att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

31 dec. 2021

Winter Recipes from the Collective, Louise Glück, Carcanet

Blygsamhet och anspråk är två poler i Louise Glücks poesi, som vistas i spänningsfältet mellan dessa ytterligheter. Hennes nya bok Winter Recipes from the Collective är väldigt typisk i sitt sätt att frammana både pretentioner och ödmjukhet. Den är kort, med endast femton dikter, och är den första sedan 2014 – den längsta skrivpausen sedan mellanrummet mellan hennes två första böcker 1968 och 1975.

 

Inledningen åkallar det blygsamma, med den enkla titeln ”Poem”, och två inledningsrader som faller lika lätt som snön: ”Day and night come / hand in hand like a boy and a girl”. Men snön faller inte i Glücks dikter: den sveper sidledes, bildar ljusa streck i det mörker hon alltid har frammanat. Så är också titeln präglad av kyla och mörker, i stark allians med förra bokens frammanande av natten (Trofast och ädel natt). Enkelheten bär dock på bråddjup i denna inledningsdikt, med ett par som flyger i luften likt Chagalls figurer. Men hos honom svävar de – här sjunker de endast, djupare och djupare. Frasen ”downward, downward” blir en återkommande trop i samlingen, där människor och snö förenas i en rörelse nedåt. Kanske Glücks kärlekspar återspeglar Paolo och Francesca i Dantes komedi, de som surrades fast vid varandra i vinden som påminde om kraften i deras ömsesidiga förälskelse.

 


Vinden bär oss varsamt genom livet, ja, men den kastar oss också hit och dit på sitt skoningslösa sätt. Och varsamhet och skoningslöshet är två andra poler i Glücks poesi. Det är en dikt som uppvaktar det farliga, det egenartade och det hemska, för att ur den positionen förmedla en sublim visdom. Därifrån finns stoff kring konstens och historieberättandets mysterier.

 

Andra poler lyder: dödsförnekelse och livsförnekelse, eller om man ska vända på det och tala om en viss form av –bejakelse. Att bejaka det man förnekar. Figurerna i Glücks dikter beter sig som de människor gör vi möter i drömmar: de gör fel saker, olämpliga saker, gör oss besvikna, men kanske enbart för att de vi möter där är mer autentiska än de vi möter i verkligheten.

 

Genom sina senare samlingar knyter Glück ihop livsöden, utifrån sin egen historia. Här berättar hon i flera dikter om en sjuk syster och den annalkande döden. På ett sjukhem skojar hon med systern som dricker gin men utelämnar isen, för att blidka sjuksköterskornas tro att hon undviker att hålla sig uttorkad. Det finns också dikter om hur det är att vara barn, och att självständigheten anländer till ett högt pris, som heter ensamhet:

 

All too soon I emerged

my true self,

robust but sour,

like an alarm clock.

 

Det är en dråplig bild, men också fullt möjlig att relatera till, för ärligt, vem har inte känt sig lika grinig som en väckarklocka?  

 

Den fyrdelade titeldikten anger också en medvetenhet om att hur svårt livet än är, så väntar alltid svårare tider. Så blir det en livsbok, en praktisk och användbar bok med råd om hur vi ska ta oss an dessa svårigheter som livet medför. Och är poesi ett slags recept? Ja, fråga danske poeten Morten Søndergaard, vars Ordapoteket nyligen utkommit på svenska (se recension på bernur i morgon). Hos Glück är det ändå nödvändigt att hålla sig på god fot med det som gör ont: ”The book contains / only recipes for winter, when life is hard. In spring, / anyone can make a fine meal.”

 

Mildhet och framfusighet kunde man kalla de poler som återgavs som varsamhet och skoningslöshet, med bistra sanningar som uttalas medlidsamt och barmhärtigt. Det vore lätt att betona Glücks brist på sentimentalitet, men det är inte hela sanningen. Men poesi är inte heller enbart världens icke erkända medicin. Poesin är inte något som lindrar, den kan bara uppmärksamma och bekräfta de svåra och jobbiga känslorna och de hårda ögonblicken – dessa delade och gemensamma erfarenheter, de kollektiva stunderna som titeln anspelar på.

 

I några av de kortare dikterna, främst i en onödig pik mot en nyligen avgående amerikansk president, är koncentrationen inte helt genomförd. Kanske det är så enkelt att bryskheten tillåts dominera för mycket i några av dessa korta dikter. Annars är den här korta samlingen präglad av förtätning och ett oerhört fokus, med många rader som måste räknas till hennes klart starkaste. Så ja, det är en utomordentlig samling, omsorgsfullt genomarbetad.

 

Det mörker som alltid varit en instans i hennes poesi är här ännu mörkare, där hon berättar om vikten att göra natten tillräckligt mycket natt, för att tala med Kafka. Minnen från barndomen tränger på, som man tänker sig att ålderdomen är till sin natur, ett ständigt umgänge med skuggestalter från ett förflutet:

 

How heavy my mind is,

filled with the past.

Is there enough room

for the world to penetrate?

It must go somewhere,

it cannot simply sit on the surface.

 

Där finns en nyckel till Glücks poesi, att hon ändå lyckas skapa detta utrymme, där omvärlden ändå ges tillträde, hur interna och privata dikterna än blir. Något liknande gäller för en annan poet med stark förankring i privata erfarenheter, Anne Carson, som likt Glück arbetar med mytskapande som tar spjärn mot egna erfarenheter. Det ger bådas dikter en märklig dubbel nivå, som ger energi åt deras skrivande och även åt läsaren.

 

Men det är inget lugn som framkallas ur dessa dikter, snarare ett kaos som måste hållas tuktat för att inte göra oss helt maktlösa i vår förtvivlan. För sanningen är inte lugn, som Glück påminner oss om i en av de senare dikterna, försåtligt nog kallad ”A Children’s Story”: sanningen är förtvivlad. Då behöver vi drömmarna, eftersom verkligheten slår sönder oss.

29 dec. 2021

Den kalla aprilsolen, Elísabet Jökulsdóttir, översättning John Swedenmark, Thorén & Lindskog

Elísabet Jökulsdóttir är prisbelönt isländsk författare som skriver både poesi, dramatik och romaner. Hon introduceras på svenska med en roman, Den kalla aprilsolen. Flitige John Swedenmark har översatt, med den äran – åtminstone verkar han ha lyckats överföra ett idiom som ter sig smått uppsluppet, lite halvslängigt och aningen anarkistiskt. Det är ett språk som svänger och har sig. Lite som Beate Grimsrud, om man ska söka en referens.

 

Liksom hos Grimsrud finns det hos Jökulsdóttir en närhet till psykosen. Hon berättar om unga Védís. Upptakten är stark, med en dubblerad död: ”Död. Död.” När hon är tonåring dör hennes pappa, en känd och ryktbar författare. Själv dras hon ner i ett destruktivt leverne, med alkohol, droger och småkriminalitet. Pojkvänner avlöser varandra, hon blir mamma redan i gymnasiet, och gör kvickt slut med pappan. Så träffar hon Kjartan, den stora kärleken: hon säger ja till den större rumlaren, fast intuitionen försöker säga nej. Och så blir det inte heller lätt att handskas med en svartsjuka som jobbar i växelverkan med drogerna.

 


Tillvaron blir kaotisk för stackars Védís. Hon förbannar pappans svek, och kanske sörjer hon mest den pappa hon inte hade – han hade fem barn från två olika äktenskap, och hon undrar ibland om hon ens har några gemensamma minnen med honom. Men som bekant är ilskan en integrerad del av sorgearbetet, och det är något som Jökulsdóttir påminner om. Ändå sker det inte schematiskt eller didaktiskt – det här är en regellös form av skrivande, som blir uppfriskande i sin otyglade laglöshet och nästan-förbjudna normer. 

 

Jökulsdóttir skildrar Védís uppväxt från håll, med en nödvändig distans. Samtidigt finns det en oerhörd närhet i hur hon återberättar hennes öde, att det sker i ögonblicket, med full inlevelse i tonåringens tanke- och känslovärld. Det är skickligt utfört, och till det bidrar det språkliga svänget. När Védís oförmåga att helt ge sig hän åt saknaden efter pappan glöder texten: ”Det krävs ett oerhört kurage för att smälta, för att ge efter för känslornas kraft när man ända från vaggan har lärt sig att tränga bort dem, trycka undan dem, salta in dem, frysa ner dem, för allt i världen aldrig känna dem, eftersom inget är lika farligt som känslor.”

 

Det här står dessutom i direkt anslutning till en brasklapp: ”När jag skriver ner dessa ord kan jag inte förstå mig på hennes mod.” Det är alltså författaren Jökulsdóttir som kommenterar Védis sätt att hantera sorgen.

 

Och romanen är löst sammanskruvad, på ett sätt som får den att svaja betänkligt. Men det ska motsvara och spegla innehållet, Védís svajiga psyke. Hon får jobb på mentalsjukhuset, men sedan barkar allt åt helsefyr med en egen psykos. Detta skildras på ett ganska naivt sätt, men det är en naivitet som oftast är estetiskt fruktbar. Védís får ett tungt liv, men hon tar allt med jämnmod. Och det är en bärbar princip för den som ges en riklig skörd av elände och problem. Det finns också ett jämnmod i hur Jökulsdóttir har skrivit sin roman: inte blundande när hon ställs inför katastrofen, men kisande, och med ena handen som en sköld och den andra öppen för att motta allt som kommer i dess väg.

28 dec. 2021

Mäkta; Motståndet, Peter Lucas Erixon, Spargo

Ett minne: Umeå stadsbibliotek i 90-talets späda början, en uppläsning där Stig Larsson gör intryck. Jag har nog inte vare sig förr eller senare hört en mer briljant uppläsare av poesi. Koncentrationen är så tät att knappnålen inte ens faller till marken – den hänger kvar i luften, förtrollad av hur poesin gör luften verkningsfull. Vid samma uppläsning deltar Peter Lucas Erixon, som vid det laget hunnit ge ut ett knippe böcker, och nyligen börjat publicera sig på Bonniers, och fått viss uppmärksamhet. Han gör bevisligen också intryck, eftersom jag inte minns någon annan av de som läste vid tillfället.

 

Erixon debuterade som sjuttonåring 1979 med ett litet häfte poesi, Café du Bazar, något man inte hittar i den relativt digra verklistan som medföljer publiceringen av två nya böcker på det obemärkta förlaget Spargo. Men Libris vet bättre. Han har fortsatt vara verksam som författare genom dessa år, och nu utkommer alltså två böcker. Dels Mäkta, med underrubriken ”Discipliner, formler, tal” (46 stycken inalles), och dels Motståndet, med underrubriken ”Fyra tal”. Texterna liknar prosadikten, där häftet Motstånd innehåller obetydligt längre texter. För enkelhetens skull: låt oss kalla det poesi.

 


Det finns saker som förenar de två likartat formgivna böckerna. Båda gestaltar ett motstånd, något som blir mer uttalat och mer utpekande i det tunnare häftet. Båda böckerna använder också monologen som modus. I den längre boken finns en fascination för det kroppsliga. Det som håller ihop böckerna är en känslighet för det som gör tillvaron osäker.

 

Språkligt skriver Erixon med en viss faiblesse för krumbukter, och förkärleken för en del jobbiga ord (”härbärgera”) är ibland svårförståelig. Om det här låter för internt: tänk dig prosavarianten av Gunnar Björlings sparsmakade och knapphändiga poesi. Den är inte lättillgänglig, men livsnödvändig. De bästa ögonblicken finns i de ljusstunder som världen skänker oss. En av de korta prosadikterna kan illustrera detta, den som heter ”Det kommer skimmer”:

 

Om natten kommer skimmer gläns från botten. Det

kommer gläns och glimmer, upp ur sömnfält. Fras reser sig

och strös ur bottensedimenten. De speglar sig. Allt detta

speglar dig. Du har bett om det och det speglar dig. Vad

säger allt. Vad sägs. Vad blir konsekvensen?

 

Det är också i de gåtfulla ögonblicken som livet visar sig i sin fulla prakt. Erixons dikter är filosofiska utan att tyngas av teoretisk jargong eller namndroppande, utan mer verksamt utifrån en drivkraft att pejla gemensamma erfarenheter. Orden vrängs ibland, och när han hittar fram till sällsamma former – ”längtad” är ett exempel – då skimrar verkligen hans dikt.

 

Då skapas förutsättningar för sköna stunder. Men vänta? ”Sköna”, är det här 1800-talet eller? Nja, Erixons dikt är snarare helt tidlös. Eller inte, och det här kan han förstås inte själv rå för, att han råkade debutera på 80-talet (eller 1979 om man ska vara nogräknad). Det finns något i hans tilltal som påminner om detta 80-tal, då Mare Kandre och Stig Larsson mätte upp den svenska litteraturvärlden mellan sig. I det korta perspektivet vann Stig all ära, medan det nu är Mare som blivit det mer hållbara geniet för en större läsekrets.

 

Vad är det då hos Erixons prosadikter anno 2021 som påminner om detta svunna 80-tal? Jo, det finns i hans texter ett annat slags allvar än det som kan kallas samtida. En annan slags omsorg om verkningsmedlen, och ett annat djup. Vår tid är, sorry om du trodde annorlunda, förlorad.  

 


Inuti Erixons textstycken finns ett ljus som jag tveklöst vill kalla poetiskt. Ett svagt blinkande, som om hans böcker vore fyrar som utsänder sina tecken på liv, på att det vi gör inte är förgäves. Det finns en formlöshet i hur han skriver, något som befinner sig mittemellan det behärskade och det uppsluppna. Där ordföljden inte vill vara helt smidig. Det dikterna illustrerar är också sökandet efter ett värde, ett självbestämmande.

 

De två böckerna är syskon, men inte tvillingar. Motståndet är argare, och inställd på att vara mot verkligen allt. Även om dess dikter är längre är den ännu mer fokuserad, och om det inledningsvis finns orsak att hissa flagg för något som liknar främlingsfientlighet skingras oron genom att koppla motståndet till alla sidor: ”Infantilt kalifat eller ett feberhögt rena Nord är samma sak. Båda är av samma lågkrypande idéart, stigna ur veka dockskåpsfantasier. Självrättfärdighet, medan identifikationen med andra samtidigt levande atrofierar.”

 

En bevarad skepsis inför alla system är konstens uppgift, för att formulera sig högtravande. Det är långt ifrån högtravande dikter som Erixon skriver, även om det finns anledning att associera till vissa hästars balettartade sprittande. Stilen rör sig lite som Lipizzaner-hästen i spanska ridskolan i Wien, med trixigt knyckiga rörelser.

 

Människans fiende är våldet, det förstörande, men det tunnare häftet har en hoppfull avslutning som det är mödan värt att ta sig fram till. Där finns incitamentet till något bättre. Men också en motivering till att dessa två böcker behövs.

27 dec. 2021

Samma hav som alla andra somrar, Esther Tusquets, översättning Siri Hultén, Komet

Bokförlaget Komet har som sin USP spanskspråkig litteratur, och nu har deras tredje titel utkommit: Esther Tusquets roman Samma hav som alla andra från 1978. Den är liksom de tidigare kompetent översatt av Siri Hultén. Den är utsökt formgiven av Nora Hultén Törnerud. 

 

En namnlös medelålders kvinna återvänder till Barcelona efter att ha varit borta en längre tid. Hon undervisar i litteraturvetenskap på universitetet. Där förälskar hon sig – handlöst – i studenten Clara, en colombiansk flicka, en fräck slyngel. Ung, långbent, mörkhårig, ständigt med kaffekoppen i ena handen och cigaretten i den andra: ”Bara förvånansvärt smal, förvånansvärt ung – och dessutom ser hon nog yngre ut än vad hon egentligen är –, förvånansvärt tafatt och oansenlig; hon rodnar plötsligt, och med en lätt, knappt märkbar darrning på handen räcker hon fram ett papper mot mig, ett papper på vilket många saker tydligt hävdas, krävs och gör anspråk på”. Det är inte helt sant att berättaren saknar namn: Clara uttalar det en gång, men det hör till sådant du själv får upptäcka genom att läsa den här romanen.

 


Tusquets skrivsätt hör till det meandriska. Att hon som förläggare gav ut Virginia Woolf är något som inte förvånar: hennes egen stil premierar de långa meningarna liksom ett flödande skrivsätt där tankarna rör sig associativt och där upprepningar bildar stomme för en rytm som växlar mellan det följsamma och det strävsamma, och skapar en behaglig balans mellan trivsel och nervositet. Huvudpersonen är kontemplativ, introvert – en betraktare av den yttre världen likväl som av sitt eget inre.

 

Alla hennes minnen strävar mot att etablera kontakt när hon återkommer till sin barndomsstad. Där skildras en uppväxt i relativ rikedom. Nu har förutsättningarna skiftat, och hon ser framför sig allt hon ska få tid med, kanske ägna sig åt läsning på samma sätt som när hon var ung: ”För nu, för första gången på mycket, mycket länge, på väldigt många år, har jag all tid i världen. (Jag är också, för första gången på många, många år, kanske för första gången i mitt liv, alldeles ensam.)”

 

Hon återvänder till sin ungdom, och en enkel psykologisk läsning skulle därför hävda att hennes förälskelse i Clara är kompensatorisk. Men det är en förenkling att baxa in en Peter Pan-tolkning här, även om det inte saknas referenser till denna saga i romanen. Tusquets är intresserad av att säga generella saker om passion, om åtrå, om den besatthet som ansätter den förälskade. Redan som barn ägnar hon sig åt erotiska önskedrömmar, kittlade av fantasin, och kombinerar skönhet och skräck i sina tankar. Som vuxen är hon en suverän betraktare som nogsamt registrerar, kalkylerar, beräknar. Hon använder ett rituellt bildspråk för att gestalta sex.   

 

Hon lever överlag mycket i sina tankar. Som ung träffar hon Maite, som blir en guide in i litteraturen. De läser Kafka tillsammans. Men texten är allmänt fylld av referenser, inte bara till Peter Pan utan också till Alice i Underlandet, till sagor och myter. Sagan utnyttjas som fond när Clara ingår i berättarens projekt att mytologisera världen. Och Tusquets skildrar kärlekens berusning, på ett sinnligt, sensuellt språk som gör vådliga utflykter in i kärlekens labyrinter, mot det som bränns och känns.

 

Denna passion är stillsamt våldsam, där det uppslitande och förgörande finns investerat i berättarens monomana fixering av Clara. Tusquets stil är också präglad av en stillsamhet som ändå berör det exalterade och hyperbola. Vladimir Nabokov har hävdat att varje författare inrymmer en historieberättare, en lärare, och en förtrollare. Tusquets sätt att skriva betonar denna sista egenskap av förtrollare, när hon lokaliserar kärleken som ”en vacker, depraverad lek med förvillelser och förklädnader”. Låt gå för att huvudpersonen är lärare, här saknas de didaktiska möjligheter som hotar att göra mången litteratur onödigt mästrande.

 

Därför blir läsningen inbjudande när vi ges tillträde till huvudpersonens psyke, sargat av en förälskelse som sätter hela hennes inre i rubbning. Hon är både hänförd av Clara och medveten om avstånden dem emellan, bortkollrad av passionen men märkligt distanserad samtidigt. Clara ges olika attribut av fågel, katt, docka, och det finns en aggressiv energi i hur huvudpersonen betraktar föremålet för sitt mörka begär. När de har sex blir Clara en gnyende varg.

 

Det må så vara att denna kärlekshistoria inte är uppbygglig eller skildrar en gynnsam och harmonisk förälskelse. Snarare uppsöker Tusquets den svåra och uppslitande passionen från olika håll: känslomässigt, intellektuellt, själsligt, fysiskt, där verkligheten och fantasin hela tiden umgås intimt och berikar varandra. 

26 dec. 2021

Norma Jeane Baker av Troja. En version av Euripides Helena, Anne Carson, översättning Lars-Håkan Svensson, Ellerströms

Norma Jeane Baker blir Marilyn Monroe, men hon blir också Helena av Troja i Anne Carsons fyndiga omtolkning. Det sker i pjäsen Norma Jeane Baker av Troja, som hade premiär 2019. Nu har den översatts till svenska av Lars-Håkan Svensson. Att allt mer av Carson översätts är välkommet. Denna pjäs är en originell bearbetning av en av Euripides mindre kända dramer, Helena, som skildrar det mångbesjungna kriget om Troja. I det föredömliga efterordet redogör Svensson pedagogiskt kring de omständigheter som Carson har förhållit sig till.

 

Det här är en pjäs, en meditation, en provokation. Carson har en uttalad feministisk avsikt: män dyrkar våld och älskar krig. Vi väntar fortfarande på att den tesen ska vederläggas. Pjäsen handlar om slaget om Troja – mm, ja, på sätt och vis. Den handlar om Marilyn Monroe – mm, ja, på sätt och vis. Den berömda skådespelerskan – det blonderade bombnedslaget – blir en projektion för allas fantasi, en kanvas där önskningar och fantasier kan fästas.

 


Att korsa tidsplan är Carsons specialitet, att bedriva anakronism. Då får man godta att en del saker bryter mot logiken. Det kan påminna om hur Sara Stridsberg arbetar i sin roman Drömfakulteten, när hon låter Valerie Solanas citera flera textrader ur låtar av Hole från 90-talet (Solanas dog 1988). Carson utnyttjar att det redan finns en dubbel identitet hos Marilyn Monroe – att Norma Jeane Baker redan i sig bär på en splittring. Så ansluts Norma Jeanes stickning med Helenas vävning, där båda gestaltar det trojanska kriget. Men det är också den enda formen av kommunikation som är tillåten för dem. Marilyn Monroe ville uttrycka sig konstnärligt och skrev poesi, men denna verksamhet störde bilden av henne som oförarglig sexsymbol.

 

Det som liknar kaos är strikt ordning – och vice versa. Hos Anne Carson är hela tillvaron osäker och föremål för ständig omvärdering. Men denna värld är också märkligt stabil, märkligt fixerad, märkligt bunden av logik. Det är frågan om en rationell omtolkning inte bara av Euripides pjäs, utan av hela verkligheten. Året är 1952, Marilyn Monroe är i färd med att spela in en film med Fritz Lang, men året är också 2019, med facit av vad vi vet om Monroes öde. Hon tillåts segla genom tidsrummen och förankras i ett nu – men inte för att där bli en trygg och fast punkt, utan hon svävar i sitt prekära läge, och vi förhåller oss till detta öde utifrån våra samtida värderingar, och blir konfronterade med de eventuella lärdomar vi har dragit av senare tids samhällsdebatter.

 

Då finns det också utrymme för en anspelning på nutida migranter i båtar:

 

Jag ser resväskor och cykelkedjor och en disk full av ostar,

en disk full av rökt kött och fisk, kuddar, ryggsäckar,

Biblar, en STOP-skylt, en tomteluva, folk.

Döda människor.

Några levande.

Några försöker armbåga sig upp i vår båt,

Jag motar bort dem med en båtshake.

[jag stör mig lite på att Svenssons översättning ger versal åt ”jag”, när det är kutym i engelskan att ”I” ges versal, men att det är något som ännu inte nått svenskan: kommatecknet på raden innan är inte tillräckligt starkt för att motivera ett ”Jag”]

 

Carson mixar drama med poesi, historia, filologi och etymologi. I pjäsen finns också nio lektioner i krigshistoria, ett inslag som förstärker det anakronistiska och också tidlösa i den fascination som delar av mänskligheten uppvisar inför kriget. Där finns också ett kortare resonemang om smuts (den som vill läsa mer utförligt hänvisas till den udda diktsamlingen Lediga män, som utkom på svenska så sent som i fjol).

 

Svenssons översättning är oftast förhållandevis lyckad, även om det ibland är onödigt att förtydliga och förenkla, som när ”WMD” blir ”massförstörelsevapen”. När Ted Hughes anropas i ett sidospår trillar ett frågetecken bort, och jag är inte heller helt ense med att originalets ”You are in agony” blir det mer omständligt utformade ”Du lider vidriga plågor”.  

 

Att översättningen slopar en del av slutrimmen gör att effekten dämpas något. Carson låter Norma Jeane göra en poäng av kopplingen drink-think, något som översättningen inte lyckas återge. Likaså blir en av originalets starkast uttalade feministiska fraser lite för mjäkiga på svenska. Jämför ”Oh my darlings, / they tell you you’re born with a precious pearl. / Truth is, / it’s a disaster to be a girl” med svenskans ”O mina älsklingar, / ni får höra att ni fötts med en dyrbar pärla. / Men sanningen är ju / att det är en katastrof att vara flicka.”

 

Det är en generell tendens att de svenska versionerna av Carson låter mindre oförvägna. Ändå ska det tilläggas att det mesta fungerar bra, och att man mer än gärna fortsätter läsa nya översättningar av denna kanadensiska stjärna.

25 dec. 2021

Rilkes hundar, [red] Jan Arnald, Petra Gipp, Lukas Göthman, Ingemar Haag, Jan Holmgaard och Kamarade, Faethon

Malte Laurids Brigge är poeten Rainer Maria Rilkes enda roman. Den utkom 1910, som ett tidigt modernistiskt prosaverk. Nu utkommer på bokförlaget Faethon en märklig skrift som använder Rilkes med redaktionens benämning ”icke-roman” som katalysator för en tematiskt sammanhållen antologi. Den utlovas vara den första delen i en skriftserie under namnet Rilkes hundar. Här inryms essän, dikten, samtalet, konsten.

 

När världen håller på att förenklas lyder redaktionens motto att ”experimentera, frilägga och problematisera”. Det är en bra ambition, och resultatet är verkligen överskridande på många plan. Här finns till exempel sex nya kursiverade dikter av Ann Jäderlund.



Men Rilke är alltså utgångspunkten, och den roman som han publicerade som trettiofemåring. Där ingår några passager om hundar, som tas till vara av flera av skribenterna. I första hand av en av redaktörerna,  Jan Arnald, som utsätter romanen för en omläsning. Han berättar om en text som är berättad i 71 fragment, något som skänker en viss rysning hos mig. Även om jag har läst Malte Laurids Brigge blir jag lite skamsen när jag plockar fram den (den saknar spår av omläsning). Men igår – på julafton - såg jag österrikaren Michael Hanekes omskakande film 71 fragment, om ett vansinnesdåd där en man en julafton skjuter ihjäl tre personer i en bankkö. Kopplingen mellan Rilkes roman och Hanekes film måste redas ut.

 

Jag borde läsa om Rilke. Jag hör till omläsarnas skara, och som sådan tror man att det är så läsning ser ut, men jag har förstått på min bekantskapskrets att de flesta hellre gör sig av med sina böcker i full visshet att de aldrig skulle få för sig att läsa om dem. Arnalds essä är tillräckligt övertygande. När han jämför Rilke med Hamsun känner jag ändå spontant: berätta mer!

 

Bokens bidrag präglas av ett pessimistiskt credo, ett ”och ändå inte”, som genomsyrar flera av texterna. Fredrika Spindler och Jan Holmgaard har ett intressant samtal om hundars relation till filosofi, med kopplingar till bland annat Platon, La Fontaine och Nietzsche, och Deleuzes kända utsaga att de som gillar hundar är idioter. Mest intressant blir det när de resonerar kring likheten mellan hunden och filosofen: båda lyder ett kommando (”sök!”), men problemet är när båda på förhand vet vad de letar efter, till exempel en bortslängd pinne eller nergrävd tygbit respektive det som är sant. Spindlers och Holmgaards samtal uppmanar att hellre söka sig mot det oförutsägbara. Men vi människor är väl generellt för domesticerade.

 

En filosofisk synvinkel anläggs också av Magnus af Petersens, som bland annat berättar om fästingen och gör en fin analys av Rilkes dikt ”Pantern”. Denna dikt ges en outtalad replik av Sofia Roberg i dikten ”Öppet fält”, som följer hundens rörelse lika känsligt som Rilke följde kattdjuret i sin dikt. Och nya dikter av Ann Jäderlund är ändå alltid nya dikter av Ann Jäderlund. 

 

Aris Fioretos gör ett nyfiket nedslag, och berättar om en excentrisk litteraturprofessor som hade som princip att koka ned romaner till första och sista meningen: där finns dess essens. Fioretos testar på Rilkes roman Malte Laurids Brigge: ”So nicht” (på svenska: ”Hit inte”). Inspirerad av denna metod testar jag Fioretos självbiografiska roman Halva solen: ”Sonen pappa”. Eller Marguerite Duras Älskaren: ”En död”. Metoden verkar ofelbar.

 

Det här numret, Rilkes hundar, är besvärligt att läsa, på grund av formatet. Jag fattar att det har med konstinslagen att göra, att det krävs utrymme för att återge konstverken, där jag mest fastnar för Emmanuel Röhss akvareller från amerikansk västkust lagom oprecisa. Men det blir otympligt, jobbigt. Å andra sidan är det väl en del av projektet, att försvåra för läsaren. För det är ett piggt initiativ, och förutom Röhss fastnar jag för omslagskonstnären Jens Fänge, vars smått surrealistiska oljepannåer leker med konsthistorien.

 

Lekfullt allvarligt, liksom hela numret, som experimenterar sig fram mellan konst och litteratur och filosofi, och blir ett blandverk. Lärorikt och inspirerande.

Tankstrecket som försvann, Erik Andersson, Ekhprasis

Utöver sin syssla som översättare av allt från Tolkien till Joyce och en del däremellan är Erik Andersson också verksam som författare av allt från poesi till prosa och en del däremellan. Där inryms också essän, en stilart han odlat under en längre period. Nu har ett antal sådana texter samlats i volymen Tankstrecket som försvann, publicerad av anonyma förlaget Ekphrasis.

 

Titelessän handlar om ett textställe ur Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Andersson går till det handskrivna originalet, där Lagerlöf avslutar en mening som innehåller kyssar med två punkter, två bindestreck, två tankstreck: ”. . - - – ­–”. Så utförs en undersökning vad som hände med dessa typografiska hyss där ”[n]ågon sorts emotion har kommit över författarens hand och fått den att röra sig spasmodiskt.” Att tankstrecket håller på att försvinna är nog en obefogad farhåga – den gör sig fortfarande bra i text, som variation till det plebejiska kommatecknet.

 


Annars är det som vanligt när en viss typ av essäist tillåts utforska sina huvudsakliga intressen. Det blir nördigt, det blir smalt, det blir exkursioner och pilgrimsfärder, och en hel del ägnas åt redan omskrivna farbröder, såsom Erik Beckman, Stig Claesson, Frans G Bengtsson, Linné. Ett sjok texter handlar om 60-talspop, med bland annat en längre skönlitterär bearbetning av The Beatles vita album. Andra ämnen som avhandlas är öl och kartor (typiska killintressen, alltså), samt joddling. Pigg blandning, lyder en välvillig tolkning.

 

Ämnesvalen kan te sig excentriska, där Andersson inte bara söker upp de gamla bekantingarna som nämndes i förra stycket. Men han nosar också rätt på saker som varit lite förbisedda, och vänder på stenar som andra gått förbi. Mest road blir jag därför av en längre text om bortglömda Py Sörman, som redan 1938 skrev sf-romanen De grönas stjärna, som onekligen ger ett intressant intryck. En primitiv astronaut störtar på en grön planet och hamnar på dårhus, där han behandlas av läkaren Pippi och blir sänggranne med uppfinnaren Medus som skapat en drog som gör alla friska och kloka – drogen heter Medusin. Andersson hittar spår till både Karin Boyes roman Kallocain och Astrid Lindgrens karaktär Pippi Långstrump, som övertog ordet ”medusin”.

 

Men även om Sörmans sf-roman känns läsvärd blir jag aningen skeptisk. Varför har den inte samma klassikerstatus som Kallocain? Ett intressant ämnesval och en spännande intrig räcker inte. Om språket enbart är motor för handlingen – vanligt i genrelitteratur – tappas intresset från en generation till nästa. För att ett litterärt verk ska överleva krävs en levande språkbehandling, och de utdrag Andersson bidrar med räcker inte för att övertyga mig att skicka ned bibliotekarierna till magasinet – det som finns i Jönköpings sparsmakade utbud är dessutom ingen av Sörmans mest intressanta titlar, utan bara en del poesi och tråkiga biografier om kungligheter.  

 

Inte bara tankstrecket har försvunnit, utan också landsbygden, och det skriver Andersson om i ett par av texterna. Vår urbanisering blir allt mer extrem, och det har ökat polariseringen mellan stad och landsbygd. I början av boken finns några längre essäer, men merparten är kortare, publicerade antingen i dagspressen – mest Göteborgs-Posten – samt SR:s utmärkta serie OBS. Här finns också bra essäer om översättning, något Andersson tidigare delgett i längre form i två böcker om just hur det är att översätta Tolkien och Joyce.

24 dec. 2021

I skogen, Leif Bergholtz, Ebes

Brasklapp för transparensens skull: Leif Bergholtz är nära kollega på Per Brahegymnasiet i Jönköping. Därför är det här en jävig recension. Om bernur hade varit en seriös aktör hade han anlitat en gästrecensent. Ingen sådan gick att uppbringa.

 

I Leif Bergholtz första bok Hav utan farleder (2020) var huvudpersonen psykologilärare på ett internationellt program på gymnasiet. I hans nya bok I skogen är huvudpersonen också psykologilärare på gymnasiet, på en namngiven skola i Jönköping: Per Brahegymnasiet, felaktigt kallat Pecet, en stavning de flesta nog vill ändra till Peset (källa: Wikipedia). Det är förstås trevligt att läsa om sin arbetsplats i en fiktiv berättelse. Men handlingen tar oss relativt raskt vidare bort från civilisationen ut till en by några mil norrut strax utanför Gränna. 

 

Där bor Peter, som tidigare jobbat på skolan, och som nu söker tjänst med oklara administrativa uppgifter. Det är sommar, året är 2026, och ett virus håller på att slå ut mänskligheten. Det första svenska fallet har upptäckts – sensationellt nog inte i Jönköping, som annars har prickat in vartenda fall av Covid-variationerna, utan i ”Norrland”. (Not till författaren: Norrland är ett vidsträckt geografiskt område, och det kan uppfattas maliciöst att referera till det som ett enhetligt ställe.)

 

Han bor tillsammans med vuxna dottern Monika, och strax anländer till deras stillsamma idyll en brokig samling överlevare, däribland före detta skolsköterskan Anna och hennes pappa Sven, den nederländske utbytesläraren Daniel och grannen StarkErik, som fungerar som den arketypiske Hjälparen. Det blir balunser, nakenbad, en del sex och en del historieberättande, främst genom de äldre farbrödernas omsorg.

 

Peter saknar sin fru Jennifer, som försvunnit på en arbetsresa till Italien. Att han saknar henne görs obestridligt, då det är något som texten naglar fast några gånger. Men vad saknar han hos henne? Det förblir mer diffust. Hon förblir en fantom som inte blir levandegjord och framträdande. Likaså är Peter en svagt tecknad huvudperson, lös i konturerna i sin velighet och sitt vankelmod.

 

Det blir många upprepningar. Att Per Brahegymnasiet är mer än hundra år gammalt behöver bara nämnas en gång. Likaså är det minutiösa beskrivningar av förberedelserna för den middag som ska hållas i huset i Bunn, när Peter väl bjudit in sällskapet. Till de störande inslagen hör inkonsekvenserna i dels hur feelgood-genren stavas antingen feel good eller feel-good-roman, och dels hur whisky stavas whiskey (irländsk stavning) varannan gång drycken nämns, och att säga att den nämns ofta är inte att påstå för mycket. På litteraturens håll kallas författaren Isabel Allende för Isabelle, och när Dylan Thomas sublima villanelle ”Do not go gentle into that good night” citeras ett par gånger byts olyckligt nog adjektivet gentle ut mot adverbet gently, och radbrytningen är också felaktig. Att ett uttryck som opposite attracts byts ut mot opposit attracts får höra till området onödiga fadäser. Här hade en korrekturläsare kunnat uträtta saker, så det är synd att förlaget inte kostat på sig en sådan skärskådare.

 

Platser, gator och restauranger nämns, men liksom skolan fyller de ingen berättarteknisk funktion, utan kvarstår som tomma anonyma entiteter som bara passeras av karaktärerna. Och skogen som titeln utlovar dröjer med sin ankomst. Humöret är på topp bland överlevarna, trots viruset och den annalkande undergången. Det finns gott humör också hos författaren, som gör mycket reklam för Sven Edvin Saljes böcker, liksom sin egen debut, som plockas in i handlingen på känt Cervantes-manér.   

 

Förlaget jämför med Boccaccio (Decamerone), Karen Blixen (Babettes gästabud) och Nevil Shute (On the Beach). Det kan nog vara berättigat. Däremot är jag tveksam till att omslaget signalerar dystopi, då en sådan omfattar ett samhällssystem av negativ eller totalitär karaktär (motsatsen till utopi, således). Förmodligen är avsikten att ansluta sig till postapokalyps-trenden, då det passar bättre med det kinesiska viruset och de sex överlevarna.   

 

På nästan 500 sidor är det en mastig bok att ta sig genom, när det tar 442 sidor innan det man förväntar sig inträffar (ledtråd med spoilervarning: andra människor infinner sig). Vad jag kan sakna är mer yttre dramatik. Sällskapet tillbringar tid tillsammans, men det blir tradigt att utifrån följa dem när de festar och dricker och pratar och går promenader i skogen. När det väl blir dags för de obligatoriska sexskildringarna är de ändå mer återhållsamt skildrade än i debuten. Kanske det illustrerar vad mänskligheten verkligen kommer att ägna sig åt i sina sista stunder: ligga med varandra, för vad annat kan man göra?

23 dec. 2021

Sex

Juligt röd är nya numret av Provins (Nr. 4/2021), som inställer sig lagom till den högtid som väntas. Det handlar om sex, och till det har man anlitat ett dream team med skribenter. Inte nog med att suveräna Ida Linde och Annika Norlin bidrar med varsin nyskriven novell, även poeterna Leif Holmstrand och Kristofer Folkhammar bidrar med en sammanskriven dikt. Och Annelie Bränström Öhman tar tempen på erotiken i norrlandslitteraturen (ledtråd: den är het!).


Med mera. Men raska händer bläddra fram till Ida Lindes novell, som utlovas vara en (eventuell) fortsättning på mästerverket Norrut åker man för att dö som kom 2014. Den här novellen är egensinnig och elak, och visar att litteraturens funktion kan vara att orsaka oreda och skada, att helt enkelt vara påträngande och skitjobbig. Ett rikt par skaffar en något fattigare kvinna som sällskap. Varför? Kvinnan som gör anspråk på henne säger lakoniskt: ”Du ser ut som någon som man kan göra vad man vill med”. De utnyttjar henne för sex. Men hämnden är ljuv, och den luktar surströmming.

 


Annika Norlins novell är inte mindre vild. En violinist spelar med en cellist som liknar en apa. Jag (g)apskrattar när jag läser den här novellen, men blir inte förvånad över att hon släpper fram en humor som sjöd genom hela debutsamlingen Jag ser allt du gör. Den här novellen är minst lika bra som novellerna där, inte för att Norlin är ute efter att ge läsaren vad hen vill ha, utan för att hon ständigt lyckas placera ens förväntningar högt och sedan arbeta för att infria dem. Det gör hon med den äran.   

 

De här novellisterna är begåvade, och detsamma gäller poeterna Holmstrand & Folkhammar, som tar en trashig poetik i anspråk. De skriver en dikt som utforska bögig nervositet och ledsen drag-estetik (deras egna ord). Deras dikt är kaosig. Men sex är också en kaosig verksamhet, och även Irina Laajas illustrationer gestaltar detta kaos, i teckningar som kunde vara sprungna ur Joakim Pirinens produktiva 80-tal.

 

Även dikter av Aaiún Nin ger mersmak. Hon debuterar i februari på engelska, men redan kan hon läsas på danska i Mette Moestrups översättning i boken Min huds sorthed. Det är svart och queer poesi, bejakande och upproriskt bra, som Athena Farrokhzad har översatt, och låter oss upptäcka en oerhört spännande poet för första gången på svenska.  

 

Det queera löper genom hela numret, om inte detta har framgått redan. Så också i konstnären Sara Lindquists essä ”Tillblivelsen av en sexuell varelse”, som noggrant redogör för sexuella erfarenheter på hela skalan hetero-homo. Hon skriver om sex som något man lär sig, som en pågående erfarenhet. Vad krävs? Tre saker: kommunikation, jämlikhet och samtycke.  

 

I Annelie Bränström Öhmans essä om fyra norrlandsförfattare skriver hon om trädets betydelse. Där finns P O Enquists legendariska kvistfria furugolv (ledtråd: läs Liknelseboken), likväl som takets kåda hos Sara Lidman (ledtråd: läs Den underbara mannen), och två andra exempel. Bränström Öhman är väl bevandrad i de författare hon skriver om, och påpekar att för den som skriver om norrlandslitteraturen missar kopplingar till sexualiteten: ”Allt som oftast hamnar därför erotiken i en död vinkel, skymd av vaneseendets förbehåll.”     

 

Inte nog med att Provins är pålitlig som en av de bästa svenska litteraturtidskrifterna – den blir med detta nummer också den sexigaste tidskriften. Man är van att bli bortskämd av ambitiösa nummer, och det här är inget undantag. Om det inte är för sent att köpa julklapp är det här något som matchar granen bra.

22 dec. 2021

De näst största städerna, Elise Ingvarsson, Norstedts

En kvinna vallar sin son i en barnvagn i Göteborg. Hon är övergiven av sin man K., men har som stöd fått hans mamma som har rest från Kamerun för att bistå i barnpassningen. Men hon kan varken svenska eller engelska, och kommunikationen är minimal dem emellan. Där finns också vännen/systern Mirri. Sonen heter Innocent, ibland bara Inno.

 

Det här är Elise Ingvarssons återkomst till litteraturen med De näst största städerna, efter en åtta år lång paus. Tidigare har hon skrivit en udda och språkkänslig poesi – debuten Beror skrymmande på är svårglömd – och nu har hon gett sin bok undertiteln ”en berättelse”. Ja, det finns ett utskrivet narrativ, men språket är fortsatt lyriskt och våghalsigt, med egenartade versaler och radbrytningar. Här experimenteras friskt med formen, och man styrs mot en abrupt läsart.



De näst största städerna är svenska Göteborg och kamerunska Douala, där K. kommer ifrån. Kvinnan kallas Miss E Nervous, men Mirri kallade henne Miss E Normous när hon var gravid. E ska utläsas Elizabeth – eventuell som i Elizabeth Frankenstein, som på så många plan övergavs av sin blivande make Victor i Mary Shelleys roman, som också nämns flyktigt. Men Elizabeth lägger sig också nära författarens eget förnamn.

 

Liksom många andra samtida yngre svenska författare utforskar Ingvarsson föräldraskapet, men hennes ingång är originell och fyndig. Det är också kaxigt att ge mannen, han som flytt sin kos, enbart bokstaven K. Hon annekterar Kafkas koloniserade bokstav, gör den till allmän egendom. Att namnet inte skrivs ut kan bero på den smärta som uppstår när kvinnan tvingas tänka på honom: att hon reducerar honom till en bokstav, för att lättare kunna hantera det trauma som sveket har orsakat.

 

Men Ingvarssons tema – den frustrerande och dumpade mamman – finns också i Rachel Yoders vilda roman Nightbitch, som jag nyss läst. Yoders förslag är att släppa lös de djupt liggande instinkterna mot frigörelse, att i en subversiv och kreativ akt bli djur, för att lättare kunna överleva den opålitliga omvärlden. Det finns något som överlappar i Yoders och Ingvarssons böcker. Hos Miss E Nervous blir förändringen mer emotionellt styrd, där intellektet hamnar på efterkälken. Hon är mindre cerebral än Yoders protagonist, och saknar strategi att bemöta den galenskap som nalkas.

 

Språk är farligt: det gör oss mottagliga för smärtan. Och Miss E Nervous är en tydlig exponent för en viss typ av skörhet, som uppstår hos den som inte tillåts komma till ro, som jagas av tillvaron och sina egna känslor, styrda av obehagliga tvångstankar. Ingvarssons språk är skavande och vinglande, och illustrerar protagonistens oroliga tillstånd. Hon rör sig rastlöst jäktat i stadsbilden och i sina minnen. Allt mer går hon mot något psykosliknande, där verkligheten rämnar och ter sig allt mer instabil. Göteborg ersätts av ”JOKINGBORG”, och hon hamnar inom psykvården i ett av kapitlen.

 

Där blandas minnen av en resa till Köpenhamn, där psykavdelningen ges eufemismen ”Hotell Konkret”. Ingvarsson gestaltar ett sönderfall, där kvinnan vill skriva, men upptäcker att hennes hand är upptagen av omsorg mot sitt barn. Vad hon har att tillgå är ett språk med stora krafter. Bara för att det vetter åt förtvivlan saknar det inte förmåga att alstra skönhet och skänka uthållighet:

 

Varav Hjärtat är fullt, därom Talar Munnen: en Rytm, en

Rytm som kränger, en Kompakt Stad som faller i Bitar:

de hör ihop på kartan, delarna, men kartan har Skurits

Itu, så illa att de kommer behöva SYS ihop för att passa,

de kommer inte mer att passa, det kommer att uppstå

ärr, som på en Frankensteins-monster-Panna:

synliga skarvar i död hud, bara Blixten kan gjuta Liv i

Vår Stad (Mig) efter det som hände, en hjärt-/Lung-

räddning som omfattar Gator, Namn, mina släckta Delar,

men bara hon/Miss E Nervous får sjunga om den

 

Ingvarssons märkliga bok gestaltar den sköra hinnan mellan sundhet och galenskap. Hennes bok irriterar och vägrar lägga sig till rätta. Huvudpersonen tänker ofta på Göteborg som en otrygg plats som präglas av våld – givetvis en väntad reaktion hos den som nyligen blivit förälder. Som Martin Amis formulerade det redan på 80-talet: den första frågan för en blivande förälder handlar om man vill föda ett oskyldigt barn till den stygga världen, men tänk om man föder ett styggt barn till en oskyldig värld?

 

Det är en apart bok, och Ingvarssons språkkänsla är av det slag att man gärna vill benämna det språkkänslor. Hon främmandegör platsen, men också karaktärerna. Förvrängningarna visar en värld som slagits itu. För att hålla ihop livet läser hon James Baldwin för att förstå kärleken, och Simone Weil för att förstå religionen. Men inget ger henne någon stabil grund att stå på: så består av den gamla ramsan om tron, hoppet och kärleken endast det oberäkneliga mittenpartiet. Störst av allt är inte kärleken, utan hoppet.

21 dec. 2021

Nightbitch, Rachel Yoder, Harvill Secker

Transformation är något som hör naturen till, och givetvis har även litteraturen lämnat plats för sådana förvandlingsnummer. När huvudpersonen i Rachel Yoders debutroman Nightbitch upptäcker att hon får hårväxt som går bortom det generande, att hon får en knöl i svanken som liknar en svans, att hon tilldelas sex bröstvårtor och att huggtänder börjar växa i hennes käke, så väcks tanken: kanske hon inte bara är en 37-årig kvinna, utan också – en hund?

 

Eller vaddå kvinna? Hon är mamma i första hand, och tar hand om en tvåårig son medan mannen är ute på ständiga affärsresor. Han dimper ner på helgerna ibland, med skarpa tillrättavisningar om markservicen inte skötts tillräckligt klanderfritt. Är det konstigt om hon längtar bort någon gång, är det konstigt om hon drömmer om att skapa sig ett annat liv? Hon – som genomgående inte kallas annat än ”the mother” – blir ”Nightbitch”, något som alltid funnits som potential i henne. Kanske i alla kvinnor, som behöver hemligheter för att inte gå under av tristess eller av ledan i att omges av medelmåttor.

 


Marguerite Duras har i Vardagens ting illustrerat denna maktlösa känsla hos mammor: ”det är möjligt att kvinnan utsöndrar sin egen förtvivlan under sina moderskap, sina äktenskap. Att hon förlorar sitt rike i var dags förtvivlan, och detta under hela sitt liv.” Jämför för all del Gunnar Ardelius text i DN i fredags om vad en pappa känner när hans barn nyss fötts: en stark impuls att åka Vasaloppet. Yoder har själv kallat sin roman för ”löst självbiografisk”, ett besked som förankrar romanen i upplevd erfarenhet, att det metaforiska överlappar det befintliga.

 

Hon introducerar tidigt i sin roman Charlotte Perkins Gilmans sublima mästerverk ”Den gula tapeten” som intertext, och det är uppenbart att vi har att göra med en liknande dikotomi mellan manlig rationalitet – maken här är ingenjör och lika driven i att handskas med maskiner som han är handfallen i att sköta om sonen. Liksom Gilmans manliga doktor är maken här en klyschmaskin. Deras ojämställda relation tecknas med ironisk bitterhet, när hennes högre utbildning inte är mycket värd då den är i konstvetenskap: ”She held two master’s degrees, whereas he held none. (She also held a baby.)” Det här är exempel på kvick humor, men skrattet är laddat med aggressivitet.

 

Som ”the mother” är hon konstant utmattad men aldrig trött, så som föräldrar tenderar bli med något som för en utomstående ter sig paradoxalt men som den med rutin från föräldraskap nickar inkännande åt. Hon läser oändliga pekböcker om tåg för sonen, och bristen på intellektuell stimulans tar sig groteska uttryck, men samtidigt har hon svårt att fördra de andra mammornas liknöjda gemenskap, där Yoder sjösätter en veritabel satir över powermorsor. Dessutom blir ju mammans egna beteende allt mer udda när hon får till vana att slicka sonens skalp och lära honom hundlekar som blir allt mer subversivt utmanande för omgivningen.  

 

Mamman välkomnar Nightbitch, och hämtar inspiration i en apokryfisk bok, A Field Guide to Magical Women, där hon läser om fågelkvinnor, och effektivt normaliseras hennes förvandlingsprocess. Jag kan inte hitta information om författaren till denna bok, och det är kanske en övertolkning att påpeka att dennes WW blir huvudpersonens initialer uppochned (MM). Mer och mer tar skräcken över, men det skickliga ligger i hur Yoder balanserar det onaturliga med det högst reella. Mammans erfarenhet är inte extrem, det vill säga att vara ofrivilligt föräldraledig, och i synnerhet i USA, där en kvinna sällan har något val i ett system som premierar den som tjänar storkovan (ledtråd: penisbäraren i familjen).

 

Så himla udda är inte Yoders roman heller, om man föreställer sig att det är fiktion, och att vi gladeligen accepterar premissen att vampyrer tillåts husera inom bokpärmarna. Nightbitch är en utsökt metafor, eftersom den laddas med tillräckligt mycket ambivalens för att befinna sig på rätt sida det symboliska, utan att tappa kontakten med en tänkt verklighet. Där hundarna stirrar på henne i vad som liknar igenkännande, och där de samlas på gräsmattan, och där de börjar lämna nerlagda byten i gåva. Hon blir ”[a] wild, complicated woman with strange yearnings.”

 

Beteendet rör sig närmare galenskapen, och när mamman ger större svängrum åt Nightbitch upptäcker hon att det finns fördelar med att bli hund. Kort sagt: frustrationen över att inte längre få ägna sig åt sitt konstnärliga kall blir svagare. Det finns andra kall: ”Dogs don’t need to work. Dogs don’t care about art. Why had this never occurred to her before?” Samhället kräver lydnad, så det är klart att Yoder här visar den yttersta konsekvensen av detta krav. Det är ett mentalt och kroppsligt förlopp, i en oroande symbios, som också illustrerar en samverkan mellan lydnad och ostyrighet. Där finns också en fruktbar symbios mellan galenskap och humor, som uppsöker det gränslösa och okontrollerbara. Det är en mörk och farlig roman om vad som dväljs djupt inom oss, en roman som uppmuntrar det tänkbara, ett kanske, ett ”tänk om …”, och sådana romaner är välkomna, romaner som ställer sin håg till ett utlopp för kreativitet och konstruktiv frustration. Romaner som sätter sig i kontakt med det som är störande och Unheimlich, och som inte ryggar tillbaka för de insikter som förmedlas därifrån.

 

Men det är också en sorgsen erfarenhet som förmedlas av Nightbitch-karaktären , när hon upptäcker att hon berövas avkoppling och sömn: ”you didn’t have sleep-dead dreams anymore. You had a raving, roaming bitch who wanted to kill animals with its mouth.” Hon förnimmer också att det inte bara är sinnena och instinkterna som skärps – hungern efter rått kött! – utan också intellektet och den kritiska analysen. Här utförs skarpa utlåtanden om kvinnorollen och moderskapet, och en kritisk blick på pappan, den frånvarande mannen, så schablonartat framställd att man växlar mellan att le en smula åt överdriften och att börja grunna på hur vanliga dessa icke-närvarande män ändå är i sina barns uppväxt.

 

Hela romanen är häpnadsväckande. Och samtidigt så rimlig. Yoder är bra på att normalisera det vi brukar kalla det avvikande. En initial reaktion, speciellt när man återberättar handlingen för någon, är ett pikant leende. Men det finns inget pikant eller näpet över denna historia, som i stället är gruvsam på ett sätt som man kan hitta också hos argentinska Samanta Schweblins mardrömslika romaner. Eller hos en annan djupt oroande roman jag råkade läsa tidigare i år, Marian Engels Björnen från 1976. Men mammans – förlåt, Nightbitchs – frustration liknar faktiskt i hög grad den som kanaliseras av mer verkligt förankrade kvinnliga protagonister i romaner av Ottessa Moshfegh. Det är ett gott betyg att bli jämförd med Schweblin och Moshfegh, två av de mest spännande verksamma författarna i världen just nu.