20 juli 2024

Ord & Bild Nr 2.24; Glänta 1.24

 

Det är förstås bara en tillfällighet (men när är någonting någonsin bara en tillfällighet?), men två av landets mest livaktiga kulturtidskrifter har sitt säte i Göteborg. Ord & Bild har längre anor – lanserades 1892 (på 1980-talet flyttade den till Göteborg) – medan Glänta har funnits en kortare tid, sedan 1993. Båda har utkommit med helt nya nummer nu i sommar.

 

Ord & Bild betar av de fyra elementen i år, och tog sig an elden i våras. Nu är det dags för jorden, som behandlas i ord (essäer) och bild (konst). Jonatan Habib Enqvist skriver vackert om ”petrichor”, ett ord som etymologiskt bildats av grekiskans ord för sten och ett led som syftar på den vätska som rann i gudarnas ådror – enligt wikipedia rann blod, men därom är jag osäker. Den kemiska reaktionen som bildas efter regn på hårda ytor, som sten och asfalt, skapar alltså den doft som Habib Enqvist visar heter petrichor.



Victor Estby skriver om Dalslands perifera status i det svenska litterära landskapet. Där finns ett relativt nyligen instiftat poesipris, som tidigare förärats Claes Eriksson, Tua Forsström och Athena Farrokhzad. Bra spännvidd! I kritikerdelen har Jenny Högström läst Bret Easton Ellis Skärvorna, en recension som följer den anda den här tidskriftens recensioner tillför: det är texter som förlänger de behandlade böckerna, och bidrar med nya perspektiv.

 

Bland de övriga texterna vill jag nämna Jan Rydén Bonmots essä om nerväxt som ett alternativ till den allenarådande tillväxten. Jordens resurser är inte oändliga, men förespråkare för fortsatt tillväxt inbillar sig att den är det. Han påpekar det ironiska i att klimatörelsens största fiende finns i en metafor som är hämtad från naturen, men vill betona att det är en skadlig växt i tillväxten, som hotar biologisk mångfald. Vi kan ju inte fortsätta leva så här. Orden är i sig viktiga: ”Lösningar finns. Det är en fråga om världsbilder, berättelser och föreställningsvärldar. Inte minst ekonomiska föreställningar.”

 

Om ett genuint och hållbart motstånd ska kunna formuleras krävs det att det fogas in i en trovärdig och övertygande berättelse. I en essä om kriget i Ukraina skriver Svitlana Matviyenko (översatt av Ann Ighe) om de skador som åsamkas den ukrainska jorden. Ironiskt nog ökar det som på militärspråk kallas sidoskador (collateral damage) med precisionsbomberna. Den dag kriget tar slut finns inte mycket kvar av Ukraina.

 


Glänta har för tidskrifter ovanligt nog inget sammanhållande tema, men omslaget utlovar ”Essäer om otämjda tungor, självmord och dörrar, samtal om oansenliga detaljer, dikter om krig och lågvattenmärken. Inkl ett utvikbart imaginärt museum för Gaza.” Det imaginära museet är skapat av konstnärskollektivet Hawaf. Och dikterna har skrivits av bland andra Leif Holmstrand och UKON (den senare låter frasen ”Vi är inga mördare” återges på 47 olika språk).

 

Nyligen besökte den palestinska författaren Adania Shibli Sverige och samtalade med Hanna Nordenhök, Balsam Karam och Elisabeth Hjorth. Här återges deras samtal i en längre text som växlar mellan de olika frågorna och Shiblis svar om bland annat att skriva om motstånd, och om hur det var när hennes syster i barndomen ljög för föräldrarna om att Adania hade behandlat henne illa, och att det kan ha varit stunder som dessa som gjorde henne till författare – upptäckten att det går att ljuga och bli trodd på. Hon talar också om den skadliga militariseringen av samhället (det är en tanke som går tillbaka till Virginia Woolfs skrämmande aktuella essä Tre guineas).

 

Gloria Anzaldúas essä ”Att tämja en vild tunga” handlar om att övervinna tystnader och språkbarriärer: ”Inte förrän jag kan känna stolthet i mitt språk kan jag känna stolthet i mig själv.” Jean Amérys essä ”Före språnget” handlar om vad som försiggår i det ögonblick som inträffar när den som vill ta sitt liv utför handlingen. Amérys text är ett kapitel från en bok på 70-talet (han begick självmord 1978). Hans text ser inte döden så mycket som en slutpunkt, men också att de insikter som erhålls tillhör mörkret, tystnaden – och glömskan.

 

Ingen vet vad döden innebär eller vad vi kan lära av den. Améry kallar den icke-logisk, och att det är en erfarenhet som inte går att förmedla. Han ställer anmärkningsvärda frågor: ”Men måste man verkligen leva? Måste man alltid finnas till här bara därför att man nu finns här.” Jag önskar att jag hade ett svar (fast, gör jag verkligen det?). Hans text har översatts av Tommy Andersson, och överlag måste översättarna hyllas för att de ger tillträde till en unik internationell utblick: utöver Andersson även Maria Andersson, Göran Dahlberg, Khashayar Nadrehvandi, Anna Jansson och Patricia Lorenzoni.

 

Slutligen: i Tomas Tranströmers dikt kan du bara hitta gläntan om du går vilse. Om du bor i Jönköping kan du inte heller hitta tidskriften Gläntan, utan du får gå vilse i städer som Stockholm, Göteborg och Malmö (totalt 21 ställen), men också i småstäder som Borås, Kalmar, Karlshamn, Linköping, Lund, Norrköping, Sunne, Umeå (tre ställen), Uppsala, Värnamo, Växjö, Ystad, Åsensbruk, Östersund. Att inte Jönköping finns på den här listan säger något ofördelaktigt.

19 juli 2024

Livets vatten, Maria Küchen, Verbum

 

[Eftersom det varit (ännu) en debatt om jäv i det svenska kulturlivet kan jag inflika här att under ett år jobbade jag tillsammans med Maria Küchen i Kulturrådets bedömningsgrupp för skönlitteratur.]

 

Min religiösa tro har ganska lite med övertygelse att göra. I drygt fyra år har jag varje kväll bett till en Gud som med ett signifikant undantag varit passivt, men det finns inget som skulle få mig att avhålla mig från att fortsätta be. Undantaget var när jag bröt mot rutinen och sa något jag inte sagt tidigare: ”Jag behöver dig”, och fick ett svar. Annars finns tvivlet där hela tiden. Ungefär som det var för Maya Angelou, hon som kunde säga till seniora människor i sextioårsåldern när de sa att de trodde på Gud: ”Redan?”

 


Eller för Nick Cave, som enträget ber och ber utan att egentligen tro. Cave är en av de två artister Maria Küchen anlitar i sin bok Livets vatten, som i år utkommer i Verbums serie ”Ärkebiskopens fastebok”, som sedan 2013 varje år gett oss en kortare vägledande skrift. Küchens bok tar en resa till Yttre Hebriderna som utgångspunkt. Cave förlorade sin son 2015, och vi blir påminda om hur nödvändig sorgen och dess lärdomar är för att vi ska kunna växa som människor.

 

Den andra artisten är Mike Scott, den skotske sångaren i bandet The Waterboys, med medlemmar från Skottland, Wales, England, Irland. I fyrtio dagar skriver Küchen en resedagbok. Till de korta texterna hör kursiverade frågor som det ofta är värt att dröja vid, viktiga frågor som saknar enkla svar: ”Vad kan få ditt hjärta att glittra fast det mesta är mörkt? […] Vad är du rädd för? […] Vad betyder tystnad för dig – på gott och ont? […] Vad finner du om du går inåt?” Som svar på min Gudsupplevelse återger hon en händelse när Jesus sa till henne: ”Var inte rädd, det är jag”. Det här kan ingen som saknar tro förstå.

 

För Küchen är tron inte ett stängt rum. Det är en löftesrik utgångspunkt. Hon vill också göra fromheten cool igen, men siktar inte in sig på den självrättfärdiga utan mer den självständiga fromheten. Och självständighet blir det idealiska förhållningssättet till världen genom de här texterna, som växlar mellan bibelcitat, böner och privata bekännelser. Ibland skriver hon om vikingarna som härjade på öarna och bosatte sig där, inte enbart i syfte att plundra utan för att undkomma den norska kungens styre.

 

Den största lärdomen i Küchens kristna budskap är handlar om att öppna sig för intryck från andra, och att möta dem på deras egna villkor och utan anspråk på att förändra dem. Hon skriver fint om behovet av gemenskap, men också om att det är möjligt att bära sin kyrka i hjärtat. Det hon förespråkar är en religion som argumenterar för mer förståelse och mindre förtryck. Hon skriver dialogiskt, och är överlag mer inriktad på samtal än monolog. På resan har hon mer av Filifjonkans neuroser än av Snusmumrikens äventyrssinne, även om hon minsann också försvarar sin inre Snusmumrik – där är jag helt enig, och kan tycka att det finns plats för många Muminfigurer i det sammansatta väsen som vi utgör, vi människor.

 

När Küchen skriver om det karga landskapet når hon en häpnadsväckande slutsats, i sin skildring av platsen: ”Den är underlig och egensinnig, förlamande vacker, fruktbar, stilla, stark i sin stränghet, livgivande. Den liknar Gud.” Verkligen? Jag vet inte varför jag reagerar så starkt här: det är väl en vanlig tanke, med Gud som manifesteras panteiskt i naturen. Ändå stör det mig mer än när hon funderar på om Gud ska vara en ”han” eller något annat (det är väl bara en grammatisk fråga, eller något som härstammar från bibeltolkningen, en konvention, helt enkelt). Men Gud i naturen, jag tvivlar …

 

Jag vill också hävda att hon visar lite väl stor förståelse och borde ha rutit ifrån mot sina ateistiska vänner när de förmodar att kristna tror på Gud för att vi behöver tröst. Ursäkta, men min tro har väldigt lite med ”tröst” att göra, och mer med desperation, förtvivlan, bävan, vånda. Kontakten med Gud är ordlös, utanför språket. Somliga saker behöver vi inte förstå. Men ger Gud mig tröst? Ingalunda. Ändå vänder jag mig mot – något – och det är inte heller möjligt att sluta med dessa försök, men det är inte alls så att jag söker tröst (den kan jag få av annat).   

 

Däremot handlar det mycket om att söka efter och konfrontera det som är jobbigt i ens eget liv. Jag uppskattar hur Küchen lyckas vända sina kursiverade frågor mot en läsares skärskådan av det egna samvetet: ”Vilka ord från andra har sårat dig mest? Vad har du själv sagt som sårat?” Där, hos dig själv, kan det goda arbetet – ”den goda kampen” (2 Tim: 7) – inledas.

18 juli 2024

I kan do også bare skrive om stjernerne!, Signe Gjessing, Gyldendal

 

Tre av Signe Gjessings diktsamlingar finns översatta till svenska. Ändå tror jag att hon fortfarande inte fått något större genomslag här. Till exempel saknades hon i den introducerande antologin som Ellerströms gav ut för nio år sedan, Nervsystem (då hade hon visserligen bara gett ut sin debut). Kanske beror det på att hon skriver en så svårkategoriserad poesi?

 

När jag nyligen var i Köpenhamn slogs jag av att två nya danska översättningar av Edith Södergrans samlade dikter fanns tillgängliga: dels en signerad poeten Ursula Andkjær Olsen, och dels en utförd av Line Krogh och Merete Bakkelund. Jag nämner det för att den poesi Gjessing skriver delar vissa drag med Södergrans visionära poetik. När jag läste debuten Ud i det u-løse skrev jag om likheten med Södergran: ”förnimmelsen att befinna sig i närkontakt med kosmos, planeterna, atmosfären, solen. Det stora jaget.”

 


Nu utkommer Gjessings sjätte diktsamling, I kan do også bare skrive om stjernerne!, och den tonar inte ned förhållandet till Södergran. Boken är indelad i fem delar, och tillägnan går till Gangflow Trozam, som synes ett anagram för Wolfganfg Mozart. I de olika delarna byts uttrycket mellan korta fragmentariska dikter och kort fragmentarisk prosa. Som brukligt hålls formatet inom det kortare hållet, cirka trettio boksidor (endast debuten är marginellt längre). Och som vanligt visar Gjessing att hon är en poet som inte gör det onödigt lätt för sig.

 

Dikterna handlar om vattnen, om fjärilarna, om stjärnorna, om solen, om rosorna. Men också om Maria och hennes son Jesus korsfästelse. Och om mörker. Och om att simma i havet. Och om tårar. Och, icke att förglömma, om skönhet. De olika delarna samverkar endast på informella och implicita plan. Där finns en remix av evangelierna, Eden-fragment och en saga om pojken Florians inbjudan att delta i en sammankomst med överlevare ute på havet. Och titeln då? Ska den uppfattas som en uppmaning eller uppsträckning: ”skriv inte så mycket om den svåra världen, skriv om naturen!”

 

Om det här låter krångligt är det förstås helt i linje med hur Gjessing vill att det ska uppfattas. Hon drar sig inte för att inkludera filosofiska utredningar, och jag har läst hennes dikter i tio år, och vet ärligt talat fortfarande inte vad hon håller på med. Samtidigt tror jag att hennes dikter är mer enhetligt skrivna än mina pendlande, vacklande, vingliga omdömen om dem. Eller så här: ändå undrar jag ibland om hon själv är medveten om hur dessa dikter ska läsas och förstås. Och spelar det ens någon roll? Det som klargörs, efter ett par omläsningar, är snarare att boken är en komponent i något större och pågående, att hennes dikter är tillkomna i ett konsekvent fortlöpande arbete, där de utlevande tendenserna och romantiska ansatserna samtidigt är hårt hållna.

 

Samtidigt som det svåra inte ska förnekas finns det en lätthet i Gjessings lekfulla språkbehandling, en metod hon har förvaltat sedan debuten. Redan där skrev hon mycket om solen, utifrån ett uppsluppet bildspråk: ”Sol är ljus hopknycklat (för att det inte duger) och kastat in i dagen” (översättning Ann Jäderlund). Det här innebär inte att jag saknar betänkligheter, men det hon gör innebär en oförfalskad och ren blick på världen, en blick som liknar barnets: ”Unverset blev univers for at få mere kvalitetstid samman med sin sommerfuglfamilie.” Dessutom uppfattar jag dikterna som att de skiter i alla välmenande råd om att ”läsa vördnadsfullt”: det här är dikter som bjuder in till mer spontana läsningar än när du läser till exempel Tranströmer (är det inte som att du upplever att du står inne i en kyrka när du läser honom?). Här finns den frihet som du som poesiläsare behöver

 

Den extatiska Södergranpulsen bultar kraftigast i avsnittet ”Svanesøen”:

 

Min krop er verdensaltets glas, du lister dit hjerte ned i – som et

drømmemiddel,

der skal få altet til at drømme om endnu flere stjerner, stjerner,

stjerner, stjerner!

 

Starkast intryck gör nog det centralt placerade ”Eden”, med 25 kortdikter eller fragment, med viss slagsida åt en okonventionell kärleksdikt, där vi ena stunden läser om en Gud som tas ned på jorden: ”min hud absorberer Guds blå regnjakke”, och i nästa en parat kärleksförklaring: ”Hendes rygrad er den bøjle, solen skal have på tænderne, fordi deras lys når uden for paradis.” Kärleken görs till en fristad från vardagens plikter och krav. En räddningsplanka för olyckliga själar.

 

Det som kännetecknar Södergrans dikter är ju en tro på denna utväg, att det finns något som lyfter oss över de världsliga bekymren, oavsett om det handlar om systerskap eller Nietzsches optimism eller om andlighet. Hos Södergran kan vi tänka på den hänryckta avslutningen av dikten ”Triumf att finnas till”: ”en gång slockna alla stjärnor, / men de lysa alltid utan skräck.” Gjessing skriver sin egen variant på det triumfartade temat:

 

Stjernerummet er ikke længere så kongeligt, som dengang stjernerne

kun fandtes i vores blod – men kræver stadig, at vi stråler af glæde.

 

Det är en specielle glädje i att vi har Edith Södergrans dikter att tillgå, denna unika röst i den skandinaviska poesin. Även Signe Gjessings röst håller på att skapa något unikt. Det mest uttjatade som har sagts om modern poesi är Ezra Pounds formel ”Make it new!” Mm, men Gjessing svarar upp till det här budordet utan att göra det till ett självändamål. Hon har stakat ut en helt ny riktning för poesin – ja, så storslaget är faktiskt det här pågående arbetet redan – och det är min förhoppning att översättningarna – som verkar ha pausats efter Tractatus Philosophico-Poeticus som utkom 2021 på svenska – fortsätter med denna bok.

17 juli 2024

Hvordan styrker vi børn og unges mentale sundhed?, Anne A.E. Thorup, Informations forlag

 

En av de böcker jag plockade upp när jag nyligen var i Köpenhamn var en av de orangea böckerna i serien ”Moderne idéer” som Informations forlag ger ut med ämnen som klimatkrisen, flyktingkrisen, krigen, populismen, AI (som heter ”kunstig intelligens” på danska). Det är en enkel och bärande idé. Nummer 22 i serien utkom för ett och ett halvt år sedan: Hvordan styrker vi børn og unges mentale sundhed? av barnläkaren och professorn Anne A.E. Thorup handlar om psykisk ohälsa hos de unga, ett allt mer akut problem.

 

Hon inleder med en berättelse om när hon som medicinstudent efter tre år för första gången skulle få möta patienter, och det missförstånd som uppstod när hon försökte beakta patientens hela livssituation för att ställa en diagnos. Det var endast den biokemiska analysen som räknades när det gällde att sätta hastighetsrekord i patientmötena i den hårt slimmade verksamheten. Att se människan? Näppeligen.

 


Det här var drygt trettio år sedan, men inte mycket tyder på att det har blivit bättre, snarare tvärtom. Ändå är det holistiska synsättet avgörande för barn- och ungdomspsykiatrin, där Thorup sedan länge har varit en förgrundsfigur som överläkare för Köpenhamns BUP. Vi har sett problemen komma, utan att ha förberett oss på något adekvat sätt. Är fler regleringar nödvändiga, typ förbjuda all mobilanvändning i skolan? Tveksamt. Sådana åtgärder reduceras till fernissa för att politiker ska ge sken av att ta itu med saker, men effekten av skärmanvändning är ju något som invaderar de ungas hela fritid.

 

Det blir tydligt att Thorup är lagd mindre åt det konservativa och repressiva hållet och mer åt det konstruktiva och lösningsorienterade hållet. Hon pekar ut två problem. Dels stiger utan entydiga förklaringar andelen unga med psykiska problem, och dels arbetar vi för lite med förebyggande åtgärder och använder inte den existerande forskningen för att minimera riskerna att psykisk ohälsa bryter ut. Det märks tydligt i den upplevda ensamheten och distanseringen som unga påfallande ofta själva kan identifiera, som en effekt av den ökade skärmanvändningen.

 

Ok, det här är en grov generalisering, men min hypotes är att unga förlorat handlingsförmågan. De står handfallna inför något som tidigare generationer också har mött – det vill säga, stress, oro, neuroser, ångest, depressioner – och agerar utifrån att allting ses som livsavgörande eller livsfarligt. Det är inte ens de ungas egna fel, eftersom de har blivit, för att låna ett begrepp från Heidegger, utkastade till en jämförelsetyranni, där allt ska mätas mot extremt framgångsrika kändisar, förebilder eller influencers, likväl som att de mäts mot sina jämlikar.

 

De unga är sunda i så många andra avseenden: de varken röker eller dricker lika mycket som tidigare generationer, och de motionerar flitigare och äter sundare. Droger används nog, men farfar hälsar att droger inte är någon 2000-talsuppfinning. Gemensamt för många unga är att de har glömt bort hur man sover, och det krävs ingen raketforskning för att återigen peka ut skärmanvändningen som den stora anledningen här.

 

Thorup skriver om hjärnan hos det nyfödda barnet upp till tre års ålder och jämför med hjärnan hos barnet i åldern 13 till 17. Som nybliven tonåring är hjärnan gynnsamt rustad för inlärning, planering, strategiskt tänkande och bearbetning av kunskap. Det här förnekar vi de unga om vi bara ger upp inför skärmarna. Utan att hon gör allt för stor sak av det tar Thorup också upp den stigande frekvensen av diagnoser, men hon påminner om att standardiserade utredningar är ett trubbigt verktyg. Vi måste också lära oss att en diagnos mer ska betraktas som en tillfällig stämpel och inte som en tatuering.

 

Tron och hoppet måste bevaras, menar hon. Det går att förhålla sig till stress utan att få panik, som hon med pedagogiskt tålamod förklarar: ”Man skelner mellem naturlig og tolerabel stress og skadelig eller toksisk stress, hvor sidstnævnte er den langvarige stresspåvirkning, som ikke afhjælpes, og hvor stresshormonkoncentrationen forbliver høj i længere perioder.” Handen på hjärtat är den senare typen av toxisk stress något som det krävs ganska mycket innan den ska ge sig till känna. Thorup menar också att det inte automatiskt är ångest inför de starka känslorna av nervositet, osäkerhet och sårbarhet.

 

Till det konstruktiva med Thorups metod hör också det vi har att tjäna på ett mer tvärvetenskapligt förhållningssätt. Det låter utopiskt, men hennes ideal är när olika discipliner kan samverka för att sätta in rätt åtgärder, och att dessa åtgärder behöver vara individanpassade och stöttande mer än generella och fördömande. Det låter självklart, men positiva förväntningar är också något hon förordar, och att sociala nätverken växer fram för att ge akt på negativa eller olycksbådande signaler.

 

Hennes dröm är att barn- och ungdomspsykiatrin bytte namn till ”familjepsykiatrin”, eftersom det är hela familjen som behöver stöd och hjälp. I linje med det vill hon att behandlingen av barn och unga inte som nu ska avslutas den dag de fyller 18 och överflyttas till vuxenpsykiatrin. Hellre förlänga BUP till åldern 25 år.

 

Helt klart är det här en viktig bok, och det finns mycket att ta med sig härifrån, inte minst för oss som jobbar i skolan. Det är en underdrift att säga att skolan behöver bli bättre i sitt förebyggande arbete om psykisk ohälsa. Thorup menar att mycket kan avhjälpas om de unga ges ett språk. Så bra, tänker jag, att det finns en enkel och idiotsäker lösning i det avseendet: läs böcker!

16 juli 2024

Faktan. En sammanställning av tredje delen av Sydafrikas anmälan till ICJ rörande folkmordet i Gaza 2023-2024, ”The Facts”, Johannes Anyuru, Clandestino Institut

 

Jag köper läsk till min lunch-falafel någon dag innan sommarlovet. På burken står det ”Free Palestine”. Mina kolleger pekar och säger: ”Dina pengar går rätt in i Hamas”. Det här visar hur svårt det är att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Hamas attack mot israeler den 7 oktober var vidriga; Israels attacker mot palestinier är också vidriga. Går det ens att uttala sig i frågan utan att rita med tusch i ansiktet: ”Jag stöttar varken Hamas eller Israel”? Eller: ”Jag kritiserar Israel, men jag är inte antisemit”?

 

En nyutkommen bok – snarare pamflett – av Johannes Anyuru väljer att ställa ansvarsfrågan till Israel. Faktan är en summarisk genomgång av det som skett i efterdyningarna av den 7 oktober, och dess undertitel förklarar innehållet: ”En sammanställning av tredje delen av Sydafrikas anmälan till ICJ rörande folkmordet i Gaza 2023-2024, ’The Facts’”. Den delas ut gratis på bibliotek och boklådor, gissningsvis företrädelsevis i Göteborg.

 


Det är en udda bok, utgiven av Clandestino Institut i samarbete med Studiet av Skuggor, och jag önskar att den inte hade funnits, önskar att jag inte hade behövt läsa den. Om det är något de senaste två åren har lärt oss är det dock att krig tyvärr inte är något som hörde dåtiden till. Därför behöver vi läsa om kriget i Ukraina, och vi behöver läsa om kriget i Gaza, utan att drivas till hårklyverier och spetsfundigheter om vad som ska kallas folkmord eller krig och vad som inte ska.

 

Sydafrika lämnade ett dokument på över 84 sidor till Internationella domstolen i Haag i januari i år. Häftet som Anyuru översatt, sammanställt och i viss mån kommenterat, går igenom sektion för sektion: Introduktion, Bakgrund, Folkmordshandlingar utförda mot det palestinska folket (den längsta delen), Avsikten att begå folkmord mot det palestinska folket, uttryckt av israeliska statstjänstemän och andra, samt Erkännande av Israels avsikt att begå folkmord mot palestinier.

 

Här påpekas att innan 7 oktober hade enbart under 2000-talet nästan 1700 barn, totalt fler än 7500 palestinier dödats av Israel. I de fullskaliga militära attacker sedan dess är det kvinnor och barn som har blivit måltavlorna, och utgör 70% av offren. Journalister tillhör också en yrkesgrupp som har blivit dödade, liksom sjukvårdspersonal.

 

Men statistik är bara kyliga siffror – det som drabbar mer är de individuella berättelserna. Dessa får inte riktigt plats i Sydafrikas anklagelseskrift, men Anyuru har fogat in citat från poeter och författare och andra som i många fall senare har dödats i attackerna. Dessa exempel från bokens gröna sidor är mer övertygande än dokumentets torra rapportering av anonyma dödssiffror. Dessutom tar efterordet upp risken att boken hinner bli aktuell innan tryckfärgen hinner torka, eftersom krigets omfattning inte ser ut att trappas ned.

 

Gemensamt för alla moderna krig är att de dels upphäver respekten för människolivet, och dels att gränsen mellan militär och civil befolkning utplånas. En högt uppsatt israelisk militär citeras: ”I krig finns ingen civilbefolkning, bara en fiende”. Det är lätt att misströsta, och uppgivet kapitulera inför det omöjliga i situationen: ”homo homino lupis” (människan är sin egen varg).

 

Och detta krig fortgår. En del av exemplen som Anyuru lyfter fram är från försommaren. Där finns en ohygglig redogörelse för tortyren som palestinierna fått utstå. Tyvärr tror jag det finns ett mörkertal här, att många av dessa vittnesmål inte når offentligheten (tortyr som leder till död): ”De har sodomiserats med metallspett, som ibland varit glödande eller strömförande och suttit handfängslade så länge utan att få röra sig att det, enligt visselblåsare, blivit ’rutin’ att amputera deras händer.” Vore det här fiktion skulle vi kanske inte tro på det: så här usel kan väl människan inte vara, och så här orättvis kan väl världen inte vara?

 

Den här boken saknar triggervarningar. När utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén sommarpratade i början av juli varnade SR innan programmet sändes varnades för ”starka scener och skildringar av våld”. Det är förståeligt. Samtidigt undrar jag om vi inte blir avtrubbade. Kriget i Vietnam var första gången tv-publik tog del av krigets vidrigheter, men jag har svårt att tro att det fördes mer humana krig tidigare under 1900-talet.  

 

Uddén hävdade att Hamas outtalade syfte kan ha varit att vända opinionen mot Israel i så starkt negativ riktning att omvärlden inte skulle tveka att ta ställning och i förlängningen utplåna Israel. Hittills har de inte fått helt rätt, men det är kusligt att föreställa sig att de planerade attacken 7 oktober i full visshet om hur skoningslösa Israels repressalier skulle bli. Jo, som sagt: krig visar att respekten för människoliv inte längre gäller (titta bara på hur Putin fortsätter och kommer att fortsätta offra ryssar i kriget i Ukraina).

15 juli 2024

Noveller, Shirley Jackson, översättning Helena Fagertun, Modernista

 

Vissa saker ter sig märkliga i efterhand. Under lång tid har amerikanska Shirley Jackson setts som en av de viktigaste skräckförfattarna. Tack vare filmer och tv-serier har hennes två mest kända romaner Vi har alltid bott i slottet och Hemsökelsen på Hill House ständigt nått nya läsare. Det gjordes också en habil film om hennes liv och skrivande, Shirley, med Elizabeth Moss i huvudrollen. Ändå har det inte funnits någon svensk översättning av hennes noveller, trots att till exempel ”The Lottery” från 1948 aktualiserats av att den kan ha inspirerat Suzanne Collins till The Hunger Games.

 

Detta ändras nu, med Modernistas lyxiga utgåva Noveller, översatt av flinka Helena Fagertun. Den innehåller novellsamlingen The Lottery and Other Stories (från 1949), samt fyra noveller från 1950- och 60-talet – inalles ett trettiotal noveller. Självklart ska dessa noveller tillgängliggöras på svenska – så bra är den här boken, där en handfull måste kallas mästerliga.

 


”Lotteriet” är lämpligt nog placerad sist i den ursprungliga novellsamlingen. Den blev tidigt ökänd när den publicerades i tidskriften The New Yorker, med läsare som avskydde den cyniska människosynen. Här behöver dess intrig inte spoilas, men läsare av The Hunger Games är nog varnade. Det kusliga med Jackson är hur hon snärjer läsaren och får oss att acceptera de stråk av ondska hon lägger ut; hon invaggar oss i falsk trygghet, och det görs inte bättre än i just denna novell, med sin idylliska inledning som sedan leder fram till avgrunden.

 

Allra först finns en mindre känd novell som jag ändå tveklöst vill lyfta fram som minst lika bra. ”Den berusade” handlar om en full man på en fest som hamnar i samspråk med en tonåring. Det är inte svårt att koppla hennes pessimism och svartsyn till det nyligen avslutade andra världskriget, men hennes vassa repliker kunde faktiskt lika gärna ha yttrats av en uppgiven tonåring idag: ”Jag tror inte att den [världen] har särskilt mycket till framtid […] Om folk verkligen hade varit rädda på riktigt när du var ung skulle vi inte vara lika illa ute idag.”

 

Genom novellerna tecknas sedan olika scenarion där världen brister, och där nya förutsättningar etableras. Jackson skriver med utsökt timing och visar vilka fasor som hukar i det fördolda. Jag tvekar inte att kalla henne skräckförfattare, men när jag försökt läsa We Have Always Lived in the Castle med gymnasieeleverna i kursen Engelska 7 har eleverna inte uppskattat den: ”too soft … not scary enough”. Är de för luttrade? Skulle inte tro att de sett lika många skräckfilmer som jag (typ fem tusen): ändå skrämmer Jackson mig med sin konsekvent negativa människosyn, där ondskan inte anländer i form av övertydliga sadistiska böjelser.

 

Sadismen förekommer ändå, i en av novellerna som ligger utanför den ursprungliga samlingen. I ”Ondskans eventualitet” skickar en ensam kvinna brev till stadsborna för att så split och orsaka exempelvis misstankar om otrohet: ”Miss Strangeworth befattade sig aldrig med fakta; samtliga av hennes brev handlade om misstänksamhetens mer förhandlingsbara väsen.” Vad Jackson tycker om metoden framgår av hur hon avslutar novellen – här behöver den inte avslöjas, men den som vill ha en twist till sina noveller kommer att uppskatta den.

 

I en annan favorit, den korta ”Häxan”, är det en man som berättar en ryslig historia för ett barn på ett tåg. Han är en gränslös vuxen som kan ses som den som krossar barnets paradisiska värld – det han gör är okonventionellt, men är det grymt? Även om grymheten också kan finnas hos barnen verkar Jacksons sympatier hellre ligga där än hos de vuxna, som framställs som bigotta, fega, falska, trångsynta och fördomsfulla.

 

Ett av dessa barn är Laurie, som när han börjar skolan noggrant återger för föräldrarna alla hyss den oregerliga klasskamraten Charles hittar på under dagarna. Mamman anar inga oråd, men vi som vid det här laget har läst vår beskärda del av Shirley Jackson kan förstås lista ut vart hon ska ta oss.

 

Och i ”Demonälskaren” handlar det om en kvinna som verkar leva i en fantasirelation med en viss James Harris. Detta namn återkommer i flera av novellerna, liksom hans blåa kostym. Han kallas ibland Jamie, ibland Jim, ibland James, och är ibland bara en liten gvadd. Han är en lögnare, så det kan vara lämpligt att han i en av novellerna är författare. Mestadels är han en obehaglig typ på gränsen mellan narcissist och psykopat, och det kanske är en tillfällighet, men bara några år senare skulle ju Patricia Highsmith skildra en besläktad karaktär – Tom Ripley, mannen med många talanger.

 

Ett bärande tema i flera av novellerna är hur opålitliga människor är. Det spelar ingen roll hur du beter dig – andra människor kommer bara att göra dig besviken. I ”Elizabeth” försöker en litterär agent i New York förgäves kapa banden med uppväxten i en småstad. Det är en sorgesam historia om tillkortakommanden och vilseledande. Sorglig – och lysande – är också novellen ”Sju sorters flertydigheter”, där en ung fattig student gratisläser på ett antikvariat William Empsons bok Seven Types of Ambiguity, eftersom han inte har råd att köpa den. Ett rikt par köper samtidigt upp en mängd klassiker i parti – man anar att dessa böcker enbart ska bli prydnader i det borgerliga hemmet – och det bildas en osympatisk kontrast mellan världarna, mellan de som förtjänar och de som bara tjänar.  

 

Ständigt återkommer Jackson till den tunna gränsen mellan normalitet och galenskap. Hoppet görs till både det sköraste och viktigaste – och enda! – vi har att förskansa oss med mot de osunda lockelserna. Det är att underskatta Jackson om hon görs till någon slags representant för genren ”mysrysare”, för det finns inte mycket till mys i dessa lugubra berättelser. Det har hon gemensamt med Ray Bradbury, en annan suverän amerikansk författare, som förtjänar fler översättningar än av den dystopiska klassikern Fahrenheit 451. Hans noveller är också illvilliga och lömska, och motbevisar bilden av honom som en fryntlig trivsam farbror.

 

Den som vill studera hur effektiv och komprimerad novellkonst bäst ska utföras har åtskilligt att lära av den här volymen. Jackson slösar inte med orden. Den komprimerade formen beror delvis på att det på den tiden fanns åtskilliga litterära tidskrifter, något som också främjade en författares förmåga att väcka läsarens intresse, men också att haka fast i denna uppmärksamhet.  

14 juli 2024

The Occult Sylvia Plath. The Hidden Spiritual Life of the Visionary Poet, Julia Gordon-Bramer, Destiny Books

 

Det räcker med att doppa stortån i den ymniga flod av böcker om Sylvia Plath för att konstatera att hennes intresse för det ockulta är något som kan både överdrivas och underskattas. Ingen har dock tagit ett lika omfattande och ambitiöst grepp som Julia Gordon-Bramer gör i sin nyutkomna bok The Occult Sylvia Plath. På strax under 400 sidor skriver hon konsekvent om utforskandet av astrologi, hermeticism, shamanism, häxkrafter, tarotkort, kundalini, hypnoser, amuletter, anden i flaskan, Kabbala, alkemi, med mera, hos både Plath och Ted Hughes. Vad man gör efter läsningen? Hämtar andan mer än anden.

 

I femton år har Gordon-Bramer arbetat med boken, och det märks, då redovisningarna av de rigorösa studierna sällan går av för hackor. En del av mytbildningen kring det mytologiserade paret Plath-Hughes är att det var Ted som var den som tog det ockulta på allvar, medan Sylvia mer eller mindre spelar med. Sanningen är inte så svartvit, menar den här boken, som betonar att Plaths intresse grundlades långt innan hon träffade Hughes.

 


Gordon-Bramer gör ett uppriktigt försök att förstå bevekelsegrunder och intentioner bakom Plaths intresse, som hon tonade ned i intervjuer eller i bekantskapskretsen. Orsaken låg säkerligen i att stigmat var mer negativt då, eftersom häxkonster först nyligen hade lagliggjorts i England. Ordet ”ockult” härrör dessutom från det latinska verbet occultare ”hemliggöra”, och har sitt ursprung i celare, som betyder ”dold” eller ”gömd”. Med andra ord var det här inget man talade högt om, och det är något som i viss mån fortfarande gäller. Det finns en uppenbar länk till Plaths poesi, som också sysslar mycket med hemligheter och symboler, samt de hemliga krafter som de kan sätta igång.

 

Trots att fokus är starkt på det ockulta, blir boken också en någorlunda reguljär biografi. Det kunde leda till en halvmesyr, för behovet av ännu en biografi är tämligen begränsat. Det kan tyckas onödigt att ännu en gång upprepa den skåpmat som tidigare biografier inskärpt, eftersom ingen som är obevandrad i Plaths livshistoria lär börja med den här boken. Ändå uppskattar jag att Gordon-Bramer betonar att hon själv uttalade efternamnet ”Plah-th”, med ett tyskt ah-ljud (de som fortsätter uttala namnet som att det rimmar på engelskans math kan sluta med det). Som bekant var ju pappan född i Tyskland, och hette från början Platt. Dessutom var pappan frimurare, så intresset för hemlig verksamhet gick i arv.

 

Det handlar om Jung, om Freud, om religionen, i Plaths uppväxt. Men också om självskadebeteende och upprepade självmordsförsök, och elchocker. Och om den position Ted Hughes skulle få i Plaths liv, som den ende mannen som var henne värdig – hon hade tidigare en avochpå-relation med Richard Sassoon, som kallade henne ”komet” (motivet dyker frekvent upp så sent som i dikterna till samlingen Ariel, skrivna ett halvår innan hon dog). Kontrasten mellan Plath och Hughes kan få sin förklaring i att de var så förankrade i sin respektive nationalitets kynne, något som får mig att tänka på den stackars amerikanska tv-journalisten Claire Keagan (född 4 juli) som stod på röda mattan när The Cure för fem år sedan invaldes till Rock & Roll Hall of Fame, och hon frågade Robert Smith om han var lika exalterad som hon var, och han kort replikerade: ”Umm, by the sounds of it, no.”

 

Det finns givna poänger i framställningen, som att Plaths korta sejour som lärare på Smith College i USA innebar att hon kallade sina elever för ”spoiled bitches”. Hennes val av att gasa ihjäl sig i ugnen var en vanlig metod i England: 44% av självmorden gick till så. Rivalen Assia Wevill droppade belladonna i ögonen för att se ”sexuellt upphetsad” ut. Efter Plaths död tjuvläste hon dagböckerna, bodde i hennes lägenhet, bar hennes kläder – och klagade inkonsekvent nog samtidigt på att hennes spöke inte lämnade i fred.

 

Det ockulta kan förvisso sägas utgöra en av de röda trådarna i Plaths poesi. Gordon-Bramer följer denna röda tråd med en dåres envishet. Hon snokar rätt på böckerna i Plaths bibliotek och intresserar sig för vad hon läste och framför allt vad hon strök under. Främst gäller det George Eliots roman Middlemarch, som bildar ett kontinuerligt kommentatorsspår till äktenskapets upplösning. Det är inget fel med den metoden, men den drivs in absurdum till slut, som när Hughes jämförs med tråkmånsen Causabon. Jag trodde det inte gick att bli uttråkad av Middlemarch, men använd på fel sätt går det förstås att demonstrera sanningshalten i Prousts gamla utsaga, att det är enklare att ödelägga ett konstverk än att skapa ett.

 

Att varje avsnitt i boken inleds med en fiktiv berättelse av tveksam valör har också ett ringa värde. Det finns i Gordon-Bramers skrivande en viss tendens att se sammanträffanden som något annat än slump. När Plath och Hughes träffades första gången hade hon läst och memorerat hans dikter i tidskriften Saint Botolph’s Reviews första nummer – kuriöst nog kom ju Plath från Boston, och i Longfellows dikt om staden lyder första raden: ”St. Botolph’s Town!” Att Plaths astrologiska tecken var Skorpionen föranleder egenskaper som ”intuition, control, and tendencies toward self-destruction”. Vad gäller astrologi så ser man väl det man söker efter. På en hemsida läser jag att en Skorpions bästa karriärval är att bli ”cult leader” (bland andra kända Skorpioner finns Charles Manson, Fjodor Dostojevskij och Albert Camus).

 

En del störande korrfel eller bara flagranta misstag hade kunnat avhjälpas. Plaths Collected Poems kom inte ut redan 1960, utan 1981. Detsamma gäller Assia Wevills självmord, som inte heller skedde 1960, utan 1969. En del fotnoter har hamnat på fel sidor. Osäkerhet råder kring när japanerna bombade Pearl Harbor, om det var en månad eller tretton efter pappans död (tretton är rätt). Nibelungenlied är förstås ett tyskt och inte skandinaviskt epos, även om det finns inslag lånade från Eddan. Att ett av de många förslag till omslag på diktsamlingen Ariel innehöll en ros behöver inte betyda att det är en koppling till Rosenkreutzarna, alkemi, kabbala, hermeticism och frimureri – för ibland är en ros en ros en ros …

 

Ibland nås slutsatser som kan vara väl långsökta, som att Plath föredrog att skriva på rosa papper för det gjorde också den berömda ockultisten Madame Blavatsky. Ibland är de bara okänsliga, som att Plath fick en kropp tunn som en fotomodell när hon svalt och magrade vid separationen från Hughes, något som inte beaktar att de sjuka kroppsidealen inte fick sin början förrän fyra år senare med den första smala modellen Twiggy. Det är också magstarkt att påstå att Plaths mångåriga psykiater Ruth Beuscher skulle förakta Hughes för att han påminde henne om skilsmässan från hennes man, som hade orsak i hans ”extreme mental cruelty”. Hughes far illa i den här boken, ibland med rätta, men dylika spekulationer kunde vi ha undvarat. Likaså är det taktlöst att insinuera att Hughes i hemlighet gillade att bli feministernas syndabock under 70-talet, när det i själva verket var en personförföljelse av sällan skådat slag.  

 

Det här förtar inte intrycket att Gordon-Bramer har skrivit en mestadels läsvärd bok som tar ett relativt nytt grepp på Plath. Till exempel betonar hon att metaforen glaskupa som hon nyttjade till sin enda (publicerade) roman The Bell Jar kan ha sitt ursprung i den sjukhusbyggnad hon vistades i efter sitt självmordsförsök 1953, vars glaskupol liknar en kupa.

 

Något som förstås ligger i linje med Gordon-Bramers ärende att avtäcka hemligheter och dold symbolik; allt detta ligger och väntar på den som gör sig besväret, för allt är öppet för tolkning. Om det sedan har sanningshalt eller inte är väl en fråga om tycke och smak. Visst, det här är en tendentiös bok, men däri ligger själva premissen. Gordon-Bramer skriver i full lojalitet med Plath, men det är inget hon sticker under stol med.

13 juli 2024

Tove Ditlevsen var min mormor. En familiehistorie om skam, skæbne og tilgivelse, Lise Munk Thygesen, Forlaget 28B

 

Under många år höll Lise Munk Thygesen en låg profil om sin (ö)kända mormor. När hon gick i skolan ändrades lärarens attityd när han fick veta att hon var barnbarn till en berömd författare. Plötsligt omvärderades hennes mediokra uppsatser, och han började högläsa författarens barnböcker för klassen. Det fungerade ofta så, att varje gång mormoderns namn nämndes försvann Lise själv.

 

Ändå bestämde hon sig häromåret för att skriva en biografi: Tove Ditlevsen var min mormor. En familiehistorie om skam, skæbne og tilgivelse. De danska orden ”skæbne” och ”tilgivelse” betyder förstås Ödet och förlåtelsen. Det är till stor del också en bok som väljer förlåtelsens väg. I mittpartiet finns också den skandal som väckte störst uppmärksamhet när boken kom ut i Danmark i fjol: Munk Thygesens mamma Helle utsattes för fleråriga övergrepp av Victor, den man Ditlevsen levde med, från femtonårsåldern och framåt.

 


Detta skedde med Ditlevsens vetskap. I romanen Ansiktena (på svenska i maj i år) finns en fiktiv liknande berättelse. Inget med detta talar till Ditlevsens fördel. Hur kan då Munk Thygesen välja förlåtelsen? Det hon åstadkommer med sin bok är att röra sig längre bakåt i släktens historia, för att peka ut mönster kring missbruk, depressioner och psykisk ohälsa. Med det blir hennes bok en berättelse om sju generationer kvinnor, som visar att mönster också kan brytas, om än i senaste laget.

 

Munk Thygesen var tolv när mormodern Tove Ditlevsen begick självmord. Den tystnad som hon sedan har kanske varit en direkt konsekvens av de självutlämnande böcker Ditlevsen skrev, även om det kan vara en förenklande slutsats. Det här är långt ifrån någon motskrift i stil med den Vigdis Hjorths syster Helga skrev efter hennes Är mor död Fri vilje. Eller tänk på de böcker som exempelvis Charlotte Gyllenhammar, Nils Claesson (om Slas), Hans Falk (om Kerstin Thorvall) och Johanna Ekström skrivit om vådan av att växa upp i berömda eller konstnärliga familjer.

 

Munk Thygesen berättar utförligt om skam och mindervärdeskänslor, och hur dessa två begrepp följt familjen sedan början av 1800-talet. Där finns mamman Helle, mormorn Tove, ”oldemor” Afrida, ”tipoldemor” Ane Margrethe, samt ”tiptipoldemor” Kirstine. Det enda råd som överlevet från den äldsta, Kirstine, löd: bränn dina avklippta naglar, så inte häxorna får fatt i dem. Ane Marghrete förmanade sitt barnbarn Tove att inte ge efter för köttets lustar.

 

Även om papporna inte har någon viktig funktion i den här framställningen kan det vara värt att påpeka att det inte var mamman som uppmuntrade Tove att läsa, utan pappan, som själv skrev noveller. Mamman Alfrida var skeptisk till Toves läsning, och förmanade att böcker är skadliga och gör dig ”sär”, eller konstig. Det hade hon förstås rätt i: läsning sker till ett visst pris, och är du inte beredd att betala det får du ägna dig åt något annat (se tv-serier eller spela golf). Mammans skoningslöshet kanske kom sig av att leva under alla inskränkningar, ja, alla dessa skoningslösa villkor. Den som inte förväntar sig något blir aldrig besviken.

 

Uppväxten för dessa kvinnor bjöd på usla villkor i Köpenhamns fattigaste kvarter, i något som måste kallas rena slummen. Tove delade sovrum med föräldrarna ända tills den äldre brodern flyttade hemifrån när hon var fjorton. Skammen bjöd in hemligheter, och dessa hemligheter är något Munk Thygesen alltså gör sig beredd att bryta med sin bok. En av de mappar som mamman efterlämnade efter sin död 2008 är märkt med ordet ”hemligheter”. Det tog lång tid innan Munk Thygesen var redo att öppna den.

 

Ändå var hon redo för innehållet. I en äldre biografi över Ditlevsen, Karen Sybergs Myte og liv, kallas det en ”förälskelse”. När den sjuttonåriga Lise var i Italien på semester med sin pojkvän fick hon höra det från pojkvännens pappa, som i sin ungdom supit med Victor, förövaren, som skrutit om att han när han så vill ”hade sex” med Helle. ”Der var da ikke tale om sex”, tänkte Munk Thygesen bittert.

 

Det här är inte enbart en bok om Lise Munk Thygesens mormor, om nu någon trodde det. Mer handlar det om att skapa sig någon slags värdighet även när omständigheterna motarbetar dig. Mycket handlar om att behärska de mörka krafterna som härrör från den gränslöshet som blir en del av uppväxten. När Lise var två år barnvaktade Tove en gång, och fick henne att sova hela natten genom att spetsa kvällsmjölken med whisky. Hon fick aldrig vara barnvakt någon fler gång, konstaterar den vuxna Munk Thygesen kortfattat.

 

På många sätt är det här en fin bok, även om det finns en benägenhet att dra de amatörpsykologiska slutsatserna lite väl långt. Gifte sig den unga Tove med den 31 år äldre författaren Viggo för att kompensera att hon aldrig tilläts diskutera litteratur med sin egen pappa? Epitetet ”fandenivoldsk” (full i fan eller bara sjukt galen?) används lite väl många gånger. Och varför blev egentligen Ditlevsen beroende av petidin, kloral och butalgin (det som hon sa sig skriva bäst på)? Kanske vi hellre ska fråga oss varför så få blir beroende överhuvudtaget.

 

Ett svar ligger förmodligen i just de frånvarande mödrarna, något Munk Thygesen försöker ändra på med sina två döttrar, som nu är i tjugo- respektive trettioårsåldern. Att de får anledning i framtiden att skriva en bok om sin mamma tvivlar jag på.

12 juli 2024

Konsten att umgås, Jan och Maria Berglin, Kartago

 

Det första jag gjorde när jag prenumererade på SvD:s papperstidning var att bläddra fram till Berglins, den nästan dagliga serien som skapats av paret Jan och Maria Berglin. Nu med e-SvD lyder jag samma impuls, och kan knappt bärga mig till klockan 20 varje kväll då nästa dags upplaga släpps. Jag scrollar fram till den serie som jag hoppas väntar på mig, även om det nu i sommar blir repriser från det annars så furiöst produktiva paret.

 

Den som vill ha mer än en daglig dos får sitt lystmäte med den nya boken Konsten att umgås, som samlar serier från främst 10-talet, under fyra rubriker som berör de bekanta ämnena ”Grannar”, ”På jobbet”, ”Parmiddagar”, samt ”Släkt och vänner”. Gemensamt för de flesta av de korta serierna är friktionen som uppstår i de mellanmänskliga relationerna, samt det motstånd som blir den sista utvägen för de som prövats hårt.

 


Humor som bygger på igenkänning brukar ha svårt att flyga, men Berglins lyckas nästan varje gång få mig att antingen fnissa försynt eller brista ut i ohejdat gapskratt. Kanske det beror på att de skruvar igenkänningen ett ytterligare varv (så det inte blir lika lättköpta poänger som i den besläktade tv-serien Solsidan)? Eller så beror det bara på att deras humor är så intelligent: fyndig och snabbtänkt, ingredienser som annars sällan används av svenska komiker. Som de två kvinnorna som tvingas utstå sina makars lumparhistorier (”Exakt när blir fyllehistorier roliga? 0,7‰? 1,2‰? Aldrig?”), och säger: ”Det är nu man önskar att man hade hörapparat så att man kunde stänga av den …”

 

Det kunde befaras att slentrian infann sig lite här och där, men Berglins hittar hela tiden nya infallsvinklar. Visst har några av referenserna samlat lite damm sedan de publicerades – Sanna Kallurs comeback som friidrottare, filmen Inception och mobilspelet Pokémon – men mer imponeras jag av den satiriska blicken på tidlösa samtidsfenomen. De skildrar absurda situationer som ändå behåller en kontakt med verkligheten, hur överdrivna beteendena än kan te sig. Å andra sidan: är inte somliga av de människor vi har i vår omgivning lite överdrivna?

 

Det handlar också om likriktningen och det motstånd som kan bli självförsvaret när man är rädd för att  bli som alla andra. I en av serierna ”På jobbet” avhandlas det förutsägbara när en brottsling grips och grannar och vänner vittnar om hur normal han verkade, något som utlöser kollegernas försäkran att de ska vittna till sin kollegas nackdel: ”en lätt narcissistisk störning, du gråter till kattklipp på youtube, vansinnestacklingar i korpmatcherna, och du betalar till kaffekassan först när man vrider om armen på dig!” Eller – på samma uppslag – en serie om de intill döden tråkiga samtalsämnena ”träning, renovering, resor, pengar eller framgång”.

 


Vardagsiakttagelserna om vår dumma samtid är smarta och förs konsekvent genom hela samlingen. Till smartheten kan de diskreta litterära referenserna anföras, från Valerie Solanas till Bruno K. Öijer, med lite Kafka, Proust, Tranströmer som grädde på moset. Samt givetvis Lars Norén, vars genomskådande av borgerligt hyckleri blir en både uttalad och endast antydd referens. Mycket handlar om naiva försök att bryta sig loss, försök som slås sönder av den brutala verkligheten.

 

Flera av individerna hos Berglins är idealister med dålig prognos att lyckas. De får nöja sig med antiklimax, med att ens höjdpunkter har passerats. Då finns ändå ett bra lifehack för den som vill uthärda livet: gör som en av kvinnorna som säger att hon fyllt 58 fast hon bara är 47: ”såg du inte vilka beundrande blickar jag fick? Slår man på elva år ser man alltid fräsch ut. Mycket billigare än ansiktslyftning!”