att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 dec. 2018

Årets 100 bästa låtar

Jag har gjort en spellista på spotify med årets bästa 100 låtar.

Det gule bladet, den svarte pupillen, Katrine Heiberg, Kolon


Mycket har sagts på senare år om den allt snålare poesiutgivningen hos de stora svenska förlagen. Något som i första hand missgynnar våra inhemska poeter, men i förlängningen blir också grannländerna drabbade, då vi så sällan ges möjlighet att läsa till exempel samtida norsk poesi i översättning. Visserligen har enstaka böcker av Steinar Opstad, Kristin Berget och Ingvild Lothe översatts, men det är svårt att få en överblick över hela kakan när bara några russin har plockats.

Katrine Heiberg, född 1992, debuterar med Det gule bladet, den svarte pupillen. Liksom Sonje Nyegaard, som jag skrev om i går, rör det sig om en lite diminutiv bok, med korta dikter på de lite drygt 50 sidorna: det är liksom långt till de danska dynamitarderna här. I gengäld blir det återhållsamma en utgångspunkt för en mer lågmäld diskussion av gemensamma ämnen. Ämnen som hur det är att leva när omständigheterna är svåra, om hur distansering blivit ett livsvillkor, om hur ont det gör när knoppar brister:

                      til en verden av stemmer
                      kom jeg forseglet.

                      det ble sagt at ansiktet mitt bar vitne, men
                      om hva            jeg kunne ikke svare

                      noen sa: det finnes noe uhørt bak disse øynene
                      eller var det det uhørte jeg forstilte?

                      jeg har en hang til misforståelser,
                      de springer ut som vårknopper,

                                           men ingen griper inn.


Heiberg skriver visuell dikt, och rör sig i generiska stadsmiljöer. Hon vill gestalta en verklighet som det är lätt att känna igen sig i. Man kunde säga att det är finstämt, men det vore då bara halva sanningen. Hennes inställning är rätt krass, när hon lär ut en livsinställning, utan att vilja propagera. Så här inte ska utan mer så här kan vi förhålla oss till världen, uttrycker dikterna. Då blir dikterna cyniska utan att bli bittra eller desillusionerade, och det är svårare än det låter. Egentligen är väl Heiberg för ung för att vara cynisk (som jag brukar säga till mina buttra elever). ”Vänta bara”, vill jag säga, men ångrar mig, och kan tycka att det är förnedrande att inte ta ungdomlig uppgivenhet på allvar.

Vad återstår för den utan hopp? När inte ens längtan duger. Med Bruno K. Öijers ord, ”jag har längtat efter något att längta efter” … Eller med Gustaf Frödings ord om kärleksdrömmen, ”som dröm var den vacker att få” … Nu vet jag inte om Heiberg håller med, men hon uttrycker något liknande med sin vackra längtan: ”å lengte er forgjeves / og de eneste.”

Det är drömmen som alstrar poesin. I Heibergs poetik ingår paradoxer, retoriska frågor, och hon vrider på sanningar för att göra dem sannare, och inte minst mer angelägna. Dikterna pekar också ut en önskan efter att något större ska finnas, något som kan förklara varför vår tillvaro är så världslig, när den borde ha förutsättningar att vara ett andligt mirakel. Det sker i dikter som uppvaktar förändringen, en benägenhet att det kunde vara annorlunda. Förändring är det nödvändigaste av allt, för annars stagnerar vi i vanan.

Jag gillar Heibergs finurligt rytmiska dikter, hennes förmåga att sätta punkt för sina resonemang innan de blir för övertydliga. Det resulterar i en suggestiv dikt som vistas i en slags utandning, i de säregna tomrum som uppstår mellan utsaga och förståelse. Risken är ju att poeten annars underskattar läsaren, och välter en massa förklaringar i dennes knä – Heiberg undviker den fallgropen, och har redan lärt sig att hushålla med tydligheten.

I stark poesi är vaghet ingen brist, och jag vågar påstå att det här är nästan överraskande stark poesi. Det Heiberg då gör är att hon bevarar gåtfullheten, utan att hemfalla till spetsfundigheter eller kryptiska teser. Här finns det gott om hopp att världen ska återgå till sin forna storhet.    

10 dec. 2018

Inte en punkt. Snitt i Sonnevis Dikt, Arne Melberg, Daidalos


I dag utdelas inget Nobelpris i litteratur. När Tomas Tranströmer 2011 fick Nobelpriset tyckte jag att det nog hellre borde ha gått till Göran Sonnevi. Inte bara för att jag privat hellre läser honom och med större behållning, utan kanske mer för att jag är fullständigt övertygad om att Tranströmer är mer begränsad som poet, och att han inte kommer att vara läst om, säg 50 år. Tranströmers ideal är det prydliga, perfektionen, och det är ta mig fan omöjligt att kritisera hans bildspråk – men det är en estetik som har stelnat i sin fullkomlighet, och som inte tar poesin ett steg in mot den trasighet och sårbarhet som är dess bultande hjärta. Tranströmer är en coffee table-poet.

Nåväl. Arne Melberg är en rutinerad skribent, med böcker om Rilke och Hölderlin i sin fatabur, och han har nu tagit sig an Sonnevi, i boken Inte en punkt. Snitt i Sonnevis Dikt. Och ja, det ska vara versalt ”Dikt”, men inte för att Melberg tar sig an poesin på det högstämda Magnus William-Olsson-sättet, utan för att han behandlar Sonnevis projekt i dess helhet, som en helhet. 


Som bärande tes fungerar uppfattningen att Sonnevis dikter saknar punkter. Inte helt sant, bekänner Melberg lite skamset, då det i de fyra första samlingarna från 60-talet fanns punkter, men att de sedan upphörde. För Melbergs tes, att Sonnevi skriver på samma oavslutade dikt, är dock iakttagelsen sann, eller låt säga ”tillräckligt sann”.

Något har definitivt hänt med det svenska litterära klimatet under 2000-talet. Tidigare utkom Sonnevis samlingar regelbundet i pocket, något man bara kan drömma om avseende hans senare böcker. Det är svårt att läsa Sonnevi utan att tänka sig hur dikterna utgör en enhet, en sammansatt dikt, där det går att plocka fram snart sagt vilken bok som helst av honom och läsa var som helst och upptäcka spår och mönster som är genomgående. Kanske man med fog kan säga att han egentligen skrivit på samma dikt sedan 1957. Om man undantar Johan Jönson är det ett unikt arbete i den svenska samtidspoesin – lite drygt 3 700 sidor, anför Melberg.

Och Melberg är en i viss mån knappologisk läsare, som gärna använder kvantitativa läsarter, som när han listar de många referenserna till kända och okända personer i Sonnevis dikter. Inte så intressant. Inte heller när vi får veta att det finns en hög body count i Sonnevis senare böcker – i Bok utan namn från 2012 dör minst tio av hans samtalsvänner, får vi veta.

När materialet ser ut som det gör, en sammanhängande helhet utspridd över så många boksidor, blir det svårt att överblicka. Svårigheten i att fånga en helhetssyn är Melberg medveten om, och det är också något som han menar är bristen i de två större studierna som tidigare publicerats om Sonnevi, en avhandling av Mona Sandqvist från 1989, samt en religiös bok av Ingemar Friberg från 2013. Fast det måste omedelbart sägas att Melberg inte gärna går i polemik: hans skrivande är friktionsfritt, åtminstone i det avseendet.

Det som är slående med boken är på ett ytligt plan, hur essädelen löper över vänstersidan medan de kommenterande noterna och de längre citaten återfinns på högersidan. Ett kul grepp, tycker jag först, men irriteras snart över att det blir besvärligt att orientera sig när noterna saknar siffror, och tanken ständigt avbryts av ett zickzackande över uppslagen.

Det ska också sägas att Melberg är en insatt läsare, som gärna vill ta just ett helhetsgrepp över Sonnevis dikter (eller ”Dikt”). Han benämner mellanrummen som ”luftpauser”, ni vet de där tomrummen i diktraderna, något som är ett frekvent inslag. ”Det omöjliga mötet” lyder Melbergs förslag till samlingsnamn på Sonnevis dikt(er).

Det är en ojämn bok, kanske ofrånkomligt så. Sonnevi är också en ojämn poet – men det är lite det som gör honom så bra, hans benägenhet att gå för långt ibland, att bli tjatig och irriterande. Melbergs slutsatser är ibland banala: ”Sonnevi medger förenklingens nödvändighet men bestrider den också. Ja, han gör allt för att visa sin och vår delaktighet, han vill ingenting annat än att komplicera.”

Låt gå för att han är medveten om att tolkning måste betyda förenkling. Vad som blir en mer besvärande påföljd är att han gör sig skyldig till förutsägbara tolkningar i sitt sökande efter paralleller, referenser och exempel. Eller när Melberg spekulerar om Sonnevi kan kallas melankoliker, och landar i slutsatsen att någon som skriver om ljuset inte kan vara det. Mer imponerad blir jag faktiskt av hans längre utredning av Sonnevis resonemang kring ”Jag” och ”Du”, i en tolkning som går längre än till uppenbara närhetsband. Likaså finns det flera fruktbara saker att uthämta i diskussionen kring besvärjelserna som både poetisk och existentiell metod, och även om musikaliteten i dikterna.

Det är gott om rader som återkommer lätt justerade i den stora dikt Sonnevi skriver, något som kan erinra om musikens återklanger. Fast jag tycker Melberg kunde ha gjort mer av sin analys av de två planen i dikterna, det vill säga samspelet mellan det akademiskt teoretiska och det ljuslätt vardagliga – återigen något som Johan Jönson sysslar med, och som får mig att önska en korsläsning av de här två poeterna. Men den får väl någon annan utföra.

Dock finns givande resonemang kring kontinuiteten i Sonnevis politiska dikter. Melberg ser honom som en reserverad agitator, där slagorden är skeptiska. I kapitlet ”Torn av intet” avhandlas Sonnevis koppling till existensens nollpunkter, men det är möjligen så att Melberg gör det lite för enkelt för sig när han menar att vägen till intet för Sonnevi pekar ut alla dess möjligheter, som inryms i nihilismen. Nja – nog finns det faror i att tvinga in alla tolkningar i en bärande tes om det oavslutades potential, och nog blir Melberg mer än lovligt positivistisk i sin läsning av det mörker som inte går att förneka hos Sonnevi.  

Melberg skriver däremot vackert om mörkret hos Sonnevi, med blinkningar till Hölderlin – eller om det är Hölderlin som blinkar till i Melbergs text. Dock förstår jag inte vad han menar när han utbrister att ”centrum finns överallt” hos Sonnevi. Det betyder både allt och ingenting. Så kan jag tycka att analyserna ofta hänger i luften och blir för spekulativa, som om han kunde ha ansträngt sig och kopplat dem till mer givande teorier än Derridas idéer om iterabilité, tecknens upprepningsbarhet, något som ju ändå bara är en fortsättning av Kierkegaards begrepp gjentagelse.

Några mindre fadäser förekommer lite här och där, som att Lotta Olssons bok Den mörka stigen påstås ha utkommit 2015 (den utkom ju 2003), eller att ett ord olyckligt citeras som ”finitårer” när det uppenbarligen ska vara ”finitärer”. Eller att han lite fegt utelämnar ”neger” i uppräkningen av vad Ekelöf identifierar sig med i sin ”Non serviam”, alltså ”lapp och jude”, bara för att Sonnevi på senare år identifierar sig starkt med offren för förintelsen. Jag är inte heller säker på hur jag ska uppfatta de upprepningar som Melberg använder sig av: kanske som ett medvetet grepp, i samklang med Sonnevis egna upprepningar, eller som en illustration till gjentagelsen, som Melberg är påfallande förtjust i.

Nu låter jag förstås mer gnällig än vad som hade behövts, då Melberg ju är en författare jag länge läst, mer än gärna, och då det även här märkbart ofta finns goda tolkningar också. Inte så mycket i det avslutande kapitlet, då Melberg pliktskyldigt närläser en dikt från varje samling. Det resulterar i korta läsningar. Desto mer av nytta finns i de överblickande resonemangen, när han väl släpper redovisningsplikten, och visar hur berikande det negativa kan vara, när det så att säga lösgörs av en så konsekvent poet som Göran Sonnevi.  

Mørket er et mirakel, Sonja Nyegaard, Kolon


Efter en blygsam utgivning och ett uppehåll på 14 år återkommer konstnären och poeten Sonja Nyegaard till lyriken. Hon gör det med en ganska modest liten bok, Mørket er et mirakel, med några korta dikter på lite drygt 50 sidor. Så där som diktsamlingar kunde se ut förr i tiden.

Inte så märkvärdiga anspråk, alltså. Dikterna må röra sig försynt, men de handlar i stora drag om att komma till orden, om ett återvändande språk. Det föds i stunden, verkar dikterna antyda, något som bidrar till ett spontant intryck, hur välslipat formuleringarna än faller över raderna. Välgjorda är också de murriga teckningarna som ledsagar dikterna, och accentuerar det tungt allvarliga.


Titeln är stilenlig, och pekar ut själva innehållet. Det handlar då om hur vi ska förhålla oss till mörkret, när det är en så markant del av våra liv. Så läst blir det frågan om självinsiktens poetik, där Nyegaard rör sig känsligt in mot dramatiska situationer, utan att helt frilägga dem. Hon bevarar den okända världen, men lämnar den inte heller helt intakt: med subtila gester kan hon visa förändrade livsvillkor.

Förutom mörkret är en ängel en annan återkommande trop, så som hen beskrivs i flera mångbottnade rader:

                      ingenting er tyngre enn mørket
                      eller lettere enn jorda
                      selv engelen
                      er uten hode
                      vannet stiger
                      og blodet brenner
                      sånn som de snakker om måneskinn

Det blir då ett oroande bildspråk – ängeln som saknar huvud! – och förstärker den betryckta stämningen, som ändå alltså inte är helt förödande. Att låta ängeln ingå i sitt staffage är ett risktagande, då det lätt blir kliché, med de farliga Rilkeänglarna som varnande exempel.

Nyegaard undviker denna kliché, men inte genom att göra avkall på högstämdheten. Genom hennes dikter finns en allvarsam ton som jag uppfattar som tillförlitlig, helt enkelt eftersom den låter som den gör som en konsekvens av umgänge med mörkret. Dikterna visar lika mycket omsorg inför den yttre som inför den inre världen.  

9 dec. 2018

Milkman, Anna Burns, Faber & Faber


Årets vinnare av Bookerpriset, Anna Burns roman Milkman, har väckt debatt i England om hur svår och berättartekniskt utmanande en vinnare av ett så stort pris får vara: är det i första hand ett pris för den läsande allmänheten, eller ett pris för kritiker med mer sofistikerad smak?

Sådant blir man ju nyfiken på, så jag tar mig an den vinnande roman, eftersom jag känner mig rätt rustad för det. Jag representerar både den vanlige läsaren och den kräsne kritikern. Vad som genast kan sägas är att det är länge sedan jag läste en så perfekt avvägd förstamening: ”The day Somebody McSomebody put a gun to my breast and called me a cat and threatened to shoot me was the same day Milkman died.”


Det är en roman som har Milkmans död som sitt centrum. Det är den 18-åriga ”Little Sister” som för ordet, tidsperioden är de sista skälvande stunderna av 70-talet, med referenser till Alien och Kate Bush, och platsen är – tja, Nordirland, får man anta, men platsen skrivs aldrig ut. Ej heller namn på karaktärerna: de förblir i sina funktioner. Så är till exempel Milkman inte ens något mjölkbud, utan bara någon som fått det som smeknamn.

Denne 41-årige man som vi redan i upptakten får veta är död stalkar Little Sister, och ryktena går att de har en relation, och troligen vet skvallret veta att hon redan är gravid, trots att hon bestämt avvisat alla inviter. Hon är sedan ganska länge i en ”kanske-relation” med en man som har bilar och bildelar som sitt intresse.

Burns trick är att låta oss som läsare komma nära Little Sister. Hon blir en oförglömlig karaktär i kraft av sitt distinkta tonfall, så där tonårstruligt som ofta utgör en lockelse för författare att fånga, men som så få klarar av att bemästra. Hennes tonfall är så trovärdigt, i sina överdrifter och i sin burdusa och grälla humor, där alla nyanser slipats bort – möjligen på grund av den ruffiga miljön. Ironin är en mer raffinerad form av attityd, men Little Sister är sällan ironisk – det är som att Burns har fattat att hon inte riktigt kan ha nått fram till den formen av slagfärdighet. Men hon har också fattat att humor drabbar hårdast när den svärtas av allvar.  

Bara en tonåring kan förstås vara så kategorisk som Little Sister är, när hon, i sin avsky inför 1900-talet, väljer att endast läsa 1800-talsromaner, och kanske då och då någon 1700-talsroman – jo, förvisso, en och annan gubbe kan vara lika envis (jag har tappat räkningen på alla gubbar som stolt proklamerat att de ”av princip inte läser romaner som är yngre än 30 år gamla”). För den delen var det kutym i 1800-talsromanen att maskera geografiska namn, såsom vi i exempelvis Jane Eyre kan läsa att hon anländer till staden L_____, eller till grevskapet S_____, så Burns kan ha sina äss i rockärmen när hon framhärdar i anonymiteten.

Religionskrig råder, och det är förstås lätt att identifiera kampen mellan protestanter och katoliker i Belfast, eller ”defenders” och ”renouncers of the state”, som romanen kallar dem. Övervakningen ger sig till känna bland annat i de kameraklick som kan höras när man rör sig i stadens parker, eller i huvudpersonens förmåga att hantera tystnaden som ett vapen. Invånarna tvingas bli tankeläsare. Tystnadskulturen härskar, och männen är aggressiva både i språk och i agerande. Det obehagliga och det våldsamma har normaliserats.

Det viktiga för människorna här blir att flyga under radarn. Little Sister lär sig att inte sticka ut, att inte göra intryck på andra människor. Därför är det så farligt när det spekuleras i hennes möten med Milkman, som man förstår inte är lämpligt sällskap för henne – inte enbart av politiska skäl, men man får också förstå att han tidigare förföljt yngre tjejer. Likaså med hennes benägenhet att läsa medan hon är ute och går i trafiken – ett beteende som genast blir suspekt.

Eftersom miljön är så opålitlig finns behov av fasta ramar, något Burns illustrerar elegant med en scen där Little Sister går en kvällskurs i franska språket, och läraren förgäves försöker få eleverna att förstå att himlen inte är blå. De blånekar (om ordvitsen tillåts), men inom henne sås ett tvivel, som inte får yppas offentligt. Därav omslagets foto av en allt annat än blå himmel, antar jag. När världen håller på att gå sönder finns det ju behov att förhålla sig till att saker är som man förväntar sig: blå himmel, gul sol, grönt gräs, men framför allt grå-grå betong.

Burns humor är av ett slag som inte tillåter det flåshurtiga, som annars gärna blir fallet när författare vill vara roliga. Det är absurt ibland, överdrivet och nästan påfrestande knasigt – men så kan den här världen te sig, som en skrattspegel som slagits i bitar: ”Too late I realised that all the time I’d been an active player, a contributing element, a major componential in the downfall of myself.”

Little Sisters osäkerhet är bara indirekt gestaltad, hur den påverkar hennes status i samhället. Likaså finns några omedelbara scener från hennes familj, och svårigheten att umgås med mamman, och en dödsscen med pappan som vänder upp och ned på en del saker som annars berättas om honom. Överlag: det såriga i hennes uppväxt förmedlas utan övertydliga markörer om elände som ensidiga förklaringar. Här blir det viktigare med den starka samvaron mellan i första hand systrarna, och den märkliga relationen hon har med sin mamma.

Romanen lånar inslag från thrillern eller pusseldeckaren. Vem har mördat den rovdjurslike Milkman? Det finns gott om tilltänkta gärningsmän, dessa hotfulla män som likt offret självt vistas ”beyond the pale”. Då plotten rör sig mot tablet girls, som förgiftar tvivelaktiga element, blir det kanske mer än lovligt rörigt ändå.

Här finns också flera indikationer på hur det är att vara ung, som Burns har en fin förmåga att åskådliggöra. Little Sister framställs som någon som alltid är osäker, maktlös inför de makter som får tillvaron att svänga omkring henne. Så mycket är beroende av hennes röst, som bär hela romanen, och gör hennes historia till en coming of age-roman, om att komma till insikt om sig själv, lära sig känna sina gränser. För Milkman är en roman om gränser, på fler än ett sätt, och här finns också en inblick i varför #metoo-rörelsen fått så stort genomslag. 

Nå, hur var det då med den här romanens rykte om att vara svår? Det kan jag genast avfärda. Burns språk är ytterst klart och klargörande, och till största del befriat från krystade språklekar och ansträngda experiment. Men hennes roman är inte heller inställsam – i den mån den har någon brist är det kanske att den blir något för lång, att resan mellan den lovande inledningen och upplösningen är något för mödosam. Att personnamnen saknas förstärker dess kompromisslösa inställning, och på flera sätt kan man jämföra med en annan roman som excellerar i utsuddandet av identiteter, Joseph Conrads Mörkrets hjärta, som ju har rykte att vara svår, men också vara en genialisk roman, eftersom det är en manlig berättare (och en manlig berättelse).

Språkexperiment i all ära, men litteratur som överlever måste göra något utöver att trixa med glosorna. Att James Joyce är läsbar fortfarande beror i högre grad på hans djupa och ibland unika människokännedom (exempelvis i de makalösa novellerna i Dublinbor). En författare som George Eliot behövde inte heller förlita sig på att ordvitsa sig fram genom Middlemarch för att göra den till den kanske enda engelskspråkiga romanen som är lika bra som Tolstojs bästa. 

Vad man lär sig av romaner som Mörkrets hjärta är att läsa uppmärksamt, att tyda tecken och detektivlikt säkra spår. Jag är övertygad om att Milkman gör något liknande, med att låta det betydelsefulla frodas i det som inte blir helt utsagt. Burns förlitar sig alltså mindre på språkets duperande förmåga, och jag kan bara tillstyrka att det är till sådant romaner ska nyttjas: karakterisering utklassar flyhänt språkbehandling. Det blir då en roman som faktiskt är lika bra som ett par av de bästa jag läst det senaste året, som Sigrid Combüchens Sidonie & Nathalie, och Zadie Smiths Swing Time.

Kritiker 49/50: Översättaren är närvarande/ild valmue måne


Det är med ett generöst dubbelnummer tidskriften Kritiker avslutar sin utgivning 2018. I numret finns ett knippe personligt hållna essäer kring översättning, likväl som en sektion översatta dikter.

Kan man säga att man med sina senare nummer går från klarhet till klarhet, utan att det låter som en besvärande kliché? Man gör det med hjälp av sitt starka fokus på de betydelsefulla ämnena. Översättning är något vi har lätt att ta för givet. Och det är en otacksam syssla, som när den väl uppmärksammas nästan undantagslöst hamnar i skottlinjen för en fadäs.


Alan Asaid skriver om sin mångspråkighet, något som i sig är imponerande, men att han ändå väljer att översätta Thomas Venclova från ett av de språk han inte behärskar, litauiskan, och kallar det då ”liminell översättning”. Det är en vindlande essä, uppbyggd i olika spalter som infiltrerar textsidan, med varierade typsnitt och varierade tankar som bryts, inte minst i de inskjutna parenteserna. Det är en ödmjuk inställning, som också indirekt formulerar en praktik.  

Så uppfattar jag också generellt texterna i essädelen, att de ägnar sig åt att just formulera olika personliga förhållningssätt till översättandet. Matilda Sørensen skriver ungefär lika trevande essäistiskt om Joan Didion och Marguerite Duras, hur det är att närma sig så starka författarröster, så starka språk – med svenskan. Och likaså norska och danska exempel som ges av översättare som Hege Susanne Bergan, som översatt bland andra Svetlana Aleksejevitj till norska. Ja, generellt handlar det om just personliga exempel, med egna resonemang som ändå visar gemensamma mönster. Att översätta blir i första hand en fråga om noggrann läsning.

Antologidelen består av dikter av spridda förlagor, översatta till svenska och danska. I första hand fastnar jag för enastående dikter av iranska Ahmad Shamloo, suveränt översatta av Khashayar Naderehvandi, samt Johannes Göranssons engelskspråkiga våldsdikter, översatta av Helena Boberg. Men också en hel del annat, och nog är det en erfarenhet att läsa Audre Lorde på ett skandinaviskt språk, som här råkar vara danska, förmedlad av Shadi Angelina Bazhegi, som utlovar ett större urval på OVO Press nästa år.

Men också – ja, bara denna diktantologi är ju en anledning att försöka få tag på detta nya nummer av Kritiker, som torde vara lätt att hitta med sin behagligt gröna schattering på omslag och inlagor. En av höjdpunkterna är aggressiviteten hos Angolafödda och danskboende Aaiún Nin. Inte så mycket för en handfull dikter, som är tämligen konventionella, utan mer för en avslutande prosatext som ursinnigt markerar exakt hur djävlig tillvaron ter sig för den som inte infriar vithetsnormen:

”Rør ikke mit hår. Stop med at spørge mig hvad jeg synes om Lemonade. […] Hvorfor spørger I os, hvorfor vi hele tiden er vrede? Her er et bedre spørgsmål til jer: Føler I jer nogsinde simpelthen taknemmelige for, at det vi ønsker er lighed og ikke hævn?”  

8 dec. 2018

Radera. Tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker, Lisa Schmidt, Glänta


Vet du vad raderingspoesi är? Det är faktiskt ganska stor chans att du gör det, eftersom du läser den här texten. Min gissning av den demografiska bernurläsaren är att hen är mer än genomsnittligt intresserad av poesi, och då blir man genast insatt i den utveckling som skett inom poesins fält på senare år.

Fast, det är förstås i och med modernismen (från ca tidigt 1920-tal och framåt) man lär sig betrakta poesin som den öppnaste konstformen av alla, där det vi kallar ”en dikt” kan se ut nästan hur som helst. Det har blivit ett pluralistiskt begrepp.


Lisa Schmidts doktorsavhandling försvarades 30 november i år på Göteborgs universitet, och den heter Radera. Tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker. I korthet har hon intresserat sig för poeter som bearbetar existerande texter. Till sin hjälp, utöver den vederbörliga teoriapparaten, har hon Ezra Pounds kända devis ”Make it new!”, som visserligen kan betyda både det ena och det andra, det vill säga, vad menade han egentligen med ”det”? Som Schmidt nog uppfattar det ska det gamla bearbetas och göras nytt, och gärna för mig.

Då talar hon om ”erasure poetry”, försvenskat till raderingspoesi, som både är ett motsatsord till och ett komplement till palimpsest-tekniken. Hon betonar diktens visuella aspekter, och uppfinner bergreppet ”dialogisk ikonicitet” för att förklara de här dikternas försök att kommunicera med läsaren – dock, en läsare som lika gärna kan kallas betraktare, eftersom de dikter hon undersöker ingår i ett samröre med bildkonsten.

De dikter Schmidt har valt till sin undersökning är främst anglosaxisk, däribland konstnären Jen Bervin, vars bearbetning av Shakespeares sonetter, Nets, ju påpassligt nog utkom på svenska som Nät tidigare i år. Men hon rör sig också bakåt i tiden, till 60-talets politiska konkretism med svenska exempel, och faktiskt även så långt som till Mallarmés kufiska tärningskast-dikt, vars franska titel torde vara så bekant för läsaren att jag avstår från att återge den här – det skulle bara uppfattas som redundans …

Snålt nog avstår hon från att ta med Lars Mikael Raattamaas Svensk dikt från 2006. Åtminstone delar av den uppfyller med råge hennes kriterier på bearbetad dikt. Några av dessa aspekter har med plagiat och intertextualitet att göra. En annan sak som kunde ha beaktas är hur många svenska poeter på 2000-talet avslutar sina diktsamlingar med långa listor över författare vars citat ingår i deras böcker, förvrängda och autentiska citat som samspelar med varandra i de texter som vävts – just väven är en metafor som begagnas i avhandlingen. Jag tycker också att diskussionen om parodi kunde ha nyanserats, till exempel genom att uppmärksamma Jesper Svenbros ganska radikala tanke om parodin i den bok om Rimbaud som han gav ut förra året, Vad poeten får höra när det blir tal om blommor.

En bok som diskuteras är Ronald Johnsons Radi os från 1977, som raderar från John Miltons Paradise Lost. Schmidt visar hur det var Sarah Dillon som använde palimpsesten som en metafor för deckarläsarens arbete med att frilägga ledtrådarna, helt enkelt tvätta fram de dolda innebörderna ur textens nedsmutsade yta. Deckaren har ju sitt underliggande narrativ. Mest känd är förstås tekniken utifrån Gilbart och Gubars läsning av kvinnliga 1800-talsromaner i The Madwoman in the Attic, det vill säga hur författarna medvetet dolde det egentliga subversiva narrativet under en yta som var anpassad till den patriarkala tidsandan.   

Schmidt har hittat spännande exempel att diskutera, men verkar inte riktigt veta vad hon ska göra i analysdelen. Ja, vad ska man göra med de här dikterna, som knappt låter sig läsas? Relationen mellan att skapa och vanställa kunde nog ha diskuterats tydligare. Samtidigt styrs hennes arbete av att det nödvändigtvis måste bli en deskriptiv bok, eftersom hon måste presentera ämnet och bakgrunden så utförligt, på bekostnad av den kritiska diskussionen.

Men som sagt, problemet ligger egentligen utanför hennes arbete: hur fan ska man läsa de här ”dikterna” egentligen”? Att göra dem rättvisa innebär att du måste skapa nya läsarter, då de befinner sig vid sidan av både litteraturen och konsten. Schmidt betonar affiniteten mellan text och textur, och dikten som både text och textil, och därmed taktil. Tyvärr ser digitaliseringen ut att förstöra mycket av de här relationerna, så det är kanske bokens dödsryckningar vi bevittnar.  

Dock blir jag imponerad av enskildheter, och kan inte låta bli att fascineras av Ariana Boussard-Reifel, som 2007 utgav Between the Lines, som tar en rasistisk bok, utgiven 1987, och skär ut allt som är svart i den – orden, alltså – och får som resultat en helvit bok, och som därmed kan uppfylla ambitionen i den ursprungliga texten. Få raderingspoeter går lika långt, kan man minst sagt säga.

Det är ett arbete som pekar ut själva kärnan i Schmidts resonemang: att radera blir därmed ett sätt att accentuera originaltexten, att göra den synligare. När Schmidt tolkar just Bervins Nät – en bok jag på ett ambivalent sätt ändå gärna rekommenderar – vet jag dock inte om jag helt håller med henne, när hon vill ”beskriva verket som en ompositionering hellre än ett raderande, och som ett upp och ned-vändande av hierarkiska strukturer.”   

Från barockens figurdikter via modernismens spratt och konkretismens bilddikter, till vår tids utsuddningar – varje subgenre har sina begränsningar. Det bästa som kan sägas om många av poeternas upptåg blir väl att de är framförda i en slags ”hellre än bra”-estetik, det vill säga att de är intressanta i sig, men kanske också lite tröttsamma i längden.

Blå og mørke spor, Naja Marie Aidt, Catherine Raben Davidsen, Gyldendal


En av årets stora läsupplevelser var Naja Marie Aidts gränsöverskridande bok om sin döda son, Om döden tagit något från dig så ge det tillbaka. Kanske inte den bästa, men definitivt en av de mest omvälvande. Den var, i likhet med åtskilliga andra danska pärlor vi kunnat läsa på svenska på senare år, översatt av Johanne Lykke Holm.

Hur går man vidare? Aidt är en produktiv författare, och ger nu ut en ny bok på danska, i samarbete med konstnären Cathrine Raben Davidsen. Blå og mørke spor är egentligen två korta böcker i en, som samlar projekten Voice of the Shuttle från 2007 och Blå Spor från 2018. Så den utgår bara delvis från döden, även om den förblir ett starkt inslag i dikterna.


Först måste sägas att bilderna är överrumplande. De blottställer djupa skikt, och visar även dem starka känslor. Raben Davidsen arbetar med en lekfull surrealism, en våldsam fantasi, och resultatet är ett samspel mellan det mörka och det blå – den melankoliska grundtonen som ger vemodet stort spelrum, och spontaniteten är konstant närvarande. Det är ytterst fantasifullt, läckert på ett oroande sätt, med människor och djur i ovana och identitetsbytande postitioner.

Dikterna består av, kunde man säga, arton svarta och nio blå. Alltså en rätt kort samling, men ovanligt nog förekommer en sömlös samverkan mellan ord och bild i den här boken. Och dikterna lyckas vara både överraskande och självklara när de presenteras, efter att ögat har acklimatiserat sig vid bildernas säregna lyster, en mix av det glanslösa och det intensiva.

Dikterna utgör ett slags libretto till bildernas tonsättning, en musik som utbryter och lindar in tystnaden i toner. Dikterna handlar om saknad mer än om frånvaro, och balanserar det abstrakta med det konkreta:

                      sådan så jeg dig
                      i nattemørket
                      det isnede
                      det sved i mig
                      det sortnede
                      et brev af blod og sne

Att läsa dikterna blir som att upptäcka blinkande ljus i mörkret. Och jag kan inte bli kvitt intrycket av bildernas oroande inslag, hur deras råhet förstärker mitt eget vemod: varför har jag ägnat så lite tid åt att lära mig betrakta bildkonst med det allvar den förtjänar?

Den förlamande sorgen som fanns i Aidts tidigare bok har avlagt en del spår även i den här boken, även om det mer liknar en grundinställning – vi kan ju inte rå för att vi blivit de vi är. Och vi skriver av orsaker som är lika uppenbara som de är hemliga. Hennes skrivande befinner sig i en slags transit. I det hyperaktuella efterordet diskuteras saker som Arnaults våldtäktsdom (den från tidigare i höst), och vidare kallar Aidt Raben Davidsens bilder för ”våldsamma”, och ja, de är ju det, men de är också sköra, och skulle kanske inte ha blivit lika drabbande utan denna sprödhet.

Att säga att det här är en vacker bok låter kanske förminskande, men jag menar det på inget annat sätt än som stort beröm. Det vackra finns både i illustrationerna och i dikterna, men det är en skönhet som behöver förtydligas, då det vackra har sina tradiga konnotationer hos så många: fatta någon gång att skönhet ibland kan vara kopplat till det halvt livsfarliga, till det sublima som skrämmer oss till estetisk underkastelse.  

7 dec. 2018

Den synliga världen, Camilla Hammarström, Lejd


Den för svenska förhållanden relativt ovanliga prosadikten nyttjas då och då av Camilla Hammarström – så också i hennes nya bok Den synliga världen. I tre avsnitt varierar hon sitt ibland högstämt lyriska tilltal (tänk Rilke, förmedlad på Karin Boyes språk) med rättframma utsagor. Hon gör uppror mot den mätbara världen: ”Avsaknaden av mått inför det som är och blir. Fröerna från ditt tänkande landar på olika platser. Upptar och spirar mellan fjolårets tuvor.”

Det här är en frustrerande ojämn bok. I några starka dikter ges Ovidius Metamorfoser lyrisk påstötning som heter duga, men i några andra skriver Hammarström ekfraser som utgår från ”verkliga och påhittade konstverk” från ett antal konstnärer, som Duchamp, Kiefer, Tizian. Dessa är kanske lite för mekaniska, och då blir världen inte tillräckligt synlig. Hellre tar jag del av de dikter som utgör en världsbeskrivning, där hon beskriver ett landskap som det är desto lättare att se framför sig som både nödvändigt och värt att bevara. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/12 2018)

Om Carol Ann Duffy


Jag har skrivit en understreckare (Svd) om poeten Carol Ann Duffy, och den kan läsas i sin helhet här: 

Så visar Duffy med elegans hur missförstånd regerar tillvaron. Genom att skriva i dialog med sina föregångare gör hon litteraturhistorien levande. Med självförtroendet i ryggen ger hon gliringar åt Shakespeare, Wordsworth, Yeats, Tennyson, Wilde, och många andra, vars ord hon låter speglas i omskrivningar, omtolkningar, som tar ned dem på jorden. Vi blir som läsare delaktiga i hennes arbete att plocka ned genier från de höga piedestalerna. Hon anspelar på en av Audens mest minnesvärda kupletter, ”If equal affection cannot be, / Let the most loving one be me”, med den dämpade pendangen ”Let the less-loving one be me.” Det är en respektlös metod, som ändå bevarar en aktning för de här författarna. Hennes balansgång mellan det lärda och det folkliga kan för en svensk läsare erinra om Ekelöf, som ju också var en osedvanligt rolig poet. Det särpräglade hos henne är hur hon hanterar versformer som blankversen, rim och inrim, och låter dikterna likna traditionellt skrivna dikter. I synnerhet vad avser sonetten har hon ofta bearbetat dess form, tagit sig friheter med de stränga reglerna. Tilltalet är både spontant och genomarbetat, och kanske är det ogörligt att överföra hennes särart till ett passande svenskt idiom; att det ändå saknas svenska översättningar är anmärkningsvärt med tanke på den popularitet hon har i Storbritannien. Bland hennes tidigare böcker kan också nämnas kärleksdikterna i Rapture från 2005, som kombinerar lekfullhet med tyngd i starka utsagor, som den inledande diktens oslagbart lakoniska summering: ”Falling in love / is glamorous hell”.