten av dem. Och hon visste även att det ibland inte är så stor skillnad mellan djur och människa: ”She thinks that she thinks”, som det står om hönan, något som ju gäller för en stor del av mänskligheten.

 

Strikt talat går det att läsa Lispectors berättelser här som instruktionsböcker i hur noveller ska skrivas. Vi berömmer oss ofta i Sverige – med viss rätta – om vår unika tradition av högklassiga barnböcker, och jag vill definitivt inte basha här eller trampa någon på foten, men det kanske också orsakar ett underskott på översättningar. Finge jag bestämma något vore det att de här berättelserna genast översattes också till svenska, så att även svenska barn fick i sig så här kvalitativa sagor. Vi vuxna kan också ta del av dem – inte för att upptäcka nya sidor av Lispectors författarskap, men bara få somliga av dem bekräftade (som att hon är det mest ovärderliga 1900-talet skänkte litteraturen).

22 feb. 2024

Latinamerikas mörka realism

 

Att varken Argentina eller Brasilien har tilldelats något Nobelpris i litteratur tillhör en av Svenska Akademiens mest markanta pinsamheter. De kan i viss mån ursäktas av att Brasiliens klarast lysande stjärna Clarice Lispectors anseende stigit efter döden, men inget kan förlåta att Argentinas Jorge Luis Borges under åtskilliga år ratades till förmån för namn som nu är helt bortglömda. Både Lispector och Borges har utövat ett massivt inflytande på oerhört många verksamma författare under 2000-talet.

 

Det finns med andra ord anledning att korrigera gångna misstag, och med tanke på den formidabla urladdningen av spännande litteratur från Latinamerika just nu borde det inte dröja allt för länge heller. Just nu finns det så många kandidater att ledamöterna skulle kunna kasta på en piltavla med åtta namn och inte behöva gå därifrån missnöjda med beslutet.

 


I januari i år utkom till exempel den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns Rent hus, om en hushållerska som anklagas för att ha mördat sina anställdas barn. Många har redan utnämnt den till årets bästa roman, och den är verkligen fantastisk – både genom sin raffinerade stilkonst och hur engagerat den tar sig an klassfrågor och över- och underläge.

 

Och om Argentina någon gång blir aktuellt för ett Nobelpris håller jag mina tummar för Samanta Schweblin, som har fått tre av sina böcker översatta till svenska, senast novellsamlingen Sju tomma hus. Bäst av dem är dock romanen Räddningsavstånd, en kuslig spökhistoria om giftutsläpp på landsbygden och dess rysliga konsekvenser.

 

Mexikos starkaste bidrag skulle jag säga heter Fernanda Melchor, med tre formsäkert formidabla romaner i svensk översättning, senast Falsk hare från december 2023. Mästerverket heter Orkansäsong, om en död kvinna och de skumraskaffärer som föranledde dödsfallet. Hon skriver i ett slags infernaliskt flöde med långa meningar och stycken som sprids över boksidorna och tillåter inga andningspauser för läsaren, som blir instängd tillsammans med hennes olustiga karaktärer.

 

Som synes: tematiken är ofta mörk, ofta våldsam, ofta med dödlig utgång. Zerán, Schweblin och Melchor lägger sig nära samtidens händelseförlopp och visar vilka mekanismer som styr våldshandlingarna. Det kan bero på toxisk maskulinitet eller avund, eller bara en förträngd del av den mänskliga naturen. Det kan också bero på, som i Räddningsavstånd, en desperat mammas försök att besitta fullständig kontroll över sin dotters liv. 

 

Gemensamt för just dessa tre är att Hanna Nordenhök har varit inblandad i översättningarna. Nordenhök är själv författare – hennes senaste roman Underlandet är så bra att en kan ana att arbetet som översättare har haft en gynnsam effekt på hennes egna skrivande. Översättningarna av den latinamerikansk litteratur har också ökat lavinartat de senaste sju-åtta åren. En del av förklaringen är att det litterära fältet har blivit mer globalt, och att det i viss mån spelar in att prisnominerade engelska översättningar av exempelvis Schweblin och Melchor har banat väg för resten.

 

Från Mexiko kommer också Valeria Luiselli, som med sina senaste böcker har övergett spanskan och skriver på engelska. Hon skriver hybridböcker, delvis roman och delvis essä, och ofta handlar det om migrationsfrågor kring gränsen mellan Mexiko och USA. Liksom hos de tre ovannämnda behandlas samhällsfrågor, och hon skriver indignerat och anklagande om orättvisorna. Allra bäst av de hittills fyra översatta håller jag nog De förlorade barnen, ett mastodontverk som kopplar ihop en familj i upplösning där barnen försvinner från föräldrarnas bil med rapporter i radion om flyktingbarn som försvinner på sin resa till USA.  

 

Det vore oförlåtligt att skriva om latinamerikansk litteratur utan att nämna magisk realism, som är så starkt förknippat med dess tradition. Men i stället för att slaviskt följa den som en doktrin utnyttjar de samtida författarna den magiska realismen som något de kan forma utifrån eget behag. Då blir den något uttjatade tropen ett spännande inslag i gränsområdet mellan det tänkbara och det omöjliga.

 

Några andra nyutkomna titlar från det för tillfället så livaktiga Latinamerika är Uruguays Fernanda Trias, vars Rosa slajm skildrar en kvinnas sammanbrott vars intensitet ökar i takt med det omgivna samhällets sammanbrott under en pandemi. Från Argentina kommer María Sonia Cristoff. Slöseri är en rasande protest mot rivaliteten och tävlingsnormen i samhället. Och Colombias senaste stjärnskott Pilar Quintanas senaste bok på svenska, Avgrunderna, skildrar ett barns upplevelse av en likgiltig och ogästvänlig omvärld.

 

Colombia fick faktiskt ett Nobelpris, med Gabriel Gárcia Márquez 1982. Ett mycket välförtjänt sådant – han har utövat stort inflytande inte enbart på Latinamerikas författare utan även på författare från vår horisont. Hundra år av ensamhet hör till 1900-talets bästa romaner, och den kom häromåret i nyöversättning av Lina Wolff.

 

I april utkommer också en tidigare outgiven kortroman av García Márquez, Vi ses i augusti, på tioårsdagen av författarens död. Vem som har översatt? Hanna Nordenhök, givetvis.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/2 2024)