Tystnadens odjur, Emiliano Monge, översättning Hanna Nordenhök, Nirstedt/Litteratur

Oscar Wilde: ”All women become like their mothers. That is their tragedy. No man does. That’s his.” Om fadersarvet handlar mexikanska författaren Emiliano Monges roman Tystnadens odjur, med den försåtliga undertiteln ”En memoar om fäder som flytt”. I den tecknas porträttet av tre generationer män, i författarens oavhängiga och högst subjektiva version. Fast det är en subjektivitet som öppnar för det polyfona och mångskiktade.

I bakgrunden, i historiens begynnelse, finns farfar Carlos Monge McKey, som på 50-talet lämnade familjen och låtsades spränga sig själv i luften. Men varför fejkade han sin död? Antingen olycklig kärlek eller skumraskaffärer, spekuleras det om. Kanske hade han ”hamnat i slagsmål med någon gubbe vars dotter han råkat göra på smällen, och då av misstag haft ihjäl mannen.” Också författarens pappa, Carlos Monge Sánchez, sviker sin familj efter otaliga utbrytningsförsök, där han inte har mycket till övers för något av sina barn.

Vad som går i arv är i första hand ett våldsberoende. Det är ett våld som inte enbart tar sig uttryck i handlingar, utan också i hatiska ordväxlingar, där Monge anlitar det burdusa språkets fulla register med betoning på svordomar och otidigheter. Det är rått och hjärtlöst, kort sagt, och de osunda värderingarna råder oinskränkta. Men medan farfadern och pappan agerar undflyende, är sonen – författaren själv – den som med sitt skrivande skapar en flyktväg åt sig själv. En författare mixtrar med sanningen lika mycket som hans pappa och farfar, så det opålitliga arvet är påtagligt.

Ett annat arv är läsningen. I farfars dagbok från 30-talet anges William Faulkners Ljus i augusti som en av de romaner han läser, och inflytandet från Faulkner är mycket levande i både den traditionella latinamerikanska prosan och i den samtida. Det krävs ingen Sherlock Holmes för att fatta att det är en tungt vägande orsak till att den är så vital och levande. (Senast Faulkner nämndes i en svensk kontext var när Mats Gellerfelt hyllade honom i en SvD-artikel strax innan millennieskiftet.) Så ja, Faulkners sätt att berätta är en stafettpinne som bärs inte endast av författare som Fernanda Melchor, Samanta Schweblin, Yuri Herrara, Valeria Luiselli och många fler, utan nu också av Emiliano Monge.

Det är en rörig roman, men den läsare som stiftat bekantskap med Faulkner känner sig inte vilse; att läsa dessa romaner liknar att lägga pussel i ett mörklagt rum. I stora delar är Monges roman beroende av dialog, där Emilianos pappa för ordet, med ständiga elakheter i beredskap mot sin son. Farfaderns sporadiskt hållna dagbok blir ytterligare en stämma i den polyfona romanen, med sina förtäckta ledtrådar till det fingerade självmordet. Olika versioner läggs på varandra. Få översättare är lika skickliga som Hanna Nordenhök i att utarbeta dessa olika stämmor (tänk bara på de magnifika översättningarna av Melchor, också från Mexiko).

Och Monge låter sin interna fokalisering berättas i tredje person, ett knep som känns igen från en del av Aris Fioretos böcker, som Halva solen, men den myllrande familjehistorien påminner också om hur Jonas Hassen Khemiri berättar. Det genererar en märklig ambivalens, någonstans på gränsen mellan det självupptagna och det självförsakande. På ett plan söker Monge efter svar och förklaringar, på ett annat plan gör han motsatsen (söker ytterligare frågeställningar och tvivel). Och om Oscar Wilde hade sitt fokus på hur kvinnor efterliknar sina mödrar, utelämnar Monge kvinnorna nästan helt från sin roman. Det är talande i sig för den världsbild den gestaltar.