Drömräkning, Chimamanda Ngozi Adichie, översättning Niclas Nilsson, Bonniers

 

Men vad är det då för titel, Drömräkning (Dream Count i original)? Chimamanda Ngozi Adichies första roman på tolv år handlar om fyra kvinnor, och på det modus som blivit norm blir de föremål för var sin berättelse, i en omfattande roman på nästan 500 sidor. En av kvinnorna har notoriskt svårt att träffa en man, och därav titeln: ”drömräkningen” är genomgången av dessa mäns brister och förtjänster – mest det förstnämnda, för det här är som att läsa en Jävla karlar 2.

Det handlar alltså om i första hand tre kvinnor med ursprung i Nigeria. Chiamaka bor i USA, vill bli författare men slår sig till ro med att frilansa som reseskribent. Hennes vän Zikora är advokat, och kusinen Omelogor hjälper företag att tvätta pengar. De är helt klart privilegierade, bor på lyxhotell så fort de kommer åt, och Chiamaka blir nästan förnärmad när hon får höra att man inte måste åka businessclass på flyget. Så finns en fjärde kvinna med, Kadiatou från Guinea, som är hushållerska hos Chiamaka. När hon städar på ett hotell blir hon antastad av en mäktig man, chef för det fiktiva ”Multilateral Nations”.

Fallet bygger på skandalen i maj 2011, när dåvarande chefen för Internationella valutafonden och påläggskalven som fransk president (Dominique Strauss-Kahn) våldtog en städerska från Guinea på hotellet Sofitel i New York. Den som eventuellt missar kopplingen kan läsa om det i Adichies efterord: av allt att döma har hon varit minutiös i att återskapa händelseförloppet, med undantag för att hon förlägger det till pandemin i stället för 2011.

Avsnittet om Kadiatou är precis som de övriga kapitlen långt som en kortare roman, och borde kanske ha utgjort en egen roman. Kanske Adichie borde ha skrivit fyra romaner i stället för en? När hon skriver om Kadiatou finns en skärpa, och hennes påvra bakgrund utgör en nödvändig kontrast till de andras – ursäkta – gnälliga lyxtillvaro. Men det skapar en obalans i romanen, och får de andras livshistorier att blekna vid en jämförelse.

Adichies stil är också obalanserad. Ibland vass och full av visdom, ibland utsatt för en benägenhet till klichéer. Det är inget gott tecken för en roman att redan första sidan innehåller två meningar efter varandra med klichéer, i Chiamakas tankar: ”om nedstängningen fortsatte tillräckligt länge kanske jag äntligen skulle hitta det momentum som krävs för att skriva en bok. Men efter bara några dagar störtade jag ner i en bottenlös brunn.” Ärligt: ”momentum”, vem som äger ett uns värdighet säger ens så, och ”bottenlös brunn”, det är bara slappt skrivet. Med sådana tankar i sitt huvud är det väl inte konstigt att Chiamaka inte blir någon romanförfattare.

Covidpandemin är en slags fond till romanen. Adichie fick inspiration till att skriva romanen när först hennes pappa och strax därpå hennes mamma dog, under pandemin. Men det är en i många stycken ojämn roman. Visst finns det ett värde i att ta del av Chiamakas många misslyckade erfarenheter med män – här vill jag anspela på Sylvia Plaths ord från dikten ”Pappa”, ”[a]lla kvinnor älskar en fascist”, med det modernare tillägget: ”Alla kvinnor älskar en masochist”. Det finns förvisso gott om toxiska män, men kvinnorna i romanen står också för en del toxiskt beteende, som i att äldre kvinnor itutar de yngre att de ska knipa käft och inte ge uttryck för smärta när de blir omskurna eller föder barn.

Adichie har tidigare visat stor skicklighet i att skapa minnesvärda, nyanserade personporträtt. Här är det endast Kadiatou som ges sådana starka egenskaper. Kapitlet om Chiamaka blir mer en förevändning för att Adichie ska få raljera över inbilska män, samt att chikanera en viss tendens hos folk på vänsterflanken som är mer upptagna av att definiera saker som ”problematiska” än att åstadkomma en genuin politisk förändring. Som satiriker är hon för slapp, för stereotyp, för tråkig. Satir fungerar bättre för den som lämnar pekpinnen hemma. Omelogor skriver humoristiska inlägg på sajten ”Endast för män”, men de faller platt, och liknar AI-skrivna skämt. ”Det manliga egot är ett lättläst fenomen”, konstaterar hon stillsamt.

Det finns i romanen intelligenta analyser av ojämlikhet och rasism, även om Omelogors hetsjakt på pornografin tar lite väl många vändor. Men Adichie har bra saker att säga om manligt och kvinnligt: ”Arrogans hos kvinnor har potential för upphetsning eftersom den då är subversiv, men hos män är den alltid reaktionär och därför tråkig”. Däremot borde hon ha satt sig in i fotbollen mer, för endast en novis skulle använda en match i låtsas-turneringen OS som ett bevis på en nations skicklighet i sporten.

Trots att Adichie den här gången inte helt har övergett den didaktiska litteraturen finns det stunder som är givande, som när vi får höra om Opération Persil, som också kallas persiljemassakern, där haitier mördades i Dominikanska republiken. Det som avgjorde skillnaden mellan att överleva och att avrättas var uttalet av det spanska ordet ”perejil”, som ställde till med problem för de som hade kreolska som modersmål. Det är en makaber illustration till bibelns Shibboleth. Generellt ges ingen smickrande bild av USA, som konsekvent kallas ”Amerika”, det gamla, mytiska namnet.

Titeln Drömräkning syftar alltså på Chiamakas lista på oduglingar. Det är en problematisk titel, då den har så vag koppling till de tre andra kvinnorna. Kanske Chiamaka skulle ha hjälpts av att ha läst Hjalmar Söderbergs Doktor Glas – ett bra botemedel till den som tar förälskelser på för stort allvar, där han konstaterar att allt inom kulturen handlar om kärlek: ”Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den. […] Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek.”