Ska vi börja med att vända oss till elefanten i rummet? Daniel Tafdrups mamma är Pia Tafdrup, en av de starkast lysande danska poeterna de senaste femtio åren (hon debuterade 1981, två år innan Daniel föddes). Tidigare har den äldre sonen Philip gett ut bland annat diktsamlingen Cat Loves Sean, som jag skrev en kort notis om i SvD i oktober 2010. Nu har Daniel gett ut diktsamlingen Drivkraft – Driving Force. Den är tvåspråkig, med först de danska dikterna, och sedan hela samlingen på engelska.
Den är det av en anledning: engelskan ingår i familjens språk. Det krävs förstås ett visst mått av dödsförakt för att ge ut poesi när efternamnet är Tafdrup. Han väljer att nämna elefanten – eller ta tjuren vid hornen – redan i den första dikten, efter prologen, som heter ”Søn af en poet”, och senare refererar han underförstått till mammans rad ”Mindst ét sår har kroppen altid”: ”Hvis kroppen altid har sår, / vil jeg selv vælge ét.” Men jag tycker han överlag skriver poesi med den äran, och om det får mig att tänka på föregångare ser jag fler spår av Michael Strunge, Pia Tafdrups generationskamrat som dog redan 1986 i självmord.
Redan titeln kan ge en hint om den rastlösa energi Tafdrup delar med Strunge (det är en så märklig mening att skriva: jag behöver påminna mig att Tafdrup den här gången heter Daniel i förnamn). De delar också födelsedag, och en av dikterna – ”Stjernestøv” – är en hälsning till föregångaren Strunge:
Jeg kæmpede og overlevede.
Du tabte men vandt
på én og samme tid.
[…]
Født med en stærkere psyke
men uden dit stjernestøv.
Sammen ville vi passe ind.
En av de negativa effekterna av covid-pandemin verkar vara att de unga blivit mer håglösa. Det här gäller förstås inte den här danska poeten, vars dikter är fyllda av sprittande sprallig dådkraft och spänst. Så handlar det också bitvis om träning, ett minst sagt ovanligt tema i den skandinaviska samtidspoesin (upplys mig gärna om det finns andra exempel).
Tidigt lokaliserar Tafdrup disciplin som sin viktigaste talang. Han har en brokig bakgrund, som presenteras på innerfliken, däribland fotbollspelare och ”fandens nygsgerrig af natur”. Sympatiskt nog listar han först att han är familjefar, äkta make och son till en poet – det får mig att tänka på hur Nick Cave på senare tid ändrat sin livshållning, där han tidigare alltid hade identiteten ”konstnär” som sitt första attribut. Nu är han i första hand också pappa, make, vän – och paradoxalt nog är hans konst ännu bättre nu när konsten blivit mer sekundär.
Tafdrup skriver om arvet, om sin uppväxt, men inte enbart detta, utan också om slumpens skördar, om världens osäkra tillstånd manifesterat i klimathotet och krigen. Hans dikter besvärjer och bekämpar likgiltigheten: ”Syv lysår forude, men akkurat dér / findes han faktiskt, et sted / mellem alltid og aldrig.” Hur låter det då på engelska: ”Seven light-years ahead, but right there / he does exist, somewhere / between always and never.” Jag kan sympatisera med idén att presentera dikterna också på engelska, men de blir plattare i en översättning som är för ordagrann. Det är inte heller en fråga om skilda språk, för mycket riktigt identifierar Tafdrup skriften som sitt modersmål.
De flesta av dikterna är skrivna först på danska, några stycken först på engelska, och några har överlappat varandra. Om de engelska dikterna beskriver världen, gestaltar de danska dikterna mer, och det är avgjort en mer lämplig metod. Danskan är smidigare, mer elastisk. Det är kanske en orättvis jämförelse, men tänk alla dessa svenska band som en gång i tiden sjöng på svenska och satsade på en internationell karriär – på 80-talet Lolita Pop och Imperiet, på 90-talet Kent och bob hund. Ingen av dem lät lika bra på engelska som de låtit på svenska.
På tal om musik handlar en av dikterna om Joe Cocker, som diktjaget minns att han hade en skiva med i barndomen. Den har ett vackert coda: ”Sæt mig fri. Jag vil bare være den, du kommer til.” Det finns också en snygg Lykke Li-referens insmugen. En av dikterna presenterar i sann dansk anda en poetik, under rubriken ”Skabertrang” (på engelska ”Creative Itch”, på svenska kanske det heter ”Skaparvånda”?).
Det finns åtskilliga starka strofer, som visar att Daniel Tafdrup har hittat fram till ett eget uttryck:
Tidens synder vejere tungere end skam,
så straf os endelig for vor ublu facon.
I forstår os alligevel ikke
og står i vejen for framtiden.
Döm själv om det låter svagare eller starkare på engelska: ”The sins of our time outweigh shame, / so go ahead, punish us for our brazen ways. / You don’t understand us anyway / and stand in the way of the future.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.