Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

25 maj 2022

Keats's Odes. A Lover’s Discourse, Anahid Nersessian, Chicago University Press

Den bästa infallsvinkeln till John Keats är marxismen. Det menar Anahid Nersessian, docent i litteraturvetenskap på UCLA. Men i första hand är det inte dikterna i sig som är präglade av ett vänsterperspektiv, utan det liv Keats levde. Det korta liv han levde, ska betonas: han var blott 25 när han dog, men hann ändå skriva några av romantikens klarast lysande dikter. Däribland de sex oden – mest kända: de som tillägnas näktergalen, en grekisk urna och hösten – som är föremål för hennes bok Keats’s Odes. A Lover’s Discourse.

 

I en programförklaring förtydligar Nersessian: ”It is a lover’s discourse, at once compassionate, exacting, indecent, and pure.” A Lover’s Discourse är också den engelska översättningen av Roland Barthes Fragments d’un discours amoureux (på svenska Kärlekens samtal). Marxism och kärlek, och en gnutta poesi – är det inte livets fulländning?

 


För tre år sedan gästade jag Birmingham för en workshop och hamnade i ett sent samtal med några engelska litteraturlärare. De dömde ut romantikerna med svepande gester – både poesin och levernet var förkastligt och undermåligt. Jag drog upp skjortärmen och blottade min tatuering, en rad från ”Ode to a Nightingale”: ”To cease upon the midnight with no pain”. De kunde göra ett litet undantag för Keats, men muttrade också att hade han levt längre än 25 hade han nog blivit lika vedervärdigt klandervärdig som de andra.

 

Med andra ord: romantikernas status har varit bättre. Men Nersessian tar sig an Keats med ovanligt stort intresse. Hon försöker vidga essäbegreppet och göra sina läsningar till meditationer. I sex kapitel undersöker hon odena i tur och ordning, och utför oerhört initierade närläsningar. Själva dikterna presenteras med stiliga fotnoter som reder ut en del arkaiska ord, samt referenserna till den grekiska mytologin som störde samtiden. Ja, faktiskt var kritiken så hård att det gick rykten att Keats hade dödats av en anonym recension i Quarterly Review. Ett rykte som Lord Byron mer än gärna såg till att sprida.

 

Men Keats kritiserades också för att vara för medelklassig. Han var till skillnad från John Clare, som beundrades även av de aristokratiska poeterna och läsarna, ingen bonde från landet. Keats befann sig i ett kulturellt mellanförskap, och när han var åtta dog hans pappa i en ridolycka. Hans mamma gifte skyndsamt om sig, försvann ur sonens liv för att dyka upp fem år senare, alkoholiserad och döende. Själv fick han den dödliga diagnosen ”consumption”, som tuberkulos kallades då eftersom den utmärglade patienterna. Så nog fanns det anledning för honom att vara morbid och dödsbesatt i sina dikter.

 

Detta allra främst i ”Ode to a Nightingale”, det längsta odet. Nersassian kategoriserar Keats dikter med osviklig säkerhet, och menar att det är hans ovanligt sensibla förmåga att ta in omvärlden, och hans starkt upplevda uppmärksamhet, som gör dikterna så kraftfulla. Denna intensiva uppmärksamhet tillämpar hon själv i sina läsningar, kan tilläggas.

 

Nersassian visar att Keats har gjorts harmlös i litteraturhistorien. Hon menar att det är dags att väcka liv i de revolutionära ideal han förespråkade. Det våldsamma bildspråket i dikterna föregriper Marx, och den kannibalistiska logiken som ligger latent hos kapitalismen finns formulerad redan i Keats brevväxling. Dessa brev, som det finns anledning att dröja vid, kretsar kring tre ämnen: estetik, kärlek och politik. Estetiskt var Keats relativt typiskt för sin tid: dikterna skulle träda fram för poeten lika naturligt som löven på ett träd. Kärleken var riktad till grannen Fanny Brawne (deras olyckliga kärlek är fint skildrad av Jane Campion i den underskattade filmen Bright Star). Och Keats skriver om kärlek hela tiden: sensuella, sexiga dikter. 

 

När han var litet barn misshandlade han en äldre kille som hade plågat en kattunge. Bara det är väl ett skäl att omvärdera honom som ett undantag från den toxiska maskuliniteten hos generationskollegerna Shelley och Byron. Hans längd var endast 152 cm, och när det 2007 restes en staty av honom sittande på en parkbänk vid Guy’s Hospital i London väckte det viss munterhet att fötterna inte nådde ned till marken. Nersassian, vars pappa är från Iran och mamma med påbrå från Wales, hittade en tillhörighet i den utstötte Keats under sin uppväxt i USA med ett namn som alltid orsakade mobbning.

 

Med sin dikt om näktergalen ger Keats helt efter för sin dödslängtan, manifesterad i rader som ”Now more than ever seems it rich to die, / To cease upon the midnight with no pain”. Men det är en dikt som också frambesvärjer en skönhet som är så förtrollande att de flesta läsare glömmer det sorgliga budskapet. Dikten är så vacker att man vid en ytlig läsning inte reflekterar över att det är en dödsdikt. Nersassian menar att Keats låter de självdestruktiva impulserna kamoufleras av skönheten. Det erinrar om några ord från den apokryfiska skriften Salomos vishet: ”de förleds av en yttre anblicken, eftersom det de ser är så vackert.”

 

Men hon leder oss rätt i sin tolkning, och visar att även om det fanns ett inflytande från Coleridge är det inte i första hand hans version av näktergalen som Keats syftade på, utan mer den majestätiska dikten ”Dejection: An Ode”. ”Dejection” är ett starkt ord, en mer orubblig depression. Coleridges rad om månen och all natur som han tidigare kunnat tillägna sig, ”I see, not feel, how beautiful they are!”, påminner om vad Gustaf Fröding suckade när han ställdes inför en naturskön vy: ”Jag minns att jag har tyckt att det var vackert!”

 

Det som för poeten är en ensam upplevelse kan bli en allmän känsla, som delas av många. Nersassian använder kärlek och politik för att demonstrera hur en poet som Keats kan visa oss att vi lever våra liv felaktigt. De många negationerna förstärker en avstannandets tematik. Även om just ”Ode to a Nightingale” efter den första sötchocken införlivas som en makaber suicidal dikt finns det andra enskilda rader i dikten som gör intryck: ”Where but to think is to be full of sorrow”, till exempel. Den som vill argumentera mot Keats är dömd att misslyckas.   

 

Dikten om urnan läser Nersassian som en våldtäktsskildring som bara ännu inte har genomförts. I odet till näktergalen var Ovidius story om Filomele – hon som våldtogs av sin svåger och sedan tog en gruvlig hämnd – underförstådd som intertext, medan Keats i sin ekfras om urnan är mer explicit. Typiskt nog är denna dikt ofta antologiserad och räknas som den arketypiska romantiska dikten. Redan hos Ovidius finns våldtäkten och maktmissbruket latent, och Nersassian – som har studerat latin – är förälskad i Ovidius språk. Till exempel nämner hon glosan remollescit, som ordagrant översätts som ”att mjukgöra”, men som bär på konnotationer till att återmjukgöra, i en ömsesidighet mellan materia och hud.

 

Nersassian kallar Keats ode till lättjan (indolensen, om man ska vara bokstavstrogen: den heter ”Ode to Indolence” i original) en super-satirisk striptease, och menar att den är medioker. Det var också den enda som Keats själv inte publicerade under sin livstid. Här spekulerar Nersassion kring om han skrev den först – och därmed inte hade fått upp ångan – eller om han skrev den sist – och därmed hade slut på ångan. Det ode som tillägnas melankolin är lättare att gilla, och Nersassian tvekar inte med att delge personliga anekdoter. Dessa bidrar dock till att skildra gemensamma erfarenheter om oönskad intimitet och dickpics.

 

I odet till hösten, som avslutar boken, koppla Nersassian innehållet till Peterloo-massakern som skedde bara några veckor innan han skrev dikten. Ungefär 60-80 000 demonstranter hade samlats på St. Peter’s Field i Manchester, men många mejades ned av inhyrda hobbypoliser (England hade ingen poliskår förrän tio år senare, så det är fel att kalla förövarna polis eller militär, som oftast görs). Nersassian ifrågasätter hur långt pacifistiskt motstånd görs, och det är också ett misstag att tona ned demonstranternas avsikter som enbart fredliga. Genom analysen av dikten löper Diane di Primas dikt ”Revolutionary Letter #7” från 1968, som bildar en lämplig politisk fond till Keats dikt.  

 

Keats på svenska är en sorgligt eftersatt historia. På senare år finns endast en osannolikt ful volym med sonetter, med den talande titeln Den okände Keats (den kom 1984). Gunnar Harding översätter fem av odena och några andra dikter i två av de tre antologier han gav ut åren kring 2000. Det här får gärna åtgärdas. Här kan jämföras hur några avslutande rader från tredje strofen i Keats dikt om näktergalen låter i två olika versioner:

 

Where but to think is to be full of sorrow

And leaden-eyed despairs,

Where Beauty cannot keep her lustrous eyes,

Or new Love pine at them beyond to-morrow.

 

Först Erik Blomberg (1926):

 

där blott att tänka är en sorg som pinar

med grå förtvivlans sår,

där skönheten sitt ögas glans förstör

den korta natt, som kärleken förtvinar.

 

Så Gunnar Harding (1997):

 

Hur själva tänkandet blir till tortyr

Och ögats glimt förgår;

Den tid som skönheten finns till är kort

Och kärleken tar slut när dagen gryr.

 

Att inte Skönhet och Kärlek ges stor bokstav i någon av versionerna är lite inkonsekvent, då Harding ändå ger varje rads begynnande ord versal. Men det är ändå beklämmande hur lite av originalets lätta tyngd kan överföras till svenska, om än jag inte vill låta någon skugga falla på någon av översättarna – snarare är det frågan om att fler försök är välkomna, för att se om det går att hamna ännu närmare.

24 maj 2022

Upprymd, Katarina Carlshamre, Themis

Det finns några särlingar inom den svenska litteraturen från de senaste femtio åren. En sådan är Anne-Marie Berglund. En annan Caterina Pascual Söderbaum. Ytterligare några är Lars Jakobson och Ia Genberg. Författare med ambitioner, som aldrig riktigt får ett brett genomslag, hur goda recensioner de än erhåller. Till denna skara kufar vill jag placera Katarina Carlshamre, som med två tidigare böcker visat stark lyskraft med siktet inställt på det som befinner sig i skarven mellan det verkliga och det tänkbara.

 

Upprymd är en hybridbok som delvis lånar lyrikens formspråk. Till det yttre är det en berättelse om en kvinna, Simone C Rosenthal, som upplever sig splittrad i två delar. Den andra delen är Camille, hon som råkar mer illa ut, medan Simone lydigt spelar rollen av duktig flicka. Eller så läser man det som en psykos – en läsart texten öppnar för, där vi raskt förs bort från fiktionens Paris ned på jorden, till en psykiatrisk vårdavdelning i Stockholm, där ”räddarinnan”, Eva Flodman, tar hand om den vingklippta Simone.

 


Olga Tokarczuks citat som pekar ut gudarnas försvinnande från den yttre världen blir en ledande ingång. Nu finns gudarna inom oss: det är säkrast så. Eller det är vad vi trodde. Carlshamres bok visar konsekvenserna av för intimt umgänge med det gudomliga. Det är en bok om skaparkraft, om eldens upphov, om galenskap. Ja, om något liknar det någon av Clarice Lispectors senare romaner, till exempel Stjärnans ögonblick. Den romanens uttryckligt parentetiska explosioner speglas i denna boks omslag. Likaså dricks det coca-cola även här.

 

Men det är också en stilistisk likhet mellan Lispector och Carlshamre, en likhet som formar sig i ordvalet, men ännu mer i hur språket approcheras. Och i relationen till det gudomliga, i en strävan att uppgå i total kontakt med dess fjärde dimension. ”Det finns inte längre någon gräns mellan mig och världen”, lyder Simones utsaga. Hennes splittring blir fruktbar utifrån aspekten att vägra bli reducerad till en dominerande egenskap – antingen slarvern eller den effektiva, för här råder båda egenskaperna.

 

Till boken hör även denna gång Lars Sjunnessons naivistiska teckningar. De förstärker berättelsens nerviga tonläge. För även om Carlshamre skriver skojfriskt så det förslår, är grundtonen allvarstyngd. Det här är en minst sagt skruvad saga om splittring, klyvning, delning. Det är också en lyrisk fantasi, som syresätts med några Karin Boye-rader, när vi följer Simones väg mot psykosen.

 

Berättelsen är dels frikopplad från det reella, och dels helt fäst vid det som sker. Till exempel beskrivs en våldtäkt, och överlag finns här olustiga begär och skändliga handlingar. Carlshamres språk är statt i uppror, eroderat och irrande, kaosigt och ändå ordnat. Hon uppsöker det tänkbara, i en slags Sliding Doors-estetik. Och det är ju litteraturens själva formel hon har hittat – dess ”tänk om”-princip.  

 

Då skapas förutsättningar för det oprecisa, det obalanserade och det ovissa. Jag är osäker på om det ska kallas magisk realism eller bara konst, det vill säga fiktion. Innehållet styr formen, och den styrs rätt. Det är en berättelse om hur farligt det är att följa sina impulser, men också om hur viktigt det är. I sin hetsjakt på nya sanningar liknar Carlshamre Lispector, och det är sannerligen ett nödvändigt tillskott – att låta detta osäkra sökande efter något varaktigare bli en ledstjärna för ögonblicket.


Det är en roman som hävdar att vi lever lika nära Gud som vi lever nära galenskapen. Det är en hemsk sanning, men den är också underbar. Det är en roman som jag lämnar något omtumlad, men också med visst förbehåll, där jag kanske helst hade tillåtits bli kvar i den magiska världen, och slippa den nedstigning i verkligheten som följer. För en människa är det nödvändigt att lämna det psykotiska perspektivet, men i fiktionen hade det fungerat att låta romanen klinga ut med en Simone som hade haft Camille i behåll.  

22 maj 2022

Och alla var kärleksbarn, Skurups skrivarlinje 2022/Ellerströms

För sjunde gången tar jag mig an den årliga antologin från Skurups skrivarlinje. Som vanligt de senare år samarbetar de med förlaget Ellerströms, och det resulterar i en vacker bok: Och alla var kärleksbarn är också en vacker titel. För åtskilliga av de arton bidragsgivarna är det troligen sista gången de blir publicerade – åtminstone i en så här proffsig formgivning. Så bister är marknaden.

 

Viljan att berätta dominerar hos de flesta som skriver prosa. Så ska det förstås vara. Johan Heltne, som gått Biskops-Arnö, har ägnat åtskillig möda under senaste tiden att klaga på att skrivarskolorna föredrar poesi på bekostnad av prosa. Det må stämma – men är det i så fall inte prosans eget fel? Det är väl bara att skriva tillräckligt spännande prosa? Clarice Lispector och Virginia Woolf lyckas med det, så vägvisare och banbrytare saknas inte.

 


I den här boken skriver elva renodlad poesi, även om det finns de som luckrar upp gränserna även bland prosaisterna. I demokratisk ordning får alla sin beskärda del i alfabetisk ordning, även om jag gärna hade sett en indelning utifrån tematik eller genre. Eller något annat, som fantasin. Överlag: varför vara så ängslig? Våga mer, lyder mitt råd. Bryt mot de oskrivna reglerna, för det finns kanske en anledning till att de är oskrivna. Svensk litteratur har redan för många prydliga författare. Det kunde gott ha tillfogats ett förord som visade tendenser eller mönster i årets utgivning, och eventuellt presenterade författarna något närmare, då de riskerar att bli helt anonyma här.  

 

För att generalisera ytterligare: poeterna visar att de har läst poesi. Det vill säga: deras dikter liknar andras dikter. Prosan liknar i viss mån tv-serier. Det vill säga: det är mycket klichéfylld dialog, och miljöbeskrivningar som utfyllnad. Dialogen fyller inte alltid en funktion. Det här är en svår balansgång. Många tv-serier skapas i medvetenheten att de flesta tittare använder sina telefoner under tiden – vilket förklarar varför tempot är så lågt och varför så många onödiga övertydligheter förekommer. Skönlitterär prosa borde kosta på sig att vara mer effektiv – i synnerhet när du bara har cirka dussin sidor på dig att visa vad du går för.

 

Det räcker inte med viljan för att åstadkomma äkta persongestaltning. Det är en slags magi som måste tillföras. I sin novell ”The Middle Years” har Henry James skapat den mest rimliga formeln för skapande: ”We work in the dark — we do what we can — we give what we have. Our doubt is our passion and our passion is our task. The rest is the madness of art.” En smula galenskap bör med andra ord räknas in i ekvationen. Författare som Lispector och Woolf, och Sara Stridsberg för att nöja oss med en trio genier, får sina texter att luta mot det farliga och vansinniga.

 

Så. Jag läser de här antologierna kanske inte i första hand för att upptäcka nästa Sara Stridsberg, även om jag förra året blev imponerad av Frej Haar. Nä, mer handlar det om att hålla koll på vad som komma skall. Skurup har fostrat en del av de författare som rosat den svenska bokmarknaden – från 2000-talet namn som Hanna Nordenhök, Anna Axfors, Negar Naseh, Ida Börjel och Andrzej Tichý. Men om marknaden är bister kanske inte alla ens vill bli författare, med allt vad det innebär? Marknaden blir ju också allt mindre nyfiken och tillmötesgående.

 

Av namnen i årets utgåva har jag haft stor behållning av Rebecca Askers energiska och annorlunda prosabidrag. Där finns temperament, driv, originalitet, och en hel del passion. Många skriver och har skrivit om hur det är att vara ung och kåt, ung och fattig, ung och osäker. Asker parerar ironi med äkthet i en fin mix. Om andra har en benägenhet att packa information i så hög grad att jag får lust att skrika ”författare ska inte vara lagerarbetare!” är hon mer sparsmakad med det som skickas ut, och låter betoningarna dröja vid det mest relevanta. Full realism är inte möjlig eller ens önskvärd.  

 

Men det kan låta onödigt hårt att kritisera oetablerade författare. Hur negativ ska man vara? Ska man vara rättvis? Är det inte en björntjänst å andra sidan att bara utdela beröm? Jag lämnar de här frågorna obesvarade, då jag inte vet med säkerhet hur uppmuntran och klander hör ihop. Vad jag påminns av när jag läser är väl att integritet och självständighet är en bristvara, men det betyder inte att en alltför stor skugga ska falla över de arton författarna här, då det är en allmän tendens hos svenska författare. Men hos till exempel Maja Borgström finns ansatser att vilja utmana det prydligt ordentliga: 

 

Krister kom med en proseccoflaska han hittat och öppnat, han lutade sig över mig och hällde i mitt glas. Vinet var pigmentlöst kolsyran fräste. Han höll handen mot min axel han vilade i den rörelsen. Han tryckte pekfingret mot nyckelbenet och släppte. Det kändes osmakligt mot huden det kändes varmt och smutsigt. Stella drog i mina jeans med sina kladdiga händer Helle Helle sa hon kan du leka med mig. Jag bände upp fingrarna nej. Helle snälla sa hon med putläppen och snorskåran snälla snälla snälla.

 

Det finns en del bra poesi i boken, även om jag måste inskärpa att fallhöjden är högre när det misslyckas. Albert Bornäs korta dikter, sexton stycken inalles, roar mig. Han skriver mycket om blod, och förankrar skeendet i samtiden, men hade gärna fått hushålla med ordet ”typ”. Annars blandar han nonchalans med stränghet på ett fruktbart sätt, som i dikten ”jesusbarnet”:

 

han har hela sitt

liv framför sig

han har hela världen

i sin ena hand, och

det verkar som att han

har en kniv i den andra

 

Starkt! Jag hade gärna läst mer. Och Mette Hildeman Sjölins sonettkrans som utgår från Kung Lear bör också nämnas. Den är charmig och imponerar inte enbart formmässigt, för den gör också vettiga kopplingar till nutid, och visar att det fortfarande faktiskt går att tillämpa Shakespeare på vår tid. Erika Pietsch slutligen skriver dikter som behandlar ett träningspass, och om det kan man säga att det är oerhört ovanligt.

 

Nog kunde jag nämna fler i den här boken, för det finns mycket ambition i bidragen. Som väntat är det billiga fyllor som eftersträvas, och en del medicinering. Samt en viss hang up på sängstorleken 90 cm. Det svåra är att det konventionella borde samsas bättre med det experimentella, och inte som här låta det ena bli för allenarådande.

21 maj 2022

Den nödvändige ängeln. Essäer om verkligheten och fantasin, Wallace Stevens, översättning Bo Gustavsson, Themis

Wallace Stevens är ett centralt namn i den amerikanska 1900-talspoesin. Eller har varit. Åtminstone är hans namn allt mer sällan nämnt som referens eller förebild. Han levde 1879-1955, fick alla de inhemska litterära priser en poet rimligen kan hoppas på, men är troligen mer känd nu som ett av de namn Sylvia Plath brukade uppge som inspiration. För tretton år sedan gav Themis ut en bastant lunta med tolkningar, Klippan och andra dikter, och nu har turen kommit till essäsamlingen Den nödvändige ängeln.

 

Den består av sju längre essäer från 1940-talet, och har som undertitel ”Essäer om verkligheten och fantasin”, och består av föreläsningar. I stället för att utforma en regelrätt poetik sysslar Stevens med att reda ut poesins relation till det påhittade och det verkliga. Där finns modernismens ängel, som Rilke hade gjort sublim på 1920-talet. Hos honom var ängeln separerad från människan, en yttre instans, medan Stevens såg ängeln som en del av oss.

 


Han är, vilket översättaren Bo Gustavsson påpekar i förordet, en utforskande poet. Det abstrakta och det konkreta samsas i hans konstsyn. Uppfattningen att konstens mål inte är fixerat är en sympatisk tanke. När han tar upp elitism blir det onödigt kortfattat, för det är ju en tanke värd att fullfölja: poesin behöver skriva en vitbok som  gör upp med sitt beroende av elitism och snobberi. Läsare förtjänar att en gång för alla få kännedom om dessa band är avklippta. Han lyfter upp eskapism som en nödvändig förutsättning i den poetiska processen. Återigen: här krävs grundligare utredningar.

 

Stevens skriver med ett gravallvar som ter sig helt otidsenligt nu, och det är nog en smakfråga hur man uppfattar det nu. Det finns en risk att han ter sig sträng, och ibland lite tråkig. Det är också tydligt att han skildrar och behandlar en förfluten värld, som i efterhand ter sig homogen och onödigt sluten. Poesin är manlig, konstaterar han, och verkar inte ha några större problem med det. Och sällan om någonsin är Stevens besjälad av sitt ämne, som vore han för medveten om sin auktoritet. Han rör sig med pondus bland källor från antiken, via den elisabetanska poesin över till Bunyans Kristens resa.

 

Allvarlig, men samtidigt optimistisk ibland – som när han skriver om radions möjligheter att delge information och göra människan mer fredlig, i ett resonemang som påminner om hur framstegsivrare tog sig an internet när det slog igenom i mitten av 90-talet. Samtidigt som Stevens är utforskande är han tvärsäker. Det är ett märkligt sätt att resonera, som erinrar om Strindberg: ”det här är rätt, eftersom jag påstår det … det här är rätt, eftersom det är jag som tycker det …”  

 

Och poesins natur är förstås beroende av verkligheten likväl som av fantasin. Det exemplifieras fint i en passus om ett bortglömt mästerverk från 1500-talet: ”Var och en som har läst en lång dikt dag efter dag, till exempel The Faerie Queene, vet hur dikten till sist behärskar läsaren och hur den införlivar honom i sin egen fantasivärld och befriar honom där.” Insiktsfullt berättar Stevens om hur fantasin knyts till vanan, i ett ömsesidigt växelspel.

 

Themis gör förstås en god insats som lyfter fram mer eller mindre bortglömda alster. Det ska de ha en eloge för. De hade gärna kunnat kosta på sig en mer noggrann korrekturläsning dock, då tangenterna slinter lite väl ofta (”fria” blir ofta ”fira”, ”över” blir ”övre”, och så vidare).  

 

Och när Stevens citerar ur källor som finns i svensk översättning är det förstås klädsamt om man tillämpar denna – till exempel när PB Shelley i ”Ett försvar för poesin” skriver kiasmen ”Poetry is the record of the best and happiest moments of the happiest and best minds.” Det blir i Gustavssons egna översättning: ”återgivningen av de bästa och lyckligaste ögonblicken hos de lyckligaste och bästa snillena”. Erik Carlquist översatte denna mening i en h:ström-utgåva 2004 som: ”Poesin bevarar minnet av de lyckligaste och bästa själarnas bästa och lyckligaste ögonblick.”

20 maj 2022

Oh, to Be a Painter, Virginia Woolf, David Zwirner Books

Bloomsburygruppen upprätthöll nära band till konsten, och Virginia Woolf levde nära konstnärer som systern Vanessa och vännen Duncan Grant, som var far till ett av hennes barn. Woolf skrev även en biografi om konstnären Roger Fry. Därför är det märkligt att hennes relation till bildkonst inte har genererat så mycket intresse. Den nyligen utgivna Oh, to Be a Painter, som samlar åtta av hennes essäer om visuellt skapande, är faktiskt den första samlingen i denna riktning. 

 

Mest känd är troligen en tidig och förutseende essä om filmkonst, som utgår från hur filmen såg ut i sitt mest primitiva stadium: svartvit och stum. Men Woolf, vars essä är från 1926, menar att filmen, till skillnad från andra konstarter, föddes i full kostymering. Hon argumenterar för att filmen snyltar på romaner – något förstås också Selma Lagerlöf var inne på ungefär samtidigt, när hon lackat ur på att alla hennes romaner blev föremål för mer eller mindre opålitliga filmadaptioner. Woolfs poäng är rolig: filmen är dum och får oss inte att tänka. Med facit i hand fick hon rätt: även om filmen utvecklades och nådde konstnärliga höjdpunkter på 40-talet och 70-talet är det numera beklämmande sällan en film är lika intelligent, vacker, tankeväckande och berörande som romaner. 

 


Det är överflödigt att säga att den här boken är ett värdefullt tillskott för den som inte har tid att leta fram källorna i Woolfs rätt digra produktion. Här finns till exempel två charmiga förord till utställningskataloger med systern Vanessa Bells målningar. Det är här hon tar upp begreppet tystnad, som blir det stumma ledmotivet för hur hon ser på bilder.

 

Men Woolfs skrivande befinner sig generellt nära andra konstarter. Vilken författare är inte samtidigt kolorist och musiker, som hon frågar sig retoriskt i en längre essä om den brittiske konstnären Walter Sickert, numera rätt bortglömd för dem som inte roar sig med konspirationsteorier om Jack the Rippers identitet. Denna essä är från 1934, tre år efter att Woolf själv visat med Vågorna att det går att kombinera prosa, musik och konst i ett hybridverk.

 

I förordet – exemplariskt hållet av konsthistorikern och litteraturvetaren Claudia Tobin – betonas Woolfs livslånga relation till bildkonst. Modern Julia Stephen var populär modell hos flera av de pre-rafaelitiska konstnärerna. Och själv var Woolf ofta modell för fotografer – en ganska motvillig modell av allt att döma, och någon som sällan mötte kamerans blick. När systern Vanessa några gånger målade hennes porträtt är ansiktet suddigt och otydligt. En slags hämnd, spekulerar Tobin. Antagonismen mellan systrarna var periodvis lika stark som tillgivenheten.

 

Woolf utmanar konventioner med sitt tänkande, agerande och skrivande. Ambivalensen är hennes grundtillstånd. Och hon vände sig ofta till konsten för inspiration, och fann i den något som triggade fantasin. Vi ska också påminna oss att Woolf i Mot fyren låter Lily Briscoe vara målare, när hon ska gestalta ett skapande som möter kritikens grindvakter. Och Woolf är verkligen en iakttagare, och resonerar på tvären mot tvärsäkerheten. Kan en målning verkligen fånga en personlighet? Hon vacklar, men i essän om Sickert når hon fram till slutsatsen att biografskrivaren gör sig beroende av fakta, medan konstnären bara behöver färg – till exempel grönt – för att visa en person i helfigur.

 

Därav samlingens titel: ack, att få vara konstnär, suckar hon explicit. Men att vilja vara något annat än det man är kan vara ett utslag för uttrycket att gräset alltid är grönare på andra sidan: den som är bra på något konstnärligt önskar att hen var bra på något annat, för det är missnöjet som är vår främsta drivkraft. Woolfs poäng är att bildkonsten har lyckats utnyttja tystnadens potential. Hon skriver: ”Words are an impure medium; better far to have been born into the silent kingdom of paint.” Det är inte helt lätt att hålla med henne, då hon frigör den potential som finns i orden. Hon lär en att tänka: att tänka optimistiskt, konstruktivt, och med sikte på både det tänkbara och det otänkbara.  

 

Men essän om Sickert är sannerligen höjdpunkten i denna aptitretare till bok. En bildkonstnär kan nöja sig med det verifierbara för att teckna en individs levnadsöde, känslor, bevekelsegrunder och handlande. Samtidigt är ju de scener hon målar fram beroende av hennes fantasi, och fantasin är beroende av ord och hennes förmåga att med dessa ord väcka just de associationer hon menar att konsten förmår; det är också med dessa Woolf-ord som hon får en konstnär som till exempel Sickert att framstå som så oerhört spännande.  

 

Tyvärr saknar engelskan en bra motsvarighet till vår ”inlevelse”, men om något är Woolf en företrädare för en unik form av inlevelse med sitt ämne. I texten om Sickert visar hon att romanförfattaren skulle ge efter för sentimentalitet för att skildra en viss persons morgonbestyr: ”How is he to convey in words the mixture of innocence and sordidity, pity and squalor.” Tillåt mig småle: Virginia Woolf är ju det bästa beviset på att det finns åtminstone en romanförfattare som är kapabel till detta.

19 maj 2022

Masochisten, Katja Perat, översättning Ann-Sofie Öman, Rámus

Redan första meningen i Katja Perats roman Masochisten berövar huvudpersonen hennes agens. Det är en värdshusvärd som kommenterar Nadas far, den beryktade Leopold von Sacher-Masoch, vars namn evigt är förknippat med masochism. Nada – eller Nadežda (”hopp”) som Leopold kallar henne – berättar för värden om sitt liv, ett liv som i hög grad kretsar kring fadern, och hon reduceras till enbart dotter.

 

Slovenska Katja Perat finns representerad på svenska med diktsamlingen De bästa har fallit, som jag minns som något valpig och otillräcklig. Masochisten är hennes debutroman, och den utspelar sig mestadels i Wien. Nada är gift med Maximilian, skaffar sig älskaren Jakob, och lever ett liv med ödesdigra konsekvenser. Pappan hittar henne i de ukrainska skogarna – så vitt jag kan bedöma är Nada en fiktiv figur. Hon får en dotter som dör vid förlossningen. Älskaren utmanas på duell av maken. Och när trauman infinner sig utlöses en stumhet, en afoni.

 


Denna stumhet kompletterar dövheten hos det omgivande samhället. Som kvinna är det ingen som lyssnar på Nada. Jo, undantag finns. Han heter Sigmund Freud, och han lyssnar desto mer under de terapisessioner som Nada utstår med honom. Men mest verkar han prata själv – i Perats satiriska tappning finns det något skälmaktigt över honom, en gynnare som växlar mellan empati och cynism. Perat låter Nada utmana hans inbilskhet, hans behov att ständigt ha rätt och aldrig bemöta andras uppfattning om den strider mot hans egen.   

 

Och Nada är intelligent, analytisk och klarsynt. Det var en hämsko att vara en kvinna med huvudet på skaft under denna tid, så klart. Nada umgås med intellektuella och konstnärer, men det är inte kändisfixeringen i sig som är målet, trots att målaren Klimt och poeten Rilke flimrar förbi, liksom en cameo av James Joyce. Hon träffar Rilke vid slottet i Duino, och det är läsningen av hans roman Malte Laurids Brigge som inspirerar henne att skriva ned sina memoarer. Det blir ett vackert utfall, eftersom Perat har en förmåga att gestalta och iscensätta verkligheten, och beskriva kurtis mellan människor som både avskyr och älskar varandra på ett fullt trovärdigt sätt. Det är det strukturella förtrycket som är måltavlan, och frihets- och jämlikhetssträvan är romanens centrum.

 

Tidsepoken är öppet misogyn, och kvinnohatet är internaliserat hos kvinnorna. Detta självhat är också format av romaner som förstärker bilden av kvinnor som nippertippor och våp. Romaner skrivna av män, bör tilläggas. Nada försöker skapa ett korrelat till det dominerande narrativet, och dubbelmoralen blir bryskt avpolletterad. Här handlar det för män om att separera sexualiteten; prostituerade tillåts vara kåta, medan ens hustru förväntas sakna sexuella känslor. Männen menar att det endast finns två kvinnor: de man ligger med, och de man älskar. Kärleken tvingas bli separerad från sexualiteten.  

 

Det betyder inte att det saknas plattityder och att en och annan banal tanke slipper igenom. Till exempel finns en utläggning om läsning som verklighetsflykt (really?). Vi får också veta att överklassens problem består i att de har för mycket tid att förfoga över, något som låter som en lärobok för lågstadiet. Freuds prat kryddas med klichéer från filmtrailers: ”Människan kan fly till världens ände om hon så vill […] men hon kan inte fly från sig själv.” Perat har ett sinne för detaljer som ibland går överstyr, och dröjer vid övertydliga detaljer. Satiren innebär en svår balansgång, då det är en genre som uppmuntrar överdriften, men lätt slår över i en svartvit världsbild. Det finns också upprepningar här, och väl många dialoger som snärjs i artighet och långa deklarationer.     

 

Masochisten är ändå en bra roman, med sina brister. Perat har gett Nada ett avmätt, desillusionerat tonfall som passar utmärkt med den fond som tidsepoken – åren kring 1900 – utgör. Det är en underdrift att hävda att fin de siècle-perioden var estetikens höjdpunkt. Detta märks i hur vackert den här boken är formgiven, med stiliga vinjetter signerade Thomas Alm. Jag önskar att lika mycket omsorg hade ägnats åt korrekturläsning, då det är några störande språkfel på sina ställen (borttappade bokstäver, dubblering av ”du” när det ska stå ”det”).

 

Perat skriver sirligt och stämningsmättat, och kanske det är så enkelt att hon har ett temperament som lämpar sig bättre för prosa än för poesi. Åtminstone har jag mer behållning av hennes roman än av diktsamlingen, och rekommenderar obetingat att läsa denna mörkt skimrande berättelse. 

De andras land, Leïla Slimani, översättning Maria Björkman, Natur & Kultur

Vi var många som fängslades av Leïla Slimanis smarta thriller Vaggvisa när den kom på svenska för några år sedan. Med sin nya roman De andras land skapar hon en annan typ av spänning. Perioden är strax efter andra världskriget. Mathilde är en nittonårig fransk kvinna som precis gift sig med marockanske Amine, som stridit i den franska armén. Han för med sig henne till en liten plätt utanför Meknès. Rätt snart förstår hon att det inte ska bli någon dans på rosor, den nya tillvaron i främmande land.

 

Slimani inleder med denna roman en trilogi som med släktkrönikan som mönster i bred form ska teckna den egna familjehistorien. Här är fokuset främst på Mathilde och dottern Aïcha, som troligen övertar stafettpinnen i volym två, vilket kronologiskt bäddar för att del tre handlar om författarens alter ego (hon är född 1981). Metoden liknar Susanna Alakoskis planerade svit om fyra böcker om den egna släktens historia under 1900-talet.

 


Medan Slimani arbetade med små medel och förtätning i Vaggvisa har hon här förlitat sig på det mer vidsträckta och omfattande. Det innebär att en del referat måste redovisas. Som motto har hon lånat några ord från Faulkners roman Ljus i augusti om konflikten mellan blod och arv och de motstridiga känslor de ger upphov till. Det blir också en påminnelse om att Faulkner är en betydligt mer aktuell författare på andra ställen än i Sverige, som beklagligt nog inte har brytt sig nämnvärt om honom den här sidan millennieskiftet.

 

Mathilde blir helt utlämnad åt de villkor som gäller i sin nya omgivning, i Marocko. Hennes invändningar faller inte i god jord; Amine avslutar varje tillstymmelse till försynt kritik med ett resolut ”Här är det så.” Och det dröjer inte länge innan han tröttnar på hennes känsloutbrott och tårar. Här är kvinnoförtrycket så starkt att hon en gång börjar tro att sminket uppfanns för att dölja kvinnors blåmärken efter männens slag. Det är en plats där onda andar styr, och ondare medmänniskor, där svek, falskhet och skvaller härskar. Umbärandena noteras omsorgsfullt utifrån ett igenkännbart mönster. Och uppsåtet är gott – något som inte alls alltid borgar för god litteratur.  

 

Slimani är bra på vissa saker, och mindre bra på andra. Det som fungerar allra bäst är förmågan att detaljerat gestalta känslouttryck. Till exempel avunden, som manifesteras i Aïchas elakartade beundran för klasskamraten Blanche och Mathildes fientliga fascination för svägerskan Selma. Här dröjer Slimani njutningsfullt vid aversionen redan för barnet Selma: ”Hennes hud, i en kopparfärgad nyans, såg bara än mjukare ut, än lenare. Hennes stora mandelformade ögon liknade ögonen på en svart panter som fransyskan hade beundrat på zoo i Paris förr i världen. Ingen, tänkte kvinnan på tåget, har sådana ögon.”

 

Sämre är det med närheten till platsen, som mest består av pliktskyldiga redogörelser för smutsen, dofterna, värmen. Stilistiskt är det här en roman som trampar vatten lite för ofta. Slimani kunde gott ha hushållat med alla gånger hon finner det nödvändigt att inskärpa Mathildes ambivalens. Porträttet av Amine är överlag onyanserat, när han avbildas som godtrogen hustyrann som utnyttjas av de med mer skinn på näsan – men så ser också världen ut, och jag är inte beredd att ge mig in i en diskussion om nödvändigheten av cynism för att inte hamna med skägget i brevlådan. Slimani är brutal i sin människosyn, och hennes roman tjänar på denna osentimentala blick på världen.

 

För det är en roman som bygger på personporträtten, inte bara främst utan nästan uteslutande de kvinnliga – där finns också en fördjupning av bifigurer, som den åtråvärda Selma och hennes väg in mot vuxenvärlden. När hon väl tar sig in under Amines skinn och ska skildra från hans perspektiv tillför det inget av betydelse. Det som också tecknas är i stället kampen för självständighet i Marocko, som försiggår parallellt med Mathildes stagnerade egna kamp för egen frihet. Sorgligt nog skapas känslomässiga och intellektuella avstånd till Aïcha, när hon når framgång i skolan. Och Mathildes senare behov av självbedrägeri görs begripligt.

 

Med vissa brister intakta är det ändå en tämligen lovande upptakt, för den som roas av den breda berättarform som Slimani gett sin historia. Det kan nog gnällas på att den är för konventionellt berättad, och ganska förutsägbar. Det har lite att göra med berättarkurvan, som i för hög grad tecknar kontrakt med anpassningar och kompromisser, som delvis har med genren att göra. Men det hade varit kul om hon hade förhållit sig mindre dogmatiskt inställd till släktkrönikans begränsningar. Med andra ord: jag hade gärna sett en roman som hade influerats något av Faulkners nyckfulla och originella stilideal. 

18 maj 2022

Bildningsboxen, Anekdot/Norstedts

De bästa idéerna är oftast de enklaste. Eftersom jag är för rastlös för att lyssna på poddar tar jag med glädje emot andra initiativ, såsom boken. Bildningspodden har jag förstås hört talas om. Den huserar på Anekdot, som låtit Norstedts samverka för att presentera fem korta essäer tryckta i häften, samlade i en ask som fyndigt döpts till Bildningsboxen. Åtminstone tre av essäerna har gått att läsa digitalt på Anekdot. Essäerna är ett bra tillfälle att bilda sig. Ämnena är vidsträckta, som sig bör: från månens historia, via Mary Wollstonecraft, djurrättsfrågor, kokainet, till aktie-SM 1979.

 

Anna Blennow skriver i sin essä Månmätning en månens kulturhistoria. Månen är cirka 4,5 miljarder år gammal, och var ursprungligen en del av jorden. Nu rör den sig bort från oss, med en hastighet av 4 cm per år. Det är den typen av kunskap som bidrar till att göra månen ännu mer poetisk. Blennow citerar bland andra Sapfo och Stagnelius – en annan månpoet är Bruno K. Öijer, och kanske kunde hon ha återgett hans stämningsmättade bild som återger den förlorade traditionen att niga för nymånen, eftersom hon nämner att hon lärde sig den vanan av sin farmor.

 


I hennes essä förenas magi och vetenskap, och hon redogör för månens etymologi. Därav det mätbara, att vi använder ordet ”månad” har med månen att göra ursprungligen. Det sägs också att det inte finns evidens för att fullmånen gör oss mer galna eller sömnlösa, något jag vill bestrida, då nätterna kring fullmånen ofelbart stjäl flera timmar av min sömn.

 

För några år sedan utkom på Thales en fin biografi: Mary Wollstonecraft, feminismen och frihetens förutsättningar. Den var skriven av Lena Halldenius, som till den här boxen har skrivit Mary Wollstonecraft och friheten. Den utgår från samma resa till Skandinavien som var föremål för Katarina Bjärvalls pinfärska bok. Halldenius skriver om den äventyrliga kvinnan som på slutet av 1700-talet var så rebellisk och modig, men också vidsynt och förutseende. När Halldenius jämför hennes bild av världen som skådeplatser anges Shakespeare som förebild, men man kunde lika gärna säga att hon förutsäger Jean Baudrillards teori om hur tillvaron är beroende av simulacra, olika iscensättningar, där kvinnlighet är en av dem. Hon skrev också om något som liknar embryot till internaliserat kvinnohat.  

 

Som kvinna tvekade hon inte att resa ensam, och helst uppsökte hon farofyllda platser. Till exempel Frankrike, där hon knappt hann anlända förrän det befann sig i krig med hemlandet England. Grundprincipen var att vara mitt i händelsernas centrum för att kunna återge det som sker på ett tillförlitligt sätt. Inte heller skrev hon för att läxa upp oliktänkande eller den som begått felsteg: hon är toleransens filosof, medveten om vad som begås för att den handlande varit nödd och tvungen.

 

Karl Johan Ekelund är föremål för Karin Dirkes essä Hästslaktaren. Han var tidningsman och poet – samt hästslaktare. På mitten av 1800-talet skedde djurslakt centralt i städerna, eftersom man saknade kylmöjligheter. I stället för att låta hästarna slita ont som dragdjur så länge att de stupade på sin post kunde de slaktas och bli människoföda. Det skulle vara en kvickare, effektivare och skonsammare död. Ekelunds förslag tog sikte på att göra sig kvitt tabut mot att äta hästkött. Tyvärr skulle det i förlängningen leda till industriell och allt mer mekaniserad slakt, som i vår tid inte direkt skonar djurens väg mot döden.

 

Dirke spårar djurens rätt-rörelserna till denna brytpunkt i mitten av och slutet av 1800-talet. Att det sker strax innan kvinnorörelsens igångsättning är ingen tillfällighet: Fredrika Bremer intresserade sig för Ekelund och hans arbete för att underlätta för djuren. Kvinnor delade något väsentligt med djuren – en underordnad ställning.

 

Droger äger en kittling, och Daniel Bergs essä handlar om Freud och kokainet. Det är en bekant historia, hur Freud på 1880-talet upptäcker kokainets egenskaper som gör honom mer ohämmad i sociala sammanhang – samt att det stärker hans libido. Men Berg ägnar sig mer åt att skildra hur droger har fungerat i kulturella sammanhang sedan dess. Freuds idé underlättade för honom att bli normal, vilket är en slags ironi då hans psykoanalys i så hög grad bygger på att ingen är normal, att ångest är ett normaltillstånd.

 

Att kemiska droger – narkotika – fortfarande lyfts fram som ett hälsosammare alternativ till alkohol (”ööööh, du slipper bli bakfull ju!”) är inget nytt. Parallellt med drogernas så kallade segertåg fungerade nykterhetsrörelserna, som drogs mot att förskjuta måttlighetsidealet mot ett avhållsamhetens hegemoni. Paradoxalt nog bidrog det till kokainets dominans, att det ändå sågs som hälsosammare än just alkohol. Och så utmynnar det i Oxycontin, Prozac och andr SSRI-preparat.

 

Sist ut är David Larsson Heidenblads essä Aktie-SM 1979 – det vill säga, det är den jag läser sist, hur nu det kommer sig. Den väcker olustiga associationer till min gymnasietid när 80-talets portföljbärande grabbar av identiskt snitt lusläste text-tv på rasterna för att bevaka aktiekurserna. Det hölls alltså ett SM i aktier 1979, precis innan 80-talets nyliberalism och individualism skulle sjösättas. Margaret Thatcher valdes som premiärminister i England några månader senare, och Ronald Reagan blev president i USA året därpå, och hur det gick sedan, det vet vi nu.

 

Syftet var att popularisera aktieköp, men det var också ett tillfälle för Sparbanken (sedermera Swedbank) att göra sig mer attraktiv för affärskunder. Sedan följde strax löntagarfonderna som en följd av den folkrörelse som aktieinnehav skulle bli. Själva tävlingen blev först ett fiasko, då det uppdagades att det skedde vissa oegentligheter – liksom, vem kunde ha anat det? Det var ändå en oskyldigare tid, 1979.

 

Ja, dessa fem essäer läses väl helst av dem som är för rastlösa för att orka lyssna på poddarna. Det är olika ämnen, och på frågan om man blir bildad måste jag nog tillstå ett tydligt ”jovars”. Det är underhållande, men främst ger det ju mersmak, en vilja att lära sig mer. Och det kan man förstås få på annat håll. Det här är en god introduktion.

17 maj 2022

Extas i folkhemmet. Sveriges psykedeliska historia, Leonidas Aretakis, Natur & Kultur

Nej, jag är inget större fan av droger. Det är inte bara själva användandet jag vänder mig emot, utan också propagandan, alla dessa berättelser om hur sinnesutvidgande och spännande och mysigt och sensationellt och – tja, extatiskt det är. Jag betackar mig. Mina blygsamma försök att använda droger har också bara lett till failure, så jag är av bland annat den anledningen också partisk.

 

Extasen får andra stå för. Och Extas i folkhemmet lyder titeln på Leonidas Aretakis bok om hur droger – främst LSD och annan psykedelika – har förekommit i Sverige. Historiskt, med rötter bak till Linnés kategoriseringar på 1700-talet, men med stark betoning på efterkrigstiden. På samma förlag utgavs en nyutgåva av Aldous Huxleys pionjärverk En port till andra världen, som skildrade experiment med meskalin. Denna bok kan anklagas för mycket – bland annat för hela Jim Morrisons karriär som sångare i The Doors. Om nu droger är så bra för skapandet: varför är Morrison då en så dålig poet?

 


Men Aertakis bok handlar om svenska förhållanden. Han är nog mest känd som skribent i DN, och har här gjort ett grundligt jobb för att visa folkhemmets pendling kring inställningen till droger. Det är en anekdottyngd framställning, med många namn som flimrar förbi. Många av dem är bekanta, utifrån en populärkulturell kontext – det vill säga, jazzmusiker, poeter och konstnärer. I dessa kretsar har ju drogliberala värderingar varit populära. Gemensamt är att de som är villiga att testa nog skulle definiera sig som ”sökare” i någon mening.

 

Men även samhället i stort har stundtals hyst en drogliberal hållning. Parallellt med denna har då kriget mot droger förts, med minst sagt måttliga framgångar. Här har Aretakis skrivit ett reportage som växlar intervjuer med många pratminus med insprängda essäer, i en berättelse om självmedicinering, kurresor, festivaler med tveksamma agendor, där naivitet och cynism går hand i hand.

 

I synnerhet 60-talet var en frodig miljö för naiviteten. Det var så mycket som hände, kan tyckas nu i efterhand. Det var experiment som utfördes inom så många områden: inom konstens! Inom politikens! Inom hedonismens! Allt efteråt ter sig en smula ljummet, vid en jämförelse. Var inte 60-talet det senast lyckliga årtiondet? Det skulle följas av 70-talets terrrorismdåd, 80-talets yuppie-kapitalism, 90-talets allmänna och ironiska håglöshet, och 2000-talet ska vi väl mest tala tyst om, med nya terrordåd präglade av fundamentalism och apokalyptiska klimatförändringar. 

 

I Aretakis redogörelse slår sig vetenskapsmän ihop med intellektuella för att utforska drogernas användningsområden. Mycket känns igen, allt ifrån historiens många exempel på att vi använt droger för smärtlindring och nu börjat forska på MDMA för att lindra PTSD-symtom, och även i arbetet för att bygga ut nya hjärnceller. Problemet är att forskningen är så dyr, och kanske också att resultaten kan bli motsägelsefulla. Ja, drogerna ger önskad effekt i det kortare perspektivet, men i ett längre perspektiv skapar de andra problem. Dessutom lockar användandet fram förträngda och önskade minnen och impulser, och vi vet inte alltid hur vi ska hantera dem. Ibland är glömskan en välsignelse.

 

Men om detta nämner Aretakis inte mycket. Han är ganska upptagen med att skriva neutralt om dåtiden, och göra lite reklam för nutiden, och några egna trippar. Dessa redogörelser lyckas inte omvända mig. Men jag läser gärna om historiska försök, när Linnés lärjungar stack till Sydamerika för att införskaffa erfarenheter inom området. Opium har en lång historia som krigsdrog, att det gavs till soldater strax innan de skulle ge sig ut på slagfälten. Liknande försök gjordes så klart i Vietnamkriget, och vem vet vilka droger de ryska soldaterna behöver trycka i sig för att uthärda sina erfarenheter i Ukraina för tillfället.

 

I Sverige var synen på droger till en början välvillig, bland annat eftersom brännvinet hade ersatt ölet som favoritdryck hos gemena man. Det dracks i hiskeliga mängder, och därav ordet ”sup”, som kommer av att man slevade i sig spriten som soppa. Allra helst den hembrända. Som brasklapp kan tilläggas att den svenska restriktiva drogpolitiken har föranlett stigman som skördat fler dödsoffer än i andra länder. Senare, på 60-talet, sökte man snus i Amazonas, i Karolinska Institutets regi, där man nyttjade kådan från muskotträd. Många namn blir det, och man förundras över hur många som har överlevt och är kvar i livet. Månne det har att göra med att det egna bruket hejdades rätt snart, eller att det överhuvudtaget varit så att man nöjer sig med ett teoretiskt intresse för drogerna? Detta antyds, och då klarnar det. Spoilervarning till unga läsare: Blondies låt ”Die Young, Stay Pretty” handlar om droganvändare.

 

Jag förlorar mig i konstnären Gudrun Åhlberg, som jag googlar fram några fenomenala kollagebilder av från perioden efter det hedonistiska 60-talet. Men seriöst: snacket om att droger frigör är ju bara snömos. Kontentan hos alla anekdoter är identisk: nu blir vi höga, och världen får andra färger och andra dimensioner. Jaha? Statistiskt har nog drogerna hindrat fler konstnärliga karriärer än de har bistått succéer. För varje rehabiliterad junkie finns det en galen diamant som skiner allt svagare. Dessutom verkar det vara fler män än kvinnor som utför drogexperiment i konstens namn, något som är – hm – värt att tänka på.

 

Den ”personliga utveckling” som anges vara slutmålet blir bara ännu en sofistikerad verklighetsflykt. Det som är frigörande blir i längden förgörande, och förlåt om jag låter som en moraltant här, och jag vill inte förneka nyttan att låta frasen ”i medicinskt syfte” bli något annat än en eufemism för frivillig och egoistisk eskapism. Visst har sjukvården, även i Sverige, fått upp ögonen för exempelvis cannabis läkande egenskaper. Men det finns anledning att dröja vid Aretakis försiktiga reservationer också. Droger må förena, men de splittrar också. Och slutligen, den som nöjer sig med en enda anledning att hålla sig undan drogerna, får veta att det var LSD som fick Alexander Bard att ”börja skriva filosofi”.

16 maj 2022

Belarus: Fresker, Barys Pjatrovitj, översättning Dmitri Plax, Rámus

I går bestämde Socialdemokraterna att Sverige ska lämna in en ansökan om medlemskap i Nato. Jag kan inte komma ifrån att det är en dålig idé, om nu ambitionen är att behålla en fredlig värld. Det borde ligga i vårt intresse att undvika krig, inte att till varje pris bistå i den kärnvapenbestyckade våldsupptrappning som Nato innebär. Världen består inte enbart av ett nu, som i så hög grad är beroende av en enskild aktörs intressen (Putin).

 

Ett land som däremot i hög grad består av ett nu är Belarus efter det olagliga valet 2020. Poeten Barys Pjatrovitj skriver om ett nu som det värsta av allt, och samtidigt det enda som finns att tillgå:

 

det förflutna har ett förflutet

framtiden har en framtid

 

du har gårdagen

men jag vet inte om det finns en morgondag

 

så är det var dag,

så är det sedan redan många år:

 

så tröttsamt att leva i ett land

där bara idag finns kvar

 


Han har reagerat med en diktsamling, Belarus: Fresker, som samlar intryck från dessa händelser. De är skrivna 2020-2021, och titelns fresker anspelar på väggmålningar som utförs i en sittning, där färgen inte tillåts torka mellan varven (från italienskans affresco, som betyder ”på färsk mur”). Det är ögonblicksbilder av dokumentär art, och som sådana gärna blir kan man anklaga dikterna för att bli förenklade eller svartvita. Ja, än sen? Flykten valde oss, lyder några ord från Stig Dagerman – värda att citera för alla som talar om volymer och inskränkningar – och man kan lika gärna säga att ämnet krig valde Barys Pjatrovitj.

 

Han skriver om ockupationens konsekvenser, om våldets följder på befolkningen. Han är avstängd från hemlandets samhällsdebatt: den litterära tidskrift han är redaktör för, Dziejasloj (”verb”), är belagd med distribueringsförbud. Själv har han rese- och yppandeförbud, men kan ändå publicera dessa dikter och besöka Stockholm i maj. Men han fortsätter sitt motstånd, och med formuleringar som dessa kan man förstå varför han gjort sig omöjlig:

 

nu kommer man

för att se in i deras själar

och få dem att säga …

nej, inte sanningen utan den lögn

som inte kan tvättas bort med varken

tårar eller långa ursäkter

inför ättlingars ättlingar

 

Dikterna är ögonblicksbilder, en omedelbar reaktion på det våldsamma och skurkaktiga maktövertagandet. Han skriver om lögnerna, om bristen på frihet, hur begrepp som sanning och ärlighet spelat ut sin roll och korrumperas och förvrängs efter bekant diktaturmönster. Han antar mödrarnas perspektiv för att skildra förlusten av människoliv. Dikterna ger olika versioner av något med samma förväntade utgång.

 

I en av dikterna ekar några rader från Aase Bergs sublima Mörk materia. Där hon skriver ”Jag har ingen skugga omkring kroppen, jag har sprickor som ska svälja mig”, skriver Pjatrovitj om de gärningar som ”lämnat just en sådan svart skugga / som kommer att sluka dem”. En bombexplosion lämnar en person skadad på gatan, med en tröja som utsätts för samma färgsättning som den belarusiska flaggan: ”vit-röd-vit”. Denna färgkombination återkommer genom samlingen, som en påminnelse om nationens förenande kraft, men också om hur blodig och våldsam situationen är på gatorna i Belarus.  

 

Den förlamning som uppstår ger upphov till reaktioner – protester och motstånd, och det är hoppfullt. Jag är inte helt ense med Ida Lindes efterord som menar att dikterna pendlar mellan hopp och uppgivenhet – för mig är det svårt att se dem som likvärdiga, och att uppgivenheten i vilket fall är mattare än hoppfullheten. För dikterna visar att det inte går att kväsa hoppet; de vägrar också att ge efter för självömkan. För att återgå till Nato-beslutet: Pjatrovitjs dikter visar att det med Virginia Woolfs ord går att slåss med sina tankar, och att det går att utföra ett icke-väpnat motstånd.  

 

Att inte reagera är inget alternativt, för passivitet gör något med människan. På samma sätt som det finns en tröskel för våld finns det en för medgörligheten. Vad man än kallar det: krig, ockupation, invasion, ”en militär specialoperation”, så är det något primitivt som hör till historien. Pjatrovitjs dikter är ursinniga när han vänder sig mot den stumhet som Gud och omvärlden ger uttryck för. Medan vi i vår del av världen kan raljera över förändring som något negativt och jobbigt kan det vara värt att registrera att det må vara ett privilegium för oss men inte för alla – att för somliga är förändring det enda som finns att hoppas på.