De sista smekningarna, Kjersti Anfinnsen, översättning Marie Lundquist, Flo

 

Häromåret läste jag Kjersti Anfinnsens Øyeblikk for evigheten, en finstämd roman om en åldrad kirurgs vardag i väntan på att det egna livet ska upphöra. Det slog mig redan då att det syntes märkligt att författaren – född 1975 – kunde vara så insatt i hur en betydligt äldre människa tänker. Men så tänker förstås bara den som underskattar författares fantasi och förmåga att leva sig in i andra människor. Är inte detta ett av skönlitteraturens vackraste mirakel?

Den romanen var del två i vad som liknar en diptyk. Den kommer i svensk översättning senare i vår på Flo förlag, som specialiserat sig på två saker sedan lanseringen 2018: dels litteratur från länderna kring Östersjön, dels nästan undantagslöst fantastiska böcker. Låt mig genast säga att Anfinnsen inte är något undantag från den regeln. Nu har jag läst den roman som föregick Øyeblikk från evigheten, alltså den första boken om den sedan en tid pensionerade kirurgen Birgitte Solheim. De sista smekningarna är en roman som på ett utsökt sätt kombinerar sitt lågmälda anslag med en historia med potential att beröra läsaren i flera aspekter: både hjärtat och hjärnan utgör mottagare av budskapet.

Det är med små medel Anfinnsen berättar, och Marie Lundquist har svarat för en oerhört kompetent översättning. Annars inleds romanen nästan lika dramatiskt som Camus Främlingen: ”Gudrun är död. Min bästa vän från barndomen.” Så har alla omkring Birgitte dött, och hon umgås endast via skärm med sin syster Elisabeth, av förklarliga skäl – Birgitte bor i Paris. De har ingått i något som kunde kallas passiv vapenvila.

I fiktionen blir gamla ofta reducerade till stereotyper: antingen gjorda till åtlöje eller upphöjda som krutgummor och -gubbar, närmast provocerande rekorderliga. Anfinnsens protagonist är ingetdera. Med galghumoristisk svada berättar hon om hur livet ter sig för den som anar att det inte finns så många år eller månader eller veckor och så vidare framför sig, där det förutsägbara slutet får skarpare kontur och tjockare färg. Med sina korta kapitel gör Anfinnsen nedslag i Birgittes liv. Det är en behaglig lunk som rör sig kring polerna ensamhet och minnen av något annat.

Vad var detta ”annat”? Liksom en annan sorgsen åldrad romanprotagonist, butlern Stevens i Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen, har Birgitte valt jobbet framför allt annat. Hon är barnlös, och även om hon dejtar en man som heter Javier är det en ganska håglös romans. Hon läser om hur andra äldre ensamma Parisbor utnyttjas av kriminella som rånar dem, något hon själv aldrig skulle råka ut för. Nä, för hon är smart, och ganska genomcynisk.

Cyniska människor favoriseras i litteraturen, vilket kan förvåna, då de är så impopulära i verkligheten (har du någonsin försökt på allvar att bli vän med en cyniker?). Men det finns trots allt något älskvärt hos Birgitte, som kan få en att tänka på vissa romanfigurer hos Sigrid Combüchen. I En simtur i sundet utbrister en av karaktärerna: ”Jag hatar intimitet mellan främmande människor.” Något liknande sker flera gånger hos Anfinnsen, som när systern berättar om sitt fantastiska blodtryck: ”Det är något makabert med gamla människor som skryter om sin hälsa.”

Men det finns också något vanskligt i att vara intelligent i en medioker omgivning (tror du mig inte, fråga Ibsens Hedda Gabler). Eller med Ida Theréns ord från Det osynliga templet: ”Ingen vill vara vän med ett geni.” Och Birgitte var i sin yrkeskarriär något av ett geni, som en av få kvinnliga hjärtkirurger med internationellt rykte. Så handlar det något om vådan i att vara en smula bättre än andra: plötsligt blir allt du säger uppfattat som en elakhet. Möjligen förväxlar Birgitte sitt eget förfall med världens, men det är i så fall ett förlåtligt misstag. Vi tror gärna att världen upphör med oss själva – vill vi det, rentav? Det finns ju saker som tyder på att detta inom överskådlig tid blir verklighet.

Genom den korta romanens tidspann upplever Birgitte att hon blir alltmer osynlig. Jag vet inte om hennes tillstånd ska kallas depression eller om det bara är vanlig uppgivenhet. Det är förstås svårt att anklaga en gammal människa för att vara för pessimistisk – det borde vara ett privilegium som till exempel poddande söner ska ge fan i att slå mynt av i sentimentalt drypande och strategiskt dramaturgiska dokumentärfilmer. Det finns inte ett uns sentimentalitet i Anfinnsens metod. Egentligen borde bara de gamla få vara bittra, pessimistiska och cyniska – som jag längtar (skojar?)!