Om att ändra sig, Julian Barnes, översättning Andreas Vesterlund, Bakhåll

 

80-talet var en gyllene era för brittiska manliga romanförfattare. De hade tänder och hår i behåll, och de skrev sina bästa böcker: Pengar – ett självmordsbrev, Innan hon träffade mig, Tiden och barnet. De hette Martin Amis, Julian Barnes, Ian McEwan. Enligt deras egen historieskrivning betraktades de som rockstjärnor. Medan brittiska manliga rockstjärnor oundvikligen blir korkade rasister när de blir gamla, verkar ödet för de brittiska manliga författarna bara vara att de blir tråkiga.

Det var länge sedan jag bröt kontakten med Julian Barnes, och den har bara sporadiskt återupptagits, med böcker som har varit trivsamma men långt ifrån lika angelägna och nödvändiga som Innan hon träffade mig, Flauberts papegoja och En världshistoria i 10 ½ kapitel. Hans senaste bok kom på engelska i mars, Changing My Mind, och den har nu översatts av Andreas Vesterlund i Bakhålls pågående utgivning av Barnes böcker. Om att ändra sig är en serie essäer, ursprungligen sända i radio 2016, så det är inte helt missvisande att kalla det skåpmat – enda eftergiften som markerar tidens gång är att hans dåvarande proklamation ”at seventy” har ändrats till ”nu när jag närmar mig åttio”) – han fyllde 79 nyligen.

I mångt och mycket liknar författaren Barnes någon som letar sin fornstora form. Det är kanske en orättvis bedömning. Förvisso är han intelligent, verserad – men också med ett tonfall som rör sig mot det avmätta. I första essän – som gett boken dess titel – handlar det om att ändra sig, ett tema som sedan varieras genom olika prismor, som politiken och litteraturen. Att som äldre ha behållning att läsa om böcker är förstås något jag inte missunnar Barnes, även om hans reflektioner är lite oslipade, och kan summeras i ett: ”tänka sig, jag hade fel!”

Vad gäller språkfrågor är han ingen pedant, utan kallar sig ”liberal relativist”. Han lånar vännen Martin Amis fras ”kriget mot klichéerna”, utan att ange källan – dock är det kanske en slags rancune när han föreslår att själva frasen ”kriget mot klichéer” i sig är en kliché. Den som likt Barnes tycker sig stå över klichéer borde visserligen undvika att skriva att ett visst parti byter partiledare ”lika ofta som de bytte underkläder”.

Inom politiken har Barnes svängt fler gånger än det går att räkna till: han har röstat Labour, Konservativa partiet, Liberala partiet, Liberaldemokraterna och de gröna – samt Women’s Equality Party. En bror som är filosof har inte rösta sedan 1970. När Barnes lanserar sitt partipolitiska program är han dock mer vänster än Socialdemokraterna – i många frågor står han faktiskt mer vänster än Vänsterpartiet.

Varför är då Barnes så benägen att ändra sig? Han anför John Maynard Keynes som exempel. När denne fick frågan om han var inkonsekvent svarade han illmarigt med orden: ”När fakta förändras, då ändrar jag mig.” Med andra ord: inkonsekvent kan världen vara – själv står jag fast vid mina orubbliga principer.

Är tråkighet en latent manlig sjukdom? I år spelar gubbarna i Kent och Oasis återföreningsspelningar som inte säger något annat än att viss musik bör ligga i karantän tills tråkighetsviruset har avdunstat (vilket torde ta mer än tre generationer). Gubbarna i Pulp har ändå den goda smaken att släppa ny musik i samband med sina spelningar, men av det jag har hört från deras kommande skiva – singeln ”Spike Island” – finns det nog ingen anledning att uppdatera sin spellista med deras 50 bästa låtar.