att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

26 jan. 2022

Nye mytologier, Andreas Vermehren Holm, Tredje september / H//O//F

I senaste numret av 20TAL kunde läsas ett sjok dikter av Andreas Vermehren Holm, översatta av Ann Jäderlund. Han är poet, förläggare och grafiker, och ger nu ut ett veritabelt storverk, Nye mytologier, som nog ter sig svåröverträffat. Det sker i samarbete mellan ett danskt (Tredje september) och ett norskt (H//O//F: House of Foundation) förlag. Han har en examen från litterär gestaltning från Valand i Göteborg, så det hade inte varit opassande om ett svenskt förlag fått vara med på ett litet hörn i den här utgivningen.

 

För en svensk översättning lär inte komma. Det är skrivet på danska, och verket – 680 sidor – är en hybrid mellan konstverk och poesi. En palimpsest, med avbildade boksidor som blandar illustrationer med raderad poesi, det som brukar kallas erasure, med företrädare som Jen Bervin (vars bok Nät bernur skrev om för fyra år sedan). Givetvis har Vermehren Holm översatt Bervin.

 


Med andra ord: övermålad text från olika källor, där vissa ord lämnas kvar. Ibland enstaka ord, ibland ord som bildar meningar. Det kan bli så här fyndigt: ”Jeg tror ikke / Derfor beder jeg”. Det är oväsentligt om den (det?) vi ber till existerar eller inte, eller hur? Huvudsaken är handlingen i sig: att tro är – liksom kärleken – ett verb, något vi gör. Eller det snyggt utförda när en hel boksida är övermålad förutom ett enda solitärt ord längst upp, följt av en lång grå tystnad. Ordet? Effektfullt nog är det ord som avses ”fremtid”.

 

Boksidorna är färglagda och förvrängda. Just förvrängningen är en del av Vermehren Holms poetik, där de enstaka orden lyser starkt, ges en sällsynt emfas. Gud bor i detaljen, heter det ju, och det brukar tillskrivas Gustave Flaubert, men det är ett gammalt judiskt ordspråk. Tyvärr har det förvrängts i vår tid, där Mona Sahlin och Conor Oberst (Bright Eyes på skivan ”Digital Ash in a Digital Urn”) ingick en pakt med Djävulen och fick det till att Djävulen bor i detaljen, och nu tror alla att det är så ordspråket ska lyda. Fan också!

 

För Vermehren Holm använder sig av religionen, av Bibeln, för att illustrera just detaljens avgörande betydelse. Det sker mestadels genom fragmentets estetik, i en linje som löper rakt från Sapfo via Novalis till Lars Norén. Men hans utforskning är både religiös och filosofisk, och estetisk – här finns också en del längre partier med brevväxlingar, och fjorton starka maximer som samlas i en minipoetik, som heter just ”Teori om förvrängning”, där en av de beska sanningarna ser ut så här:

 

Hvorfor nævnes Guds moder ikke? Ifølge dogmet er hun kun beata, salig, og ikke guddommelig. Skabende forbindelser og sammenstillinger på tværs af tid og rum, der opstår i kraft af opmærksomhed.

 

Det här kan vara en både löjlig och sublim fråga. Har Gud en moder? Jag frågar en mig närstående person med större insikt i spörsmålet om Guds eventuella moder, och får svaret att en feministisk tolkning väljer att se Gud som mer förälder än fader, och att det vore fel att ensidigt välja sida. ”Är Gud modern?” blir då min retoriska fråga.

 

Vermehren Holm skriver om författaren och ekot, och frilägger en egen och sällsam poesi ur sin metod. Han illustrerar med Graalsagan, Hamlet, Tarotkort, Buddhas visdomsord, tjurfäktning, sjöjungfrur, bestarium, med mera med mera med mera. Dessa korsläggningar mellan ord och bild påminner om William Blakes färglagda gravyrer. Här skapas också förutsättningar mellan möten mellan motpoler, idyll och katastrof, och båda frigör energin i detta våldsamma möte, som också förstärks av att sidorna då och då är avrivna. Slutsats: skönheten är alltid oväntad, alltid brådstörtad, alltid tillfällig.

 

Det unika dväljs i det allmänna, i denna otyglade men samtidigt strikt kontrollerade dikt. Poesin väntar på att bli upptäckt och vistas i böner som handlar om att göra sig vän med det som gör ont, att lära sig komma till rätta med sin olycka, få fason på sin ångest. När Vermehren Holm hävdar att ”det æstetiske er en moralsk kategori” skulle Oscar Wilde inte hålla med. Eller jag menar, Oscar Wilde skulle helt hålla med.

 

Andreas Vermehren Holm hyllar det som existerar, det som föreligger för handen. Hans poetik förespråkar behovet av förvrängning: att vrida fram den egentliga betydelsen, den mer autentiska betydelsen. Denna betydelse skimrar, gnistrar, glittrar och lyser ur denna mörka bok som hela tiden strävar mot förening, mot det som håller oss samman. Det är en djupt omskakande bok som gör ett oförglömligt intryck, där allt rör sig mot förändring och förbättring. En så himla optimistisk bok, helt enkelt, meditativ och uppfordrande.

25 jan. 2022

Bakom fönstret skälver natten, Forough Farrokhzad, översättning Namdar Nasser, Modernista

I den iranska litteraturhistorien har Forough Farrokzad en särställning, och har blivit en förebild som poet och feminist både genom sina skrifter och genom sitt levnadssätt. Hon gifte sig som 16-åring, blev mor som 18-åring, skilde sig som 20-åring och gav samtidigt ut sin första diktsamling. Innehållet i den var så utmanande att hon tvingades lämna ifrån sig vårdnaden av sonen till före detta maken. Efter att ha stämplats som omoralisk av litteraturkritiker och imaner dog hon i en bilolycka 1967, endast 32 år gammal, och hennes rykte som en av 1900-talets starkaste iranska poeter är grundmurat.

 

Att hon nu lanseras i Sverige är välkommet. Bakom fönstret skälver natten är en generös samling som utgår från hennes sista diktsamling Ur en annan födelse samt de sju postuma dikterna från Låt oss tro på begynnelsen av en kall årstid … Den plikttrogna svenska läsaren stiftade troligen bekantskap med Farrokhzad för tiotalet år sedan, i en liten pocket på Lindelöws förlag, Mitt hjärta sörjer gården. Den innehöll 24 dikter, översatta av Namdar Nasser, Anja Malmberg och Lisa Frenold. Nu har Nasser själv stått för översättningen, och utöver de 24 dikterna från den återfinns ytterligare 12 dikter. Det är starkt reviderade översättningar, till det bättre oftast, så det finns all anledning att överge den gamla pocketen.

 


I förordet skriver danska poeten Shadi Angelina Bazeghi entusiastiskt om Farrokhzad, en poet hon har ägnat sitt läsande liv åt. Det finns på danska en fin volym från 2013, Kun stemmen bliver tilbage, där hennes tolkningar återfinns. Det mesta av informationen om Farrokhzads liv har jag lärt mig av Bazeghi, men också om hennes poetik, såsom att hon vänder på förutsättningarna med sina tre första diktsamlingar (tyvärr alltså inte representerade i det svenska urvalet), och låter den begärda kvinnan – objektet – bli den begärande kvinnan – subjektet. Exakt hur radikalt det här var i kontexten Iran på 50-talet är inte svårt att sätta sig in i.

 

Bazeghi nämner titeldikten från första samlingen, Fången, där hon jämför hustruns situation med fågelns, övervakad av en listig och sadistisk fångvaktare:

 

Jeg drømmer, og jeg ved at jeg aldrig

finder styrken til at forlade disse tremmer

Selvom fangevogteren slipper mig fri

kan jeg ikke lette med så tunge lemmer

 

Notera att denna dikt skrevs 1955, sju år innan Sylvia Plath skrev sin dikt om äktenskapet, ”The Jailer”: ”I wish him dead or away. / That, it seems, is the impossibility. / That being free. What would the dark / Do without fevers to eat?” Ted Hughes lyfte bryskt ut denna dikt från samlingen Ariel när den postumt utgavs, något som stärker Farrokhzads kurage. Även dikten ”Synd”, som hon skrev som nittonåring, utmanade med sina explicita bilder av åtrå (inte heller med i det svenska urvalet). Notera också att hon i en dikt skriver om ”det förskräckliga skriet från en fjäril”, och att samma år som hon dog hade Jim Morrison övertagit metaforen med ”the scream of the butterfly” i The Doors-låten ”When The Music’s Over” (Farrokhzad är en långt bättre poet än Morrison).

 

Men Farrokhzad ville modernisera poesin inte bara utifrån innehåll, utan också till form. Därför vänder hon sig mot en mer samtida diktion, med ett mer vardagligt tilltal. Bazeghi påminner att detta bildspråk kallas foroughskt. Det är inte svårt att få korn på detta bildspråk, som kombinerar ett gammaldags högstämt formspråk med ett helt nytt, dramatiskt modernt och okonstlat. I dikterna finns en uppenbar vilja att kommunicera, att nå ut till de många – att helt enkelt göra sin poesi tillgänglig. En poesi för alla. Och det blir det verkligen; förkunskaper behövs inte alls för att uppskatta dikterna.

 

Pendlingen mellan det högstämda och det nedtonade fungerar ypperligt, och laddar dikterna med angelägenhet och frenesi:

 

Nu när vi har nått höjderna

skölj mig i vågor av vin

linda mig i dina kyssars siden

Begär mig under de långa nätterna

skilj mig aldrig från stjärnorna

lämna mig inte nu och inte i framtiden

 

Jo, Farrokhzad skriver om romantiska stapelvaror: stjärnorna, nätterna, hjärtan som vill para sig med mörkret, kroppar som blomstrar, månen, fjärilslätta kyssar, fönster som står uppställda mot längtan … Men också: dödslängtan, gränsöverskridande, svårmod och övergivenhet. Så kan denna rörelse mellan rus och baksmälla påminna om The Weeknds första låtar, när han i ”The Party & The After Party” sjunger ”They don’t want my love / They just want my potential”. Hos Farrokhzad finns samma förnimmelse av kärlekens förgörande och ödeläggande kraft, och misstanken att inte vara tillräckligt älskad, att bara bli bedömd utifrån sin talang.

 

I någon mån liknar det också den exalterade men samtidigt vemodiga poesi som Marina Tsvetajeva skrev under 1900-talets första decennier. Båda har låsts in i en position som tragiska kärleksdiktare, men det är att underskatta just potentialen hos dem, och mångfalden. Bra poesi är alltid mer än sina beståndsdelar, och agerar i kraft av de förhoppningar som väcks. Hos Farrokhzad fungerar svårmodet parallellt med livsmodet, som en stark inspiration, även om lyckan bara är en skugga, undflyende och föränderlig och matt. Hennes förnamn Forough betyder för övrigt ljus på persiska.  

 

Pålitliga instanser är sorgen och smärtan, ställen där ”kärleken är en förbannelse”, som hon bittert skriver i en dikt. Genom upprepningar ramar in dikterna med obönhörliga principer. Det flitiga bruket av upprepningar betonar också sorgens kadens, som om hon vet på förhand att hon talar för döva öron med utsagor som både förstärks och försvagas genom dessa identiska upprepningar, som om hon grälar med själva existensen. Dessa dikter uppsöker och befinner sig i mellanlägen: mellan högstämt och vardagligt, mellan åtrå och besvikelse, mellan salighet och förtvivlan. Dikterna är också både självcentrerade och universella, med fokus på den egna kroppen, men också på gemensamma erfarenheter.

 

En av de mer kända dikterna är titeldikten till den postumt utgivna samlingen, den dikt som heter ”Låt oss tro på begynnelsen av en kall årstid …”. Det är en längre dikt som smidigt presenterar ett levnadsöde:

 

Jag kommer från

de likgiltiga rösternas, tankarnas och bokstävernas värld

och denna värld liknar ett ormbo

och denna värld är fylld av människors fotsteg

de människor som i sina huvuden tvinnar en snara åt dig

medan de kysser dig

 

Som jämförelse, den äldre översättningen signerad Nasser i samarbete med Malmberg och Frenold:

 

Jag kommer från

de likgiltiga ljudens,

tankarnas och bokstävernas värld

En väld som liknar ett ormbo

fyllt med ljud av fotsteg från de människor

som i sina huvuden tvinnar en snara åt dig

samtidigt som de kysser dig

24 jan. 2022

Kontintentalbanan, Raja Bahari, Norstedts


I Kontinentalbanan, Raja Baharis andra roman, gör författaren en stor poäng av minnets förmåga att spela oss små spratt. Den utgår från tågbanan mellan Malmö och Trelleborg. Men världen är större än så för persongalleriet, och intrigen gör avstickare både till Mexiko och Norge. Samt till Libanon. Därifrån till Malmö åker Pierre och Nadja, vars son Nicolas är romanens huvudperson. Vi får oss till livs en ganska typisk uppväxtskildring med hyss och äventyr, och romanen kastar sig mellan olika tidsplan, där den vuxne Nicolas försöker hålla ihop sitt splittrade liv.

 

Han försöker hantera minnets opålitlighet och tillvarons ovisshet med hjälp av hållpunkter i det förflutna. Det är gott om bifigurer som mest har som uppgift att agera företrädare för olika idéer. Baharis metod är ganska intrikat och sofistikerad, och kräver en resolut insats hos läsaren för att händelseförloppet ska klarna. De resonemang som förs om svek, minnen, krig, svenskhet och meningslöshet är tyvärr ganska banala och intetsägande, i denna oväntat opersonliga roman.

 

(Också publicerad i Vi 1/22)

23 jan. 2022

Poesi/filosofi. Filosofi/poesi, Magnus William-Olsson, Lilla serien

Lilla serien fyller femtio i år, och har fungerat som ett appendix till Lyrikvännen. Det har fungerat som ett reservat för poesi av både välkänt och obskyrt slag, både i form av introduktioner och återblickar. När den 68:e lilla boken (häftet, snarare) utkommer är det en essä signerad Magnus William-Olsson. Poesi/filosofi. Filosofi/poesi utreder i två texter relationen och grälen mellan de två disciplinerna. Essäerna tillägnas de två filosoferna Marcia Sá Cavalcante Schuback och Hans Ruin.

 

Grälet gäller anspråken på sanning, där filosofer och poeter närmar sig med olika metoder och olika krav. De två essäerna kommunicerar med varandra. I den första, ”Gräns och (o)möjlighet”, förlitar sig William-Olsson på italienska filosofen Giorgio Agamben som auktoritet. Ett ämnes potential rymmer alltid sin motsats. Allt som går att förverkliga kan också stanna vid ansatsen. Det gäller konstnärligt skapande, men också inom filosofins område.

 


Det här låter ju självklart: allt som ges uttryck har åstadkommits på bekostnad av det som inte gick att uttrycka. Är inte poesi en så pass generös konstform att man kan säga nästan vad som helst om den? Framför allt är poesi sällan bemärkt av att man talar om den i bestämd singulär form: den är mångfaldighetens konst. Enligt Agamben blir poesin en alternativ kommunikationsform, mellan det som inte går att säga och det som bara går att säga om man uppfinner ett nytt sätt att säga det på. Filosofin gör halt inför dessa möjligheter.

 

William-Olsson vänder sig också till Pindaros uppfattning om språkets precision, en list poeter gärna använder, men det är en list som ibland övergår i lallande, ett verb som aktualiserats i vår tid, med sina rötter i grekiskans ord lalein, det vill säga att tala, att forma ord på ljudlig väg. Här blir det en onomatopoetisk nyckel och vägvisare till William-Olssons tes och förslag, att det är genom att omvandla kampen mellan filosofin och poesin till en lek.

 

Leken blir medlare och mellanhand. Den andra essän, ”María Zambranos morgonrodnad”, utnyttjar den spanska filosofen Zambranos idé om aurora, alltså morgonrodnaden. Här fungerar också Sapfos fragment om gryningen som härskarinna. William-Olsson avstår från att närmare introducera Agamben och Zambrano, men det hör kanske till allmänbildningen för den som uppsöker Lilla seriens böcker? Jag är lite tveksam, eftersom serien tidigare hade en viktig roll att fylla i att presentera nya författarskap, och den tonåring som likt mig sitter på biblioteken och lusläser i dem kanske inte ännu har anlänt till stationerna Agamben och Zambrano på sin resa genom filosofins stambanor.

 

Nietzsche är väl däremot första eller andra stationen, så det är kanske på sin plats att William-Olsson inte inkluderar hans bok Morgonrodnad i sin genomgång av Zambrano. Den andra essän, tillkommen fyra år efter den första, konkretiserar och exemplifierar tankegångarna där. Zambrano blir filosofen som använder poesin i sitt sätt att tänka. Men så var hon också vad jag förstår inne på att förena olika discipliner, och ville också tänka i religionens ärende – en översättning av Simone Weil var inplanerad men hann inte genomföras.

 

Allegorin tas i försvar som det osynligas sfär, med anekdoter kring Homeros blindhet. Homeros angav gudarna som inspirerande kraft till sitt skapande, men det var å andra sidan dåtida konvention. Det har måhända styrt vår uppfattning om poesin som gudasänd konst, och kan i viss mån förklara varför poesin trots så många räddhågsna fiender fortfarande har en så hög ställning. Men poesin är alltid (minst) dubbel till sin natur: både gudasänd och vardaglig, och innehåller både hymniska stämmor och trivialt struntprat, med William-Olssons ordval ”lallandet”.  

 

Det är ibland snårigt skrivet. För att förstå tankegången tvingas man läsa så långsamt och noggrant att flera korrekturfel uppenbarar sig (stavning av grekiska ord, talspråklighet). Det är ändå alltid mödan värt att läsa William-Olsson, bland annat därför att han tar saker på ovanligt allvar, men kombinerar sin lärdom med – tja, den lekfullhet som han själv förordar. Det är behärskat och seriöst skrivet, men inte strängt eller högdraget.  

22 jan. 2022

Essä nr 11-12; Lyrikvännen nr 5-6 2021; 20TAL #4-5 2021


Tre nya nummer av några av de mest bemärkta kulturtidskrifterna har anlänt. Vad har de gemensamt? En handlar om litteraturkritik, en om antiken, en om klimatfrågan. Tre disparata ämnen, kan tyckas. Men nog finns det beröringspunkter för den som bryr sig om att söka efter sådana.

 

Essä har som framgångsrecept den lika enkla som snillrika metoden att låta en äldre essä omges av olika kommenterande essäer. När de tar sig an den unika stjärnan Thomas Thorilds litteraturkritiska appell ”En critik öfver critiker” sker det generöst nog med ett dubbelnummer, där den ordinarie uppställningen med fyra namn ökas till åtta texter, däribland sensationellt nog Björn Ranelid. Vår tids Thorild, skulle man kunna säga. Hans bidrag är ovanligt nedtonat, men svamligheten består.

 

Annars finns allt från Lina Samuelssons pedagogiska historiska överblick av litteraturkritiken till Maxim Grigorievs polemiska stridsskrift, och en del däremellan, som Rebecka Kärdes koppling mellan Thorild och Lessing. Mest fastnar jag för konstkritikern Helen Korpak, som aktiverar en jämförelse med Valerie Solanas SCUM manifest, och landar i Thorilds vackra hyllning av svagheten:

 

Och om jag i lifvet ej hade känt alt detta i sin lilla fattiga enfald både vackra och heliga; så skulle hälften af min själ nu varit blind och kall; så skulle jag också aldrig känt den gudomliga höga åtrå att skydda svagheten, denna åtrå, min Herre, som är det enda mänskliga hos människan, och som en gång öfveralt på jorden skall störta Våldet.

 


Kärde är aktiv också i Lyrikvännens antiknummer, som är ytterst välkommet och fullmatat. Även det ett dubbelnummer, bör tilläggas, något som blivit kutym på senare år. Kärde bidrar med några dikter som utgår från fragment av komediförfattaren Alexis (ingen koppling till artisten Petter). Malte Persson skriver om återförtrollning modell Schiller, och en översättning av dennes dikt ”Greklands gudar”.


Är inte Jesper Svenbro med, undrar ni? Jo, han har med en dikt, och bland allt annat material – essäer och dikter samsas på ett fruktbart rörigt sätt – vill jag särskilt rekommendera Matilda Amundsen Bergströms essä om Sapfos inflytande på kommande författare, från Louise Labé, Renée Vivien och H.D. till de samtida Anne Carson och Mette Moestrup. Och kritiksektionen har den goda smaken att pricka in tre av debutanterna som vi nominerade till Borås Tidnings debutantpris i tisdags: Ali Derwish, Aya Kanbar och Sofia Dahlén.

 


20TAL har ett nummer med ”klimatvisioner” som tema, som får mig att erinra att de för inte länge sedan, när de hette 10TAL, hade ”klimatvrede” som tema. Även denna gång är perspektivet nordiskt, men de går från förlamande insikter mot mer bärande idéer. Även här finns dikter och essäer som samsas lite kors och tvärs. Bland dikterna finns norska Casper André Lugg och danska Nanna Storr-Hansen och Andreas Vermehren Holm – alla översatta av Ann Jäderlund, något som får åtminstone Lugg och Storr-Hansen att låta ganska jäderlundskt, men jag antar att det är helt på sin plats.

 

Och ja, även detta är ett dubbelnummer – se där, klentrogna som trodde att det skulle vara svårt att hitta något som förenar dessa tidskrifter. Sofia Roberg, som nyligen färdigställt sin avhandling om Inger Christensen återlanserar bland andra Carolyn Merchants Naturens död i en genomgång av människans relation till naturen utifrån parametrarna trickster, idyll och slavinna. Den renodlade debutantsektionen som 20TAL skämt bort oss med saknas däremot, men låt oss hoppas att den återkommer.

21 jan. 2022

Jag såg ett träd, Eva Ström, Bonniers

Träd. De har en så stor betydelse i våra liv, trots att vi gör allt för att ignorera dem. ”De bara står där”, tror jag är mångas inställning till något jag bestämt betraktar som påminnelser om att människans tid är övergående i relation till dessa majestätiska rester om något större än det mänskliga. Många av mina minnen är knutna till träd. Städers parker är ofta nödvändiga att söka upp när oljud och bensinångor blivit övermäktiga. En kväll i Chicago höll mitt resesällskap på att fota stadens skyline, men jag vände mig om och betraktade en utsikt över en liten träddunge, sökte mig dit och tittade på dessa märkliga träd som alltid ger mig en nästan obetvinglig lust att följa exemplet från Calvinos Klätterbaronen, han som bestämmer sig för att leva bland träden i stället för på marken.

 

Jag såg ett träd heter Eva Ströms nya diktsamling, som på traditionellt vis samlar ett antal dikter – 43 stycken – i en enhetlig bok, dikter som oftast har titlar och liknar dikter så som vi lärt känna dem. Men den har tre avdelningar, där den första uttalat handlar om träd. Gemensamt för boken är att den pendlar mellan nutidsskildringar från pandemin, med munskydd och handsprit och restriktioner som flitiga referenser, och en tydlig svängning mot naturen. Inte bara i delen som explicit har träd i sin titel – utan även i andra delens berättelser om vassen och i sista delens nedsjunkande mot jorden.

 


Träddikterna visar att vi kan ha en speciell relation till dem. Vi kan ta betäckning bland dem i oroliga tider, vi kan söka upp dem för svalka, eller bara för att njuta av deras skönhet. Inledningen tecknar en katalog av olika trädslag. Ström har själv målat omslaget, ett träd som ter sig både typiskt och annorlunda, där något rött hukar bakom grenar och blad. Det är suggestivt, och detta uttryck tar sig in i dikterna.

 

Ström växlar i sitt författarskap poesi med prosa, och skriver en dikt som skulle kunna kallas tidlöst modernistisk. Hon kopplar uttryckligt till Rilke och Yeats, och mer underförstått till Södergran, med flera snillrika inskott från det finlandssvenska geniet, den enda svenskspråkiga värdig att nämnas i samma mening som Rilke. Det är med lätt hand hon behandlar sin lärdom, som aldrig blir påklistrad och omotiverad, utan rörlig och dynamisk, där Karen Blixen rör sig in och ut ur dikterna, liksom dronten i Alice i Underlandet. Tidlösheten gestaltas i trots mot flera kommentarer till nyhetsflödet, flyktingar på medelhavet, skogsbränder, domstolsprocesser mot fd presidenten Trump och giftattacken mot Aleksej Navalnyj.

 

Här finns en dikt om en necessär, som finurligt nog skrivs inom parentes (för att illustrera vad necessären gör: skyddar sitt innehåll), och där kontentan är av oroande slag. Här finns också hisnande kast mellan elever som försöker filma den svenska psalmboken till Paul Celans upplevelse av Grünewalds ”Isenheimsaltaret”, fram till den vindpinade skånska slätten – i samma dikt, som upplyser om trädens koppling till det heliga. I andra dikter talas om vårt godtyckliga förhållningssätt till Corona-pandemin, men också perspektiv på vilka konsekvenser våra försök att skydda oss får:

 

Just nu fylls varje strand av förbrukade munskydd

och fiskarna sväljer allt som människan

i sin enfald tillverkat för att skydda sig själv.

 

Det finns ett stillsamt miljöengagemang i flera av dikterna, som ges elegiska anspråk utan att det krävs stora eller starka ord; Ströms poetik rör sig mer porlande än strömmande. Det betyder inte att det saknas indignation eller känsloutbrott, men dessa sker utan förmaningar. Någon aktivistisk dikt kan man inte påstå att hon skriver. Uppmaningen ”att stå träd” som upprepas blir ett personligt ställningstagande.

 

Däremot möter diktjaget som barn en ängel, och ur  detta möte växer insikten att vissa saker gör man rätt i att tiga om – kompisarnas dom blir hård. Jag läser det som en övergång till några dikter som utspelar sig i Vadstena där Birgittasystrarna finns, och Heliga Birgitta såg som barn Jesus. Här saknas inte heller ett generellt religiöst perspektiv, där Klagovisorna bildar motto, men också i blicken på det vi har framför oss. En av de finaste dikterna heter ”Skörhetsskalan” och utnyttjar just denna blick, som ser oss människor som något mer än våra krämpor och våra brister. 

 

Var befinner du dig på skörhetsskalan?

Är du liten och bräcklig som knäckepilens gren,

eller bryts du som barnen i en greenstickfraktur?

Behöver du hjälp att dammsuga och läsa Bibeln

om Babels floder och pilträden som där voro?

Eller är du mästarnas mästare som klarar sig själv i varje sekund

och som aldrig förfaller till paranoia, schizofreni

eller maniska depressioner?

 

Lika fint fungerar det i en dikt om en annan ängel, en dikt som inleds ”Brinnande nymf”, och som porträtterar en sjuk persons färd mot döden. Här blir Ströms tilltal febrigt, jäktat, men också djupt berörande. Rastlöst rör sig iakttagelserna kring madonnan och myten, Jesussåret och mot det reella, mot det alltför verkliga.

 

På samma sätt som Ströms tilltal är en sammanblandning av det hymniska med det vardagliga sammanför hon vetenskapen med vidskepelsen, i dikter som betonar drömmar, farhågor, järtecken, Tarotkort. Det sker i en kontext där det också handlar om sjukdom och livsuppehållande teknologi. Hon är dubbelhetens poet, som förenar olika ytterligheter. Resultatet är en dikt som vecklar ut sig i en organisk rörelse och böljar genom boksidorna. Lite som träden gör, alltså: i stillsam förflyttning, knappt märkbar för blotta ögat.

20 jan. 2022

Lyckans gåta. Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, Carl-Johan Malmberg, Wahlström & Widstrand

Sicket praktverk! Carl-Johan Malmberg har tidigare tillägnat poeterna William Blake och William Butler Yeats varsin stora utforskning i essäns form, och nu har turen kommit till Marcel Proust, och i synnerhet storverket På spaning efter den tid som flytt. Lyckans gåta lyder titeln på en storartad bok på 568 sidor där ansatsen och ambitionen är ännu högre än i kolosserna om Blake och Yeats. Här finns för den hugade tre lysande ingångar till några av litteraturhistoriens största namn.

 

Fast ändå. Det är ju det här med litteraturhistorien som ter sig lite obekvämt. Jag läser Malmbergs böcker med visst vemod, en känsla som förstärks när han tar sig an Proust. Medveten om att det är jubileumsår – 100 år efter författarens död – vill jag inte krascha partyt för mycket. Men en bok som denna: intelligent, spirituell, full av lärdom, tror jag vi kommer att få se allt mindre av om bara några år. Det kommer nog att finnas läsare av exempelvis Proust och Woolf även i framtiden, men att ett bokförlag om bara tjugo år ska vara intresserat av att finansiera något så här påkostat till dessa få entusiaster? Tillåt mig småle.

 


En annan invändning rör den litterära kanons föränderlighet. Prousts roman har föränderlighet och förvandling som tema – Olof Lagercrantz skriver fint om det i sin studie Att läsa Proust – och här förutsätter Malmberg att det utan förbehåll går att skriva in Proust i en traditionellt västerländsk manlig kanonisering. Där ingår förstås de han skrivit om tidigare, Yeats och Blake, liksom Rilke, Joyce, Goethe, Shakespeare, Dante, Homeros, Boccaccio, Voltaire, Rousseau, Montaigne, Nietzsche, och för svenskt vidkommande Strindberg och Ekelöf … Namn som gärna flimrar förbi i framställningen. Men kanon skiftar. Jag är medveten att det finns kvinnor som läser På spaning, det är inte det, men här saknas i stort sett en medvetenhet om att vi inte längre ska ta vissa saker för givna. Det här är skrivet för en exklusiv manlig läsekrets som är van att se dessa uteslutande manliga namn höjas till skyarna på bekostnad av namn som Woolf, Lispector, Duras, Brontë gånger tre, Austen, Labé, Shelley med Mary i förnamn, Eliot med George i förnamn (Mary Ann Evans), Duras, Rhys … I ärlighetens namn nämns ett par av dem, men de utgör fortfarande undantag. Detsamma kan gällas en litteratur utanför det egocentriskt västerländska. 

 

Sådana betänkligheter åsido ska ingen skugga falla över Malmberg, som i 43 kapitel berättar om Prousts roman, behändigt förkortad till På spaning. Att beskriva hans metod skulle bara medföra förenklingar: här räcker det med att kalla den lyckosamt eklektisk. Titeln Lyckans gåta faller tillbaka på sjunde och sista delen, Den återfunna tiden, där en vision retas med berättaren: ”försök lösa den lyckans gåta som jag lägger fram för dig.” För honom blir det också ”det tecken som kan rädda en”. Lyckan är lätt att identifiera för oss läsare av Proust, men samtidigt präglas Malmbergs framställningssätt av eftertänksamhet och vemod – som vanligt, med andra ord. Hans senaste bok, den personliga rapporten Guldåldern, var en mental dödstädning som uppehöll sig vid ålderdom och krämpor. Här är hans stil betydligt piggare, och han rör sig smidigt mellan olika ställen i Prousts roman. 

 

Han förmedlar sin entusiasm, och som läsare smittas man av nyfikenheten och driften att lära sig mer. Han är generös mot andra läsare av Proust, och hyllar Gunnel Vallqvists svenska översättning – som tog 18 år att genomföra – och när han någon gång går i polemik, som mot Martin Hägglunds läsning av romanen i boken Dying for Time. Proust, Woolf, Nabokov, är argumenten slipade. De auktoriteter han mest lutar sig mot är Ernest Robert Curtius, Samuel Beckett, Gilles Deleuze och Harold Bloom, samt indirekt Simone Weil. Roland Barthes föräras ett eget kapitel för sina insatser som Proustläsare.   

 

Två saker krävs för att läsa Proust: uthållighet och tid. Därmed ökar min farhåga att verket kommer att få svårt att överleva 2000-talet. Det är till exempel svårt att uppskatta Prousts meningsbyggnad om man lyssnar på ljudboken. (Tror inte den finns som ljudbok: en engelsk ljudboksversion för tio år sedan innehöll 120 CD-skivor och 153 timmars lyssnande.)

 

För oss som ändå läser Proust – jag betraktar läsning som aktiv handling och inte avslutad, att jag ständigt är mitt i min läsning och omläsning av de sju banden – blir Malmbergs bok förstås välkommen och ganska nödvändig. Inte för att han alltid kommer med nyheter eller gör djärva tolkningar, men han bidrar med en bildning som ofta imponerar, med flera utvikningar och digressioner, där han kan nämna allt från Gerard Manley Hopkins, Stéphane Mallarmé, Wagner och Vilhelm Ekelund. Men just digressionen och utvikningen är Prousts specialitet, och därmed är det här en bok i hans anda, både ett kompendium och ett appendix. Det är lärorikt och stundtals äventyrligt att läsa Malmbergs tankar om en bok han har ägnat 50 år av sitt liv. Hans tolkningar är djärva men inte frivola, och han är en känslig läsare som frikostigt delger sina fynd.

 

Malmberg hävdar till exempel att Proust är 1900-talets originellaste kritiker av litteratur, konst och musik. Dessa tre uttryck är romanens ryggrad, alltså det konstnärliga skapandet, och Malmberg är väl bevandrad i alla tre (ledtråd: läs annars essäsamlingarna Sällskap, Sår och M för en påminnelse). De nycklar han använder för att öppna upp romanen heter ”söka” och ”skapa”, två begrepp som genast dirigerar oss mot samarbetet mellan det kritiska och det konstnärliga arbetet. Om minnet och tiden är de stora temana – i kombination med svartsjukan (här är jag enig med Harold Bloom som betonat svartsjukan som det viktigaste temat ) – blir ändå konsten det Malmberg hänger upp sin läsning på.

 

Proust framstår för honom som mer kallhamrad cyniker än vurmande romantiker, även om det finns visst utrymme för att båda ytterligheterna samsas i hans något splittrade person. Kapitlen rör sig mellan bekanta ställen: karaktärerna, språket, musiken, konsten, madeleinekakan, samtalskonsten, kärleken, ortnamnen, vattnet och havet, tekniken, men också till en underhållande genomgång av maximen, alltså det aforistiska uttryckssättet som är lätt att spåra i romanen, annars känd för sin långa meningsbyggnad. Enkelt uttryckt kan sägas att det är en roman som lär en att leva, och då kan en av dessa maximer se ut så här: ”Ty lyckan är endast hälsosam för kroppen, men det är sorgen som utvecklar de andliga krafterna.” Ett kapitel handlar också om Oscar Wilde, och flertalet paralleller mellan de båda författarna. Båda kan sägas vara moralisterna som inte moraliserar. Inte ens när Proust skildrar dåligheterna dömer han dess utövare.

 

Ett av kapitlen handlar om Vallqvists översättning, som Malmberg öser beröm över (dock inte helt okritiskt). Det sker genom en intressant påminnelse om ett gammalt italienskt talesätt: traduttore – tradittore (översättare – förrädare) – en tanke Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean är inne på i sitt duoverk Trado. Men här förs också tanken fram om ett traddutore – inventore (översättare – uppfinnare). Vallqvists lösningar (/läsningar) är ofta kreativa och uppfinningsrika, och då och då – menar Malmberg – en förbättring av originalet. Att titeln på svenska inte är helt lyckad får man leva med, för originalets tid har inte flytt genom en aktiv handling utan det är något man som individ har förlorat, eventuellt genom slarv eller bara oaktsamhet.

 

Då kan man också läsa intressanta iakttagelser om de olika avstånd som mäts upp i Prousts roman, både till det begärda och till det uppnådda, när man har lämnat det bakom sig. Minnet är skapande och produktivt, men avstånd och närhet samverkar. Det associativa förhållningssätt som är Malmbergs helt egna imponerar också, för det är också i Prousts anda. Det torde finnas anledning att fråga sig hur ett verk som åskådliggör förfluten tid kan lära oss så mycket fortfarande, vad det tidlösa i romanen är. Det kan jämföras med Dantes Den gudomliga komedin, där det brukar sägas att det är nödvändigt att lära sig biografierna över de personer han placerar i till exempel Inferno. Hos Proust behöver man inte veta förlagorna till hans persongalleri, utan de har bleknat bort och blivit skuggor, medan karaktärerna själva lever. Här finns ett värdefullt sidospår som Malmberg nämner frustrerande kort, George Eliots 1800-talsroman Middlemarch, som kanske är det närmaste engelska språket har kommit något som motsvarar På spaning.

 

Lyckans gåta är en rik bok som fungerar som encyklopedi och som inspirerande essä. Titeln är också väl vald, när vi förstår att Prousts förhållningssätt skiljer sig från många av modernismens författare, som har elegin och melankolin som ledstjärnor. Malmberg skriver om motsägelserna och framhåller i stället en lycka hos författaren: ”För Proust däremot är orden ett sätt att berusa sig på ett nu vidgat till gränslösheten i tid och rum. Hans ton är hänförd.” Återigen: skönheten och konsten räddar oss från det mediokra livet, från vardagen, från neuroserna. I den här boken samlas tretton lyckoögonblick som en smula vanvördigt kallas romanens ”Greatest Hits”, bekanta textställen som citeras utförligt och bidrar till det genomarbetade intrycket. Med Mirjam Tuominens ord, som Malmberg ofta citerar, är Prousts stil ”sorgsen men ändå oberörd”.  Hur detta åstadkoms visas genom de många citaten. Här ett av de mer förtjusande, ur sista delen Den återfunna tiden:

 

Det sanna livet, det liv som äntligen blivit upptäckt och belyst och därför är det enda man verkligen lever är litteraturen: detta liv som i viss mening alltid bor inom varje människa, inte bara inom konstnären. Men den som inte är konstnär ser det inte, emedan han inte söker få klarhet däri.

 

I boken finns förstås också goda och infallsrika genomgångar av Prousts förhållande till bildkonst, ett ämne som genererat flera studier. Malmberg gör en fullständigt lysande analys av Andrea Mantegnas ”Korsfästelsen”, som finns på omslaget, exponerat så ljust att det nästan är osynligt (tar man bort skyddspapperet finns det tryckt på bokpärmen i bättre upplösning). Denna målning nämns eller anspelas på endast helt kort i romanen, men det är ändå en motiverad tolkning. En annan häpnadsväckande och förbisedd aspekt är hur Borges anakronistiska tanke att stora författare – som Kafka – inte bara utövar ett inflytande på sina efterträdare utan också på sina företrädare, finns formulerad redan hos Proust, som menar att man kan hitta spår av Turner hos Poussin och Flaubert hos Montesquieu. Det är märkligt att Malmberg nämner detta två gånger i sin bok utan att koppla det till Borges essä ”Kafka och hans föregångare” från 1951.

 

En tråkighet med boken är att kortare citat står i i kursiv stil utan citattecken, ett otyg som bara förvirrar, samt att de längre citaten ur Prousts roman ibland övergår i rött bläck när den nya jubileumsutgåvan tillämpas. Oklart varför, men kanske det är ett sätt att ge emfas åt vissa utvalda delar. Även det skapar viss förvirring, i en bok som annars är en typografisk dröm, med luftigt satta sidor som tar till vara både tillgängligheten och komplexiteten i Malmbergs analyser. För det tål att betonas att det är en bok både för den vane Proustläsaren och för novisen, med sin tillgängliga programförklaring: ”romanen handlar om en man som söker sitt autentiska jag och hittar det genom att förvandla sig till en bok.” Blir man inte nyfiken på att sätta igång med sin uppskjutna läsning efter den här introduktionen, då tror jag det är kört för den personen.

19 jan. 2022

Brev till mannen, Bianca Kronlöf, Bonniers

Bianca Kronlöf har 124000 följare på instagram. Jag är inte en av dem, så jag må vara ursäktad att denna recension kommer lite drygt fyra månader efter att boken släpptes i höstas. Brev till mannen heter den, och det borde självklart vara en bok för mig. Jag är väl ändå, för att använda Tanyas ord till Quinlan i Orson Welles film Touch of Evil, ”some kind of man”. Trots det befarar jag att det nedslående nog kommer att vara fler kvinnor än män som läser boken, eftersom män normalt skyggar för både att läsa böcker och att läsa det kvinnor skriver.

 

Kanske har jag fel. Åtminstone verkar en viss typ av män ofta läsa kvinnliga skribenter som har offentliga åsikter, eftersom de är så snara att delge vad de tycker om dessa åsikter. Det här är en av de saker Kronlöf tar upp i sin bok. Det är en rapp och effektiv skildring i 26 mestadels korta brev riktade till olika män, både i allmän och mer specifik mening.  

 


I det första och överlägset längsta brevet går Kronlöf pedagogiskt igenom olika fördomar. Där visar hon att förändring är beroende av aktiva insatser, att ingenting sker om inte människor organiserar sig och gör något åt missförhållandena. Förbättringar sker inte av sig självt. Huvudtesen är mäns oförmåga att engagera sig och ta ställning i de frågor som angår dem, och till stor del är knutna till övergrepp och #metoo. Det vill säga: fler män borde tala klarspråk och tydligt säga ifrån när andra män beter sig dåligt. Tillfällen saknas inte. Det borde inte vara Horace Engdahl som sätter agendan. Att jag skriver den här texten är kanske min del i detta, även om jag inser att det inte räcker.

 

Kronlöf skriver bra om den sexism som tydligen grasserar inom komikerbranschen, om manliga privilegier, om manlig skörhet, om det så kallade självskadebeteendet när män är sviniga (det kompenserar jobbiga upplevelser inom barndomen eller att tjejerna mobbade dem när de gick i högstadiet), om ansvarstagande, om mäns oproportionerligt goda självförtroende, om vikten av sundare kroppsideal också för män. Men säger hon något nytt? Tveksamt. Ibland blir generaliseringarna för starka, för svartvita. Samtidigt som jag tycker hon kunde ha hållit igen på slagordsretoriken motiveras den av nödvändigheten.

 

Det är också mestadels vasst, men ibland går hon onödigt hårt åt dörrar som redan är öppna. Fast man kan också tänka: är de så öppna egentligen? Är det inte mer frågan om att vi inbillar oss ha åstadkommit så mycket, men att strukturerna lever kvar? Det som allra mest bränner till och blir angeläget är när hon skildrar brödraskapet som starkare än systerskapet, och att hon kan känna avund inför denna typ av lojalitet. Jag delar inte till fullo hennes åsikt att en våldtäktsman automatiskt blir ursäktad av sina manliga vänner, men generellt har hon en poäng i att kvinnor skulle tjäna på att inspireras av hur män hjälper andra män.  

 

Stör man sig på anglicismer och ett slängigt talspråk är det en smula ansträngande att läsa Brev till mannen. Den utnyttjar ett vardagligt idiom som känns igen från vissa konton på sociala medier, och även om det har sin funktion där kan det fortfarande upplevas malplacerat i en tryckt bok. Frejdigheten ursäktar en viss brist på språkkänsla där prepositioner inte gärna hamnar rätt, men det finns en annan uppenbar fara med att skoja till det. Visst kan man skämta om allvarliga saker, men att raljera tenderar att bli smaklöst. Vissa skämt borde ligga i karantän. När hon skriver långrandigt om att slicka fitta blir dess slutpoäng futtigt nog att demonstrera att hur dåligt du (som man) än gör det kan du inte göra det värre än Bianca Kronlöf gjorde. (Typiskt komikertrick, att ta ned sig själv på jorden.)

 

Ett problem är att Kronlöf inte så gärna låter tanken dröja. Hon rör sig flyktigt vidare till nästa ämne just när hon gripit tag i något intressant, och det är frustrerande att hon nöjer sig med att röra på ytan när ämnena kräver mer utförlig behandling. Ett annat problem är en sjuka jag ofta finner hos politiker och komiker, att de refererar till en vän hit och en bekant dit. Dessa exempel är så klart påhittade för att bevisa en tes, och ger mig bara lusten att säga ”men vem tror du att du är, Bengt Ohlsson?”

 

Det sorgliga med denna bok är att den är så nödvändig, att det har skett så lite under en så lång tid. Flera gånger tänker jag: vänta nu, det här är ju exakt samma sak som Mary Wollstonecraft föreslog i sin A Vindication of the Rights of Woman, och den utkom 1792. Vi borde ha kommit längre.

18 jan. 2022

Detaljerna, Ia Genberg, Weyler

En av litteratursveriges bäst bevarade hemligheter heter Ia Genberg. Trots fyra hyllade böcker finns hon inte på Wikipedia. Att påstå att fler borde upptäcka hennes böcker är en underdrift. Den typ av smarthet hon uppvisar är en bristvara, och ändå rör det sig om ett sätt att skriva som inte bländar med intrigbygge eller stilkonst. Allt är nedtonat, men gör ett outplånligt intryck. Förra boken, novellsamlingen Klen tröst, var det slags bok man fortsätter tänka på långt efter att den är utläst.

 

Att något liknande kommer att ske med Detaljerna, som utkommer nu, tar jag för givet. Den kallas roman, men består liksom den förra av fyra berättelser. Eller porträtt, skulle man kunna säga. Omslaget är kongenialt, och visar fragment av fyra gestalter. En berättarröst som oftast är en aspirerande författare förmedlar historien om dessa fyra personer, och i fokus ligger försvinnandet och upphörandet. Det är en bok stämd i djupt vemod. Några huvudteman rör skrivande, litteratur och böcker, och det är med viss nostalgi jag noterar att detta tillåts ta så stor plats. Nostalgi? Ja, de fyra berättelserna utspelar sig på 90-talet, och att hävda att det var ett annat litteraturklimat då är också en underdrift.

 


Johanna är en av personerna som porträtteras. Berättaren ligger däckad av ett virus i nutid, och minns när Johanna var en del av hennes liv. Febern sänker trösklarna för det förflutna. Johanna äger en viss egenskap av obryddhet inför att behandla människor ovarsamt, och berättaren förstår ”att kylan var en del av henne – men inte som en bristande funktion utan som ett redskap, ett användbart litet område med is.” Det är en kyla som Genberg utnyttjar som författare – ett sätt att förhålla sig till materialet utan sentimentalitet, men inte utan känslomässig insats.

 

Det berättas om 90-talet. Johanna och berättaren delar en vurm för Paul Auster (typiskt 90-tal). I nästa del handlar det om Niki, och läsningen omfattar Calvino, Musil, Trotzig. Niki är liksom Johanna en undflyende gestalt, gäckande och säregen. Hon är knepig, fabricerar minnen om övergrepp från pappan, som ber berättaren söka upp Niki i Galway på Irland, dit hon flytt med en tillfällig pojkvän. Här finns också en fascination för smuts, för snusk, för oreda och det som inte beter sig städat.

 

Det rör sig om en förtvivlan som löper amok, ett vansinne som både hålls hårt och släpps fritt. Svartsjukan är förtärande, men också orättvis och irrationell, och en del av denna fascination för oreda och det som är oorganiserat. Ur detta sätt att skriva finns ockeå en ovanlig omsorg om bifigurerna, som jag kopplar till detta intresse för det som ligger vid sidan av huvudspåren. Därmed också titeln Detaljerna: där finns svaren på våra funderingar, i de avgörande ögonblicken som formar oss. Genberg är både kalkylerad och hämningslös, och skriver i ett slags njutande som kunde kallas backantiskt.

 

En del handlar om Alejandro, som är dans. Han blir en gimmick till jazzbandet Zomby Woof, en frontgestalt utan att spela instrument eller sjunga (förmodligen inspirerad av Bez i Happy Mondays). Han är en figur som är svår att greppa, men det beror på att han är dansen, att han blir en slags virvlande dervisch. Men Genberg har en förmåga att ändå fånga inte bara honom på kornet, utan också en allmän sanning om relationer: ”Vår relation var kort som en inandning men han blev ändå kvar, som om någonting i mig kröktes kring honom, ett nytt böjningsmönster för alla mina kommande verb.”

 

Sista delen handlar om Birgitte. Om Niki fabricerade övergrepp är Birgitte offer för riktiga övergrepp. Traumat definierar henne, och Genberg raljerar över det okänsliga uttrycket ”det som inte dödar dig, gör dig bara starkare”. Här erinrar man sig vad Nick Cave sjöng i låten ”Balcony Man” på förra årets skiva ”Carnage”: ”What doesn’t kill you only makes you crazier”, som nog är en sannare visdom.

 

Genberg skriver på ett temperament som bäst beskrivs som otåligt, men det tillåts också vila i den otåligheten. Ur denna spänning uppstår en dynamik som fascinerar, som driver hennes balanserade prosa framåt. Det är en stil som är impulsiv, kategorisk och hetsig. I porträtten av de fyra karaktärerna finns essensen till hur Genberg själv skriver, som när Nikis aversion mot anekdoten beskrivs: ”anekdotens natur – med en början, en mitt och en knorr – stred mot Nikis krav på absolut autenticitet.” Absolut autenticitet kunde vara en lämplig rubrik för en essä om Genbergs egensinniga prosakonst.

 

Hon skriver om berättare som tappat förmågan att skriva, eller snarare tron – och denna tro är oftast viktigare än förmågan, att den skrivande behöver tron på sin förmåga för att orka fortsätta. Tron är det nödvändigaste fundamentet för att kunna skriva. Om det är en illusion, hellre det än alternativet (att inte skriva, att sakna den drivkraften, saker som jag för säkerhets skull sätter inom parentes). Där uppstår ett nytt sätt att skriva, där Genberg går rätt in i upplevelsen. Det är ett sätt att skriva som inte är anpassat eller tillrättalagt, men som utgör en realism som vägrar vara slätstruken. Alla de försvinnanden som boken gestaltar får sägas vara en trovärdig bild av vad livet består av, en kedja av avsked.

 

Man kunde säga: när är tiden mogen för Ia Genbergs genombrott? Det lär inte komma, inte på den så kallade breda fronten. Det torde bli sedvanliga hyllningar av denna bok, men den större läsande allmänheten kommer att skynda vidare. Varför är det så? Jag tror att Genbergs böcker är för störiga – de vägrar anpassa sig till samtidens behov av enkelt paketerade böcker som kan summeras i några slagkraftiga meningar. Det här är litteratur som inte går att sälja in, som inte fogar sig och blir marknadsanpassad. Hon skriver djupt oroande böcker som signalerar sin förtvivlan, och då kan man inte räkna med att folk finner det nödvändigt att lyssna.

17 jan. 2022

Ingenstans mitt segel, Ingela Strandberg, Norstedts

I snart fyrtio år har Ingela Strandberg gett ut poesi, och den har stundtals genererat ett intresse som liknat ett genombrott. Så uppfattade jag hajpen kring Väg 153 när den kom i början av 90-talet, och även Bäste herr Thoreau när den kom en bit in på 00-talet. Kanske det var den som inledde hennes senare fas i författarskapet, mot ett mer minimalistiskt uttryckssätt, som man kan följa i hennes tre senaste böcker.

 

Och på tal om genombrott måste något sådant sägas om den urvalsvolym som utgavs 2016, Vid oro skog, som nog åstadkom ett större intresse för Strandberg. Det var en fin påminnelse om denna ovanliga poet, en vitalisering av ett författarskap som hotade att falla i viss glömska. Den har nu följts av tre böcker som befäst mitt intryck att vi har att göra med en röst som måste kallas betydande, och som med lätthet kan passas in i vår litteraturhistoria som en av de viktigaste lyriska rösterna från, tja, de senaste fyrtio åren eller så.

 


Ingenstans mitt segel heter boken som utkommer nu, och där utnyttjar hon en favorittrop hos många poeter: detta ingenstans. (Efter jullovet frågade jag en elev var hen uppehållit sig de senaste tre veckorna, och fick svaret ”Nowhere”. Jag bad om en precision, ”Please tell me where this Nowhere is”. Svaret löd: ”Jönköping.”) För ett år sedan var jag upptagen med att läsa Paul Celans dikter, som utkom i sin helhet på svenska, och det är kanske därför jag nu är benägen att se kopplingen mellan honom och Strandberg. Men sådana jämförelser är orättvisa och ofta missvisande.

 

På ett plan är det svårt att tänka sig mer väsensskilda poeter än Celan och Strandberg, med hans oerhört kryptiska förtätade dikter och hennes tillgängliga och direkta dikter. Och ändå. Hos Strandberg finns samtidigt ett tilltal som är präglat av knappheten och de plötsliga vändningarna, de abrupta och ibland hisnande tankebytena, som i någon mån liknar hur Celan rör sig tematiskt och språkligt. Men hon utför kast som snarare är följsamma än tvära, hur överraskande vägar hennes dikter än kan ta.   

 

Hos båda finns också ett tydligt utskrivet mörker, en slags desperation inför tillvarons gåtor. Men det är en desperation som inte går över i kapitulation. I Ingenstans mitt segel låter Strandberg återigen dikterna göra nedslag i barndomen, i naturen. Hon skriver om vägen, om rälsen, och återkommer till några lador som kallar på minnena. Dessa förfallna ruckel ges liv och agens, och pockar på uppmärksamhet och manar till agerande. Man kunde säga att diktjaget går i dialog med ladorna. Är det inte en märklig sak att identifiera sig med, denna sorgliga syn som man ibland kan se från bilen på E4:an? Jo, eller inte.

 

På ett sätt vårdar Strandberg sitt inre barn med dessa dikter, de inre platser som är så bördiga med upplevelser. Det är dikter som inte räds sentimentaliteten, det är bara det att hon inte stannar vid att frossa i nostalgiska återblickar (not: nostalgi är för veklingar, medan riktiga människor ser tillbaka med ironi). Där i dessa lantliga miljöer kan hon identifiera vad som skadar, och gör inte misstaget att inbilla dig pastorala idyller:

 

När kon låg söndersliten

av kalven insåg jag för första gången

att allt som trasar sönder

kommer inifrån och där

 

är platsen för det som finns

även utan mig

 

Så finns hos Strandberg ett sinne för det brutala och söndriga. Men dikterna ska motverka kaos och skapa stabilitet och harmoni. Barndomens grepp över oss utsätts för knivskarp analys, där vi påminns om att inte svika vårt ursprung. Så uppfattar jag Strandbergs medvetna försök att ta oss tillbaka utan att överge oss i det förflutna. För den vi var är den vi är. Och den vi är behöver inte vara uppbygglig, utan kan också vara onyttig: ”Människan är ett fängelse / Jag vill bli från henne / Jag vill bli mera djur”.

 

Vad innebär det att ”bli mera djur”? Att välja instinkt före rationalitet, att söka sig till mer ursprungliga känslor än de civiliserade känslorna. Här finns antydningar till ett slags ”djurtid”, ett alternativt räknande och tänkande. Vi kan bara förstå det vi har tämjt, menar den lilla prinsen i Antoine de Saint-Exupérys saga, och Strandberg är ute i liknande ärenden, att umgås med det djuriska i syfte att tämja det till förståelse. Katastrofer är i antågande i hennes dikter, och rastlösheten förstärks, och mörkret hotar, och faran och skräcken utmålas i gräll kulör, och där lyser vissa rader med stark pregnans: ”Ingenting gör så ont som kärlek”.

 

När dikterna ber ett ”du” att inte ta plats och sticka ut vill jag invända: sluta vara så undfallande och inställsam. Men samtidigt ser jag det som en medveten strategi för att hålla neuroserna lugna(re). De tre böckerna hon har gett ut nu på sistone – Att snara en fågel (2018) och Nattmannen (2020) har föregått Ingenstans mitt segel – har fått lysande kritik, och läsare har visat en entusiasm som sällan ges nyskriven svensk poesi. Varför är hon så hyllad just nu? Att framhålla enkelheten är en förenkling. Vi har att göra med en existentiell poesi som utforskar de gemensamma bottnarna, med Ekelöfs ord – alltså söker hon sig mot det mest ursprungliga, till grunderna, till grundtonen.

 

De tre böckerna bildar en osynlig trilogi, som jag misstänker kommer att äga stor och varaktig betydelse i vår poesihistoria. Det betyder ingenting annat än att du bör läsa dem genast. Strandberg erbjuder en ödmjukhet av nytt slag, där det gåtfulla och mystiska ges en mer avskalad inramning. Är det försoning som hon når fram till? Nej, inte riktigt, men riktningen är ditåt, och det är oändligt värdefullt och nödvändigt att befinna sig där i denna riktning.