Sommartid i sorg i Sverige, Erik Vernersson, Bonniers

 

Upplever vi just nu en renässans (sa jag revansch?) för den rimmade, bundna poesin? En del saker tyder på det, och till dem hör Erik Vernerssons nya diktsamling Sommartid i sorg i Sverige. Han debuterade 2018 med en fin men lite vag apokalyptisk samling, Kroppsspråk, döda. Liksom många poeter har han en tillhörighet i Umeå, fast boende nu i närbelagda Vännäs. Omslaget har Vera Frisén stått för, den oerhört begåvade Umeåkonstnären (en utställning med hennes målningar och teckningar kunde nyligen ses på Västerbottens museum).

Vernersson lägger stor möda på formen. Till det yttre kunde en förvänta sig den typ av arbetsplatspoesi som vi kunnat läsa av bland andra Jenny Wrangborg, Henrik Johansson och Johan Jönson. Men här zoomar poeten ut från arbetsplatsen – ett korttidsboende – och ställer det mänskliga livet i juxtaposition med naturens skiftningar. Likväl som rimmen styrs av viss regelbundenhet styrs själva arbetsuppgiften också av rutin, kontroll och precision.

Det som skildras är det stora tidlösa. I naturen råder något annat än klocktiden, och detsamma gäller i viss mån det vårdande arbete som utförs. Det finns en sävlighet hos båda platserna, en långsam lunk som Vernersson tar till vara. Risken är att det blir stagnation, och kanske en övermättnad infinner sig när boken når nästan 100 sidor av stillsamt rimmad poesi, där det inte riktigt sker någon utveckling eller någon dramatik. En läsare må vara ursäktad om hen slumrar till någon enstaka gång. Ändå saknas inte ett narrativ här.

Är den här poeten släkt med Heidenstam, undrar jag? För en annan risk är att läsaren inväntar rimmen (säg det till den som i dagarna läser Bonniers mastiga nyutgåva av Verner von Heidenstams dikter!) och fokuserar på hur det ska lösas. Då kan innehållet gå förlorat. Fast Vernersson uppmuntrar till en alert läsning, där han har slitit med ordens lexikala nivå.

Ofta förhåller sig Vernersson till ett format av fjorton rader, det vill säga sonettens kännetecken. Så kan också strofindelningen flirta med sonettens drag. Det är inte alltid rimmen faller med den förväntade självklarheten, utan det rör sig lika gärna om assonanser, alltså ljudlikhet i vokaler och konsonanter: ”-löv” kan rimma på ”möts”, ”ut” på ”upp”, innan ett slutrim som tillvaratar ”lund” och ”domningsstund” färdigställer en av sonetterna.

Den som någon gång jobbat inom vården (alltför få) får nog akut igenkänning av vissa strofer: ”Biträdet ställer fram ett / vattenglas som blir ljummet. / Dammkornen yr i rummet / belysta av teveprogrammet.” Det står klart att Vernersson slagit in på en helt egen väg. Ofta skapar han stunder av sällsam skönhet, i strofer som samtidigt uttrycker något helt sant:

Fågelsång mot sommardagar

utan skymning försvagar

Karlavagnens tistelstång –

suddar ut den, punkt för punkt.

Kuddens dun är mjukt men tungt.

Osynlig som fågelsång

brinner stjärnan. Älvens vatten

rinner lugnt i sommarnatten.

Fint, eller hur? Naturiakttagelserna står för majoriteten av intrycken, där diktens blick så att säga sveper över tillvaron och med diskretion registrerar vad den ser (flora och fauna). Att boken har samma tonläge ger det hela en viss anstrykning av det monotona, där jag kan tycka att Vernersson inte utnyttjar sin ypperliga språkkänsla till fullo. Jag vill ändå inte undvara de stunder när han ställer samman naturliv och människoliv: från ”blomsterarrangemangen / sondmatningsslangen” till ”Skymning, blånande mot bergen. / Psykofarmaka i sängen.” Likaså när han rimmar ”vätskeersättning” med ”personalomsättning”. Och visst är det en fin allitteration i titeln?

Det politiska aktiveras av innehållet. Men det är en beskedlig och verserad politisk inriktning hos dessa dikter. Jag uppmanar till läsning: den som gör det till en vana att läsa poesi blir mer mottaglig för förändringar och oförutsägbara händelser. Det sägs att omväxling förnöjer, och även om det finns fler poeter i Sverige som skriver rim är det ingen som gör det med den konsekvens Vernersson uppbådar.

Det råkar falla sig att jag samma dag läser Vernersson som jag läser Elis Monteverde Burraus nya samling Till de redan frälsta (text kommer i morgon). Jag har svårt att tänka mig två mer väsensskilda poeter. Fast å andra sidan: båda gör sin grej, och båda tillför det svenska poesiklimatet något som vi hade varit fattigare utan.