Nudes, Joanna Górecka, Natur & Kultur

 

Ester har precis fyllt sjutton år. Katten är död och ligger i frysen i väntan på en värdig begravning. Pappan är också död, mamman är ”kreativ kommunikationskonsult” på ett ”holistiskt center”. Tillsammans med vännen Natalie fangirlar hon över Dorothy Parker. Annars är livet skit. Lägligt nog infinner sig en vikarie i religion på skolan – och han råkar också läsa Parkers dikter. Ester bestämmer sig för att ligga med honom.

Joanna Górecka har skrivit en ungdomsroman som med energin hos J.D. Salingers Holden Caulfield återger en gymnasieelevs existentiella vedermödor. Det är en otyglad satir som skickligt tar oss rätt in i Esters medvetande, där hon på typiskt tonårsvis låter självmedvetenheten bli en pose, och där det förstås är dömt på förhand att försöka förklara vad emfas är; här är liksom alla känslor och alla uttryck implicit kursiverade. Ester lever i en värld utan frågetecken: allt består av kategoriska utsagor.

Det här är förstås lika charmigt som det är enerverande. Det är en hudlös jagberättelse fulla av språkliga finesser. Att snart sagt hela framställningen underkastas liknelser må vara en smula utmattande – det är svårt att ändå inte smittas av energin hos Góreckas romanfigur, när hon blir så levande framställd. I början stör jag mig gruvligt på de gubbiga referensramarna – Ebbot, Popsicle, Berghain, Karl Ove Knausgård, Paul Newman – men förstår att de finns där för att betona det kufiga hos Ester.

Ester är uttråkad och alienerad. Vikarien Ivar Lind, som inom kort ska gifta sig med en mäklare, fångar upp hennes rastlösa driv. Han har gett ut en diktsamling som recenserats i Expressen. Hon stjäl en bok av honom – Parkers Sunset Gun – och inom kort börjar de skriva till varandra. Strax ber han om nakenbilder – nudes – och hon går honom till viljes. Hans trevliga sida blir hans otrevliga sida.

På ett nästan övertydligt sätt visar Górecka hur grooming går till. Eller så här: det börjar med Moby Dick, sedan – ah, ni fattar resten. Han kallar det hennes ”bildningsresa”, men det blir mer ”bildresa” av det. Han förser henne med valda delar ur litteraturens kanon: Verner von Heidenstam (där har du en certified pedofil), Alberto Moravia, Lars Görling, Agnar Mykle och – Hegel, av alla filosofer …

Är det trovärdigt att en lärarvikarie skulle ha Dorothy Parkers andra diktsamling i sin skolväska ”till en bokcirkel”? Att han rekommenderar Lars Görling och Hegel åt en elev? Att det äts blodpalt i skolbespisningen? Nä, det är inte som det ska vara – och det är som det ska vara, för det här är fiktion. Górecka har skapat ett eget fiktivt universum – en dos Wes Anderson, en dos Kristofer Folkhammars Magisterlekarna. Felfinnare kan invända att den dikt Ester läser i Parkers samling – ”Resumé” – finns i den föregående boken. Eller att den CocoRosie-låt som nämns stavas ”Beautiful Boyz”.

Med undantag för korta raljerande kommentarer om HSP och aneroxi är det glädjande att Górecka inte tar tillfället i akt att föreläsa om alla faror som dagens tonåringar möter. Hon fokuserar på ett ämne, och vägrar också att göra Ester till ett offer. Här är det hon som har makten, och det kan säkert provocera. Hon genomskådar Ivar Lind: ”Han är det slampigaste en kille kan vara: lite melankolisk.” Om Ester skulle ha ett efternamn kunde det vara Kavat. Om den här romanen skulle ha ett budskap kunde det lånas från Dorothy Parker:

Gone’s my heart with a trifling rover.

      Fine he was in the game he played –

Kissed, and promised, and threw me over,

      And rode away with a prettier maid.