Bokvännen Litterær Avis, 4 2025

 

I forntiden fanns en svensk litterär tidskrift som hette BLM (Bonniers Litterära Magasin), men efter att ha genomlidit sotdöden under 00-talet har den bara existerat i nostalgiskt längtansfyllda krönikor (merparten skrivna av mig själv). I Norge är läget något bättre för litterära tidskrifter. Där finns den snarlika BLA, som jag hade stor behållning av när jag läste den regelbundet för några år sedan.

Nu har jag läst nr 4 2025, som har tecknade nagellack på omslaget. De ämnen som tas upp är bland annat parfym och kläder. Tidskriften har som underrubrik ”Forum for litteraturkritikk og essayistik”, och vad har kläder och parfym med litteratur att göra? kanske du undrar. Ganska mycket.

Det finns i anslaget till de olika texterna en balans mellan lekfullhet och allvar. På senare tid har det varit en debatt i Sverige om krympande stöd till kulturtidskrifterna, som gång på gång hotas av nedläggning. Detsamma gäller förstås bokförlagen, i takt med att läsningen minskar eller flyttas till lyssning av ljudböcker. Frode Helmich Pedersen, professor i litteraturvetenskap i Bergen, bemöter klagosångerna med en krönika som fått rubriken ”Den nødvendige optimismen, och en bildläggning med Henrik Ibsens bistra profil.

Det är en av de bästa texterna jag läst i ämnet. Det enda som kan avhjälpa hoten – förstärkta av AI:s intåg – är att skriva och tänka bättre, men framför allt att skriva personligt: ”Den som skriver skarpt, vittig og poengtert, har framledes gode mulligheter for å bli lest. Hvis ingen bryr seg om det du skriver, kan det hende skylden er din egen.” I sin undervisning möter Helmich Pedersen studenter som fortfarande är seriösa läsare, och söktrycket på skrivarutbildningarna ökar – det borde finnas läsare till dessa kommande texter, menar han.

Daniel Hesby Hansen undersöker vad bokförlagen gör för att hantera läsarskarans åderlåtning. Även i Norge läser ungdomarna helst på engelska, något som i längden hotar också den norska utgivningen. Kjersti Instefjord från förlaget Oktober är inne på samma tankegång som Hemlich Pedersen: ”Hivs ungdom og unge voksne veler å lese engelske utgivelser, så tenker jeg det er fordi de norske forlagene ikke tillbyr det de er intressert i.” Som bekant har man dock i Norge satt i system att dels ha ett generellt statligt litteraturstöd som köper in alla nyskrivna norska böcker till folkbiblioteken, dels ha ett fast bokpris, som gör att nätbokhandlarna inte kan dumpa prissättningen.

Om kläder skriver Christian Bjaalid Cowin och sitt eget förhållande till vintage, och den inbillade känslan av att bli någon (annan) med hjälp av märkeskläder från berömda kollektioner. Han inser den hårda vägen – att hamna på den ekonomiska ruinens brant – att kläder inte har några ägare, bara brukare. Och Emma Aars har skrivit en vindlande essä om parfymens språk hos Ottessa Moshfegh, Hélène Cixous, Anais Nïn, men också om verklighetens dofter och dess kulturella avtryck.

Ett nummer som balanserar mellan det allvarsamma och det lekfulla vore förstås inte komplett utan en dikt om klädesplagg av UKON, översatt till norska. Föga förvånande låter han lika bra som han gör på svenska: ”Visse ord hatar oss. Det finns mektige fiendar som vil drepe diktet. […] Eg kler meg og sminkar meg for å uttrykke mitt indre er berre den banale inversjonen av: Eg ber sanninga som ei maske.”