Mrs Dalloway, Virginia Woolf, Eva Åsefeldt, Bonniers

 

Det är i dag 100 år sedan Virginia Woolfs fjärde roman Mrs Dalloway utkom. Jag skrev om den senast för två år sedan, då det var 100 år sedan den utspelar sig, en junidag 2023 (den 14:e, för att vara exakt). Nu utkommer den i ny översättning av Eva Åsefeldt, som tidigare briljerat med bland annat en översättning av Lucy Ellmanns Ankor, Newburyport, som har vissa beröringspunkter med Woolfs roman, främst i medvetandeströmmen och fokuset på den inre världen.

Vår tid berömmer sig ofta av att vi står inför stora dramatiska förändringar. Blickar man tillbaka ska vi nog få korn på att det har skett lika stora förändringar lite då och då. Så var det på 90-talet, när internet kom. På 1700-talet, med tidningarna, breven och encyklopedierna, och på 1500-talet, med teatern. Woolfs roman utspelar sig några år efter ”det europeiska kriget”, alltså första världskriget. Här råder också förändringens tid, indikerat av närvaron av en premiärminister – han skulle inom några månader ersättas av en företrädare för Labour, deras första premiärminister.

Romanens inledning är allom bekant: Clarissa Dalloway tar beslutet att köpa blommorna själv. Så ger hon sig ut mitt i stadsbilden, i det moderna London med bilar och flygplan som skriver reklambudskap i skyn. ”What a lark! What a plunge!” utbrister hon. Hur låter det i den gamla översättning, signerad Else Lundgren, från 1977: ”Att hissna! Att dyka!” Nu i Eva Åsefeldts nya översättning: ”Vilket äventyr! Att kasta sig ut!” Det ska genast sägas att det är en rejäl uppdatering. Om Lundgren oftare väljer ordagrannare översättning ägnar sig Åsefeldt mer åt kreativ tolkning. Det är en smaksak vad en läsare helst förhåller sig trogen mot.

Vad som tydligast definierar Woolfs roman är skiften, byten, växlingar. Kort sagt: rörelse. Hon växlar mellan olika karaktärers inre värld. Clarissa är den återkommande huvudpersonen, men där finns även den man som oftast ses som en slags dubbelgångare – Septimus Smith, som lider av granatchock efter skyttegravarna, och som är oåterkalleligt förlorad i ett posttraumatiskt tillstånd där han hör röster och får syner av döda soldater och självmordstankar. Hans fru, italienska Lucrezia, kan bara maktlöst följa sin mans färd in i vansinnet, med lika maktlösa läkare som vägrar ta symptomen på allvar. Woolf gav inte mycket för läkekonstens utövare, när de vägrar inse konsekvenserna förrän det är för sent: ”den satans idioten” kallas en av dem.

Molly Hoff har i en studie föreslagit att Clarissa och Septimus speglar dynamiken mellan Catherine och Heathcliff i Emily Brontës roman Svindlande höjder (pikant nog nämner Woolf just denna Brontë-syster i romanen), där Catherine liksom Clarissa står för människan som anpassat sig till samhället och Heathcliff liksom Septimus står för den vilda och oregerliga människan. Det är en lockande idé, men den tillvaratar inte det enkla faktum att Woolf minst av allt var road av att uppfinna teorier. I Mot fyren suckade hon avmätt att fyren i romanen inte skulle symbolisera något speciellt: den är bara en fyr. I sina dagböcker konstaterar hon under arbetet med Mrs Dalloway: ”it was necessary to write the book first and to invent a theory afterwards.”

Det som intresserar Woolf mest är att skildra vad som sker under ytan i det mänskliga livet. Vad var det som gav henne tillgång till det? Hur kunde hon så ingående skildra både Clarissa och Septimus? Nyfikenheten, förstås. En förvärvad känslighet, kombinerad med fantasi och inlevelse. Hon gör det med en stilkonst där interpunktionen följer en rytm bortom språkets grammatiska regler, med hjälp av semikolonet (och parenteser, icke att förglömma); dessa semikolon markerar sin idiosynkrastiska rytm, accentuerad av avsaknaden av kapitelindelning – här finns inget som får texten att pausa, utan allt bara fortsätter, i en stil som aldrig hejdar sig.

Clarissa Dalloway är femtioplus; hon har fått vitt hår efter en influensa. Hon är gift med politikern Richard, som är en perifer figur (större delen av romanen tillbringar han på lunch hos en lady), och tillsammans har de den artonåriga dottern Elizabeth. På kvällen ska Clarissa ha en av sina legendariska fester – det är därför hon ska köpa blommor – men innan dess besöks hon av sin ungdoms förälskelse Peter Walsh, återkommen från Indien där han håller på att skilja sig från sin fru för att han har träffat en yngre kvinna. Festen, som ska vara romanens höjdpunkt, blir en glädjelös tillställning, och Richard kan inte ens uttrycka sin kärlek till Clarissa, utan behåller det till sin tankevärld.

Parallellt följer vi Septimus Smiths öde, vars krackelerade psyke får honom att inbilla sig att fåglarna talar grekiska med honom. In i minsta detalj är det en autentisk skildring av PTSD, och Woolf byggde på egna erfarenheter. Döden skuggar Septimus, men den skuggar också Clarissa, som beklagar sig när läkaren berättar om Septimus öde på festen. Det låter grovt okänsligt av henne, och det kanske det är, men det är samtidigt något som knyter dem samman. Clarissa är själv rädd för den känslomässiga döden, att hon håller på att inträda i något som dödar henne själsligt. Elaine Showalter har i en essä uppmärksammat att romanen handlar om klimakteriet, och liknar Clarissa vid en nunna, och det går förvisso att se det vita håret som en manifestation av hennes vita äktenskap (de har separata sovrum).

Med några få penseldrag tecknar Woolf porträttet av ett av krigets värsta offer:

Septimus Warren Smith, runt trettio år gammal, iförd bruna skor och en sliten rock, hade bleka kinder, fågelnäsa och guldfärgade ögon fyllda av den sortens ängslan som skapar ängslan även hos fullkomliga främlingar. Världen har höjt sin piska i luften; var ska den slå ner?

Så ges hennes karaktärer både konturer och djup. Romanförfattare har mycket att lära av en författare som Virginia Woolf, som kunde vara så exakt och så koncis i sina personporträtt. Man kan lära sig skriva av Woolf, men man lär sig också att läsa. För den främsta anledningen till att hon vågade skriva så här våghalsigt var hennes stora rutin som läsare. Hon bryter mot en tradition inte av ointresse eller för att hon läst sina föregångare ytligt: snarare förädlar hon den realistiska 1800-talsromanen och tillför en svårfångad men behövlig ingrediens av nyskapande ingivelser. Samtidigt som hon vilar tryggt i traditionen spejar hon mot nya horisonter.

Nu låter Mrs Dalloway som en mörk roman om självmord och olyckliga äktenskap, och det må stämma att det handlar mycket om misslyckanden. Clarissa är en oförlöst lesbisk kvinna som drömmer om när hon kysste Sally (”the wild, the daring, the romantic Sally!”), en erfarenhet som hon kallar ”det mest fulländade ögonblicket i hennes liv […] kysste henne på munnen. Det var som om hela världen vändes upp och ner! De andra försvann”. Richard är en misslyckad politiker som aldrig kommer att bli minister. Peter är en misslyckad poet, som fåfängt jagar nya sexuella erfarenheter (han stalkar en anonym kvinna i Londons gator). Septimus är också ett misslyckande, av yttre omständigheter. En vek själ, som skickades till kriget för att göras till man, som Woolf bittert konstaterar. ”Se resultatet”, uttrycker hon implicit med hans fall. Hela tiden finns ett underförstått ”tänk om”, som speglar de oinfriade drömmarna. Dessa märks också i miss Kilman, Elizabeths lärare, som varit intellektuell men nu får hanka sig fram med ströjobb som underbetald privatlärare åt överklassens bortskämda slynglar.

Ja, det är en mörk roman, men den bärs av sin lyckliga stil. Språket är hela tiden i rörelse, komponerad som ett musikstycke med återkommande fraser – Big Bens tim- och halvtimmesslag är ett sådant. Ett par år tidigare har Woolf med Jacobs rum inlett sin fas av experimentella romaner, och inom några år skrev hon allt djärvare och allt bättre romaner. Mrs Dalloway är en ypperlig utgångspunkt för den som inte läst Woolf tidigare, men i Mot fyren, Orlando och Vågorna når hon ännu längre och ännu djupare in i språkets ystra koreografi. Med andra ord: Mrs Dalloway är ett mästerverk, men kanske bara Woolfs fjärde bästa roman.

Krigets ohyggliga biverkningar illustreras av individens öde. London tvingades bygga flera hundra vårdinrättningar för att ta hand om återvändande soldater och behandla deras kollektiva trauma, och det faller sig naturligt att Woolf själv under sina många promenader i London lade märke till detta inslag i stadsbilden. Hon visar att en fred ingalunda avhjälper effekterna – en tanke som dryftas i romanen, att soldaterna borde ta sig samman nu när kriget är slut. Septimus demonstrerar också survivor’s guilt genom hur han förhåller sig till vännen Evans, som dog i kriget, och hur det dåliga samvetet tär på honom.

Men det är också en roman om storstaden, om London, som Woolf gestaltar kärleksfullt: ”Som blodet från ett perfekt hjärta pulserade livet genom staden. Inget hackande – ingen tvekan.” Lisbeth Larsson har i sin bok Promenader i Virginia Woolfs London både bildligt och bokstavligt kartlagt Woolfs promenader och dess betydelse. Larsson visar att för Woolf var promenaderna förbundna med tänkandet.

Hur står sig då Åsefeldts översättning? Som jag konstaterade tidigare är den något mindre ordagrann än Lundgrens äldre översättning, något som väl återspeglar att vi fått andra ideal att förhålla oss till avseende hur en översättning ska utföras. Jämför Woolf: ”He would shut his eyes; he would see no more.” Lundgren: ”Han skulle sluta ögonen, han skulle inte titta mer.”

Åsefeldt: ”Han skulle blunda; han skulle inte titta mer.” Att ”blunda” är en tolkning av ”shut his eyes”, medan Lundgren översätter ordagrant med att ”sluta ögonen”. Det här exemplet visar förstås också att vi numera tolererar semikolonet bättre än vi gjorde 1977; det är goda nyheter för den som vill läsa Woolf, som nog är den engelskspråkiga författare som behärskade semikolonet bäst av alla.

Ofta och nitiskt följer Åsefeldt Woolfs snåriga satskonstruktioner, och låter meningarna bli okonventionellt långa (med andra ord: så här skrivs inte svensk prosa), där Lundgren valde att infoga självsvåldiga punkter. Ändå kan jag inte låta bli att undersöka hur långt ifrån även en så lojal översättning som Åsefeldts måste göra eftergifter. Jämför Lundgrens äldre översättning:

När man såg på honom kunde man gissa att han var kontorist, men med en viss ställning, för han hade bruna skor. Händerna var en bildad mans, och det var profilen också – hans kantiga, stornästa, intelligenta, känsliga profil. Men kanske inte läpparna, för de var slappa, och ögonen var (på ögons vis) bara ögon: nötbruna, stora. Han verkade vara ett gränsfall, varken det ena eller det andra, kunde sluta med en villa i Purley och egen bil eller fortsätta att hyra möblerade rum vid bakgator hela livet – en av dessa halvlärda, självlärda människor som har allt sitt vetande från lånebiblioteksböcker som de läser om kvällarna efter dagens arbete, enligt anvisningar från välkända författare som de rådfrågar per brev.

Och så Åsefeldts:

På utseendet förstod man att han var kontorist, men av den bättre sorten. Han hade bruna skor och händerna var bildade, profilen likaså – hans kantiga, stornästa, intelligenta, känsliga profil – men inte läpparna, riktigt, för de var slappa, och ögonen var (som ögon ofta är) bara ögon, guldfärgade stora. Sammantaget gjorde det honom till ett gränsfall, varken det ena eller det andra, någon som antingen kunde komma att skaffa sig ett hus i Purley och en bil eller fortsätta att hyra lägenheter på olika bakgator livet ut; en av världens alla halvlärda, självlärda män som har fått sin utbildning i böcker de lånar från bibliotek och läser på kvällarna efter arbetsdagens slut, på inrådan av kända författare som tillfrågats brevledes.

Den som roas av meningsbyggnad och interpunktion kan jämföra originalet:

To look at, he might have been a clerk, but of the better sort; for he wore brown boots; his hands were educated; so, too, his profile – his angular, big-nosed, intelligent, sensitive profile; but not his lips altogether, for they were loose; and his eyes (as eyes tend to be), eyes merely; hazel, large, so that he was, on the whole, a border case, neither one thing nor the other; might end with a house at Purley and a motor car, or continue renting apartments in back streets all his life; one of those half-educated, self-educated men whose education is all learnt from books borrowed from public libraries, read in the evening after the day’s work, on the advice of of well-known authors consulted by letter.

Woolf: 126 ord, 1 mening, 8 semikolon, 18 kommatecken. Lundgren: 118 ord, 4 meningar, 0 semikolon, 13 kommatecken. Åsefeldt: 119 ord, 3 meningar, 1 semikolon, 13 kommatecken.

Jag väljer att avsluta den här långa, alltför långa texten med jämförelser av översättningar. Det är ett gott tecken att det går att läsa Åsefeldts översättning utan att knorra för mycket. Mindre uppskattning kan jag känna för omslagets formgivning. Jag fattar blommorna, men kollaget är så opersonligt genomfört – AI hade inte gjort ett sämre jobb – och ansiktskonturerna med sina groteska huvudbonader (Septimus och Clarissa, förmodar jag) är amatörmässigt övertydligt placerade. Visst är det genomtänkt med den taggiga ramen som ska fånga Vanessa Bells originalomslag, men som helhet är det klumpigt och slätstruket – med andra ord, raka motsatsen till det eleganta och spännande innehållet.

Minx, Karen Downs-Barton, Chatto & Windus

 

Karen Downs-Barton är en engelsk-romsk poet, vars debut Minx jag på vinst och förlust köpte när jag råkade besöka Göteborg i helgen. Jag utnyttjade det osannolikt goda vädret (det regnade inte) genom att läsa den utomhus, och förbluffades över hur omedelbart dess tematik tog sin in under huden på mig. Hennes dubbla hemhörighet skildras koncist och effektfullt:

In Romanes black blood is a pure bloodline.

But I’m didicoy, a bovalo, a bastard mix

of Romani kalo and Anglo fee-alovo.

Till det yttre är det en reguljär uppväxtskildring, som bryter mot det linjära standardförloppet som vi lärt oss från autofiktionen. I tre avdelningar ägnar sig Downs-Barton mer åt att genskjuta och minera sin berättelse, sin erfarenhet. Den historia som hon återger har en del förväntade inslag, så som utanförskap, förföljelse och rasism, likväl som vidskepelse, fördomar och motstånd. Men det handlar också om kläder, frisyrer, och om språk. Och om det paradoxala i att vara både osynliggjord och för synlig på samma gång.

Till formen är det en utmanande bok, berättad i tre sektioner. Det Downs-Barton fördrar är sonetten, men hon skriver inga konventionella rimmade sonetter, utan hon leker hela tiden med dess förutsättningar. Så finns det i boken drygt trettio sådana – ibland dolda – sonetter, däribland en prolog som definierar titelordet, med olika konnotationer, såsom ”minikin” (”an insignificant / person”), något som liknar det skotska ordet Carol Ann Duffy lånade till sin dikt om Donald Trumps första period som president, ”mymmerkin” (deformerad, underlig och kortväxt). I Downs-Bartons dikt tunnas färgen i bokstäverna ut på slutet, liksom för att visa hur hennes dubbla härkomst skapar osäkra identiteter och där personen försvinner.

Men det är en formmässigt livfull bok på flera plan, med dikter som vägrar följa konvenansens regler. En del av dikterna är skrivna på tvären, en del består av brev till en Faye, och i en av dem förekommer ett mulitple choice-prov, där vi genom Joelle Taylor får veta att det rätta svaret är fel. Hur ska brister i samhällets institutioner påpekas? Så här ser det då ut i den första av tio frågor:

I arrived at my first local authority institution

    a) With a social worker holding files of paper. Frowning. Scary.

    b) In a police car. I’m not sure what the police were involved for.

    c) I can’t remember. I slough the memories too heavy to carry.

En av sonetterna har också använt knepet med ljusare färg, och de ord som därmed betonas blir en blackout-dikt på nästa sida. Kort sagt gör Downs-Barton åtskilligt med sonetten, och det är ett givande äventyr att följa dessa upptåg. Voltan utgör i vissa av dem ett skarpt snitt, genom att bli diktens enda blankrad. Då rivs dikten itu, men blir också hoplappad, på det där sällsamma sättet som språket kan betona (varför heter det ”sönder och samman”, när det som går sönder nästan aldrig kan lagas?).

En av dikterna berättar en rörande historia om en rektor som opererat struphuvudet. Med namnet Skelington löpte han förstås risken att ges öknamnet ”Skeleton” (skelettet), men han vinner elevernas förtroende med värdighet:

he’d ’spare the rod’ and used instead

his amazing electrolarynx to lyrical effect

in each motivational pep talk, each blistering scolding,

and always ended on a note of shared regret:

Chin up. We’ll try harder next time, won’t we?

Den som vistas i olika identiteter får finna sig i att vara en konstant måltavla för skvaller och fördomar. I en dikt sitter de så tätt i bilen att någon skojfrisk herre menar att då slipper de använda bilbältet. Det är ett påvert liv som nedtecknas, men Downs-Barton har hittat en ton som konsekvent är affirmativ och hoppfull, utan att undvika något av det avskyvärda i det hon skildrar, däribland ett kliniskt återgivet övergrepp. Det är ett vittnesmål om en åsidosatt kultur, men det är framför allt en fantastisk diktsamling: rik, originell, mångsidig – och ofta rätt rolig, i sina oväntade turer mellan de olika hållplatserna.

Som i en av sonetterna om några typiska tjejer som bland annat gjort sig beroende av ”Croydon facelifts” (alltså att spänna håret hårt bakåt i en hästsvans): ”when the girls resurface bruised and haunted / they’re locked inside their dry-eyed ’don’t care’ act.” Denna fallenhet för lakonismer är helt naturlig för Downs-Barton.

De två positionerna som diktjaget vistas i möjliggör två reaktioner: sorg eller ilska. Jag skulle säga att hon hittar ett utrymme mittemellan dem. Ensamt är ingendera fruktbar eller konstruktiv, men den som lärt sig hämta energi från både sorgen och ilskan lär sig vilka krafter som då kan frigöras. Att läsa den här boken ger åtskilliga tillfällen att uppleva dessa krafter, och tillåter en att själv tillbringa en tid i både sorgen och ilskan.

Litterär kalender 2025, [red] Magnus Halldin, Samfundet De Nio och Norstedts

 

Finns det en röd tråd i den senaste antologin som De Nio sammanställt? Den litterära kalendern som publicerats sedan 2003 har en sedvanligt brokig samling essäer, dikter och prosatexter, samt en obligatorisk intervju med mottagaren av samfundets stora pris (i år gör Yuikiko Duke en sympatisk intervju med Göran Greider). Men det är lönlöst att leta efter en röd tråd: här råder andra ideal, med infall som rör sig hit och dit bland kanoniserade och apokryfiska författarskap.

Det är just på blandningen av ämnen det kommer an. Var annars får vi möjlighet att läsa en nyskriven text av Gabriella Håkansson? Här presenteras hon som ornitolog, i en text som tar sin utgångspunkt i året 1816, och biätaren Merops apiaster. Jonas Ellerström skriver 37 anteckningar om sömnen – också det välkommet (”Nätterna är svarta som skiffer”, skriver han, där jag läser in ett underförstått ”chiffer”). Likaså är Sanna Samuelssons text om vidskeplighetens plats i mjölkningsrobotens tid intressant, om pastoralen och mylingen, en text som i all sin korthet väcker förhoppningen att mer ska komma – ämnet utlovar en hel bok.

Och Jörgen Lind skriver en blottläggande text om Gustav Mahlers musik, och formulerar sig vackert om skapandet i allmän mening: ”Den lyckade boken vore fruktansvärd, alltså inte i mån av framgång, utan att den i sin fullbordan nådde fram till min bestämmelse”. Blottar sig – i bästa mening – gör också Julia Ravanis, i en text om det intima förhållandet mellan naturvetenskapen och skönlitteraturen. Genom Tolstojs Anna Karenina lärde hon sig ”att kärleken är starkare än någonting annat, men att den trots det ändå inte räcker till för att kompensera allt man offrar för dess skull.” Häpnadsväckande nog avslöjar hon också att hon pluggade fysik för att det hjälpte henne att slippa tänka (det är också anledningen till att jag läser skönlitteratur … skoja!).

Även Torbjörn Elensky skriver om Mahler, om det rätta ögonblicket som kan visa sig i jakten, i bergochdalbanan, i känslan kvällen före julafton, i väntan på Godot, i Marshmallowtestet … Clara Diesen skriver om några bemärkta stolar, däribland köksstolen i Leonard Cohens ”Hallelujah”. Och John Swedenmark skriver en oförliknelig text om radbrytningar i W.S. Merwins engelska översättningar av Lars Norén. Låter det nördigt? Vänta bara!

För kolla här: Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson har hittat papyrusfynd från Oxyrhynchos, en antik stad i Egypten. Det har resulterat i översättningar av fragment från Archilochos, samt en hel del vardagliga texter – brev och officiella dokument, slavförsäljningskontrakt och skildringar av lekar med sköldpaddor som tema. För den som vill öka sin förståelse för det dagliga livet i antiken är det förstås nödvändig läsning. Dikterna av Archilochos kan läsas parallellt med Sapfo: ”en gud har skyddat dig / jag lämnats ensam kvar / i mörker / översköljs av ljus igen”.

Här växlas friskt mellan olika texttyper. Kristoffer Leandoer har översatt dikter av D.H. Lawrence (skamligt missförstådd och underskattad i Sverige), men även om dikterna är strålande dröjer jag längre vid Leandoers initierade presentation av författaren. Här visas hur våra svenska arbetarförfattare stod i beroendeställning till Lawrence, något som kunde påpekas oftare. Leandoer skildrar en Lawrence som är lika mångsidig som Strindberg och Almqvist, men också en bister slutsats: ”ett visst mått av elakhet krävdes av den som ville bli skönlitterär författare.” Hur var det Graham Greene sa? Varje författare har en skärva av is i sitt hjärta.

En tidigare pristagare av De Nios stora pris var Lars Forssell, som den nuvarande ledamoten Johan Svedjedal presenterar. Intressant nog var Birgitta Trotzig en smula motvillig mot att ge pris till Tomas Tranströmer, som hon kallade en ”minor poet […] med faktiskt nästan bara en sak och en ton (ehuru kristallklar)”. Är inte Forssell också en aning bortglömd? Jag hittar flera likheter med Göran Greider, årets pristagare: folkligheten, pacifismen, vänsterengagemanget. Är Greider den sista representanten för en genuin vänster?

Andrew Polgars svarta pussel, Jonas Rydin, Ars förlag

 

Då och då uppstår något som kunde kallas ”pingis-feber” i Sverige, något som undantagslöst har en koppling till svenska framgångar i internationella turneringar. Det har funnits en ansenlig mängd sådana isolerade händelser knutna till legendariska spelare: Hans Alsér, Hammaren, Stellan Bengtsson, Jan-Ove Waldner, Äpplet, Jörgen Persson – nu senast Truls Möregårdh efter fjolårets finalplats i OS.

Ändå skulle jag säga att litteraturen inte riktigt har uppvaktat bordtennisen. Fram till nu, då Jonas Rydins tredje roman Andrew Polgars svarta pussel har en engelsk champion som huvudperson. Polgar är proffsspelare, gift och med en son, men det är pingisen som styr hans liv och hans tankar. Omslaget har tidlösa kvaliteter, och är lånat från Ulf Axéns illustration till en utgåva av F. Scott Fitzgeralds mindre kända roman Sammanbrottet.

Ett sammanbrott är också vad vi bevittnar, i Andrew Polgars allt mer kaotiska verklighetsuppfattning. Gränsöverskridande har blivit något av Rydins signum, och han skriver med en kaotisk struktur som länge skapar en febrig nerv åt framställningen. Här kastas vi framåt och bakåt och sidledes i tiden, där minnena radar upp sig för Andrew. I hans bakgrund finns en sorglig historia där föräldrarna försummat och förskjutit honom.

Besattheten och manin börjar för Andrew i garaget, som det nog gjorde för de flesta av oss som någon gång smittats av pingisviruset (om det inte fanns en gillestuga i närheten). Min pappa snickrade ett bord åt oss, och med den låga takhöjden som alibi lyckades jag plocka många poäng från min två år äldre fiende – för pingis är liksom tennis en sport som odlar antagonism. Andrew spelar mot sin äldre bror, och lär sig snabbt spelets villkor. Han upptäcker – och upptäcks, och det kan väl stämma på det mesta, att vi blir bra på det vi tycker om, och vice versa, att vi tycker om det vi blir bra på (gäller för mig och läsning: det var inget som jag sökte upp, utan jag bara upptäckte att det blev kul när jag blev bra på det). Här har läromästaren Barousse en viktig roll, och det är romanens finaste stunder, samvaron mellan Andrew och honom.

Andrews fiende heter Monteith. Medan han är sval – en gentleman – är Andrew kolerisk och temperamentsfull. Villkoren känns igen från tennisens stora kamp mellan Björn Borg – kallad ”the Ice-Borg” – och John McEnroe, han som i en ökänd match mot en annan svensk (Anders Järryd) utförde något som Andrew kopierar: ”mitt dåliga humör och for ut mot domare eller till och med – i Budapest – svepte ner alla vattenflaskor och handdukar på golvet efter ett förlorat set”. Vi ska vara glada att Rydin valt att skildra slyngeln – (säg en tråkigare film än Ronnie Sandahls ”Borg”). I Rydins roman är det upplagt för en hatmatch som ska spelas på Wembley i London mellan de två trätobröderna.

Vad bottnar då Andrews besatthet i? Det kanske inte mer än antyds, men nog handlar det till dels om rädslan för vad som ska hända när karriären är slut. Idrottens stjärnor lyser kanske starkare än någonsin i vår tid, men de lyser också allt kortare. Nu har han börjat få benhinneproblem, och idrottare har det gemensamt med pensionärer att de gärna talar om sina krämpor. Om de inte heter Ruud Gullit, den holländska fotbollsstjärnan som frågade Roy Keane (legendarisk Manchester United-spelare) vad som var hans värsta skada. När Keane började berätta om en höftledsoperation replikerade Gullitt att det värsta han åsamkats var sträckningar i sidan. ”Varför då?” frågade den aningslöse Keane, varpå Gullit svarade att det var från att lyfta alla prispokaler.

Rydins bok betonar psykologin i pingisen, där det inte handlar så mycket om att vinna – för det är relativt lätt att lära sig. Det svåra ligger i ansträngningen att bli en bättre spelare. Det här kan tillämpas på andra områden – skolan till exempel. Hur ofta behöver jag inte säga till mina elever att de ska sluta fokusera på betygen (att vinna), och i stället anstränga sig för att bli bättre i ämnet – då kommer vinsterna.

Det finns en särskild sorts skönhet i spelet mellan racket och boll, något Rydin har lyckats infånga. Som sagt, det är en roman som fyller en lucka, medan vi har relativt gott om skildringar av pingisens storebror tennisen – alltifrån Lars Gustafssons Tennisspelarna till Viktor Johanssons Den mörka sporten. Från internationellt håll har också Martin Amis och David Foster Wallace skildrat elegansen hos tennisen, och spänningen mellan sportens metafysiska aspekter och det strikt vetenskapliga. Liksom tennis är bordtennis en idrott som både främjar och utmanar fysikens inrutade sfär. Men medan tennisen är aristokratins sport är pingisen en underdog, eller med Rydins ord ”en sport för outsiders, inte folk som vet hur man knyter dubbla slipsknutar och ser bra ut i smoking.”

Och titelns svarta pussel har kanske något gemensamt med en annan outsider, Bruno K. Öijer. I dikten ”Vi lägger det svarta puzzlet” från Medan Giftet Verkar skriver han något som ser ut som en formel för Rydins roman: ”först i sömnen tar vi varandra / jag vet att du rott / större delen av varje natt / tills du äntligen hamnat bortom all hjälp”. Om någon är bortom all hjälp är det förstås den stackars Andrew Polgar.

Som författare är Rydin en idéspruta, och har mer gemensamt med Truls Möregårdhs lätta och lekfulla anslag än hans motståndares mer maskinella och i förlängningen mer vinstgivande spel. Insatserna höjs, olyckskråkor kraxar och magiska ritualer aktiveras. Tankarna i den här romanen må fara väl vilse ibland, men det är en eftergift åt Andrew Polgars minst sagt besvärliga inre. Persongalleriet är myllrande, och en mer rimlig författare hade nog sållat bland bifigurerna. Men ärligt: är vår litteratur betjänt av (ännu mer) rimlighet?

Stjärnans ögonblick, Clarice Lispector, översättning Örjan Sjögren, Tranan

 

Det kan vara en skröna, men jag har hört talas om en man i Brasilien som hade läst Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick 120 gånger. Om det stämmer kan författaren själv meddela med en rad från boken: ”det är klart att historien är sann även om den är påhittad”. I själva verket är det få författares romaner som håller för oändliga omläsningar. På rak arm kommer jag bara på Virginia Woolf, Marcel Proust, Marguerite Duras och Birgitta Trotzig, utöver den självklara Clarice Lispector.

”Världen började med ett ja.” Så inleds den, och den slutar – liksom James Joyces Ulysses – med ett versalt ”Ja”. Örjan Sjögren har nu översatt romanen för andra gången. Den första kom 2001, och inledde Tranans framgångsrika serie böcker – hittills nio (kolofonen tappar bort Blåsa liv från 2014). Den äldre översättningen: ”Allt i världen började med ett ja.” Det här är ingen försiktig revidering, utan en helt ny översättning, som inte bara justerar utan kalibrerar Lispectors säregna stilkonst. Så kan uttryck i den äldre översättningen, ”en storm av glädje”, här bytas ut mot ”en glädjeskandal”.

Det är en underdrift att hävda att Lispector stod på toppen av sin förmåga när hon dog, samma år som Stjärnans ögonblick utkom på hösten 1977. Två dagar efter att den publicerades lades hon in på sjukhus, och dog strax därpå i äggstockscancer. Ett par år tidigare hade hon utgett mästerverket Levande vatten, och postumt utkom Blåsa liv. Mellan dem alltså denna, hennes kanske mest humoristiska roman.

Handlingen i Stjärnans ögonblick är snabbt sammanfattad. Macabéa är en nittonårig maskinskriverska med härkomst i Nordeste, de fattigaste delarna av norra Brasilien. Hon har tre års skolgång bakom sig. Nu arbetar hon i Rio de Janeiro, delar lägenhet med fyra Marior, dricker kallt kaffe och Coca-Cola och drömmer om guavamarmelad och Marilyn Monroe. Hon har en pojkvän en kort period, mekanikern Olímpico de Jesus, en praktfull och föraktfull narcissist. Mot slutet av romanen går hon till en spådam, som förutsäger en stor livsförändring till det bättre …

Lispector uppfinner en författare, Rodrigo S.M. Han är pratsam, och ägnar stor del åt att dissekera den stackars Macabéa. Men varför ”stackars”? Hon är oansenlig: ”Ingen bevärdigade henne en blick på gatan, hon var kallt kaffe.” Han kallar henne ful, dum, allt möjligt – men ger henne också något viktigare: en andlig frihet. Hon åstadkommer något sällsynt i våra liv: hon möter sig själv. Så blir romanen, liksom alla Lispectors bästa romaner, en filosofisk och metafysisk undersökning av varat, av existensen. Och vad är det för märkligt sammanträffande när Macabéa drivs av en livspuls som ekar sitt ”jag är, jag är, jag är”, som ju är en ordagrann återgivning av vad Esther Greenwood erfor i Sylvia Plaths Glaskupan: ”Jag tog ett djupt andetag och lyssnade på det gamla skrytet från mitt hjärta: Jag är, jag är, jag är” (översättning Christina Liljecrantz).

Romanen har arton explosioner (inom parentes), och två mindre explosioner (också i parentes). Dessa lämnas okommenterade, men kan betraktas som epifanier – alltså profana snilleblixtar, ögonblick då världen uppenbaras och förklaras. Men Macabéa är inte mottaglig för sådant. Berättaren, Rodrigo S.M., betraktar henne med en blick som är ömsom uttråkad, ömsom tillgiven. Han är också motsägelsefull, men lyckas hitta fram till de guldkorn som endast paradoxerna kan avslöja. Han är nyckfull, både binär och flytande.

Hur ska då titeln förklaras? Ordagrant ska det väl hellre heta ”Stjärnans timme” (A Hora da Estrela)? Under 2010-talet har de äldre engelska översättningarna – som slätade över allt det egensinniga i originalen – ersatts av mer trogna nyöversättningarna. I efterordet till den här utgåvan nämner Sjögren den kanadensiska författaren Claire Varin, som talat om hur gamla engelska översättningar plockat taggarna ur kaktusen. Sjögren: ”Må texten vara taggig, men det må vara Clarices taggar.”

”Ögonblick” är mer dramatiskt än ”timme”, och det här är en roman om de avgörande ögonblicken. Lispector skriver för att förändra världen, för att byta plats på inrutade kategorier och skapa nya, flexiblare definitioner av allt. Som romanen tydliggör: ”Jag börjar bli trött på allt som går att definiera. Jag föredrar den sanning som finns i föraningarna.” Att läsa henne är alltid ett äventyr, att följa en tanke som rör sig intuitivt och irrationellt men ändå fullt logiskt. Det är fantasins triumf över verklighetens villkor:

Nej, det är inte lätt att skriva. Det är hårt som att bryta sten. Men gnistor och flisor flyger som blixtrande stål.

Så skriver hon sin sällsamma prosa, som inte har mycket att göra med reguljär romankonst med intrig, karaktärsskildring, miljöskildring. Hennes stil är otålig utan att bli andfådd, rastlös utan att ge ett hetsigt intryck. Det är en stil som både rusar fram och bidar sin tid. Det förvånar inte att den här romanen blivit opera (Macabéa), samt gett upphov till en filmatisering – som jag uppfattade som oväntat beskedlig när jag såg den för några år sedan.

Clarice Lispector debuterade som 23-åring med en fantastisk roman, Nära det vilda hjärtat. Hennes författarskap är undflyende, svårt att kategorisera. Än skriver hon som Woolf, än som Kafka – men det är en helt egen stil, som effektivt sopat igen alla spår av föregångare. Hon skriver som om hon aldrig läst en rad litteratur i sitt liv. Tanken har jag lånat från Colm Tóibíns förord, där han också uppehåller sig vid hennes sista böcker, att hon skrev ”som om livet just höll på att börja, med ett slags behov av att röra om och skaka om själva berättandet för att se vart det kunde ta henne, som den förbryllade och originella författare hon var, och oss, hennes förbryllade och ivriga läsare.”

Det må råda inflation i begrepp som ”genialitet” och ”mästerverk”, men jag tvekar inte när jag utser Lispector till 1900-talets största geni. Stjärnans ögonblick borde vara obligatorisk läsning för var och en som någon gång tvivlat på vad skönlitteraturen kan uträtta. Det är ett ovärderligt tillskott till vi som läser på svenska att vi har så fantastiska utgåvor att konsultera. Men tre av romanerna är ännu inte översatta, så om jag finge önska något vore det att Örjan Sjögren tog itu med även dessa (explosion).

Röd anemon, Ida Börjel, Bonniers

 

Lärde vi oss något av debatten som fördes under 00-talet om språkmaterialismen versus retrogardisterna – förenklat sagt, bataljen mellan den experimentella och den traditonella poesin? Vi lärde oss att det i vanlig ordning spilldes en massa krut på onödig polarisering, och att det som väntat skrevs god poesi av både de nyskapande och de konventionella poeterna. Redan 2007 blev Ida Börjel – en av språkmaterialismens galjonsfigurer som debuterat på dess centrum OEI editör – kanoniserad med dikten Skåneradio som valdes till en av den svenska poesihistoriens 10 bästa dikter i en enkät i Expressen.

När jag själv tar min Mats ur skolan kommer min främsta bedrift vara att ha nominerat Börjels diktsamling Ma till Augustpriset 2014. Hon har i sin utgivning premierat en viss typ av poetik som utgår från ljudinspelningar, allra senast med Ringa hem, som gjorde dikt av ryska soldaters telefonsamtal till sina anhöriga under kriget i Ukraina. Hennes nya bok, Röd anemon, bottnar i en konferens i Palestina 2011, ett översättningsprojekt som samlade poeter och kritiker, och deras samtal kring den ständigt pågående konflikten.

Omslagets röda färg indikerar allvaret, med sina konnotationer till allt blod som spillts och fortsätter att spillas. Över omslaget löper taggiga ljudvågor, som förstås går att associera till EKG för den som roas av Rorschach-tester. Det är en akut situation som beskrivs i dikterna, som samlas under nitton rubriker. Börjel gör som hon brukar, närmar sig konsten med sina dikter, som går under beteckningen ”dokumentärdikt”. Och inleder trevande – likt alla konferenser någonsin – med mat och dryck och blyga hälsningsfraser. Men samtalen blir snabbt allt allvarligare, intimare och mer närgångna: ”Måste inte poesi som skrivs här / vara politisk / kan den alls vara något annat”.

Våldet är alltid närvarande, i en historia som tar sin början 1948 och ”Katastrofen”, den etniska rensningen av palestinier under det arabisk-israeliska kriget. Aktualiteten accentueras genom samlingen, genom att namnge kvinnor som avrättats av israeliska soldater i Hebron de senaste tio åren, journalister och spädbarn som dödats i Gaza de senaste två åren. Dikterna präglas av ockupationsmakten, tortyr, terrrorism, exil, och ringar in våldets effekt på språket och på varseblivningen. Men där finns också behovet av normalitet, att låta livet fortgå, med glädje, skratt och kyssar.

Börjel undersöker med sin bok poesins funktion. Är inte journalistiken viktigare? lyder en outtalad fråga. Hon demonstrerar de sanningar som endast metaforer kan uttrycka. Språk och översättning är hennes ärende i detta körverk där den röst som talar är både enhetlig och disparat. Att kalla någons böcker för kompromisslösa är kanske klyschigt, men sällan läser jag svensk poesi som så uppenbart inte kan skrivas på ett annat sätt än just så här. Börjel fortsätter skriva dikter som vägrar finna sig i ens förväntningar på hur poesi ska se ut och bete sig. Då blir det också genuint nyskapande dikt.

Med hjälp av poesins dubbla verkan som både stämjärn och stämgaffel visar Börjel att det finns hopp för en hårt prövad mänsklighet. Det sker i de genuina samtal som uppstår, där tankar, idéer och erfarenheter utbyts, utan strategi, positionering och varumärkesexponering. Därmed uppstår en stabil grund av hoppfullhet, och det är tveklöst det som gör det här till en av årets vackraste och mest oumbärliga poesiutgivningar. Så här ska vittneslitteratur skrivas:

Vår verklighet har konfiskerats

genom ett symboliskt våld

det är i förlängningen vad

Ockupationsmakten gör

söndrar språket

söndrar det språkliga kontraktet

så att ordens synapsverkan kortsluts

det är där vi är

jag lever i och genom det

tortyr är också språkförstörelse

genom sina våldshandlingar sina redskap

söndrar torteraren språkets innebörd

Vackra är de utopier som antyds, och som tvingas stanna vid oinfriade löften. Börjels dikt vill så mycket: ”Dikten kan väl vara ett verb / jag vill att dikten ska pågå / […] poesi behöver få vara något oklart / där ett varande som ryms är fortsatt kamp”. Ibland bryts flödet av röster med några mer reguljärt skrivna klangrika dikter. Men glöm att det är är elitistiskt; Börjels uppsåt har helt andra och mer folkliga ambitioner: ”poesin / har inte öronmärkts åt elitläsare / poesin är allas”.

Det vackra finns också i det hemliga feministiska motstånd som uttrycks. Bland alla röster som kommer till tals finns ibland poetens egen, som representant för landet i ”Norr”, där historien innehåller ett rasbiologiskt institut. Att samtalen förs året efter ett rikdsagsval med ödesdigra konsekvenser uppmärksammas också: ”vårt land har just röstat in ett / nazistvänligt parti i riksdagen”. Det blir också tydligt att privilegier fortfarande behöver formuleras: ”att vara vit är att kunna passera obemärkt / som på flygplatsen när vi skulle hit / då gick jag bara rakt igenom allt”. Dikterna pekar ut olika nivåer av privilegier: hudfärg, sexuella preferenser, politisk ideologi – allt kan du bli straffad för, men lika gärna komma undan med.

Den röda färgen och den röda anemonen syftar på vindens dotter i den grekiska mytologin, och med röd-vit-svart variant har den blivit en symbol för den palestinska befrielsekampen. Den röda färgen har förstås konnotationer också till tidigare svenskspråkig poesi. Jag vet inte varför Börjels dikter alltid fått mig att tänka på Edith Södergran: kanske är det kaxigheten, eller bara verkshöjden. I ”Den speglade brunnen” – en av Södergrans bästa dikter – inleder hon: ”Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö! / Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva!”

Detta röda trots löper som en klart lysande röd tråd också i Börjels konsekvent skrivna poesi, där Röd anemon intar en given plats bland hennes bästa böcker. Utopier och kamp är bland det vackraste vi har, och Börjels dikter skapar hela tiden nya sätt att förhålla sig till det verkliga som pågår i världen.

Bildningsfrågan

 

Selby Wynn Schwartz

I höst kommer det en svensk kanon, beställd av den nuvarande regeringen, förutsatt att kommittén som leds av Lars Trägårdh kan hålla sams tills dess. Hittills har ett par ledamöter hoppat av, och ingen vet vad en kanon ska innehålla. För vad är det typiskt svenska? Jantelagen, fika och att sitta ensam på bussen, kanske. Tillåt mig lägga till halvmesyr och pyspunka.

För att enligt egen utsago vara ovillig att ge intervjuer har Trägårdh gett ovanligt många intervjuer redan. Vad som står klart är att det inte kommer att bli som den danska statliga kanon, med drygt 100 kulturella verk, utan mer likna den nederländska, med 50 ämnen som berör holländsk historia (allt från slaveri till Anne Frank).

I det senaste numret av tidskriften Axess listar elva skribenter vad de tycker ska ingå i en litteraturkanon för den svenska skolan. Där finns givna namn som Tove Jansson, Bellman, Selma Lagerlöf och Carl Jonas Love Almqvist. Samtliga ingår redan i skolans undervisning, kan jag försynt påpeka, och det är förstås problemet med hela debatten om kanon.

Gunnhild Øyehaug

Problemet? Att en kanon redan existerar, och den är flexibel och byts ut med jämna mellanrum. Ut med Sven Delblanc – in med Sara Lidman. Det är inte svårt för någon att få tag på Selma Lagerlöfs böcker: de finns i nyutgåvor i varje boklådas klassikerhylla. Ett större problem än vilka författare som ska ingå är att det är allt färre som läser. För samtidigt som det propageras för en litteraturkanon visar undersökningar att allt färre ägnar sig åt daglig läsning.

Vad fick mig att en gång i urtiden börja läsa författare som Kafka och Camus? Jo, låttexter av Joy Division (”Colony”) och The Cure (”Killing an Arab”). Tack vare Nick Cave upptäckte jag Flannery O’Connor, och tack vare Morrissey Elizabeth Smart. Även om Taylor Swift kan göra dagens unga nyfikna på Dylan Thomas (”The Tortured Poets Department”) är dagens popartister ovilliga att göra litteraturen cool igen.

Hur ska vi gynna återväxten av läsare till klassikerna? Booktok är i det här sammanhanget inte att lita på, då de endast lyckades göra en av Dostojevskijs tråkigaste romaner (Vita nätter) populär. Här ser jag att författarna har ett ansvar.

Detta ansvar har axlats av två författare som i år har översatts till svenska. Dels gäller det amerikanska Selby Wynn Schwartz, dels norska Gunnhild Øyehaug. Efter Sapfo heter Wynn Schwartz besynnerliga hybrid av roman och essä, där hon skapar en alternativ historieskrivning, och visar hur initiativ och dådkraft varit en ledstjärna för kvinnliga konstnärer i historien. Så väcker hon intresset för författare som Djuna Barnes, Virginia Woolf och många fler.

Isabella Nilsson

Likaså Øyehaug, vars senaste bok på svenska heter Onda blommor. Det är en titel som lånats från Charles Baudelaires klassiska diktsamling, och hon leker med hans identitet och författarskap i boken. Liksom hon leker med Woolf. Den läsare som ställs inför böcker som dessa har inget annat val än att genast nosa rätt på Barnes, Woolf och Baudelaire.

Fler svenska författare borde följa dessa exempel, och inte nöja sig med att peka ut bra författare. Om vi vill att klassikerna ska bli lästa också i framtiden är det på tiden att vi får veta hur de kan tillämpas. Isabella Nilsson är en av ytterst få svenska författare som gör detta, senast i boken Tomhet och ömhet.

Här skriver hon om författare som Marguerite Duras, Knut Hamsun och Clarice Lispector, men hon gör det inte på ett vördnadsfullt sätt. Bästa sättet att väcka läsarens nyfikenhet är att plocka ned förebilderna från piedestalerna. Endast så kan vi göra dem till levande klassiker, och då spelar det mindre roll om de hamnar på en slutgiltig lista eller inte. Bildning förutsätter ett äkta engagemang, och det kräver en insats av oss som läsare.

Det Nilsson gör så bra, och som hon delar med Wynn Schwartz och Øyehaug, är att hon visar hur skönlitteraturen är användbar. Den ska inte behandlas som ett stelnat monument, och vi ska inte blicka upp mot dem som ouppnåeliga ideal, utan betrakta dem i jämnhöjd. Vi ska gå i dialog med klassikerna, och upptäcka att vi på köpet blir bildade.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/5 2025)

Upprepningen, Vigdis Hjorth, översättning Jens Hjälte, Natur & Kultur

 

En av de värre kritikerklichéerna är när de skriver om en bok att ”någonting skaver”. Tillåt mig ändå variera den döda frasen: när jag läser Vigdis Hjorth är det någonting som kliar. Hon skriver böcker som tar sig in under huden (fast är inte det uttrycket också bara en kliché?). Hennes metod är att älta saker, upprepa känslor och skeenden så att det skapas utrymmen där misstro och tillförsikt kan samexistera.

Det är passande att hennes senaste roman heter Upprepningen (Gjentakelsen på vacker norska). Efter att hon återlanserats i svensk översättning med sju titlar – först i översättning av Ninni Holmqvist och de tre senaste av Jens Hjälte – har hon blivit närmast folkkär, vilket är något av en paradox, då hon skriver en prosa som är ogästvänlig och kärv. Hon skriver ungefär så som mytens grävling, den som lär bita i bytets ben tills den hör att benet knäcks. Hon är definitionen av en författare som går för långt, som är ”för mycket”.

I den här romanen är en erfaren författare ute på en turné med författarsamtal om ”romanens förhållande till den så kallade verkligheten” – vana Hjorth-läsare hajar till; det är exakt vad hennes böcker ägnar sig åt – och i en paus får hon korn på den hon själv var som sextonåring. Minnesluckorna öppnas på vid gavel, och romanen rutschar bakåt till november 1975. Mamman pendlar mellan oro och rädsla, och utövar sitt kontrollbehov på dottern, som trots att hon är skötsam med studier och fritid ändå misstänks röka, dricka och träffa killar.

Det här är en roman om kontrollbehov, hur mammans ångest smittar av sig på barnen. Den utspelar sig under några dagar i november, då dottern tillsammans med några vänner hamnar i sällskap med några killar. En av dem börjar hångla med henne, och hon är svältfödd på fysisk kontakt och skapar en fantasi om hur det ska gå till när de har sex för första gången (det blir något helt annat än vad hon förväntat sig). Hon börjar dricka, och upptäcker vad alkoholen frigör: positiva känslor, men också farliga känslor.

Sexdebuten blir ett fiasko, men det triggar något annat: hon börjar skriva, och i fantasin sker det som hon hade önskat. Det farliga med att skriva är förstås att någon ska läsa det. Det som sker är för oss som brukar läsa Hjorth ingen överraskning. Jag kan störa mig på förlagets baksidestext som kallar det här hennes ”hittills mest autofiktiva roman” – det behöver vi inte veta för att ha behållning av att läsa den. Ja, dottern i romanen är jämngammal med Hjorth, och här handlar det mycket riktigt om en avgörande händelse inom familjen, en händelse som är mycket allvarligare än dotterns misslyckade sexdebut. Men viktigare är slutsatserna som dras: ”det vi diktar kan ha större betydelse än det som är sant, och vara sannare.”

Stilen som Hjorth tillämpar är nitisk och prudentlig, med en subtil ironi som hela tiden underminerar det som sker. Meningsbyggnaden är ofta generös, och låter sats efter sats bygga vidare på ett sätt som den här representativa meningen kan illustrera: ”Att hon hade det svårt och var utom sig rådde det inget tvivel om, hon hade överlämnat sig åt sin störning, och kanske hade jag kunnat känna medlidande med henne, långt inne i mitt förnufts mörker, men kunde inte tillåta mig själv att kännas vid det medlidandet eller leva ut det, för det skulle kräva krafter jag inte hade inför den människa jag mest av alla måste skydda mig mot eftersom hon hela tiden gick över mina gränser, förmodligen utan att hon själv förstod det.”

Bra böcker förbryllar och oroar, och har också vassa kanter, och de skickligaste författarna vet att dölja sina skarpslipade verktyg. När jag var i femårsåldern och min pappa kom hem från jobbet med sina arbetsbyxor på stack jag ned handen i fickorna och skar mig på en tapetkniv så illa att blodet flöt. Läxan: trygghet kan vara skadlig. Mina fingrar har så många ärr att jag inte minns hälften av dess upphov. Vigdis Hjorth är en sådan författare som orsakar mentala ärr hos sina läsare – kanske det är därför hon är en sådan vattendelare, att så många har svårt för henne?

Hon skriver gärna om neurotiska individer som har svårt att hålla ihop tillvaron. Min teori är att många som läser just hennes böcker kan identifiera sig med den erfarenheten, och söker sig till henne för att det finns ett sådant behov av igenkänning – som inte ska förväxlas med den typ av ytliga läsning som Emma Bovary och booktok-frälsta läsare sysslar med. Läsare är lyckliga på ett annat sätt än de som inte läser är lyckliga.

Upprepningen är med Hjorth-mått mätt en mellanbok. Fast, uttrycket ”mellanbok” är också en kritikerkliché (som jag givetvis använder enbart för att knyta ihop den här säcken). Den som gillar skärpan i Hjorths iakttagelser och den psykologiska dynamiken i familjerelationer har åtskilligt att hämta även i den här boken. Den är kort, men väldigt förtätad och där orden har vägts på guldvåg, och här kommer dagens sista kritikerkliche´: läs den långsamt!

Ögonblick för evigheten, Kjersti Anfinnsen, översättning Marie Lundquist, Flo

 

Jag har läst dem i fel ordning, då jag råkade få tag på den andra boken först, den som på norska kom 2021. Det rör sig alltså om författaren Kjersti Anfinnsens djärva projekt att skildra en åldrad hjärtkirurgs avslutande livsskede. Första boken, De sista smekningarna, kom på svenska i februari, och del två – Ögonblick för evigheten – läste jag alltså för ett par år sedan på norska. Men den är självklart värd en omläsning – i synnerhet så här tätt inpå den första boken i serien. I augusti avslutas projektet med Dødsverk, som förhoppningsvis också i Marie Lundquists översättning snart kan läsas på svenska också.

Huvudpersonen Birgitte Solheim är Norges första hjärtkirurg, sedan länge pensionerad, bosatt i Paris. Hon sysselsätter sig med att lyssna på inspelningar av samtal med sin döda syster. Hon har en käresta, arkitekten Javiér, som trots att han är äldre kan fortsätta jobba, om än med vissa problem. Båda har i sin yrkesverksamhet förlitat sig på fingrarnas finmotorik, något som blir svårare att upprätthålla med de skakningar ålderdomen ofrånkomligt medför. Nu kan hon inte ens skala räkor problemfritt.

Hur är det att åldras? Martin Amis föreslog i en av sina romaner (jag minns för tillfället inte vilken – se där ett av åldrandets problem!) ett drastiskt experiment som en yngre person kan utsätta sig för: stoppa smågrus i skorna, bomull i öronen och smeta in glasögonen med vaselin, så har du the full experience of ageing. Nu vet jag inte om Anfinnsen behövt tillämpa sådana metoder: hennes skildring av Birgittes ålderdom är klanderfri, så vitt jag kan bedöma.

Släkten har mer eller mindre knoppat av (somnat in). En systerdotters dotter är för tillfället i Paris, och ska träffa Birgitte. De kanske har något gemensamt? Inte mycket, visar det sig, då flickan har svårt att slita sig från sin mobil och klagar på Birgittes mustasch. Birgittes livsråd, som hon tänkt ut i förväg, stannar kvar i hennes eget medvetande – oönskade och outtalade.

Minnen är bedrägliga; vi minns ofta sådant som vi inte har något behov av alls. Exempel: hur mycket is det fanns i frysen i M:s lägenhet när jag hälsade på honom i Luleå, den nyans av blondering en hiphopkille hade som jag satt bredvid i en greyhoundbuss mellan Pittsburgh och Chicago, hur hela världen verkade antändas av grönska en lunchrast på mentalsjukhuset när jag hade läst Shelley.

Birgitte minns sin mamma, och det är inga angelägna minnen: ”Hon gav var och en vad vi behövde och längtade efter, även när vi inte visste vad det var. När hon hade visat att hon såg och förstod oss, avvisade hon oss, en efter en, med en så stor kraft att det liknade en avgrund, en avgrund ingenting sedan dess har kunnat fylla.” Det här är ett gyllene läge för den psykologiskt intresserade att resonera kring arv och miljö, och skuld. Birgitte har valt karriär framför familjebildning, och att det är något som både går att rättfärdiga och ångra är självklart. Så kan det också vara att bli gammal, att hamna mittemellan det ömkansvärda och det stolta.

Kapitlen är korta, men framställningen är stillsamt hanterad. Det som slår en är hur makligt tempot är, och det speglar förstås hur livet ofrånkomligt blir när vi blir äldre. Allt hamnar i en annan rytm. Ens livspuls utspelar sig mellan värken och tröttheten, och alla minnen ges sorgkant. Det är klart att det blir svårt att ha en relation när man är så här gammal, och Javiér hamnar på vårdinrättning.

Bra romanförfattare är världsskapande. Anfinnsen har med sina böcker om Birgitte lyckats försätta oss läsare i en mycket gammal människas värld. Det är mer än trovärdigt, och även om det är ett metodiskt arbete som aldrig vacklar är jag mer imponerad av de omärkliga förskjutningarna av ens tillvaro som Birgitte demonstrerar. Det här är romaner som troligen når många kvinnliga läsare – det är 5-0 i recensionsomdömen av kvinnor från förra boken som förlaget lyfter fram. Min förhoppning är att också de män som läser – de är få, jag begriper det – ska hitta fram till den här boken, som får oss att förstå mer av livet och av åldrandet. För det är något som väntar även oss män.

Provins 1/2025; L’Amour – La Mort 18

 

Elfriede Jelinek har jämfört idrott med fascism. Redaktionen för norrländska tidskriften Provins håller inte med. Eller? Deras senaste nummer, Nr 1/2025, har sport som tema och har nosat rätt på en stor del idrottsskildringar. Omslaget visar en höjdhoppare från en tävling mellan Robertsfors och Lövånger från 1961. P.O. Enquist? Var han inte svensk mästare i stående höjdhopp en gång i tiden? Närmare granskning ger för handen att det absolut inte är honom, men vem är jag att förneka drömmarna?

Numret är en provkarta över många olika grenar. Där finns Sara Dahlins text om ominös skridskoåkning – hon gav ut en läsvärd hockey-diktsamling 2022 (Rinkside). Det finns dikter och diktliknande texter, av bland andra konstnären Jakob Niedziela, om IKSU (bekant för alla med någon form av kontakt med Umeå), och Elin Willows skriver poesi om löpning. Lisette Holmlund vann årets norrländska text med återbesök till skolgympan. Jan Sjölund återbesöker i sin essä italiensk fotboll från barndomen.

Kristina Sandberg har tagit sig an Joyce Carol Oates essä om boxning. Sandbergs text går i närkamp med Oates, med boxningen, och det genererar många spännande slutsatser. Boxning handlar inte så mycket om att lära sig slå mot motståndaren, utan mer om att lära sig utstå motståndarens slag. Det som är givande med Oates bok, som jag fattar det, är att hon inte intellektualiserar boxningen; det förblir en vidrig sport. Alla försök att tona ned våldsinslagen och jämföra det med dans ger jag inte mycket för.

En sak som jag fastnar för i Provins, som det sysslat med i några nummer nu, är att de gör besparingar på bildmaterialet (de har fortfarande kvar ”numrets konstnär”, så ring inte klagomuren än!). I stället lyfter de fram längre citat ur texterna och låter dem bilda en helsida, ibland ett helt stycke text. Det är inbjudande, mycket snyggt och läsvänligt.

Om norrländska Provins är en konstant – till exempel låter de fortfarande någon göra en omläsning (i detta nummer har Axel Östman läst Slas) – är stockholmska L’Amour – La Mort en föränderlig tidskrift. Varje nummer har ett nytt format. Nummer 18 har ”Problemet – Lösningen” som tema och liknar en liten pocketbok – tänk Novellix, fast i drygt 200 sidor. På baksidan ett korsord, en skattjakt och en pusselbit. Jonas Thente i DN uppmärksammade pusselbiten, och ställde sig frågande till dess tillämpning. Jag delar den förvirringen – med glädje.

Aase Berg, som jag nyligen läste i 20TAL, har här skrivit en essä om bilkörning som försvåras av att hon fäster uppmärksamheten på fel saker, däribland nummerplåtar. Jag relaterar, och undrar fortfarande om det finns någon anledning att förnya mitt körkort när jag ändå aldrig kör bil. En annan flitig bidragsgivare är Malte Persson – jag har framför mig ett nummer av Glänta där han skrivit en essä – som här i samarbete med Isabella Nilsson tramsar utifrån SvD:s ordjakt, där ord ska bildas av de tolv bokstäver som ges. Vad kan de göra av bokstäverna R, I, D, A, G, T, F, O och T? ”TOGA-DRIFT … DIF-GROTTA (man cave för Djurgårdare [på tal om sport!]) … … ah; GRODFITTA”.

Ellika Lagerlöf bidrar med två noveller, men de är inte lika skruvade som i debuten från tidigare i år, Den sista kastraten. Maria Bodin skriver vildsint dikt : ”Det behövs någon som guidar / i bokfloden, / filmfloden, låtfloden / receptfloden, frisyrfloden / floden av sexuella varelser / cocktailfloden och familjefloden”. Och Stefan Lindberg bidrar med en lång text som tar sin gruvliga tid innan den når sin poäng, men det är som alltid hos honom värt att vänta in dessa poänger. Hos honom får jag också en känsla av att det är när han – som här – skriver som mest uttalat självbiografiskt är det lättare för honom att hitta på.

För lite sport, säger du? ”You play football like Pinocchio”, skriver Andy Allen-Oliver, i L’Amour – La Morts tradition att ha med en gnutta texter på engelska. Löpande genom hela numret finns några stycken ”Myter och missförstånd”, som lekfullt slår hål på några myter och uppfinner några nya, för vad vore vår värld utan dessa myter? ”Det är klart att historien är sann även om den är påhittad”, som Clarice Lispector så listigt uttrycker det i Stjärnans ögonblick.