att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

25 juli 2021

Mian Lodalen, Dårens dotter, Axamosjön

Jag gör som tipset lyder på Smålitkartan. Efter att ha våndats några dagar gör jag slag i saken. Jag packar cykeln med badhandduk, och iförd det lite ovärdiga plagget badbyxor cyklar jag mot Axamosjön, där jag tar ett kvällsdopp en ljum sommarkväll.

 

Ljum? Nja, egentligen är det en ganska typisk svensk sommarkväll: gråblek och tungsint. På plussidan har avsaknaden av sol och värme gjort stranden nästan helt folktom. En familj tränger ihop sig och tuggar i sig något grillat. En mamma går med vatten upp till knäna medan hon passar sin lilla son. Jag tar mina fem årliga simtag och går upp till stranden. Vattnet är så kallt att jag nästan förväntar mig att få ett diplom efteråt.

 


Av anledningar är bad något jag helst undviker, men försöker ändå uträtta ett bad under sommaren. Det är ju en obligatorisk handling, och kommer man tillbaka från semestern utan att ha badat kan kollegerna tro att man inte är normal.

 

Mina anledningar har med barndomen att göra. Jag lärde mig simma först när jag var tonåring, och jag kan fortfarande knappt röra mig i djupt vatten utan att sjunka. Av de disponibla simsätten behärskar jag bara ett: hundsim. Att jag helst undviker vatten har att göra med bristen på kläder. Jag gör det mesta för att inte andra ska behöva utsättas för åsynen av min avklädda kropp.

 

Jag var mager som barn. När vi hade bad på schemat tyckte min fröken att det var en bra idé att använda min kropp som exempel när hon ville kombinera gympa med biologi, och bad ofint nog mina klasskamrater räkna mina revben. Inte heller hjälpte det att kalsong-speedos var de enda badbyxor som förekom där min mamma handlade kläder, vilket gjorde mina skrangliga ben ännu mer framträdande. Jag må vara ursäktad om jag i efterhand har synpunkter på hur min självkänsla behandlades av min fröken.

 

Jag är fortfarande ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Men eftersom den mänskliga kroppen verkar vara road av ironier försonades jag med min smalhet ungefär samtidigt som gubbmagen inföll. Min gubbmage hade jag nog burit med större stolthet om den inte vore förenad med spinkighet.

 

Jo, jag är medveten om invändningarna att man kan träna bort sin fetma. Ja, jag hade gärna gjort det, om det inte vore för att jag verkar vara disponerad för en unik form av intervallträning. Jag var på gym en gång på 80-talet, en gång på 90-talet, en gång på 00-talet, en gång på 10-talet. Varje gång har jag lärt mig tekniken för en maskin som är utbytt till nästa besök.

 

Mian Lodalens roman Dårens dotter handlar om skam, något jag mycket väl kan identifiera mig med. I hennes fall handlar det om skammen att vara annorlunda, att inte känna sig hemma i sin kropp, att inte vara som de andra. Men det handlar också om mod, och det är inspirerande. Jag borde ha lärt mig. Borde ha lärt mig att vara modigare.

 

Borde ha lärt mig att ignorera kroppsidealen som dikterats av folk som vill oss illa, som vill att vi ska späka oss och vara ständigt missnöjda. Jag har haft ett ganska långt liv på mig nu att sluta vara så narcissistiskt medveten om skavankerna och bristerna. Mina obefintliga magrutor, till exempel.

 

Det är klart att livet är enklare för vackra människor. Att skönhet genererar fördelar, att en vacker människa mer solklart erbjuds hjälp och stöd. Men det borde ligga dem i fatet, tänker jag, möjligen en smula missunnsamt. För i så fall har jag getts starkare resurser, mer motståndskraft, mer självständighet. Jag må ha en ful kropp, men jag har en intressant personlighet. Jag har bosatt mig i Virginia Woolfs romaner i stället för på gymmet.

 

De här sakerna tänker jag på medan jag bearbetar min kropps odugliga skick där den schavotteras vid Axamosjön. Skönhet är väl också exponentiellt. Även de vackraste människorna är missnöjda, och man hittar alltid något att klaga på. Hur man än beter sig är det kört, som Mattias Alkberg sjöng en gång.

 

Svenskar som badar är något en etnolog borde undersöka. Det handlar inte bara om sommarbaden, som helst ska företas nattetid från en klippa, där kroppen ska plumsa i vattnet naken som en nyfödd. Själv har jag under hela mitt liv aldrig hoppat från en klippa, ett hopptorn eller ens från en brygga. Senast jag badade naken var när jag var 3 år gammal, i ett badkar.

 

Vinterbaden är något som i mina ögon ter sig ännu mer obegripligt, ännu mer obehagligt. Vattnet är ännu kallare, ibland så kallt att dårarna sågar upp ett hål i isen. Sedan ska badet förstås dokumenteras, så att instagramföljarna blir avundsjuka. Avundsjuk, jag? Om det krävs vinterbad för svenskt medborgarskap flyttar jag till ett mer civiliserat land; det finns gränser för hur mycket normalitet jag kan simulera.

 

På botten av Axamosjön ligger den cykel som sjönk när Connies pappa i Lodalens roman en vinterkväll fick för sig att cykla ut på isen. Det är bara ett av hans typiska upptåg, och han undkommer med blotta förskräckelsen. Något liknande blotta förskräckelsen kan jag förstås inte berömma mig av när jag med vattnet rinnande utför min smala kropp – inklusive gubbmage – går från sjön mot min handduk.  

 

Men efter semestern kan jag stolt säga till mina kolleger: ja, jag har badat, och det var förstås helt fantastiskt.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/7 2021)

19 juli 2021

Boy on Fire. The Young Nick Cave, Mark Mordue, Allen & Unwin

Tråkigt nog saknas en ordentlig och uppdaterad biografi över Nick Cave. Ian Johnstons Bad Seed kom i mitten av 90-talet, och förutom att den är slarvigt skriven är det mycket som har hänt i artistens liv sedan dess – många skulle kalla de senaste 25 åren en kreativ höjdpunkt.

 

Mark Mordue är från Australien och har följt Caves karriär sedan åren med The Birthday Party, och i egenskap av rockjournalist har han intervjuat honom flera gånger under karriären. Hans ursprungliga plan var att utgå från John Miltons Paradise Lost och utnyttja paralleller mellan fördrivning ur paradiset och uppsamling av rebelliska följeslagare för att revanschera sig, men under skrivandets långvariga gång utvecklades idén att enbart koncentrera sig på åren i Australien. Där hans första band Boys Next Door lämnar hemlandet på skottårsdagen 1980 för att i London blomma ut som The Birthday Party.  

 


Det är en gedigen bok, som verkligen vänder på alla stenar för att teckna ett porträttet av den unge konstnären (Cave är 22 år gammal när boken slutar). Men det är också ett gediget tidsporträtt, som ambitiöst återskapar en tidsanda. Så väldans mycket från barndomen redovisas inte, utan fokus är på den tonårige Nick Cave som upptäcker rockmusik tack vare äldre bröder och kompisar. Kvickt bildas band, och en påtänkt karriär som illustratör upphör när han retar livet ur lärarna med obscena målningar.

 

Som det mest avgörande ögonblicket är faderns död i en bilolycka, precis innan Boys Next Door ska släppa sin debutskiva. Fadern Colin Cave var lärare och ledamot i utbildningsnämnden, en traditionalist som hade svårt att fördra den typ av upprorisk konst sonen ville utforska. De stod långt ifrån varandra, och när han körde ihjäl sig var Nick indragen i en rättsprocess om skadegörelse – en av många klammerier med rättvisan som boken redovisar.

 

Så kan den här boken ge nycklar till en förståelse för hur Caves låtar kretsar kring detta olösta trauma, i låtar som opponerar mot den implicita auktoritet ett faderskap innebär. Många av låtarna berör upplevelser kring barndomens äventyr, främst från den lilla orten Wangaratta, där han tillbringade sina första år. Barndomen som formativ plats, som vi bär med oss, vars mark är så fruktbar för vårt skapande. Som trettonåring skickades han till en internatskola i Melbourne efter att ha betett sig för provocerande i skolan.

 

Men det mesta ur detta förflutna är redan avhandlat. Å andra sidan är det inte för kalanderbitarkvaliteter man uppskattar Nick Caves konstnärskap – det är en artist som betonar samspelet mellan kaos och ordning. Den produktivitet som han har visat under 2000-talet har kallats häpnadsväckande, och många vill få det till att det är utbytet från skörlevnad till renlevnad som åstadkommit det, men han var faktiskt lika häpnadsväckande produktiv under 80-talet, när han drogade som mest. Varför super Jeppe, varför drogade Nick? Hans egen förklaring kommer närmast, att alkohol är en social drog som ”integrates you into society. Heroin separates you, and on some level that was really attractive.”

 

De konstanter han har arbetat med heter utveckling och fasthet – progression och konsekvens. Och där ligger förklaringen. Mordue tassar in på det området, att Cave lyckades långt bättre än andra med större talang eller fallenhet. Det här har Cave själv skrivit i ett av sina svarsbrev i Red Hand Files, att Australien under slutet av 70-talet var så fullt av musikalisk talang att man knappt kunde röra sig utan att stöta in i någon som var ett geni. Själv har han alltid varit blygsam kring sina färdigheter, men det räcker med att nämna Anita Lane och Rowland S Howard för att förstå vad han menar.

 

Båda kom in i hans liv och förändrade hans sätt att skriva låtar, därför att båda hade kommit längre och gjort mer med sina uttryckssätt. Howard hade skrivit låten ”Shivers” till sitt gamla band The Young Charlatans, men kom med i Boys Next Door som gitarrist. Cave sjöng den, och gjorde den odödlig med ett filmat framträdande som är spektakulärt. Som Mordue påpekar är det typiskt att den låt som nu i efterhand definierar hela den australiska punkvågen är en ballad. En ballad som kontemplerar självmord. Det är en genialiskt låt, och Howard var verkligen – han dog 2009 – ett geni, som aldrig skulle bli fullbordad som artist. Något liknande gäller Anita Lane, som dog i år, och som trots sin oförlikneliga talang bara gjorde två LP-skivor i eget namn (hon har bland annat skrivit en av de bästa låtar Nick Cave spelat in, ”Stranger Than Kindness”).         


Därför kan boken läsas som ett försvarstal för hård arbetsmoral. En roadie för Boys Next Door har för länge sedan gett en duglig förklaring: ”I don’t think Nick’s a driven man, but a fleeing man, running from the fear of failure.” Mordue själv lever upp till denna arbetsmoral, med ständiga intervjuer, både med Cave och med de flesta familjemedlemmarna (en av de äldre bröderna tackade nej), och med åtskilliga av de bandmedlemmar som figurerade i de första banden, samt en och annan tidig flickvän.

 

Som en av de olustiga episoderna nämns att Cave som tioåring fick pianolektioner, och en granne till läraren bjöd in honom för att spela på hans orgel (organ på engelska är ju dubbeltydigt). Cave följde med, men blev besvärad och sprang därifrån. Det här leder min tanke till låten ”Do You Love Me? Pt 2”, som detaljerat och utförligt skildrar ett övergrepp på en liten pojke. Mordues fotnot utvecklar, men när han ställer frågan till Cave blir svaret nekande, att det bara är ett sätt att utforska ett ämne som är svårt och mörkt.

 

Sällan har behovet av en spellista varit så skriande: medan jag läser söker jag ständigt upp låtar för att ljudsätta berättelsen. Det är Leonard Cohen, John Lennon, Johnny Cash, Bob Dylan, David Bowie, The Sensational Alex Harvey Band, Iggy Pop, Roxy Music. Ganska ovanliga influenser för en artist som inledde sin karriär som punkare. Ännu ovanligare är att han inspirerades till sin livepersona av Barry Manilows framträdanden.

 

När utställningen Stranger Than Kindness äntligen öppnade i Köpenhamn efter att ha fått hållas stängt på grund av pandemin frågade min kollega om jag inte skulle åka dit i sommar. Men nä, jag har ärligt noll intresse av den typen av utställningar. Jag har undvikit Strindbergs Det blå tornet, alltså Strindbergsmuseet, och har nog heller aldrig varit på något Selma Lagerlöf-museum, eller vilka författarmuseer det nu finns runtom i världen. Jag har ett vagt minne av att ha besökt Keats House i Hampstead, men minns bara att det på en vägg fanns ett inramat papper, kanske en dikt eller ett brev eller en teckning?

 

Ändå rekommenderar jag Mark Mordues bok, helt enkelt för att den är bara lagom vördnadsfull. Det är en bok som tillvaratar tillfället att skildra det hektiska och hedonistiska, men också hur det liv som gestaltas är en kamp mot ett större ljus. En plump är när Cave väljs in i Australiens Rock Music Hall of Fame och klagar på att inte hans band, Boys Next Door, The Birthday Party och The Bad Seeds väljs in, på grund av att de innehåller utlänningar. Så räknar han upp alla forna medlemmar, en efter en, men nämner inte trummisen Phill Calvert. Glömska eller en pik? Det får vi inte veta. Däremot får vi veta att  det burdusa omslaget till Boys Next Doors debutskiva ”Door, Door” är en bild från en tysk uppsättning av Pär Lagerkvists pjäs Bödeln.

16 juli 2021

Jag väntar på Djävulens ankomst, Mary MacLane, översättning Helena Fagertun, Ellerströms

Djävulen förtjänar inte sitt goda rykte. På sistone har han nog skuttat förbi Gud i popularitetsmätningar – det vill säga, att det som förr räknades som synder nu har muterat till dygder. Att vara girig, till exempel, är ju vad hela kapitalismen bygger på.

 

Det är de ungas misstag att bry sig oproportionerligt mycket om Djävulen, en maktlös och tråkig figur, sur och missnöjd och ynkryggad. Men ungdomen bryr sig också för mycket om efemära saker generellt, även företeelser, saker och människor. Smak är ingenting man får gratis vid födseln, utan är något man utvecklar. På gott och ont, när det ibland sker på bekostnad av den spontana upplevelsen och den totala hängivenheten, som borde förvaltas bättre av de icke-unga.

 


Nitton år gammal känner sig Mary MacLane skickad att skriva sitt porträtt i litterär form. I dagbokens form återger hon tre månader året 1901, när hon på ett högst explicit sätt väntar på Hin Håle: Jag väntar på Djävulens ankomst. En kortvarig bästsäljare, men som sedan dess fört en undanskymd tillvaro. Helena Fagertun har översatt och skrivit ett entusiastiskt förord som utgör en mildare variant av det förord Sara Stridsberg skrev till sin översättning av Valerie Solanas SCUM Manifest.

 

Vissa paralleller finns. MacLane gillar att döma ut det manliga släktet – hon har förälskat sig i en äldre kvinna, ”anemonfrun”, sin före detta lärare – till förmån för Djävulen, som hon drömmer om att gå gifta sig med. Hon framstår som en kvinna som går över gränsen. I efterhand ser det ut som ett misslyckande – hon skulle bara ge ut ytterligare två böcker – men samtidigt: här är vi nu drygt hundra år senare med ett ypperligt tillfälle att studera hur livet artar sig för en ung kvinna i en småstad, gruvorten Butte i Montana, med 70 000 invånare.

 

Fast det är inte i första hand som historiskt dokument vi nu bör läsa MacLanes sällsamma opus. Jag läser det som ett förbålt roligt belägg, med hög aktualitetsfaktor. Hon tröttnar inte på att framställa sig som ett geni – bara det är uppfriskande. Hon har en viss benägenhet att tjata hål på en, men det är sådant som tillhör ungdomen, får man anta. En viss hybris kan man komma undan med, när den presenteras så här charmigt. Så ja, hon är skamlöst självupptagen och egenkär, men ändå obrutet charmig. Sida upp och sida ned smeker hon sitt ego.

 

Det är verkligen ett porträtt, där MacLane med omedelbarhet noterar sitt otacksamma predikament, omgiven av mediokra talanglösa medelmåttor, där hon bara kan känna sig oförstådd och underskattad. Hennes yttre liv: oändlig tristess. Hennes inre liv: oändligt fascinerande. Inspirerad av Lord Byrons självcentrerade hjältedikt och ryska konstnären Mary Bashkirtofseffs dagböcker, som var i ropet under tiden, skriver hon en gränslös prosa. Det är en självförhärligande skärskådan av sig själv som utförs.  

 

Kan man förstå en annan person genom att ta del av dennes privata tankar? Ja, onekligen. Kan man förstå sig själv? Nja, men man kan komma närmre när ens egna egenskaper ges kontur av andras berättelser, som visar affinitet och likhet. Det finns också gott om poänger med MacLanes tjatighet, när hon framställer sig som ovanligt förutseende:

 

Vi är ivriga dårar som trampar på varandras hälar och sliter varandras hår och klöser varandras ansikten i en rasande galopp efter Lycka. För vissa är den införlivad i Berömmelse, för vissa i Pengar, för vissa i Makt, för vissa i Dygd – och för mig i någonting som väldigt mycket liknar kärlek.

 

Så uppfattar jag MacLanes budskap som en hyllning till kärleken och fantasin, och förmågan att uppfatta vår värld med sinnena på helspänn. Hon berömmer sig av sitt trähjärta, men mig lurar hon inte: hennes kamp mot dumhet, leda och allt enkelspårigt är inspirerande och avslöjar ett fullgott engagemang i det mänskliga. I hennes text, oavsett om man kallar det självporträtt eller lyckomanifest, finns energi och vitalitet: ”Ju mer vanlighet jag ser, desto mer udda tycks jag bli”, som hon konstaterar.

 

Hon visar också hur någon som är så ung kan vara helt medveten att allt omkring oss ska upphöra. Det är vår sorgligaste insikt: att vi lever i ett nu som fullständigt bemästras av ett då. Man kan le överseende åt hennes ivriga fastställanden av sig själv som filosof, men å andra sidan förekommer resonemang kring det som Heidegger senare skulle kalla utkastad-het.  

 

Det här är kvickt och roligt, och påminner för den delen inte enbart om Valerie Solanas. En liknande text lyckades Wera von Essen åstadkomma med En debutants dagbok, som också dokumenterade ett ungt liv så här oblygt och oförfalskat. Se där ännu en anledning att genast kasta sig över den här boken, att den inte alls är något som ska läsas för att förstå hur vi var för drygt hundra år sedan, utan att de här idéerna är beständiga.

 

Mary MacLane blev alltså känd och ökänd för denna debut, under den beskedligare titeln The Story of Mary MacLane. By Herself. Fagertuns förord ger flera exempel på hur verket och dess upphovsperson levt vidare i olika omdiktningar och bearbetningar. Att det nu för första gången översätts till svenska är – förbannat bra. Även för den som i likhet med mig inte (längre) väntar på Djävulens ankomst.  

15 juli 2021

De förlorade barnen. Ett arkiv, Valeria Lusielli, översättning Niclas Nilsson, Rámus

De två tidigare böckerna av Valeria Luiselli som finns tillgängliga på svenska, Historien om mina tänder och De tyngdlösa, har lovat mycket. Hon skriver en slags essäroman som rör sig mellan dåtid och nutid, mellan lärda referenser och skoningslösa rannsakningar av samtiden, på en prosa där sakligheten skär sig mot de brännande känslorna. De var skrivna på spanska, men hon bytte språk och skrev De förlorade barnen på engelska (hon har bott i USA i flera år).

 

Och så här ser en helt sensationellt bra roman ut: originell, nyskapande, experimentell – men allt detta inte för sakens skull, utan det tjänar berättelsens syfte. I en bil färdas en familj med bonusbarn, från New York till Arizona. De saknar namn, men den biologiska mamman till dottern kallas Lyckosamma Pilen, pappan till dottern och sonen kallas Papa Cochise, den tioåriga sonen Snabba Fjädern och den femåriga dottern Memphis. De har med sig sju lådor (40x30X25), för föräldrarna arbetar med att spela in ljud. Pappan är etnolog och söker efter de spökliknande spåren efter urbefolkningen (ledtråd till SD: det är inte vita stadsbor som är urbefolkningen i USA), mamman är journalist.

 


Under resan lyssnar de på David Bowies ”Space Oddity” och William Goldings Flugornas herre. De är bildade: mamman tänker på Baudelaire, Susan Sontag, Kafka, etc, och barnen är hyperintelligenta och lillgamla. Men de lyssnar också på oroväckande rapporter om försvunna barn. En av föräldrarna på barnens skola ställs inför att hennes barn ska utvisas, och bilen tar riktning mot flygplatsen för att hejda planet att lyfta. I stället försvinner deras egna barn: tar sitt begränsade pick och pack och ger sig iväg till fots.

 

Det här står på omslagets baksida. Annars vore det onödigt att spoila. Men det har att göra med hur romanen är skriven. Drygt halva romanen berättar mamman, och det är en trip som är full av olycksbådande tecken för deras äktenskap. Hon är medveten om att det här är det sista de gör tillsammans. Barnen är känsliga nog att uppfatta den dåliga stämningen mellan föräldrarna. Det olyckliga slutet förebådas av språkliga iakttagelser. Medan de vuxna är proffs på att spela in andras röster har de slutat lyssna på varandra, och ignorerat den tystnad som brett ut sig mellan dem: ”I en familj blir samtal en lingvistisk arkeologi. De bygger världen vi delar, skiktar den i en palimpsest, skänker vårt nu och vår framtid mening.”

 

Så här ska också en roman se ut som befinner sig mitt i samtiden, som behandlar migrationsfrågan utan att förenkla eller vara övertydlig. Så blir ”de förlorade barnen” en röd tråd genom romanen, speglad i den fiktiva berättelse, Elegier för förlorade barn, som de läser tillsammans och som pojken tar med sig när barnen rymmer. Luiselli arbetar med intertextualitet, alltså att hon väver in citat från andra källor, och redovisar prydligt sin metod i ett appendix. Dessutom dokumenteras innehållet i de sju lådorna, där man förvarar delar av den bibliografi som en roman av det här slaget behöver upprätthålla.

 

Luiselli skriver på ett sätt som verkar på olika nivåer, där det latenta våldet pyr under ytan i en stil som balanserar mellan protokollet och det vilda, som om den ville utforska begränsningen i det obehärskade. Här får man helt enkelt lita på berättaren – berättarna, eftersom vi också tar del av pojkens monolog. Ambition och intelligens kan vara avskräckande eller inbjudande, och här finns definitivt mer av det sistnämnda, då Luiselli är så inriktad på att förmedla sina upptäckter och delge läsaren sina unika insikter.

 

Många av dessa insikter rör föräldraskap. Mamman nämner konceptet räddningsavstånd som ”en vän” förmedlat, och vi som läst Samanta Schweblins roman Räddningsavståndet förstår vad som åsyftas (i efterordet nämns S Schweblin som en av läsarna av romanen i tidigt skede). Men också attraktion är en insikt som Luiselli skriver om med erfaren blick, när mamman lockas av en främling efter ett par glas whisky en sömnlös natt:

 

Jag vill, men jag vet bättre. Med en man som den här vet jag att jag skulle spela rollen som ensam jägare; och han rollen som otillgängligt byte. Och jag är både för gammal och för ung för att förfölja något som är på väg bort från mig.

 

Det är skicklig gestaltning när hon görs till en så trovärdig representant för rationell vidskepelse, som vi kanske måste bli för att lära oss tyda tecken. Här blir våldet – ett slags preverbalt våld – det mest grundläggande i en relation. Om jag tidigare var full av beundran för Luisellis romaner har jag nu konverterat till hängivet fan.

13 juli 2021

Bakkhai. A new version by Anne Carson, Euripides, New Directions

Anne Carsons översättning är egensinniga, bångstyriga. Hon skalar undan och låter poesin kristalliseras i verk som lever i egen rätt, och binder ihop det antika stoffet med vår tid, utan att skapa övertydliga paralleller eller långsökta kopplingar. Anakronismer finns inlagda även när hon tar sig an Euripides drama Backanterna, också känd som den grekiska tragedins mest våldsamma, vilket inte säger lite.   

 

Euripides tid var våldsam, och han speglar en tid fylld av konflikter, krig, invasioner. Hennes version heter Bakkhai (den brukar översättas som The Bacchae, men redan 2003 kom irländske dramatikern Colin Teevans version Bacchai). Ploten: i Thebe härskar Pentheus, men besväras av att kvinnorna försakat sina plikter och beger sig upp i bergen för att hänge sig åt dionysiska riter – de släpper ut sitt hår och dansar. Dionysos själv medverkar som en trickster som lurar med Pentheus för att spionera på dem, utklädd till kvinna. Men Penteheus egen mor Agaue misstar honom för ett lejon och anhanget – backanterna – sliter honom i stycken.

 


Rysligt, ja. Att jag ägnat en del åt sommaren åt att återstifta bekantskapen med de antika tragedierna – en svensk översättning av Tord Baeckström finns i Vertigos samlingsutgåva från 2005, medan Göran O. Eriksson och Jan Stolpes översättning från 80-talet också finns att tillgå – har att göra med det sista avsnittet av årets säsong av The Handmaid’s Tale. Det som Atwood kallade particicution i sin roman har en klar förebild i Euripieds drama. En annan typ av förebådande – foreshadowing – finns när grundaren av Thebe, Kadmos, berättar om sitt barnbarn Aktaion som slets itu av sina hundar när han utmanade guden Artemis.

 

Anne Carson skriver i ett poetiskt förord om pjäsen som det som föregår inledningen, vilket är en märklig tolkning, när man tänker på att det var en slutpunkt: hans sista pjäs. Men det är en pjäs som kan sägas inleder den moderna epoken. När jag som yngling läste litteraturvetenskap var jag mer såld på Euripides än Sofokles, något jag delvis har reviderat – det är svårt att föreställa sig en mer perfekt pjäs än Antigone. Men via Carsons besynnerligt översatta bearbetning kan jag upptäcka andra poänger hos Euripides.

 

En av de saker vi bör ha i åtanke är att grekerna säkerligen importerade hela sin myt om Dionysos från österlandet, eftersom den finns dokumenterad i skrifter äldre än 1100-talet före vår tideräkning. Hos Carson blir Dionysos än mer uppkäftig, subversiv och farlig ju mer Pentheus gör motstånd. Ja, fast hennes omtolkning betonar och fördjupar de mänskliga relationerna, i Pentheus erotiska dragning till den långhåriga främlingen, han som har ”bedroom eyes” och får kvinnorna att falla för honom.

 

Pentheus är inte heller svårövertalad när han ombeds klä ut sig till kvinna. Dionysos har ju klätt ut sig till människa i denna crossdressing-pjäs. Parallellt finns Kadmos och siaren Teiresias som också vill spionera på kvinnorna:

 

Teiresisas:    You lead the way, Teiresias, you’re the wise one.

                      I’m merely enthusiastic!

                      Isn’t it fun to forget our old age?

 

Teiresisas:    Yes well, that is what they say,

                      you’re as young as you feel?

 

Kadmos:      We must get to the mountain.

                      Should we call a cab?

 

Modernt så det förslår. I centrum står ändå envigen mellan Dionysos och Pentheus, där utgången är given. Men inte mindre förfärande för det. Pjäsen handlar om den klarsyn som infinner sig för sent, hur lätta byten vi människor är för det som vill vilseleda oss. Och med en koncis fras, blott fem ord lång, låter Carson Euripides summera hela den grekiska tragedins budskap i Dionysos kärnfullt briljanta sentens: ”Man against gods: never works.”

 

Så framträder den mörka styrkan i Euripides pjäs, med Pentheus rädsla att stadsborna ska skratta åt hans fåfänga, en rädsla som dubbleras av hans dragning till det queera, att han egentligen vill ha peruk och klänning. Det är tack vare det långa håret han misstas för ett lejon, och modern Agaue paraderar med hans avhuggna huvud tills hon blir medveten om vad hon gjort. Så fungerar förtrollningen, menar Euripides.

 

Det som straffas i de grekiska tragedierna är inte enbart hybrisen, utan den beslutsamhet som vägrar lyssna på råd. Men det politiska stoffet samverkar med de psykologiska insikterna. Dionysos vägleder och smickrar Pentheus för att göra hans undergång så smidig som möjligt: ”No point hunting trouble with trouble, is there?”   

 

Wallace Stevens skriver i en av sina dikter om ”a new knowledge of reality”, något som kunde stå som motto för de grekiska tragedierna. Det är utsökt sommarläsning, och med tanke på att deckare brukar rekommenderas på semestrar är det väl inget större steg att byta ut de blodbaden mot något som alstrar betydligt mer anmärkningsvärda och engagerade tankeutbyten.

12 juli 2021

Paper Aeroplanes. Selected Poems 1989-2014, Simon Armitage, Faber & Faber

Det må låta löjligt eller bara inkonsekvent, men medan jag har svårt för cancel culture som åsidosätter rasisten Philip Larkin, fascisten Ezra Pound eller nazisten Knut Hamsun kan jag utan att blinka återkalla allt samröre med Morrissey. Eller betyder det här bara att jag kommer att börja lyssna på honom igen när han har dött?

 

När Simon Armitage häromåret ersatte Carol Ann Duffy som Englands hovpoet blev jag både glad och misstänksam. Glad för att han är en briljant poet, misstänksam därför att han gillar Morrissey. Men en misslyckad Guardian-intervju för drygt tio år sedan verkar ha fått honom på andra tankar. Morrissey klagade på frågorna och bytte ut de foton som togs på dem tillsammans på ett av honom själv med en katt på huvudet, och Armitage fick finna sig i vad som händer med alla utsända som har en egen framgångsrik karriär: ogin behandling från artisten.

 


Bra, då kan jag läsa Armitages dikter med gott samvete. Ett urval ur hans digra produktion samlades för några år sedan under titeln Paper Aeroplanes, en ganska generös volym som betonar vissa böcker mer än andra. Så finns här elva dikter från debuten Zoom! av den blott 26-årige poeten, och ännu fler från Book of Matches från några år senare.

 

Det är ju något märkligt med vissa engelska poeter, hur populära de verkar vara i folkmun. Det gäller både Armitage och hans företrädare Duffy, men av de som företrätt dem som poet laureate gäller det förstås i första hand också John Betjeman. Tänk Kristina Lugn och Bodil Malmsten, och dubbla deras popularitet. Men Armitage härstammar från Yorkshires hedar, och har mer gemensamt med den robuste Ted Hughes poesi (Hughes var förstås också poet laureate, men näppeligen lika populär).

 

Vad har bidragit till Armitages popularitet? Kanske att han är så avväpnande och tillgänglig. Vi ska inte glömma att många skräms av poesi, dess legendariska obegriplighet, dess obskyra pretentioner … Armitage är rolig, ja, men också med en humor som balanserar på en avgrund. För humor är en svår kategori för en poet. Men gemensamt för de populära engelska poeterna är också deras knäpphet, deras excentricitet.   

 

Armitages humor är underfundig. Som när han registrerar en fattig pojke som ler när han visslar sig igenom ”Summertime”, men måste hejda sig inför raden som lyder ”Your daddy’s rich”, helt enkelt därför att så ser villkoren ut för den fattige: hen vill inte bli påmind om sitt predikament. Är det humor, eller bara empati? Det är en skicklig illustration till vad poesi är, skriven av en späd 26-åring, som redan med dessa rader från debuten visar att han är en poet.

 

De här dikterna är talspråkligt skrivna med den typ av direkthet och spontanitet som äkta humor måste förlita sig på, där det roliga uppstår utan föraning och är situationsbunden. Där munterheten är så käck så käck ända tills det mörka slår till. Så här börjar en annan dikt från debuten:

 

We walk to the ward from the badly parked car

with your grandma taking four short steps to our two.

We have brought her here to die and we know it.

 

Ouch. Så brutalt kan livsvillkoren skildras, även av en ung poet. Dikterna från debuten etablerar ett förtroende, visar läsaren att det här kommer att ordna sig. Senare blir hans självförtroende mer vågat, som i dikten ”All for One” från 2002, där han personifierar sitt medvetande, i en envig med given utgång:

 

Why is it my mind won’t leave me alone?

All day it sits on the arm of the chair

plucking grey hair like thoughs out of my skull,

flicking my ear with a Duralon comb.

 

Evenings when I need to work, get things done;

nine o’clock, my mind stands with its coat on

in the hall. Sod it. We drive to the pub,

it drinks, so yours truly has to drive home.

 

Den popularitet Armitage har anlagt har kanske också med det brittiska att göra. Sant, han skriver om heden, fyllorna och bråken, trädgårdar, te och regn, fotboll (tyvärr inkluderas inte hans dikt ”Goalkeeper with a Cigarette”), Vauxhall-bilar, alltså saker man känner igen och kan bonda över. Det kitt som håller oss samman, på samma sätt som en svensk poet som vill bli folkkär borde sjunga om … tja, fråga Taube, blommor, havet och prostituerade.

 

Det krävs mod att skriva poesi, och Armitage är en hjälte. Hans mod exponeras i dikter som handlar om opposition, revolt, motstånd. Han går sin egen väg. Jag är förtjust i de ömsinta barndomsminnena i Book of Matches från början av 90-talet, men eftersom det är ett urval är det nästan svårt att peka ut något som överflödigt. I stället för att uppehålla sig vid privata angelägenheter vidgar han världen och skapar gemenskap och inkludering.

 

Det gäller även kärleksdikterna, som är så intimt privata att de blir allmängiltiga. Då blir effekten nästan mirakulös. Armitage skriver självironiskt och spefullt, det som på deras mer nyansrika språk kallas ”self-deprecating” (man måste nog vara stöpt i engelsk mylla för att förstå: svenskan har inget bra ord för det).

 

Överlag förevisar dikterna en otrolig spännvidd. Som fantasifulla dikter om taxichauffören som skryter om att ha skjutsat inte bara Dennis Bergkamp till en fotbollsmatch i Luxemburg utan alla kända Dennis (Hopper, etc), inklusive en viss Dennis Thatcher som det gick att prata med så länge man inte nämnde kvinnan som introducerade rabies i Yorkshire … eller han som utan licens erbjuder sig ersätta piloten som sjappar inför erbjudet att lämna ett överbokat flygplan – vad kan gå fel, liksom? Eller en helt makalös dikt om snö: ”The sky has delivered / its blank missive. / The moor in coma, / Snow, like water asleep […] Then it wakes, and thaws, / and weeps.”

 

Medan svenska poeter har en obesvarad kärlek till pop – tänk Bruno K. Öijers katastrofala skiva ”Skugga Kommer” – har Armitage gjort avtryck med två band som man faktiskt kan lyssna på utan skamkänslor. Dels som sångare i The Scaremongers, som är ett bra band om man gillar … well, The Smiths, och dels som spoken word-poet i LYR, som är ett bra band om man gillar … well, annat än 80-talsnostalgi. På låten ”The National Trust Range of Paints Colour Card” från i fjol sjunger/läser han: ”Poverty is a shame”. Så sluts cirklar.

11 juli 2021

Little Eyes, Samanta Schweblin, Riverhead Books

Medan världen blivit allt mer globaliserad och sammansluten ökar ensamheten. Faktumet är att inga internetuppkopplingar kan hindra att vi står ensamma i den här världen, och inga teknologiska landvinningar kan ändra på det; skype, zoom, sociala medier, AI, sexrobotar – allt bara förstärker den existentiella uteslutningen från all genuin kontakt.

 

Ändå förekommer hela tiden nya försök att bryta denna ensamhet. Husdjur förstås: jag gjorde nyligen ett besök på djurkyrkogården i Jönköping, och upplevde en blandning av det gulliga och det beklämmande. Visst är det fint att ha en gravplats för en älskad katt, ett marsvin, men samtidigt är djurens närvaro i våra liv betingade av deras självständighet. I Bret Easton Ellis roman American Psycho registrerar Patrick Bateman vad tv-showerna handlar om: ”hur du pratar med din hund … hur du pratar med dina döda släktingar”, medan den hårda poängen är att vi isolerar oss från varandra: borde det inte handla mer om hur du pratar med din granne?

 


Ensamhet och självständighet är två teman Samanta Schweblin utforskar i sin roman Little Eyes. Schweblin är argentinsk författare bosatt i Berlin. Hon skriver på spanska. På svenska finns romanen Räddningsavstånd, men eftersom både den, novellsamlingen Mouthful of Birds och nu Little Eyes har nominerats till det internationella Bookerpriset är det ett fattigdomsbevis att inte mer finns på svenska (på norska och danska finns utöver dessa titlar inom kort Siete casas vacias också översatt).   

 

I en ögonblickligt nära framtid existerar en slags leksak som kallas ”kentuki”, en apparat maskerad som ett litet djur – en nallebjörn, en mullvad, en kråka, en kanin, en drake och så vidare – med en kamera installerad. De som köper maskinen kallas ”keeper”, och den är ansluten till en ”dweller” som kan styra den från sitt hem från en slags iPad, och hela tiden följa sin keeper i dennes hem. Detta maskinliknande djur eller denna djurliknande maskin är som en koppling mellan en tamagotchi och en furby.

 

Den kan kommunicera på ett primitivt sätt, med ett entonigt läte, och den är också kopplad till existensen genom att den kan dö: antingen kan den destrueras av sin ägare eller bli urladdad. Om batteriet går ned på noll går det inte att starta om den. Någon återuppståndelse finns inte, precis som för det mänskliga livet. När den dör kan man gräva ned den i trädgården nära sina döda hundar. Schweblin skojar inte! Hon skriver en spänningsroman som byter ut genrens klichémaskin till en dynamisk organism av genuin originalitet.

 

Hon berättar i korta rappa kapitel, och växlar mellan olika keepers och dwellers med sina varierade erfarenheter av sin kentuki. Det handlar om platser och om personer, och som sagt, om ensamhet. Någon ser genom kameran en kvinna som har en vacker handstil och önskar att någon – en släkting eller vän – skulle skriva så vackert på ett vykort till henne. Schwblin skriver en slags magisk sf, men medan klassisk sf varnar för tekniken är hon mer inriktad på de faror som finns i det mänskliga. Hennes kusliga budskap verkar på indirekta vis: så var Räddningsavstånd en skräckroman av samma snitt som hos Lovecraft fast med familjen som  fundament, och Little Eyes visar fasorna med tekniken och övervakningen utifrån igenkänning.

 

I Mexiko har Alina en kentuki. Hon lever med en dansk konstnär (Sven!), men misstänker honom att vara otrogen med sin assistent. För henne blir maskinen ett redskap att hantera ensamheten, men liksom flera andra i romanen hittar hon också likheter med husdjuret: ”It was charming that it couldn’t talk. A good decision on the part of the manufacturers, she thought. A ”keeper” doesn’t want to know her pet’s opinions.” Men som Wittgenstein konstaterade: om lejonet verkligen kunde tala skulle vi ändå inte förstå vad det sa. 

 

Det handlar också om självständighet, om hur kentukin ges viss självständighet. Jacques Derrida beskrev en gång sin förlägenhet när hans katt hade sett honom naken när han kom från duschen. I ett huj gick han från att vara den som ser till den som blir sedd, och något av den problematiken tar Schweblin med sig in i sin roman. Den voyeurism som man talade om på 1900-talet har numera mist sin laddning, eller så här: man kunde säga att det som då var en perversion (”fönstertittare”) har normaliserats. Det finns inte längre några stenar att kasta i det här glashuset. ”Skärmtittare” kunde man kalla de som slaviskt följer hur andra sysselsätter sig på youtube, i tv:n, på tiktok, etc.

 

Det handlar också om kommunikation. Maskindjuret (djurmaskinen) kan yttra vissa ord, men när skärmanvändaren försöker kommunicera får den förlita sig på morse. De befinner sig också i olika tidszoner, och översättningsfunktionen hos kentukin är primitiv. I Antigua har en ung pojke mist sin mor, och drömmer om den snö som han ser från sin kentukis ögon. Vi förstår strax att vi är i Norge, ”vikingarnas land”, där en befrielserörelse inletts. Pojken blir inblandad, men det är bara en av flertalet historier där gränsen mellan användare och använd suddas ut. För exemplet med Derridas katt kan också tillämpas på kameraögat: det ser åt dig, men det ser också dig.

 

Little Eyes är slutligen också en roman om närvaro, om de dubbla existenser som skärmlivet medför, och dess konsekvenser. Det är ingen regelrätt satir över eskapism och vårt digitala beroende, eller inte enbart. Skräcken i att vara övervakad har övergått i frivillig ofrihet. Peter Weirs film Truman Show från 1998 var oerhört profetisk. Här kan man tänka på hur dokusåporna under 00-talet och influencers under 10-talet flyttat fram gränserna för diskursen om privatlivet. Därför blir Bianca Ingrossos regelbundna uppdateringar om detaljer kring sitt sexliv det yttersta exemplet på människans förmåga att anpassa sig till nya verkligheter. Men också att den typen av intima resonemang anses ha allmänvärde, och dikterar vilka frågor som ställs när mer integritetsmedvetna kändisar blir intervjuade.  

 

Mänskliga relationer kan vara jobbiga, med ovisshet, krav och svartsjuka. Då kan det te sig lockande att byta ut dessa inslag med en maskin. Utan att uttryckligen formulera det skapar Schweblin en olustigt sinister koppling till oss, och påminner att bra romaner inte enbart ska vara fönster, utan att de också kan vara speglar. Här får vi genom hennes fläckfria spegel se hur lönlöst det är att via kameror följa andras förehavanden: det gagnar oss inte att låta främlingar agera ut våra egna känsloliv.

10 juli 2021

Musik för de döda och återuppståndna, Valzhyna Mort, översättning Ida Börjel, Nirstedt/Litteratur

”Hagtorn i blom var mitt första alfabet”, skriver den franske poeten René Char i en av sina dikter. Den belarusiska poeten Valzhyna Mort ger sitt alfabet andra konnotationer: svartare, våldsammare – helt enkelt det som skräms och hukar sig i lönndom. Och det svartaste alfabetet växer fram och slår följe med oss, och blir vårt värn mot en ogästvänlig värld.

 

Musik för de döda och återuppståndna är inte bara den mest utsökta titeln jag sett på en diktsamling på länge, eftersom det är en så träffande bild. Så fungerar poesin: en röst som väcker både de döda och de levande. Namnet ”Mort” är ju också latin för döden, och Morts spöken är fyllda av blod. Men det är också en utsökt och förträfflig diktsamling.

 


Till stor del handlar det om översättning, och Mort betonar i sina för- och efterord (samt förklarande not om översättning) att det är en våldshandling att översätta. Hon laborerar med flera språk, skriver på belarusiska och engelska parallellt (Ida Börjel har översatt den engelska versionen, som utkom i fjol), samt att ryskan finns med. Mort föddes 1981 i en sovjetrepublik, bor nu i USA där hon undervisar vid Cornell University.

 

Att hon har upplevt förtryck blir påtagligt genom hela samlingen, där flitiga upprepningar av vissa ord, fraser och troper bidrar till inskränktheten. Samhällskritiken är själva grundprincipen och fundamentet för dikterna. Även om de tar avstamp i en konkret verklighet finns det drag av surrealism, inte minst i hur bildspråket konsekvent söker sig mot det oväntade, ovanliga och obekväma: ”en hiss stiger som en spya”. Surrealism är beroende av originalitet, något Mort har i överflöd.

 

Men det handlar till stor del också om att avslöja det falska, det otrygga, allt det som visar vidrigheten i att leva under en terrorregim:

 

Framtid som löper enligt stadsbusstabellen.

Gator introducerar sig själva

med namn

på inhemska mördare. Jag bygger in mig själv

i ett avskilt rum,

där minne,

tidens illegala migrant, städar upp

efter fantasin.

 

Minnet är en konstruktion, ja, men det lever också sitt egna liv. Dikterna blir trovärdiga vittnen i kraft av sitt minutiösa återgivande av detaljer.

 

Den avsedda effekten förstärks av den svårmodiga grundtonen och det desperata tilltalet, som kunde kallas ”behärskad hänryckning” (för referens, se Marina Tsvetajeva). Med Morts egna ord från efterordet, där hon skriver om behovet av upprepningar: ”En lyrisk röst är en röst som tappat kontrollen och en lyrisk poet upprepar därför att hon är chockad över vad hon sagt när hon förlorade kontrollen över sin röst.”  

 

Mort aktualiserar olika karaktärer ur historien för att gestalta kopplingar till nutiden. Antigone blir urscenen för politiska och etiska konflikter. Medea och Kain blir exempel på försvarbara våldsdåd, och även Marsyas öde blir föremål för en dikt – Marsyas som i den grekiska myten blev flådd levande för att ha utmanat guden Apollon i en flöjtduell. Morts dikter tar spjärn mot myterna, och bottnar i det reella, i det upplevda.

 

Hon skriver en dikt som är på allvar, som berör det utsiktslösa, begravningar och sorg. Det är självbiografiskt, men den privata berättelsen befinner sig också i en samverkan med den yttre historien. Dikterna visar hur allt konspirerar mot oss för att göra oss besvikna. Det sker utan bitsk ironi – den ironi som framträder är handfast, påtaglig, konkret, och kännbar. Uppgivenhetens ironi, kunde man kalla det.

 

Även om tilltalet är ivrigt, hetsigt, finns en språklig fyndighet som jag mer än antar Börjel har fått arbeta hårt med, i finurliga sammansättningar som ständigt förnyar och utmanar. Det är en dikt som behandlar samtida konflikter på subtila sätt. När Mort skriver: ”våt tvätt smattrar i vinden som skottsalvor” är det en bild som fäster sig och visar hur enkla vardagliga handlingar påverkas av de omvälvningar som sker i samhället.

 

Ett motstånd mot förtrycket i Belarus har vi kunnat följa genom förlaget Ariels utgivning, bland andra Maria Stepanovas Brev till en lycklig tid och Dmitrij Strotsevs Belarus: Motståndets konst (vars diktsamling Belarus omkullkastat utgavs tidigare i vår på Rámus).  Mort visar att bra dikt nödvändigt behöver en förankring i det konkret verkliga. Hennes främsta modus är okuvlig förtvivlan. Hon skriver om de faktiska konsekvenserna och de ohyggliga insikterna: ”ju mer Lethe jag droppar i mina ögon, desto närmare kommer jag dig. / Inuti min Noaks ark – spöken redo att framavla spöken.”

 

Det är dikter om döden, om de döda, som genom poesin försorg blir återuppståndna i dikterna, och tillåts fortsätta kommunicera sina farhågor och invändningar. Jag är egentligen ledsen över att behöva påpeka det uppenbara, men: varför ser inte svensk poesi oftare ut så här? Det vill säga, vågar vara så här piggt oppositionell och ambitiös i sina anspråk, och vågar ta större risker? Mort skriver dikter som omgående utklassar den svenska samtidspoesin. Jag menar bara: hur kan vi frivilligt avstå från att läsa något som är så omedelbart avgörande och drabbande?

9 juli 2021

En svart mans anteckningar, James Baldwin, översättning Martin Rogberg, Modernista

Endast 31 år gammal skrev James Baldwin sin ursinniga essäsamling Notes of a Native Son. Den publicerades 1955, och översattes till svenska året därpå, under en titel som inte kan användas under 2000-talet (Att vara n----). Nu anländer en sedvanligt snygg nyutgåva på Modernista, under titeln En svart mans anteckningar, med ett initierat förord av Judith Kiros. Hon tar fasta på Baldwins mål att bryta sig loss från hierarkier och underlägsenhet och beroendeställningar, och om de multipla perspektiv man har att tillgå som svart.

 

Baldwin är en ofrånkomlig författare. Han var det när jag i min ungdom läste honom, och han är det i förmodligen än högre grad nu – ungefär som Frantz Fanon har blivit en än mer central författare under 2000-talet. Den här påpassligt återutgivna boken innehåller tio essäer, samt självbiografiska anteckningar. Essäerna är samlade i tre avsnitt, som kan sägas rör sig från den svarta kulturen, via upplevelser från Harlem och resor i USA, till vistelser i Europa, främst Paris, som inkluderar en tid i fängelse efter att han råkat sno med sig ett hotellakan.

 


Här finns åtskilliga nödvändiga påpekanden, som vi kan behöva erinra oss även i våra bistra tider. Som detta: ”konstnärens enda sanna uppgift: att ge konstens form åt tillvarons kaos.” Eller hans förklaring till hatets lockelse: ”ett av skälen till att människor så envist håller fast vid sitt hat är insikten om att när hatet väl försvunnit kommer smärtan i dess ställe.” Dessa slutsatser dikteras av omständigheter, av svåra och dyrköpta erfarenheter.

 

De olika essäerna binds samman av den övergripande idén. Vad är det för idé? Baldwins syfte är att försöka förstå världen, och han gör det genom att förmedla olika förslag och perspektiv. Han gör det också genom att väva in privata berättelser, för att illustrera samhälleliga strukturer. I den avslutande essän ”Främling i byn” finns en tydlig genomgång av skillnaden mellan att vara svart i USA och i Europa.

 

Baldwin visar också att protestkonst blir ineffektiv om den bara imiterar och upprepar en överordnings metoder. Något senare skulle Audre Lorde – ytterligare ett namn som aktualiserats under 2000-talet, och mer än mogen att ges bredare introduktion på svenska – utveckla den tanken med essän ”The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House”. Ett nytt språk måste uppfinnas för att möjliggöra genuin förändring. Här kan man inkludera klimatförändringen och ekopoesin, liksom feminismen: risken är att de som opponerar sig blir kuttersmycken utan reell potential att påverka makthavarna. Kritiken reduceras till charmigt harmlösa åtbörder som får uppskattande klappar på axeln.

 

Här finns från Baldwins alltid lika skarpt vässade penna klarsynta utredningar i estetiska frågor, när han skriver om dubbelheten i de faktiska villkoren, hur verkligheten måste förhålla sig till myten och fiktionen. Han varnar för konsekvenserna av att påhittade berättelser dominerar och påverkar bilden av den svarta människan. Med en modig gest skapar Baldwin ett avstånd genom att benämna den svarta mannen som ”han”, i en pendlande rörelse mellan problem- och protestlitteratur, där det förstnämnda är reserverat för den normativa vita litteraturen. Ingen seger är vunnen förrän protestlitteratur övergår i problemlitteratur. Med andra ord: normer finns bara för att ifrågasättas och slås sönder.

 

Varför är det så? Jo, för att något är fundamentalt fel med samhället, och det är beklagligt att det här är en bok som är så gammal (66 år) att den borde ha gått i pension vid det här laget. Men de problem som Baldwin lyfter är skrämmande aktuella. Han skriver om svartas oförmåga att hämta styrka ur den gemensamma traditionen och bevara sin kulturs egenvärde.

 

Den utopi som skrivs fram i boken liknar i viss mån de predikningar Martin Luther King höll, med förbehållet att Baldwin är mer oresonligt pessimistisk. Om en pessimistisk utopi är tänkbar? Det är en utopi där bitterhet och aggressivitet härskar – Baldwin hävdar att han ärvt dessa egenskaper från pappan, som dog i nära anslutning till sonens nittonårsdag. Som outtalad underrubrik kunde föreslås ”en amerikansk oro”. Där inkluderas politikernas svek, något som inte har mist sin giltighet, och hur svarta i USA är ”mer än andra amerikaner […] ständigt medvetna om det enorma svalget mellan vallöften och daglig tillvaro.” 

 

Det här är en bok som tydligt illustrerar hur den intellektuella människan måste tänka på tvären och låta tanken röra sig mot obekväma sanningar och försöka nå bortom det mest uppenbara. Översättningen må vara gammal, men det är ändå en bok som förtjänar att läsas med nya ögon. Förlaget har gjort en revidering av översättningen, men de borde ha lyckats ersätta några av de mest gammalmodiga uttrycken, som ”himlen vete”, ”vidmakthåller”, ”uraktlåta” och ”redobogen”, men som sagt – det är en bok som man rimligtvis inte kan kosta på sig att undvika.

8 juli 2021

Sommarboken, Tove Jansson, Förlaget

I år är det 20 år sedan Tove Jansson dog. Vi behöver påminnas om det, eftersom författaren som i Sverige går under namnet ”Astrid” dog samma år. Tove Jansson har fått finna sig i att leva i skuggan av Lindgren, och i Sverige är det nog fler som dricker jolmigt te i Mumin-muggar än läser hennes böcker.

 

Mumintrollen i all ära – Det osynliga barnet är en av få oumbärliga novellsamlingar som skrivits på svenska – men Jansson skrev också ”böcker för vuxna”, som det lite nedlåtande brukar heta. En av dem är Sommarboken från 1972, som man skulle kunna beskriva som en Mumin-roman fast utan trollen. 

 


I stället är det barnet Sophia som vistas på en skärgårdsö i sällskap med farmorn och pappan. Mamman är död, får vi veta inledningsvis, och så är det inget mer med det. Pappan är mest upptagen med viktiga saker, och farmorn är mest trött, och så är hon orolig för att hon börjat minnas så dåligt. Sophia lämnas mest för sig själv. Det som förr kallades ”fri uppfostran” har fått så dåligt rykte att det nästan är omöjligt att hitta barn som leker utan vuxnas uppsyn. Som jag minns det fanns det knappt föräldrar under hela min uppväxt: det var morsor som ropade att maten var klar och farsor som läste tidningen (en eufemism för att ta en tupplur).

 

Sommarboken är en av Janssons mest populära titlar, och det är en given omläsning för många under sommaren. Den här berättelsen om Sophia är fin, men också melankolisk – ett favoritord hos Jansson. Man kunde jämföra med en annan utsökt tolkare av melankolin, alltså Ray Bradbury och några av hans finaste sommarböcker, som Oktoberfolket (Something Wicked This Way Comes) och Blommande vin (Dandelion Wine). Även här är det frågan om tiden innan erfarenheten – symboliserad av hösten – sätter sina klor i de unga huvudpersonerna.

 

När Sommarboken återutgavs i England strax efter författarens död liknade Ali Smith den med en fjäril som slår sig ned i ett rum fyllt av elefanter. Elefanterna skulle då representeras av den normala bokutgivningen: titlar som stökar till och är allmänt jobbiga. Det är en träffande liknelse. I stället för att pocka på uppmärksamhet arbetar Jansson med subtilare medel.

 

Hon är inte heller intresserad av den trygghetsskapande nöjesläsning som brukar höra barndomen till. Här premieras starkare känslor, och Janssons karaktärer längtar uttryckligt efter att klart väder – tråkigt! – ska ersättas av storm – spännande! Det känns igen från Muminberättelserna och Filifjonkans önskningar. På ön finns föga förvånande en spökskog. Det är också döden som är det genomgående temat, inte enbart i mammans död och farmorns eventuella döende.

 

Sommaren bär på sådan dubbelhet. Där finns löften men också besvikelser. Jansson visar vad litteraturen ska ägna sig åt: inte informera, redovisa och delge fakta i beskrivningar som staplas på varandra. Hon väcker oroande och oroliga frågor. Hon lyckas vara kryptisk utan att bli obskyr eller dunkel.

 

Hon lyckas också skriva om vuxna som tar barn på allvar. Farmorns sätt att agera med Sophia är det finaste i boken, när barnet ställer sina rimliga frågor om liv och död och Gud. Så här är det: Tove Jansson skriver indirekt om krishantering och hur vi lär oss hantera förluster. I den här berättelsen finns en del ofog, men det är så det ska vara – vi behöver vara mottagliga för annat än det rent allvarliga. Farmorn är bara lagom snäll, och Sophia är väl som barn är mest: både oemotståndligt söt och asjobbig. Detta förhöjer realismen. Sanningen behöver tänjas på ibland, som när farmorn behöver förklara orsakerna till pappans baksmälla.

 

Det är en roman som kan läsas som en novellsamling, med olika historier som avlöser varandra, och nya karaktärer som bara råkar finnas där. Ibland är de kanske mer påhittade än verkliga – som Berenice med håret. Och kapitlet ”Katten” bröt vi på skolan ut en gång för femton år sedan för att ha som novell för en gemensam skrivuppgift i svenskkursen. Mitt förslag var en novell av Mirjam Tuominen, som röstades ned av mina kolleger – jag har ännu inte förlåtit dem.