Förlorad mark, Frans Wachtmeister, Ellerströms

 

En av fördelarna med att läsa debutanter är att du ges en möjlighet att vara med från början. Det är inte alltid en bra debut leder till ett långt författarskap: många investerar så mycket av sin talang och sina erfarenheter i debuten att det blir svårt att överträffa högt ställda förväntningar.

Med det sagt: Frans Wachtmeisters intåg i den svenska litteraturen, Territoriala anspråk från 2023, var en strålande debutroman. Den var välskriven och rolig – originellt nog utspelade den sig också i Japan, där författaren varit bosatt ett tiotal år. Nu utkommer hans andra roman, Förlorad mark, och det är en naturlig uppföljare. Huvudpersonen är återigen en bitter och desillusionerad västerlänning som förgäves försökt assimilera sig i den japanska kulturen. Till det yttre har det ändå gått lite bättre för honom än den stackars Hans som vi följde i förra romanen.

Här har huvudpersonen en japansk tjej – dock tog det slut för en tid sedan. Han har ett jobb som headhunter på firman Ways – dock blir han av med jobbet efter en del sämre fattade beslut. Han har visserligen fortfarande en japansk vän, konstnären Bunta. Men tidsgränsen för hans visum håller på att ticka ned, så han behöver göra något drastiskt för att få stanna i Japan.

Det vore lätt att hävda att Wachtmeisters huvudperson delar vissa drag med de sunkiga huvudpersonerna i Houellebecqs romaner; kanske är det en förenkling att säga att han är en lightversion av Houellebecq. Grymheterna och misären går aldrig lika långt i den här lagom-varianten. Underhållande är det ändå, för det mesta, då han kan bli lika kolerisk som när Hjalmar Söderbergs doktor Glas dömde ut den svenska skärgården:

Ett landskap hackat till kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar och små mariga träd. Ett blekt och fattigt landskap, kallt i färgen, mest grått och blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens storhet.

Hos Wachtmeister låter det så här:

De vidriga lerpölarna där bönderna odlade sitt ris kryllade av okända insekter och paddor stora som knytnävar, och skogen, där man närsomhelst riskerade att rivas ihjäl av en björn eller en flock blodtörstiga apor.

Så länge man står ut med hans gnäll, arrogans och självupptagenhet är det här en läsvärd roman. Han är lika trött på Japan som han är på det Europa han lämnat bakom sig, och är konsekvent en inskränkt och fördomsfull betraktare. Det är gott så – litteraturen är full av sådana, som i sina egna ögon har genomskådat världen. Det är oklart vad huvudpersonen vill med sitt liv. Eller så är det bara så enkelt att nihilismen är en återvändsgränd (det har jag sagt länge: få -ismer är lika överskattade som nihilismen). Han uppvisar en osedvanligt olämplig kombination av narcissism och självhat.

Det Wachtmeister gör bra är att han nyanserar bilden av Japan, och läxar upp oss som med förlov sagt har en ganska rudimentär uppfattning om kulturen där borta – vi har kanske läst Murakami, sett Lost in Translation? Myter och stereotyper ges en kritisk bedömning: det är möjligt att de inte helt avfärdas (ingen rök utan eld). Det blir några groteskerier som känns igen från förra boken – här involveras spyor. Situationen för honom förvärras successivt. Men nog söker han efter något – något bestående, något som ger mening åt tillvaron.

Ibland blir språket onödigt tungrott, som när huvudpersonen kontemplerar en jobbansökan: ”Jag satte mitt hopp till att hans meriter skulle imponera desto mer än hans ålder avskräckte.” Enstaka fadäser i all ära, men det blir något svårt att lita på berättarrösten i sådana lägen. Länge, kanske allt för länge, undrar jag också när den här romanen egentligen ska börja. Den har en lång startsträcka, och poängerna spikas fast med lite väl grova hammarslag.