Ginette Kolinka, överlevare från Auschwitz-Birkenau, Aurore D’Hondt, översättning Sandra Riomar, Kartago

 

Så här lyder – helt summariskt – den nödvändiga kontexten: i februari fyller franska Ginette Kolinka 100 år. När hon var nitton arresterades hon och skickades till nazisternas koncentrationsläger, men överlevde. Efter att i många år ha tigit om sin erfarenhet, även för sin man och sin son, beslöt hon sig under 90-talet att resa runt i franska skolor för att berätta om de vidriga upplevelserna. En av de som lyssnade var Aurore D’Hondt, som var lika gammal som Ginette när hon deporterades. Ett par år senare gjorde D’Hondt serien Ginette Kolinka, överlevare från Auschwitz-Birkenau.

 

Nu finns den att läsa i svensk översättning, och en kan bara hoppas att den ska nå många läsare. Inte enbart i kraft av att vara ”en viktig historia”, utan också för att den är så konstfärdigt utförd. Bara att skriva namnen på de läger som Ginette hamnar i – Birkenau, Bergen-Belsen, Theresienstadt – ger en rysningar. Till boken hör en faktadel, där nazisternas samtliga dödsläger finns utmärkta, och det är en kartbild där lägren täcker nästan hela Tyskland och Polen.

 

Ja, namnen fyller åtminstone mig med fasa, men hur är det med unga människor i dag: blir de lika berörda? Sedan 2007 har jag nästan varje år gjort ett studiebesök med en gymnasieklass i Sachsenhausen, men medan de första åren gjorde starkt intryck på många av de unga har de senaste åren sällan gett några starka reaktioner överhuvudtaget. Kanske de tycker att det var något som inte angår oss i dag, kanske bara att det hände så länge sedan. Orden och orterna har mist sin laddning.

 

Ja, och snart är ju alla döda, av dem som upplevde nazismens terror. Bland annat därför måste vi lyssna på berättelser som Ginettes. Att hon teg så länge kan förstås, att döma av de minnen hon sedan förmedlar. Jag uppfattar det som att Aurore D’Hondt medvetet har valt en naiv tecknarstil för att nå fram till yngre läsare. Det betyder inte att det är en förenkling, men snarare att hon tillåter sig att experimentera med de begränsningar som ges av den tydliga mallen. Så samspelar kraften i Ginettes berättelse – orden – med kraften i D’Hondts tecknarstil – bilderna – för att sammantaget utgöra ett fullödigt konstnärligt verk.  

 

Hur bra är inte den här boken? Det är lätt en av de bästa böcker jag har läst i år hittills. Det här vittnesmålet har jag inga problem med att värdera jämte verk som Imre Kertész Mannen utan öde och Tadeusz Borowskis Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar. Nästa år är det 80 år sedan andra världskrigets slut. Hur går då Ginette Kolinka till väga när hon berättar? Ja, hur berättar man en historia som trotsar allt som i normala fall håller en berättelse samman?

 

Med hjälp av D’Hondts sparsamt tecknade världsbygge blir det en berättelse som går från glädje till skräck. Om du gör en snabb okulär besiktning av boken lägger du märke till att bokens yttersidor är indelade i tre fält: en kort vit, en dubbelt så lång asksvart, en till kort vit. Halva boken är alltså vistelsen i lägren – de svarta sidorna. Dessa sidor är också bokstavligen svartare, där bakgrunden konsekvent är svartmålad. Det är effektfullt – och helt i enlighet med Ginettes hemska upplevelse.

 

Första delen är alltså uppväxten. Ginette har en stor familj, med många syskon. Förnedringen finns i den upptrappning som sker när Frankrike invaderas av nazisterna, och judarna blir allt mer stigmatiserade och utpekade. Ginette förnekar inte sin naivitet, att hon allt för länge vägrade tro att det var något skadligt eller farligt å färde. Sista delen går åter i ljusare tonläge, men inte utan att det blir traumatiskt när minnena väl släpps fram. När hon kommer tillbaka till sin familjs hus tror portvakten att hon är brodern: så mager och tunnhårig har hon blivit att hon ser mer ut som en pojke än en flicka.

 

Den naiva stilen lyckas hela tiden bli chockerande i sina närgångna studier av de ohyggliga livsvillkoren. Här finns förnedringen i påtvingad nakenhet och toalettbestyr som sker på golvet eller i bästa fall i en gemensamt delad hink. Men också det besinningslösa våldet, och den annalkande döden. Allra tydligast i ett kapitel som går under namnet ”Hand i hand”, ett helt ordlöst kapitel som skildrar vuxna och barn som går hand i hand mot döden i gaskamrarna. Bland dem Ginettes pappa och bror.

 

För att bara ta ett exempel. Visst kan jag förstå att det blir abstrakt att se de övergivna barackerna i de dödsläger som nu blivit museer. Där står kojar staplade på varandra, helt tomma. Ginette berättar att de smartaste skyndade sig för att få den översta sovplatsen. Du kanske undrar varför: det var för att slippa få avföringen från den som sov ovanför sig rinnande rakt ned i ens egen säng. Så görs vidrigheten begriplig.

 

Behövs nya berättelser om Förintelsen? Onekligen. Åtminstone när de är så här bra. De unga kan behöva få denna påminnelse, för det är förstås det ärende Ginette Kolinka vill vidarebefordra, med hjälp av Aurore D’Hondts bildsättning, att det är just en påminnelse: ”Det är det här hatet leder till!” Så lyder den bistra summeringen i boken, och det är faktiskt dåliga nyheter för mänskligheten, eftersom vi de senaste åren upplevt en återkomst av det äckligaste hatet som människan har åstadkommit, det vi trodde hade lämnats kvar på historiens sophög.  

Ingenmans strand, Nils-Åke Hasselmark, Norstedts

 

Det är få 90-åringar förunnat att fira sin födelsedag med en sprillans ny diktsamling. Nils-Åke Hasselmark fick anledning till dubbelt firande när han blev – med vårt pervertade språkbruk – ”90 år ung”. Det här är en poet med vind i seglen. För två år sedan gav han ut den utmärkta Fåradingar, och Ingenmans strand är faktiskt ännu starkare.

 

Debuten kom redan 1957, och det är förstås svindlande länge sedan. När jag började läsa poesi läste jag nästan uteslutande någorlunda jämnåriga poeter. Det var ett korkat beslut, för därmed gick jag miste om fina poeter som Lennart Sjögren, Lars Norén, Kjell Espmark, Gunnar Harding. Finge jag återgå till den tjugoåring jag var skulle mitt enda råd vara: dröj inte flera år innan du läser Göran Sonnevi.

 

Hasselmarks dikter rör sig över landskap och vatten, med mindre mättade metaforer än vi har vant oss att förutse. Det är som att få tillträde till ritningarna till färdiga dikter. Han skriver om det oförklarliga som finns omkring oss, det som kunde kallas ”det lilla undret”, om det så är det underliga eller bara det underbara. Han fyller det vardagliga med innehåll, en skarpare blick. Här finns rörelsen, men också avstannandet:

 

Ingen kan höra något annat i väntrummet

än skrapet på det isbelagda hålet bakom

vilken den gröna fisken slutat att simma

äntligen fångad i bärnstenen

 

Liksom många andra poeter som med förlov sagt befinner sig i slutet av sin karriär handlar det hos Hasselmark mycket om tiden. Inte så konstigt förstås. I en intervju med SvD från slutet av september sa Per Hagman: ”Man läser ju ofta om präktiga kändisar som säger att de är glada att de inte är 25 längre. Det är helt obegripligt. Klart man vill vara ung. Det är väl jättetråkigt att bli äldre?” Man kunde vända på Hjalmar Söderbergs ord och säga att det är för djävligt att bli gammal när det var så skönt att vara ung. Om det nu finns yngre läsare i dag som är smartare än jag var kan de behöva en förklarande not till raden ”tidsspindeln”, då de saknar kunskaper om hur en urtavla ser ut.

 

Dikterna bärs av lika mycket sin tyngd som av sin lätthet, i en pendlande rörelse mellan förankring och frigörelse. Olika tidsskeden sammanflätas.

 

Den enskilda raden är oftast Hasselmarks starkaste uttrycksmedel. En av dessa rader utgör en hel dikt: ”Minnets trådar går genom det obefintliga”. Men det finns också starka enskilda dikter, som den som inleds med raderna ”Du / har vind inom dig ett solfyllt buktande / segel en blåsig dag när du vill besöka vinhusen”. Men jag fastnar mest för de avslutande raderna:

 

       din kropp

med oerhörd längtan under ansträngningen

att bli människa

detta enda ögonblick ger sken

av väntan när de andra rastlöst slamrar med munnarna

glaciärer i den lövtunna stillhetens land

deras egna svajande livsinlagor barnen

går smygande tyst över golven

 

I samlingen finns också en del civilisationskritik, en triptyk riktad till den grekiske poeten Kavafis som dog året innan Hasselmark föddes – säkert ingen tillfällighet. Det flaneras också en del. Somliga yngre samtida poeter kunde nog lära ett och annat av reduceringens konst så som den framträder här, att en diktsamling kan tjäna på att ta anställningen hos firman ”less is more”. Ibland utför Hasselmark hisnande växlingar mellan det allvarliga och det upprymda på några fåradingar.

 

Och vad är poesin, om inte denna förmåga att störa och oroa, och väcka förundran? Det här är inget mindre än en fantastisk bok, som måste läsas av alla yngre och äldre läsare och alla i mellanåldern. Att vara 90 år gammal innebär att leva med allt högre insatser: ”muntert lysande / i den kritvita livsfarliga tillvaron”. Eller som UKON formulerade det i sin bok Jag är ingen mördare: ”när man fyllt nittio får man vara glad / för varenda dag”.

Den första boken, Karolina Ramqvist, Bonniers

 

Med sin nya roman Den första boken återvänder Karolina Ramqvist till sin debut som romanförfattare, More fire, som kom 2002. Den första boken utspelar sig på samma plats, Jamaica. Året? Det är 2002 när en ung kvinna vistas på ön, i sällskap med Paul. Hon är ung, han något äldre. Den mesta tiden tillbringas i sängen, där de knullar tills madrassen börjar osa. 

 

Det är en roman som blickar tillbaka. En äldre, mognare och visare berättare ser på sin ungdomstid. Är det less fire, månne? Det är mycket sex, musik och dans här, men det är något som ligger tillbaka i tiden. Mer har passionen övergått i den eftertankens kranka blekhet, som Shakespeare skaldade (är inte det här ett tillfälle när Hagbergs översättning trumfar originalet, för ”pale cast of thought”är väl lite svagare?).  

Romanens berättare är en skrivande kvinna, som lånar inte så få drag från författaren. Med minutiös omsorg återskapas stunden då hon låg i Pauls famn, då han låg i hennes. Till Jamaica kommer sedan hennes pojkvän Karl. Han är jetlaggad och behöver mest sova, och så fort han börjat slumra söker kvinnan upp Paul för nya herdestunder. Till det minutiösa hör också hur ofta Ramqvist betonar kvinnans hud, och framför allt dess färg. Hon kallas ”den vitaste kvinnan i världen”, och begreppet ”pigmentokrati” introduceras som en förklaringsmodell till den självklarhet med vilken kvinnan tar plats i den här miljön. Inte så sällan väcks också associationer till kolonialism och prostitution.

 

För Paul är fattig, i behov av pengar. Kvinnan ser till att ha dem synligt framme, så att han inte behöver rota genom hennes väska. Till den koloniala blicken hör hur kvinnan förutsätter att sex för honom är mer okomplicerat, medan det för henne innehåller inslag av ironi, neuros, och distans. Kort sagt: de knullar och röker, dricker rom, och successivt framträder bilden av hur han har misshandlats och hur hans kropp har ärrats av de hårda erfarenheterna.

 

Det skulle kunna sägas att Ramqvist medvetet prickar in klichéerna, att hon vrider vår blick mot objektifiering av mannen, i något som också kunde kallas en omvänd manlig blick, att hon tillämpar något som oriktigt skulle gå under beteckningen ”den kvinnliga blicken” (för den delen är ”the male gaze” ett mer mångtydigt begrepp, eftersom gaze är mer än bara en blick på något). Blir han föremål för exotism? Ja, det stämmer nog, men det verkar vara Ramqvist syfte med boken, att leka med de omvända rollerna. Hon blir en stereotyp med sina pengar, och han med sin fattigdom, och inte hjälper det att hon försöker avlägsna sig från andra kritvita kvinnor – främst äldre – som åker dit för att skaffa sig yngre svarta älskare.

 

På så sätt är det en modig roman, som inte entydigt tar ställning i frågor om rätt eller fel, gott eller ont. Ramqvist analyserar frågor kring makt, över- och underordning, utan att för den skull använda romanen för att utöva en trubbig kritik av ett samhällsproblem. Hon nöjer sig med att beskriva förhållandet, och lämnar det till läsaren att avgöra vad som är klandervärt och vad som är skäligt. Det finns ett mönster här, och det kan inte vara en tillfällighet att jag flera gånger tänker på Duras roman Älskaren, inte minst genom de många omtagningarna av samma förlopp.

 

Den kritik som framförs sker underförstått, som när vi får veta att Paul fått sitt namn efter en baptistpastor som ledde ett slavuppror på 1800-talet. Fast vi hålls länge på halster om vad kvinnan egentligen känner för Paul, om det är honom hon älskar, eller om det är platsen som hon i första hand älskar. Kanske hon kunde citera Sylvia Plaths ord från ”Mad Girl’s Love Song”: ”I dreamed that you bewitched me into bed / And sung me moon-struck, kissed me quite insane. /(I think I made you up inside my head.)” Fast galen är kvinnan i Ramqvists roman långt ifrån: snarare är hon konstant rationell och analytisk, något som inte ger efter ens när hon ligger med honom.

 

Det finns också många stunder där Ramqvist skildrar relationer på ett halsbrytande intelligent sätt. Kvinnans relation till den vite pojkvännen Karl, till exempel: ”Det slog henne att hon måste ha tyckt att det var bekvämt att vara ihop med Karl just för att han aldrig kom nära henne.” Medan relationen till den svarta pojkvännen Paul är desto mer innerlig, som när hon beskriver hur det var när han kom in i henne, då ”hade hon glömt allt annat och känt det som om också han var som ett skydd omkring henne, och så uppfattade hon honom fortfarande, som ett avskilt rum som bara var till för henne, och där ingenting annat kunde nå henne.” Något som gör den här romanen så synnerligen attraktiv är hur Ramqvist pendlar mellan återhållsamhet och förlösning, hur hon ständigt uppfinner nya sätt att återfå ens koncentration under läsningen. Det är meditativt – men också uppiggande.

 

Det här är en stark roman på många plan, även om jag medger det är ett läsande i uppförsbacke, något som inte alls behöver vara negativt. Nej, det här är en oerhört tät, välskriven och fokuserad roman, och jag måste erkänna att jag har läst den med en andlös spänning som inte riktigt har infunnit sig när jag tidigare läst Ramqvist (i snitt har jag nog läst hälften av hennes utgivning, utan att egentligen bli riktigt begeistrad). Det ter sig trots allt udda att hon hittills aldrig nominerats till Augustpriset. Om några veckor får vi se om den trenden håller i sig; något säger mig att årets jury får svårt att förbise den här boken som en av årets bästa.