Handbok, Kurt Levlin, Ord & visor förlag

Någon gång i högstadiet hade min klass maskerad, och jag minns att de enda jag inte kunde identifiera var de som bar handskar. Kanske är händerna det mest personliga vi har, och då tänker jag inte ens på fingeravtrycket.

Kurt Levlin, bibliotekarie och poet bosatt i Umeå, har gett ut sin femte diktsamling. Titeln Handbok är en homonym (liksom hans förra, Ro, bror). Det är en tematiskt sammanhållen bok, en levnadshistoria utifrån handens funktion. Det är ett liv som innehåller både svärta och smärta, som uppmärksammar kontrasterna i våra liv. En hand kan användas till så mycket: att försöka greppa saknaden hör till dem, men som Johnny Thunders så klokt skaldade: ”Du kan inte lägga händerna runt ett minne.”

I barndomen lär sig händerna spela en psalm. Pianospelandet är ett språk, finskan ett annat. Händerna har så många användningsområden: de kan ta emot en när man faller till marken. De kan klappa för att skrämma fåglar på flykten. Eller så kan man ”sträcka / upp händerna och plocka ner / drömmarna då och då.” I Marlen Haushofers roman Väggen blir huvudpersonens händer verktyg: hon håller sig vid liv tack vare att gamla slumrande vanor aktiveras av isoleringen; händerna vet vad de ska göra, utan att hjärnan förstår hur det går till.

Förr talade man mycket om att unga fick sms-tumme av de flitiga textmeddelandena. Levlin visar hur händerna var involverade i forna tiders telefonsamtal: först fingrarna som snurrade skivan, sen hur de tvinnade sladden. Nu skrollar vi för glatta livet, och det leder säkert till nya skador på pekfingrarna.

Levlin skriver en allvarsam dikt helt utan högstämda pretentioner. I en av dikterna gömmer diktjaget händerna i armhålorna. Varför?

Kanske gjorde jag det för att hålla känslorna under kontroll.

Kanske gjorde jag det för att illustrera att vardagen med sina

tråkiga, vuxna förpliktelser liknade en tvångströja.

Kanske gjorde jag det för att lära händerna lite om disciplin.

Kanske gjorde jag det för att jag längtade efter närhet.

Kanske gjorde jag det för att hålla ihop mig.

I en av dikterna anges Marie Lundquist samling Jag går runt och samlar in min trädgård för natten som en favorit. Det förvånar inte: även Levlin har sinne för det behagliga, och lyckas skildra en vardag som bär på sina mirakler utan några större åthävor. Han skriver om omsorgen och kärleken, och visar hur många minnen kan vara knutna till just händerna. Det är en bok som anländer med ett sympatiskt budskap, genom att uppmana till sysslolöshet. Det är för mycket i våra liv som gjort sig beroende av effektivitet, prestation och konkurrens. Poesin är ett utmärkt alternativ till det negativa som hotar att förgöra oss.