att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

15 okt. 2021

Blad och öron, Agnes Gerner, Pamflett

Poesin är ingen statshemlighet, den ska spridas. Den hör vardagen till, och förtjänar bättre än att bara plockas fram vid högtidligheter: bröllop, dop, begravning. Vi ska unna oss att läsa dikter varje dag. För att det är bra för vår fantasi, för vårt språk, för våra tankar.

 

Därför välkomnar jag initiativ som Pamflett, ett nystartat förlag som satsar på att tillgängliggöra poesi med korta publikationer som mer liknar broschyrer än böcker. Hittills har fem titlar utkommit, bland annat med några av de mest spännande poesidebutanterna på senare år, Lina Rydén Reynols och Erik Lindman Mata.

 


Och nu Agnes Gerner, som för inte så länge sedan också var en lysande debutant. Det var 2014 hon gav ut Skall, och tre år senare Sus, på Bonniers, i ett yttre långsmalt format som faktiskt förebådar Pamfletts formgivning. Två stillsamt formidabla diktböcker som enhetligt skildrade djurliv, utifrån en nedtonad och diskret poetik. Fascinerande och vagt oroande, i sina anspråk på en bättre och rättvisare värld.

 

Denna tematik fortsätter i hennes nya korta bok Blad och öron, även om hon för tillfället överger djurtematiken. I stället skildras stadsmiljön – jag antar Bryssel i Belgien – där ett attentat nyligen genomförts. Här handlar det om perioden efter katastrofen, när efterdyningarna förlamat befolkningen. När tillvaron präglas av iturivet lugn:

 

Militärerna stirrar förbi mig, de är yngre

än jag, helt släta

Nedsänkta i mossgröna uniformer, nedsänkta

i ett allvar

som inte låter sig rubbas

ens av tulpaner

 

Så ser Gerners dikt gärna ut: oerhört språkmedveten. Hon skildrar hoppet, illustrerat av blommorna, en oskyldigare skönhet. Alternativ finns, visar hon, en ljusare och mer kärleksfull värld. Vi måste tänka oss att vi förtjänar något bättre än det vi har, att vi slutar låta de onda krafterna styra.


Det här är ett bra och lämpligt format för poesi som vill nå ut. Så kan man läsa Gerners korta dikt medan man väntar på att pastavattnet ska koka, och alltså inte längre komma med tanklösa ursäkter om att man ”inte har tid”. Varför man ska läsa det då? Tja, som jag sa: för att världen blir mindre outhärdlig då, och vi rustas med mer fantasi, språk, tankar. Om inte det duger som argument är jag besviken på mänskligheten.

14 okt. 2021

Det trettonde fallet, Åke Edwardson, Bonniers; Agenturen. Ett livsavgörande beslut, Christina Larsson, Romanus & Selling

Pålitliga deckarförfattare vet att klara upp sina brott innan sidan 400, och det gör Åke Edwardson prydligt i sin nya bok om Erik Winter. Även om den är habil skapar Christina Larsson mer bestående spänning i sin nya roman om ett nytt par hjältar.

 

Deckarförfattare är både de mest pålitliga och opålitliga av författare. Man kan alltid lita på att de sätter dit den misstänkte innan de 400 sidorna slutar. Däremot har de svårare att pensionera sina deckare. Jan Guillou har annonserat att hans gamle hjälte Carl Hamilton strax återuppstår för ett nytt uppdrag, och Åke Edwardsons Erik Winter, som rentav drunknade i den avslutande tionde boken för drygt tio år sedan, har kommit tillbaka från de döda.

 


Nu en tredje gång, i en kriminalroman som passande nog heter Det trettonde fallet. Edwardson är en deckarförfattare av den gamla stammen, och hans intriger är tidlösa. Göteborgskommissarien Winter blir vittne till en bilkrasch där en kvinna kör rätt i en bergvägg och hamnar i koma. Mannen vid hennes sida dör. För trettio år sedan var kvinnan – då tio år gammal – med om att pappan sköts ihjäl i hemmet.

 

Polisarbetet mals långsamt. Det famlas i mörker, men en och annan snilleblixt lyser upp ibland. En psykologistudent och hans flickvän mördas. Finns månne en koppling? Utredningen hamnar i Värnamo och sekten ”Barnen”. Det är snitslad bana mellan oändliga förhör och bilfärder med tomgångsdialog.

 

Parallellt ska Winter bygga en tomt för att locka med sig hustrun och barnen som väntar på honom i huset i Spanien. Han är inte alltför upptagen med dessa planer. Mest dricker han fin whisky och lyssnar på dålig musik, lagar exklusiv mat, lider av tinnitus, och oroar sig över det ökade våldet i hemstaden. Allt medan brottet klaras upp innan de nästan 400 sidorna är över. 

 


Ökat gängvåld i just Göteborg är fokus i Christina Larssons nya spänningsroman Agenturen. Ett livsavgörande beslut. Larsson, som är framgångsrik på ljudboksmarknaden, har nu skrivit den första installationen i en ny serie om polisen Louise och säkerhetsexperten Max.

 

Louises kollega dör i en sprängning, och hon blir själv utpekad som informatör åt de gäng som är misstänkta. Själv anar hon en läcka högre upp i polishierarkin, och på känt manér kan man som läsare lista ut den skyldige långt innan hon gör det. Kanske hon borde ha läst fler deckare, helt enkelt?

 

Max blir också inblandad, och de tvingas få skyddad identitet utomlands genom SÄPO:s omsorg. Men vem kan de lita på? Även om Larsson bara skriver hälften så bra prosa som Edwardson, vars truliga kverulans är en tillgång, måste jag erkänna att jag blir indragen i den här första boken om Agenturen, speciellt efter att inledningens rörighet har kristalliserat fram skarpt utmejslade karaktärer.

 

Därför är det svårt att inte rekommendera Larssons bok, om du bara kan fördra en del genanta språkfel och klyschig stil. Miljöskildringen är också platt och otillräcklig i att skapa närvaro. Ändå blir det spännande, och denna spänning trappas upp genom romanens gång. Det är som att åka berg- och dalbana. Man bävar – det hisnar – och så det över strax innan sidan 400.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/10 2021)

Land (fragment), My Lindelöf, Ellips

Igår recenserade jag den finlandssvenska antologin Bländad av död och kärlek, där My Lindelöf representerades av en dikt från 2001, som inringar en motivkrets kring skogen, minnet, namnen som vi måste skydda från glömskan, och häpnaden inför tillvaron:

 

I ett hörn beträngd, inringad

Hör man plötsligt

Sitt hjärta,

Sitt underliga hjärta slå

 

Den här poeten debuterade redan 1988 med en samling korta prosatexter, men har publicerat sig sparsmakat, med hiatus-perioder som sträckt sig över tiotalet år. Land (fragment), som nu utkommer på Vasaförlaget Ellips, är faktiskt bara hennes sjätte bok. Motivkretsarna är sig lika – här finns också skogen, minnet, namnen vi måste skydda från glömskan. Och häpnaden? Jo, den är intakt, men nedtonad, som om vi tvingats konfrontera en viss ödmjukhet i vår relation till naturen.

 


Det är en visuellt präglad dikt, som utgår från fotografier av den tjetjenske konstnären Aslan Gaisumova, bilder som visar landskap och spår av bosättningar i regioner där befolkningen på 40-talet fördrevs av Sovjet. Lindelöfs dikter är bildrika utan spår av bildspråk, enkelt registrerande. Hon skriver stillsamt, men inte försynt eller ursäktande.

 

Här finns – liksom för övrigt redan i den dikt som förekom i den nyss nämnda antologin – ett flitigt bruk av parentesen. Parentesen är ett underskattat inslag i text av allehanda slag, av allehanda orsaker (till exempel: den ger subversiv emfas). Hos Lindelöf blir parentesen en kommenterande röst, en dubblering, en spegling, en skugga, ett eko. Det liknar hur Agneta Enckell – en annan finlandssvensk stjärna – arbetar i sina dikter. Kort sagt: vagt orosframkallande. Med David Foster Wallaces berömda formel: litteraturen ska lugna de störda, och störa de lugna.  

 

Med hjälp av sådana språkliga medel styckas Lindelöfs text upp i meningsfragment och semantiska fraktioner, i synnerhet i bokens två första avdelningar. Sedan tilltar ett ”du”-tilltal som öppnar upp texten, även om civilisationskritiken behålls. Det är lika mycket en lägesbeskrivning som en önskedröm om en bättre framtid, lika mycket en reträtt som en vädjan. I de här dikterna sker allt på nytt, och någon evig återkomst är inte i sikte: ”varje ny beskrivning / saknar sitt motstycke, varje sorg är av en ny art, ersätter / varje utdöd aspekt av livet.”

 

Dikotomin natur-civilisation aktualiserades nyligen av Jerker Sagfors i boken Att lämna sitt hus. Även här tecknas förlusten i elegiska nyanser. Alla vettiga människor varnar för effekterna av den giriga politik som förts de senaste decennierna. Mot bättre vetande. Vi går mot framtiden inte med förbundna ögon, utan med vidöppen blick, krampaktigt leende. Vi visste bättre, men avstod från att tänka.

 

Lindelöfs uppräkning blir en svidande påminnelse om värdet i det som håller på att gå förlorat. Vår förlorade kunskap, helt enkelt:

 

Utbuktning, lågvatten, sprickor, sjögräs,

lukten under stenarna, lågt nere i sänkan

sköra skal av minimala kräftdjur, korn

 

av gnejs och kvarts, klumpar av

söndersmulad tång, kol, kisel, styrox

 

små avtryck av fågelfötter vid vattenbrynet, eller

långt uppe på land

oskarpa urholkningar (gropar) skräp

 

skelettfragment, nylonrep.

 

Så bildar dikterna ett samspel mellan denna välbehövliga oro och ett meditativt, nästan sedativt lugn. Vi görs till tillfälliga besökare på den här platsen, som håller på att slockna. Vi har dikterna, och snart förhåller vi oss till dem allt mer krampaktigt, allt mer desperat, som den sista trösten av alla.


13 okt. 2021

Bländad av död och kärlek. 130 år av finlandssvensk poesi, [red] Maïmouna Jagne-Soreau, Martina Moliis-Mellberg och Martin Welander, Shildts & Söderströms

Det är en röd bok. Den har ett rött band att använda som läsmärke. Jag lägger det mellan sidan 40-41. Till höger Edith Södergrans ”Vierge moderne”, kanske det svenska språkets enskilt starkaste dikt, och för fyra år sedan föremål för en monografi, Subjekt Södergran. Det är en fortfarande fenomenal dikt – sprängfylld av nya insikter, dristig och företagsam.

 

Men till vänster en mer dold pärla, en dikt från 1905 av Hjalmar Procopé:

 

Jag är

en ropandes röst i ökennatten,

som ropar och ropar fast ingen hör,

en sökandes öga bland öde vatten

där dagen i dimmor dör.

 

Jag är

en seglares färd mot en flyende strand,

en drömmares fotspår i slättens sand,

en natt, som sörjer sin sista stjärna,

en irrande tanke, som söker sin hjärna …

 


Inte enbart är ”jag är”-anaforen bekant, utan också det melankoliska tilltalet. Procopé, vem var nu han? Jo, en poet som Södergran hade träffat, som Gunnar Tideström vet att upplysa i sin tidiga biografi. Men när Ebba Witt-Brattström tar upp Procopé i sin senare bok Ediths jag gör hon det enbart i raljerande tonläge, för att demonstrera hur långt ifrån detta stilideal Södergran rört sig.

 

Det är en orättvis jämförelse. Något av den obalansen tillrättaläggs i den nya antologin Bländad av död och kärlek. 130 år av finlandssvensk poesi, som utges av Schildts & Söderströms, som firar 130 år med denna vackra bok. Det är ett skickligt jobb av redaktörerna att sålla fram materialet ur ett så digert material. Här finns 80 poeter representerade, och varje decennium har fått ett rättvist utrymme. Det borgar för en heltäckande bild tidsmässigt, men också representationsmässigt, att exakt 40 % av poeterna är män. Man pustar ut! För tänk om de skulle ha missat någon av de män som historien har förtigit! Lika häpnadsväckande är det att drygt 50 % av poeterna är i livet fortfarande.

 

Tyvärr gör inte bokens sensation det. Alltså Larry Silván. Han är representerad av två dikter i den här boken, och jag kan lika gärna erkänna det på en gång: två gånger ramlade jag ut ur lässoffan. Han begick självmord bara 21 år gammal 1976, och hans postuma bok Dikter finns bara på ett bibliotek i Sverige (KB). Jag läser Rosanna Fellmans (en av de yngre poeterna i antologin) extatiska essä om honom i Hufvudstadsbladet från 25 april i år. Hon jämför honom med Michael Strunge och Yahya Hassan, och berättar att eldsjälen Erik Jonsson länge försökt få hans dikter återutgivna i Sverige, och att det ser ut som att något sådant är på väg tack vare förlaget Trombone.

 

Håll tummarna! För Silváns dikter sträcker sig rakt ut ur sin kontext och in i vår tids mest brännande frågor:

 

Är du nöjd nu

när du pratar om fotboll

i stället för löneavtalet

– när du tar emot

lönepåsen i ena handen

och förstör Jorden

med den andra

 

Kort sagt: de här svidande anklagande dikterna vill jag läsa mer av. I övrigt är boken fint formgiven, och förhoppningsvis når den inte bara ut till de redan frälsta. Södergran är representerad med tre dikter, och det är fint – Eva-Stina Byggmästar, Tua Forsström och Claes Andersson har generöst nog fyra var, men det kan jag acceptera, då Södergran redan är det största namnet och den ojämförliga stjärnan. Den enda svenskspråkiga poeten som förtjänar världsrykte, det är Edith Södergran det.

 

Om något ska sammanfatta den finlandssvenska poesin är det väl den smått anarkistiska ådran, och en språkmedvetenhet som bejakar de minsta nyanserna. I den här boken finns gott om exempel på bådadera, och därmed ges vi en provkarta på ambitionerna, på språnget rätt in i det okända. Hellre än att utgöra en uttömmande samling inbjuds vi att söka vidare, göra egna efterforskningar. Urval kan alltid diskuteras och ifrågasättas, men det kan kvitta – hur man än vänder och vrider på den finlandssvenska poesin är den en veritabel guldgruva, som inte heller verkar sina. En guldålder var decennierna efter Södergran, men också under 2000-talet har många många fantastiska poeter fortsatt skriva i den här anarkistiska och språkmedvetna traditionen.    

 

I sex pedagogiskt uppställda sektioner presenteras dikter som tar upp olika teman, som ensamhet, kärlek, höst, politik, med mera. Att inte följa kronologin öppnar för nya kopplingar – som den mellan Procopé och Södergran – men överlag betonas just intertextuella likheter snarare än skillnader. Det gör ju inte Södergrans insats mindre för att hon eventuellt tagit intryck av denna dikt – det finns inget som kan göra hennes insats mindre.

12 okt. 2021

45 fabler, Nina Malinovski og Ivar Södergren, Forlaget Blå

Efter att ha gjort sig ett bemärkt namn i den tidiga danska poesivågen – hon debuterade 1978 – har Nina Malinovski efter några tysta år fått upp ångan. I fjol kom den udda Søfartsbogen, och nu på samma förlag 45 fabler, ett samarbete med den svenska konstnären Ivar Södergren. Det är också en udda bok, där Malinovskis 28 korta texter samsas med Södergrens 17 målningar, prydligt numrerade. Samarbetet faller sig naturligt av flera orsaker: dels är Malinovski delvis uppvuxen i Småland, dels ligger Södergrens teckningar nära det fabelaktiga, en slags magisk realism. Tyvärr är omslaget lite missvisande, och visar långt ifrån någon av hans intressantaste motiv.

 

Fabeln arbetar med antropomorfism, alltså att låta djur anta mänskliga drag. Här främst med att de ges mänskligt tal. Wittgenstein har, i fiktionen, fel: när djuren väl börjar tala kan vi visst förstå dem! Det är en gammal tradition, som kan spåras till Aisopos berättelser från 500-talet f.kr., och Jean La Fontaine på 1600-talet. Båda nämns av förlaget som inspiration, samt den mer anarkistiskt inriktade Ivan Krylov, från början av 1800-talet (rekommenderar dem: leta upp översättningen signerad Staffan Skott, som nyligen dog, eller gör som han själv skulle ha sagt, ”lär dig ryska!”).

 


Samspelet mellan Malinovski och Södergren är gott, även om det sker med outtalade kopplingar, främst i motivval. Hans bilder visar ofta djur i hybridsituationer, på väg mellan olika stadier, som inte nödvändigtvis behöver vara mänskligt kodade utan också på väg mellan olika arter. Vargen med fårhuvud, till exempel. Eller ett råttdjur med vingar. I en av Malinovskis fabler handlar det också om en fladdermus som stöter på en vessla och en uggla som vill äta upp den, men den försvarar sig med att den bara råkar heta –mus, att den i själva verket är fågel. Fast det orsakar störningar i identiteten. Kontenta: du må rädda livhanken, men priset är att du tappar bort dig själv.

 

Så handlar flera fabler just om detta, att läxorna är dyrköpta, att insikter har en hög avgift. Är du byte eller rovdjur? Kanske lite både och? Den som jonglerar med sitt jag får vara beredd att stämpla ”ömtåligt gods” på fraktsedeln i ditt kommande liv. Det finns också ironi i några av fablerna, när haren säger till jägaren att han måste löpa för sitt liv för att inte bli så föraktad att jägaren måste slå ihjäl honom i ren frustration. Man måste acceptera sina villkor.

 

Södergrens teckningar har en naivitet som kan få en att tänka på barnboken, och sagorna är barnens privilegium. Nog kan man läsa de här sagorna för och som barn, men då får man vara beredd på att sluten inte alltid är lika sockrade som när Disney satte sina klor i dem under 1900-talet. De gamla fablerna är grymmare, och Malinovski tvekar inte i att bibehålla en del av de mindre lyckliga sluten.

 

Det finns också något i teckningarna som utmanar autonomibegreppet, med figurer som är både fria och bundna till de sysslor som har ålagts oss. Kanske det är delaktigt i att göra oss mänskliga, denna dubbla lojalitet att sträva mot frihet men i lika hög grad längta efter de uppgifter som förankrar oss vid vanan. Fablerna illustrerar mänskliga egenheter, hur mycket de än handlar om djur: fåfänga, dumhet, viljan att medvetet bli duperad.

 

Så illustrerar Malinovski med en räv som saknar svans vårt behov av tillhörighet. Räven lurar sina kompisar att enda chansen att vinna en stundande skönhetstävling är att kapa sin svans, som han själv har gjort. Så rafsar han ihop svansstumparna och säljer dem till bilägare för att de ska fästa dem som prydnader vid sina antenner, och samlar ihop sin förmögenhet, tack vare rävarnas (vår) önskan att få känna sig (oss) snygga.

 

Här blir släktskapet mellan djuren och människorna tydligt. Djuren blir trojanska hästar för att visa vår egen inbilskhet, och den som vill lära sig något om de mänskliga egenskaperna kan hitta en hel del här. Läxan handlar ofta om behovet av perspektiv, om hur våra instinkter styr oss, både de fyrfota och de tvåfotade djuren.

11 okt. 2021

Sakernas tillstånd, Sandra Lillebø, översättning Ninni Holmqvist, Weyler


Norska Sandra Lillebø har skrivit en kort och tät berättelse om när det blir svårt för ett barn att älska sin mor, men också om hur svårt det är att sluta älska henne. Berättaren är författare, modern är schizofren, något som växer fram gradvis. Det är en ständig kamp mot sjukdomen och fattigdomen, där vanföreställningarna relativiseras av dottern. Det är en iskall skildring av en huvudperson som mals sönder i omsorgen om modern, skriven med varsamt klinisk hand. Ämnet pejlar neuroser och psykoser, stilen är balanserat besinningsfull.

 

Det är Lillebøs första roman efter två diktsamlingar, och det är tveklöst skapat ur en hejdlös nödvändighet. Även om man placerar den i det norska facket ”verklighetslitteratur” blir det ett typexempel på när det privata ämnet görs allmängiltigt. Ofta stabiliseras den förtvivlade texten i tunga sanningar, i aforismer om gränslös kärlek av lika hög halt som dem Hjalmar Söderberg skrev för drygt hundra år sedan. Det är med andra ord en formsäker och formidabel roman.

 

(Också publicerad i Vi 10/21)

10 okt. 2021

Att lämna sitt hus, Jerker Sagfors, it-lit

I de dystra stunderna tänker jag att Ray Bradburys dystopi Fahrenheit 451 beskriver ett redan passerat stadium i människans utveckling. Det krävs inte längre brandmän som skickas ut för att sätta böcker i brand, eftersom vi har valt bort läsningen. I hemmen finns annat i bokhyllorna: porslinskatter, yoga-broschyrer, hudkrämer … Alltså vann staten, och politikerna kan fortsätta vada i sina mediokra icke-beslut utan att stöta på kritik. Vi har fått ett samhälle utan dissidenter.

 

För vad är reaktionen på politikernas vägran att ta itu med klimatförändringar? Ständiga attacker mot Greta Thunberg. Det är en pinsam tystnad som har ansatt den västerländska medelklassen, nu när den har ängslats i pandemins limbo som förbjudit dem att flyga till Thailand.

 


Tystnad är också temat för Jerker Sagfors nya diktbok Att lämna sitt hus. Sagfors debuterade på lilla förlaget Monolit, och gav ut De döda kommer från Karelen på Wahlströms & Widstrand 2015. Eftersom våra större förlag ger ut allt mindre poesi utkommer hans nya bok på det mindre förlaget it-lit, och det är en minst sagt välkommen och välbehövlig återkomst för den här poeten, som under en längre tid också har engagerat sig i Trollhättans poesifestival.

 

Han fortsätter här skriva en eko-poesi av kritiskt snitt, men har skruvat upp temperaturen på sitt j’accuse. Det är uppenbart så att det är poeterna som bryr sig: så var det för sex år sedan, och så är det fortfarande. Visst, Jens Liljestrands undergångsroman Även om allt tar slut har fått mycket uppmärksamhet, men poeterna förtjänar också en släng av den massmediala sleven (hallå, tv-programmet Babel!).

 

Sagfors ambition är att visa hur vi har fjärmat oss från naturen. Likt Greta Thunberg är han oroad över föräldragenerationens svek gentemot barnen. Det är, för att tala truismernas klarspråk, barnen som ärver planeten. Trist att de får ett så skadeskjutet klot att förvalta, men men, vi hade annat för oss, så kallat viktigare saker, hum hum, skjuta upp miljardärer i rymden, utveckla klimatvänligare teknik, hum hum … Här är allt ändå förbundet: vår tid är beroende av tidigare tiders insatser, och framtiden kommer att vara beroende av våra insatser – och våra icke-insatser.

 

Vi har, med Sagfors uttryckliga bild, lämnat vårt hus. Eller, vi står i begrepp att göra det. I dikt efter dikt, som bildar länkar i en starkt sammanhållen kedja, uttrycks denna rörelse bort från det trygga mot en allt otryggare framtid, med huset som enkel bild för civilisationen. Boken bildar en enhetlig klagosång: ”Om nätterna drömmer du om natur utan natur. / På dagarna slår drömmen in.”

 

Som intro fungerar Bibelns historia om Abraham som av Gud tvingas offra sin son Isak, och det är inte svårt att se kopplingen till vår generations – min generation, jag är i princip jämnårig med Sagfors – svek mot de yngre. Det är ju vi som har ägnat oss åt tanklös miljöhedonism, kört sönder planeten med charterresor och plastförpackningar och vidriga utsläpp i allmänhet. Vi har gjort det Abraham gjorde: offrat barnen.

 

Nu har det gått för långt, och det finns ingen återvändo. Vår respekt för naturen har upphört. Vi kan inte låtsas vara förvånade, eftersom tecknen har varit synliga. Hur länge? Det är femton år sedan Al Gore gjorde filmen En obekväm sanning. Det är nästa år sextio år sedan Rachel Carson skrev Tyst vår. I stället har vi valt frivillig ignorans och permanent glömska. Av bekvämlighet. Människorna i Sagfors dikter följs av fåglar, och det är bränder och översvämningar som dikterar villkoren när Europa ska dra sina sista suckar.

 

Nu ska barnen växa upp, och Sagfors skriver osentimentalt om deras färd mot att bli exakt som sina föräldrar. Här saknas hopp, här saknas också ursäkter. Det vi erbjuds är låtsassysslor och skenmanövrar, för att upprätthålla en falsk trygghet. Sagfors vision är mörk, närmar sig skräckens troper:

 

Mörkret har blekts en aning,

kan aldrig återgå till sitt kompakta urpsrung.

 

[…]

 

Skogarna förvaltar en religion utan någon gud.

Att önska en gud där;

det vore att sockra honung.

Med sackarin.

 

Här blir naturen en tyst motspelare, inget tempel, ingen panteistisk önskedröm. Romantikens besjälade natur är helt enkelt uträknad. Så lätt det var för Kellgren att väcka liv i den döda naturen i dikten ”Den nya skapelsen”: det räckte med att han fick se en snygg tjej så kom allt till liv för honom. Nu krävs det mer än så. Likaså Lindegrens bekanta formel att det alltid finns någonstans där vi kan vara tillsammans. Nä, invänder Sagfors lite surt: ”Någonstans inom oss / finns en plats / där vi aldrig kan vara tillsammans.”

 

Vi saknar umgängesrätt med naturen, enligt Sagfors. Hans dikt är rakt på sak, så direkt att den omöjligt kan misstolkas. Det är en dikt som till och med ovana läsare kan tillägna sig (hallå, riksdagspolitiker!). Syftet finns i denna direkthet. Det här ska vi läsa och ta med oss, att vi kunde ha gjort bättre. Naturens tystnad är inte samtycke. Åsikterna sår förtvivlan – ack att jorden måste vara så bördig!

9 okt. 2021

Om Nadja, Fanny Ambjörnsson, Norstedts

Fanny Ambjörnsson har skrivit om sin funktionsnedsatta syster Nadja. Det är en viktig bok som pekar ut beroendet av andra som en egenskap som gör oss mänskliga.

 

Hur berättar man om någon som inte själv äger röst? Är det etiskt försvarbart att ta sig den rätten? I den självframställningstid som vi lever i nu, med plikten att rapportera sina kakbak och gardinupphängningar på sociala medier, finns det något värde i att berätta om en människa som aldrig själv kommunicerar med omvärlden?

 


Obetingat ja, svarar Fanny Ambjörnsson, när hon med boken Om Nadja berättar om sin yngre syster, som föds med svår cerebral pares, epilepsi och spasticitet. Nu ska genast klargöras att Ambjörnsson själv inte ger diagnoser något större utrymme. Här sker ett paradigmskifte från tidigare ord som ”sinnesslö” och ”handikappad”, när hon väljer ”funktionssvårigheter”, och vill med sin bok utmana våra föreställningar om vad som är normativt. Likadant mamman, som på äldre dagar får ”minnessvårigheter”: ordet demens nämns aldrig.

 

Det är en viktig poäng. Min första bekantskap med den här författaren var när hon i början av 2000-talet skrev om genus på gymnasieskolan, samt med boken Vad är queer? Ambjörnsson är genusvetare och socialantropolog, och gör här en storartad insats i att förmå oss att omfamna också det som avviker från vad vi förväntar oss.

 

Är det ett värdigt liv när människan inte kan kommunicera? När hens enda kontakt med omvärlden sker med hjälp av musik och ramsor? Frågan stöts och blöts här, och Ambjörnssons argument är glasklart och övertygande. För vi har hyllat oberoendet, men hon vill att vi ska lära oss något av Nadja: ”insikten om att vi alla, på ett eller annat sätt, är djupt beroende av varandra.” Så kan bokens kärleksbudskap summeras så enkelt som att syskonen aldrig pratar om sin barndom i termer av ”jag gjorde si eller så”, utan alltid ”vi gjorde”.

 

Därav denna vackra berättelse om en familj som på olika sätt bearbetar problemen. Mamman och pappan bryter ihop i hemlighet, i bilfärder och på skidturer över den lilla sjön Avan i Tavelsjö utanför Umeå. Syskonen sköter markservice i olika grad. Främst Jessica, som blir en av Nadjas assistenter. Det föräldrarna i viss mån ser som en uppoffring – det här är en intellektuell familj (pappan Ronny är känd idéhistoriker) – blir för henne en självklar väg till annan kunskap än den som lärs ut på universitet.

 

Så nog instämmer jag gärna i Ambjörnssons syfte, att  det här ska kallas ett värdigt liv. Det är respektfullt skrivet, men inte på avstånd. Böcker som ges definitionen ”snackisar” är ofta ointressanta, för det ligger något förenklat i böcker som enkelt kan sammanfattas i några få slagkraftiga meningar. Även om det här är en sådan bok sträcker den sig utanför det dagsaktuella.

 

Så blir det en vädjan att acceptera det annorlunda. Vi är alla olika, lyder Ambjörnssons försynta credo, och det vill jag instämma i. Vi berömmer oss ofta om att vara så omåttligt toleranta, men det är bluff. Det finns också något väldigt vackert i berättelsen om vilka som har störst förståelse för föräldrarnas situation. Det är inte de intellektuella kollegerna, utan grannarna i Tavelsjö som ideligen träffar på Nadja, och lär sig genom dagligt umgänge att det går att förstå också det som ter sig svåruthärdligt.

 

Därför är min förhoppning att vi ska tala mer om också de som vi tiger om, helt enkelt fokusera på att normalisera dessa viktiga individer som har saker att lära oss. Bara vi slutar utestänga dem från vår värld.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/10 2021)

Kroppens återkomst, Maria Stepanova, översättning Ida Börjel och Nils Håkanson, Nirsteddt/Litteratur

Det var med en sensationell roman, Minnen av minnet, ryska författaren Maria Stepanova introducerades på svenska. Läsningen av den var sällsynt upplivande: här fanns en författare med ett helt eget sätt att strukturera en berättelse, och som visade att romanformen fortfarande kan anpassas utifrån nya konstnärliga visioner. Ett av dessa tillfällen då konsten övertrumfar livet och verkligheten.

 

Stepanova har också en karriär som poet bakom sig, och nu väljer Nirstedt/Litteratur, som såg till att svensk litteratur berikades med romanen för två år sedan, att förse oss med diktsamlingen Kroppens återkomst. Den kom på ryska förra året, och utkommer nu i översättning av Ida Börjel och Nils Håkanson, ett dream team med kompetenser som snillrika författare i egen rätt och på senare år allt mer framträdande med sina översättninga: Börjel bland annat med Valzhyna Morts sublima Musik för de döda och återuppståndna, och Håkanson har dessutom helt nyligen gett ut översättningshistoriken Dolda gudar.

 


Denna kompetens sätts i arbete när de nu tillsammans översätter Stepanovas besynnerliga bok. Den består av fyra dikter, där två är numrerade från 1 till 15 och en upp till 33, och en är en alfabetisk nedräkning från Z till A. Här är en av dikterna även något av en sonettkrans – en form som aktualiserades av bland andra Gunnar D Hansson i dennes Nervösa nationer. Stepanovas sonettkrans är ännu lösare i formen än Hanssons, ännu mindre rimmad, och hon utsätter inledningsraderna för en viss förskjutning när den upprepar förra sonettens avslutning.

 

I inledningsdikten ska ett rum städas ut, och vi räknar alltså ner genom alfabetet, genom poesin, genom kroppen, genom tiden, genom minnet. Språket är kroppen, kroppen är språket, och det privata blir politiskt genom revolutionen, genom individuella öden som speglar allas öden. Dikten färdas genom historien, den ryska, den litterära. Så blir dikterna sällan utpekande – en Pusjkin omnämns förvisso, en Aleksandr Gennadij Ajgi likaså – men diskussionen förs med en mer allmänt hållen poesi.

 

Stepanova skriver med poesins egna röst. Hur vågar hon? Det som krävs är hybrisens ödmjukhet. Här saknas blygsamhet, när hon bjuder in till dikter som behandlar politiska frågor utefter andra principer än de gängse. I dikterna finns en konsekvent hållning som dömer ut de pornografiska blickar på kvinno- och flickkroppen som sanktionerats av samhället. För ja, vi människor är utsatta, men mest utsatta är kvinnorna, mest förföljda, mest ofredade. Som kvinna är du alltid sedd, visar Stepanova: ”I ditt huvud finns alltid ett slutet rum, / Där en flicka står utan kläder.”

 

Idiomet är växlande, och här får översättarna göra en kvalificerad insats, när Stepanova söker upp både det muntligt slängiga och det skriftligt högtravande, för att inte säga medvetet arkaiserande. Det skapar udda effekter, som att avlyssna en polyfon väv av olika röster på gatunivå.

 

Dikterna rör sig mellan olika platser, olika områden, och olika människor. Här finns ett tilltal som inte fastslår saker kategoriskt, utan vill dialogen, vill samtalet, när dikterna tar oss till oväntade men bekanta platser:

 

Så mörk är skogen med sig själv

Vart den än vänder sig,

Men tålmodigt gnuggar den sina pinnar

För att få ljus till nästa gryning

 

I dikterna finns också fåglar, sparvar, blåmesar, svalor. Ord är inte fåglar, skriver Stepanova, och visar att vad man än säger om ord, inte kan man fånga in dem när de lämnat sina bon. Här finns också träd, och likheten mellan kroppar och träd (varifrån kommer denna lust att klättra?). Här finns också tvättmaskiner, och ja, kläder, och rörelsen mellan klädd och oklädd, och rörelsen mot slutet, mot alltets slut. Och här finns slutligen också luften, den nödvändiga, den vi behöver för att överleva.

 

De här dikterna beter sig inte så som vi har vant oss att dikter ska bete sig, men ok, det är väl en truism: poesi är besynnerlighetens konst. Är det inte för enkelt att nå den slutsatsen: ”det här är egenartad poesi”? Är det inte ett nederlag att erkänna att dikterna är ”förbryllande” (vad nu det betyder)? Kanske det, men det är också sant att det är ett nytt skrivsätt som uppfinns i de här dikterna, och det visar om inte annat att Stepanova inte bara har förmåga att förnya romanen, hon lyckas också skriva en poesi som utmanar våra förväntningar. Kort sagt är det en poesi som oroar, och det är något som behöver inskärpas: vi har blivit bortskämda för länge med dikter som bara talar till våra invanda föreställningar.

 

Stepanovas poesi är både skarp och vag, och även om den är originell är det nog en träffande bild för poesin i allmänhet. Inget annat är lika skarpt – inget annat är lika otydligt. På ett plan fattar du allt – på ett annat begriper du inget. Det ligger något djupt mänskligt i det, kanske något som är mer grundläggande än någon annan konstform, inklusive bildkonsten: vi lärde oss dikta innan vi satte handavtrycket i grottan för att uttrycka en konstnärlig längtan. Det sjöng inom oss – poesin själv sjöng och tvingade oss att uttrycka oss.

8 okt. 2021

Abdulrazak Gurnahs Nobelpris


Glädjande nog blev det en chock när ständige sekreteraren Mats Malm tillkännagav Abuldraz Gurnah som året Nobelpristagare. En påminnelse att litteraturvärlden behöver vidgas – de flesta tipsen varje år centreras kring europeiska och nordamerikanska namn. Gurnah, född i Tanzania, har mot sin vilja förknippats med den postkoloniala litteraturen, alltså författare som skildrar erfarenheten från de koloniserades perspektiv.

 

Mycket av det är skrivet i polemik mot den vita dominansen, alltsedan Joseph Conrads Mörkrets hjärta, ett verk Anders Olsson nämnde i sin presentation av pristagaren. Allra främst bland dessa finns Chinua Achebes Allt går sönder, Tsitsi Dangaremgbas Rotlös och Tayeb Sahlis Utvandringens tid. Gurnah har jämförts med Achebe, men har inte alls erhållit närheten av den uppmärksamhet som den nigerianske författaren fick. Inte heller i sitt nya hemland England har han räknats bland potentiella kandidater till Nobelpriset.

 

Min glädje är för tillfället ogrumlad, helt enkelt därför att Svenska Akademien har visat att de kan överblicka andra världsbilder än den vita europeiska. Av Afrikas tidigare fem pristagare har dessutom tre varit vita. Om Gurnah däremot är värdig pristagare återstår att se. Två av hans romaner är översatta till svenska av Helena Hansson, som också översatt Toni Morrison. Jag hade givetvis jublat om någon av mina favoriter – främst Anne Carson eller Jon Fosse – fått priset, men det här gör mig faktiskt mer upprymd. Nu får jag anledning att möta ett helt nytt författarskap.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2021

Death in Her Hands, Ottessa Moshfegh, Vintage

Deckaren är den mest konventionella av genrer, även om många på senare år har försökt förnya den med att etikettera den som ”spänningslitteratur” eller variationer av ”missing girl”-tematiken. Lik förbannat ska det vara en död kropp – en vacker ung kvinna, enligt den mall som Edgar Allan Poe formulerade i ”Kompositionens filosofi” 1846 – och så ska det vara någon som löser fallet strax innan epilogen. En privatspanare allra helst. Någon med vaga magbesvär, och faiblesse för dyr whisky och opera.

 

Ottessa Moshfegh väljer ett annat spår, även om hon flirtar med ”whodunnit”-genren i sin senaste roman Deah in Her Hands. För svenska läsare är Moshfegh nog mest känd för instagramhitten Mitt år av vila och avkoppling. Nu har hon skrivit en mörk meditation om ensamhet, manlighet, äktenskap, rädsla, utseendefixering, ond bråd död. Klichéerna anmäler sig, men motas skyndsamt bort, för det här är betydligt mer originellt än man kan förvänta sig, utan att det blir helt oförutsägbart.

 


Men främst handlar det om besatthet och vansinne. Vesta Gul är en 72-årig kvinna som bosatt sig ute i skogen intill den lilla hålan Levant. Kanske ligger platsen i Maine i USA, men det är ett helt generiskt ställe. Där finns knappt några människor: en och annan hotfull polis, en butiksinnehavare som har skjutit sönder skallen, ogästvänliga stadsbor. Hon bor där med sin hund Charlie. Maken har nyligen dött, och hon har tagit sitt pick och pack och hittat en ny plats att rekonstruera sig.

 

Romanen inleds med de ord som står skrivna på den lapp hon hittar på sin skogspromenad: ”Her name was Magda. Nobody will ever know who killed her. It wasn’t me. Here is her dead body.” Ur dessa fyra korta meningar byggs ett helt livsöde fram av Vesta. Vem var denna Magda? Från Budapest? Bukarest? Belarus? Istanbul? Warszawa? Prag? Belgrad?

 

Och vem skrev lappen? Mördaren? Knappast, tänker sig Vesta, och föreställer sig en Blake som på avstånd har följt Magda, och tillsammans med sin mamma Shirley haft henne inlåst i en källare. Kanske är han rentav vittne till mordet. Vesta frammanar denna ”Blake” så tydligt att han blir en tänkbar medspelare i den förargliga lek Vesta bedriver om mördarens identitet. Huvudspåret är polismannen Ghod, som trakasserat henne. Eller som hon uppfattar att han trakasserat henne.

 

Så vidtar en privatutredning där Vesta försiktigt börjar lappa ihop sina ledtrådar. De är inte många, ska tillstås. Å andra sidan är det en bra grogrund för fantasin, som kräver så lite näring för att börja grassera. Den kräver minimal stimulans för att göra sitt arbete, och så lite detaljer som möjligt verkar vara bästa förutsättningen för att den ska inbilla oss så mycket som möjligt. Och här får fantasin breda ut sig.

 

Det här är en bra inledning på en roman. Det märkliga är hur väl Moshfegh tar till vara denna nästan emblematiska öppningsscen. För något händer med Vesta. Ju längre in vi kommer i hennes psyke, desto mer börjar vi ana att här står saker inte rätt till. Ju mer hon tänker på sin döda make framkommer obehagliga indicier, att hon hatat honom på ett otillbörligt sätt. Att deras äktenskap var toxiskt, från båda hållen.

 

Moshfegh har uppenbarligen haft kul när hon lekt med deckargenren. För här har vi ju ett brott utan kropp. Varken stadsborna eller internet kan hjälpa Vesta att hitta Magdas identitet. Det blir en lektion i tolkningsarbete och närläsning, där varje stavelse blir föremål för minutiös granskning, för att visa hur mycket information som ryms i det korta meddelandet. Det är skrivet i en ordnad stil, plikttrogen och prydlig, samtidigt som den fylls av dubier, när vi på nära håll följer Vestas tvekan, tvivel, alla de farhågor som hon släpper in i sina tankar.

 

Som återkommande refräng lyder frasen ”times are tough”, och Moshfegh tecknar ett USA som håller på att falla genom sin avsaknad av skyddsnät. Hennes roman är en lägesbeskrivning av det som är dysfunktionellt i det amerikanska samhället. Här får vi se konsekvenserna av ett samhälle som i för hög grad ägnar sig åt bevakning och misstanke, där devisen ”älska din granne” är utsuddad till oigenkännlighet. Vesta lever utanför, och hennes tillvaro kan i viss mån erinra om den postapokalyptiska världen i Marlen Haushofers sublima mästerverk Väggen.

 

Så visar också Moshfegh vad som händer när vi är utelämnade åt oss själva, när vi har kapat alla band till tänkbar gemenskap. Det är ingen vacker syn, människan som försöker klara sig själv. Självständighet är förvisso bra, men vi ska inte glömma att det finns något ädelt också i att någon gång göra sig beroende av andra.  

7 okt. 2021

Samlad poesi, Sandra Holm, översättning Felicia Stenroth, Aska förlag

Vilken lyckträff för nystartade Aska förlag när de beslöt sig för att satsa på Sandra Holm. Ursprungligen från Luleå gav hon ut en bok på Bonniers 1968, den vildsinta Barnsliga slagsmål. Då bodde hon i Köpenhamn, och skrev sedan en till prosabok på danska, som för ganska precis ett år sedan tillgängliggjordes på svenska för första gången som Har jag varit här förut.

 

Den översattes av Felicia Stenroth, som också varit inblandad i förlagets tredje fullträff med böcker av Holm. Den här gången utges den samlade poesin, tre böcker där den första skrevs som en hybrid mellan danska och svenska. De två följande är skrivna på danska men nu översatta av Stenroth. Nu finns den här författarens sparsmakade produktion – hon dog endast fyrtiofyra år gammal – äntligen på svenska, och banne mig om jag har läst något lika övertygande på branog länge. Boken, utsökt formgiven, heter Samlad poesi.

 


Första boken har alltså både danska och svenska dikter. Inlandsbilleder (Inlandsbilder) är från 1973. Det är dikter som uppsöker mellanrummen – inte bara de språkliga, utan också de innehållsliga. Dikterna präglas av starka känsloutbrott, och placerar sig kanske inte lika mycket utanför språket som mellan de olika uttrycken, i den fruktbara mark som kallas mittemellan.

 

Det är dikter som klarar av att vara både lekfulla och bistra på samma gång. Typiskt nog finns bara två känslor reserverade för oss, i denna antingen eller-tillvaro som vi är dömda att befinna oss i. Vi delar den förnimmelsen, som strikt talat är antingen fylld av hopp eller av förtvivlan. Alla andra känslor står i relation till dessa starka ytterligheter, och vägs mot dem. Jämvikt existerar bara för dem som saknar fantasi.

 

De här dikterna infriar ens förväntningar på fantasi. De rör sig mot gränser, mot det vi skulle kalla grotesk, eller som en variant av den gurlesk som några årtionden senare skulle få fotfäste både hos litterära utövare och kritiker. Holm ger en egen programförklaring:

 

då hånskriker en skata

skrattar

störtar mot mig och slår

något hårt mot mitt huvud

en stulen silversked eller

mina egna vingar –

lögnerska konvalescent

 

Detta sätt att skriva kan erinra om hur Åsa Nelvin skrev sina böcker i skarven mellan 70- och 80-tal. Det är för en läsare nu under 2000-talet uppfriskande att se hur fritt en poet kunde förhålla sig till de formella anspråken i denna epok, som väl lider av den dubbla känslan av att vara både alldeles för långt borta från vår egen tid och alldeles för nära, till exempel i de värderingar som görs. Sant är att det fanns en frihetspotential att upptäcka, och en optimism som inte gick av för hackor.

 

Men friheten är också farlig, på samma sätt som hopp är farligt (hope is a dangerous thing, och allt som medföljer den inställningen).  För den som lider av dödstankar snarare än –längtan gäller det ändå att hålla lockelsen ifrån sig. Det Holm uppvaktar är mötet mellan människor som något frigörande. Endast där sker den genuina utvecklingen. Det är i gemenskapen vi växer, både som individer och som grupp. Holm visar hur matematiska facit är missvisande – 1+1 behöver inte följas av =2, utan en beräkning måste ta in oförutsägbara variabler.

 

Den mest framsynta dikten i denna tidiga samling handlar om kroppens organ och utgörs av något som liknar en ramsa, en manisk uppräkning. Dikterna söker sig generellt mot reduktion och ett tilltal som nästan kan uppfattas som naivt eller primitivt. Men Holm parerar invändningarna. Hon är nästan oförskämt konsekvent i sitt sätt att skriva. Den utveckling som vidtar ger ännu mer emfas åt växelspelet – växelspelen – mellan de olika instanserna. I sitt utmärkta förord skriver poeten Pernilla Berglund om dikter som ”laborerar med rörelser – möjligheter – och gränser.”

 

Titlarna på de två följande böckerna ger fingervisningar: At kalde dyrene sammen (Att hålla djuren samman) är från 1975 och Dans mit mismod væk (Dansa bort mitt missmod) är från 1982. Dikterna reduceras ytterligare, för att i sista boken kulminera i något som liknar en – tja, Ann Jäderlundsk samhörighet. Dikterna blir allt kortare, allt tätare.

 

De handlar här om vikten av att hantera motgångar utan att låta bitterheten ta över. De handlar också om storstadstristess och längtan bort, om erotiska visioner, om kampen mellan grandios självkänsla och tillintetgörande självförakt. Onekligen en spännande dynamik. Men återigen, också en position som vi alla befinner oss i. Därav behovet att adla sina egna känslor, för att ge sig själv ett värde. Vi är icke-binära men fullt ut polära, verkar Holm vilja säga med sina dikter.


Dikter som jag uppfattar som nödrop snarare än besvärjelser. De blir medvetna försök att hålla sig kvar på jorden, vid det vardagliga. En av de saker som bidrar till denna förankring är sex, som Holm skildrar med (tids?)typisk glimt i ögat, liksom för att indikera hur nonchalant poeten själv ställer sig i denna fråga:

 

i ett ögonblick

just innan mörkret

dina ben som linjaler

ovanpå min orörliga skål

            av ett sköte

 

Så blir det ordknappa allt mer framträdande och dominerande i Holms poesi. Hon blir också mer kategorisk, mer oresonlig. Men det sker i balansgång med fantasin, med vägran att vara tvärsäker. Det försonande kämpar mot det oresonliga. Dikterna illustrerar också något av det svåra, för att inte säga omöjliga, i kärleken:

 

Dina nerver talar i sömnen

sjunger, jämrar, gråter

 

natten är mer uppmärksam

på själen än dagen

 

Men även om kärleken är omöjlig måste vi förhålla oss till den, måste vi uppsöka den:

 

Mina händer är handfasta

mitt hjärta intakt

så lyfter jag dig över en avgrund

i natt

 med värmen från mina läppar

 

Holms dikter gestaltar en slags exil, av inre och yttre karaktär. Minns att hon tog sig från Luleå-trakten ned till Köpenhamn. Där skriver hon dikter som blir öppningar mot känslor som är starka för att kuvas, känslor som är för stora för att inrymma en personlighet. Det sker på bekostnad av personen.

 

Det är en kritikerklyscha, men här finns svaret på samtidspoesins knivigaste frågor. Här finns också gott om meditativa stunder som i ett huj kunde och borde förpassa läsaren i ett tillstånd av beundran och tacksamhet. I Danmark har Sandra Holm viss klassikerstatus, och det vore befängt om vi inte plockade åt oss en liten bit av den kakan, för så dästa på förträfflig poesi kan vi inte påstå oss vara.

Daddy, Emma Cline, översättning Erik MacQueen, Natur & Kultur

Det är en märklig konvention att förlagen envisas med att på baksidan av exakt alla sina novellsamlingar referera innehållet i en handfull av novellerna. En (infoga adjektiv, könsbestämd person, verb …) … På baksidan av Emma Clines novellsamling Daddy kan man följaktligen läsa vad några av novellerna handlar om. En av dem handlar om två flickor som fascineras av Mansonmorden. Fast är de så fascinerande, de två flickorna? Är det inte mer frågan om att förlaget vet att namnet Charles Manson är säljande – i synnerhet då Clines förra roman Flickorna var (outtalat) inspirerat av hans liga?

 

Den novell som åsyftas, ”Marion”, handlar mer om två unga flickor som lockas av att testa gränser, som klär sig utmanande för att se hur män i deras närhet reagerar. De tar nakenbilder av varandra, börjar slåss, läser mer om Roman Polanski än om Mansonmorden, och sedan slutar novellen plötsligt med att berättaren måste lämna sin vän. Det är knappast en av samlingens bättre stycken, och kanske av också den anledningen inte värd att återge på omslaget.

 


Gränser är vad Cline ofta ägnar sig åt, och dessa gränser kan vara sexuella, men behöver inte nödvändigtvis vara det. I Erik MacQueens översättning blir den sexuella laddningen möjligen något mer explicit än avsett, då han konsekvent väljer att översätta originalets kyskare ”underwear” till det mer uttryckligt laddade ”trosor”. Det är en onödig förskjutning, eftersom novellernas kvinnor och flickor gång på gång avbildas i sina underkläder, och jag inbillar mig att Clines avsikt inte nödvändigtvis är att aktivera en objektifierande male gaze. Likadant är det när originalets ”crotch” översätts direkt till ”kön”, utan att det rimligare ”skrev” passeras – då blir texten återigen onödigt sexualiserad.

 

Översättningen innehåller också en del andra oklarheter, såsom att engelskans A/S/L (age/sex/location) kanske inte riktigt är lika uppenbart i en svenskspråkig kontext, och därmed borde förtydligas. I en del andra textställen finns en lite gnisslig stilkänsla också, när Cline skriver så här:

 

It’s all vapor. George had squeezed out nothing but a vague awareness of the grammatical errors in the text. Some lines of inquiry were not ultimately helpful.

 

I Macqueens översättning tas den ovärdiga kritikerklyschan ”skaver” i bruk, samt att ”line of inquiry” är något mer än ”frågeställningar”, utan mer hur textens utredning fungerar:

 

Allt är stoft. George hade inte lyckats krama ut någonting ur den texten förutom en vag känsla av att den skavde rent språkligt. Vissa frågeställningar var man i slutändan inte behjälpt av.

 

Det här är i ”Friedmans son”, som kanske är samlingens starkaste enskilda novell. En äldre person med erfarenhet av filmbranschen går på en filmpremiär där sonen har regisserat en dokumentär, men finner sig brädad av sonens gudfar, en gammal skådis, som tar allt ljus från honom. Det är en sorglig historia om ensamhet, om en förälders bristande kontakt med sitt barn. Och skickligt av Cline att så självklart appropriera rösten hos en 71-årig man, och skildra honom inifrån med bevarad trovärdighet.

 

Men hon gör ofta så, söker upp personer som rimligen befinner sig långt ifrån hennes egna erfarenheter. Att de fler än en gång arbetar i nöjesbranschen är inte det väsentliga – själva poängen är att hon indirekt argumenterar för rätten att berätta också om de livsupplevelser som skiljer sig från de egna. Det kan tyckas att Cline har en opersonlig stil, att den är nästan provocerande loj. Dock förekommer ofta inskjutna avbrott i det släpiga flödet – tänk Lana Del Reys sångstil på ”Ultraviolence” – som skapar intresse. Om det inte är för att hon är så slipad att hon vet exakt varför sådana avbrott behövs, och att man då kan uppfatta dem som aningen sökta.

 

De här partierna fungerar ändå som de ska, i synnerhet när hon låter andras blickar styra, som när en ung kvinna betraktar en äldre man och nås av insikter som närmar sig epifanin. Hon studerar honom så noggrant, och lär sig känna igen exakt vad som föregår de stunder han nyser, eller kliar sig på näsan: ”Skulle han någonsin få uppleva den här känslan? Den här sortens exakta, nästan psykotiska lyhördhet för en annan människa?”

 

Cline skriver om olyckliga människor, om de gagnlösa drömmarna som bara verkar växa sig starkare ju mer omöjliga de ter sig. Hon visar upp våra löjligaste sidor, men hon gör det inte för att döma. Det är lite drogliberalt, sällan sexigt per se, snarare laddat med antydningar och önskningar än fullbordat sex.

 

Det handlar om gränser, men också om svek, om tillit som bryts. Analysen är sällan helt genomförd, och det är lite synd med tanke på att hon är så bra på att fånga upp angelägna ämnen. När man uppsöker gränser finns alltid faran att våldet ska ta överhanden. Nyligen läste jag Paul Tenngarts biografi om Birgitta Stenberg, en författare som också intresserade sig för dessa gränser. Varför är våld så lockande? Därför att, med Jeanette Wintersons ord från romanen The Passion, ”pleasure on the edge of danger is sweet”.  

 

Men Cline tar för lite risker, skriver för trevande, för uddlöst. Atmosfären är laddad – inte nödvändigtvis lika erotiskt som översättningen alltså gör gällande, utan mer laddad av ominös innebörd. Känslan av att snart ska något obehagligt inträffa.


Och det gör det förstås. I ”Los Angeles” är det butiksbiträdet Alice som börjar sälja sina använda trosor till olika kunder på en parkeringsplats. Långt innan hon själv uppfattar faran förstår man som läsare att hon begår ett misstag när hon sätter sig i en av bilarna. Hur dum får man vara? Det är ett genomgående tema: de misstag vi begår, mer eller mindre ofrivilligt.

 

Och vi rör oss också i efterdyningarna av dessa katastrofer i ett par av novellerna. I ”Barnflickan” har en nanny orsakat en skandal hos sina anställda, och haft sex med pappan i familjen, ännu en skådespelare. Hon befinner sig nu hos släktingar, förföljd av paparazzi, och – tja, det slutar med att hon visar underkläderna (trosorna!) för en av släktingarna.

 

Raljerar jag? Jag gillar Cline, men kanske inte lika mycket som jag antar att jag borde. Hon är hårt hajpad av respektabla kritiker, men jag har sedan jag läste debuten Flickorna också gnagts av ett missnöje. (Är det något som ”skaver”, månne?) Lika vagt missnöjd var jag med långnovellen Harvey, som samtidigt ges ut av förlaget (borde den inte hellre ha ingått som extraspår i den här boken?). Jag får intryck att det här är en författare som vet exakt hur hon ska förvalta sin coolhet – kanske jag bara störs av att hon är för medvetet cool?

 

Liksom hos många andra amerikanska novellförfattare är formatet cirka 24 sidor per novell, och sju av de tio novellerna har tidigare publicerats i litterära tidskrifter. Jag läste boken på engelska nyligen, och förvånas över att den svenska utgåvan är lite slarvigt genomförd. Dels arbetar Cline ibland med längre avbrott i novellerna, som i originalet markeras konventionellt nog med att inledningsraderna i nästa stycke skrivs i versal. På svenska används asterisk, men tråkigt nog inte när den verkligen borde ha använts, det vill säga när föregående stycke slutar längst ned på sidan, så man inte fattar att det ska vara blankrader mellan. Lika trist är det att en del korrekturfel infinner sig.

 

Ändå är det här en bok som jag inte helt vill avfärda. Helt enkelt därför att ett mönster uppstår, och de tio novellerna hör ihop och bildar en enhetlig komposition. Egentligen vet jag inte varför jag väljer att skriva en så här lång text om den: kanske det i sig är ett tecken på att jag tillmäter den större värde än jag vill erkänna. Emma Cline vet helt enkelt en hel del om vad det är att vara människa, om vår längtan att både tillhöra och att få kvarstå utanför alla sammanhang.