att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 okt. 2018

Guldåldern, Carl-Johan Malmberg, Wahlströms & Widstrand


För femton år sedan gav Carl-Johan Malmberg ut sin enda skönlitterära bok, Han som inte gjorde mig sällskap. Den byggde på egna erfarenheter, och förblir en förbisedd klenod i den svenska samtidsprosan. Han återkommer till den boken några gånger i sin nya bok Guldåldern, som blir något av en senkommen uppföljare, utan att överhuvudtaget förhålla sig till fiktionen.

I stället blir det dagboksanteckningar från ett drygt år, från hösten 2016 till årsslutet 2017. Nöden har dikterat denna bok, skriver han, utan det låter ett dugg ansträngt. Till en början handlar det en del om fysisk värk och depressioner, ångest – och själva avsikten att skildra en människas ”guldålder” ter sig allt mer utopisk. Han utgår från filmen Guldåldern som gjordes 1930 av Buñuel och Dalí, och kallar det den bästa film som gjorts. Det är en typ av värdeomdömen Malmberg gärna fäller, så där vid sidan av sina resonemang, med en typ av auktoritet som är svår att bemöta. Ja … om du säger det, så …


Det blir en bok om minnen, om läsning, om hans umgänge med den typ av konst han föredrar. Klassisk musik, film från 60- och 70-talet, och författare som Duras och Beckett. Dagboksformatet tillåter mer lösryckta associationer än i den typ av essäistik vi känner igen från samlingarna Sällskap, Sår, och M, tre suveräna böcker som det är svårt att göra sig kvitt – eller för den delen böckerna om Blake och Yeats från senare år, två kanske ännu mer suveräna bedrifter.

Den prydlighet som det är lätt att identifiera hos Malmberg ger här vika för ett mer personligt tilltal, som inte ska missuppfattas som slarvigt: snarare rör det sig om ett fortsatt tålmodigt berättande om det egna förhållningssättet till konsten. För låt det bli sagt en gång för alla: det är sällsynt med författare som lyckas förmedla sin entusiasm lika entusiastiskt som Malmberg, vad han än skriver om. Och han har ju så mycket kunskap att lära ut.

Hans bok är full av obesvarade frågor, både de uttryckliga – ”Går det någonsin att acceptera föräldralöshet?” – och de implicit antydda. Malmberg lever ett inrutat och krympt liv detta dryga år, där han beklagar att värken inte tillåter honom att resa till London. Torrt och sakligt återger han minnen, med en avmätt ton, som om han inte ens själv kunde uppbåda ett intresse. Och för den delen: minnen? Var vi ändå inte en annan när vi upplevde, när vi erfar?

Elegiskt skriver han om sina mest älskade filmregissörer, Visconti, Antonioni, Fellini, Pasolini, Resnais, Truffaut, Polanski, Tarkovskij, Fassbinder – det är en filmkonst som inte längre görs, beklagar han. Något liknande kunde sägas om Malmbergs stilkonst: så här skriver ingen annan. Jag tänker på UKON:s intervju med Gunnar D. Hansson från Svd (23/9 2018) där Hansson menar att det inte längre går att skriva arkeologisk dikt när Google har gjort det för lätt att hitta det man söker efter. Åtminstone Malmberg är en skribent som trivs i det analoga arkivet, som man gärna föreställer sig ivrigt löpande mellan sina bokstaplar i jakt efter något citat som ska förtydliga ett resonemang.

Just citaten återvänder han till, och vill tona ned sin egen insats som skribent. Det är en typ av ödmjukhet som inte är riktigt klädsam. Dock skriver han om blygsamheten som ett annat slags högmod, i en passage som förtjänar att läsas inte minst av dem som aldrig slagit följe med blygsamheten.

Ändå erbjuder han frikostiga nycklar till läsaren. Att han intresserar sig för detta, beror på detta … Men är inte det förenklingar? Den typen av psykologiserande ger jag inte mycket för: vi fastnar ju för saker av så många oöverblickbara orsaker, och ofta är det paradoxer och idiosynkrasier som styr oss.

Som alltid hos Malmberg är han rik på infall, och skriver lika insatt om Åke Holmbergs Ture Sventon som om … tja, Goethe. Han lyckas också förklara exakt vad det är hos Knausgård som ibland gör honom till en så liten författare – åtminstone skriver jag undan på hans definition av Norén som en författare det är lättare att förbehållslöst gilla. Hans argument bygger på ett credo från Diderot: ”När en skådespelare tänker på publiken är allt förlorat.” I Malmbergs version är Knausgård en författare som skriver för andra, medan Norén bara skriver för sig själv.

I denna bok återvänder Malmberg till de två röster som dikterar hans tillvaro, den ena full av självförakt, den andra full av självförhävelse. Men varför inte bara kalla det stolthet? Varför tillåter han sig inte vara stolt över vad han har åstadkommit? Han förtjänar det ju. Som alternativ till den nuvarande rådande identitetspolitiken föreslår han Yeats dualism, en personlighetsfilosofi som omfattar motsatser, att en och samma individ kan vara både poeten och krigaren.  

Han har också en positiv syn på bildning, där det viktiga blir att göra sig uppmärksam på det man behöver, och lära sig var man behöver leta efter det. I sitt skrivande växlar han mellan kategoriska utsagor och tvivel, nyanseringar, en försiktighet som ofta får hans åsikter att bli ännu mer övertygande.

Han skriver i några längre partier om sin familj, om sin mormor och morfars skilsmässa i början av 1900-talet, en historia som egentligen inte inryms i denna bok. Somligt i boken borde fungera som utgångspunkt för vidare diskussion, som när han diskuterar kritikens nuvarande villkor och ställning, att det är mer en fråga om att förhålla sig till verken, beskriva dem, än att agera kritiskt mot dem. Något går förlorat i den kritiska diskursen, något Malmberg tveklöst och kursivt kallar ”andligt”.

Det finns en pessimism i boken, en allt mer stegrad misstro. Inte så förvånande: pessimistiska blir vi väl alla. Lite mer oväntat är kanske den vidskepelse han då och då ger uttryck för, eller att han roar sig med att lägga patiens. Han återvänder till Yeats tanke om att gå tom till graven, att skriva färdigt innan man dör, att då ha uttryckt sig så det räcker. Så infinner sig också den hemska tanken: har han skrivit färdigt? En hemsk tanke för honom, men också för oss, vi som läser honom.

För jag ska inte sticka under stol med att Malmberg är och förblir en av mina absoluta favoriter. Det blev han redan med sin essä om vin som kom i början av 2000-talet, Anden i flaskan. Hans två böcker om Blake och Yeats från 2013 och 2017 är också så bra att det ibland känns som att vi inte förtjänar dem: att de kommer från en plats som är större än vår.

17 okt. 2018

Varför tog inte Svenska Akademien chansen att förnya sig?


Ju mer jag tänker på Svenska Akademien, desto mer övertygad blir jag att deras nuvarande kris inte har någon lösning. Att ersätta de avhoppade ledamöterna blir bara kosmetiska och provisoriska åtgärder. Som läget ser ut nu verkar de nya direktiven som instiftades på ödesdatumet 11 september att ”undvika att kritisera Akademien eller sina kollegor offentligt” inte heller fungera.

Chansen fanns nog att byta ut samtliga ledamöter. Det kunde ha blivit en kraftig markering och ett medgivande av de brister som förekommit. Arton helt nya ledamöter skulle ha skänkts arbetsro och en möjlighet att sköta prisutdelningar och stipendiearbete utan att misstankar om kompensation skulle uppstå.
 
Foto: TT Nyhetsbyrån
Nu ter sig alla beslut som eftergifter åt den situation som har uppstått. I grunden är jag helt nöjd med de nya ledamöterna, juristen Eric M. Runesson och poeten Jila Mossaed. Men vilket mandat får de på en institution som ter sig så gravt dysfunktionell?

Av alla misstag som begåtts kanske det största visar sig vara att inte försöka åstadkomma en total förnyelse av de aderton stolarna. Inte för att det behöver vara något fel i sig med livstidskontraktet. Det kunde om inte annat borga för kontinuitet och bevarande av kompetens, men även att dess arbete tas på större allvar. Nu verkar upphöjdheten ha gett flera av ledamöterna en viss svindel och ett omdöme täckt av tunga skygglappar.  

Det glöms lätt bort i mediedebatten vilken oerhörd kompetens som Akademien besitter. Få har blivit så hånade under året som Horace Engdahl, men man ska inte under det ensidiga hyllandet av hans antagonist Sara Danius glömma bort hans tungt vägande meriter. Den som inbillar sig att litteraturkritik är torr och akademisk har definitivt inte låtit sig smittas av entusiasmen i hans essäer om Tegnér och Stagnelius, med flera.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det blir svårt att dela ut ett Nobelpris även nästa år. Och frågan är väl om det ens på sikt går att reparera prisets status när det har genomgått en så komplett nersolkning.    

Om det kan man tycka mycket. Att det är en såpopera. Att det kanske rentav är komiskt. Att det är uppfriskande när ”kultureliten” kläs av. Tråkigt nog måste jag i så fall slå fast att det för kulturens roll i Sverige, i ett större och längre sammanhang, bara är ytterst sorgligt. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/10 2018)

15 okt. 2018

Barn. Paradiset och flykten därifrån, Kristoffer Leandoer, Pequod Press


Nyligen läste jag Elisabeth Hjorths omtumlande roman Fadern, där hon skriver: ”Jag tror inte på barndomen, den är en historia de vuxna hittat på för att stå ut.” Nog kan jag stämma in i den utsagan, att den är som en travesti på stoikernas bot mot dödsångest: När barndomen finns, finns inte du, och när du finns, finns inte barndomen.

Kristoffer Leandoer framstår allt mer som en av de skarpaste essäisterna på vårt språk, efter de respektingivande böckerna Huset som Proust byggde, Mask och Slut. Som kritiker i Svd håller han också på att muta in ett eget område, i allt mer övertygande recensioner som överskrider formatets begränsningar. Kort sagt: en skribent som har förvaltat sin talang, och utvecklat en egen estetik.

Nu har han tagit sig an barndomen, och växlar essäer om författarskap med tankar om barndomen som koncept. Barn. Paradiset och flykten därifrån är inte en bok som lägger saker till rätta och når definitiva slutsatser. Hellre ägnar sig Leandoer åt att utforska ämnet både från sidan av och inifrån. 

Låt mig erkänna: det första jag gör är att kolla personregistret. Finns tillräckligt många referenser till Ray Bradbury? Ja, det gör det, och varför är det så viktigt? Bradbury är den som i mitt tycke bäst fångat barndomens essens, den dubbla känslan av suveränitet, oövervinnlighet – och maktlöshet, ovisshet. Fast, finns barndomen?

För Leandoer blir barndomen en metafor. Redan på bokens första sida ger han uttryck åt tankar som liknar Hjorths: ”I själva verket finns kanske ingen barndom, bara saknaden efter den. Kanske handlar den här boken bara om en gemensam lögn, en illusion vi lärt oss att odla tillsammans.” Även en bit in i boken finns paralleller: ”Barndomen är till för de vuxna, barndomen är en konstruktion av vuxna, för vuxna.” Här är han definitivt något på spåren, och det är kanske därför det vi kallar barndomen är en så fruktbar mark för fiktionen, både skönlitteraturen och filmen är ju ständigt på jakt efter barnet.  

Vad Leandoer främst är – en bra läsare. Han är nyfiken och vetgirig, och sållar guldkornen i de otaliga böcker som refereras. Ibland kan hans associationsbanor bli aningen ansträngda, som när han på ett uppslag rör sig från Karin Boye, Ovidius, Elizabeth Bishop, Håkan Östlundh, Ted Hughes, S/F-filmen The Girl With All The Gifts, för att hamna hos David Bowie. Där rör han sig som skräddaren över vattenytan, och nog går det kvickt, fast jag gillar mer när han låter tanken dröja, och hämtar slutsatser från en bits djup. I rättvisans namn dominerar intrycket av en självständig tänkare, även om han förlitar sig på många källor och refererar friskt.

Det blir också tydligt att Leandoer behärskar konsten att skriva tydligt, utan att det för den sakens skull blir enkelt. Att tänka ett steg längre än till det uppenbara är en lärorik metod. Både det busiga och det städade ryms i hans stil, och därför är han så väl skickad att skriva om just barndomen, att det är en busighet som så att säga har internaliserats hos det vuxna perspektivet. Här får vi då fina resonemang hur romantikens poeter, främst Wordsworth, förlöste barnet, eller man frestas nästan säga uppfann barnet.

Och barndomen blir det vi inte kan återvända till. Genom Leandoers bok lyser de varnande exemplen. Som Walter Ljungqvists märkliga roman Källan, aktualiserad häromåret av Anna von Hausswolff. Leandoer går inte på bluffen, kunde man säga, och varnar implicit oss andra för den bedrägliga lockelsen i barndomsnostalgi. Eller i böckerna om Harry Potter, som ändå får exemplifiera Rowlings unika förmåga att lyckas ge magin en så vardaglig inramning. Det var också mitt intryck när jag läste den första boken i serien för nästan tjugo år sedan, att jag knappt tänkte på att den innehöll magi, att det som skapade läsupplevelsen mer handlade om hur pricksäkert hon hade skildrat den engelska skolmiljön.

Fast barndomen som paradis, själva bokens bärande tes, är jag förstås skeptisk till. Jag längtar aldrig tillbaka: för mig kunde barndomen inte vara över fort nog. Jag såg allt, begrep inget. Det enda jag minns är maktlösheten, utsattheten, otryggheten – att när som helst riskera bli påhoppad. Vad var barndomen? Femton år av rädsla. Äldre som tog alla chanser att utnyttja sitt överläge. Allt man gjorde blev en förevändning för att bli bestraffad.  

Något som också existerar enbart i egenskap av minnet av den blir förstås beklagligt. Barndomen är brist. Möjligen har G.B. Shaw sagt det bäst, att barndomen är bortslösad på barnet. Nostalgin blir en strategi för den vuxne, som äntligen får mandat att härska och dominera retroaktivt, som en revansch för forna orättvisor. Men det betyder att man gör sig till härskare över det som gått förlorat. Mycket riktigt citerar Leandoer Borges elegiska ord att alla paradis är förlorade. Det är primitivt att vilja återvända. Som given referens fungerar också John Miltons epos Paradise Lost, det skönlitterära ursprunget till vår längtan efter en förljugen idyll.   

Mycket i den här boken är bra, som sagt oftast när han ger sig själv privilegiet att fördjupa sig ordentligt. Det gör han exempelvis i ett ypperligt kapitel om Marguerite Duras, som han på senare år översatt. Det är blixtrande skrivet, om Duras relation till avtrubbning, religion, skogar – och skrik. Något mindre övertygande skriver han om syskonen Brontë, där han låtsas vara oförstående till varför de andra längtade så starkt efter den äldsta systern Maria som dog i elvaårsåldern (hon var ju det egentliga snillet i familjen, har både Charlotte och Emily vittnat om). Likaså tror jag han har fel när han hävdar att Emily vågade säga att hon föredrog sin hund framför sina elever eftersom hon var säker på att bli älskad ändå – snarare rörde det sig om brist på hyckleri, och att hon allra minst i världen var säker på att vara omtyckt av någon.

Det något spretiga i Leandoers metod hålls samman av hans nyfikenhet. Men också av hans ibland oförutsägbara förmåga att ordna analogier. Som när han jämför två imperier, det brittiska och det sovjetiska. Det brittiska utmärks av att dess vuxna tillåts förbli barn, genom att låta någon annan ta hand om städning och matlagning, medan det sovjetiska utmärks av att inte låta barnen förbli barn, utan göra vuxna av dem så snabbt som möjligt. Jämför för all del det nuvarande amerikanska imperiet, som sedan 50-talet hyllat barndomen i en skala som verkar ha eskalerat under 2000-talet.  

Det är förstås ofint att anmärka på urvalet, som överlag är heltäckande. Vad som saknas är väl Dylan Thomas effektiva plundrande av sin egna barndom i de många novellerna han skrev, som kanske är det enda jag läst i ämnet som ger lika starka intryck som Bradburys noveller. Så bland annat i ”Reminiscences of Childhood”, där Thomas också ger oss en fin formel för barndomen: ”The memories of childhood have no order, and no end.” Tyvärr flimrar en annan sublim barndomsskildrare bara förbi i ett citat hon yttrar om en film, och det gäller Mare Kandre, vars debut I ett annat land gärna hade fått illustrerar flera av den här bokens idéer. Och nog är det snålt att skriva så utförligt om Mary Shelleys roman Frankenstein utan att påpeka hur dess mest framträdande intertext är just Miltons Paradise Lost.

12 okt. 2018

Ett paradis, fastän förtorkat, Hanna Hallgren, Pequod Press


Med sina tre senaste diktsamlingar har Hanna Hallgren tagit plats som en av de nödvändigaste och mest spännande rösterna i svensk samtidspoesi. Nu utkommer den sista delen i en sammanhållen dikttriptyk om språket och kärleken. Likt många nutida poeter lånar hon från föregångare, och ger citaten och omskrivningarna ny innebörd.  

Det är ett tilltal som ibland är hymniskt: ”Högt vårt gräs, och högre i skyn / var vårt gräs, och högre vittnar i skyn / orden i oss som bränner”. Det är också en dikt som tillvaratar språket i både dess begränsningar och dess möjligheter. Hur orden både färdas genom oss och landar, tar plats i vårt inre.

Det är en nyskapande kärleksdikt, där kärleken tar fasta på skörheten, med referenser till fjärilar och sparvar. Att läsa Hallgrens dikter är ett frigörande möte med en språkkänsla som ofta blir omstörtande i all sin enkelhet. För glöm att det här är krångligt och svårt. Det är en upptäcktsfärd i det outsägligt vackra, och det bästa av allt: vi går aldrig vilse.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/10 2018)

7 okt. 2018

Essä Nr 2 2018. Kartan över Ugglum. Ur de geometriska jordeböckerna


”Now when I was a little chap I had a passion for maps …” Joseph Conrad ger orden åt sitt språkrör Marlow i Mörkrets hjärta. Men egentligen kunde de tillhört vilken annan gvadd som växt upp och blivit man: barndomsfascinationen för kartor är konstant genom historien.  Fast ändå inte: som barn (gvadd är vad vi kallades i Västerbotten) kunde jag aldrig dela intresset för kartor som fanns vart jag än vände mig, bland kompisar eller bland böcker jag läste. Inte ens som material för drömmar dög de: jag kunde inte föreställa mig att det fanns någon väg ut ur tristessen, det fängelse som barndomen var.

Tidskriften Essä, som nyligen nominerades till årets kulturtidskrift och berövades priset, har till sitt andra nummer kartan som tema. Rättare sagt är det en karta från 1644 över Ugglums socken som är dess källtext. Som bekant är metoden att utgå från en källa som behandlas av fyra essäister. Till detta nummer alltså den obegripligt vackra geometriska kartan över en håla som enligt min mobiltelefons karta ligger en timmes bilresa bort, i närheten av Falköping.


Fyra olika perspektiv belyser kartan: arkivarien Mats Höglund, professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson, samt författarna Erik Andersson och Lotta Lotass. Höglund betonar vardagslivet, hur det kunde ha tett sig under stormaktstiden, medan Andersson på författarens fantasifulla sätt träder in i kartans värld, där han tycker sig känna igen en anfader, Måns, och börjar tilltala honom, utan att egentligen få ett svar. Magnusson skriver sakligt om skatterna, och Lotass visar hur fågelperspektivet egentligen kom till människan först under slutet av 1700-talet, när vi kunde kliva upp i flygkorgar. Hon landar i en vacker berättelse om Jackson Pollocks golvmålningar, och en knasig anekdot där han såg en så vacker gräsmatta att han körde några varv med bilen där och när ägaren krävde skadestånd erbjöd han sig att signera konstverket i stället.

Lotass längre text utgör en kartans kulturhistoria, medan Andersson skriver en essä som också handlar om ölet – det var länge obligatoriskt för svenska bönder att odla humle (något mina historielärarekolleger gärna påpekar – det har ändå sina fördelar för den som sov sig genom skoltiden att arbeta på en gymnasieskola).

Vad tidskriften Essä håller på med blir med detta nummer allt tydligare. I första numret handlade det ju om Almqvists essä ”Svenska fattigdomens betydelse”. Vad redaktören Emi-Simone Zawall håller på med är ju att kartlägga Sverige och det svenska, utifrån både dåtid och nutid. Det finns ingen karta över fortsättningen, men det känns allt mer obligatoriskt att ändå ta sig dit, varthän det än leder. Här ska också Jens Anderssons sobert vackra formgivning prisas.  

5 okt. 2018

Anteckningar, Tua Forsström, Bonniers


Det är mycket vatten i Tua Forsströms dikter. Så också i nya Anteckningar, hennes tolfte diktsamling: ”simma lätt simma fjäril simma smala armar svalka / vattenfärger simma ut mot fyren älskling simma hem / simma undervatten lätt i famnen simma eskimåkyssar”.

Det handlar också om barndomen, hur dess idyll på något sätt alltid är villkorad, invaderad av mörka moln, hotfulla antydningar. Med exakt precision ges vi små utskott av denna tillvaro med potential att sätta djupa spår i personligheten. Forsströms dikter är ordknappa, men öppnar mot oändliga berättelser om denna tid. Att röra sig i hennes poetiska värld känns som att ha beviljats ett privilegium. En upptäckt: tänk att detta får finnas!

Genom ordvalen tecknas en universell värld, otrygg, sorgsen. Dikterna lyfter fram det som är viktigt, det som verkligen räknas, och hur livet går vidare trots alla svårigheter. Det är en påtaglig höststämning i dessa nya dikter, och därför passar det utmärkt att läsa dem nu när mörkret snart är över oss.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/10 2018)

4 okt. 2018

Digteren Dylan, Anne-Marie Mai, Gyldendal


Jag har fortfarande inte förstått vad Svenska Akademien ville åstadkomma med att ge Bob Dylan Nobelpriset för två år sedan. Att uttrycka starkt negativa åsikter mot det valet behöver inte innebära att man avskyr Bob Dylan. Men jag har inte klarat av att lyssna på honom sedan oktober 2016. Nu gör jag ett undantag, när jag läser Anne-Marie Mais nya bok Digteren Dylan, som utkommer idag. Jag lyssnar på några av mina favoriter: ”Blood on the Tracks”, ”Oh Mercy”, ”Bringing It All Back Home”, ”Highway 61 Revisited”, ”John Wesley Harding”, ”Blonde on Blonde”, ”Slow Train Coming”, ”Desire”. Det ser ut att fortsätta, för det är så förbannat bra, kanske ännu bättre nu efter två års karantän.

I somras gav Sara Danius en liten skrift om Dylan, och nu alltså denna studie av danska litteraturprofessorn Mai, en etablerad litteraturkritiker som på 80- och 90-talen gjorde sig känd som förmedlare av de första danska dynamitarderna på poesins område (Strunge och Tafdrup, bland andra). Hennes bok tar fasta på Bob Dylan som poet, eller diktare – en aningen kontroversiell ståndpunkt, då begreppet får genomgå viss vidgning då hon också resonerar kring artistens visuella persona, och att hon får uppehålla sig vid den offentlige Dylan, han som sedan 1988 befinner sig i ständig rörelse i den turné som går under namnet ”Never Ending Tour”.


Mai har föreslagit Dylan som kandidat till Nobelpriset sedan 2007, och har nu fått tillfälle att motivera sig med denna ambitiösa men fortfarande tunna bok. Den utgår pedagogiskt nog från hållpunkter som fokuserar på Dylan som diktare, på hans vokabulär, hans rim, hans persongalleri, hans miljöer, närläsningar av albumet ”Blood on the Tracks” och låten ”Red River Shore”, samt en resa till Dylans födelsestad Duluth, Minnesota.

Det blir en bok om Dylans poetiska metod. Jag vet inte om jag blir helt övertygad om att han representerar en ny sorts poet, eller ens om det behöver vara positivt om han är det. De jämförelser med Sapfo som Akademiledamöterna gjorde omedelbart efter tillkännagivandet är barocka. Här antyder Mai likheter mellan Dylan och Shakespeare, vilket väl inte heller utfaller till amerikanens fördel. Då kan jag hellre se att han fortsätter i en tradition från Bellman och Taube – detta sagt inte i förminskande syfte, då främst Taube ju har en självklar position som en av 1900-talets klart största svenska poeter.

Här blir det initierade diskussioner av Dylans förmåga att förnya sig, hans outtröttlighet både i studion och på scenen. Det är intressant, och Mai uppbådar all sin entusiasm – fast jag blir som sagt inte riktigt klok på fenomenet Dylan. Fast frågan är om man ska bli det? Jag har alltid varit ambivalent inför honom, haft långa perioder då jag avfärdat honom som en surgubbe, och lika ofta charmats av just hans förmåga att vara en surgubbe. Det ska man inte förstå: han är ibland irriterande, ibland förutsägbar – kanske allra mest förutsägbar i sin oförutsägbarhet, med upptåg som verkar vara gjorda för att provocera (som de senare årens tilltag med att göra underklädesreklam och spela in en menlös julskiva).

Mai gör bra om än korta läsningar av de flesta av de kändaste låtarna. Den förment misogyna ”Just Like A Woman” är förstås mer komplex än sitt rykte, men här kommer vi inte riktigt närmare än ett sådant konstaterande. Det mesta är bekant, från hur han trampade vatten under hela 80-talet för att precis på slutet, 1989, släppa en osannolikt stark skiva, ”Oh Mercy”. Att hon senare väljer att djupanalysera ”Blood on the Tracks” är rimligt, även om hon hade kunnat vara lika noggrann när hon lyssnar på/läser ”Blonde on Blonde”.

Krävs det då en omdefiniering av det litterära fältet, med en författare som Dylan? Om han nu ens ska kallas författare. Mais bevisföring är lite dunkel: att han ofta alluderar på tidigare litteratur blir ett svagt argument. Att ursäkta den oengagerade Nobelprisföreläsningens beroende av Spark Notes med att det är en poetisk metod som tillämpats av Dylan som artist är också en undanflykt som inte duger. När hon kopplar ihop hans låt ”Mr Tambourine Man” med Keats dikt ”Ode to a Nightingale” blir det också pinsamt uppenbart vad som är poesi och vad som är text, det vill säga text som är i behov av framförande för att komma till sin rätt.

Men visst, något av Rimbauds busighet finns hos Dylan, och det är klart att en poet som just Rimbaud kan fungera som riktmärke. Dylan anspelar också ofta på Rimbaud, den ojämne poeten som man också kan avfärda för att han är så barnslig och samtidigt charmas av just för att han är så barnslig. Misstanken ligger nog mest i att man behöver utnyttja dessa autentiska poeter för att bekräfta Dylans storhet – klarar han sig inte utan dessa ständiga jämförelser? Taube har ju, åtminstone för mig, klarat sig bättre utan att räknas som typ Tranströmers eller Aspenströms jämlike.

Det är också bra att Mai utvecklar Sara Danius tidiga omdöme att Dylan rimmar bra. Det är sant, åtminstone ibland, och Mai ger flera goda exempel på rimmens unika funktion. Som när Dylans diktjag befinner sig i bryderier eller trassel, eller bara i förvirrat tillstånd (relativt vanligt för ett diktjag hos Dylan), och hur rimmen då kan överge honom, eller hur några orena rim kan illustrera avstånden mellan de älskande, som i låten ”Mama, You Been on My Mind”, och hennes vackra slutsats att ”elskeren ser den elskede tydeligere, end hon selv gør. Digtet er ikke et spejl, men ordkunst, der får kærligheden til at tale.”

Av de olika kapitlen i denna bok gillar jag nog det om rimmen bäst, för att det ger så många nya insikter. Och även om Mai i grunden är okritisk och storögd i sin beundran tvekar hon inte att ta ned Dylan på jorden – när så behövs. I rimkapitlet blir det också uppenbart att Dylan lever högt på sin fantasi och sin faktiskt rätt utvecklade språkkänsla – samt sin humor, som kanske inte riktigt fått den uppskattning den förtjänar. Men det beror väl i viss mån på att humorn uppstår i stunden du lyssnar: att läsa texten ”Bob Dylan’s 115th Dream” är möjligen kul, men att lyssna på den är stört roligt.

Intressant är också kapitlet som heter ”Samklang”, som lanserar en teori om igenkänning som något som inte enbart inrymmer ett samspel mellan artisten och hens publik, utan också en enhet och kontinuitet som finns investerat i själva konstverket – i detta fall i den skiva hon valt att undersöka, ”Blood on the Tracks”. Därmed ges vi tillfälle att studera den som uttryck för ett helhetsbegrepp.

Vad Mais bok alltså åstadkommer är att jag begraver stridsyxan, försonar mig med Dylan, och kanske lyssnar jag med andra öron nu när jag återigen plundrar hans Back Pages.

1 okt. 2018

Fadern, Elisabeth Hjorth, 10TAL Bok


”Det är bara det tysta som kan älskas. Det är bara de oskyldiga som kan förlåtas. Det är bara den som talar som kan dömas.”

Så låter inledningen, och den som talar är en flicka, som håller en monolog i Elisabeth Hjorths nya bok Fadern. Som synes: det är en stark inledning, en berättarröst som genast försätter läsaren i ett järngrepp. Det är en inledning som tar tag i läsarblicken lika starkt som Christine Falkenlands Öde: ”Jag släpper dig inte, med mindre du välsignar mig. Mig slipper du inte.”  


Hon är en anomali, denna unga flicka: systern äcklas av henne. Hon söker sig mot en manlig figur som heter Jack, en kille, och hon pratar och pratar – fast ingen lyssnar (vem lyssnar på barn?).

Orten är ett brukssamhälle, tiden är 1980-tal. De vuxna stretar, barnen lämnas vind för våg. Pappan har blivit avskedad från fabriken, och är nu sur och våldsam. Flickan bär en sax i sin ficka. Att hon också bär på något mer abstrakt, något ominöst, blir tidigt tydligt, men inte förrän mot det – bokstavligen – laddade slutet ska vi förstå hur allvarligt hennes tillstånd är. Den värld som skrivs fram är hotfull och surrealistisk, och slutet kastar också nytt sken över det tidigare händelseförloppet.

Här är det en slags psykos som gestaltas, och Hjorth mejslar fram ett enkelt språk åt denna unga protagonist, en meningsbyggnad som tillåter tunga kadenser att falla – hårt, obönhörligt. Det finns något drömskt över Hjorths prosa, som ändå tillåter en skärpa att vässas fram. Annars hade det här skrivandet kunnat bli påfrestande, och man kan också tycka: ah, men vad fan, det här är Hjorths sjätte bok, varför måste den likna cirka 75 % av alla kvinnliga debutromaner? Jo, för att hon utforskar ett skrivande, ett nödvändigt skrivande. Vi fortsätter ju idyllisera barndomen: nå, här finns en sannare version.

Det finns en täthet, parerad med lätthet. Man kunde säga att Hjorts språk är lyriskt, om det inte vore för att det kunde uppfattas som förminskande. Det är med säker hand flickans självförakt framställs. Hon är både helt isolerad och totalt närvarande, och hennes monolog är skarpt nedtecknad, uppfordrande i sina spartanska vädjanden. Det är som att hon lever i en hyperverklighet, en värld där hon har sett för mycket, och förstått för lite. Hennes kamp handlar om att hålla mörkret borta – en lönlös kamp, fast det behöver ju inte sägas: mörkret hittar oss alltid.  

Hennes tal får en liknande funktion som trumman för pojken Oskar i Günter Grass roman Blecktrumman: ett sätt att hålla ångesten lugnare. Att tala blir för henne något som förpassar henne till de icke älskvärda: hon har lärt sig att man ska vara tyst för att bli älskad. Det är en hemsk värld som prioriterar sålunda. Hon blir en jobbig individ i stället. För det innebär en risk att tala, risken att bli hatad. Men hon har behov som är större än vad omgivningen omfattar.

Det blir en udda bok, hur mycket den initialt liknar en generisk debut. Elisabeth Hjorth lyckas med sina korta texter, som kan likna fragment, ge liv åt sin huvudperson, ge henne en trovärdig röst. Så blir inte bara flickan i sig en anomali, utan också boken om henne. Och nog finns det utrymme för en sådan konstighet i ett annars allt för konformt litterärt landskap.