17 maj 2024

Taylor Swifts intelligenta, vackra och storartade musik

 

Den som känner mig blir sällan förvånad när jag berättar att jag tar litteratur på stort allvar. Färre verkar veta att jag har ett lika stort intresse för popmusik. Även om jag då och då har hamnat i hetsiga litteraturgräl (upplysningen eller romantiken? Verner von Heidenstam eller Vilhelm Ekelund? Jane Austen eller Jane Eyre?) är mina musikgräl mer frekventa och minst lika såriga.

 

Förlåt säger jag därför till min kollega K för att jag tidigare i veckan sågade din relation till Blur. Men det är på något sätt typiskt att medan mina besök på bokmässan möts med ett ”jaha” blir mångas reaktion när jag säger att jag ska gå på Taylor Swifts första konsert i Sverige ett stort ”varför då?” 

 


Här kommer ett VMA: Taylor Swift är något större, viktigare och mer fenomenalt än vad i princip alla krönikor om henne de senaste veckorna har handlat om. Här kommer därför en text som ger blanka fan i vilka av låtarna som handlar om vilken kändis hon har dejtat (skitmånga), eller hur mycket pengar hon tjänar (skitmycket), eller hur många strömningar hon genererat det senaste dygnet (skitmånga). Inte heller tänker jag ta upp fenomenen runtomkring artisten: ”Swiftie dads” (pappor som delar döttrarnas musiksmak), att hon ser för vanlig ut för att vara en superstjärna, eller att hon har dålig klädstil och dansar dåligt.

 

Kort sagt: Swift är en genial låtskrivare som gett ut elva album, där de senaste åtta samtliga varit mästerverk. Hon ska inte jämföras med pojkbandet Take That (som Kristin Lundell nyligen gjorde i Expressen). Möjligen kan hon jämföras med Bruce Springsteen när han var på topp (1978-1982). Båda har från varsitt håll lyckats gestalta en arketypisk amerikansk erfarenhet och göra den universell. (Springsteen är populär i Göteborg.)

 

När skivan ”The Tortured Poets Department” kom i april var det med en titel som fick mig att gnugga ögonen. Det liknar en ny skiva av … Morrissey? Och låttitlarna: ”But Daddy, I Love Him”, ”So Long, London”, ”Who’s Afraid Of Little Old Me”, ”The Smallest Man Who Ever Lived” – alla verkar ha haft Manchesters största sad boy som spökskrivare.

 

På samma sätt som han gav en försvarlig del av befolkningen ett läsintresse genom sina många litterära referenser kan en hoppas att de som nu tar till sig Swifts texter upptäcker poeter som Dylan Thomas, William Wordsworth och Pablo Neruda, och romaner som Jane Eyre, Alice i Underlandet och The Scarlet Letter.

 

För att inte tala om att flera av Swifts texter från senare tid, som ”mirrorball” och ”mad woman”, lånar bildspråk från Sylvia Plaths dikter. Likaså de ljuvliga hämndraderna i ”Vigilante Shit”: ”I don’t dress for women / I don’t dress for men / Lately, I’ve been dressin’ for revenge”.

 

Morrissey var 35 året han gav ut sitt enda mästerverk som soloartist, ”Vauxhall and I”. Swift blir också 35 i år. Ljudbilden på de två skivorna är nästan identisk. Tiden får utvisa om Swifts skiva kommer att göra ett lika starkt intryck som några av hennes bästa skivor, ”folklore”, ”Red” och ”1989”.

 

Det är faktiskt provocerande att behöva försvara sitt intresse för musik som är så intelligent, vacker och storartad. Om jag däremot sa att jag skulle gå på konsert med säg Springsteen, Metallica eller Coldplay, då blev det inga förvånade miner. Till er vill jag bara säga: prata inte med mig om Taylor Swift förrän du har fallit i gråt varje gång du hört henne uppgivet sucka efter att ha framfört the long pond studio session-versionen av ”my tears ricochet”.

 

Ändå vill jag inte gå så långt som att säga att det är kvinnohat att inte gilla Taylor Swift. Men det är ocharmigt att stoltsera med att du inte visste vem det var förrän i förrgår. Det är få artister som lyckats skriva en lika briljant enskild låt som Springsteens ”Point Blank”, men Swifts låt ”All Too Well” från skivan ”Red” är åtminstone minst lika bra.

 

Speciellt gäller det den drygt tio minuter långa versionen på nyinspelningen som kom för tre år sedan. I några av de tillagda verserna sjunger hon sitt röda hjärta ut ur bröstkorgen med textrader som lyckas balansera ilskan och sorgen över ett förlorat förhållande med en känd skådespelare: ”did the twin flame bruise paint you blue? / Just between us, did the love affair maim you too?”

 

Och till er pappor som delar Swift med era döttrar: skäms inte över att ni har bra musiksmak (kanske kan ni fortsätta bonda över Waxahatchee?). När jag var åtta bad jag min mamma översätta vad Kiss sjöng om, och jag är tacksam över att hon därmed lade grunden till mitt livslånga intresse för sångtexter. När jag året därpå kom med Sex Pistols ”Anarchy in the U.K.” skakade hon på huvudet och återkom med ett engelskt-svenskt lexikon och sa något som lät misstänkt likt en av Taylor Swifts låttitlar: ”You’re on your own, kid”. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/5 2024)

1 kommentar:

  1. Men är det lite pinsamt med alla dessa pop,etc. gudinnor, som kommer förbi o måste dyrkas på dessa kultursidor ( jo dom kallas fortfarande så...).

    SvaraRadera