31 aug. 2022

Kromosomparken, Jonas Gren, Weyler


Ella jobbar på en infrielsehubb i norrländska Ödsele. Man tillverkar reflektorer som ska bromsa temperaturhöjningar. Man skickar upp spindlar i atmosfären i samma syfte. Motståndare mobiliserar sig under namnet HOME (Hands Off Mother Earth). Jonas Grens första roman Kromosomparken tecknar ett framtida Sverige med stark tonvikt på ny teknologi. Det som är bekant är människans strävan – alltid lika löjeväckande och otillräcklig.

 

Som väntat är det här en mycket påhittig, konstruktiv och innovativ roman, och Gren håller uppe ångan på ett berömvärt sätt. Ändå blir det en smula pladdrigt och plottrigt, och det är inte helt lätt att bli klok på vilken väg intrigen ska ta. Om bara hälften av förutsättningarna hade tagits till vara hade det blivit en fantastisk roman, men alla experiment behöver inte falla väl ut för att man ska vilja ta del av resultatet. Fiktion som går debattartikelns ärende får lätt didaktiska drag, men efter att ha läst ett stort antal dystopier med olycklig utgång blir det ändå ett slags befriande att äntligen få läsa denna optimistiska roman.

 

(Också publicerad i Vi 8/22)

30 aug. 2022

I det vilda, Lisa Zetterdahl, it-lit

När jag säger att det är en pärs att läsa en bok kan det betyda två saker: antingen att den är påfrestande dålig, eller så känslomässigt krävande att den sätter spår. Det utmanande kan bestå i tematik eller stilkonst. Lisa Zetterdahl debuterade ifjol med Hästar, och den var bra. Den var bra på ett beskedligt och blygsamt sätt. När hon nu ger ut sin första roman, I det vilda, måste jag genast säga att det är en pärs av det godartade slaget att läsa den. Det vill säga: den utmanar och utsätter dig för starka känslor. Och den är avsevärt oblyg i sina anspråk.

 

Tioåriga Elsa prövar sig fram genom tillvaron. Hon smakar, luktar, och har nyligen flyttat från en stadsdel till en annan. Pappan har lämnat familjekonstellationen. En lillasyster finns, men hon har slutat tala (traumatiserad?). Elsa byter skola, har svårt att både få och behålla vänner, kanske beroende på att hon är för gränslös i sina lekar – som inbegriper att smaka på de andras bröstvårtor, leka samlag med deras småbröder, eller äta kaninbajs för att imponera på den populäraste tjejen. Hennes handlingar rör sig ständigt mot det olämpliga, det otillåtna, och det farliga.  

 


Det här är en historia som har skrivits förr, alltså barndomens oskuldsfullhet konfrontation med vuxenlivets ondska. Här finns till exempel spanskspråkiga Andrea Abreus Åsnesommar, som alldeles nyligen utkommit på svenska. Det finns uppenbara paralleller mellan dessa två romaner, där barn experimenterar med känslor och handlingar de inte ännu är vuxna. Det som är annorlunda med Zetterdahls roman är den snillrika formen.

 

För här är det berättat i tre delar, och efter den första delen som utgör drygt halva romanen och kretsar kring Elsas dåliga omdöme och katastrofala försök att knyta an till jämnåriga, tar en annan, gruvligare historia vid. Där sker en peripeti – en reva i romanens dramaturgiska båge. Sedan följer en avslutande del, som i sig tillvaratar den oro och det obehag som etablerades i den andra delen.

 

Låter det halvkvädet? Jo, men här kan inte spoilas vad det är som sker. Låt oss nöja oss med att det är något som är ytterst svårt att handskas med. Just därför är det så imponerande att Zetterdahl går i land med det, för jag är mycket imponerad av denna romandebut. Dikterna var bra som debut betraktade (den nominerades till Borås Tidnings debutantpris i våras), men det här är faktiskt mycket bättre.   

 

Bland annat beror det på den språkmedvetenhet som finns investerad i berättarjagets historia. En av de kortvariga vännernas mamma jobbar natt, något som får Elsa att reflektera: ”Jag vet ingenting om att jobba natt, men det låter mörkt, som att man jobbar med själva natten.” Här finns inslag som touchar grotesken, som när Elsa önskar att hon ska bli sexuellt trakasserad, av den enda anledningen att hon vill att någon ska se henne och attraheras av henne. Det är en tudelad rädsla: att något ska hända en, eller att ingenting ska hända en. Lika tudelad är barnets närvaro, både närmare allt och ändå utestängd från alla sammanhang och allt inflytande.  

 

Besynnerligt nog skrivs vännernas namn konsekvent med både för- och efternamn: Katarina Fors, Annika Andersson, Sofie Neer … Det finns en anledning till detta, men det är bara en gissning från min sida; det har med brottslighet att göra, att tidningsartiklar skriver ut fullständiga namn. Romanen fylls av en atmosfär av något oförlöst, något obehagligt som väntar på sin urladdning.

 

Lisa Zetterdahl har sagt i en intervju att hon har arbetat med den här romanen sedan långt innan debuten, faktiskt i tio års tid. Och det märks! För det är välskrivet, genomarbetat, men också oerhört förtätat och spännande med väl avvägda överraskningar med fallenhet för att chockera. Det är ambitiöst och lyckat, och otäckt gnagande i och med att den lämnar dig med så många ouppklarade bryderier och obesvarade frågor. På den svåra balansgången som heter ”känsligt ämne att skriva om” har hon lyckats synnerligen väl.

 

Det är en modig roman om moderskap och kärlek som får världen att spricka itu, om längtan som är så stark att den blir hotfull och kvävande. Här finns förutsättningar för att du som läser ska tappa hakan både en och två gånger, vill jag lova. Och kanske det är så enkelt som romanens implicita slutsats lyder, att vi människor til syvende og sidst livnär oss på andras olycka, att det är djungelns lag som fortfarande gäller. Därav denna romans lämpliga titel, kanske. I det vilda – det är där vi bor och lever.

För vem talar jag framtidens språk, Göran Sonnevi, Bonniers

När Tomas Tranströmer för elva år sedan fick Nobelpriset i litteratur kunde jag inte delta i glädjeyran. Jag tyckte nog att det hade varit mer klädsamt att ge priset till Göran Sonnevi, en poet jag haft betydligt mer behållning av, och vars poesi inte är lika insmickrande och försiktig. Sonnevi har en långvarig produktion bakom sig, och det är också en mångordig och omfattande produktion, där böckerna tenderar att nå brädden. Under 2010-talet har han utkommit med tre ganska maffiga böcker, och utgivningen ser ut att fortsätta en bra bit in efter att han fyllt 80 år (han är född 1939).

 

Nu utkommer För vem talar jag framtidens språk, en något mer diminutiv bok på omkring 250 sidor. Å andra sidan: addera cirka 100 sidor och du får en nyligen utgiven bok med hans sex första diktsamlingar, från åren 1959-1972. På femtio år hinner mycket hända – och ändå inte. För hos Sonnevi är det mesta sig likt. Han skriver en dikt som begår växelbruk mellan längre berättande dagboksdikter och kortare centrallyriska stycken som tangerar fragmentets estetik, i en anda som känns igen från Paul Celan (som han översatt) och Lars Norén.

 


Dikterna tar spjärn mot Corona-året 2020, och vi tas tillbaka till pandemins första skede. Ingen helt angenäm upplevelse måste sägas, och det måste också sägas att det här är en bok som inte alltid lever upp till ens högt ställda förväntningar. Sonnevi är i sina bästa stunder bland svenska poeter i livet, den jag troligen läst med störst behållning vid sidan av Ann Jäderlund. Hans högstanivå är hög, men tyvärr är den här samlingen något svagare än de tre föregående, Bok utan namn, Sekvenser mot Omega, Det osynliga motstyckets bok.

 

Han bygger vidare på den poetik som förekommit länge, där samtidskommentarer dominerar. Men att enbart följa ett nyhetsflöde för att rapportera om det blir inte automatiskt briljant eller kvalitativ litteratur. Lex Ulf Lundell, vars dagböcker av oklar anledning dock verkar ha charmat den svenska kritikerkåren. Men kverulansen bottnar här i uppriktiga funderingar kring döden, förstärkta av närheten till den covid som skulle ha slagit obönhörligt mot honom och hustrun.

 

Till skillnad från Tranströmer skräder Sonnevi inte orden när han skriver politisk dikt. Ibland kan jag önska att det var mindre cringe-aktigt: ”Joe Biden kallade Vladimir Putin mördare     Han svarade   Den som sa det var det”. Kort sagt: Sonnevi har skrivit bättre politisk dikt förr. Dikter om BLM och George Floyd, samt om Greta Thunberg, de tillför inte så värst mycket utöver att namnge och registrera.

 

Som titeln anger är språket Sonnevis ämne, och han rör sig ledigt men kritiskt granskande i detta språk, detta oerhörda som är hans språk – vårt språk, allas vårt språk. Det finns i flera av hans boktitlar en rörelse mot det som är ofullkomligt, med ord som ”outfört”, ”oavslutad”, ”omöjlig”, och begrepp som ”namnlöshet” och ”osynlighet”. När han i en dikt talar om ”det omöjligas språk” vistas han på bekant mark. 

 

Årtalen växlar också mellan dåtid och nutid, där det ibland är 1958 eller 1971, innan vi i nästa dikt skjuts tillbaka till vår tid. Alla tider och alla platser är närvarande simultant, och som vanligt förekommer personer i hans närhet. Flera benämns med endast initialer, och när en Tobias nämns fattar man kanske att det är poeten Tobias Berggren, som dog under skrivandet av boken. Hustrun Kerstin nämns ett flertal gånger också, givetvis, och han  berättar allt om henne, och när jag säger ”allt” menar jag också allt. Även …? Ja, även det skriver han om, det som annars inte så ofta nämns i svensk dikt (ledtråd: sexualitet).

 

Det är inte svårt att föreställa sig hur Göran Sonnevi i detta nu skriver dikter om kriget i Ukraina, och kanske något om den pågående valrörelsen. Normaliseringen av Sverigedemokraterna hör till ett av de ämnen han tar upp, men även där blir kritiken uddlös. Desto mer glädje finner jag i de kortare partierna, där skärpan är bättre inställd:

 

för varje dag stiger

en alltmer brännande sol, som

till sist ska

utplåna alla skuggor

genom sin närvaro

ovanför, under, från alla

sidor, inifrån

Då lyser vi bländade

 

Dikterna tar upp åldrandet, sjukdomen, döden. Änglar och fjärilar lyfter sina vingar. Idéer fogas till varandra, prövas, och det är förstås avsikten, det lösryckta skrivandet, men som sagt, det här har gjorts bättre i tidigare böcker. Han lyssnar på klassisk musik, läser Jan Stolpes nyöversättning av Camus roman Pesten, och upptäcker att det är en annorlunda upplevelse jämfört med när han läste den 1962. Förvisso ingen originell iakttagelse.

 

Sonnevis dikter handlar om det ständigt pågående, och det är inte meningen att låta så här gnällig, för jag vill inte klaga på någon som kan vara så bra, och ställvis är det även i denna bok. Mot slutet till exempel finns ett knippe av hans säreget skrivna sonetter, som jag läser med samma behållning som de tidigare jag läst av honom. Kanske det är avigsidan med massiva böcker av det här slaget, en egenskap Sonnevi delar med Johan Jönson, som ju också skriver ursinnig politisk dikt.

 

Sonnevi och Jönson är poeter som jag för intet i världen vill avvara. Deras projekt är besvärjelser mot det som försvinner. Det gränslösa blir då en del av detta projekt, och det vore lika dumt att klaga på ordmängden som det vore dumt att klaga på – jag vet inte, rymden kanske? Så när jag ställs inför ord som dessa: ”Det finns ingen strand / Detta hav har inga gränser / Detta hjärta har / ingen gräns”, då kapitulerar jag förbehållslöst.

Dikter 1959-1972, Göran Sonnevi, Bonniers

I dag utkommer Göran Sonnevis nya diktsamling För vem talar jag framtidens språk. Därför finns det anledning att söka sig bakåt i denna svenska poets digra produktion. Till begynnelsen. För två år sedan gav Bonniers ut en bok med hans sex första diktsamlingar, och kallade den Dikter 1959-1972. Den skulle följas av ett nytryck av Det omöjliga, som utkom ett par år senare och blev ett genombrott  - den har tidigare utkommit också 1977, 1982 och 1996.

 

Här kan den som vill se det dramatiska som sker 1970: författaren slutar sätta punkt. Som Arne Melberg visade i sin bok om Sonnevi från 2018, Inte en punkt, har detta skiljetecken inte förekommit därefter i hans poesi. Med den senaste boken inräknad har han vid det här laget publicerat drygt 4200 sidor poesi. Då kan den första boken synas chockerande kort i detta sammanhang, där den slutar på sidan 31.

 


Visst kan man parallelläsa Sonnevis senaste med hans första, och se att fjärilen finns i båda böckerna. Visst har det hänt saker under en poet-karriär som varat in i närheten av pensionsålder (det skiljer 61 år mellan debuten Outfört och den senaste boken). Men mycket är också sig likt. Rader som dessa från första boken, ”Snön faller tyst genom huden / nedåt i tomhet. Hur / skall ansiktet som inte har smärta kunna / uttrycka glädje?” kunde ha hämtats från hans 2000-talsdikter, minus punkten då.

 

I korthet är språkmedvetenheten ett av Sonnevis stora teman. Liksom den politiska drivkraften, en uttalad marxistisk vilja att förändra världen. Givetvis är USA en måltavla för kritiken, inte enbart i den ryktbara dikten om ”USA’s vidriga krig”, alltså ”Om kriget i Vietnam”. Under den här tidsperioden är USA ett rött skynke för den röda poeten.

 

Men det handlar också om träd. Och kärlek, och inte av mindre privat slag än tidigare. En dikt om hustruns missfall drabbar hårt. Dikterna återkommer ofta till andlighet och sexualitet. Här finns också många påfordrande uppgörelser med det mellanmänskliga beteendet, som ifrågasätter vad vi håller på att göra mot varandra. Som i korta appeller om medmänsklighet: ”Också det / varsamma utövar våld”, som det heter i en dikt från tidigt 60-tal.

 

I de fyra första böckerna bibehålls det något korta uttrycket, och sedan blir dikterna längre, där de samsas med korta och hårt hållna dikter. Det är ett livsverk, ett fortfarande pågående livsverk, som hela tiden är i rörelse. Sonnevi är kanske lite som The Rolling Stones, något som bara pågår. De har funnits ungefär lika länge, och vad man än tycker är det svårt att föreställa sig en värld utan dem.

 

Därmed blir hans dikt aldrig statisk eller fixerad. Det är inte helt lätt att förklara vad som är det stora i hans författarskap, om det är enskildheterna eller helheten. Det finns rader som gör starka intryck (”Ekosystemens / ådror av mörker”), men också det kontinuerliga gör starkt intryck. Fragmentet och kolossen är två ytterligheter som ingår i Sonnevis verktygslåda, och det är fascinerande att se hur han bryter ned och bygger upp – bryter upp och bygger ned.

 

I de tidiga böckerna finns något som man frestas kalla osjälvständigt, att det är en poet som söker sin röst. Men det kan vara efterhandskonstruktionen som talar, som söker en mindre självsäker poet. Ändå förnimmer jag modigare metaforer i de två sista böckerna i samlingen – ”Historiens ansikte är / alltid abstrakt”, som det står i Det oavslutade språket från 1972. Språkbristen urholkar själen. Sonnevi ägnar sig åt att formulera en pågående berättelse om Sverige, och denna bild som började tecknas 1959 framstår som allt mindre sympatisk för oss som bor här.

 

Med sina krigsdikter – aktualiserade i år – visar Sonnevi hur nedbrytande krig är, att det är ett sådant infamt brott mot oss som språkliga varelser. I boken Det måste gå från 1970 förekommer denna önskan som en uppmanande refräng. Bandet Freda skulle knycka den meningen till en av sina större hits. Och årets valrörelse visar med all oönskvärd tydlighet att vi har ett politiskt skikt som hatar oss som människor, partier som sprider misstänksamhet och hat. Det är som att Sonnevi från sin tidskapsel svarar just dem:

 

            Och det måste gå

För det går ju

inte utan människor

Även om dom flesta inte fungerar så bra

är dom inte skit

Vi är inte skit

 

Nu är jag på tal om valrörelsen så besviken på att partierna inte klarar av det mest grundläggande: att erbjuda ett alternativ till de fasor som motståndarsidan står för. Det är lätt att peka ut vad andra gör fel, men det råder brist på förslag till lösningar. Notera att det här gäller alla sidor, även om jag är mest irriterad på att det pekas finger åt SD och allt som är fel med deras politik. Men säg då vad ni själva vill göra för att det ska bli bättre! Hur ska samhället bli bättre med er egen politik? De politiska partierna har gjort idétorkan till naturlag.

 

Det finns anledning att påminna om vad Olof Palme sa till SSU 1964:

 

Politik – kamrater – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.

 

Men naturligtvis måste viljan ha en inriktning och förändringen ett mål. Vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att idén är viljans drivkraft och vi är djärva nog att önska förändringen därför att förändringen gör utopier till verklighet.

 

Jag vill minst av allt låta reaktionär eller nostalgisk, och allt var förstås inte heller bra med 60-talet. Det är förstås befängt ändå att en ska behöva vända sig ända till 1960-talet för att hitta ett uns av den vision som saknas i den samtida politiska debatten. Men det går också att läsa Göran Sonnevi, vars ord från en av dikterna från den i år 50 år gamla Det oavslutade språket kan läsas som det enda vi behöver höra nu inför valet om två veckor:

 

Vad gör vi med

våra gemensamma händer? Dom når oss

innerst och ytterst

som i ett oändligt famntag

Var finns vår

kärlek?

Den finns bara vid sidan av

allt tvång

Den kan inte tvingas

ge efter

29 aug. 2022

Magikern, Colm Tóibín, översättning Erik Andersson, Norstedts

Hur långt är ett steg mellan en mästare och en magiker? Efter att 2004 ha gett ut en smått suverän roman om Henry James – Mästaren – återvänder irländska Colm Tóibín till exofiktionen med en andlig syskonroman om Thomas Mann – Magikern. Det är titlar som är på gränsen till att uppvisa en löjeväckande vördnad inför författaren som ett monument, men det är vad vi har att tillgå: forna generationers genikult. Det är upp till oss att antingen förvalta eller förkasta.

 

Om romanen om Mann är en syskonbok till den om James (som i somras återutgavs) ska genast sägas att syskonskapet står i fokus i den här framställningen. Dels relationerna mellan de syskon som utgör Manns bröder och systrar – knepigt värre – och dels relationerna mellan de syskon som utgör Manns söner och döttrar – knepigt värst. Intrigerna här och där spelar stor roll för händelseutvecklingen i något som likt alla släktkrönikor mer än något annat påminner om såpoperan, kanske allra mest i de evighetslånga outredda grälen mellan familjens utsedda kombattanter. Där finns i högsta grad rivaliteten till brodern Heinrich, som bekant också en framgångsrik författare, åtminstone under en tid.  

 


Barnet Thomas växer upp, lever i en fantasivärld där han mest ägnar sig åt att läsa och dagdrömma. Ibland trånar han efter killar, ibland leder det till konkreta möten och ibland nöjer han sig med fantasin. Det är ett liv som i hög grad ägnar sig åt att fly praktikaliteter. Det liknar en konventionell biografi, där Tóibín lägger historien tätt intill Manns verklista. Som ung får han jobb på ett kontor i brandförsäkringsbranschen, men får sparken för att i smyg ha skrivit en novell. Systern Lula utbrister luttrat och profetiskt när Thomas säger att han ska ägna sig åt att skriva: ”Ingen jag känner läser böcker”.

 

Liksom i romanen om James är homosexualiteten starkt hemlighållen hos Thomas Mann, men skillnaden ligger inte bara i hur den hos den senare aktiveras. Hos honom finns också en uppenbar vilja att utforska den litterärt – inte minst i, förlåt men sant: mästerverket, Döden i Venedig. Dess förankring i ett verkligt möte med en snygg yngling utreds systematiskt i den här romanen.

 

Så träffar Thomas Katia, en naturvetare vars familj naturligt nog inte vill veta av friaren. De gifter sig ändå och får sex barn. Hon tolererar tålmodigt att han gärna stalkar unga män, ibland kan hon uppmuntra det. Hennes familj har svårare att fördra att deras nya svärson pekar ut incest bland tvillingar i sin fiktion, något som ligger för nära den symbios Katia har med sin tvillingbror Paul.

 

Att skriva om Magikern, det smeknamn som barnen med viss ironi skänker författarpappan, blir lätt en lång uppräkning av händelseförloppet. Tyvärr är Tóibín kanske lite för förtjust i just att redovisa sin kunskap om den biografiska människan, vilket gör att hans roman liknar en snitslad bana genom livets stationer, där var och en av dessa stationer innehåller en ny bok. I den långa litteraturlistan på slutet finns åtskilliga böcker som behandlar författaren, men också flera som tar upp livet under naziregimen och strax därefter – Mann dog 1950 – däribland Stig Dagermans German Autumn (som kanske kunnat få heta Tysk höst i en svensk översättning?). Det kan tyckas att det blir lite väl förenklat att döma ut Hitler med facit i hand, och nog klingar replikföringen lite väl efterhandskonstruktioner när nazismen diskuteras, sufflerad av framtiden.

 

Det liv Mann levde var dramatiskt, och åren som tillbringades utomlands, mestadels i USA, efter nazisternas maktövertagande, skildras utförligt. Tóibin förmedlar skickligt den påtagliga spänningen i händelserna, men också den mindre uttryckta spänningen mellan människorna. Där lever den här romanen allra mest, i hur gediget och hur mycket allvar den investerar i hur de mellanmänskliga relationerna återges. Det är en spänning av det lågmälda slaget. En annan bra sak är hur mycket Tóibín betonar att Mann verkligen är författare, och låter honom framställas som en skrivande människa.

 

Erik Anderssons översättning är noggrann och plikttrogen. Att det ibland blir störande upprepningar av småord som det ganska fula ”invid” är en petitess, liksom att ”enkom” används lite oortodoxt. Först stör jag mig på ordföljden i formuleringen ”likt en kvinna i en pjäs som blivit sårad”, eftersom det enligt grammatikens logik är pjäsen som blivit sårad, men ser att originalet har ”like a woman in a play who has been wounded”. Kanske svenskan är mindre tolerant än engelskan här?  

 

En kan fråga sig om en roman som denna har förmåga att väcka intresset för Manns verk. Åtminstone har ett antal nyöversättningar av några av huvudverken utkommit under 2000-talet, men är de verkligen lästa i hög utsträckning? Än värre är det nog ställt med Henry James, som väl har fortsatt svårt att väcka större läsintresse i Sverige, möjligen med undantag för skräcknovellen Skruvens vridning.

 

Det här kan så klart beklagas. Slutpunkten för all bildning, brukar det heta. Att läsa Tóibíns roman – lite mindre förtätad än Mästaren och kanske inte riktigt lika magisk som titeln utlovar – kan ändå skänka en smula hopp. För det är en vederkvickelse att läsa denna intelligenta prosa som trots vissa skavanker, såsom lite uttröttande mycket fakta som ska hamras in, är en roman att rekommendera för den som saknar ett bildat samtal i det som råkar vara vår tid på jorden.

Den otyglade skönheten. 5 saker konsten vet om demokratin, Stefan Jonsson, Norstedts

Jag vill tacka våra partiledare. Det var deras andefattiga svar i DN:s sommarserie med utfrågningar om kulturfrågor som vägledde mig till Stefan Jonssons nya bok Den otyglade skönheten. 5 saker konsten vet om demokratin. Varför är politiker så ointresserade av kultur? Dum fråga: de vet att det inte genererar många röster. Bättre då att gå till val med löften om billigare bensinpriser.

 

Vad vet då konsten om demokratin? Faktiskt ganska mycket, ska det visa sig. Kopplingen mellan konst och politik utgår från Herta Müller, som 2014 hävdade att ”skönhet är politisk”. Detta blir något Jonsson utsätter för granskning i fem ambitiöst hållna kapitel, från Ukraina till Utøya. Att läsa en bok som undersöker konstens roll i samhället och skönheten som politisk kraft är vad jag behöver just nu, och kanske du också? Du som tröttnat på att kulturpolitiken minst sagt står stilla.

 


Konst som en kunskapsform är en tanke som är både enkel och svår att greppa. Och det finns hos konsten en kontinuitet som går att koppla ihop med demokratins ansvarsområden. Jonsson börjar med Robert Musil, vars essä ”Om dumheten” från 1937 blir utgångspunkt för en syn på människan som vi nog kan tillämpa även nu. Det vill säga, att dumheten lierar sig med lögnen. Eller så här: verkligheten går lögnens ärenden. Och där det finns möjligheter, där visar sig dumheten.

 

Nej, du behöver inte känna dig dum om det här låter förvirrande, för Jonsson skriver pedagogiskt och bra. Det finns en poäng i att gå tillbaka till Musil, bland annat för att visa att filterbubblor inte är någon ny företeelse. 1930-talets individer kunde också duperas av den information de tillägnade sig, oavsett om vi kallar det propaganda eller nyheter.

 

Hur kommer det sig då? Varför är vår verklighetsuppfattning ibland så skev? Av en tillfällighet – ok, jag tipsades av en god vän – lyssnade jag på ett avsnitt av P3 dystopia från 23/6 2021 precis innan jag läste Jonssons bok, ett avsnitt om dumhet. Där talades bland annat om ”earned dogmatism”, som översattes till ”förtjänad medgörlighet”, att när vi gör oss själva ytligt insatta i ett ämne unnar vi oss att inte ta till oss mer kunskap. Den som vill bruka annat än eufemismer kan kalla det för arrogans.

 

Musil varnar för de inre tomrum som vi bär på. Jonsson visar att Musil lokaliserar nio olika karaktärer – med modernare språkbruk: identiteter – som utgör vår personlighet. Det finns ett plus en här, och detta tomrum är själva förutsättningen för dumheten. Där finns önskningarna. Musils ord: ”möjlighetssinnet”. Där vill Jonsson att vi ska placera humor, kritik och självironi.

 

Med tanke på de ungas minst sagt frikostiga bruk av skärmvärldar – youtube, tiktok, instagram – ser jag Jonssons varningar som behövliga och befogade, när han skriver hur lättsamt vi godtar ”att bolagen gör sig rika på att spränga motorvägar genom den uppväxande generationens hjärnor.” Det som kan hjälpa oss, och rädda oss, är förstås konsten. Men inte som ett instrumentellt läromedel, utan som en resurs för fantasin. Som något som tillåter oss att växa mentalt.

Inte för att Jonsson själv använder det begreppet, men en kunde tala om en intellektuell myndighetsförklaring som tillgängliggörs tack vare vårt förhållande till konsten. Det ger oss möjlighet att inte hela tiden behöva förlita oss på andras beslut. Att läsa ger, som Jonssons exempel visar, oss tillträde till ett större ordförråd. Det kända exemplet lyder att ett barn vars förälder läser för dem har 50000 ord som 17-åring, medan det barn som inte får samma dos högläsning som barn har endast 15000 ord vid samma ålder. Det är fint, men hellre än mätbar kunskap blir det barn som skänks denna läsning tillgång till fantasi, till ett sätt att tänka, till självständighet. 

 

Konst och samhälle hör ihop, och synen på människan – det politiker borde ägna sig åt – blir öppnare. Som i Tomas Tranströmers bekanta dikt ”Romanska bågar”, som givetvis citeras i sin helhet. Den med valv efter valv som öppnar sig i oss, och att vi inte är färdiga och så ska det vara. Men om det är den positiva människosynen är den norska konstnären Gustav Vigelands monolit från Oslo den negativa, där människan är sluten och i kamp med sig själv och andra.

 

Konsten och demokratin hör som sagt ihop, genom att vara mångröstad, betrakta världen från många perspektiv samtidigt, vara social och kollektiv, samt otyglad och gränslös. Och konsten kan också vara aktivistisk på mildare sätt. Här blir Heinrich Böll den som får exemplifiera med sitt förslag på ”görandets poesi”, att det blir viktigare vad vi gör än vad vi säger. Det är väl en truism, men även sådana tål att upprepas. Jonsson kastar ut många trådar, och vi väljer själva vilka vi vill plocka upp. Han avslutar med ett medvetet mer än lovligt utopiskt tolvstegsprogram för att stärka konstens plats i en fungerande demokrati.

 

Det är en välskriven bok med endast några få störande fläckar. Att Musils essä om dumheten inte skulle vara översatt till svenska är en märklig slutsats, då jag läste den 2015. Att missförstå vad retoriska frågor är går nog att fördra, med tanke på att det är en defekt Jonsson delar med majoriteten av befolkningen. Att aktrisen Geena Davis får sitt förnamn felstavat kanske bara retar en pedant – å andra sidan lyckas han stava rätt till de mer svårstavade namnen Jacques Rancière, Alain Badiou och Ernesto Laclau.

 

Viktigare är väl att Jonsson påminner oss att vi är möjlighetsmänniskor. Nya incitament ges, och Jonssons bok lär oss att tänka snarare än att berätta vad vi ska tänka. Vi ska tänka bättre, men framför allt tänka mer, göra mer av den potential vi har. Och vi är vår potential. När jag var ung använde vi gärna den ironiska frasen ”dolda talanger” så fort någon av oss gjorde något som översteg våra förväntningar, och det borde finnas anledning att damma av den. Vi har så mycket i oss som vi inte tar till vara. Vi kanske bara borde sikta högre, våga mer, anstränga oss lite till.

28 aug. 2022

Syndafloden, Salcia Halas, översättning Patricia Cukrowska, Prosak

Poesi är ett sätt att andas. Jämfört med prosan är poesin generellt luftigare, tillåter en andning som inte tar lungorna riktigt lika mycket i anspråk. En dikt kan läsas i ett andetag. En roman kräver att du anpassar din andningsrytm, och denna rytm kan i sig vara hastig (Lispector) eller långsam (valfri figur ur släktet Mann).

 

Det låter som självklarheter. Polska författaren Salcia Halas har skrivit Syndafloden, ett verk som lägger sig mellan poesi och prosa, och det påverkar ens andning. Jag lär mig att namnet är en pseudonym, fast samtidigt finns det högst besynnerligt ett författarporträtt på omslagets innerflik. Nåväl: för en episk dikt som kretsar kring liv och död är andningen av högsta prioritet.

 


Vi befinner oss i apokalyptiska tider. Den som tvivlar kan räkna ut hur många undergångsskildringar vi lätt kan tillägna oss genom film, tv-serier, romaner. Poesin är något mindre skonad, även om till exempel Malte Perssons Undergången från i fjol aktualiserade genren. Halas kallar sin bok för ”kroniskt poem”. Vad är det? Associationerna går gärna till sjukdomstillstånd, och vi ska kanske uppfatta det just så: världen är sjuk, kroniskt sjuk, och så här ser läget ut för patienten.

 

Det är tre kvinnor som bildar centrum i Halas diktverk. I staden Gdynia finns en stadsdel som för enkelhetens skull kallas Pekin. Den ska moderniseras, röja väg för höghus och gentrifiering. Kvinnorna varslar om undergången och syndafloden. En av dem, berättaren Halina, är hjärt- och lungsjuk, och därav påverkas andningen. Spågumman och häxan Lonka Szwajcarova är den andra huvudpersonen, och Zoska den tredje, hon som identifieras som ”Hoppet”, och har en avgrund i sin trädgård. Som väntat lyssnar ingen på de illavarslande buden, något som kan tas till intäkt för vår oförmåga att ta saker på allvar.

 

Befolkningen försöker hantera översvämningar och andra dramatiska skeenden: ”här hos oss, därtill, en syndaflod, stoft och hål. / Det där vattnet är vår första naturkatastrof. / Utöver det har vi bränder och slukhål.” En beredskap för allt gruvliga händelser tar vid, bekymmer och elände. Bina försvinner, onaturliga värmeböljor tar vid. Hela tiden fortsätter en viss normalitet, med kontinuerliga rapporter om idrottsresultat (tbh skulle jag inte sörja om framtidens restriktioner gjorde resursslösande idrottsevenemang obsoleta).

 

Allas oro kanaliseras hos kvinnorna:

 

Antarktis smälter, Arktis smälter.

Temperaturen stiger, vinden ökar.

Jorden magnetiska fält försvagas.

Genom hålet i ozonlagret lyser en allt hetare sol.

 

Det går inte att alltid ha mer, högre, snabbare.

Det går inte att gräva allt djupare ner

i Moder Jords innersta.

Till slut kommer Moder Jord sparka bakut.

 

Det här är en bok som lyckas vara både konventionell och okonventionell. Kvinnorna berättar om sina liv i marginalen, och språket är lika förråat som händelserna, när drömmarna kraschar mot verkligheten. Det är skrivet på det glappkäftades poetik, och stilen kränger mot det pratiga och nästan babbliga. Den sjangserade miljön bildar fond åt personernas förehavanden. Här använder Halas också splittringen som sammanhållande princip, bygger ihop en gemenskap bortom alla försök att söndra.

 

Så bildas också ett narrativ i skärningspunkten mellan poesi och prosa. Förvisso ingår tydliga titlar som markerar avbrott, men det är en berättelse som följer prosan – romanformens – logik. Det är lätt att underskatta den här poesin som förenklad och okonstlad, på gränsen till slarvig.  

 

Den utveckling som sker är av det stillsamma slaget. Halas poesi – hennes poesiprosa – lunkar på, och tar oss mot undergången med en sävlighet som nästan kan provocera. Tills jag kommer på att det är exakt vad som sker just nu: vår värld har saktat in, och i slow motion går vi – lunkar vi – spankulerar vi – mot vårt upphörande. Det blir symtomatiskt att detta diktverk illustrerar samtidstendensen med denna konsekventa och följsamma stil.

27 aug. 2022

Poūkahangatus, Tayi Tibble, Penguin

Tayi Tibble är poet från Nya Zealand. Hon debuterade 2018 med Poūkahangatus (läs: Pocahontas), men först i år har den getts ut i USA och England, och därmed har det som brukar kallas ”ett brett genombrott” möjliggjorts. Välförtjänt? Oh, ja! Det är ungt och valpigt för all del, men också kaxigt och fräckt, faktiskt så bra att en kan önska att det genast skapades motsvarigheter på svenska till de associationer som läsningen skänker en: till exempel, hur översätts ”devil may care”? För det är exakt med den modiga attityden hon skriver.

 

Tibble mixar mytologier från antika Grekland med māori från den polynesiska kulturens värld. På deras språk betyder ”māori” vanlig människa, men det är inget vanligt över Tibbles dikter. När hon skriver om Medusa – ni vet, gorgonen med ormfrisyren som kunde få män att förvandlas till sten – gör hon det med en märkvärdig feministisk twist: ”In fact, it must be difficult not to sprout a head of snakes in a society that constantly hisses at you.”

 


Så bildar dikterna en exposé över kulturell appropriering, icke önskvärd hårväxt (inte enbart den som ormar åstadkommer), toxisk maskulinitet, konsumtionssamhället, fixeringen vid yta, våldsdåd och övergrepp. Dikterna behandlar de olika måttstockarna som gäller i samhället beroende på om du är fitt- eller kuk-bärare.

 

Formen liknar den typ av essä-dikt som till exempel Claudia Rankine skriver i Medborgare. Men Tibbles källor är av ett mer eklektiskt slag, där hon för ovanlighetens skull anspelar på Beatles, Elvis Presley, Jimi Hendrix, Mick Jagger, Andy Warhol – likväl som till Taylor Swift, Rihanna och FKA Twigs. Det får henne att framstå som ömsom boomer, ömsom hipster (nåja). Det är i vilket fall en diktsamling som oftare får anledning att nämna Game of Thrones och Twilight-filmerna än Deleuze och Foucault (här kan en önska att vissa yngre svenska poeter tog efter: det är charmigt att du har läst franska filosofer, men det betyder oftast inget annat än att du är läskunnig).

 

Åtminstone vidgas definitionen av hur en diktsamling ska se ut. Tibble leker med formen, växlar mellan prosa och poesi och snickrar lika gärna på plakatdikten som på spexiga kupletter. Tonfallet är fräckt och modigt, vildsint och provokativt – och förtjusande oförutsägbart, när hon skriver dikter som vägrar bli ängsliga och försiktiga. Hon lyckas också undvika fällan att skriva osexigt om sex.

 

Så skapas ett ungt diktjag som försöker navigera genom tillvaron, ett diktjag som ibland är osäker tonåring, ibland osäker ung vuxen. Tonåringstidens angst infångas precist. En del typiskt tonårsbus förekommer, en del skörlevnad, en del tjuvrökning, men uppsåtet förblir intakt och seriöst. Vad dikterna vill skapa är en sammanhållen och självständig identitet, och det sker med dikter som utmanar i språkbruk liksom i tematik. Eller vad då, de utmanar i själva sin approach.

 

I en dikt lånas bildspråk från Lana Del Reys mytologiska värld, om än med viss spefyllt förlöjligande: ”I’m an ocean parting for your figurehead & … waiting to be … entered”. Ellipserna (…) betonar det skeva och lite oberäkneliga i framställningen av någon som (kanske) är värd att älska:  

 

I feel … dislocated! in ur eyes the colour of money or … a forest on fire. Ur just so classically handsome! Like … a red American Mustang & I’m your tiny dashboard dancer … keeping your eyes off the road …

 

Det är framfört med en humor som inte heller blir påträngande eller ansträngd. Dikterna får dig att osäkra ditt osäkraste leende. Det sker ofta utan förvarning, just när du börjar tro att du genomskådat den här poeten, men låt mig säga en sak (ok, anglicism, let me tell you one thing, mister), du underskattar hennes djärva perspektivbyten: ”The men stare with eyelids / heavy from alcohol, the same / half-shut way God probably regards us all.”

 

En av de sorgliga dikterna handlar om en mor vars likhet med Cindy Crawford ställer till med problem för dottern, eftersom killarna i klassen vill bli vän på facebook bara för att komma närmare en milf. Tibble är bra på att blanda ironi och sarkasm på sin palett, så bra att du faktiskt inte längre ser någon skillnad mellan dem. Det här är en cool bok – läs den innan det är för sent!

26 aug. 2022

Konsterna, Elin Ruuth, Nirstedt/Litteratur

2010 var ett fint år för svenska litterära debutanter. Helena Österlund vann Borås Tidnings debutantpris för Ordet och färgerna. Samma år debuterade Elin Ruuth med Fara vill, som tillhörde de nominerade. När hon nu återvänder till vuxenlitteraturen efter ett par barnböcker sker det på samma förlag som tog sig an Österlund: Nirstedt/Litteratur, alltså.

 

Konsterna är en konstnärsroman om ett målande par från början av 1900-talet. Vilhelm och Dagmar Dreyer företer flera likheter med verklighetens John och Ester Bauer. Här har de rentav bosatt sig utanför Gränna, och en midsommar ska firas i sällskap med konstnärskollegerna. Drama tillkännages.

 


Förvisso har Ruuth utgått från paret Bauers biografi, men hon är mer intresserad av att visa generella mönster. Här blir det tydligt att de manliga konstnärerna tar för sig, super och utnyttjar varhelst de kommer åt, medan de kvinnliga konstnärerna finner sig nödgade att byta blöta blöjor och snoppa jordgubbar. Den manliga konsten adlas till storartad, medan den kvinnliga konsten nedvärderas till ”mamsellkonst”.

 

Fast – samtidigt är historiens Vilhelm Dreyer – liksom verklighetens John Bauer – fast i sina sagoillustrationer, när han hellre vill ägna sig åt måleri. Här kallas han ”sagoprinsen”. Men pengarna ska förstås in, och det är en fråga som Ruuth ställer implicit, och som lätt kan knytas till vår tidsanda så här drygt hundra år senare. Det vill säga, hur mycket ska en anpassa sig efter marknaden?

 

Dagmar trivs inte i Småland, hon trivs inte i äktenskapet, och som lök på laxen har Vilhelm bjudit in hennes forne mentor, konstnären Bielke, som hon tidigare haft en relation med, och den hade hon svårt att avbryta. Så gick hon till honom morgonen efter sin förlovning med Vilhelm: ”Man kunde målat kolteckningar med den fliken av hennes själ.” Svartsjukan infinner sig när hon har båda männen i sin närhet. Samtidigt är hon missnöjd att Vilhelm inte vill måla henne naken, att han inte ser henne. Hon vill bli tagen på allvar.

 

Smärtsamt rör sig intrigen mot något som inte i traditionell mening kan kallas förlösning. Hur bohemiska konstnärerna än är, förblir de låsta i mönster som tidigare generationer har kritat upp, patriarkala och borgerliga mönster. Här uttrycks ovälkomna sanningar om skapandets villkor för kvinnor, och det är nog ingen tillfällighet att Ruuth nämner Karin Larssons självuppoffrande arbete för att underlätta för sin man Carl. Historien är full av sådana historier, kvinnor som mer eller mindre frivilligt avstått från sin egen konstnärsbana när de gift sig.

 

Det här är en välskriven, förtätad roman, där Ruuth visar att hon är suverän på att hantera just det implicita, det som brukar kallas undertext. Hela tiden rör sig skeendet på två plan, det som är synligt och det som förblir outtalat. Språket är käckt och yvigt, och med små subtila förskjutningar upprätthålls en tidsanda med hjälp av arkaismer (”finge” för ”fick”, till exempel). Det är experimentellt och egensinnigt, och jag gillar verkligen det finstämda anslaget, som ändå inte väjer för starka och vågade scener.

 

Sexism och egoism i överflöd, och mittemellan hamnar en kvinna som Dagmar, med sin talang och sin frustration över att både äktenskapet och karriären har gått i stå. Skickligt vandrar Ruuth mellan de olika personernas medvetandena – till och med en hund får sina tankar förmedlade till oss – och det blir sammantaget en rapp och förtätad roman. Det finns något av Hjalmar Söderbergs temperament investerat i hur det är skrivet, och det är förstås lämpligt att paret Dreyer nyligen på Dramaten bevistat Söderbergs pjäs Gertrud.

 

Var det nödvändigt att gå omvägen över fingerade namn, när det så uppenbart bygger på John och Ester Bauers liv? Kanske det ger Ruuth möjlighet att visa generella tendenser, och även markera att det inte handlar om personer i det förflutna, utan att det är en historia som fortsätter upprepa sig. Då ges också tillfället att ta sig större friheter, utan att det för den sakens skull blir mindre sant. Elin Ruuths ärende är nog inte heller att hävda att vi har många Vilhelm i vår kultur, utan mer alarmerande är att vi har (för) många Dagmar.

25 aug. 2022

Den underjordiska solen, Andrea Lundgren, Natur & Kultur

Ett berg har huvudrollen i Andrea Lundgrens nya roman Den underjordiska solen. Huvudpersonen Mela återvänder till sin norrbottniska bygd som relativt firad författare. Några av personerna från uppväxten finns kvar, andra är borta. En gång var hon själv borta, uppslukad av skogen och berget. Hon börjar gräva sig nedåt i anslutning till detta berg och finner det mörker som har levt tillsammans med henne. Ett mörker som också ledsagar och ger riktning åt hennes längtan och begär.

 

Vart fjärde år utkommer Andrea Lundgren med en ny bok. Efter två kufiska romaner om vårt förhållande till den laddade och förtrollade skogen, utkom senast novellsamlingen Nordisk fauna. Man kunde säga att det pausade Mare Kandre-priset (som senast gavs till Nina Hemmingsson 2019) här har en värdig pristagare, och kanske allra mest så i den här romanen.

 


När Mela återvänder upprepas samma gamla mönster. Hon träffar några av de personer hon umgicks med. Personer som länge förblir namn och inte mer, och vi hålls på halster, hålls ovetande. Det är Tatja, Tatu, Sasja, Glim, Ram, Nino, med flera. Sedan utkristalliseras det vilka de är. En pappa, en mamma, rentav en bror. Ja, brodern Sasja finns helt plötsligt bara där – lite som Ungen i Kandres Bübins unge – och de två ömsom stöter bort och ömsom attraheras av varandra. Pappan har sjappat, men återvänder efter en tid, och då har han barn med en ny kvinna, och barnet är alltså Sasja.

 

Bergets sång inom henne handlar om ett mörker som glittrar, och det skapas en väg in i det dolda som brinner, och med uppmaningen: gräv! Det sker med ett bildspråk som touchar det bokstavliga, och återigen går det att föreställa sig Kandres osentimentala förhållningssätt till skrivande, att det är lika oglamoröst som att gräva diken. Lundgren tar henne på orden.

 

Och det är ett språk som är märkt av miljön, och det skapar en karg strävhet. Ibland rycks prosan sönder och övergår i poesi, med ord som splittras och låter bokstäverna spridas över boksidan. Kanske det ska visa att språket inte kan hålla ihop och härbärgera de erfarenheter som förmedlas. Orden faller sönder, och delar känslornas vilsenhet inför allt som kunde hålla ihop och förbinda.

 

För det handlar i hög grad om just det som binder samman. Syskonen Mela och Sasja blir romanens centrum. Det här kan erinra om Emily Brontës roman Wuthering Heights, där ju pappan också återvänder med ett nytt tillskott i familjen – hittebarnet Heathcliff. Likheten finns inte minst i hur naturen tas till vara, hur karaktärerna lever i symbios med naturen, i en definition av liv som är generösare än det gängse. Men också i de hårda villkoren, och de svårigheter som uppstår när natur och människa ska leva och överleva tillsammans.

 

Mela har en odefinierad sjukdom, svårigheter att sova, kanske dricker hon lite för mycket, och hon har ätit tabletter för sitt psykiska mående, och hatar sig själv och vill straffa sig själv. Hon försöker lappa ihop sitt liv, med benäget bistånd från berget. Det som har hjälpt är skrivandet, och läsandet, som tidigt blir en räddning: ”Det enda jag någonsin behärskat är läsningen. Den är ett motgift. Mot allting som växer ur sprickan.”

 

Med bruten kronologi skapar Lundgren en vortex, alltså virvelström du som läsare bara kan sjunka ned i och försöka hålla dig flytande i när minnena sköljer över dig. Och minnena orsakar kaos. Och så tar en ganska typisk uppväxtskildring vid, med fokus på Melas högstadietid. De olika tidsplanen sys ihop på ett tämligen raffinerat sätt. Under läsningen tänker jag på Karin Smirnoffs Jana Kippo-svit, men det är bara till det yttre det finns likheter. Andrea Lundgren är bra på riktigt. Det är välskrivet, och tonfallet är oresonligt, obönhörligt, ofrånkomligt, men också osvikligt – dock bryts illusionen när Clarice Starling från När lammen tystnar olyckligt ges efternamnet Sparrow (måhända en olycklig sammanblandning med en Jack från filmerna Pirates of the Caribbean?).

 

Naturen ges en kraft som är både ljus och mörk. Lundgren utnyttjar ett magiskt tänkande i sitt skrivande, och det är länge en oinställsam roman som inte gärna förklarar och ledsagar, utan mer förbryllar och fascinerar. Mela är inte helt lätt att lära känna, och detsamma gäller hennes omgivning. Det är också en roman som lyckas bevara mystiken, utan att det blir obskyrt och kryptiskt. Det är modigt, och utrustar du dig med visst tålamod har du här en mörkt ljus eller ljust mörk saga som ger dig åtskilligt att tänka på.

24 aug. 2022

Dürers hare, Ralf Andtbacka, Förlaget

I början av 1500-talet målade den tyske konstnären Albrecht Dürer en ung hare, en av hans mest emblematiska tavlor. Den har utsatts för avancerad intertextualitet i Rainer Zenz nutida remix ”Wolpertinger”, som bygger på ett mytologiskt djur där harkroppen har prytts med vingar, horn, svans, huggtänder. Jämför det svenska mytologiska blanddjuret skvadern.

 

Zenz målning pryder omslaget till finlandssvenska Ralf Andtbackas nya diktsamling som följdriktigt heter Dürers hare. Och haren bildar ett gemensamt inslag i boken, både konstens hare och verklighetens hare i trädgården där diktjaget bor. Det är en poesins hare som inte drar sig för det smått kitschiga: ”hare / full av inälvor och av tid, / av språk, skit och choklad.” Kanske kitschen har ersatt konsten, i förlängningen också vår tidsanda, som med förlov sagt är indränkt i kitsch.  

 


Teknik och natur bildar allians i dikten, och Andtbacka gillar att jobba med det halvt obskyra, samtidigt som det finns en exakthet i hur han gestaltar världen. Tid och rum svischar förbi. Det finns ett främlingskap inför det egna, inför sin kropp, sina tankar – sitt medvetande. I samlingen ställs med andra ord det exakta och mätbara jämte det okända och mystiska.

 

Det är en bok som hålls samman och faller isär i tre delar, där var och en ger prov på ett nytt skrivsätt och nytt tilltal. Boktiteln delar namn med första delen, där sista delen heter ”Den stora grästuvan”, som är en annan av Dürers målningar. Den titeln genererar en lång fotnot som löper längs hela den långa sista dikten och utför avancerad bildanalys, allt medan samtiden tar sig rätt in i dikten.

 

Däremellan finns andra delen med det lugubra namnet ”Kusliga dalen”. Jag kan inte undgå att associera till ”uncanny vally”, som jag länge trodde var ett vedertaget begrepp på engelska (det är ett så snyggt orent rim), men det råkar nog bara vara titeln på en memoar som kom 2020 av en amerikansk förläggare. Men det är inte bara omslagets wolpertinger som skakar liv i associationer mot det som brukar benämnas das Unheimliche, på engelska uncanny och på svenska något i närheten av det kusliga.

 

Så kan också omslaget vrida ens uppmärksamhet i den riktningen, med det groteskt förvrängda (icke-)djuret. Kanske poesins funktion inte kan beskrivas bättre än så: som en trickster som förtrollar och förhäxar och förvånar – och förvandlar, gör världen annorlunda, helt enkelt. I vidare mening är det väl konstens uppgift i stort, dess unika förmåga att ge oss upplevelser utöver det vanliga. Andtbackas formel är självklar: ”Vi tror på det vi ser med egna / ögon, men det är knappast sant, / vi ser ingenting med egna ögon.” Det här är en bok som också lyckas göra det vackra läskigt, utan att det vanställs.  

 

Andtbacka skriver i första och sista dikten resonerande, allt mer meandrisk och flödande. Han uppvaktar nostalgin, men släpper också in samtiden. Psykopatin, det skeva och det sjuka, stjäl också uppmärksamhet och utrymme. Bokstavligen så, men också på ett mer symboliskt plan. Pandemin gav oss tillfälle att göra virtuella besök på museer, och studera konsten i extrem förstoring. Pröva att göra det på ett analogt museum, och vakten börjar fingra på sin pepparspray.

 

Dikterna rör sig mellan det starkt kategoriska och det tvivel som gärna lämnar varje tvivlande dörr på glänt. Det blir ofta sprött och kännbart på samma gång:

 

När vi släntrade hemåt började

det dugga, ett lätt 1900-talsregn

av det där förunderliga slaget,

som svalkar i minnet

utan att blöta ner.

 

Så vittjar och nyttjar Andtbacka fantasin med sina dikter, och visar att poesin lämpar sig bra för den typ av dubbelexponering han utsätter den för. Det blir också tydligt hur hans metod ska uppfattas – den prövar nya förhållningssätt för att hantera de entropier som livet består av. Då kan också vardagsfraser laddas med nytt innehåll. Så kan klichéer tas i bruk utan att innehållet tar skada: ”var dag har nog av sitt, / saker som måste tas itu med, / vare sig vi är lämpade för det eller inte”.

 

Om det tidigare funnits en viss oskärpa i Andtbackas dikter är jag mycket övertygad av hur han här låter ambitionerna löpa friare. Sista dikten blir också en essä om språk och identitet, och även där har haren en viss roll i skeendet. Samma hare som tidigare – och ändå någon helt annan, något helt annat.