Sorin Masifis andra diktsamling speglar debutens traumatiska upplevelse av en systers självmord. Dikterna rör sig mellan förtvivlan och anklagelser, och utgör ett starkt bevismaterial för litteraturens läkande kraft.
Det är en tung bok i dubbel bemärkelse, genom att innehålla drygt 200 sidor i tjockt papper och behandla ett tungt ämne. Sorin Masifis andra diktsamling tar vid där debuten, den Migrantprisvinnande Staten Systrarna Dikten, slutade: vid systerns självmord i början av 2000-talet. Skadad Skapad Åter handlar om en sorg som kräver att flera olika rum inreds för att härbärgera den. Men den handlar också om att bli anklagad för mord.
När systern dör misstänks diktjaget för att tillsammans med pappan ha bragt henne om livet. En advokat inflikar att de aldrig skulle ha häktats om det inte vore för deras kurdiska bakgrund. Så mejslar Masifi fram en berättelse om ett rättsväsende där rasismen är självklar, och där det blir en fråga om att betraktas skyldig tills motsatsen är bevisad.
Men vad är det då för rum som sorgen kräver? Det som till sist ger diktjaget stadga är en kombination av olika saker. Ett av rummen inreds av skönlitteraturen, som flitigt redovisas med citat av bland andra Vilhelm Ekelund, Karin Boye och Gunnar Björling. Ett annat inreds av religionen och tron, och ett tredje av psykoanalysen.
Kombinationen ger någon form av livsgnista tillbaka, som också tillkommer efter läsningen av Audre Lordes aktivistiska dikter. Hos Lorde var det alltid frågan om att den som är i underläge måste uppfinna sina egna verktyg för att kunna montera ned härskarens hus. Och ursäkta mig för en truism här, men Sorin Masifi har sannerligen tillverkat sina egna verktyg, och de två böcker hon hittills har gett ut är sensationellt bra litteratur.
Till det originella hör hur olika texttyper avlöser varandra, och skapar en berättelse filtrerad genom fragment, protokoll, krönika, reportage, vittnesmål, citat och frågor. Och allt går tillbaka till det oåterkalleliga i att bli anklagad för ett av de värsta brotten som finns: ”Allt jag skriver är ett försök att vidröra det stulna inuti mig”. Genom dikterna går ett stråk av anklagelse mot det samhälle som fängslade henne och försökte ge henne skulden för systerns död.
Händelsen har orsakat ”en krater”, menar diktjaget, i en av många tillfällen då Masifis bildspråk arbetar med exakthetens mått. Det här gör hon i dikter som svävar mellan det abstrakta och det konkreta, som all bra poesi ska göra. Och liksom riktigt bra poesi inrymmer den alla känslor, även de våldsamma. ”Man måste sörja så sorgen slår rot”, skriver Masifi i en av de många uppbrutna raderna.
Till sist kan jag inte låta bli att kommentera omslaget, som liksom debuten är anslående. Vad ska de två lodräta ljusblå raderna symbolisera? För mig liknar de två vidöppna tårkanaler som forsar nedför virrvarret av svart sorg där bakom. Tårar kanske inte hjälper, men de kan vara ovärderliga i en helande process, och om du någon gång tvivlat på litteraturens förmåga att läka sår vill jag bara säga: läs den här boken!
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/4 2025)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.