30 nov. 2022

På väg, Luisa Famos, översättning Ingmar Söhrman och Jonas Ellerström, Trombone

Det går att läsa sig till att Luis Famos (1930-1974) hör till de mer prominenta författarna som skrev på rätoromanska, det som är huvudspråk för en halv procent av Schweiz befolkning. Hon var poet, gav endast ut två diktsamlingar. Ur dessa har Ingmar Söhrman och Jonas Ellerström valt ut tolv korta dikter att översätta, i boken På väg till Trombones föredömliga Svavel-serie med ”sexton sidor koncentrerad litteratur”, som förlaget upplyser med en passande lakonism.

 

Koncentrerad är verkligen ordet för Famos dikter. Den korta presentationen på baksidan – formatet medger inget för- eller efterord – gör en jämförelse med Emily Dickinson och Edith Södergran. Jodå, även här finns kosmiska visioner som uttrycks så förtätat och ordknappt att dikterna hålls samman av tryck som härrör både inifrån och utifrån. Samtidigt finns det en del expansiva anspråk i hur hon anger naturen som en uttalad resurs för diktjagets interaktion med omvärlden.

 


Inte minst i en vacker snödikt, ur en svit centrerad kring årstiderna, där de egna känslorna samspelar med naturens nycker:

 

Så som det snöar i dag

har jag aldrig sett det snöa förr

Snöfall på snöfall

släcker eldarna inom mig.

 

Ja, och årstidernas växlingar gör sin verkan i flera av dikterna. Det är känsligt och känslosamt. Den extatiska livsenergin som kan skönjas bryts och byts mot det sorgesamma och vemodstunga; det finns i dikterna också en kombination av en stark drivkraft och det viljelösa uppgåendet i något annat. Diktjaget är född i Lejonets tecken, och bär med sig lejonets egenskaper: ”Jag rister manen / och med tassen / döljer jag fumligt en tår.”  

 

Det kan tyckas vara typiska ämnen för poesi, och i någon mån är det förstås också det, med naturen och den lite allvarligt sorgsna anblicken på existensen. Jo. Det som ser enkelt ut innehåller dock åtskilligt av löftesrika antydningar. Detta tunna häfte kan förstås inte bli annat än just antydningar, men nog vill man läsa mer av en poet som ger intryck av att ha en så egensinnigt stark och bärkraftig röst.  

29 nov. 2022

Faith, Hope and Carnage, Nick Cave & Seán O’Hagan, Canongate

Få hade nog för ett antal år sedan kunnat förutsäga den utvecklingskurva Nick Cave företagit, både konstnärligt och privat. Tidigare: notoriskt otrevlig mot hela världen i allmänhet och mot journalister i synnerhet. Nu: konverserande med hög trivselfaktor, och som ställer upp på en intervjubok med tidigare rockjournalisten Seán O’Hagan. Faith, Hope and Carnage är resultatet, som i femton enheter (kapitel, på sätt och vis) går igenom tro, skapelseprocesser, tvivel, kaos, dissonanser, vänskap, kärlek, åldrande, uttråkning, förlåtelse och absolution, och det mod som krävs för att sörja den som dött.

 

Fast det är ingen strikt intervjubok, utan snarare en serie konversationer, där O’Hagans frågor varsamt och lyhört leder in mot ibland kontroversiella områden, veritabla minfält av tänkbara utbrott. Exempel: ”So, metaphorically, you’re a melting ice sculpture made of human tears? The deeper meaning of that image, when it arrives, should be intriguing.” Cave är också noggrann med att påpeka att det inte, under några villkor överhuvudtaget, är en självbiografi. Biografier hatar han i allmänhet, och kan bara med minimal marginal fördra Mark Mordues bok om hans ungdom, Boy on Fire. O’Hagans avsikt är att det ska likna de långa intervjuerna i gamla Paris Review, medan Cave hellre liknar det vid podcast-formatet.

 


Cave testar idéer medan han pratar, och O’Hagan är skicklig på att fånga upp dem i flykten. De har känt varandra i några år, och det märks. Det är en intervjuare som överger rollen som intervjuare, och låter Cave ta frågorna på exakt det allvar de kräver, och lyssna in dem för att kunna ge seriösa och rimliga svar. Ibland har han i det pågående projektet ”Red Hand Files”, där han svarar på fansens frågor (hittills 214 brev), varit lite väl meddelsam när han erbjudit tolkningar av vad enskilda låtar handlar om. Här är han mer på sin vakt, och det ska han nog fortsätta vara. Med andra ord är jag dels besviken och dels lättad över att han inte förklarar puman i låten ”Hollywood”, den som har ”a terrible engine of wrath for a heart”.


Tro, hopp och blodbad alltså – så ska väl titeln uttydas. ”Hope is optimism with a broken heart”, säger Cave i ett avslutande samtal, när de kommenterar att de knappt har nämnt hopp, trots att det ska finnas i titeln. Det finns i hela hans konstnärskap en säregen blandning av skräck och salighet (ett direkt citat från ett av svaren när han återger vad som formade bildspråket på ”Ghosteen”-skiva: ”part horror, part bliss”). Därför: ta det med en nypa salt när jag säger att han tar frågorna på allvar. Ibland brister det, både tålamodet och känsloregistret. Konversationerna förs under covid-åren, och flera dödsfall påverkar stämningen: modern Dawn Cave dör 93 år gammal, före detta flickvännen och geniet Anita Lane dör, producenten Hal Willner dör. Och precis när O’Hagan ska skriva efterordet dör Nick Caves son Jethro.

 

Döden är närvarande i många av svaren, som kretsar mycket kring sonen Arthur som dog 15 år gammal sommaren 2015. En rörande scen handlar om när han, indränkt i sorgen, köper vegetarisk indisk mat på ett ställe där ägaren tar emot hans pengar och utan att säga ett ord trycker hans hand hårt – en sådan enkel vänskaplig gest, kanske det är definitionen av det mänskliga, att det religiösa visar sig i våra handlingar mer än i våra ord (liksom kärleken).

 

Den som intresserar sig för Caves digra output har mycket att hämta i svaren, som när han diskuterar hur intuitionen styr så mycket av skapandet. Att varje rad måste låta sann, eftersom det är sådan plåga att sjunga en falsk rad kväll efter kväll på scenen. Hur får man den då att låta sann? Den enskilda raden måste ha ett känslomässigt värde. Tron – engelskans faith – blir en kanal för skapandet, ett sökande som i sig är tillräckligt. Finns Gud? blir en irrelevant fråga. Vi rör oss inte framåt utan i cirklar, föreslår Cave, i ett försök att bestrida idén att vi ska nå olika slags destinationer på en klichéfylld ”livsresa”. Därav omslagets silvriga cirklar, kanske.

 

Hur ser då Caves utvecklingskurva ut i denna cirkelrörelse? Han mer eller mindre avfärdar tanken på att han i framtiden kommer att skriva renodlade rocklåtar av traditionellt snitt. Skivan ”Ghosteen” – kanske rockhistoriens enda mästerverk? – förlöste krafter som han inte ens själv verkar vara förmögen att styra. Även om han tappat en del gamla fans – de som vill att han ska skriva låtar med heroinsprutan bokstavligen fastnålad i armvecket – har han utökat sin fanbase. Det liknar den värme som Patti Smith har skänkts under de senaste femton åren.

 

Med de delar inte arbetstakt. En relativt typisk arbetsdag för Cave: på morgonen se Jeffrey Dahmer knulla med och stycka ett lik och samtidigt skriva musik till Netflix-serien, sedan på eftermiddagen läsa in en barnbok han skrivit för 3-åringar (Little Things), sedan sjunga en snutt åt en skivinspelning med det australiska jazz-punkbandet Party Dozen, och på kvällen färdigställa albumet ”Seven Psalms” som kom i våras, och efter det designa en barnmössa (”Shit for Kids” heter etiketten) till webshopen ”Cave Things”, och efter det samtala med O’Hagan. Dagen efter: arbeta med keramikfigurerna som nyligen ställdes ut i Helsingfors. Och så vidare, dag efter dag: han säger på fullt allvar att det förmodligen inte har gått en dag i hans vuxna liv som han inte har arbetat.

 

En del saker önskar jag ohörda, som att ”Ghosteen” är inspelad i Coldplay-sångaren Chris Martins studio. Men låt gå för det. I diskussionerna kring denna märkligt religiösa skiva visas hur hela tillblivelsen var avhängig omedvetna processer. Fint är det också att ta del av bromancen mellan Cave och Warren Ellis, multi-instrumentalisten som han i allt högre grad samarbetat med under hela 2000-talet, först med filmmusik och sedermera både i bandet The Bad Seeds och Grinderman och skivan ”Carnage”, som är en slags avkomma till ”Ghosteen” men ändå en helt egen skapelse.

 

I registret har ordet ”droger” många referenser, oavsett hur ovillig Cave är att prata om just den aspekten av sitt förflutna. Överhuvudtaget spjärnar han emot ganska hårt när O’Hagan försöker prata om den tidigare karriären. O’Hagan liknar då en fiskare som ibland får napp och ibland får agna med ett annat bete. Hur det var möjligt för mamman att aldrig tappa tron på honom förefaller nästan övernaturligt – han medger att hennes kärlek inte hindrade honom från att falla, men den hindrade honom från att falla hela vägen ner.

 

Även om det mesta är seriöst och bokstavligen gravallvarligt finns utrymme för humor. På frågan hur det var att spela in skivor med en del av de starka personligheterna i gamla The Bad Seeds, Blixa Bargeld och Mick Harvey främst, säger Cave: ”The potential for disharmony is enormous! It’s like having Hitler, Stalin and fucking Mao Zedong trying to make a record together.” Själv definierar han sig som en imperfektionist. Någon som ständigt kämpar mellan sitt rationella jag, det som har alla vapen på sin sida – förnuftet, vetenskapen, det sunda förnuftet, normaliteten – och sitt mystiska jag, det som snubblar sig fram med hjälp av misstankar, antydningar, tecken, och gör honom vaksam på allt som är gåtfullt. Där sorgen är både en mental och en kroppslig process, illustrerat av hur Cave berättar att han tappade minnet dagarna efter att Arthur dött, ett bland återkommande tillfällen i boken då sorgen tar fysisk gestalt:

 

Mostly, I just recall sitting on the back step of the house away from everyone and smoking and feeling the roaring body shock of it, like this alien force was going to burst out the ends of my fucking fingers. I remember feeling like I was physically detonating, like if I made any sudden moves I’d literally explode, so stuffed was my body with despair.

 

Det här är en bok som skärper ens egen blick och även skärper ens egna språk. Det kunde vara lätt att raljera över Caves tonläge, när han som ännu en vit äldre man ger sig själv auktoriteten att uttala sig som en slags guru i moraliska och existentiella spörsmål. Men han är rätt bra på att ta ned sig själv på jorden också. Det som imponerar blir ändå hur han lyckas behålla ett fokus och ett intresse genom hela de vindlande konversationerna. Likaså generositeten i svaren, den uppriktiga viljan att nå ut och vidröra sin publik med ord som i bästa mening blir performativa och inspirerande. Det kanske låter okänsligt, att sorgen blir en gåva som gör oss medvetna om hur skört livet är, men det är viktiga lärdomar som förmedlas, i att det inte är det egna livet som avses utan allas våra liv.

Helium, Bart Moeyaert, översättning Lisette Keustermans och Eva Runefelt, Rámus

Nu ska jag göra något ovanligt och spoila en bok – men ta det för all del lugnt, det är en diktsamling. Belgiske Bart Moeyaert är mest känd på våra breddgrader som barn- och ungdomsförfattare – han tilldelades ALMA-priset 2019 – men har också gett ut en roman för vuxna (Graz) samt tre diktsamlingar. Hans senaste heter Helium och utkom samma år som han fick priset, och den föreligger nu i översättning av Lisette Keustermans och Eva Runefelt (de har tidigare översatt Miriam Van Hee).  

 

Spoilern lyder så här: det slutar med att en pappa dör. Mamman och pappan är svårt sjuka i demens genom dikternas narrativ, och så kommer slutraderna:

 

Som rök därovan blev han en tanke.

Man kan inte göra mycket mer här nere

än att vara till, älska en tid

och på varligaste sätt försvinna.


 

Därmed blir bokens sista ord det betydelsefulla verbet ”försvinna”, och det är en vacker formel för levnadskonst som ger sig till känna. Vi kan bara försöka finnas till och göra minsta möjliga skada. Eller som Philip Larkin fick anledning att konstatera när han råkade köra över en igelkott med sin gräsklippare: ”We should be careful / Of each other, we should be kind / While there is still time.”

 

Och Moeyaert är bra på att formulera sanningar av det diskreta och beskedliga slaget. Hans sätt att fånga det vardagliga erinrar om hur Wiszlawa Szymborska gjorde – alltså ett uppvaktande av det oförargliga, som samtidigt bär på något som är långt ifrån harmlöst. Kort sagt: en udd, oavsett om den är ironisk eller satirisk, eller bara skälmfull. Det är försynt utfört.  

 

Det är också ett skrivandet som inte trivs med att hamna i ett fack, ett skrivande som inte vill kategoriseras. Han skriver på nederländska, och en av översättarna, Keustermans, har skrivit ett tänkvärt efterord. Hon visar att flera belgiska städer utser en fast stadsiktare, och Antwerpen gick i bräschen med Moyeaert som hade den befattningen 2006-2008. Jag nämner det som en liten parentes, med tanke på den orättmätiga kritik som riktades mot Tranemo och Jimmy Alm häromåret. Vilken kulturell ynkedom Sverige måste uppvisa inför andra länder ändå! Här får vi också veta att man i hemlandet lätt kan hitta dikter av Moeyaert på ölunderlägg, något som man måste heta Malte Persson för att uppnå i Sverige.

 

I de här dikterna riktar diktjaget ofta intresset utåt. I de första tre dikterna mot ett du, mot ett vi. Det är den mest blygsamma poesi jag läst sedan, tja, Geir Gulliksen, kanske. Moeyaert skriver porträttdikter, en bortglömd eller bara förlegad genre. Diktjaget uttrycker en önskan att livet ska återgå till någon slags normalitet, men det går inte, för alla förändringar är oåterkalleliga. En sparad skoluppsats blir en påminnelse om ett enklare liv: ”Det fanns en tid då jag / glatt klappade händerna.”

 

En dikt om kaffets njutningar kan tyckas bagatellartat, men inget är för smått. En ytterligare dikt om te är skriven, får vi veta men inte ta del av, och den hade jag gärna läst. Men det är en kort samling som rör sig i det sparsmakades terräng, där excesser saknas. Nätternas sömnlöshet registreras. Och verbet ”försvinna” får sista ordet, som sagt.

28 nov. 2022

Jag har torkat nog många golv. En biografi om Maja Ekelöf, Nina van den Brink, Norstedts

Frågan ”har du läst Rapport från en skurhink?”, alltså Maja Ekelöfs sensationella debutroman från 1970, är felställd. Den borde lyda, ”när läste du den senast?” I en svensk litteraturkanon har den en given plats som en nödvändig arbetslivsskildring. Åtminstone när jag var ung var den vida omtalad och läst, och rekommenderades mig av en välvillig bibliotekarie när jag var vilsen femtonåring. Senaste upplagan kom dock för trettiofem år sedan – Norstedts nyutgåva från 2010 verkar bara ha varit en e-bok. Jag reparerar skadan genom att lägga vantarna på ett slitet biblioteksexemplar från 1970 – ”andra upplagan, trettonde tusendet”.

 

”Så länge man har seende ögon, och så länge det finns böcker kan man bota alla slags depressioner tror jag”, skriver hon 2 mars 1968 i denna (dag)bok, som ofta återkommer till läsningen som något som ger en anledning att leva. Alla lovord om den stämmer faktiskt – den är fortfarande underbar, fortfarande aktuell. Till exempel hatar hon privatbilismen, och oroas inför automatiseringen och något som liknar vår debatt om AI: ”Datamaskiner som kan matas så att de skriver dikt.” Det som slår en allra mest är hur engagerad och nyfiken hon är i sina diskussioner kring inrikes- och utrikespolitik, hur stark hennes kunskapsiver är. Hon är ett föredöme också i sin ödmjukhet, även om hon stör sig på andras passivitet och stagnation, och raljerar över de rikas privilegierade stressituationer. 

 


Nina van den Brinks biografi Jag har torkat nog många golv är en välkommen bok: en biografi om Maja Ekelöf, alltså en osentimental och rakt berättad historia om denna märkliga författare. Det inleds med omständigheterna kring pristävlingen som anordnades av Rabén & Sjögren att skriva en politisk bok, och hennes osannolika framgång och det enorma mediauppbåd som ansamlades. Då var hon visserligen något av en lokalkändis i Karlskoga. Hon hade skrivit dagbok i Vi och ett antal insändare i lokaltidningarna och hade en framskjuten position som försäljare av Vietmanbulletinen och bland FNL-demonstrationer, men var också en städerska som därmed betraktades som något bortkommen och dumstämplad. När hon kallades ”kärring”, ”gumma” och ”tant” ska man komma ihåg att dessa epitet inte sattes på de avsevärt äldre Astrid Lindgren – verksam på förlaget Rabén & Sjögren – och Alva Myrdal, som var den som överlämnade priset.

 

Boken skrevs först i smyg på skrivmaskiner på kontor som hon städade på timmarna innan den ordinarie kontorspersonalen infann sig på jobbet vid 6:30-snåret. Sedan lånade en välvillig granne ut en skrivmaskin som hon kunde knappa ned sin bok på under lediga timmar. När den utkom skrev Karl Vennberg i Aftonbladet om boken som ”den hittills klaraste och ovederläggligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet.”

 

Synen på städerskor var nedlåtande för drygt femtio år sedan. Har det blivit bättre nu, med eufemismer som ”lokalvårdare” och ”sanitetstekniker”? Nä, knappast, va? Men stämmer det verkligen, som van den Brink hävdar, att Ekelöfs skrivande ”gjorde skillnad” (som termen tyvärr lyder)? Nja, möjligen i det korta perspektivet, då 70-talet flyttade fram positionerna för solidaritet och rättvisa i någon mening. Och nu? Inte så mycket sådant i vår samtid, sorry för att jag påpekar det. På många sätt är det här en berättelse om en svunnen tid – till exempel en värld där litteraturen fortfarande ansågs ha ett betydande värde och kunna påverka människornas världsbild.

 

Nina van den Brink påpekar tydligt att Maja Ekelöf var en underskattad figur. Hon betonar samhällsengagemanget, ett ämne som minst sagt bevarat sin aktualitet. Bilden av det sena 60-talets Sverige kan i vissa avseenden kännas lika främmande som att läsa något av Tolkien – rena fantasyn, alltså, med dels den politiska medvetenheten och intresset och dels bildningsivern. Ekelöf själv gick kvällskurser för att förkovra sig inte minst i svenska språket, och hon hade en enorm aptit på att läsa romaner.

 

Främst arbetarlitteraturen, där Jan Fridegård var en av förebilderna. Hon skrev fan mail till honom, och fick en bok i tack. Men det är inte någon solskenshistoria i första hand. När Ekelöf vann tävlingen var hon 52 år gammal, men ser sliten ut på bilderna. Hon var ensamstående fembarnsmor – maken hade övergett henne strax efter att femte barnet föddes, och då var hon gravid med tvillingar. Ställd inför det valet övertalade hon en länge motvillig vårdapparat att genomgå en abort. Och när hon drabbas av ryggsmärtorna går tanken i första hand inte till rädsla för hälsan, utan till rädslan för eventuell förlorad arbetsinkomst. Maken avhöll sig också från att betala underhåll.

 

Och van den Brinks bok handlar mycket om ekonomi, om pengar i konkret mening. Prissumman var i dagens penningvärde drygt 230 000 kr, en ansenlig summa för den som på den tiden uppbar ett lågavlönat yrke. I juryn satt Lars Gyllensten och Alva Myrdal, bland andra, något som sporrade Ekelöf, som hade Jan Myrdal som favoritförfattare. Rapport från kinesisk by hette hans bok som utkommit några år tidigare, så nog var titeln delvis influerad därifrån. I Karlskoga var Bofors den stora industrin, som skapade välstånd – att det sedan berodde på kanoner som använts av alla stridande parter i andra världskriget var inget man talade högt om i staden, förrän Ingvar Bratt skulle göra det på 80-talet. Bratt får sitt omnämnande i van den Brinks bok.

 

Bokens aktualitet ligger också i de osäkra anställningsvillkor Ekelöf ständigt tampades med, något som inte är obekant för den som gjort sig bekant med prekariatet. Men det handlar också om Ekelöfs drivkraft, att se sig som en skrivande människa. Tyvärr skulle det bara bli en bok till, en bok som Sven Stolpe skulle såga hårt. Kuriöst nog hade han verbalt skällt ut Ekelöf tjugo år tidigare, när hon var städerska åt sin mans flyttfirma. Som om inte det vore nog hade han också sågat storasystern Magda Anderssons andra roman Slangbella som utkommit på Bonniers tidigare.  

 

En karakteristik från Cordelia Edvardson är inkännande när hon intervjuar den sensationella författaren och ger ett förslag till varför Ekelöf visar så mycket inlevelse med orättvisor i Vietnam, Latinamerika och Sydafrika: ”Hon vet hur det känns i livets marginaler”. Hon föddes under första världskriget och gifte sig under det andra världskriget. Efter fyra år hade hon fått fyra barn – ett till följde, som skulle få heta Adolf i mellannamn, fyra år efter Hitlers död. Som tolvåring var hon i arbetslivet, satt att ta hand om barnen åt en skolinspektör, som verkar ha behandlat henne rätt hyggligt.

 

Efter framgången med Rapport från en skurhink skulle hon bli en stridbar krönikör, som fortsatte – nej, accelererade – sitt samhällsengagemang. Hon hyllade DDR lika mycket som hon hatade USA. Nästa bok, som blev hennes sista, var en brevväxling med fången Tony Rosendahl, som rymde precis till boksläppet och höll sig undan i fem månader från polisens tafatta försök att fånga honom (”grisarna”, som Ekelöf kallade dem).  

 

Nina van den Brink berättar i korta sidospår den egna familjehistorien som också innehåller erfarenheter från städyrket, och lånar ibland romanens framställningsgrepp, och det är spännande att följa Maja Ekelöfs väg fram till publiceringen av debutboken. Förvånande nog var bakgrunden kanske inte helt så fattig som en kunde tro, då den innehöll pianolektioner. Titeln på denna biografi är hämtad från en av de tänkbara titlar Ekelöf laborerade med när hon skickade in manuset till pristävlingen. När hon 1987 fick ett annat pris, det första Ivar Lo-priset som delades ut, löd motiveringen för Rapport från en skurhink att den var ”ett tidlöst litterärt mästerverk”.

 

På tal om priser: ikväll tillkännages årets Augustpristagare. Jag har som vanligt lite för dålig koll på facklitteraturen för att ha en trovärdig åsikt, men Jag har torkat nog många golv är nominerad, och det skulle inte kännas orättvist om den vann priset. Förhoppningsvis leder det till en nyutgåva av Rapport från en skurhink. Och skippa e-boken, tack.

27 nov. 2022

Ur mammas mörker. Essäer om sjukdom, diagnoser, omsorg och hur jag blev filosof, Åsa Slotte, Förlaget

Friedrich Nietzsche och Nick Cave har skrivit motton till Åsa Slottes bok Ur mammas mörker. Essäer om sjukdom, diagnoser, omsorg och hur jag blev filosof. Ur Nietzshes Den glada vetenskapen om den mänskligaste av alla känslor: att bespara andra skamkänslor. Ur Nick Caves Carnage parafrasen på Nietzsche: det som inte dödar dig gör dig bara galnare.

 

De bildar bra ingångar till bokens fyra essäer, som i tur och ordning skildrar – förenklat uttryckt – galenskapens historia, anorexin, psykiatrin, samt den egna historien där mammans depressioner låg som en mörk skamfylld skugga över barndomen. Slotte är filosof och har disputerat med en avhandling om anorexi. Eventuellt hade debatten kring Sara Meidels nyutkomna bok om ätstörningar, Ut ur min kropp, blivit mer nyanserad om någon hade läst också Slottes bok.

 


Slotte skriver hur det är att vara barn till en mamma med en stigmatiserad och skamfylld psykisk sjukdom, som man på 80-talet inte talade högt om. Om behandlingen av sjukdom historiskt har rört sig från den rena (och ibland orena) magin mot det vetenskapliga finns det fortfarande utrymme för något som kunde kallas en tredje ståndpunkt, där läkekonsten har svårt att förklara placeboeffekten i andra termer än de vidskepliga. Slotte tar oss rejält långt tillbaka i tiden, till de första flodkulturerna, där läkaren och prästen ofta var samma person (det borde han ha tänkt på, den gode Doktor Glas innan han bestämde sig för att mörda Gregorius – de har mer gemensamt än vad som syns på den fula ytan).

 

Ja, och vidare med Empedokles och de fyra elementen och kroppsvätskorna, som vi numera ler överseende åt, medan de har haft enormt inflytande på inte minst kulturen. Det må vara att orden flegmatisk, kolerisk och sangvinisk inte längre nyttjas i vardagslag av andra än de som har ord som yrke, men melankolisk är ett begrepp som tillhör var och en och kanske också har vi blivit melankolins ägodel och leksak. Här finns kopplingar mellan Sapfo och Lana Del Rey som melankolins uttydare.

 

Dårskapen har haft skiftande status, visar Slotte, utifrån medeltidens ibland upphöjande av narren som sanningssägare och Dostojevskijs visa dåre furst Mysjkin i Idioten. Hon skriver om de tidiga hospitalen – mentalsjukhusen, alltså – och ger både bakgrund och överblick, är både djuplodande och framsynt. De perspektiv hon anlägger berör medicin, diagnos, vård, och visar att dessa inte är några enkeltydliga begrepp. Hon skriver om filosofi, litteratur och teologi, och det är inte alls oväntat att hon gärna lutar sig mot Simone Weil, som inte endast var politisk aktivist, utan hennes öde har också bäringar på medicinhistorien.

 

Men framför allt värjer Slotte sig mot etiketter, och visar vådan av att använda sådana. Jag minns när jag senast kallades hypokondriker, hur orättvist det var att bli hopklumpad med en viss typ av människa (för protokollets skull, jag har aldrig googlat en sjukdom trots att jag de senaste åren haft oändliga möten med sjukvården på grund av operationer, borrelia och annat).

 

En hel del teori behövs, däribland Girards idé om det mimetiska begäret, att vi åtrår det vi ser andra har. Vår kultur tävlar i slankhet, och det är kanske där faran ligger, just att vi tävlar. Att vi i så hög grad uppmuntras att tävla, att prestera. I resonemanget kring anorexi skriver hon om skönhetsideal och smalhetsideal som något som inte enbart härrör från det onda massmedia – i hög grad styrs unga människor som drabbas av kommentarer från skolsköterskor, vänner, familjemedlemmar.

 

Och diagnoserna är förrädiska och opålitliga verktyg för att på djupet förstå en sjukdom. På 60- och 70-talet växte kritiken mot psykiatrins binära indelning i sjuk och icke-sjuk, en kritik som samspelade med Freuds förminskade inflytande och medicineringens framkomst. Det råder fortfarande oklarhet kring de psykiska sjukdomarna, och kanske ännu mer så kring diagnoserna och hur de ska tillämpas. Det gäller också de många kvinnorelaterade diagnoserna: kroniskt trötthetssyndrom (ME) och fibromyalgi och endometrios (det sistnämnda så apokryfisk att word rödmarkerar den i texten). Dels skriver Slotte om bemötandet av de drabbade, och dels om en manligt kodad forskning som spenderat pengar på andra typer av sjukdomar (som drabbar penisbärare).

 

Som 25-åring drabbas Slotte själv av depression, och det är drabbande när hon berättar detta strax efter att ha skildrat sin mammas långa perioder av depressionstillstånd som varit så förlamande under dotterns uppväxt. Alltså, att ha en mamma som ofta varit oförmögen att se, bekräfta och ta hand om sitt barn. Dock kunde hon som ingen annan hjälpa henne när nöden var som störst, ”hur hon fullständigt orädd klev rakt ner  i min ångest.”

 

Jag ska tillstå att jag var rädd för att börja läsa den här boken. Nej, jag är inte hypokondriker, men det är något obehagligt med sjukdom, och jag är medveten om att denna min inställning gör mig till en dålig människa. Men det är också därför jag ville läsa, för att Slotte liksom Susan Sontag vägrar göra sjukdom till en metafor, alltså att den  representerar något annat än biologi. Eller så här: sjukdomar bär på så mycket barlast kring kultur och kontext, att den sjuke tvingas in i ett sammanhang som det inte är helt lätt att ta sig ur. Ett tydligt exempel är hur vi förväntas ”slåss” mot cancern, och allra helst ”vinna” över den – ett mönster som kan tillämpas på i stort sett alla sjukdomar.

 

I verkligheten är sjukdom inget vi kan slåss mot. Vi kan förvisso ha nytta av att ha livsgnista (eller vad det heter), men säg det inte till Börje Salming är du snäll, att han ska kämpa mer mot sin ALS. Vi kan bara förlita oss på vetenskapen och våra böner. Det vore också tacknämlig om somliga kunde sluta prata om diagnoser som en superkraft: framgångssagorna skymmer alla misslyckade individer som bara blir ännu mer frustrerade och utestängda.

26 nov. 2022

Björnjägarens döttrar. En berättelse om sju systrar, Anneli Jordahl, Norstedts

På måndag utdelas årets Augustpris. Jag har tidigare skrivit om fem av de nominerade, och den som vill kan hitta mina recensioner – utan inbördes ordning – här: Iman Mohammeds Minnen av infraröd, Ia Genbergs Detaljerna, Lina Wolffs Djävulsgreppet, Jenny Tundedals Dröm, baby, dröm, samt Johannes Anyurus Ixelles. Nu har jag slutligen också läst Anneli Jordahls roman Björnjägarens döttrar, och kan väl konstatera att sällan de senaste sex åren har det varit sex så prisvärdiga som nominerats, och med så jämnt fördelade vinstchanser.

 

Jordahl utgår explicit från Aleksis Kivis finska klassiker Sju bröder. Det hade varit klädsamt om jag hade läst den, men här måste jag tyvärr erkänna en penibel lucka i min bildning. Däremot kan jag säga att det är förståeligt varför den här romanen har nominerats, samtidigt som den på flera sätt utmanar de gängse normerna och kriterierna för god smak. Men det är en gemensam faktor för de nominerade, att de vågar pusha litteraturen en aning bort från den säkra mark som stavas ”god litteratur”. Att läsa den här romanen är en på många sätt fysisk upplevelse.

 


Det är mycket smuts, svett, piss, skit, odörer. Mycket kropp, helt enkelt. Sju systrar, alltså, döttrar till en legendarisk björnjägare och kvinnokarl. De heter Johanna, Tiina, Simone, Elga, Aune, Tanja, Laura. Först dör pappan en gruvlig död, slagen ihjäl av en björn. Sedan dör mamman, som inte direkt har varit någon att hålla i handen när det har stormat. För pappan är de krigare; för mamman är de mest till besvär. Och vem har rätt? Pappan såg dem knappt medan han levde, medan mamman tvingades sköta alla marksysslor. Ändå blir pappan den som de vördar, eller kanske just därför, medan mamman måste ta en mer otacksam roll som glädjedödande tillrättavisare.  

 

De är sju robusta brudar, minst sagt. I stället för Kivi kan Jeffrey Eugenides morbida självmordsroman Virgin Suicides läsas som intertext. Där var det fem systrar som tilldrog sig traktens spionerande ögon, och här är det också en kille som ligger i buskarna med bokstavligen neddragna byxor och spanar efter tonårstjejerna Heskinen. Skillnaden: här är det mindre av the male gaze. De här sju systrarna är primitiva, oborstade, inte rumsrena för fem öre. Jordahl uppfinner en slags reporter som utger sig skriva deras berättelse, och det finns onekligen ett allmänintresse i att delge en historia som är så avvikande från allt vi förknippar med samtiden.

 

Pappans råd lever kvar: ”Lita aldrig på de två p:na. Prästen och polisen.” Mycket handlar om att undvika civilisationen och dess representanter. De lever i den djupa skogen, utan el, utan vatten, utan mobiltelefoner. De har inte gått i skolan, är analfabeter. Hur de klarar livhanken? De säljer skinn på marknaden. Är de offer eller skoningslösa illdådspersoner? Oklart. De lever något som med Tove Janssons ord kunde kallas ”dålighetsliv”, där de firar sina försäljningar med rikliga mängder hembränt och hembrygt öl. Sammanhållningen blir allt viktigare ju mer de avskärmar sig från den usla omvärlden.    

 

Jordahl leker med myten, med skvallret som omgärdar alla som gör minsta avsteg från den fastlagda rutten. Hela premissen är överdriven och det är skrivet på ett språk som nyttjar överspelets estetik. Det är roligt, ja, men också sorgligt som tusan. På samma gång är det högstämt och nedtonat. Jordahls språk firar stora triumfer, som när en av systrarna pratar om att allt som folk skriker efter dem börjar på ’s’: ”Gamlingarna skriker skitungar, stinklisor, slynor, satungar, svinpälsar, skogsbanditer, skogshönor, strykarkattor. Riktigt gamla vrålar sockenhoror. Vad skriker unga? Subbor, slödder, sippfittor, sumpråttor.”

 

Länge lever de i symbios med varandra, tydligt utskrivet i hur de ägnar sig åt aktivitetet i grupp – gyttjebad står ofta på programmet – och till och med helst sover i en klump. Men så utkristalliserar sig grupperingar, och ifrågasättanden av det rimliga i att leva som de gör när det innebär sådana umbäranden, inte minst när kylan sätter in. En av dem är ett veritabelt helgon, Simone – och det är kanske ingen tillfällighet att hon delar förnamn med Simone Weil. Denna romans Simone är den enda som bevarat sin barnatro, medan de andra är övertygade hedningar.

 

Till denna vilt uppsluppna skröna har Jordahl uppfunnit en milt road berättare, som är lojal med systrarnas livsinställning. Finns det inte något lockande i att helt vända ryggen åt stadslivet? Kanske berättaren är duperad, kanske det trots allt krävs ett visst måtta av sans även för den som konsekvent ska leva utanför samhället? Jag gillar att den här romanen tar ut svängarna, även om det resulterar i att den ibland blir lite väl löst sammanhållen. Fast det är ju en del av sättet att berätta, tänker jag, att det uppsöker det gränslösa och vilda. Det är ett välkommet inslag i en annars så städad samtidslitteratur.

25 nov. 2022

Änkan och papegojan, Virginia Woolf, översättning Helena Hansson, Novellix

Mycket har varit bra med Novellix, sedan de introducerades 2011. Idén är slående enkel, med noveller i ett format som passar ypperligt för en hyggligt kort resa i lokaltrafiken. Ändå måste jag resa några invändningar. På senare år har det varit stört omöjligt att köpa enskilda titlar, utan man har tvingats hålla till godo med presentaskar med fyra utvalda titlar – givetvis betingar dessa askar ett högt pris och man får på köpet någon eller några mindre önskvärda böcker.

 

Därför har jag länge letat efter en av de senaste utgåvorna, novellen Änkan och papegojan av Virginia Woolf. Den lokala bokhandeln? Nä, den finns bara om du köper tre andra i likartad formgivning, under det något krystade namnet ”drömmar”. Bokmässan? Nä, samma besked där, med asken i drivor och inte en ynka Woolf-singel i sikte.

 


En annan invändning är den slarviga presentationen. Det här är tredje gången Woolf lanseras av Novellix, men hittills har ingen bok behövt någon introducerande text förutom en snål bildtext på omslagets insida. Nåväl, Woolf kanske inte behöver någon presentation. Men det är lögn att hävda att de tidigare två är nyöversatta: Lappin och Lapinova var det av Alva Dahl (2016), men Arvet (2017) var bara den gamla översättningen av Margareta Ekström (1990). Nu har Helena Hansson översatt.

 

Är det då någon av Woolfs bästa noveller? Två saker behöver du känna till om Woolf som novellförfattare. Hon är lika undermålig som novellförfattare som hon är mästerlig som romanförfattare. Om du i dess helhet bara ska läsa någon engelskspråkig novellförfattare från den tidiga modernismen skulle jag hellre rekommendera Katherine Mansfield. Dessutom misstänker jag att Novellix inte direkt har plockat de bästa russinen ur den kaka som utgörs av Woolfs noveller, utan mer styrts av att antalet sidor ska passa bokformatet.

 

Därför saknas publiceringar av de få noveller som är riktigt bra, som ”Tre tavlor”, ”Tecknet på väggen”, ”Kew Gardens”, och ”Måndag eller tisdag”. De är helt enkelt för korta. Hur förhåller sig då Änkan och papegojan till Woolfs författarskap i övrigt? Tja, det är väl, hm, en charmig bagatell kanske man kan säga utan att bli allt för infam. Trots att novellen har 99 år på nacken innehåller den ett inslag som med visst fog kan kallas postmodernt, när hon skriver in maken Leonard Woolf i intrigen, eller noga räknat hans hus.

 

Det handlar, som så ofta i äldre litteratur, om pengar. En kvinna som kallas ”lytt” i Ekströms gamla översättning och ”halt” i Hanssons nya får besked att en bror har dött och att hon ska ärva hans rikedomar. Hon ser fram emot att på ålderns höst äntligen få njuta av lite lyx. Men hon går miste om pengarna, och dessutom är hon på väg att falla död ner på fläcken när hon är ute och vandrar i trakterna. Vädret är engelskt, och det är mörkt. Tänk vad bra om något kunde lysa upp i mörkret.

 

Och det börjar brinna i ett närliggande hus, och kvinnan hoppas det ska brinna tillräckligt länge för att hon ska ha nytta av ljusskenet när hon tar sig över ett farligt vadställe utan att behöva sätta livet till. Hon tackar Gud för eldsvådan, men eftersom Woolf är något mer än en dussinförfattare nöjer hon sig inte med en plot twist därefter utan hittar på två, och jag avstår från att spoila dem här.

 

För det är ju lönt att läsa den här novellen, även för den som genomskådat Novellix knep att hellre styras av författarnamnet Virginia Woolfs renommé än på kvaliteten i den enskilda novellen. Den är väl … ok, kunde en säga. Kvinnans reaktion när hon får veta att brodern är död utbrister hon i Hanssons nya översättning ”Jösses amalia”. ”Herre jemine”, säger hon i Ekströms gamla. Hos Woolf: ”Lawk a mussy”, som i rättvisans namn är mer än lovligt svåröversatt.

 

För annars är det som vanligt fröjdefullt att ta del av Hanssons översättning också av Woolf. Vad den här novellen lär en är också att vi ska inte ta ut vare sig glädje eller sorg i förskott, men framför allt visar den vådan av att ropa hej innan en har tagit sig över bäcken.

24 nov. 2022

Pissblomma, Jo Shapcott, översättning Aris Fioretos, Rámus

Pissblomma är en titel som förpliktigar. Men är den så lämplig för det urval med dikter av Jo Shapcott som nu ges ut på Rámus? Bland de vätskor som de 48 dikterna oftare hålls med är nog te mer representerad, som att få drunkna i Earl Grey, i dikten ”Tedöd”:

 

                 insupande

 

teblad som samlades

i blodets avlägsna

nätverk. Det vore en lättnad

att drunkna på detta sätt och inte

 

i det fina vinet han plöjt

genom, sakkunnigt crawlande,

alla dessa år. Vid tetid.

 

engelska:

 

                 snorting

 

tea leaves which would gather
in the distant networks
of his blood. It might be a relief
to drown that way and not

 

in the fine wine he'd ploughed
an expert front crawl through
all these years. At tea time.

 


Det är Aris Fioretos som har översatt ett urval dikter av den här brittiska poeten, som är född 1953 och debuterade 1988 och bara gett ut fyra ynka titlar. Han följer ett urval som kom på tyska för två år sedan, i Jan Wagners översättning (Fioretos har i sin tur översatt Wagner). Den lånade titeln från urvalets första dikt, på svenska ”Mitt liv i sömnen”, medan svenskan alltså hämtar titeln från urvalets sista dikt. Shapcott är kanske inte så bemärkt på svenska breddgrader, men har inhämtat flertalet litterära priser i hemlandet, såsom Costa Book Award och Forward Poetry Prize, samt ett erbjudande om att adlas till CBE av Brittiska imperieorden (hon avböjde) och drottningen guldmedalj för poesi (hon tackade ja).

 

I ett rikt efterord tecknar Fioretos bilden av en poet som trivs med förbindelser och det relationella, någon som gärna överbryggar avstånd. Han betonar också det som kunde kallas uppmärksamhetens konst. Att hon i dikterna ibland utgår från Marina Tsvetajeva och Rainer Maria Rilke säger något om hennes poetik – hon har dessutom gett ut en samling versioner av Rilkes senare dikter – då hon visar maximal uppmärksamhet inför den yttre världen.

 

Men också den inre. På sätt och vis är poesin alltid queer; den är gränsöverträdande, udda, skev, kantig, klantig, skeptisk, plastisk – helt enkelt stadd i det föränderliga förunderliga. Och Shapcott skriver om galna kor, bin, getter, ödlor, noshörningar. Men också och lika gärna utifrån deras identiteter, eller om ”Stålmannen” (förmodligen ”Superman” för yngre svenska läsare). Det är skrivet i den två år yngre Carol Ann Duffys tradition, alltså dramatiska monologer, rolldikter, där diktjaget befinner sig i olika positioner, där identiteten är flytande, omväxlande, och allra helst i det icke-binära. Fioretos kallar det ”förbindelser”.

 

Shapcott förefaller obekväm i alla former, då dikterna hela tiden söker nya uttrycksvägar. Det ter sig både spännande och en aning frustrerande, då det rastlösa inte tillåter en läsart som får dikterna att stabilisera sig. Men behöver det vara negativt? Tja, det beror på, om du vill läsa något som fladdrar och flyger är Shapcott en poet för dig. Hon förenar kontrasterande inslag. I en av dikterna om den galna kon uppvaktar hon oordningens symmetri:

 

   inte heller uteblir den pinsamma

kollapsen, som ändå har något ärorikt,

för den inträffar alltid när man färdas

som vildast i tankarna.

 

Ja, verkligen är det så, att en smula – eller mer – av oordning är nödvändig för att vi ska ta oss någonstans. Och Shapcott förlänar uppmuntrande ord i den riktningen, och kan på så sätt påminna om William Blake, som var så bra på att fånga den naivt luttrades blick. När Shapcott hävdar att hon behöver ”fler dimensioner än geografin kan tillåta” etablerar hon kontakt med en poet som Blake.

 

Till mina favoriter i samlingen hör ändå dikten ”Skallerorm”, där hon gestaltar ångesten på ett högst konkretiserat och handgripligt sätt. Den som skallrar genom våra drömmar och väcker oss på morgonen tidigare än väckarklockan, och som glider svalt ned mot vår frukost, och hälsar med ”fina huggtänder klickande mot kroppen”.  

23 nov. 2022

Loop, Christoffer Steffansson, Ellips

Hur mår den postmoderna romanen, som var så i svang på 80-talet? Alldeles förträffligt, om du frågar Christoffer Steffansson, vars debutroman Loop inventerar det lager av påhitt som nyttjades av företrädelsevis engelskspråkiga författare under ett ganska experimentellt 80-tal: Martin Amis, Salman Rushdie, Paul Auster, Ian McEwan (innan rubbet blev tråkiga gamla stötar).

 

Det är en slags hybridroman som lånar grepp från essän och dramatiken. Tre vänner sammanstrålar i Borgå, Finland. Det är Samuel, Carl och Diana. De träffades när de gick i nian och kollade på första Twilight-filmen. Nu är de 24 och pluggar humaniora. Genom romanens långa andra kapitel – efter ett kort preludium och ett kort inledningskapitel från 2012 – följer vi dem en kväll och natt 2018. Det dricks ljummen öl, innan de hamnar på en fest.

 


Steffansson, som är doktorand i filosofi, gör ingen till huvudperson, utan vi tar del av historien mestadels genom avlyssnade repliker, i en stil som imiterar dramatiken. Vännerna diskuterar högt och lågt, allt från hiphop till frukostvanor, om artefakter från barndomen och dagsaktuella angelägenheter. Och det långa andra kapitlet bara fortsätter, medan läsaren förgäves inväntar kapitel 3. Det liknar verkligen en loop. Där musiken fångar dem i tiden, i det förflutna, den musik som var så avgörande i det som brukar kallas de formativa åren.

 

De håller korta föreläsningar för varandra, och sällan har begreppet ”podd-roman” känts så adekvat. Om det hör till vanligheterna att en ung debutant – Steffansson är 29 – skriver en generationsroman, hör det mer till ovanligheterna att temat är vänskap och inte kärlek. De tre vännerna är märkligt asexuella. Men mindre märkligt är deras ungdom, och hur skickligt den är porträtterad i romanen. Det vill säga: endast de riktigt unga förmår känna sig så gamla som de här tre personerna gör. Endast de unga orkar också vara så här allvarliga, innan – ja, vad? sätter in, typ ledan kanske? Liknöjdheten? Bristen på engagemang?

 

Formen är också ovanlig. I marginalen står med prydliga versaler det tema som för stunden avhandlas, i något som kan erinra om pedagogiska hållpunkter. Då diskuteras ungdom och när man växer upp, vid vilken ålder, och så diskuteras nostalgi och minnen och även om det är lätt att tappa bort sig i de minutiöst nördiga genomgångarna av relativt obskyr 10-talshiphop är det ändå lika lätt att välkomna frejdigheten och ambitionen, och den något snedställda humorn som vinklas in med oregelbundna intervaller. Annan musik som något kortare diskuteras är västkusts-emo och Lana Del Rey.

 

Samtalen kretsar annars kring kultur i vidare mening, litteratur som de obligatoriska gymnasie-idolerna Dostojevskij, Borges och Kafka, liksom Proust och Musil. Det är befriande att ta del av vännernas mix av det allvarsamma och det lättsamma. Det skulle vara en enkel dörr att slå in att klaga på replikernas brist på verklighetsförankring, men då misstar man realismens funktion i skönlitteraturen. Det vill säga, invändningen att ”så här talar man inte i verkligheten” är en förlegad tanke: nöj dig bara med att här har du tre vakna och intelligenta personer, låt dem tala så här i en roman.

 

Så när Diana kommenterar en viss skiva som släpptes 2013 kan det låta så här:

 

Man förstå att de som faktiskt upplevde den tiden kan känna nostalgi för den, men det konstiga är att också vi som lyssnade på musiken först långt i efterhand kan känna av den där nostalgin, längtan efter en enklare tid i det förflutna … Man kan samtidigt fråga sig om den där tiden egentligen någonsin fanns, om den inte konstrueras av vår fantasi. 80- och 90-talen var också fulla av problem, men nostalgin tillåter oss att ignorera det. Jag vet inte, det känns som att en töcknig nostalgi som förvränger verkligheten är alltmer vanlig i vår tid. Kanske för att vår samtid är så full av meningslöshet att man inte har så mycket annat att ty sig till.

 

I den mån det saknas personer som talar så här är det samtidens fel, att fler borde tala så här, och i en ideal värld hade det varit fler som talade så här.

22 nov. 2022

Sanningen är alltid större. En essä på sju famnars djup, Caterina Stenius, Scriptum

”Fem famnar djupt är nu din far” (”Five fathoms deep thy father lies”) lyder Ariels sång i Shakespears Stormen. En famn är ett gammalt ytmått som användes förr när havet lodades – något Patrik Svensson påminde åhörarna om när vi samtalade i Jönköping förra helgen. Caterina Stenius nya bok Sanningen är alltid större har som undertitel En essä på sju famnars djup. Det är snillrikt: boken består av sju essäer, varav fem är skrivna av henne själv och två är transkriberade föreläsningar av Avivah Gottlieb Zornberg.

 

Boken är utgiven av Vasaförlaget Scriptum, och jag plockade åt mig den vid mitt besök i staden tidigare i höstas. Stenius har en lång karriär bakom sig som musikkritiker, men har också varit bland annat fiktionschef vid Finlands Svenska Television, redaktör vid Finlands Rundradio samt kulturchef och producent vid Radion. Hon är aktiv i katolska föreningar och organisationer. Zornberg är judisk föreläsare, som också har skrivit sex böcker. Stenius väljer att inkludera  en föreläsning om Jona, och en om stentavlorna.

 


Att prioritera talet före skriften beror delvis på att Stenius poäng är att betona den orala judiska traditionen. Det är ett ovanligt grepp, att upplåta utrymme åt en annan(s) röst, men de två föreläsningarna omgärdar Stenius fem essäer på ett sätt som är allt annat än störande. Hon menar att det är en interdisciplinär bok, som av nödvändighet beaktar mötet med olika fält och låter dem befrukta varandra. Engagerat berättar Stenius om mötet med Zornberg – det var boken The Murmuring Deep från 2009, en bok som innehåller litteraturkritiska läsningar av tolv bibelböcker.

 

Här blir det också full fart in i exegetiken, men också filologin är nödvändig i främst Zornbergs vindlande muntliga text om Jona från Bibeln. Arbetet med Toran leder oss mot Derridas dekonstruktionsteori och hermeneutik. Det är lärorikt på många plan. Så berättas om ordet ”enigma”, som på grekiska betyder gåta eller mysterium men initialt också användes för att beteckna narrativ. Att det gåtfulla finns investerat i ordet för berättelse är svindlande. Och passande.

 

Jona är han som flyr Gud. Det var också passande när en av fångarna i filmen Runaway Train fick heta Jonah, han som blev kvar när Manny och Buck rymde. Han som spelade Jonah – Edward Bunker – rymde själv för första gången som femåring, hade haft en hel del klammeri med rättvisan och var delaktig i att skriva manuset till filmen. När Stenius skriver om valen anlitar hon en ovanlig metod, som ligger nära lyriken ibland:

 

flytande ligger jag

ömsad

inväntar transponering

på sjufamnars djup

långsamheten och tålamodet

samlar minnet av framtiden

utan att se tillbaka vänder jag om

omvandlar längtans landskap

transatlantiskt

vet hur det känns när

kontinentalsocklar åker i sär:

som en förlossning

ofrånkomlig

våldsamt befriande

 

Hon tar också omvägar kring vetenskapen, eller vad då omvägar? Hon hittar kontaktytor, och lägger fram dem pedagogiskt och överskådligt för en läsare som gärna hänger med i vändningarna. En av de tidiga bibeluttolkarna, fransmannen Rashi som var verksam på 1000-talet översätter Bibelns inledning med ordet ”förbluffande tomhet”. ”Jorden var öde och tom”, lyder början i Bibel 2000. Stöd finns i en engelsk översättning: ”when the earth was astonishingly empty”. I ett häpnadsväckande – förbluffande – ögonblick görs Gud till mer verb än substantiv och Stenius ger Gud pronomenet hen för att understryka att det verb som används i originalets hebreiska är ställt i futurum: dess vara är könsneutralt, i strid med de flesta andra hebreiska verb.  

 

Men Stenius nöjer sig inte med noggranna läsningar av Bibeln. Hon läser också Eric Auerbachs Mimesis metodiskt, och hittar lämpliga ingångar utifrån hans tolkningsmodell där ju det första kapitlet är en jämförelse mellan bibelberättelsen om Abrahams offrande av Isak och Homeros Odysséen. Hon skriver också om Foucault och Agamben, om Freuds das Unheimliche, för att berätta om Guds myckenhet. Det är också inspirerande när Stenius använder en bild för att beskriva de kvaliteter som Toran har, väsensfrämmande för vår episka och litterära tradition: ”Den liknar inte den roman man blev uppslukad av eller med sval förnöjelse fördrev tiden med, utan påminner då snarare om ett notblad riktat till en jazzmusiker som utgångspunkt för improvisationer”.

 

Stenius berättar kort om sin uppväxt som en av endast 2000 katoliker i Finland, och  närmar sig judendomen med Emmanuel Levinas diktat, att den är en religion för vuxna. Talmud blir i Stenius läsning den första hypertexten. Här påminns jag om min första Bibel, en röd med den gamla översättningen från 1917, där verserna ofta ackompanjerades av länkar till andra bibelställen, något som tyvärr har fallit bort från min Bibel 2000. Det blir en bok som inte bara ägnar sig åt det historiska, utan också nutiden får sin beskärda del (not, Joh:15). Inte heller är hon okritisk mot kyrkan, som hon tycker har ”försummat att fördjupa sin kunskap om mänskan i hela hennes komplexitet.”

 

Så finns här också en vacker exkurs om den komplexa kärleken som utmynnar i de vackra(ste) bibelorden från Psaltaren, ”Djup ropar till djup”. Så här lyder Stenius definition av vad kärlek är:

 

kärlek är förmågan att ge rum för den andras tillblivelse. För om den andra, som är en främling, tillåter dig att vara en främling, finns det rum för det som kan utvecklas inom er båda. Kanske kommer vi här också nära en definition av det som kunde kallas jaget: en plats för tillblivelse? Kanske är det platsen för tillblivelse som i den kristna traditionen kallas hjärta? Ett rum där tystnaden hörs och möten äger rum. Det är en allt annat än statisk plats. Hjärtat lever farligt; som om allt vetande, allt medvetande låg ovanpå en fundamental vilsenhet.

 

Det här är en intellektuellt spänstig bok om andligt sökande, ett begrepp som vår tid gjort sitt bästa för att lämpa av sig. Men så lätt går det nu inte. Politiken anstränger sig för att fatta beslut i strid med grundläggande kristna värderingar – sedan spelar det mindre roll om partiet heter KD – och premierar individualism, effektivitet och egoism. Stenius vackra och tänkvärda bok är omöjlig att göra rättvisa åt i denna korta text. Men jag önskar att den nådde läsare också i vårt land, åt oss som fortfarande behärskar svenska och fortfarande behärskar läsning och fortfarande bryr sig om annat än materiella vinster.  

 

Med andra ord: vi har ett samhälle som uppmanar oss att ha vassa armbågar. Vi borde göra motstånd genom att vässa våra tankar i stället.