kvarlevor av dagen, Sara Berg, Faethon

 

Efter en debut vid nioårsåldern har Sara Berg de senaste tio åren gett ut tjugo barnböcker och fackböcker om bland annat härskarteknik. Nu ger hon ut en bok som förlaget Faethon kallar en vuxenbok: kvarlevor av dagen. Omslaget är tecknat av den oefterhärmliga Anneli Furmark, och det slår an en ton där det välbekanta ges en förskjutning mot det obehagliga.

I stora drag är det en pigg och rapp samling dikter som registrerar mycket som är bakvänt i vår samtid. Det är en skildring av ett liv, med barnafödande och alla de bestyr som hör till modern familjebildning. Berg använder konsekvent gemener och nonchalerar helt interpunktion, och premierar strofen. Då och då rimmar hon, och en av dikterna är en regelrätt sonett. Det blir en provkarta över olika förhållningssätt till dikten: än på ett traditionellt vis, än på ett bildstormande, (post)modernistiskt vis.

Ingen kan säga att man har tråkigt i sällskap med de här dikterna. Det Sverige Berg skildrar har fastnat i tafatt passivitet, och hon uppdaterar den form av samhällskritik som Sonja Åkesson en gång stod för (på tiden!), och jag hittar också en likhet i Bodil Malmstens dikter – inte minst i de återkommande inslagen som raljerar över modern teknologi. Det är ju detta som var Malmstens paradnummer, och även något som var både charmen och irritationen.

För det irriterar och skaver också hos Berg, och det ska förstås också så vara: ”här slutar allmän välfärd” lyder en rad som elegant turnerar det bekanta och för in den mot något främmande. Hon skriver en stundtals surrealistisk dikt: ”våren lät adressändra sin / morgontidning till annan ort” lyder ett annat exempel. Därmed sätter hon allt i rörelse, väcker naturen till liv i sina korta dikter som slår hål på myter och försätter oss i falsk trygghet, med inslag som sacosäckar och glassbilar. I själva verket lever vi vid randen av en avgrund.

Dikter som uppenbart handlar om pandemin kanske kunde ha rensats bort, liksom en viss del av kritik som borde ha vässats till större skärpa. Men i stora drag är jag enig med Bergs kritik av folkhemmet, det som med Ekelöfs idiom kunde kallas ”det folkhemska”. Allt sker i rasande fart, och vi blir införlivade i en bestämd avsikt att ta oss bortom det vardagliga, att uppfinna något som lyfter oss ut ur det materiella. Här ges inblickar i skolvärlden, med dess fokus på ekonomi och lönsamhet – jag påminns om när en rektor på min skola skulle säga att vi blev 1440 elever nästa läsår, men sa ”1440 kronor”, vilket förstås var en freudiansk felsägning som hette duga.

Det hon också delar med Malmsten är sinnet för det absurda som vi utsätts för. Berg petar hål i alla floskelballonger som svävar omkring oss, och det är givande att lyssna till de önskvärda smällarna. Det kunde förvisso ha använts stramare tyglar på sina ställen, och visst tar formuleringsglädjen ställvis över på innehållets bekostnad, och en dikt som leker med x-ljudet blir i sig aningen för extremt absurd:

tänk på

excelextremismen

extrahera krigsförnekande

extremism med extraföräldrar

i kranskommunsextremism

spettekaksextremism är en extremform

av generationsöverskridande extremism

extremsport är excentriskt vadå

extremväder är extrabonus vadå

Men som helhet är det övertygande; jag gläds helt enkelt åt återkomsten av samhällskritik, och inser att det är ett svagt argument att anföra värdet av nyanser när en ställs inför satir.