Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

7 feb. 2023

Marigold och Rose. En berättelse, Louise Glück, översättning Jonas Brun, Rámus

Förra året meddelades att Louise Glück, känd för sitt Nobelpris 2020 (ett bra år), skulle ge ut sin första roman. Efter tretton diktsamlingar alltså, varav drygt hälften finns på svenska, tack vare ett intensivt arbete av förlaget Rámus och stafettparet som avlöst varandra som översättare: Stewe Claeson och Jonas Brun.

 

Den senare har översatt romanen Marigold och Rose, fast det är väl att ta i att kalla det för roman. Det är mer frågan om en kort berättelse i tio kapitel som tecknar ett porträtt av tvillingarna Marigold och Roses första år. De är spädbarn, fast översättningen säger ”bebisar” (snälla, sluta säg ”bääbisar”). Marigold tycker om böcker, fast hon inte lärt sig läsa ännu, och Rose tycker om att göra saker. Det liknar i mångt och mycket en barnbok, fast om den hade varit en barnbok kanske den hade översatts till Ringblomma och Ros.

 


Lindrig barnslighet ökar genialiteten, brukar det ju heta, och även om geniordet är lite överanvänt är det åtminstone något snillrikt över Glücks skrivande. När hon nu går över till kortprosan sker det i sagans form. Glück hör till de författare som det är givande att läsa mer av, som det är svårt att tröttna på. Utöver de svenska utgåvorna har jag läst hennes fyra första diktsamlingar på engelska (ännu oöversatta), samt en ganska fantastisk essäsamling. Läser du mer av henne blir du onekligen allt mer indragen i hennes världssyn.

 

Slutsatserna som ges i den här boken är anslående. Vad är det då i slutändan som gör en bok så bra? Kort sagt: temperamentet. Och den som läst Glück tidigare känner igen hennes skarpa blick på världen, och den dragning åt det absurda som alltid ligger nära till hands även om hon sällan släpper helt på bromsen. Men temperament är något annat än enbart åsikter och intelligens.

 

Samt: det här är inte mer en barnbok än de Muminböcker som skrevs av Tove Janssson, vars anarkistiska sinne nog skulle ha uppskattat den här otyglade texten som uppmuntrar till subversiv verksamhet. Men det finns också drag av den Oscar Wilde som skrev sina underskattade sagor strax innan han häktades för gross indecency.

 

Glück skriver en prosa som inte fullt ut följer de principer vi annars förknippar med texttypen. Således liknar det mer poesins strofindelning än prosans styckesindelning, när hon skjuter in mer mellanrum mellan textpartierna. Det sker en förskjutning, en ovisshet: är det stycken eller strofer det är frågan om? Det är som att hon inte helt vill överge poetens handgrepp när hon ger sig in på ett annat skrivande.

 

Berättelsen i sig är arketypisk, av det slag att den är lätt att ringakta. Djur och föräldrar finns i barnens värld, men på avstånd. Familjen skyr överraskningar. Barnen lever i det enda paradis vi känner till – det som vi ska förlora. Den världen är regelbunden, och tilliten råder och ordningen är ännu orubbad: ”Det var en vacker dag. Det hade mamma sagt. Pappa var iväg och räknade saker.” På sätt och vis är det ändå en förtrollad värld, där det finns utrymme för det fantasifulla tänkandet.

 

Poesin visar sig också i Glücks förmåga att säga maximala saker på minimalt utrymme. Utan att det blir för kortfattat eller knapphändigt. Den bildningsresa tvillingarna genomgår ter sig fullt naturlig, fast det är kanske mer en bildningsutflykt än –resa, tbh. Den världen finns till för att upptäckas, och där kallas kaniner för ”skuttisar”, och du kan fråga dig vad du föredrar: krass verklighet – kaninerna – eller magin – skuttisarna. Med sin bok omfattar Glück både likheterna och olikheterna mellan oss människor.

 

Rose är det utåtriktade barnet, som tycker om människor. Marigold bär på det som Glück i en av sina böcker kallar ”a certain gloomy inwardness”. Det kanske ska ses som en pik mot oss läsare: om vi gillade människor mer skulle vi läsa färre böcker. Tål att tänkas på. Kanske. Båda väntar på att saker ska falla på plats, på den frihet som ska infinna sig bara de slipper vara barn längre, men boken innehåller också överraskningar som vänder upp och ned på förutsättningarna.

 

Uppriktigt sagt befarade jag att Glück skulle skriva en sentimental bagatell, och kanske dess premisser ger fog för det. Men utfallet är mycket mer spännande än så. Det här är en älskvärd bok. Och just ”älskvärd” hör väl till de undervärderade värdeomdömena. Med stillsam humor lotsas vi genom tillvarons mångtydigheter, där linjen mellan det sanna och det verkliga finns till för att överskridas. Våra liv är stöpta i negationer.

6 feb. 2023

Monotonins blommor, Erik Hagelin, ARS förlag

Om jag har uppfattat det rätt är Erik Hagelin en heteronym och inneboende hos Jonas Rydin, författaren bakom två ganska imposanta böcker, Världens åttonde underverk och Dö som en konstnär. Medan dessa var förhållandevis brett upplagda idéromaner är Monotonins blommor en blygsam diktsamling.

 

Blygsam vid en okulär besiktning, med fem sviter som samlar dikter som rör sig i olika riktningar. Som det står i en av dikterna i den längsta, titelsviten:

 

Monotonins

blommor

är de vackraste

 

Nära metronomen

ur vilken

alla enskildheter blommat


 

Och det kretsar mycket kring just dessa enskildheter. Nog kan det tyckas spretigt, att det saknas en stark struktur som kunde föra samman innehållet till en stabilare enhetlighet. Inledningsvis kan Baudelaire fungera som en mentor till de hemlösa dikterna, men titeln till trots är det ett motto från en av den franska diktens dynamitarder (Folke Isakssons ord) som skänkt motto till boken, nämligen Rimbaud.

 

Dikterna handlar som helhet om det som upphör och försvinner, det som inte längre är aktuellt. Uppbrott, med ett större ord. Det förefaller spontant skrivet, och diktjaget rör sig i ensam suveränitet genom tid och rum. Ibland tas vi några hundra år bakåt i tiden, till århundraden då krig var vardagsmat och inte som nu en anomali. Återkommande träffar vi de fiktiva karaktärerna Ember och Brand.

 

Flera av de enskilda bilderna är välfunna, och skrivna med lätt hand men inte utan distinkt tonfall:

 

                      pojkarna

som oändligt försiktigt

spelar badminton

ute på gatan,

            sommartom

 

deras gula röster,

            skratten

      som utfällda girlanger

i luften

 

Så kan det stå i en av de mer lyckade dikterna. Hagelin blandar starka bilder med sådant som bara faller platt; som helhet blir mitt intryck därmed ganska ojämnt fördelat. Språket tampas med arkaismer, men det som fungerar bäst är ändå blandningen av de privata bekännelserna och allmänna resonemang om kärlek och sorg. Slitna teman för en diktsamling, jag vet, men det är slagkraftigt när rösten antar en ogarderad form.

 

Så kan jag också uppfånga att dikterna utspelar sig mellan det äkta och det oäkta. Är det där poesin blir till? Jodå, men det är ändå för försiktigt. Som avslutning står fem deppiga sekvenser om kärlek, som pekar ut en mer sammanhållen poetik.

 

Hagelins diktsamling är första utgåvan på ett återupplivat förlag, ARS, som tidigare drevs av Arne Häggkvist, som översatte främst från engelska, franska och spanska, men även danska, norska, rumänska, turkiska och arabiska. Nu har verksamheten övertagits av sonen Cyril Hellman, som har ett tungt arv att förvalta. Monotonins blommor är en försiktig trevare, som ändå pekar ut en riktning mot just det arv av den gränsöverskridande modernismen som Häggkvist gav svensk språkdräkt (Hemingway, Lorca, Michaux, Burroughs).

4 feb. 2023

Iman Mohammeds sublima universum

I sin traktat Filosofisk undersökning av ursprunget till våra begrepp om det sublima och det sköna från 1757 skriver Edmund Burke om hur det vi uppfattar som vackert är beroende av det farliga, det som ingjuter skräck, det som får oss att darra av njutning då vi står inför stupets bottenlösa fåra. Då kan denna skräck göra oss mottagliga för beundran, vördnad och respekt av en mer storslagen art.

 

Det sublima är också min ingång till en viss sorts poesi som uttrycks av exempelvis Iman Mohammed. Hon har gett ut fyra tunna diktböcker, varvat två böcker på Norstedts och två häften på mindre förlag. Genom böckerna finns en konsekvent genomförd tematik som indirekt anspelar på Burkes begrepp om det sublima. En annan tänkbar ingång är den röda färgen och vad den symboliserar.

 


Det röda är uttalat i den bok som Mohammed gav ut i fjol och som nominerades till Augustpriset: Minnen av infraröd (Norstedts). Där vävs det vackra samman med det farliga, i rader som frammanar känslor som väcker behag och obehag. De berättande inslagen genskjuts av våld och ängslan, och det som berättas tillåts inte slå sig till ro.        

 

Då kan raderna ge upphov till våldsamhet:

 

nalkas stjärnornas nedstigande

som linjer över människans rygg

öppnas så köttet från lungorna

blekt gröna lyster förintar seendet

varken dag eller natt

 

Det upphöjda tonläget samverkar med det sublima. Den berättelse som formas är fylld av blod och sår. Till de infraröda konnotationerna hör målsökande luftvärnsmissiler, och krig är en tematik som Mohammed återkommer till i sina böcker. I Bakom trädet ryggar (Norstedts) från 2018 finns dessa missiler utskrivna, men det är också en bok som åstadkommer oprövade förflyttningar och skapar tidigare oupptäckta samband mellan styrka och sprödhet.

 

Det är en metod som också kan hittas hos den  romantiske poeten och konstnären William Blake, han som skrev om Oskuld och Erfarenhet, om äktenskapet mellan Himlen och Helvetet. Mohammed uppdaterar det till sånger om stridsvagnar och barn som slutar skrika när luftoffensiverna upphör. I hennes dikter förenas ytterligheterna:

 

Som rosor så unga i marken

tacksamhet kände marken i den växte sönernas rötter

sammanflätade med namn och mödrar

som på sängar önskade att tårarna kunde skölja undan sorgen

att samma jord kunde inandas moderns kropp

tung av förlustens ångest

det är ett klädesplagg som smälter in i huden.

 

Aureola (Anti) från 2019 är en lekfull bok som uppsöker det hemliga och det uppenbara. Det är ett diminutivt häfte i ritfilmspapper, handgjord och med en sytråd som binder ihop sidorna. Det  är en gest som håller samman det splittrade i en enhetligt formad dikt:

 

Trängs med en massa som pressar sig mot

går in i byggnader och historiska pupiller

det är knivar

ristar in det som har erövrats.

Inga ljudvågor mot väggarna

men skriken hörs ändå

väcker hårstrån i nacken

böjer sig mot våldet som mot ljus.

 

Ordet ”auerola” har två betydelser. Dels den röda ljusmantel som inom fysiken omger det starka ljuset i en elektrisk gnista, och dels inom religiös ikonografi den gloria som omger hela gestalten och inte enbart huvudet. Debuten skedde på lilla förlaget Chateaux, med arket Fermata (2017), fyra korta dikter som fogas in i boken Bakom trädet ryggar, som utkom året därpå. Begreppet ”fermata” är hämtat från musikens värld, och anger de noter som sätts över andra noter för att markera att de ska hållas ut längre. Hur lyder den tonen? Kanske så här: ”I månens sken vi darra av njutning, i en bråkdels sekund är vi alla fria.”  

 

Den egentliga debuten skedde ändå redan 2013 i antologin Mot denna sol (Brombergs), med diktsviten ”Krökningar”. Den utmärker sig genom att vara mer mångordig, men redan inriktad på det mångtydiga: ”Förkasta skräddarsydda svar!” utropar dikten emfatiskt. Den här sviten utmärker sig också genom att uttalat anropa det sublima:

 

Du försvarade dig och dina systrar mot miserabla fallosar

som trodde sig besitta ditt sublima universum

sitt sublima,

ditt sublima.  

 

Så sluts cirkeln, och så bildas en skarpt tecknad gloria kring den sublima poesi Iman Mohammed skriver. Upphöjt storslagen i sina anspråk, trots eller tack vare sitt minimala omfång. Och så den röda tråden – röd som i blod, som binder samman den konsekvent genomförda dikten.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/2 2023)

Samtalensom, Ann Jäderlund, gjendiktet av Monica Aasprong og Casper André Lugg, H//O//F

Titlar är ofta knepiga och svåröversättbara. På svenska heter Ann Jäderlunds senaste diktsamling Ensamtal (2019). Den finns på danska i bokstavlig form som Ensomtale (Andreas Vermehren Holms översättning) och på norska kom boken Samtalensom förra året, med Monica Aasprong och Casper André Lugg som översättare – eller ”gendiktare”, om en direktöversättning från norskan tillåts. Jag råkade få tag på ett exemplar av denna norska bok, och läste den behändigt nog lagom till mitt samtal med Jäderlund i dag på smålit.

 

Det tar sin tid att reda ut den norska titeln. Vad då ”samtalen som …?” Men det ska förstås utläsas: ”samtal ensam”. Det är snyggt gjort, och leder mig rätt in i den här diktsamlingen, som är både kryptisk och omedelbar. För att vara en bok av Jäderlund vill jag kalla den kommunikativ, men samtidigt är den så tillknäppt att den sluter sig – likt hennes tio övriga böcker, är det bäst att tillägga. Men det är så värt att bara ta sig in i denna hennes poetiska värld, och att befinna sig där. Oavsett om det sker på ett språk som får kallas främmande.

 


Fast ändå, det är ingen större match att läsa på norska – för den som gör en viss ansträngning. Dessutom kan distansen ge nya perspektiv på rader som gjorts bekanta på det egna språket. Och vad är poesi i generell mening om inte – översättning?

 

Det vita omslaget pryds av två citat, ett från Paul Celan och ett från Ingeborg Bachmann. Två kolleger som inte fick eller inte kunde leva tillsammans men som bevarade passionen i en tjugoårig brevväxling. Jäderlund utgår från dessa brev – översatta till svenska av Linda Östergaard 2012 – i sin diktsamling, men spåren har genomgått en sådan transformation av det jäderlundska idiomet att det blivit en omisskännelig Jäderlund-bok av det.

 

Det var mycket om översättning! Och hur är det då att läsa Jäderlund på norska? Mer än ganska njutbart, där ordreduktionen sätter fokus på enskildheter och små detaljer som tävlar i att göra sig märkbara. Den största förändringen är att svenskans ”berg” blivit ”fjell” på norska. Naturen är sig annars lik: det är sol, stjärnor, skog, träd, berg, snö, jord, älv … Finns det blommor? frågar du. Det finns blommor även i Norge.

 

När orden är så få  ges de en oerhörd laddning, där upprepningarna också skapar nya samband och innebörder. Det lakoniska i de här dikterna har viss närhet till Gunnar Björling, men jag tänker också på fragmentets drottning – Sapfo:

 

Solen går i aorta

ordet for mørke

skjuler en mørk lyd

hva gjelder da

 

På Jäderlunds svenska: ”Solen går i aortan / ordet för mörker / döljer ett mörkt ljud / vad gäller då”. Att läsa henne på norska – det innebär något liknande som att läsa Sapfo på danska, som jag gjorde härom sommaren. Plötsligt blir det som att höra Sapfos egen röst, eftersom svenskan är för nära: Sapfo skrev på en lesbisk dialekt som tedde sig grovhuggen för grekerna, och därför ska en genuin upplevelse av Sapfo – för den som inte behärskar klassisk grekiska – helst företas på ett annat språk än det egna.

 

En oväntad intensitet framträder i Jäderlunds korta dikter i den här boken. Vissa rader har minnet bevarat ordagrant från den svenska utgåvan, som en kort dikt som kan parallelläsas med Margaret Atwoods berömda fyrrading (fast hon behövde sexton ord!): ”you fit into me / like a hook into an eye / a fish hook / an open eye”. Jäderlund nöjer sig med sex ord: ”Meg har / noen / hugget i / hjernen”. Det är skarpt!

 

Ljuset är en bekant trop hos Jäderlund, liksom förstås den allestädes närvarande Björling. Om än det är ett ensamt projekt hon företar sig är väl Björlings poetik den hon rimligen mest har samröre med. I Samtalensom – jag blir allt mer tillfreds med titeln – visas tydligt också hur viktig och hur nödvändig blicken är, och allt det sköra inryms i det som ögat möter – och det som möter ögat. Här blir våldet mot ögat inte en metafor, utan ren konkretism. Och ordet ”ister”, så oväntat redan i den svenska utgåvan, formas som ett abjekt, en bild för det frånstötande, äckliga.

 

Det är dikter som förefaller ha skrivits i en annan tid. Det enskilda ordet från den svenska boken som gjorde starkast intryck är förmodligen ”mångvändbart”, som återkommer i boken. På norska: ”mangvendbart”. Det är också snyggt. Paul Celan lekte ofta med ord på det sättet, skapade nya sammansättningar. Celan har ju rykte om att vara en esoterisk och svår poet, något som givetvis ofta blivit Jäderlunds etikett.

 

Till dem vill jag bara infoga en kort replik från den här boken:

 

Prøv da

å svare meg

på ordentlig

 

På svenska: ”Försök då / att svara mig / på riktigt”. Det kan inte sägas tydligare, eller bättre. Det är dikt som kommunicerar på sina egna villkor, och utgör själva definitionen av integritet. Söker du arrogans får du leta någon annanstans (tips: politiker är en bra början).

2 feb. 2023

Madonnan vid Nilen, Scholastique Mukasonga, översättning Maria Björkman, Tranan

Den bokstavliga översättningen av originalets titel lyder ”Vår Fru vid Nilen” men Scholastique Mukasongas första roman från 2012 fick heta Madonnan vid Nilen när den utkom på svenska 2020. Författaren föddes i Rwanda, men familjen flydde utomlands 1992, strax innan folkmordet då en miljon tutsier mördades.

 

Madonnan är en svart staty som står intill en gymnasieskola för flickor, högt belägen för att inte allt som tillhör staden ska fresta dem på villovägar. Där går främst de rika hutu-döttrarna som ska tillgodogöra sig en utbildning som förbereder dem till äktenskap med rika hutu-söner. Innan någon hinner säga nepotism tillfogar jag upplysningen att några fattiga tutsier kvoteras in med armbågen, däribland Virginia och Veronica, som utgör något som med viss modifikation kan kallas huvudpersoner.

 


I stället för att mejsla fram gedigna karaktärer är Mukasonga mer inriktad på att skildra den stämning som råder i Rwanda innan skändligheterna kulminerar. Romanen utspelar sig 1979, och långsamt avtäcks de mekanismer som ska ges fritt spelrum drygt femton år senare. Det monstruösa anländer liksom blixtar sällan från en klar himmel, och nog finns det gott om olycksbådande indikationer, fingervisningar av grymt snitt, i den här romanen. Retoriken känns förstås igen, när hutufolket kallar tutsierna för kackerlackor.

 

De urgamla idealen råder. Men bakom masken av fromhet finns sliskiga präster och illasinnade nunnor. Den pennalism som har utvecklats liknar den som Ann-Helén Laestadius skildrar i sin nya bok Straff. En elakhet som i brist på annat borde gå under beteckningen ”banal”, alltså i avsaknad av både högre och lägre syften. En elakhet som pågår – kanske bara för att förutsättningar för den har etablerats, att det är så den mänskliga naturen ser ut. Hos Laestadius kallades bestraffaren ”Häxan”, medan hon här går under namnet Gloriosa.

 

Romanen har en lång startsträcka, men när väl Mukasongas okonventionella teknik sätter sig blir det tydligt vartåt det hela barkar, och då kan syftet med rundmålningar och utvikningar motiveras. I början är det mer platsen än personerna som betonas, och anledningen är förstås att platsen är så avgörande för det som komma skall. Därför blir kollektivet en viktig beståndsdel i att skildra en pågående ouvertyr till katastrof. När en av flickorna blir gravid undanröjs skandalen effektivt och dödligt:

 

För det var verkligen en skamlig hemlighet som nu ringlade ihop sig inuti skolan liksom inuti var och en av dem, ett samvetskval på jakt efter en skyldig, en synd som var omöjlig att sona eftersom den ju aldrig skulle få en bekännelse. De måste stöta bort bilden: Frida som den svarta spegel i vilken man kunde se sitt öde.  

 

Veronica, vars egentliga namn är Mutamariza (”Få-henne-inte-att gråta”), och Virginia, vars egentliga namn är Tumurinde (”Beskydda-henne”), ger sig ut på äventyr hos en galen vit excentriker, som inbillar sig att de är fornegyptiska gudinnor, och anstränger sig för att iscensätta detta i tablåer av varierande grad av olust och olämplighet. Här anspelar Mukisonga på exotifiering och vita fördomar om svartas sexualitet, men också detta sker på ett minst med ovanlig utgång.  

 

Successivt skruvas temperaturen upp. Mobbning och pennalism är universellt, liksom hur de rika unnar sig den lyx som ger dem befogenheter. Mukasonga skildrar förtrycket och dess effekter på ett slående sätt, i en roman som är spännande och oförutsägbar. Hon pekar också ut den hårfina skillnaden mellan kunskap och lärdom, och det är nödvändigt att vi slutar se på romanen som bärare av endast förströelse och onytta – här finns en väg att gå för den som är girig efter både kunskap och lärdom.

1 feb. 2023

Straff, Ann-Helén Laestadius, Romanus & Selling

Ann-Helén Laestadius är bra på att gestalta moraliska dilemman, men sämre på att gestalta den komplexitet som finns hos också elaka människor. Därför blir hennes nya roman aldrig lika spännande och övertygande som debuten.

 

Med sin första roman för vuxna, Stöld, gav Ann-Helén Laestadius liv i den döda deckargenren och åstadkom likartad stämning som i Kerstin Ekmans tv-serieaktuella Händelser vid vatten. Föga förvånande kommer Netflix filmatisering av Stöld inom kort. Nu utkommer Laestadius med en andra roman, men den som förväntar sig spänning bedrar sig.

 


I stället koncentrerar sig Laestadius på att berätta fem personers erfarenheter från Nomadskolan. Som barn tas de från sina familjer i Kirunatrakten – föräldrarna är renskötare – för att hamna i Láttevárri. Lannavaara heter det på kartan (en samisk ordlista medföljer). Väl där utsätts de för hård pennalism, främst av husmor som går under öknmanet ”Häxan”. Tänk en kombination av aunt Lydia i The Handmaid’s Tale och Caligula i Hets.

 

Bestraffningarna är både fysiska och mentala. Det samiska arvet ska förtigas och tryckas undan. Laestadius växlar mellan 50-tal och 80-tal. Som vuxna bearbetar de fem fortfarande sina trauman. En av dem arbetar i hemtjänsten och får en åldrad husmor som brukare; det är upplagt för gruvlig hämnd.

 

Knepet att skriva en roman utifrån fem olika karaktärer är en svår balansgång. Det blir inte riktigt så att de får kontur och blir egna gestalter, även om varje kort kapitel pedagogiskt nog ges namn och årtal, som kan skifta så frekvent att en viss yrsel uppstår.

 

Den här romanen har större problem än så. Laestadius jobbar hårt för att vi ska förstå var sympatierna ligger. Därför blir husmor demoniserad, och det som ligger bakom hennes antipatier utreds inte. Så kan hennes beteende förklaras, med en hänvisning till Hannah Arendt, som ”den banala elakheten”. I Stöld hade ondskan ett sammanhang och en komplexitet som gjorde den både handlingsmässigt och litterärt motiverad.  

 

Språkligt är Laestadius idiom glanslöst och opersonligt. Det är övertydligt och redovisande där det borde vara subtilt och fokuserat. Stilen är schematisk och livlös. De många upprepningarna och utfyllnaderna gör det till stundtals monoton läsning, där intresset falnar.

 

Jag är också lite trött på alla dessa romaner som låter händelser i barndomen ha en avgörande roll för vuxna personer. Inte för att bagatellisera det som sker i just den här nomadskolan, men det börjar bli slitet med de olika tidsperspektiven. Det är en för enkel väg att gå för en författare, och utfallet blir garanterat förutsägbart. Här tillåts du aldrig tvivla på var du ska lägga dina sympatier.

 

Det som fungerar bättre är Laestadius förmåga att gestalta skam. Hon skriver också inkännande om skillnaden mellan de ärr som är synliga på kroppen och de som finns på insidan. Och det problematiska i hämnden ges också en inramning som skapar bryderier. Är hämnd alltid att föredra? Hur långt ska en förlåtelse gå?

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/2 2023)  

Oordnade tankar kring Guds kärlek och andra texter, Simone Weil, översättning Måns Magntorn, Faethon

”Aldrig sedan den historiska tidens gryning, frånsett under en viss period i det romerska riket, har Kristus varit så frånvarande som nu. Det åtskiljande av religionen och det sociala livet som idag ses naturligt även bland de flesta kristna, skulle för äldre tiders människor ha framstått som monstruöst.”

 

Orden tillhör Simone Weil, fransk filosof med stark förankring både i ett religiöst inre och i ett värdsligt yttre. Det är ingen underdrift att hävda att hon på senare år har blivit allt mer närvarande i den svenska samhällsdebatten. På svenska finns sedan tidigare fyra böcker – där i synnerhet Tyngden och nåden och Att slå rot hör till obligatorisk läsning för gymnasieelever som tror att det räcker med Nietzsche för att skapa en identitet som cool intellektuell – samt ett fint specialnummer från Tydningen från 2021 med hennes fabriksdagböcker.

 


Och så nu, som en oväntad och blygsam gest från Faethon, Oordnade tankar kring Guds kärlek och andra texter, i översättning av Måns Magntorn, ung översättare som huserar i Lund. Det är en tunn volym med tre korta ej tidigare översatta texter samt den längre essän ”Guds kärlek och olyckan”. Den har funnits i en betydligt kortare version under namnet ”Om kärleken till Gud och olyckan”. En betydelseförskjutning, som synes.

 

I korthet är Weil en både sträng och ödmjuk författare. Hon tänker i paradoxer, lär oss att uppsöka det som vi annars skyndsamt avfärdar eller avskräcks av. Men är det verkligen paradoxer? Handlar det inte snarare om att hon lär oss att de invanda polariteterna behöver utmanas? Hon får dem att närma sig varandra med sina texter, som på en och samma gång är intrikata och tydliga. Hon gestaltar en motsatsernas förflyttning.

 

De här texterna skrevs 1942. De avslutande 20 sidorna i den längre essän – som alltså, understryker jag emfatiskt, inte tidigare översatts till svenska – tillkom i Casablanca strax innan avfärden till USA och sedermera Frankrike där hon skulle dö 1943, endast 34 år gammal. På tal om paradoxerna finner Magntorn det slående i sitt efterord att Weil som var så mån om att utplåna det egna jaget – avskapelse (décréation) lyder ett centralt begrepp – ändå blivit föremål för en personkult långt efter sin död.

 

När Weil skriver att det rena inte smutsas ned av det onda är det mer än en tro, mer än en uppfattning, mer än en sanning. Vad är det som kan vara mer än det vi vet? Det eviga, lyder ett kort och otillräckligt svar. Tillvarons fjärde dimension, skulle en annan lika spännande författare (Clarice Lispector) inflika. Detta extra kan också kallas andlighet, eller Gud, eller själ, eller – konst. Och Weil är allt detta, alltså lika mycket andlig vägledare som konstnär. Alltså poet.

 

Två exempel på konstnärligt användande av metaforer belyser detta, och jag hämtar dem från den längre essän om Guds kärlek. En människa är som en växt, säger Weil. Vi lyder utifrån en beroendeställning till ljuset, liksom växten spirar beroende av hur den är placerad i relation till ljus. Växten har inget val, men det har vi – ”att exponera sig för ljuset eller inte”. Vi ska också bejaka glädjen och smärtan och se dem som nödvändiga för oss att bli fullkomliga – annars blir vi som sjökaptenen som tror att det räcker att läsa kartor för att kunna navigera på havet.

 

Det eviga, det kan också syfta på kärleken, det som återstår när allt annat skiftar i tyngd och betydelse: ”Kärleken står i proportion till avståndet”, menar Weil. Avståndet är en del av det onda, det svåra, det som gör motstånd, det som gör oss besvikna. Och detta måste vi alltså också älska. Med uthållighet, ett annat centralt begrepp hos Weil.

 

För det tål att påpekas att medan byråkrater sliter sitt hår för att komma till rätta med skolans grundläggande problem – vi tar en studiedag här om värdegrundsfrågor, en temadag här om ojämlikhet – skulle det räcka om det infördes mer läsning av väsentliga texter. Och det behöver inte vara texter av Simone Weil! I en intervju med SvD återgav Mikaela Blomqvist vad en professor på psykologiutbildningen sagt, att fem års studier av kurslitteratur med lätthet kunde ersättas av ”riktigt bra romaner”.

 

Det kunde också gälla Tove Janssons berättelser, där till exempel Too-tickis besked till det räddshågna Mumintrollet skulle avhjälpa mången skolelevs våndor: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”. Hos Weil finns liknande tankar: ”Att vara en skapad varelse är inte med nödvändighet att vara olycklig, men det är med nödvändighet att vara exponerad för olyckan.” Den kurator som vill fullborda sina broderade tavlor kan låna Erik Lindegrens ord från mannen utan väg, utgiven samma år som Weil skrev sin essä: ”att tro sig född med otur fast man bara är född”.

 

Det är med hjälp av drastiska liknelser Weil skapar sina texter. Hon avslöjar den fåfänga och den förgänglighet som styr det offentliga livet, då som nu. Vi ska inte söka oss till Gud, i strikt mening inte ens tro på Gud, bara välja det som är kärlek. Och kärlek finns där verkligheten finns.  

 

Det liknar en religion utan Gud, eller en Gud utan religion. När du slutar söka, slutar (försöka) tro, då kommer Gud till dig. Så ser också Weils väg till religionen lite annorlunda ut. I ett brev till författaren Joë Bousquet berättar hon hur en dikt av George Herbert från tidigt 1600-tal blir en länk som förenar henne med Gud, att det är konsten – en dikt på engelska – som bortom hennes vetande ger hennes skrivande en ny riktning. Inte så att hon släpper det samhällsengagemang som präglat hennes skrivande fram till dess, men att det nyanseras, fördjupas och förstärks.

 

I brevet belyses också hennes relation till det centrala begreppet olycka. Weil skriver om att befinna sig i det som evangelierna kallar ”i väntan”. Olikt vampyrer kräver det onda ingen inbjudan för att bli insläppt, och ta en titt på nyhetsflödet så får du en bild av hur det onda grasserar inom så många av oss. Weil skriver om att vi behöver upprätta ett samtycke till det goda också, men också om faran i att förneka närvaron av det onda inom oss. Vi ska inte försöka göra oss av med det, bara förstå att det är något vi behöver bekämpa.

 

Nog visste hon en del om lidandet, både det fysiska och det själsliga, men hon visste också minst lika mycket om värdet i att avstå från självömkan. Hon visste också mycket om lydnad och tvång, två poler som vi behöver lära oss behärska. Två andra poler som det finns givande resonemang om: dröm och verklighet. En del av hennes tankar blir svårsmälta, som när hon definierar olyckan som ”omständigheternas mekaniska brutalitets pulvrisering av själen”, och att det kommer från Gud. Men så kommer också kärleken ur detta. Men sanningen ska kanske nödvändigtvis vara svårsmält.

 

På frågan varför Weil blivit så aktuell under 2000-talet är svaret lättfunnet. Andra böcker har inte denna tyngd, denna nåd. Utfallet är starkt, men så är också insatsen stor. Weil frigör potentialen till ett bättre liv. Så såg det ut 1942, men i än högre grad ser det ut så 2023.  

30 jan. 2023

Leva lite till, Cecilia Davidsson, Bonniers

Det är lite kaxigt att låta sin novellsamling inledas med den längsta novellen. Lite som Ride gjorde på en av sina skivor (minns inte vilken), där också titeln signalerade kaxighet: ”Leave Them All Behind”. Jag trodde den kom 1994, samma år som Cecilia Davidsson debuterade (med En av dessa nätter), men den kom visst 1992. Dock var 1994 året för den svenska premiären av Robert Altmans film Short Cuts, som byggde på Raymond Carvers noveller, som skulle bli så oerhört stilbildande för svenska novellister.

 

Den senaste novellsamlingen av Davidsson utkom 2015, så det är verkligen på tiden med Leva lite till, som samlar arton stycken. Den längsta är alltså först. ”Far, pappa, farsan” slår an tonen med en dotter på semester i Paris med en gubbe som på äldre dar börjat skriva (dålig) poesi. Det är ett skarpt porträtt av avstånden mellan människor, men också om den längtan efter försoning – eller bara längtan efter förbindelse – som står emellan oss.  

 


Den sorgsenhet Davidsson odlar innebär något annat än vemod och melankoli. Den kunde kallas ömhet. Mats Wahl skrev i veckan en text om filmatiseringen av Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, hur de har trollat bort inlevelsen med de olyckliga och dåliga människor, den blick på det mänskliga som odlas av författare som Ekman och Selma Lagerlöf. Ja, och Cecilia Davidsson, vill jag tillägga. Alltså, förståelsen för och bekräftelsen av allt det komplexa som vi omsluter.

 

Hennes människor bär också på neuroser och skavanker. Den passivt aggressiva grundtonen kan inte hejda intrycket att vi måste lära oss acceptera mer av det som avviker från normalkurvorna. Verkligheten tränger in i våra fantasier, och kräver fullständig underkastelse. Det är inte konstigt att våra sinnen reagerar, att vi försöker spjärna emot allt som säger att vi ska uppföra oss sansat och belevat. Davidsson låter det sparsmakade och koncentrerade läcka ut ur novellerna, genom att visa hur nära till hands galenskapen befinner sig.  

 

I sin första samling, som alltså utkom för snart trettio år sedan, triumferade Davidsson med en isbergsteknik. Mest minnesvärt i novellen ”Min nye kille”, som instiftade oro och pejlade misstankar om vanföreställningar i skydd av normalitet. Liknande exempel finns också i den här nya samlingen. Men varför kalla det galenskap? Kalla det lika gärna för gränslöshet.

 

Gränslös är också den uppsluppet frejdiga ”Demokrati”: ”Själv lärde jag mig att demokrati är något man leker. Man går runt, runt på bestämda platser och ler och får varma leenden tillbaka.” Men skenet är verkligen inte allt. Det hotfulla gömmer sig alltid i bakgrunden, och hos Davidsson tippar det alltid över, men själva övergången till det kaosiga sker utan att meddela sig i förväg.

 

Som i novellen ”En fri ung man”, om en excentrisk kille som piggar upp sig med att slänga soppåsen i sopnedkastet naken. Så kan också en verklighet se ut, när den gläntar på sin dörr: där bakom lurar farorna i sådan förklädnad att vi inte känner igen dem förrän det är för sent. Davidsson är bra på att ladda detaljer med närvaro, och att göra tvångstankar till en integrerad del av ett psyke. Så kan just den här novellen om den frie unge mannen redan nu utnämnas till en lika minnesvärd novell som ”Min nye kille”, och läsas som en pendang till den.

 

Davidsson låter tillvaron skeva till. Bra och övertygande noveller har gärna något av det opålitliga i sig, något av det farliga och rentav olämpliga. Då kan novellerna koppla ihop det verkliga med det inbillade, och visa att liv kan vara synonymt med (mar)dröm. Nog finns det inslag av skräck i åtskilliga av Davidssons noveller, och den skräcken förstärks av det stiliserade anslaget och den naiva tonen, som så kongenialt infångas av systern Helena Davidssons omslagsteckningar. Det är på riktigt.  

28 jan. 2023

Ur sinne, Naima Chahboun, Pamflett

Ordvitsen är en krånglig grej i litteraturen, för det som är roligt för stunden tappar fort sin lyster och blir unken skåpmat fortare innan du hinner säga ”pappaskämt”. Därför är det djärvt av Naima Chahboun att helt omfamna formatet i sin senaste bok, eller snarare häfte, som utkommer på pamflett. Boken heter följaktligen Ur sinne.

 

Och rösten i diktens monolog är verkligen ursinnig. Först tänker jag att Chahboun har omfamnat också Hanna Rajs skrivsätt – alltså det talspråkliga och förkortade chatspråket. Då kan det i den här boken se ut så här: ”rutrotru e smart / menru e dum”. Även det här gör dikten svårläst, men det sätter sig. Inte är det heller någon rip off på Rajs poetik.

 


Vi tas rätt in i ursinnet, in i ett tonfall som är fientligt och aggressivt, men också olyckligt:

 

tre tabletter förå somna

å fem förå vakna

ere normalt tyckeru

 

ere normalt attja sitter här

naken

i min egen skit

ånte ens skäms

 

Rösten tillhör en av de som brukar gå under beteckningen ”de icke önskvärda”, de som samhället gör allt för att förtränga. De har tidigare getts röst framför allt av Lars Norén, främst i några av hans 90-talspjäser, som Ett sorts Hades och Personkrets 3:1. Och liksom Norén har Chahboun bra gehör för ett visst talspråk och lyckas göra det autentiskt. Det resulterar i en monolog som borde fungera på en scen, i händerna på en driven regissör och en djärv skådespelare.

 

Frågan är inte varför personen låter så här sårig och arg, utan snarare: varför låter vi inte alla så här? Varför fräser vi inte ifrån mer? Varför spottar inte vi också ut sådana här anklagelser? Att bara vara vid liv är en kränkning. Chahboun hittar en puls till detta sakförhållande, en puls som slår mer än den bultar. Liksom hos Norén finns här ibland en förtvivlad humor som pekar ut något av det som är absurt i tillvaron.

 

Det är en röst som kan kallas ömsom vulgär, ömsom trängtande. Svettigt och skitigt blir det, och i den mån det ska kallas osmakligt är det förstås livets fel, för att livet är osmakligt och ovärdigt. Rösten tillhör någon som balanserar på en galenskap, men hittar liksom Hamlet fram till en metod i sin galenskap, om än det sker på ett språk som inte har polerats fram ur någon retorisk skolning. Rösten tillhör den som har examen i livets hårda skola, som klyschan lyder.

 

Det här är Pamfletts tolfte bok i sin satsning på det (som det förefaller) spontant skrivna, och de satsar gärna på halvetablerade poeter med ett par böcker i bagaget (som Elis Burrau, Lina Rydén Reynols och Erik Lindman Mata). Chahboun blev katapultprisbelönad för sin debut Okunskapens arkeologi, men jag var lite missnöjd med hennes andra bok Äpplen och päron när den kom för ett par år sedan. Det här är i vilket fall en tydlig kursändring.

 

Här finns en tonträff att ta vara på, och en konsekvent genomförd j’accuse på ett råbarkat idiom. Röstens kritik är också framförd på ett strukturellt plan, där polisen och vårdapparaten får sina slängar av sleven, liksom andra auktoriteter som religionen:

 

de finns ba en gud

åre e logiken

 

rukante lura logiken

den e överallt

 

de finns ingen gud

utom gud

de e logiskt

 

En kunde annars fråga sig vad syftet annars är, och jag uppfattar det som att Chahboun vill peka ut skevheten och ställa oss inför ett visst illamående och få oss att reagera på den orättvisa som är villkoret för dessa orättvisor.  

27 jan. 2023

100 dikter, Till Lindemann, översättning Carl-Michael Edenborg & Alexandra Nedstam, Vertigo

Två rockband jag alltid haft svårt för är Radiohead och Rammstein, av diametralt olika orsaker. Det ena: för pretentiöst. Det andra: för tramsigt. Rammsteins sångare har som vana, till skillnad från prettot Thom Yorke i Radiohead, att ge ut böcker. En av dem finns sedan tidigare på svenska, diktsamlingen Stilla nätter. Nu finns bok nummer två i svensk översättning, signerad tidigare och nuvarande bas för Vertigo. Carl-Michael Edenborg och Alexandra Nedstam har tagit sig an 100 dikter.

 

Hundra dikter, alltså. Är inte det några dikter för många? Jo, nog finns här en och annan dikt som inte är helt minnesvärd. Det blir ett hugskott här, en lättviktig förflugen tanke där som sätts på pränt innan den hinner ta på flykten. Att säga att det inte är särdeles subtilt är förstås en underdrift. Det är, hm, mycket eld. Men mer på ett metaforiskt plan: Rammstein har ju som vana att bränna av tusen liter bensin till varje spelning.  

 


Översättarna tvingas till en del eftergifter vad gäller ordföljd och för att få rimmen att sitta. Ändå sitter de kanske inte helt som en smäck. Men det är en smäll man får ta. Till boken hör illustrationer av Matthias Matthies, och det är bilder som återger något av det anarkistiska uppsåtet och även innehåller en viss dos tokighet.

 

I dikterna löper åtrå och cynism ikapp genom raderna. Lindemann har en viss ton av skadeskjuten kråka. Rannsakan och anklagelser löper också samman, eller sitter i samma båt kunde man säga. I en av dikterna ges självömkan fritt spelrum, med en lite oväntad twist ändå:

 

Har stått ut med dig för länge

Skyllt skulden på det skyldiga

Melankolin skänker klarhet

Mina lögner är ärlighet

Du är helt enkelt vidrig

Och skulden ligger hos mig

 

Dikterna uppvisar variationer av både ”No Pussy Blues” och ”Hard On For Love”, för att tala med Nick Cave. Lindemann är också omväxlande raljant och gravallvarlig, där humörsvängningarna framträder oväntat och plötsligt. Fast då ska man komma ihåg att kritikerns uppgift inte är att ställa diagnoser eller föreslå adekvata botemedel – i så fall hade mitt receptblock varit avverkat för länge sedan.

 

Och nog finns allvaret i en dikt som heter ”Äta”, som gestaltar en erfarenhet som nog alla förälskade upplevt, att alltså vilja äta upp föremålet för sitt begär:

 

Jag skulle vilja smaska på dig

Du luktar och smakar så underbart

Ack jag skulle vilja frossa på dig

Men det vore trist

Du vore inte mer där

 

Hos Lindemann trivs självföraktet lika bra som självförhärligandet. Som det ska vara, med andra ord. En del självskadebeteende och en del snusk finns onekligen i dikterna, och man får vara mycket för att fördra dem, men att vara pryd hör inte dit. Även om det är burdust finns det också plats för allvaret, speciellt i några lite längre novellartade dikter, som ”Jag var hungrig”, ”Farväl till ett älskat djur” och ”Toalett”. Till det som jag gärna hade undvarat hör dock en lite väl creepy övergreppsdikt, ”När du sover”.

 

Som helhet är det en bok som gör sin verkan ungefär som Rammsteins musik. Inte är det sofistikerat, men här och där glimtar det till.

26 jan. 2023

Till dess dagen gryr, Gunnel Vallquist, Silentium

Har Sverige blivit mer andligt på sista tiden? Både ja och nej, tycker jag nog. Det finns förvisso en tydlig religiös trend på vissa kultursidor, att det inte längre anses fullt lika skambelagt att skylta med sin tro och ändå bevara sitt intellektuella rykte. Men samtidigt har politiken och samhällslivet allt mer fjärmat sig från allt vad andlighet heter, avseende de beslut som tas. Men jag väljer att optimistiskt se det som ett gott tecken att det finns en marknad även under 2000-talet för nyöversatta böcker av Simone Weil och att även Gunnel Vallquist går att läsa i nyutgåvor.

 

Till det mest kända med Vallquist (1918-2016) hör nog att hon översatte Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, en gärning som är svår att underskatta i förhållande till vad den har skänkt svenska läsare. Men hon översatte också annan fransk litteratur – däribland Weil – och var också en flitig debattör i religiösa och kyrkliga frågor, och tillhörde i femton år samfundet De Nio. En del egna böcker gav hon också ut. Den som vill veta mer hänvisas till Alva Dahls utmärkta biografi Slå rot i förvandlingen från 2021.  

 


De religiösa böckerna återutges med ojämna mellanrum. För sju år sedan Steg på vägen, och för fyra år sedan Till dess dagen gryr. Jag har sent omsider läst den sistnämnda, som ursprungligen gavs ut 1959. Herre, låt mig få brinna hette den vid den förra återutgivningen från 2009, en titel som säger något om innehållets allvarligt uppfordrande ton. Den har fått den anspråkslösa undertiteln ”Anteckningar 1950-1958”. Anspråkslös är inte innehållet.

 

Vallquist låter sitt skrivande vistas i poesins närhet. Redan första meningen är en summering: ”Den verkliga friheten: att vilja Guds vilja.” Det handlar mycket om vad du har inom dig, dina slumrande resurser och outforskade världar som väntar på att tas i anspråk. Hon skriver om hur svårt det är att döma andra människor när du själv har levt lite längre än ungdomen – att dina egna felsteg förutsätter hyckleri så fort du klandrar andra. Det löper ett underförstått ”kasta sten i glashus”-argument genom boken.

 

Eller med andra ord, en glosa som tyvärr lämnades kvar i 1900-talet: ödmjukhet. Vallquist skriver om hur viktig ödmjukheten är för att vi ska bli mer mänskliga. Att förstå andras svagheter innan du ser ned på dem är det viktiga. Det Oscar Wilde menade var den största synden: brist på kärlek. Något liknande är Vallquist inne på med sin korta tankebok. Det blir också resonemang om ansvar, om att tjäna, om frihet och underkastelse, om smärtan i skönheten. Skönheten är det som finns ett steg bort – det som finns bortom Gud, menar hon, men Gud kan göra skönheten till vår egenskap.

 

Det blir viktigt att balansera ödmjukheten med stolthet, så att du inte utplånar din självkänsla. Samt att också balansera värdet i att leva efter förebilders mönster utan att tappa bort sin självständighet. Det handlar om att inte utplåna sig själv. Vallquist kallar det för ”jagets hypotrofi”, alltså att minska i storlek. Det som låter som en paradox – ett nej är ett ja – blir ändå övertygande. Vallquists insats består i att överbrygga motsättningar.  

 

Det hon tar med sig från Weil är att du måste lära dig älska olyckan. Det sker i en distinktion mellan att vara och att göra. Hon vill att du tar till vara båda positionerna. Det viktigaste är ändå att en förändring måste komma ifrån dig själv, ett tankesätt som kan tillämpas också strukturellt. För ärligt, klimatfrågan är något det inte längre går att skylla ifrån sig om. Du – just du – har ett ansvar, och du kan inte vänta på att ”någon annan” (samhället, lagstiftarna, beslutsfattarna) ska ta dig i nackskinnet och tvinga dig att sluta med din destruktiva livsföring.

 

Visst kan vi, säger Vallquist med ett nästan otäckt aktuellt exempel, be för Rysslands omvändelse, men omsorg om yttervärlden får inte bli ett alibi för att slippa tänka på de uppoffringar du själv måste göra. Du måste erkänna svagheterna för att något ska ske i positiv riktning. På flera plan är Vallquist både traditionalist och progressiv. Ibland är hon medeltida i sitt tänkande, men hon nöjer sig inte med till exempel fromhet och undergivenhet inför den korsfäste, utan vidgar sin syn till att varna för ett samhälle där kärlek inte råder.