Oavsett vad du tycker om Taylor Swift har hon lämnat ett stort avtryck på populärkulturen. Eller så här: när jag började som lärare fanns det i varje klass ett par stycken eller en handfull elever som lyssnade på The Smiths och Morrissey. Dessa fick alltid höga betyg i engelska och svenska. Nu har jag i varje klass ett par stycken eller en handfull elever som lyssnar på Taylor Swift, med exakt samma nivå av hängivenhet och tålmodiga intresse för nyanser i sångtexter och referenser och känsla för bildspråk. Det säger sig självt vilka betyg de får. (Och nej, det är inte jag som sätter betygen: på IB rättas deras slutuppsatser av externa bedömare.)
I USA har swiftien Kristie Frederick Daugherty, lärare vid universitetet i Evansville, sammanställt en antologi som i sin omfattning liknar de massiva sena utgåvorna av Swifts tidigare skivor (”Taylor’s version”). Invisible Strings låter 113 poeter skriva var sin dikt som utgår från en av låtarna. Resultatet? Tja, det är som väntat oerhört spretigt, och allt är förstås inte guld som glimmar. Dock måste själva intentionen berömmas. Bland poeterna finns bemärkta namn som Ilya Kaminsky, Anne Waldman och Diane Seuss, samt de Nobelpristippade Paul Muldoon och Joy Harjo.
Mest behållning får du förmodligen om du överger gissningsleken: vilken låt har den och den lyssnat på och låtit sig inspireras av? Då och då förekommer citat eller snarare ord som ger associationer till vissa låtar: för visst handlar Carl Phillips ”Last Call” om ”I Know Places”, med sina referenser till rävar och jakt, och de kameror Swift anspelar på i flera mångtydiga rader (”They take their shots […] Lights flash”) speglas möjligen i dikten av ”The click of insects beating / at the kitchen window”. Och det finns i andra dikter gott om signalord: ”clandestine” kyssar, ”cruel summers”, ”style”, ”August”, ”haters” …
För att ge antologin tyngd har Jonathan Bate, professor i Arizona och Oxford, skrivit ett förord som kontextualiserar Swifts sångtexter (bland annat genom att återge hennes egna definition av sina tre olika stilar: fjäderpennan, reservoarpennan, samt glitter gel-pennan). Det finns också Frederick Daughertys introduktion, samt fjorton av poeternas egna ord om sitt förhållande till Swift och hur de har gått till väga för att skriva (endast för swifties).
Två tänkbara läsarter finns till den här boken. Dels kan den vara något för swifties, nyfikna på allt som har med artisten att göra, dels kan den vara en antologi i egen rätt, med nyskriven poesi i allmän mening. För tematiken handlar kanske mindre om Swift och mer om de ämnen som hon tar upp – i korthet, hjärtesorg (något hon har gemensamt med andra stora sångtextförfattare, som Lana Del Rey, Leonard Cohen, Nick Cave, Neil Tennant, Bruce Springsteen).
Som provkarta över amerikansk poesi så här i mitten av 2020-talet är det en fin utgåva. I viss mån blir jag förvånad över att så relativt få verkar ha inspirerats av de berättande dragen hos Swift (hon är väl, likt Springsteen, mer novellist än poet?). Joseph O. Legaspi hittar finurligt nog en tänkbar länk till både James Joyces Ulysses och Kate Bushs ”Flower of the Mountain” i sin dikt ”Heaven in Grand Central Station”, medan Marilyn Chin snyggt syr ihop Swift med namnen Jonathans ”A modest proposal”. Och Leah Umansky bryter mönstret med en oerhört fin prosadikt, som kopplar ihop Swift med Emily Brontës Svindlande höjder.
Joy Harjo är en poet som skulle kunna få Nobelpriset, och kanske borde ha fått det. Att läsa henne skriva en dikt om Taylor Swift är ungefär lika svindlande som om Ann Jäderlund skulle skriva en dikt som bygger på en … vad – en Kentlåt? Harjos dikt är en amerikansk ”Eufori” (Ekelöf), som frammanar bilden av någon med något att dricka och röka, allt medan tillvaron kryper tätt intill och livet och döden är existentiellt närvarande:
Not then, not now, there is something else there, I mean here,
In the dark where the poets live, otuside the lines of perfect,
In the deep-down outskirts of unmeasured eternity.
This is me. I have no excuse. It doesn’t matter the stares
Of those who judge me for my path, or what company I didn’t keep.
I prefer the stars, and all the ways to get there.
Jag hittar ganska mycket att tycka om, även om det blir mastigt med 113 dikter. Katie Darby Mullins skriver fint om ungdomens rädslor och pendlingar mellan glädje och förtvivlan, och revanschlust – ”Honeycombed and Dangerous” är också en utomordentligt titel, helt i Swifts anda – en annan är Christopher Salernos ”Since You Can’t Spell Disaster Without Desire”. Är ”No one is intimidated / By a scared woman” Darby Mullins replik till ”No one likes a mad woman”? Som väntat visar också många av dikterna mindre hänsyn till Swifts yngre publik, med frekventa ordval som ”slutty” och ”whore” (hon brukar nöja sig med några enstaka ”fuck”).
Poeterna fångar var sin skärva av Swift. Veteranen Paul Muldoon, irländare (Swift har irländska rötter), fångar stjärnan med koncisa blixtbelysta porträtt som avväpnar den misogyna kritiken om hennes brist på utstrålning: ”the one least likely to be a hit / of all the girls who might have made it big”. Bra poesi kan vara en utmärkt inkörsport till bra sånglyrik, och vice versa, och jag skulle inte för mitt liv vilja undvara vare sig Carol Ann Duffys sublima poesi – ”Falling in love is glamorous hell” – eller Taylor Swifts lika sublima sångtexter: ”You know you’re good when you can do it / With a broken heart”. Eller för den delen Andrea Cohens metafor: ”Love is an action item, it’s an action / thriller without stunt doubles.” Eller Melissa Studdards vildsinta dikt ”When You Rise from the Dead, I Drive You to the After Party”:
We slide
from one side of infinity to the other
without messing up our hair. That’s how
lovely we are. Like two
comets combing our own tails. We toss
bears to beehives without harming them, catch
falling snow without melting it.
En del av poeterna tar tillfället i akt att utdriva egna demoner, och det är gott så – det är också en av poesins funktioner, att vara besvärjande. Sa jag besvärande? Kanske det. Om du tycker illa om Swift har du förmodligen inte läst ända hit. Å andra sidan gissar jag att det är exakt vad du har gjort: få saker intresserar dessa människor så mycket som att hitta orsaker till att förgrymmas. För er, och för alla andra, låter jag ett citat av Swift avsluta: ”The worst kind of person is someone who makes someone feel bad, dumb or stupid for being excited about something.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.