att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

27 feb. 2021

Faskikel 40. De enda nyheterna, Emily Dickinson, översättning UKON och Jenny Tunedal

På svenska ljuder Emily Dickinsons poesi filtrerad genom ett stort antal översättares mer eller mindre lyckade bearbetningar. Det blir väl aldrig helt optimalt, utan snarare ofta antingen för anpassat eller för skevt, som om ängsligheten rör både viljan att få det att likna konventionell poesi eller att i för hög grad respektera de aparta inslagen.

 

Intresset för poeten är beständigt (häromåret gjorde apple-tv+ en serie om hennes liv, och den var väl också den lite väl beroende att både förmildra det relaterbara och betona det främmande). På svenska har hennes brev utkommit i tre fina utgåvor, och nu har förlaget Anti i sin serie med smörpappershäften samlat 19 dikter i boken Faskikel 40. De enda nyheterna. En faskikel kan översättas till knippe (det är samma ord som leder oss in på fascismen, vars symbol ju var ett risknippe).

 


I Dickinsons fall band hon egenhändigt in sina handskrivna utkast i små häften, 40 stycken inalles med sammanlagt 1100 dikter, och sydde ihop dem med tråd. Då är det kongenialt att Anti låter boken ingå i sin serie handsydda häften, och det rör sig om det allra sista av de häften hon själv band. Det blir en snygg utgåva, och som översättarna, de två poeterna UKON och Jenny Tunedal, informerar i ett ark är det första gången en översättning betonar helheten och inte urvalet – låt vara att helheten begränsar sig till just dessa 19 dikter. Arket innehåller en hel del av den biografiska informationen som torde vara bekant för de läsare som hittar till detta verk – här finns inte några av hennes mest kända dikter, vilket bland annat visas av att väldigt få av dem ingår i de översättningsvolymer som tidigare presenterats.

 

Är det då en bok enbart för fansen? Tja, kanske, men å andra sidan är det en bra introduktion till det egenartade skrivsättet, det som gör en dikt av Emily Dickinson lika igenkännbar som ett fingeravtryck. Till exempel hennes bruk av tankstrecket som ersättare för reguljärare skiljetecken som kommatecken, punkt och kolon. Man känner igen hur hon skriver:

 

                      Förnekelse – det enda faktum

                      Som Förnekade förstår –

                      Deras vilja – en domnad betydelse –

                      Den Dagen Himlen dog –

 

Som synes skriver hon gärna ord med begynnande versal (i original skrivs även ordet ”vilja” så). Det är lämpligt av översättarna att behålla detta bruk, liksom de långa tankstrecken. Så avbildar den svenska versionen mer tydligt ursprungsdikten, i en mindre putsad och tillrättalagd utformning.

 

Att läsa Dickinson öppnar för nörderi, och då kan man svårligen låta bli att jämföra, både med originaldikterna som kan hittas med viss möda, samt med någon tidigare svensk översättning, även om som sagt de svenska översättarna har prioriterat andra dikter. Men ett exempel är en dikt som även Ann Jäderlund intresserade sig för, i sin besynnerliga bok Gång på gång är skogarna rosa, som många betraktar lika mycket som en bok av Ann Jäderlund som av Emily Dickinson.  

 

I en dikt om smärta skriver Dickinson: ”Pain contracts – the Time – / Occupied with Shot”, något som hos UKON och Tunedal blir ”Smärta drar ihop – Tiden – / Ägnad Krutet”. Hos Jäderlund, som dristigt nog sträcker ut sin översättning till tre rader (i konflikt med tematiken om sammandragning): ”Smärtan drar samman – / Tiden – / Uppfylld av Hugskott”. Det är sannerligen en udda tolkning, och utan att förbise det problematiska med den är det trots allt spännande med så varierade versioner. Det säger oss något om dikternas potential.  

 

Vad som ytterligare förstärker dikterna i den här boken är att alternativa ord inkluderats, som ibland belyser innehållet, som när samlingens inledande dikt avslutas med ordet ”berätta”, med poetens två egna förslag i marginalen: ”Benämna – vittna –”. Det här ger dikterna nya tolkningsmöjligheter, och visar också något om vad poesi är: en översättning i sig, där redan originaldikten har genomgått ett arbete som i hög grad framställer liknande problem som översättarna ställs inför. Alltså: ordval som hamnar i dikten gör det på bekostnad av andra ord. Att skriva poesi innebär att slita på synonymerna, och detsamma gäller ju en översättning.    

 

Även om i stort sett antologismyckena saknas blir boken en påminnelse om hur roligt det är att läsa Dickinson. På engelska, ja, men också på svenska, när översättningen lägger sig så här nära originalen. Det är dikter som ger ett häpnadsväckande modernt intryck – fortfarande. Förbluffande nog. Eller vad sägs om en strof som denna, för att bara ta ett exempel:

 

                      Behöva – var allt jag kunde – sade jag

                      Behovet minskar inte

                      Även om maten – utrotar –

                      Upphör aldrig – hungern –

 

Hon skriver djärvt, utmanande, vilt och rentav farligt (”Fröken Farlig”, som jag kallade henne i en essä i Lyrikvännen 2016). Det är både ambitiöst och anspråkslöst, på ett hejdlöst sätt som betonar de frigörande krafter som verkar inom poesin som texttyp. Exakt så här full av möjligheter kan litteraturen vara, när den lekfullt filosofiska Dickinson skriver en dikt som vägrar foga sig i riktlinjer och mallar.

Flyktpunkter, Lucija Stupica, översättning Henrik C. Enbohm & Iva Klemencic, Rámus

Var det en lyckträff att förlaget Rámus prickade in höstens Nobelpristagare Louise Glück? Åtminstone föregicks det av en påskyndad utgivning av hennes böcker, där bara månaden innan tillkännagivandet en tredje titel fanns tillgänglig, som inom ett par månader skulle följas av nästa. Vad jag menar är bara att den som är intresserad av att spekulera i blivande priser kan pejla vad som ges ut av de små förlagen, som Brombergs (Modiano), Ersatz (Aleksijevitj), Ariel (Tokarczuk), Atlas (Munro).

 

I Rámus rikhaltiga och mångfacetterade poesiutgivning ingår slovenska poeten Lucija Stupica, och hon återkommer nu på svenska efter en urvalsvolym 2009. Flyktpunkter är en bok från 2019, som med sin laddade titel visar resans giltighet för oss, när den inte består av nöjesresor (tänk: de tanklösa som åker med sina skidor till skidorter utan att beakta de olämpliga virusmutationer vi står inför). Det finns behov av andra slags resor, de som består av flykten, exilen. De ofrivilliga resorna.

 


I sitt efterord betonar Hanna Nordenhök den röst som nyttjas av Stupica. Man kunde drista  sig att kalla den poesins röst. Inte helt påträngande, men inte heller helt diskret och anpassad till att hålla sig i bakgrunden. Hon kopplar också Stupicas dikt till en skandinavisk kontext, genom en förtrogenhet med Tomas Tranströmer. Så när den blå gondolen flyter fram i hennes dikt hälsar den till svenskens svartare sorgegondol. Men även i sin behandling av resemotivet anknyter hon till Tranströmer. Senare i diktsamlingen citeras även Inger Christensen.

 

Det citeras friskt ur modernismens kanon med andra ord, däribland Elizabeth Bishops vackra men bistra summering av ett hem, måhända ännu mer aktualiserat av Corona (”Borde vi ha stannat hemma, var hemma nu än är?”), samt alluderas till Virginia Woolf, som på ett elegant sätt får sin berömda inledningsmening från Mrs Dalloway varsamt men bryskt ändrad till ”Hon sa att hon skulle baka tårtan själv”,  i dikten ”Den kinesiska tårtan”. Den dikten är stark, och minst lika stark är triptyken ”Det röda landskapet”. Stupica skriver en slags narrativ dikt som känns igen från en viss typ av amerikansk poesi från 1900-talet, alltså med en viss slängighet i uttrycken, en viss jargong som är talspråkligt elegant, mer streetsmart än boklärd.

 

Så blir citat och allusioner mindre enkla lån i en intertextuell väv och mer av nyskapande önskemål om andra förhållningssätt till något redan etablerat. Stupica gör något vettigt med sina källor. I hennes blick på världen finns en kritisk skärpa som kommer underifrån, nertystad och med viss sordin på stämbanden. Den här blicken är distanserad men inte avmätt, när den för sina resonemang om döden.

 

De vanliga ordinära vardagsiakttagelserna kan te sig sakna märkvärdiga inslag, men de utgör ett autentiskt utsnitt av en verklighet. Stupica förlitar sig på sin läsares sinne för rim och reson. Här finns flera berättelser samlade, som får diktsamlingen att nästan mer övergå i en novellsamling, något som också har att göra med just de narrativa inslagen.

 

Det finns också något teatraliskt över det hela, som om Stupica medvetet arbetar i en form som utmanar vår verklighetsuppfattning. Vad är på riktigt? Så kan bokens sista fyra rader kallas en finstämd summering av hennes poetiska uppdrag:

 

                      Vi är bara hugskott, som livet hanterar efter eget behag.

                      Som om orden själva till slut skulle brista i skratt,

                      fullt medvetna om hur de förlitat sig på vårt herravälde

                      och bara dragits med i denna mästerligt iscensatta lek.

 

Allt är besjälat i den här poetiska världen. Det som också visas är hur poesin kan vara en ny kunskapsform, en alternativ sanning, lika klarsynt som den är gåtfull. Så finns här en skevhetens poetik:

 

                      Om jag förstår den här världen det minsta

                      borde vi låta poesin mäta sin egen tid.

                      Poesin är avsatsen vi rör oss längs,

                      avsatsen från vilken vi störtar ner i nya hemligheter.

 

Just ”nya hemligheter” är en lika lockande som träffande bild för hur det är att umgås med poesin. Den är pigg, vital, och kanske som allra mest livskraftig just när den rör sig så nära vådliga marker som den gör i den här boken av Stupica.  

26 feb. 2021

Till den vackraste, Mette Moestrup, översättning Jonas Rasmussen, Pequod Press

Mette Moestrup är bra på att skriva om äpplen. En tidigare samling heter Golden Delicious, och hennes senaste är en veritabel encyklopedisk dikt om äpplen. Till den vackraste heter den, och utkommer nu i Jonas Rasmussens översättning. Jag skrev utförligt om den danska utgåvan 2019, men kan tillfoga några ytterligare reflektioner kring denna vidunderligt fascinerande bok, lika rik på nya infall som den är spännande att utforska.

 

Det handlar alltså om äpplen. Om i första hand det gyllene äpple som i den antika myten kastades in av tvedräktens gudinna Eris som hämnd för att hon inte inbjudits till ett bröllop. Inskriften på äpplet var ”kallista” (den vackraste), och efter tumultet uppstod det trojanska kriget. Men äpplet muterar i Moestrups dikt, och hennes bok blir monstruös i den meningen att den byter skepnad, antar olika former över de generöst utspridda drygt 180 sidorna.

 


I korthet är det en bok som tilltalar de nio klassiska musorna och utspelas under tretton nätter, och talet tretton dominerar i flera av dikterna. Till exempel i en fullständigt uppdaterad svit kärleksdikter, den inledande ”Honungshexagonerna”. Det är dikter som är visuella, praktfulla, varierade och mångsidiga. En dikt som rör sig i många olika riktningar, också intertextuella.

 

”Erisvariationerna” är versalt skrivna, och klargör den historiska kontexten:

 

                      HON KASTAR DÅ ETT ÄPPLE AV GULD TILL DEN VACKRASTE

                      OCH DÅ, OMG! EN SKÖNHETSTÄVLING FÖR GUDAR!

                      ZEUS UTNÄMNER PRINS PARIS AV TROJA TILL DOMARE

                      (PRINSEN ÄR KÄND SOM EN RIKTIG KVINNOKÄNNARE)

                      HERA LOVAR HONOM POLITISK MAKT OM HON VINNER

                      ATHENA LOVAR HONOM STOR VISDOM

                      AFRODITE LOVAR HONOM SKÖNHET: DEN SKÖNA HELENA

                      VIT SOM EN SVAN, FÖDD UR ETT SVANÄGG

 

Moestrup skriver snyggt men också vildsint, modigt och fyndigt: ”Det finns 13 hjärter / i en kortlek / men du är hjärtlös”. Den danska systemdikten är starkt influerad av Inger Christensens insatser i böcker om Alfabet och Det, men Moestrup befriar sig från den anxiety of influence som Harold Bloom menade hemsökte manliga författare. Att läsa Moestrup är ett äventyr – med andra ord, inget som invaggar en i trygghet, utan snarare gör en uppmärksam på farligheter och orättvisor. Det är en politisk brandfackla insvept i poesins förklädnad.

 

Då skriver hon om krig, om vansinnet som lierar sig med den konferens om den slutgiltiga lösningen som togs fram av nazisterna vid Wannsee 1942. Wannsee – vansinne, med Moestrups klipska sammanfogning. Krig är alltid äckligt, och misogynt. Hon hänger också ut några skandinaviska poeter som nazister, dels den norska poeten Rolf Jacobsen och Valdemar Rørdam, ”min gammelmormors halvbror” som skrev ”Danmark i tusen år”, som lanserades som alternativ nationalsång.

 

Dikten är polyfon, men också sinnlig och sexig, när Moestrup skriver fram saker som tar sig in i vår mun: äpplet, ordet, dikten, som kan manifesteras i ren konkret form, när hon anger en dikt som pappersremsor att tugga i sig. Bokens höjdpunkt är den sjätte nattens svit, ”Man tror man plockar äpplen”, som utmynnar i dikter om stjärnbilden Stora Björn, och dess namn ”Kallisto”.

 

I ett uppriktigt efterord redogör översättaren Rasmussen för några av de svårigheter han ställs inför när Moestrups besynnerliga danska ska överföras till svenska. En av svårigheterna rör det polyfona, att hon växlar mellan så många olika register, såsom talspråklig slang och lyrisk konvention, dagbokstext och kurialstil. Effekten är smått svindlande. Det blir en följsam översättning, och en bragdartad insats när den nu går att läsas på en svenska som beaktar originalets många idiosynkrasier.  

 

Hennes bok kan jämföras med Joyces Ulysses, i hur den antar olika stilar utifrån bokens olika sektioner. Joyces verk lånade ju från Homeros Odysséen, som ju tog sin utgångspunkt i det trojanska kriget som sinkade Odysseus hemfärd. Moestrup vänder sig hellre till Sapfo, och spekulerar i en alternativ historieskrivning, där hennes fragment om vad som är det vackraste på jorden skulle ge oss ideal som var mindre krigiska, om hennes diktsamlingar hade överlevt och inte skingrats för vinden: ”Om alla Sapfos nio böcker fanns bevarade, hade då allt varit vackrare?”

 

Moestrup lever i vilket fall upp till det skönhetsideal som Sapfo uppställer, och som ytterligare röd tråd fungerar Anne Carsons resonemang och översättningar av Sapfo. Det är faktiskt inte helt orimligt att sammanföra Sapfo, Anne Carson och Mette Moestrup i ett samtal om det vackra, vackrare, vackraste. Den här svenska utgåvan behåller också originalets vackra formgivning, som ytterligare förhöjer intrycket av en av 2000-talets vackraste skandinaviska diktsamlingar.

24 feb. 2021

Djur, Lise Tremblay, översättning Elin Svahn, Rámus

Nyligen läste jag kanadensiska Marian Engels 70-talsroman Björnen, om en kvinnas spektakulära möte med det vilda. Nu har jag läst kanadensiska Lise Tremblays senaste roman på svenska, Djur, som också handlar om en människas möte med det vilda. Hon skriver på franska, och boken ingår i Rámus serie med där vi tidigare kunnat läsa tre små böcker av henne. 

 

Här är protagonisten tandläkaren Benoît som när äktenskapet krisade flydde storstaden Montreal för att bosätta sig i en byhåla i norra Qubebec. Hustrun blev bitter när dottern Carole beslutade sig för att inte vara kvinna längre. I romanen genomgår hon som 32-åring en könskorrigering, men har i stort sett brutit med pappan också, även om han försöker upprätthålla kontakten. Fast han älskar henne inte, låter han oss få veta.  

 


Tre personer har han kontinuerliga träffar med. Veterinären Odette, som tar hand om hans sjuka hund Dan, vännen Rémi och den åldrade Mina, som bara inväntar döden. I utkanterna av byn har vargar gjort sig synliga, och jaktmännen börjar plocka fram sina vapen. Det här är förutsättningarna för intrigen i denna korta roman.  

 

Mycket handlar det om Benoîts relation till sin hund. Det är fint skrivet utan att gå vilse bland sentimentala redogörelser för samvaron mellan djur och människa. På samma sätt som Engels björn var en björn och inget annat, är Tremblays hund just en hund, och därmed oförmögen att lappa de spillror man anar Benoît består av. Och ja, man anar, för här har vi att göra med en författare som agerar med subtila antydningar. Vi förstår att han är en rationell människa, som försöker behålla denna genomförnuftiga blick på tillvaron, även när den värld vi vant oss att leva i hotar att rämna.

 

Benoît blir en typisk man. Han har lärt sig hur viktigt det är att anpassa sig. Tystlåten, med känslor som finns där men sällan beredd att möta den, då han liksom vet att priset är för högt. För känslor har den där jobbiga egenheten att inte lämna en i fred sedan – de pockar på ens uppmärksamhet, de vägrar finna sig i att du ber dem sticka sin kos. Så han bemöter livskriserna med stoiskt upphöjt tålamod (är det en tillfällighet att alla jag känner som prisar stoicismen är män?). Och givetvis gillar han också jakt. Och naturen, vildmarken.   

 

Olika konflikter tinar fram när vargarna blir något den manliga gemenskapen måste förhålla sig till. Gamla försyndelser ska bearbetas, tidigare maktstrukturer behöver synas. För så är det i byhålor: det finns en besatthet av vad som hände förr, och det förflutna måste ältas till förbannelse. Det är alla dessa oförrätter som ska uppgöras. Det förflutna är mer levande än nuet för dessa människor.

 

Litteraturen bör ägna sig åt det främmande, och här fungerar det på  två plan. Dels i det konkreta mötet med det icke-mänskliga och vilda, vargen, som länge bara skuggar i kulissen. Dels i hur Tremblay skriver. Hon agerar i något som lite slött kunde kallas ”en essäistisk tradition”, men inte alls så som vi lärt känna den från anglosaxiska exempel med självbiografiska historier som delger klokheter från ett stort antal litterära föregångare, där referenser till Virginia Woolf och Jean Rhys varit obligatoriska.

 

Hon skriver mer tell än show, vilket är lika djärvt som det är ovanligt, åtminstone för etablerade författare. Det här är amatören arena, att berätta saker på bekostnad av gestaltningen. Men gestaltningen finns förstås i vargarna, som blir ett inslag som liknar den puma som strövar i Nick Caves låt ”Hollywood” och i Lucy Ellmanns roman Ducks, Newburyport. Eller varför inte de vildsvin som härjade i Hannah Lutz uppfriskande roman Vildsvsin? En metaforisk hälsning från det vilda till oss: ”hej, människa, vi finns också här, och vi ser dig och dina förehavanden”.

 

Då blir också olikheten mellan människa och djur delvis utsuddad. En bild för hur det okontrollerade ibland också kan inta oss icke-djur. Det här låter kanske som en stillsam roman, och det är det väl – på ett plan. Ett utsnitt av verkligheten, där dramatiken sällan tar sig upp till ytan, men det finns alltid där som en potential, för den som vågar drabba samman med den.

21 feb. 2021

Tystnaden, Don DeLillo, översättning Rebecca Alsberg, Bonniers

”Vad händer med människor som lever genom sina telefoner?” Den frågan ställer Don DeLillo i sin nya roman Tystnaden. De smarta telefonerna slutar fungera. All teknologi slås ut. Vad beror det på? Är det kineserna som utfört ”en selektiv inernetapokalyps”? Är det utomjordingar? Är det en solfläck? Är det tredje världskriget? Eller är det tiden själv som löpt amok?

 

I New York ska det dysfunktionella paret Diane och Max se Super Bowl på tv. De bjuder in hennes gamla fysikelev Martin, en aning besatt av Einstein. När matchen ska börja flimrar tv-skärmen till för att sedan bli svart. Liksom all teknologi, all elektricitet. De tacklar det på olika sätt: Martin snurrar in sig i utläggningar om Einstein, Diane blir mest uppgiven, medan Max dricker allt mer bourbon och börjar fantomkommentera den match han inte ser, fullmatad som han är med sportkommentatorernas floskler, som han kan imitera till punkt och pricka, liksom reklampausernas floskler.

 


I ett flygplan sitter samtidigt Jim och Tessa, på väg till Diane och Max för att se matchen. Medan hon roar sig med att fråga sig hur ordet ”scones” uttalas korrekt är han han sjukligt bunden till teknologin som visar planets prestanda och position. När den tekniken också slås ut nödlandar planet, de plåstras om på sjukhus och anländer till lägenheten, bara för att konstatera att utan tekniken står sig människan slätt.

 

Postapokalypsen är en sliten genre. I stället för att skriva en tegelsten, något DeLillo gjort med stor ära tidigare (Vitt brus, Vågen, Mao II och Underjord är några av mina favoriter) har han skrivit ett koncentrerat kammarspel som i hög grad liknar något som skulle kunna framföras på en teaterscen. Det är mycket dialog som anger den täta atmosfären. Romanen är satt i skrivmaskinstypsnittet Courier, vilket förstås skärper det analoga intrycket.  

 

Det blir en kuslig utredning av hur mycket vi förlitar oss på det mätbara, och hur sårbara vi blir så fort den hackar. DeLillos idé är fängslande, och man upplever karaktärernas instängdhet. Om man gör det på första parkett som åskådare eller intill dem som deltagare är en fråga om vilken distans man själv upprättar som läsare. Då kan framför allt den yngre Martins neurotiska ensamhet beröra, hans oförmåga att hantera det som befinner sig utanför hans säkra sfär av siffror och fysik och Einstein.

 

Det intima blir DeLillos kodord. Det är ett ord som avslöjar individerna, när avsaknaden av intimitet uppstår, när dess brist blir uppenbar. Intimiteten finns också i en flyktig beskrivning av Tessas poesi som ”dunkel, intim, stark”. Det som förgör oss gör det med det vapen som har förfört oss, med sin falska intimitet. Den pågående pandemin nämns i förbifarten, och man behöver inte utropa DeLillo som en profet för att han skrev en roman om isolering innan den blev ett faktum – den här typen av isolering förekom långt innan.

 

De svarta skärmarna blir en adekvat metafor för undergången. Nyligen genomfördes Super Bowl i USA, utan störningar, men jag antar att nästa år – DeLillos roman utspelar sig 2022 – framkallar större oro. Att det sker under ett sportevenemang är förstås något som gör romanen ytterst amerikansk: för svensk kontext kan man tänka sig ramaskriet om apokalypsen inträffar under Mellot. Man kunde också konstatera att vad DeLillo gör är att uppdatera Neil Postmans gamla titel Amusing Ourselves to Death till ett mer nutidsanpassat Boring Ourselves to Death.

 

Som vanligt är Rebecca Alsbergs översättning duglig, även om det blir svårt att överföra en del sportspecifika termer. Därför blir orden ”säsongsfinal”, ”fummel”, ”sparkmål”, liksom en och annan krock mellan stilnivåer, med ord som ”nedskitat”.

 

Tystnaden är en kort roman som knappt hinner börja innan den är slut. Den har i Sverige nåtts av svala recensioner, med insinuationer om författarens trötthet. Kanske det bara är kritikerna som är trötta och förutsägbara, för man kanske inte ska snegla så intensivt på födelsedatumet – DeLillo har fyllt 84 år. Många verkar bli trötta när de är 34. Det är en pessimistisk bok som visar hur hopplöst förankrade vi är vid något som inte är något att hålla i handen när det blåser snålt.

 

Så blir vagheten och antydningarna en styrka, och något som väcker frågor. Vad händer med människor som lever genom sina telefoner? må låta som en banal fråga, men det betyder inte att den saknar angelägenhetsgrad. Livet bara fortsätter för oss stackars människor när katastrofen inträffar. Om vi blir mer primitiva eller mer civiliserade därefter är en öppen fråga.

20 feb. 2021

Norn, Charlotta Jonasson, Vendels

I den fornnordiska mytologin var nornorna häxor som spann livstrådarna åt människorna och hade makten över våra öden. Charlotta Jonasson väljer Norn som titel på sin andra diktsamling, som i hög grad handlar om spinneri. För ett par år sedan utkom Dans makaber, som var mäkta stark i sin oförblommerade skildring av psykisk sjukdom.

 

Temat utvecklas, spinns vidare på, i Norn, fast kanske mer nedtonat, mer i antydningens form. Men det är en fortsatt stark poetisk röst som klingar i dikterna. Eller med andra ord: tänk The Byrds låt ”So You Want To Be a Rock ’n’ Roll Star”, vars tanke kan appliceras på poesin. ”Så du vill bli en poet?” Fortfarande har poeten hög status, om än många är oklara med hur det kan komma sig. Jonasson har sin agenda klar: hon har ett klart syfte, ett tydligt budskap. Så blir hennes dikt också desto mer övertygande, när hon rör sig mellan de privata erfarenheterna och den allmängiltiga räckvidden.

 


Det är smärtsamma erfarenheter som förmedlas i hennes dikter. Kampen fortsätter, när hon skriver om att vara bunden vid sin fiende, vid den demon som ångesten förvandlas till. Den demon som inte går att besegra, bara försöka hålla sovande.

 

Jonassons dikt är hård och kantig, skev och ojämn. Poesi om psykisk ohälsa är annars svårbedömd: hur värderar man en diagnos? Men hennes dikter har den styrsel som ibland tappas när ett angeläget innehåll ska förmedlas. Det är tilltrasslat, något som knyter an till Isabella Nilssons nonsensdikter, eftersom hon också utgår från trådar. Dessa trådar blir nödvändiga redskap för att hålla ihop det sköra, bräckliga jaget, som plågas av ångestdemonen och varulven.

 

”Någon spinner, är det du?” kunde man säga, med en anspelning på Unica Zürns förtvivlade poetik. Spinnandet blir det som håller ihop den splittrade människan, och bidrar med sin egen terminologi, och sin egna form av förnyelse:

 

                      örat mot stammen

                      trådlavsfrosten blev min bindväv

                      och tunnaste sprickor

                      knakar snedstreck i isen

                      alternativstråk,

                      upplösning 

 

I ångestens rike är de rationella förklaringarna inte välkomna: här härjar mytiska odjur ihop med fullt rimliga bekantskaper, och allt är lika opålitligt. Jonassons värld är ogästvänlig och fientlig: ”marken vass av flisor … läker bett och klösmärken … med isen stelnad över naglarna …”

 

Dikterna bildar sin egen väv, i en värld som är så magisk realistisk att det inte går att ifrågasätta de klor diktjaget utrustas med. För som det står i sagan: ”Vilka stora klor du har … Det är bara för att jag ska försvara mig bättre mot livets djävligheter.”

19 feb. 2021

Inútil decir más/Onödigt säga mer, Idea Vilariño, översättning Lasse Söderberg, Smockadoll

Stig Larsson berömde sig på 80-talet av sin unika handpåläggningsbedömning, när han på förlaget Bonnier Albas kontor en gång la sin hand på Magnus Dahlströms novellsamling Papperskorg och utan att ha öppnat boken konstaterat att den var mästerlig. Vi som har mindre osvikligt väderkorn följer kanske Sara Lidmans devis, att det räcker med att läsa en sida för att känna sig säker på om boken ska vara bra eller dålig.

 

Eller Marcel Proust, vars teknik är en kompromiss mellan SL1 och SL2. I På spaning efter den tid som flytt skriver han att man ser på en författares blick om denne är värd att läsa. I så fall visste jag redan innan jag började läsa Idea Villariño att hon skulle vara en bra poet, för sällan har jag sett en mer beslutsam och determinerad blick hos en författare.

 


Den legendariska översättaren Lasse Söderberg har översatt ett urval av hennes poesi i en ny bok som ges ut av det entusiastisak förlaget Smockadoll. Vi som bryr oss om poesi har Söderberg att tacka för mycket, främst för sina insatser av spanskspråkig poesi. Och Smockadoll framstår efter en något vinglig start allt mer som en ovärderligt alternativ när större förlag skär ned på den mindre lukrativa poesiutgivningen. Onödigt säga mer är en bra titel eftersom den tydligt informerar om vilken slags dikt Villareño skriver, men det är också en tvåspråkig utgåva, vilket kan roa inte enbart den som kan spanska.

 

Inledningsvis står en dikt av Söderberg själv, en hyllning till Villareño, översatt av Ángela García, med en fin summering: ”Orden gråter inte, de bekräftar”. Boken har också collagebilder av Pepe Viñoles, född i Uruguay men bor som flykting i Sverige. Vem var då Idea Villariño? De biografiska uppgifterna är sparsmakade i Söderbergs efterord. Hon levde 1920-2009, och tillhörde den grupp av intellektuella i Uruguay som kallas ”45 års generation”, och skrev också sångtexter. En engelskspråkig wikipedia är fylligare: där står det att hennes översättningar av Shakespeare fortfarande väljs när de framförs på scenen, föreläste, och grundade flera tidskrifter i samarbete med bland andra Nobelpristagaren Juan Ramón Jiménez. Dikterna är från 1955 till 1980. 

 

Villareños dikter är talspråkliga, men också grundligt komponerade, i dikter som elegant balanserar det obearbetade innehållet med en smidigt anpassad form. Det finns en råhet i tilltalet och tonfallet, men också en ömhet. Det är en eftertraktad titel att vara cyniker, men liksom med andra åtrådda utlåtanden gör man sig en otjänst om man kallar sig cyniker (eller cool, pessimist, etc). Det ligger i definitionen av cynism att du inte kan ge dig själv den etiketten: det vore en icke-cynisk handling, helt enkelt.

 

Men Villareño är förstås cyniker, åtminstone i min bedömning. Det finns kaxighet och dristighet i hennes dikter, där hon accepterar sin obetydlighet men finner stolthet ändå. Om det här låter som Edith Södergran är det ingen tillfällighet: så här uttrycker sig den som upptäckt sina dimensioner, och vägrar be om ursäkt för sin existens. Då kan hon ändå återkomma till utsuddandet som en bild för det obevekliga.

 

Hennes röst är långt ifrån uppgiven. Den är stark, och rör sig klarsynt in mot det som gör allra mest ont. Hennes kärleksdikter inbegriper en kärlekssyn som inkluderar väntan, smärta och bitterhet:

 

                      Dónde estás                     Var är du

                      dónde estás.                     var är du.

 

Humorn är sardonisk (tvilling till cynismen) men inte sarkastisk. Det är humorn hos den vars hopp har flytt sin kos, men som fortfarande kan ana dess rörelser. Kärleken rimmar på övergiven (amor – abandos på spanska). Ensamhet och mörker dominerar dikterna, där det som saknas blir påtagligt. Nu är inte heller alla dikter uppgivna, utan här finns utrymmer för också det finstämda, som i dikten ”Nästan jämt”:

 

                      Jag känner din ömhet

                      som min egen handflata.

                      Ibland minns jag den i drömmen

                      som om jag redan någon gång hade förlorat den.

                      Nästan alla nätter           

                      nästan alla gånger då jag sover

                      innesluter du mig

                      i samma stund i din allvarliga famn

                      omvärver du mig

                      omsluter du mig i din sömns svala grotta

                      och lägger mitt huvud mot din axel.

 

Men lyckan är kortvarig. Kärleken är det som sliter sönder världen, ”denna sönderslitna kärlek till världen” (”este amor desgarrado por el mundo”). Det är just kärleken som gör det outhärdliga uthärdligt. Villareños dikter är så direkta och omedelbara, även när hon umgås med spöken. Hennes kontakt med det omgivande är konkret, och den här bokens urval visar en oväntat stark röst som framkallar dessa spöken och gör dem till levande väsen.   

18 feb. 2021

Stöld, Ann-Helen Laestadius, Romanus & Selling

I Ann-Helen Laestadius första vuxenroman skildras renslakten och förföljelserna av samer. Både miljön och karaktärerna levandegörs i denna spännande och välskrivna samiska deckare. 

 

Öppningen är lika dramatiskt laddad som inledningen i Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. En nioårig flicka anländer till platsen där hennes renkalv Nástegallu har dödats och slaktats. Hon känner igen förövaren, som gör en hotfull åtbörd.

 


Men medan Ekman därefter gör ett oförutsägbart och berättartekniskt utmanande lodande av olika tidsskikt och öden väljer Ann-Helen Laestadius en mer konventionell teknik till sin första roman för vuxna, Stöld. Det är inte enbart till hennes nackdel att tidskronologin är rak och kapitlen pedagogiskt utmejslade.

 

Vi följer i första hand flickan Elsa, som under romanens tidsspann växer upp, får skinn på näsan och blir privatspanare som vittnar om den omfattande tjuvjakten på samernas renar. Vi följer också förövaren Robert, en man som drivs av överlevnad när han nekas sjukkassa och säljer renköttet till restauranger. Inblicken i hans onda gärningar hör till det mest intressanta med boken.

 

För nu har Laestadius inte alls skrivit en svartvit roman som förenklar konflikten mellan helgonförklarade Elsa och demonen Robert. Elsa är en ganska komplex romankaraktär, som inte görs till någon irriterande fröken duktig. En person som säger ifrån så uttryckligt som hon gör hör sällan till de älskvärdas skara. Och Robert må ha psykopatiska drag, men hans relationen till gråhunden Raija är ömsint skildrad, och gör honom fullt mänsklig.  

 

Något annat som är exemplariskt utfört är att romanens första tredjedel skildrar barnet Elsa, vars språk och tankevärld Laestadius fångar på pricken. Där tecknas också den fond som resten av romanen lutar sig mot: förföljelserna och trakasserierna av samerna, och hur det är något som tas i arv av kommande generationer.

 

Romanens 86 kapitel är döpta efter samiskans räkneord, och samiskan är närvarande genom hela romanen, utan att det blir påklistrat. Framför allt är kulturen närvarande hos huvudpersonen Elsa, som äger ”gunsttar” (siarförmågor), men det tonas ned av Laestadius. Mer fokus läggs på hur hon förmedlar lärdomar om att hålla tyst om vissa saker, för att inte vara till besvär eller väcka förargelse.

 

Det blir en roman om fördomar och hat, och Roberts gärningar illustrerar en extrem form av rasism. Men generellt möter Elsa motstånd när hon vill rapportera om renslakten, och lika mycket handlar det om tidlösa förnedringar, exempelvis när turister på Jokkmokks marknad exotifierar samerna.

 

Skönlitteraturens bästa trick är när den gör oss delaktiga, och Laestadius lyckas bra med det. Genom ett sällsamt sammanträffande är den småländska marken täckt av snö medan jag läser Stöld, och därför blir vinterskildringen extra påtaglig, och jag finner mig plumsa tillsammans med karaktärerna genom de snötäckta vidderna.

 

Laestadius skriver i en klart realistisk tradition, och även om hennes första roman för vuxna alltså inte är lika genreutmanande som Ekmans mästerverk från 1993 är den rysligt spännande. Det är också fint att någon gång få läsa en roman som utspelar sig utanför storstädernas räjonger, men också att den inte faller i alla stereotypfällor, som exempelvis filmerna om Jägarna gör.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/2 2021)

Dagbok från Brasilien. Fascismen utifrån och inifrån, Patricia Lorenzoni, Glänta

I februari 2019 återvänder Patricia Lorenzoni till Brasilien, som hon tidigare bott i, nu för att komma till klarhet kring den nytillträdde presidenten Jair Bolsonaro. Utan att tveka visar hon likhterna med fascismen, och hon gör det i sin bok Dagbok från Brasilien. Fascismen utifrån och inifrån. Nyligen utkom Lorenzoni också med en diktsamling, Hotel Nacional, som också utspelar sig i Brasilien. 

 

Vad Lorenzoni är ute efter är att visa vilka mekanismer som ligger bakom den nya fascismen, och vilka som är dess förutsättningar. Att det handlar om Brasilien må förefalla som att problemet förläggs till ett avlägset land, men paralleller kan hittas på mer närliggande håll.

 


I Brasilien hittar hon flera förklaringsmodeller. En av dem berör de osunda manlighetsidealen, som skapar bra grogrund för auktoritetsdyrkan. Nedslående nog visar undersökningar från Sverige att många unga föredrar en auktoritär ledare. Inte bara unga, vad det verkar, med tanke på hur många rationellt tänkande äldre som blir skogstokiga över den svenska bristen på lagstadgade restriktioner kring pandemin, och bönar och ber om att allt ska bli nerstängt (förutom padelarenorna förstår).

 

Det är en politik som hämtar sin näring i föraktet för de svaga och de utsatta, och de oliktänkande. Det är en politik som gynnar de redan gynnade. Det är en politik som hänvisar till åsiktskorridorer och raljerar över rimliga ifrågasättanden av dominerande strukturer, som vägrar se sina egna privilegier i ögonen. Här hatas det på homosexuella och kulturarbetare. Det hatas på allt kritiskt tänkande. Några av de personer Lorenzoni nämner är politikerna Marielle Franco, som mördades i mars 2018, och Jean Wyllys, som frivilligt lämnade kongressen 2019 med motiveringen att han gjorde större nytta om han höll sig vid liv.

 

Klassamhället är utgångspunkten för den muterade fascism som vi ser i Brasilien, som vi ser tendenser av i USA, och som givetvis också pyr i Sverige. Vi är på väg mot allt mer segregation, det räcker med att se på hur skolan har marknadsanpassats och därav följer bostadsmarknaden och arbetstillfällena.

 

Lorenzoni skriver också om rasismens historiska rötter i Brasilien, vars kolonialism sätter spår i dagens system med tjänstefolk. Det är en ytterligare tydlig förklaringsmodell, systemet med tjänstefolk, införskaffad personal som tar hand om städningen och barnen och planerandet av alla aktiviteter. Något sker med den person som växer upp under sådana förutsättningar, menar Lorenzoni, och tillägger om barnflickorna: ”Och nästan alltid är hon nyansen mörkare än de själva.” Med urfolkens kamp för miljön ser hon paralleller till ungdomarnas spirande rörelse ”skolstrejk för klimatet”.

 

Fascismen använder sig av två tricks. Det ena är att verka i det fördolda, något som givetvis går ännu bättre i ett Sverige som berömmer sig av att ha rasism och feminism som icke-frågor. En ny transnationell rapport från bland andra Expo visar dock att 41% av svenskarna har en negativ inställning till feminism, långt högre än andra europeiska länder. Det andra är att blanda bort korten, med en what about-ism, som innebär att svåra frågor förenklas och blir uppenbart vilseledande manövrar (som att nazismen, alltså nationalsocialismen, var en vänsterrörelse, för övrigt också det en diskussion som tagit sig till Sverige helt nyligen).   

 

Lorenzonis bok radar upp exempel som ter sig allt mer hårresande när hon refererar Bolsonaros framfart. Det låter som en ond saga, som man knappt tror är sann. Hon ger också flera personliga inblickar, som ger perspektiv. Hon visar också hur exmpel från fiktionen, Atwoods Tjänarinnans berättelse och Orwells 1984, ger oss åtskilliga varningar. Det är ingen originell tanke i sig, snarare har det blivit en kliché efter Trumps tillträde 2017, men Lorenzoni nyanserar, och visar med sin förtrogenhet i brasiliansk litteratur på ytterligare synvinklar. Så kan hon hitta fler lämpliga mallar som ger oss fördjupad förståelse för hur fascismen fungerar.

 

De modeller för övervakning och propaganda som Atwood och Orwell skissade fram kunde ändå inte föreställa sig hur de sociala medierna blivit verktyg för tyrannerna. Hur kunde det gå till? Förmodligen för att vi människor är för godtrogna. Vi vägrar tro att det kan vara så illa som saker framställs, och det är väl vår defekt: att vi trots så flagranta exempel på motsatsen fortsätter att tro att det är goda intentioner som styr samhällsriktningen.

Hotel Nacional, Patricia Lorenzoni, Pamphilus

Det här är en spännande bok. Idén är originell: Patricia Lorenzoni, som är idéhistoriker som varit verksam i Brasilien, har tidigare skrivit essäer och reportage. Hon har nu skrivit en udda diktsamling, Hotel Nacional, som utgår från ett lite bedagat hotellkomplex i framtidstaden Brasília. Det är dikter som lånar teaterpjäsens form, med fyra karaktärer: Krönikören, Resenären, Bosättaren och Huset. De turas om att framföra kritik och försvar för detta hotell. De talar i egen sak.

 

Så finns inlagt även några svarta rutor med vit text, vars innehåll förstärker några kvarvarande rasistiska stereotyper. Överhuvudtaget lever forna ideal starkt här. På hotellet verkar tiden ha stått still, och allt därinne har redan hunnit bli gammalt. Moderniseringen är i långsammaste laget, och klagomålen haglar (på olika bedömningssidor på internet verkar klagomål på bristande städning vara vanligast). Lorenzoni medger också att hon stulit sina dikter från den typen av material. Samt en del från Clarice, givetvis: som om det vore möjligt att skriva om Brasilien utan att inkludera Clarice.

 


Dikterna beskriver byggnaden utifrån olika perspektiv, filtrerade genom olika tilltal. Bortförklaringarna är vanliga, allt medan naturen bidar sin tid, och inväntar den parentes som människan verkar utgöra. Snart nog ska nog denna byggnad av sten vara ett minne blott, bli en ruin för djur som tanklöst kommer att irra i dess korridorer, helt omedvetna om vad som försiggått där innan.

 

Det här är som sagt en spännande och ovanlig bok. De olika rösterna avhandlar sin relation till hotellet, utifrån Resenärens likgiltighet inför villkoren, Krönikörens försök att sammanfatta, Bosättarens döva öron för all kritik, samt Husets egna sida på saken. I bakgrunden lurar penningen som en förklaringsmodell till förfallet, som när Huset själv förtydligar: ”vi vill ha levande pengar i kassans mun”.

 

Resenären är nöjd, trots vissa synpunkter på hygieniska försummelser:

 

                      badrummet är bisarrt

                      jag menar badkaret är äldre än min mormor

                      det flagnar

                      också taket i badrummet är besynnerligt

 

Så kan boken läsas som en journalistisk undersökning, ett grävande reportage, men också som ett nytt poetiskt förhållningssätt, som låter oss färdas in i något helt universellt – hotellmiljön – utifrån en förtrogenhet som gör oss helt hemmastadda. Därinne i Hotel Nacional blir vi så utsatta för denna form av försonlig kritik från Lorenzoni. Världen hon skriver fram är bekant, men påminner oss också om dess skröplighet. När som helst upphör den värld vi har gjort till vår.

17 feb. 2021

Bo i ett hus som ligger i mörkret, Peter Mickwitz, Förlaget

Finlandssvenske Peter Mickwitz är en ojämn poet, som ibland kanske är lite för lekfull för sitt eget bästa. Trots det: hans tramsigaste bok Leksikon hör till de roligaste svenskspråkiga diktsamlingar jag läst – och gud bevare oss, nog behöver vi mer av den typen av trams han lanserade i den boken, en slags ordlista med felstavade ord.

 

Nu utkommer han med en mörkare, mer allvarligt syftande diktsamling, Bo i ett hus som ligger i mörkret. Här är utgångspunkten det finländska riksdagsvalet 2019 då Sannfinländarna fick nästan 20% av rösterna, en situation som kan jämföras med SD:s framgångar i det svenska valet 2018, med 17,5%.

 


Till boken hör också en essä, som diskuterar Kafkas novell ”Boet”, och de främlingsfientliga konnotationer som den aktiverar. Det är missnöjet som dikterar villkoren för den rasism som förenklar språket och gör oss dummare. Mickwitz argumenterar för en besvärligare litteratur, och betonar Kafkas funktion som obehagets författare.

 

Dikterna rör sig kring den politiska uppgivenheten inför de rasistiska åsikter som normaliserats, och som givetvis inte går att frigöra från sin samhällskontext. Alltså: dessa strömningar har funnits tidigare, och när cirka en femtedel är beredda att rösta på dessa ytterlighetspartier betyder det att en femtedel av oss är vidriga människor. Det här skapar också en främlingskänsla hos diktjaget:

 

                                                                 Jag såg

                      inte att jag var tvådimensionell,

                      och jag vände mig inte om

                      och såg inte att min skugga

                      var tredimensionell. Så

                      levde jag ett liv i ljuset

                      i huset som låg i mörkret

                      där alltid var då.

 

Det är H.C. Andersens gamla saga om ”Skuggan som ville bli människa” som leder oss till denna upplevelse av tillvaron, ett slags främmandegörande. Mickwitz dikter kan också leda tanken till Ulf Lundells nyligen publicerade dagböcker. Även här märks fåglarna, och en del spridda tankar kring samtiden, och det missnöje som föds av att inte riktigt befinna sig i samklang med sin omgivning. Det är en rannsakande text, eller om det bara är ännu ett sätt att utagera sin persona.

 

Mickwitz skriver en resonerande, filosofisk dikt. Det handlar om upplevelsen att inte vara god: om den ondska som här skrivs ut som något banalt. Ibland riskerar Mickwitz dikt också bli just banal, men han parerar det med uppriktiga försök att konfrontera det onda, som vistas i det som förenklar, i det som vägrar bekräfta nyanserna, i det som pekar ut och pekar fingrar. Verkligheten är komplex, och skuldfrågan är vag.

 

Så kan Mickwitz försök ses i ett annat, mildare ljus, som inte blundar för egna tillkortakommanden, men också försöker nå konstruktiva lösningar. Han skriver om ett här som har blivit annorlunda och främmande:

 

                      vill gå ut ur landskapet mot det jag

                      inte sett ser jag vill gå mot det osynliga

 

                      jag vill röra mig i det som inte funnits

                      jag vill röra vid det som inte är inte blir

 

I essän skriver han också att ”[p]oesi är trygghetens antites”, en slutsats det är svårt att inte dela.