att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

30 nov. 2021

Sista satsen, Robert Seethaler, översättning Linda Östergaard, Ersatz

Kulturmannen Gustav Mahler (1860-1911) är i slutet av sin levnads bana. Han är på en atlantångare mellan Amerika och Europa. En klipsk ung pojke passar upp på honom, serverar te. Han är i färd att komponera sin sista symfoni. Hustrun Alma är förpassad till kulisserna, och i än högre grad lilla dottern Anna.

 

Till sin yttre form liknar österrikaren Robert Seethalers Sista satsen Thomas Manns mästerverk Döden i Venedig, kortromanen om författaren Aschenbachs sista dagar. Är pojken som serverar te åt Mahler en sentida blinkning åt Manns protagonists besatthet av pojken Tadzio? Det slår mig att Linda Östergaard, som översatt Seethalers kortroman på lite drygt 100 sidor för två år sedan översatte Manns kortroman på lite drygt 100 sidor …

 


Men någon kärlek uppstår så klart inte mellan Mahler och pojken. Han trånar fortfarande efter sin unga hustru, trots att hon dricker för mycket, trots att hon tagit sig en älskare med mindre sjuklig kropp än maken. För trots att Mahler inte är lastgammal lider han av svåra krämpor, detaljerat men inte osmakligt återgivet av Seethaler.


Han är också besatt av att fånga tonerna innan de helt har klingat bort. För så lyder romanens credo och modus operandi, att det enda som kan mota bort bekymmer och ångest är arbete. Det märks när Mahler avlägger ett besök hos Freud, som inte har så mycket mer att säga för att hjälpa honom än att påminna att han ska fortsätta utföra sitt arbete. Alltså förlitar han sig på sin hörsel och sin flit.

 

Men rationella beslut tampas med konstnärliga avvägningar. Han tänker tillbaka på framgångar och misslyckanden. Han är klarsynt, och konstaterar vid ett tillfälle: ”Livet är hemskt. Varför skulle jag då inte vara det?” Det låter cyniskt, men sanningen är enkel att uttyda: konstnärer är sådana usla människor. De är inte i kontakt med verkligheten, men utger sig ändå för att vara dess företrädare. Hur kan de ändå erhålla detta mandat? Det vill säga, hur kan de ändå veta så mycket om hur det är att leva, och förmedla det i sin konst, när de inte själva klarar av att leva?

 

Förmodligen har de ingått en pakt med starkare krafter, eller så följer de bara sin intuition. Mahler är valhänt i det sociala livet, och vill bara dra sig undan. Båtresan liknar allt mer färden över Styx. Han lider av mindervärdeskänslor, och ältar konflikterna i äktenskapet med en minutiös noggrannhet som bara masochister kan relatera till.

 

Seethaler har skrivit en kort och glimtvis gripande roman om Mahler, men förankringen i konstnärens biografi är egentligen ganska svag. Och kanske medvetet så; de lidanden som huvudpersonen redovisar är ganska allmängiltiga. Det handlar i högre grad om den ovisshet vi tvingas leva med, och hur den ska balanseras med den större vissheten som ligger i dödens annalkande. Likaså handlar det om hur små vi är inför döden och det som verkligen räknas. Då blir poängen att visa att även den som är stor i konsten är liten på jorden.

29 nov. 2021

A som i Alice. En Lewis Carroll-encyklopedi, Jonas Ellerström & Isabella Nilsson, Ellerström

En encyklopedi om Alice i Underlandet, kan det vara något? Sannerligen: här finns överhövan av lekfullt lärande, förmedlat av piggt pillemariska ciceroner. 

 

Idén är pigg, rolig och inspirerande. Två likasinnade fans av i första hand de slitstarka romanerna om Alice i Underlandet turas om att ta sig an den sällsamma värld som Lewis Carroll skapade i det viktorianska England. A som i Alice är en uppslagsbok där förläggaren Jonas Ellerström och poeten Isabella Nilsson rör sig på djupet och på bredden genom alfabetet för att berätta om litteraturhistoriens mest ryktbara Alice.

 


Historien är enkel: sjuåriga Alice följer en jäktad kanin ner i ett hål i marken och hamnar i ett Underland. I denna fabelvärld träffar hon en del djur, en del otäckingar, och hamnar i bryderier. En roman om uppväxtens våndor? En roman om hur barnets fantasi tillgodogör sig tillvarons magi? Ellerström-Nilsson slår fast: ”Våra vuxenjag har av allt att döma bara begränsad förståelse för hur våra barnjag upplevde världen och levandet.”

 

Kanske det är så fascinationen inför detta verk ska förstås, en barnbok som så många vuxna finner behållning i: vi söker oss tillbaka till en svunnen barndom, i förhoppningen att där återuppleva något av den förtrollning som då skänktes oss.

 

Det är ett på många plan fruktbart möte som den här dynamiska duon åstadkommer. Ellerström bistår med sansade utläggningar, Nilsson – en begåvad ”nonsensprinsessa” – tillhandahåller fantasifulla slutsatser. Båda når ofta fram till träffsäkra iakttagelser, och bidrar till att läsningen blir ett oförfalskat nöje. Ibland skriver de i dialog, och det är en ynnest att få ta del av deras nörderier.

 

De ger en heltäckande bild av Alice och författaren bakom, den gåtfulle Lewis Carroll, som förslösade sin begåvning på att skriva lågt räknat 100 000 brev, majoriteten av dem till barn. Ellerström-Nilsson rör sig ledigt mellan litteraturkritik, översättning, essä, anekdot, knappologi. Allt förmedlat på det bästa av humör, en slags sträng lekfullhet, som ger boken slagsida åt både det lärda och det spralliga.   

 

Man lär sig åtskilligt på vägen, när så initierade vägvisare leder oss in i ett så levande verk. Ellerström-Nilsson skriver om oförglömliga episoder och narraktiga karaktärer. Exempelvis den gäckande Cheshire-katten. Den är mångas favorit, en skälmsk och lömsk filur som är så ombytlig i sina rörelser att den ibland lämnar kvar sitt skrämmande leende hängande i luften.

 

Till varje bokstav har Inger Edelfeldt bidragit med skickligt stämningsskapande illustrationer som samspelar fint med texterna. Romanerna om Alice – Alice i Underlandet och Alice i Spegelsalen – har alltid illustrerats. Originalet av John Tenniel, sedermera av bland andra skräcktecknaren Arthur Rackham, nonsenspoeten Mervyn Peake och surrealisten Salvador Dalí. Samt förstås Tove Jansson, vars illustrationer från 60-talet hör till de mest omtyckta och omtryckta.


Jag placerar denna encyklopedi i bokhyllan mittemellan denna svenska översättning med Janssons briljanta teckningar och min engelska pocket av de två romanerna med Tenniels originalillustrationer. Där pryder den sin plats mer än väl. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/11 2021)

Alice i Underlandet, Lewis Carroll, illustrationer av Tove Jansson, översättning Åke Runnquist, Bonnier Carlsen

Barnböckernas barnbok är förstås Lewis Carrolls mästerverk Alice i Underlandet från 1865. Det är sällsynt att populära barn- och ungdomsböcker fortsätter fängsla generation efter generation, men om det stämmer att varje regel längtar efter undantaget är detta ett undantag som heter duga. Den har översatts åtskilliga gånger till svenska, men den version som de flesta känner till är nog den som signerades Åke Runnquist. Glädjande nog utkom den med illustrationer av Tove Jansson, som förstås var ovanligt skickad att bildsätta just Alices värld.

 

Och vaddå barnbok, för den delen? Carrolls språkliga infallsrikedom borgar för att läsningen kan utföras även av mer sofistikerade läsare. Runnquist hade några år tidigare tillsammans med Lars Forssell översatt en annan av Carrolls böcker, Snarkjakten, och han visade sig vara åtminstone adekvat lämpad att ta sig an även den första boken om Alice (som så ofta är fallet: den sex år senare publicerade uppföljaren Alice i Spegellandet är mindre känd men en ännu starkare berättelse).

 


Nostalgi är generellt en återvändsgränd, och därför finns det anledning att närma sig Carrolls böcker med viss försiktighet. Men historien om Alice lär oss andra läxor. Man kan också se den som en lovsång till den förtrollning som finns i läsning. Det blir en övning i att läsa symboliskt, för att dechiffrera de märkliga upplevelserna som Alice konfronteras med efter inledningens fall nerför kaninhålet.

 

Det kan också läsas som ett tidigt exempel på magisk realism, den subgenre som latinamerikanska författare sägs ha initierat på 50-talet. Om man inte vill datera det till Kafkas metamorfoser, eller för svenskt vidkommande Selma Lagerlöfs magiska sägner. Eller varför inte Ovidius förvandlingsnummer från den romerska antiken … Med andra ord: Carroll är i gott sällskap med sin, hm, realistiska magi.

 

Efter 101 år blev det alltså Tove Janssons tur att illustrera Alice i Underlandet, en uppgift hon tog sig an med stort engagemang. Bland alla andra försök att bildsätta romanen märks Mervyn Peake och Salvador Dalí – men ingen lyckas lika kompetent som hon nagla fast det neurotiska barnasinne som Carroll excellerade i. Hennes värld är mörkare, mer tillåtande mot den svärta och de skuggsidor som texten andas fram.

 

Runnquists översättning är habil men långt ifrån fläckfri, även om man beaktar den gammeldags traditionen att försvenska originalets många allusioner. Att därför möta en remix av Viktor Rydbergs ”Tomten” känns lite av ett helgerån. Somt blir ändå nästan bättre på svenska, som originalets redan i sig fyndiga ”curioser and curioser” som på svenska ges en ännu starkare och lämpligare språklig twist med ”knostigare och knostigare”. Det är den typen av påhittighet som James Joyce långt senare skulle konstruera – en insats som står i ganska stor tacksamhetsskuld till Carrolls påfund.

 

När nonsens ges mening blir det en slags anarkistisk önskedröm. Men glädjen balanserar på förtvivlans rand, och historien om Alice är en mörkare saga än de tillgängliga Disney-versionerna (den tecknade från 1951 och Tim Burtons syrligt sockrade från 2010). Romanen visar vilka farliga och yrselframkallande krafter som aktiveras när logik och språk sätts ur spel, och att den kontrast till den verkliga världen som Alice hamnar i är långt ifrån oskyldig. Den världsliga världen är kanske inte så mycket att ha – är det konstigt att man längtar bort nån gång? – men här visas att alternativet, det spännande och mystiska Underlandet, är fullt av vimmelkantigframkallande skräck.

Dunning-Kruger-effekten, Andrés Stoopendaal, Norstedts


Dunning-Kruger-effekten innebär att när vi saknar kunskap överskattar vi vår intelligens, och om denna felaktiga självbild har Andrés Stoopendaal skrivit en satir. Huvudpersonen är en relativ yngling med vaga författardrömmar, men har ett byråkratjobb på Länsstyrelsen. Han ser sig själv som en typisk intellektuell som läser Jordan B Peterson och idoliserar Stig Larsson och Michel Houllebecq. Han raljerar över intersektionalitet och identitetspolitik, och som undertitel kunde stå: ”Vilsna män, nu ännu vilsnare”.

 

Underförstått handlar det en hel del om manlig skörhet. Stoopendaal vill nog göra sin huvudperson till en typisk exponent av en viss typ av grabbig intellektuell. Gott så, men att  låta honom vältra sig i dum självupptagenhet innebär inte automatiskt en engagerande roman. Här blir det för många och för långa referat av tråkiga idéer, och pastischerna på Houllebecq är bara dåligt genomarbetade. Ett potentiellt intressant sidospår om fascinationen för förfall tas inte heller riktigt till vara.

 

(Också publicerad i Vi 12/21)

28 nov. 2021

Second Place, Rachel Cusk, Faber & Faber

Det var med trilogin som brukar kallas ”konturer” med romanerna Konturer, Transit och Kudos som Rachel Cusk slog igenom. Född i Kanada 1967 av brittiska föräldrar växte hon i stort sett upp i England, och skriver en utpräglad engelska prosa, om engelska villkor, engelska karaktärer, engelskt vardagsliv.

 

Så också i den första romanen hon skrivit efter trilogin, Second Place, som kom i somras, men trots att den redan har översatts läste jag den på engelska. En kvinna i femtioårsåldern, M, bjuder in konstnären L till sitt sommarställe, eller sommarstuga eller vad heter när rika människor har sommarboende, herresäte? Han anländer med den unga kvinnan Brett i släptåg, och det skapas friktion mellan M och L, och med andra deltagare i det kammarspel Cusk har kuskat ihop: M:s make Tony och dottern Justine blir också inblandade i de spel som vävs mellan främst M och L och Brett.

 


En brasklapp i slutet av romanen lokaliserar konstnären som författaren D.H. Lawrence, något som har retat upp en del kritiker som tycker det är onödigt med sådana utpekanden i synnerhet då romanen redan har utspelat sig. Men att bli överraskade av den upplysningen avslöjar bara att de har dålig koll på Lawrences författarskap, då det väller fram lika många ormar i hans poesi som de ormar M målar på väggarna i huset där han för tillfället bor. Cusk gör författaren Lawrence till konstnären M, och jag måste säga att jag inte har några problem med det.   

 

Viktigare än eventuella likheter med förebilden Lawrence är hur Cusk konsekvent för ett resonemang kring konst och konstnärskap. Ett i hög grad fruktbart resonemang, fyllt av sylvassa insikter. Redan på första sidan slås fast att ”Fear is a habit like any other, and habits kill what is essential in ourselves.” Det ska också konstateras att M:s historia är berättad i monologisk jagform, riktad till någon som heter Jeffers, och därmed öppnar Cusk för införandet av den gamla brevromanen – något som också visar sig i hur M ofta använder utropstecknet, en detalj som tillåter henne att komma till liv som en mer fördjupad individ.

 

Här berättas om vår förmåga att frivilligt utsätta oss för saker, även när vi vet att de är potentiellt skadliga för oss. Vi förstår att M tidigare i sitt liv blivit kritiserad för olika saker, och därför blir kontexten för hennes berättelse de långvariga efterverkningarna av den typen av behandling (Cecilia Hansson visade lika tydligt i sin bok från i år, Snö och potatis, de djupa spår som mobbning avsätter). Den kritik som riktats mot M har definierat henne som människa, helt enkelt förstört henne. Hon är överspänd, ängslig, neurotisk och osäker.

 

Men det handlar också om ordinära människor, som M identifierar sig som, och deras underlägsenhet inför konsten. L blir det typiska manliga konstnärsgeniet, som tar sig självklara friheter. Hur dessa ser ut är något Cusk länge håller oss i ovisshet kring. Men han är också exemplet på konstnärens dilemma, att vara så fri som det bara går i sin konst men bunden i alla andra sammanhang. Här finns definitivt en genusaspekt, som tillåter konstnärer som med Jeanette Wintersons ord målar med kuken att utagera alla sina impulser och förvandla själviskhet till något storartat och vackert i andras ögon.  

 

Cusk har ett tilltal som är förtroligt men avviker från att bli insmickrande. Något hon också gör bra är hur hon gestaltar människor på sätt som blir överraskande för läsaren, men samtidigt en effekt av något som är helt väntat. Till exempel de utropstecken som nämndes nyss, eller hur hon skapar de många tillfällen till skarpt sardoniska reflektioner. Så sker när M ska berätta för (vännen?) Jeffers om L:s konstnärliga infall, och öppnar för dyrköpta insikter:

 

For the first time, Jeffers, I considered the possibility that art – not just L’s art but the whole notion of art – might itself be a serpent, whispering in our ears, sapping away all our satisfaction and our belief in the things of this world with the idea that there was something higher and better within us which could never be equalled by what was right in front of us.  

 

 

Lika underhållande är det att läsa att ”parenthood is the cloest most people get to an opportunity for tyranny”. Det som fungerar så bra och gör Cusks romaner så livaktiga är detta tilltal, rakt på sak men där det formella registret mjukar upp de hårda angreppen. Så kan de obekväma sanningarna formuleras för att uppnå högsta tänkbara verkan.  

 

Jag är väldigt förtjust i Second Place. ”Kontur”-trilogin läste jag med växlande intresse när den kom, men liksom det som sker i många andra fall blir min förståelse för den fördjupad av den här romanen. Helt enkelt blir det nu ännu tydligare vad Cusk är ute efter. Hon vill använda romanformen för att pröva nya tankar, och utmana dess former, för att berätta om konstens ohyggliga kraft och om de förräderier som är implicita i allt konstnärskap. Här väcks också frågan vad man ska göra med de dramatiska och oönskade händelserna i ens liv: ska man täcka över dem eller behålla dem och leva med dem i sin vardagliga tillvaro?  Liknande frågor väckte Agnes Lidbeck med Nikes bok tidigare i höstas, men långt ifrån lika pregnant och eftertryckligt.

 

Många skriver den här typen av böcker – få gör det lika elegant. Eller intelligent, för den delen: det här är också en författare som får dig att känna dig intelligent. Det finns romaner som är för smarta för sitt eget bästa, men Cusks romaner hör definitivt inte dit. Det här är ren njutning att läsa, och får mig att undra varför andra ens skriver romaner när de inte skriver så här bra: vad har de att tillföra då? Varför överfalls vi av mediokra romaner, som dessutom får så oerhört mycket uppmärksamhet?   

27 nov. 2021

Irenes tillstånd och andra formler, Niklas Qvarnström, Anti

Niklas Qvarnström kommer från framtiden med kärlek i hälarna … Fast det är inte enbart goda nyheter som han anländer med, i sin första diktsamling efter ett par minst sagt kufiska prosaböcker i bagaget. Irenes tillstånd och andra formler lyder titeln.

 

Låt oss rekapitulera. Fast, var börjar vi? Qvarnström gav för två år sedan ut en märklig skrift, Turba, som kallades ”en nittiotalsroman från framtiden”. Framtiden är också det modus som används här, och det är en metod som kan erinra om hur Johannes Helldén skriver sina böcker. Fast i hans fall är det som om tidsförloppet bara har förskjutits en aning, att han har katapultat sig in i den (o)vissa framtiden, och de dystopiska visioner som där undanhålls. Båda skriver från andra positioner än de gängse.

 


Är det här då en pendang till ”framtidsromanen”? Som underrubrik står: ”episka dikter”, något som i vår tid getts dubbel bestämning. Dels Homeros-ordet för berättande dikt, dels tonåringarnas ord för det som är storslaget (det Thåström kallar ”magnifikt”). Nu ska man kanske inte gå så långt som att kalla dikterna i den här samlingen storslagna: snarare är de lågmält resonerande.

 

Nedtonat och ändå livfullt, som i inledningsdiktens kanske omedvetna anrop på Bruno K. Öijers bildspråk: ”Det sägs att somliga hyresgäster / lämnar kylskåpsdörren på glänt / för att salladen är mörkrädd.” Den här typen av troper är ändå sparsamt utnyttjade i samlingen, som hellre lånar ett stillsamt berättande tonfall. Det är cerebralt, originellt, ibland mer än lovligt förbryllande. Turba övertar internet? (Metaverse håller på att ta över Facebook, så vem är jag att ifrågasätta?)

 

Vem är då Irene? Hon är diktjagets tvillingsyster. Eller, det är vad diktjaget inbillar sig. Det är inte helt klarlagt hur det ligger till, och detsamma gäller för en hel del i boken. Hon sägs leva på sydligare breddgrader, att hon disputerat, är polyamorös och behärskar ett piano med vätskefyllda strängar för att kunna spela Chopin baklänges.

 

Hon är också huvudperson i samlingens längsta dikt, ”Om en poet i anden”, där hon möter en handläggare från arbetsförmedlingen. Han har poetiska ambitioner, och ger ut anonyma dikter som erhåller allsköns priser och översätts till 72 språk. Är det Tomas Tranströmer som avses, den blide och anonyme poeten som översatts till i skrivande stund typ exakt lika många språk? Han som förresten arbetade som psykolog i statens tjänst för att samtala med unga brottslingar?

 

Men det kan lika gärna vara nyss nämnde Öijer som avses, då det metaforiska bildspråket återigen tangerar dennes mörkermarinerade värld: ”Viljan satt i träden runtomkring och vinkade. / Han hade till och med offrat svaret på / hur hennes blygdläppar särades / på melankolins altare”.  

 

Allt kan ifrågasättas i de här dikterna. Det kan bli instängt och kalkylerat. Qvarnström har en känsla för musik, som återkommer genom dikterna, och behåller ett teoretiskt anslag. Det skapar en drömsk atmosfär. Vissa dikter, som ”Om en stad under sig själv” kan ge intryck av att poeten har umgåtts en del med en viss herre under namnet Borges. Den drömska atmosfären kan te sig lockande, men ändå …

 

Ändå blir jag inte helt övertygad av vare sig helheten eller de enskilda delarna. Samlingen består av tio dikter som både hänger ihop och bildar egna enheter. Stilen är utpräglat litterär. Vad betyder då det? Tja, för mig blir dikterna sterila, men jag är inte helt säker på att Qvarnströms uppsåt är något annat än just detta. Sterila som i en illustration av vår samtids sterila förhållande till kultur.

 

Den för mig mest suggestiva dikten heter ”Om hur det skulle gå”, som handlar om en filmvisning som avbryts när filmremsan går av. Det får avgörande effekter på kommande skeenden:

 

Redan dagen efter att filmremsan gått av

försvann delar av publiken.

Deras kroppar hittades aldrig.

 

Ytterligare en dag senare

försvann ännu några;

inom en vecka var de borta allihop.

 

Dikten formar sig till en allegori över det obeständiga i tillvaron. Till hjälp tar man matematikern Hugh Everetts flervärldstolkning, som är ett återkommande begrepp i samlingen. Blir man klok på dess funktion? Nja, men allt som får mig att googla fram obskyra matematiker är väl av godo, antar jag. Och den avslutande dikten, ”Om döden”, frambesvärjer ett mindre ansträngt tonfall, och bildar ett mer personligt hållet requiem än de tidigare dikternas övningar i att vara melankoliskt svår.  

 

Qvarnström arbetar frenetiskt med symboler, liknelser och förbindelser, och upprättar korrespondenser mellan olika apokryfiska källor som samsas med det autentiska. Internet är viktigt, men börjar likna en kyrkogård. Därav framtidsperspektivet med en värld i ett skede av avveckling, och jag vet att Ines Uusmann hade mer rätt än fel när hon 1996 sa att internet bara var en fluga. I framtiden kommer vi att ägna oss åt annat.

25 nov. 2021

Madeleine Gustafsson-priset 2021

(tal på Rönnells igår i Stockholm, med anledning av att jag mottog Madeleine Gustafsson-priset från Svenska författarförbundet)

 

Det är med djup och innerlig tacksamhet jag mottar Madeleine Gustafsson-priset i litteraturkritik. För det är verkligen viktigt för det litterära landskapets utveckling och kultivering att en god och ambitiös kritik belönas, men också att den förs på många olika plattformar. När jag startade min blogg bernur för femton år sedan såg detta landskap annorlunda ut. Det var hos många auktoriteter otänkbart att något så efemärt som bloggvärlden kunde erbjuda seriös kritik.

 


Därför företogs mitt skrivande inledningsvis vid sidan av det offentliga. Att inte bli tagen på allvar är inte den sämsta förutsättningen för att skriva kritiska texter. Ett underläge kan sporra en att vässa sina verktyg. Men hur ska man märkas och göra sig hörd? Att ta plats med prestigefyllda sågningar av upphöjda författarskap är säkert en klok strategi i det korta perspektivet.

 

I det längre perspektivet som jag med viss rätt anser mig tillhöra tror jag det är klokare att helt enkelt skriva så bra texter som möjligt. Och då kan man erinra sig Marguerite Duras ord från det lilla häftet Det är allt: ”Skriver man hela livet lär man sig att skriva. Det räddar en inte från något.” Detsamma gäller förstås läsning. Läser man hela livet lär man sig att läsa.

 

Och det är verkligen inte illa! Därför vill jag rikta min tacksamhet också mot de författare som gjort mig till den läsare jag är idag. En av dessa är förstås Marguerite Duras. Kanske det är så enkelt. Vill man lära sig läsa – läsa kritiskt, det som är den egentliga läsningen – då ska man vända sig till de författare som tar sitt uppdrag på största allvar. Författare som befinner sig i verkligheten, som vågar möta det som gör ont, och som utsätter sig för de påfrestningar det innebär att förmedla dessa besvärliga upplevelser till den som definierar sig som läsare.

 

Vad betyder då ”den egentliga läsningen”? Att läsa på riktigt innebär att möta jobbiga tankar och svåra erfarenheter. Att leva är mödosamt, och världen är med förlov sagt helt fucked. Att feel good-böcker har blivit så populära är ett allvarligt tankefel. Det är inte innehållet i böckerna som ska få dig att må bra, utan det är själva läsningen i sig som ska åstadkomma detta. Ingen skulle komma på tanken att stämpla Duras böcker som feel good, men att läsa dem är definitionen av feel good.

 

Att skriva kritik är en viktig syssla värd att tas på allvar, och man ska nog akta sig för att säga att kritiken har spelat ut sin roll och döma ut dess funktion i det litterära kretsloppet. När Leif GW Persson häromåret hånfullt sa att inga statyer reses över kritiker hade han inte bara fel i sak – tänk Georg Brandes, Aristoteles, Charles-Augustin Saint-Beuve, John Ruskin – utan också: vem vill vara en staty? Är det inte bättre att vara livaktig och närvarande än ett dött och fixerat monument?

 

Enkelt uttryckt: det är viktigt med kritik för att betona vad som gör bra böcker bra och dåliga böcker dåliga. I uppdraget ingår bedömning, ja, men det kan bara ske där ett förtroende har upprättats. En kritik som gör rättvisa åt uppdraget måste vara pålitlig och konsekvent, men inte förutsägbar. I så fall kan kritikern ersättas av en AI, något som framtiden förmodligen redan har i beredskap. En algoritmisk bedömning kan ändå inte ta hänsyn till den sällsamma och ovissa effekt som uppstår under läsningen. Det är en effekt som kan beskrivas som häpnad i sin renaste form, att vara i ständig beredskap för det som förbluffar. Det går inte att programmera sin överraskning eller sin glädje i att upptäcka ett fynd som Maria Stepanova, för att nämna en författare från senare år som påmint mig om vilken unik gåva litteraturen är.

 

Kritiska texter blir ett tillfälle att berätta vem man är, vad man står för, vad man tycker är viktigt. Att skriva kritik innebär att ta plats i verkligheten och ger dig möjlighet att idka samhällskritik, att diskutera ideologi, filosofi, psykologi, religion. Och litteratur, inte minst. Alltså hur litteraturen ser ut, och ska se ut, både avseende sitt innehåll och sin form. Begreppet stil är generellt för eftersatt i den kritik jag läser: helt enkelt borde mer handla om hur boken är skriven och mindre om vad den innehåller.

 

Litteraturen är inte avskild från verkligheten. Att läsa är inte verklighetsflykt; det är att utsätta sig för verkligheten och de jobbiga frågor som författarna med beundransvärt mod tar sig an. Hur kan man känna annat än tacksamhet inför det arbete som de lägger ned?

 

Att skriva kritik kan kännas som att angripa en obelisk med en miniatyrskruvmejsel, liknande den som man justerar sina (obligatoriska) glasögon med. Man kan göra bara knappt märkbara ingrepp, och så ska det förstås vara, att ett riktigt konstverk, med Prousts eleganta formulering, är enklare att skapa än att ödelägga. Det är klart att jag önskar att jag ibland hade ett mer effektivt verktyg, kanske åtminstone en hammare. Men i rättvisans namn är det nog lika bra att vi kritiker bara har små skruvmejslar att tillgå.

 

Kritisk läsning åstadkoms i mitt fall med pennan i handen, med reaktioner och reflektioner. Det är paradoxalt att jag publiceras på en elektronisk plattform, och helst hade jag nog önskat att bernur utkom i pappersform, eftersom det är så min egen läsning helst ser ut. Men internet är en kompromiss, och jag ska inte bara nämna avarterna med detta forum. Pappersversionen av bernur hade inte fått den spridning och det genomslag jag förstått att jag ändå har haft.

 

Det går att utföra kritisk läsning också på ställen där man minst av allt förväntar sig det. Att jag plockades upp och fick skriva kritik hos de auktoriteter som inledningsvis raljerade över bloggformatet är ett tecken på det. Nu är bloggen som publiceringsform inte lika trendig som den var 2006. Men kritik bedrivs där verkligheten finns. Det skulle inte förvåna mig om framtidens kritiker just nu huserar på instagram, där många ambitiösa bokkonton kan erbjuda ett alternativ till den dagstidningskritik som blivit allt mer eftersatt.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/11 2021)

My Year of Rest and Relaxation, Ottessa Moshfegh, Vintage

Instagramfenomenet Ottessa Moshfegh har fått ett par av sina romaner översatta till svenska, och den som slagit an mest är inte den Bookerprisnominerade Eileen, utan den som kom något senare och på svenska fick heta Ett år av vila och avkoppling. Jag började läsa den nyligen, ett biblioteksexemplar eftersom jag av pinsam anledning gjorde mig av med mitt egna ex. Orsak: två omdömesgilla personer avfärdade den som tråkig och överskattad. Lärdom: lita inte på så kallat omdömesgilla personer.

 

Jag tog mig an hennes senaste roman, Death in Her Hands, och upptäckte en originell, spännande författare, raka motsatsen till tråkig och överskattad. Hon är tuff, arg och cool. Så hittade jag på Myrorna ett utsorterat ex av boken på engelska. Alva Dahls översättning är förstås lysande utförd, men jag kan inte motstå att läsa på engelska när tillfälle ges, så jag har nu alltså läst My Year of Rest and Relaxation.

 


Eftersom alla vettiga människor torde ha läst den redan, här kommer en kort resumé. Berättaren är en 26-årig kvinna som ärvt en lägenhet på Manhattan i New York. Föräldrarna är döda – de var ändå inget att ha. Hon har nyss fått sparken, och bestämmer sig för att sova bort ett år av sitt liv. En excentrisk läkare är frikostig med att skriva ut kemiska vaggvisor åt henne. De enda människorna hon har i sitt liv är kompisen Reva, som hon tolererar, och så har hon precis gjort slut med pojkvännen Trevor. Hon drar sig undan, går i ide.

 

Året är 2000, och under tiden som följer rör vi oss i sakta somnambult mak mot 11 september året därpå. Jag kan störa mig en aning på hur denna påklistrade händelse – 9/11 – ges en förutsägbart ödesmättad touch, men det har en viss koppling till hur huvudpersonen orienterar sig i en allt mer främmande värld. Är hon deprimerad? Snarare klarsynt.

 

Ett intressant spår är kroppsfixeringen som hela tiden gör sig påmind, dels i ständiga referenser till berättarens smalhet, som Reva avundas, och dels i de äckligt naturtrogna återgivningarna av svett, spyor, piss och skit. Och feminismen som Moshfegh förespråkar är skev och subtil. Kvinnans projekt bejakar ett motstånd mot kapitalismens ständiga krav på att vi ska vara produktiva, effektiva och frivilliga medspelare i konkurrenslekarna som den har iordningsställt åt oss. Därför blir hennes motstånd så välkommet och frigörande. Hon går emot detta, sätter ett lojt långfinger i luften åt alla djävla Pontus Gårdingar och Margaux Dietzar som sätter agendan för hur vi ska leva.

 

Kvinnans kropp och tankar utgör ett fängelse, och hon ironiserar med hög igenkänningsfaktor över mäns knäppa vanor: ”’Dudes’ reading Nietzsche on the subway, reading Proust, reading David Foster Wallace, jotting down their brilliant thoughts into a black Moleskine pocket notebook. […] They rolled their own cigarettes, didn’t brush their teeth enough, spent a hundred dollars a week on coffee.”

 

Som alternativ förälskar hon sig i sömnen, blir en sömnofil. Att göra sömnen till ett medvetet val är en subversiv handling. Ottessa Moshfegh – det har tagit mig lång tid, ungefär ett år, att lära mig stava hennes namn – skriver det slags böcker som gläntar mot galenskapen. Hennes roman är delvis en satir om överdriven medicinering, men också en uppfriskande och rolig bok som styr mot mörka trakter i det mänskliga psyket. Sådana författare kan vi inte undvara.  

24 nov. 2021

Pappershem, Dominique Fortier, översättning Emma Majberger, Rámus

Essän som texttyp har i sin ideala form förmågan att borra djupt i sitt ämne. Med sin okonventionella metod kan den också skapa förutsättningar för en undersökning som söker sig djupare och längre in i detta ämne, eftersom den saknar redovisningsplikt. Den kan uppsöka fragmentets estetik och nöja sig med koncisa summeringar. Och därmed skapa nya samband, utföra nya mönster.

 

Kanske i synnerhet gynnas dessa förutsättningar när föremålet är en så excentrisk författare som Emily Dickinson, som blivit så hårt mytologiserad och insnärjd i legender som ofta reproduceras: skyggheten, isoleringen, den sociala fobin, de vita klänningarna, de kryptiska meddelandena – dels i de förtätade dikterna, dels i samvaron med omgivningen – och på senare år också diagnostiseringarna. Såsom när Cynthia Nixon spelade henne i Terence Davies film A Quiet Passion (epilepsi?) eller när Clara Törnvall nyligen i boken Autisterna placerade henne i aspergerspektrat. 

 


Kanadensiska författaren Dominique Fortier skriver på franska, och hon närmar sig Emily Dickinson via essän, i den märkliga hybridromanen Pappershem. Tekniken påminner kanske om Josefin Holmströms bok Emily Dickinson och vulkanerna, som kom 2019. Samma år kom tv-serien Dickinson, där Hailee Steinfeld spelar en upprorisk version av poeten. Med andra ord: nämn en mer aktuell 1800-talsförfattare!

 

Det som är utgångspunkten för Fortiers undersökning är betydelsen av ett hem, ett ämne som är synnerligen viktigt för Dickinson, som knappt skulle lämna sitt föräldrahem Homestead i Amherst. Fortier själv skriver växelvis korta biografiska kapitel om Dickinson och om sitt eget skrivande, att hon gång på gång skjuter upp sina resor till Homestead, eftersom hon är mer intresserad av att bevara den bild av huset som hon har föreställt sig. Den bästa bilden av ett hem har Charlotte Brontë återgett i Jane Eyre, en roman som Dickinson läste med stor behållning. Det är när Jane yttrar till Rochester: ”wherever you are is my home – my only home.”

 

Då är Pappershem en utsökt titel, och Fortier visar ordens betydelse för Dickinson, och placerar henne rentav i en pappersstad, med pappersgator. Det blir en säregen blandning av spekulation och kända fakta när Dickinsons historia räknas upp från munter barndomen till frustrerat vuxenliv och sedermera oklar sjukdom och definitiv död. Hennes liv inbjuder till spekulation, gissningar, antaganden. Det finns en uppenbar risk att här kan man i princip säga vad som helst, och med essän som form blir det lätt hänt att en viss frihet infinner sig. Var det så här det gick till? Kanske det.


En viktigare fråga: hur skriver man i paritet med och i lojalitet till en författare som Emily Dickinson? Ett kort svar på den frågan är att Dominique Fortier ikläder sig en kostym som är för stor. Men också att kostymen är för liten, att den knapphändiga stil som Dickinson odlade kan bli en hämsko för den som vill uttrycka något originellt. Vid ett tillfälle frågar hon sig rentav hur hon, en prosaist, kan skriva (s)om en poet. Hon åstadkommer en i mitt tycke duglig kompromiss, genom att vara följsam mot det originella, kortfattade, egendomliga.

 

Det är en roman om ett hus, om en kvinna som får sin första menstruation och tror att hon fått en dödlig sjukdom när blodet färgar lakanet rött, men av sin mamma får höra att det som skett är att hon har blivit kvinna och att det här kommer att inträffa under ett par dagar varje månad. Emilys lakoniska svar säger något om förutsättningen för en kvinna på 1800-talet: ”Några dagar per månad får jag vara kvinna. Resten av tiden kan jag skriva.”

 

Det är också en roman om ett rum, men om andra författare behöver ett eget rum är det för Dickinson mer akut att hon får ett hemligt rum. Hon skapar detta rum själv, på sina egna villkor. För hennes skrivande är en otillåten och farlig syssla, och hennes dikter är djupt subversiva. Har någon författare någonsin haft en mer spännande hjärna än Emily Dickinson? Att skriva är farligt, för man når fram till märkliga tankar man inte skulle ha tänkt annars, och det är farligt att läsa Dickinsons dikter, för de förändrar ditt sätt att tänka. De ger kännedom om en annan sorts kunskap än den du kan inhämta på andra håll.


Det som är Dickinsons särart kan vi heller inte fixera. Hon fortsätter vara gåtfull, och det ska hon också göra. Även om Fortier gör ett gott arbete för att ta sig nära henne kommer hon aldrig under skinnet på henne. Och det vill vi förstås inte. Tone Schunnesson skrev förra veckan en fin text om Thåström, att vi bör lämna våra idoler i fred: på ett liknande sätt finns det något kanske inte oetiskt men svårsmält i att skildra en författare som Emily Dickinson. För vad gagnar det att återge kända anekdoter?

 

Fortier väljer en kompromiss, när hon övergår till att skildra våndorna med sitt arbete. Det skapar förstås en dynamik till kapitlen som handlar om Dickinson. Samtidigt förblir myten intakt. Det som fungerar allra bäst är de stunder när hon behandlar Dickinson som allvarligt syftande konstnär med unikt gehör för det som gör tillvaron laddad med innehåll. Helt enkelt: hon skapar en värld, en egen version av den. Hon ser världen, den begränsade, och gör den gränslös.

 

För det kanske är så enkelt: vi läser poeter som Dickinson för att de hjälper oss se mer och uppfatta mer av det vi har framför våra ögon. Hon såg detta, och att läsa henne är så inspirerande, då det lär oss att upptäcka en större och mer bestående rikedom. Hon levde på en yta som inte är större än en handflata – alltså en pappersbit. Men på den kunde hon leva.

 

Så blir Dickinson en exponent för en stillsam och vemodig feminism. Men vänta nu: hon är allra minst någon galjonsfigur för någon rörelse överhuvudtaget, utöver sina hemlighetsfulla dikter. Så här drygt hundrafemtio år efter att merparten av dem skrevs förblir de intakta och lika förtätat intensiva som när de blev till. Det är dikter som inte går att fastlägga och uttyda.

 

Den teknik Fortier använder är originell, men lite tillrättalagd och prydlig. Ibland är den fyndig – som när hon ger ett mått på hur långa dikternas berömda tankestreck är: ”som en suck”. Hon visar en fin och känslig inlevelse i Dickinsons unika bildvärld, och det finns mycket här att hämta för den som är nyfiken på denna besynnerliga poet. Med tanke på alla tv-serier, böcker och filmer om henne från senare år är vi ganska många som fascineras och är intresserade av att vårda den myt som hennes liv och författarskap för med sig.

23 nov. 2021

Paradiset, Den sista gåvan, Abdulrazak Gurnah, översättning Helena Hansson, Celanders/Bonniers

Två av Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs romaner finns nu tillgängliga på svenska. Båda bör läsas, främst för att han så skickligt visar hur vi lever i en otrygg värld där allt vi tar för givet kan tas ifrån oss.

 

Med Nobelpriset som emblem anländer två översatta böcker av Abdulrazak Gurnah, född i Zanzibar men verksam i England. Det är en litteratur som har splittrat läsarna. I tv-programmet Babel hävdade Theodor Kallifatides att det var platt skrivet och tråkigt. Andra har hyllat författarens unika förmåga att skildra exilvillkoren och levandegöra rötternas betydelse.

 


Paradiset från 1994 handlar om Yusuf, som lever i tät symbios med sin pappa. Men fattigdomen hotar, och han tvingas resa bort med någon som han tror är sin farbror. I själva verket bor han där för att betala av familjens skulder. Stor ovisshet vidtar när han ska hantera tidigare okända utmaningar, och han tvingas lära sig vilka man ska lita på och framför allt inte lita på. 

 

I somras läste jag Franck Bouysees roman Av ingen kvinna född, som också skildrade föräldrars desperata åtgärd att sälja sitt barn för att klara livhanken. Medan den var spekulativ undviker den här romanen smidigt sådana sentimentalitetens fällor.  

 

Gurnah skriver om korruption och vidskepelser, hedersförtryck och toxisk maskulinitet, men också att det i Yusufs värld finns något större att längta efter och drömma om: paradiset, alltså. Bilden av honom och av den paradisiska platsen träder fram långsamt och tålmodigt, och Gurnah berättar mer än han gestaltar.

 

Jag kan ångra att jag började med att läsa Paradiset, där jag till viss del förstår Kallifatides invändningar. Den sista gåvan från 2011 är avsevärt lättillgängligare. Inledningen är högdramatisk. Den äldre mannen Abbas drabbas av stroke och från sjukbädden rannsakar han sitt liv, sitt kringflackande som sjöman innan han träffar sjuttonåriga Maryam i en Boots-affär i Exeter.

 


Utifrån hans berättelser – som man snabbt inser gömmer olämpliga hemligheter – utvecklar sig också Maryams historia, hennes undergivenhet och osäkerhetskänslor. Likaså barnen ges medvetande, dottern Hanna – som vill kalla sig Anna för att lättare smälta in i ett England vars rasism skildras underförstått och subtilt – och sonen Jamal, som vanmäktigt närmar sig pappans sjukdom. 

 

Här förmedlar Gurnah med fin precision känslan av att både tillhöra något – migranterna – och att befinna sig utanför all gemenskap. Balansen mellan att vara tillhörig och att vara solitär upprätthålls av var och en i familjen, och människogestaltningen är oerhört träffsäker och imponerande.  

 

Det har också funnits anledningar att Abbas tidigare varit så kryptisk och tillknäppt om sitt förflutna. Men även Maryam har hemligheter, och Gurnahs poäng blir att visa hur instabil och osäker tillvaron är. Liknande villkor gällde för Yusuf i den förra romanen. Båda böckerna förmedlar därför vikten av en förankring i sin historia, i sitt ursprung, för att inte ens själ ska gå förlorad.

 

Uppmaningen lyder därför: när du ser dessa två vackert formgivna böcker ska du välja den gröna, Den sista gåvan. Men fler pusselbitar uppstår om du läser båda, så avstå för allt i världen inte från att därefter läsa den röda, Paradiset. Att läsa en bok av en Nobelpristagare är en god idé – att läsa två är klart bättre. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/11 2021)

Ropet från gårdagen – popen, rocken och sextiotalet, Sven-Erik Klinkmann, Scriptum

Den svenskspråkiga popjournalistiken har länge närt en aversion mot teorier, och även om härföraren Andres Lokko under 2000-talet ivrigt har förfäktat anglosaxiska bidrag i genren ska vi inte glömma att han under hela 90-talet i sitt flaggskepp tidskriften pop habituellt förde fram överdriften att valfri raplåt hade mer att säga om samhällsutvecklingen i USA än hundra doktorsavhandlingar i ämnet. Det må vara hur det vill med den saken, men det ena behöver inte utesluta det andra.

 

Sven-Erik Klinkmann från Vasa har åtskilligt att bidra med. Senast i våras med en intressant studie av BobDylan, och tidigare med flera böcker om populärkultur i stort och Elvis Presley i synnerhet. Hans nya bok Ropet från gårdagen – popen, rocken och sextiotalet – är en studie av 60-talets musikscen. Delvis utifrån självbiografiska iakttagelser, delvis utifrån erfarenheter av att ha varit under en omvälvande tid. Så är det ju med minnen, att de är både privata och kollektiva.

 


Boken består av tolv kapitel, vilket man med visst fog kan säga återspeglar det gamla LP-formatet med tolv låtar för ett fullängdsalbum. Många av poplåtarna är i det korta treminutersformatet, lämpligt för singlar som ofta inte hade längre tid att förfoga över och behövde slå an hos radiolyssnarna. Därav den ofta korta transportsträckan, allra mest dramatiskt inhämtad i The Beatles ”All My Loving” som inleds med sången i något Klinkmann kallar ”turboeffekt”.  

 

Ambitionen är att berätta om sitt liv och hur det speglats i den musik han tillägnade sig under de sena tonåren. Därför fokuserar han på tiden 1963-69, och han listar inledningsvis 128 låtar från den tiden, något som en ambitiös läsare kan göra en exemplarisk spellista på spotify som man till exempel kan lyssna på medan man läser boken. Det slår mig att jag är exakt tjugo år yngre än Klinkmann, och frestas att göra en lika ambitiös spellista för perioden 1983-89. Hittills vet jag bara att den ska inledas med The Smiths ”This Charming Man” och avslutas med Madonnas ”Like a Prayer”.

 

Hur kan musik vara så betydelsefull? Den är platt, ytlig, banal, ointelligent, enkel … och alldeles alldeles underbar, samtidigt. Eller kanske just därför, underbar för att den är så enkel att ta till sig. Säg vad som sker när trumkompet inleder The Ronettes ”Be My Baby”? Magi känns futtigt som förklaring. Någon gång kan det bli mer än lovligt internt, som när det ska slås fast hur många LP-skivor från ett visst skivbolag som finns i samlingen hemma (12 stycken, men jag må vara ursäktad om jag inte antecknar).  

 

Klinkmann resonerar ändå initierat och kunnigt, när han gör skillnad mellan fan och lyssnare, mellan pop och rock, fast verkar fastna i slutsatsen att pop är en mer adekvat beteckning. Genremässigt är det en ganska heltäckande exposé, med korta utfärder till Sydeuropa och Latinamerika, för att i viss mån bryta den anglosaxiska hegemonin. Medan pop sysslar med hitlistor upprättar rock kanonlistor, men i stället för att se det som två motverkande genrer kan man se det som ett fruktbart samarbete. Dessutom har pop från att ha betraktats som lättviktigt på senare år fått mer kritikerkredd, och kanske en distinktion mellan popularitet och respekt blivit överflödigt (se hur exempelvis popartisten Taylor Swift börjat erhålla allt mer prestige hos smakdomare).  

 

Innan Napster och Pirate bay fanns piratradiostationer, som Klinkmann återkallar med viss nostalgiskt öra. Men när musiken blir för tillgänglig blir lyssnaren blasé. Ett visst motstånd kan vara gynnsamt för att odla ett intresse. Att dessutom bo i finska Vasa försvårade Klinkmanns tillägnande av ny musik, och man kan erinra hur det var i östtyska Berlin på 80-talet – jag hörde en gång en jämnårig guide på Stasimuseet berätta hur det var att tack vare liknande piratstationer lyssna på det förbjudna bandet Depeche Mode. Sådant gör något med ens sätt att lyssna.

 

Det finns många trådar i den här boken, som ska läsas inte som ett färdigt resonemang om en avslutad epok. Vi bör lära oss mer om hur det är att vara beroende av popmusik, och Klinkmann är en säker ciceron som inte så gärna sätter fokus på sin egna person. Här är kunskapen i centrum, och spretigheten blir en tillgång, då den tillåter en att vandra runt i olika rum och i olika tidsepoker och olika genrer.

 

I ett av rummen har Elvis Presley pratsjungit sin ”Are You Lonesome Tonight” så många gånger att han inte längre kan hålla sig för skratt när han kommer till det talade partiet, men när han spelade in den första gången var det mitt i natten i en nedsläckt studio med minimalt komp, och då var det inte långt till tårarna. I ett annat rum sjunger Tony Bennett – fortfarande i livet! – sin version av ”Blue Velvet” tolv år innan Bobby Vinton får en hit med sin version.  

 

Klinkmann gör närläsningar av tre B:n, som släppte varsitt epokgörande album med ett års mellanrum: från The Beatles Revolver i augusti 1965, Beach Boys Pet Sounds i maj 1966 och Bob Dylans Highway 61 Revisited i augusti 1966. Han går i clinch med Ellen Willis förklaring av Dylans särart, något onödigt då den i mitt tycke förklarar Dylans vridning bort från poesin mot låtskrivande och iscensättning. I ett fint långt kapitel om Van Morrison kan jag ändå inte låta bli att tänka på den solkiga epilogen, som nämns alldeles i slutet: den antivaxx-skiva han släppte i våras.

 

Visst kan man hävda att den musikaliska kanon som skrivs fram är utpräglat manlig, och tillbakablickande. Den senaste skivan i denna kanon är Nirvanas Nevermind, som ju kom för trettio år sedan. Klinkmann skriver ändå inkännande om girl groups, och när han gör utblickar mot 70-talet är Patti Smith central. Han katalogiserar den forskning som utförts både i USA och England, samt i Sverige och Finland, och listar de centrala kritikerna, för svenskt håll från Leif Nylén, via Andres Lokko till Ametist Azordegan. Därför blir boken encyklopedisk, och en given referenspunkt för inte bara 60-talets vidkommande.

 

Rocken är revolutionär och romantisk. Till det märkliga med popmusiken hör att den lyckas förnya sin förmåga att reta upp varje ny föräldrageneration. Att den gjorde det på 60-talet var inte så konstigt, med föräldrar som växt upp med på sin höjd jazz, schlagers och ballader, men sedan dess har ju varje generation föräldrar själva varit unga och diggat – tja, Jimi Hendrix, Black Sabbath, Sex Pistols, The Birthday Party, Ministry, Marilyn Manson, Cypress Hill, The Libertines, etc, och snart har vi en föräldrageneration som växt upp med Kanye West och Cardi B. Lycka till med att chockera dem kan vi säga till framtidens barn.

22 nov. 2021

Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016, Lars Norén, Bonniers

Med en bastant avgrundsvit bok samlas ett urval av Lars Noréns unika poesi. Det är en sällsynt gåva som inringar ett motsägelsefullt författarskap, med kraft att hjälpa och förändra oss.

 

Dramatikern Lars Norén är allmänt känd och uppskattad. Mindre känt är att han också publicerade 17 diktsamlingar. Ur dessa har Mikael van Reis gjort ett ganska generöst urval i den vita monoliten till bok som heter Avgrunden av ljus. Två saker blir märkbara.

 


Ett: det här är en poesi som inte liknar någon annan svenskspråkig. Norén debuterar som tonåring och ger under ett grafomaniskt 60-tal ut mångordiga samlingar i rask takt. När mamman dör 1964 får han en psykos och skriver något som han kallar ”schizopoesi”. Sedan på 70-talet tilltar en mindre våldsam dikt, även om de privata erfarenheterna består, inte minst i den dagbokstrilogi som utges i mitten av decenniet och kanske är höjdpunkten i hans verksamhet som poet. 

 

Två: kontinuiteten är märkbar, även genom föränderliga perioder då textsidorna krackelerar och dikterna sprängs inifrån i ordkaskader. Det som binder ihop hela hans bygge är sönderfallet. En paradox? Välkommen till Lars Noréns poesi, full av motsägelser. Som den titel som den här boken har: Avgrunden av ljus, och just sammanförandet av olika element är typiskt för honom, så som vi också kunnat se i dramatiken. Ömhet och kärlekslöshet är lika starka instanser i allt han skriver.

 

Det inre privata kaos som de tidigare dikterna förevisar övergår i en mer allmänt hållen turbulens som verkar vara nödvändigt för att skapa den här typen av litteratur. Han skriver om slagfälten inom oss alla, och det är just det som är hans storhet: förmågan att gestalta en erfarenhet som vi delar.

 

Men att hävda att Norén skriver om människans utsatthet låter pretentiöst, och hans dikter är allt annat än pretentiösa eller tillgjorda. Han är ödmjuk och blygsam. Ambitiös, ja, omåttligt så. Jag skulle gå så långt som att benämna dikterna som brukspoesi – att de kan tillämpas på det egna livet, och göra dig bättre rustad att utstå tillvarons utmaningar. Det sker genom att han vänder den kritiska blicken inåt, mot sig själv och sina egna svagheter.

 

Det är inte svårt att hitta ställen som är värda att citera. Man kan fastna för en vacker utläggning om Herakleitos: ”För honom flöt allting. Även fåglarna / var våta. Vattnet flög / när fåglarna bebodde det.” Eller: ”Det finns ingen annan kärlek / än den som överges på / tröskeln till förnuftet och / känslorna”. Eller: ”I de svarta skogarna / kan du hitta det upphällda mörkret / bevarat som bottenskyla”.  

 

Norén skriver om ljus och mörker, smuts och renhet. Han splittrar och sammanför. ”Motsägelsernas poesi”, kallar Mikael van Reis det i den långa essä som avslutar boken. Det ljus som Norén så ofta framkallar är ömsom psykotiskt, ömsom försonande. Aldrig entydigt välgörande. Och så ska väl livet uppfattas, som just en färd längs ytterligheter.

 

Med sin poesi har Norén skapat något helt nytt, vars omfattning inte går att överblicka eller summera, man kan bara ta del av det. Urvalet är både snävt och generöst. Från en av mina favoriter, Nattarbete, inryms endast en femtedel av originalet. Men det är samtidigt ofrånkomligt med ett urval, när produktionen var så intensiv. Efter att ha gett ut Hjärta i hjärta 1980 tilltog en lång paus, då han till största del ägnade sig åt dramatik, innan han 2016 återkom med den synnerligen vackra Stoft, som skulle bli hans sista diktsamling.

 

Den som noggrant läser hans dagböcker, utgivna i fyra skiftande monoliter mellan 2008 och 2020, ska emellertid också där finna en hel del renodlad poesi. Utöver den prosa som dagböckerna innehåller, där man minsann kan vaska fram poetiska guldkorn lite varstans. Den här boken är i än högre grad rent guld.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/11 2021)