När jag pluggade litteraturvetenskap på 90-talet befann sig Birgitta Lillpers mitt i den svenska litterära samtiden, omtalad på seminarierna som en given referenspunkt i diskussioner om poesi, tillsammans med Ann Jäderlund, Katarina Frostenson och Stig Larsson. Jag hade kursare som skrev sina uppsatser om hennes böcker. Så är det nog inte längre? Men är det Lillpers som har marginaliserats, eller är det den generella bristen på intresse för poesi som vi bevittnar?
N/L:s poesibibliotek gör en hel del för att motverka detta ointresse. De har gett ut fyrtio klassiska svenska diktsamlingar – de mest populära årtiondena – fem böcker vardera – har varit 00-talet och 40-talet. Samt nu då 90-talet, där den femte boken är Birgitta Lillpers Propolis. En inledande not upplyser att titeln har med bisamhället att göra: det är ett vax som skapats av material från poppel, björk, al, ask, hästkastanj och många andra träd. Större djur som invaderar bikupan och därefter dödats bäddas in i propolis, som balsamerar dem.
Till boken hör Amelie Björcks fina poetiska förord, som betonar Lillpers ”ständiga växlingar mellan möte och reträtt in i ensamheten.” Dikterna ifrågasätter och bryter ned givna hierarkier mellan djur och människor, för att skapa en ny och mer inkluderande ordning. Så skapas världen på nytt, där diktjaget frambringar egenskaper av obeprövat slag. Helt enkelt frammanar Lillpers världen i all dess blödande sårbarhet. Vad som skett under de trettio år som gått är förstås att världens trasighet har förvärrats.
Samlingen är indelad i tre delar. Det är en klangrik klagan, som fäster uppmärksamheten på allitterationer och assonanser, och ords släktskap är beroende av dess ljudlikhet. En typisk ordvändning kan då se ut så här: ”Tvekan bleker. Ivern, ängslan. / Iverns, ängslans / ängels ljus.” Dikterna knastrar i munnen när jag läser dem.
Och genom hela samlingen behåller diktjaget fötterna på marken; här saknas storslagna visioner, utan allt försiggår i en lantlig miljö, som tillvaratar allt det vardagliga som är knutet till livet på vischan, där respekten för djur blir påtaglig. Sympatiskt nog finns det ett ”vi” som styr hela händelseförloppet och ger det en gemensam omfattning. I går skrev jag om hur Edith Södergran frigör människans potential. Lillpers ägnar sig åt något liknande:
Nu inte ens anar du
vad som är du, vad som är
inom dig. Och mot dina läppar. Och nu
vet inte heller jag. Vad som inom mig
är detta jag
att vara inom.
Titeln ger en bra bild för den dödsmedvetenhet som samlingen uppehåller sig vid. Bivärlden är bra på att skapa suggestiva bilder, som smarta poeter borde upptäcka. Propolis är en sådan bild – en annan är begreppet ”stilla byte”, som indikerar tronskiftet av drottning när det inte föregås av svärmande. I Lillpers samling ges mellanmänskliga ritualer hög prioritet.
Det här är en bok som inbjuder till helt egna tolkningar. Lillpers sätt att skriva avvisar alla enkla lösningar. Är det då en krånglig och utmanande bok? Bara delvis, skulle jag säga. Det finns en förlösande frihet i hur den är skriven. Det är neutrala dikter som vägrar ta ställning eller döma. Det betyder inte att det saknas underförstått aggressiva adjektiv, som i en av dikterna som heter ”Vi har genomgått stora tumlingar förr”: ”nu litar vi på det tydligt hetlevrade / inom oss, ömtåliga där / […] ögat kan, på hemskaste sätt, vänja sig i rätt takt: / varje upplösningsprocess, varje orenande, har sin egen art av / seende och skådande och blindhet”.
Jag ska (motvilligt) erkänna att jag på 90-talet var oförstående till det beröm som ofta omgav diskussionerna kring Lillpers. Men jag hade ju fel. Jag var för dum för att förstå till exempel vilken stark poetik hon ger uttryck för i dikten ”Du är begriplig för dig själv och tillåter ingen att förklara dig” (du kan lita på poeter när det handlar om spännande titlar som alstrar sin egen musik!): ”låt ingen ovärdig definiera / dig, påstå att du missförstått dig, tillåt / inte någon att förklara bort dig, inför dig”.
Dikterna behärskar balansen mellan ödmjukhet och stolthet. I någon mån tillåter de sig vara opassande, ofina, ostädade. Det är en magnifik diktsamling, en tydlig höjdpunkt i ett osedvanligt starkt årtionde för poesin (det var då Jäderlunds dikter tog skjuts, och det var då Öijer senast var riktigt bra …):
innanför det innerstas vita är
det innerstas hjärta ett tungt lugnt fäste, nu, ett
lätt, ett mörkt och
runt,
det talar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.