Exfrun, Ursula Parrott, översättning Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

 

Får jag inleda med en suck? Har det inte gått inflation i ”återupptäckta” författarskap nu? Hur många gånger kan det grävas fram ännu ett glömt mästerverk? Och är det inte suspekt att nästan alla dessa orättvist förbisedda författare råkar skriva på engelska?

Så hinner jag tänka, innan jag tar mig an amerikanska Ursula Parrotts roman Exfrun från 1929. Hon levde 1899-1957, gav ut ett knippe romaner som nådde en bred läsekrets, men har varit fullständigt raderad från litteraturhistorien fram tills för något år sedan, med återutgivningen av denna debutroman (som dock publicerades anonymt). Författaren var en frånskild småbarnsförälder, som jobbade som copywriter. Senare skulle hon tjäna en ansenlig hacka på att skriva filmmanus. När den här romanen filmades (som The Divorcee) var det nära att Greta Garbo knep huvudrollen.

Men min initiala suck byts snart nog ut mot ett brett leende. För det här är en – förlåt för att jag är så förutsägbar – fantastisk bok. Den är vass, intelligent, fyndig, sexig, rolig – men också med några mörka stråk. Den har också något så ovanligt som en tonartshöjning på slutet, som infinner sig ungefär när man börjat tröttna på de olika turerna och förälskelserna och paraden av olika män som huvudpersonen ligger runt med. Då övergår det som hotats att fastna i farsens garn i en mörk fördjupning av tematiken – det är skickligt gjort av en författare som ändå hunnit briljera med ganska många oneliners och sarkasmer som har mer gemensamt med Dorothy Parker än med F. Scott Fitzgerald.

Romanens huvudperson heter Patricia, som under 1920-talet är i tjugonånting-åldern, gift med Peter. På ytan ett klanderfritt äktenskap – tills hon efter fyra års trivsam samvaro råkar ligga med hans bästa vän. Så mycket för den fria kärleken. Det blir separation, en utdragen skilsmässa, och under tiden roar hon sig med att gå på lönnkrogar och dricka cocktails kalla som glass och skära som nagelbandskräm. Då och då hittar hon en man, åtminstone oftare än att en man hittar henne. Hon tar för sig av livet, med glatt humör för det mesta, även om det också kan innebära en abort.

Vad är det då Parrott tillför den slitna genren ”flicka på glid”? I första hand en energi: det är rappt och flyhänt berättat, men aldrig slarvigt. Det är en prosa som dansar fram – så passande att den svenska utgåvan har valt en samtida målning av Kobayakawa Kiyoshi föreställande en kvinna som dansar lite frisläppt och utsvävande – och lever högt på blänkande formuleringar: ”Att vara civiliserad innebär att man skiljer på det man säger och det man tänker, när så krävs”. Men att leva i den nya frihetens landskap är en villkorad existens, för där ”finns inga stängsel som håller ihop två människor, och väldigt få kuddar som dämpar smällarna.”

Det finns tidsbundna inslag, som att Patricia behöver plocka fram småsedlar för att ge lön åt en iskarl, men på det stora hela är det lätt att glömma bort att vi befinner oss i en tidsepok hundra år bort. Parrott är en så driven författare att hon lyckas gestalta Patricia och vapendragaren Lucia som hörde de hemma i tv-serien Sex and the City. New York-romantiken frodas också här, i Lucias utläggning om att staden ”är ett fängelse där man får livstid när man väl hamnat där; men att det är ett så fint inrett fängelse att det inte gör så mycket.” En av de saker Parrott också gör bättre än typ alla nu levande romanförfattare är hur hon skildrar kläder – både de kläder som bärs av karaktärerna och de kläder som finns i periferin, kläder som ska användas senare.

Det är också en osedvanligt klok och insiktsfull roman. När Patricia uppmanas av Peter att inte sörja honom för länge, formulerar hon i tankarna sorgens dubbla funktion: ”i ett avseende sörjde jag dig bara i sju timmar, men i övrigt kommer jag kanske att sörja dig resten av livet.” Det höga tempot och den vassa dialogen gör ofta halt för sådana lysande slutsatser, sanningar som är så bistra som bara sanningar kan vara. Parrott fångar alla de motstridiga impulser som utgör en människas komplexa inre. I den intelligenta dialogen diskuteras etsningar av Anders Zorn, författaren Marcel Proust och tonsättaren Igor Stravinskij. Vad diskuterar vår tids it-girls? Alice Stenlöf, Margaux Dietz och Hov1.

Som frånskild ges Patricia en ny identitet – hon blir ”exfrun”. Vännen Lucia upplyser om de tre rollerna som traditionellt har erbjudits kvinnan: äktenskapet, klostret eller gatan. Dessa funktioner har bara uppdaterats i deras tid: klostret har ersatts av karriären, och den kvinna som likt Patricia väljer att leva som en man, det vill säga ha sex utom äktenskapet hamnar metaforiskt på gatan, ”där man får betalt i orkidéer och middagsbjudningar i stället för sedlar på sminkbordet.” De bästa dialogerna utspelar sig mellan Patricia och Lucia, där vännen blir något av motsatsen till tropen en foil, alltså en beskedlig och medelmåttig kontrast till huvudpersonens färgstarka personlighet: det här är ett porträtt av två jämnstarka kvinnor, och om jag finge önska något vore det en uppföljande roman med Lucia som huvudperson.

I stället för att läsa romanen som en hopplöst daterad skildring av en kravlös tillvaro som inte går att återskapa är det mer framkomligt att tolka innehållet som helt tidlöst. Det är stuns i replikerna, och Parrott återskapar miljöer och platser med en noggrannhet som aldrig får framställningen att likna ett kostymdrama. Min inledande suck var förhastad – den här gången – för det här är en roman att falla pladask för.