Jag hjälper dig inte, Lina Rydén Reynols, Ellerströms

 

Det finns ett före och ett efter avseende ganska många saker. I framtiden tror jag att den svenska poesins historieskrivning kommer att tala om ett före och ett efter Lina Rydén Reynols häpnadsväckande entré. Debuten Läs mina läppar, som utgavs av Nirstedt/Litteratur 2019, var ett radikalt verk: mångsidigt och utmanande, men framför allt var det en poesi som kom till liv vid högläsning. Nu utkommer på Ellerströms en diktsamling som – efter en halvtvär gir med allegoriska ”poesiromanen” Använd dem som du vill – fortsätter i debutens anda.

Det är en förbryllande bok, förbannat svår att kategorisera som annat än ”experimentell diktsamling”. Den är helt uppburen av styrkan som uppstår av vissheten att det är exakt så här dikterna ska skrivas. I korthet handlar det om våld, om den oroliga samtiden, men det är också en manual till ett liv som inte betraktar döden som dess antites. Dess ingång lyder: ”Stumt är ingenting som lever / Men vad lever”.

Omslagets låter titeln speglas och ställas upp och ned. Även det är genomtänkt och kongenialt med bokens innehåll. Poesi ska skrivas på tvären (alla sanningar ska sägas snett, som Emily Dickinson visste). Rydén Reynols poesi är inte heller inställsam. Att läsa henne påminner om det omslaget försöker demonstrera: bokstäverna förflyttar sig, orden går itu, språket blöder sönder, men ny mening (åter)uppstår. Det är dikter som uppvaktar ens vilja att läsa dem fram- och baklänges. Diktjaget lever, men är också dött – något annat sätt att förhålla sig till omvärlden går inte att uppbåda.

Det är en dikt som hela tiden får läsaren att sätta sig på helspänn: ”Var inte ledsen / Vad vore du / om inte jag / kunde dö”, som det lyder i några av de gåtfullt absorberande raderna. Genom samlingen finns en sammanhängande berättelse, som visar hur våldet sysselsätter sig. Dikten uppmanas att se sig själv i spegeln: allt som sägs inte bara kan utan ska vändas mot dig.

Två inslag sticker ut: dels avsnitt med en intervjuare, dels några längre dikter med dubbla trokéer (alltså den tvåstaviga versfoten med betonad-obetonad stavelse):

ingen vila

gå i cirkel

aldrig färdig

sitter inne

det är ljud när

sågen skär i

annan kropp

Dessa dikter är förstås längre än detta utdrag kan göra rättvisa, och effekten påminner om hur det är att läsa Ann Jäderlunds Mörker mörka mörkt kristaller. Även Rydén Reynols skriver en dikt som slår i botten, och upptäcker att också den har en klang, en klang som ibland kan erinra om Gunnar Björlings ordknapphet. Ramsorna har rim men ingen reson, kunde man säga, och de knyter ihop det andra narrativet, intervjuerna som liknar rannsakan eller förhör.

Det finns en inneboende fara i Rydén Reynols poetik, när hon underminerar alla utsagor: när allt kan speglas till sin motsats kan det bädda för relativism. Men hon undviker det, genom vad jag uppfattar som två nödvändiga ingredienser. Dels handlar det om en pigg fantasi som aldrig slumrar, dels handlar det om en språkkänsla av sällsynt slag. Och en sällsam glädje i att utforska abjektet, att närma sig det frånstötande: ”Ett äckligt litet ansikte / som förvrids av allt det vill rymma / Så underbart”. Dikterna väjer inte för det som är fult, vulgärt och kitschigt:

Tryck ansiktet mot jorden för att hitta ett mörker

där det går att se

en önskan

som inte finns

Dessa dikter bekräftar världen så som den ser ut, och tar upp frågor om existensen: har vi glömt villkoren som följer med att vara vid liv, att det alltid sker på bekostnad av andra? Dikterna aktualiserar att vår värld består av så mycket prat, och så lite samtal. När dikterna ges kropp i rummet – när de högläses – uppstår också något förbluffande: en rytm, en dov basgång, en distinkt kadens. Rydén Reynols driver ”en talkör”: varför är jag inte förvånad?

Jag hade läst poesi i tjugo år innan jag började skriva om min läsning på bloggen bernur (2006). Givetvis finns det ett visst mått av kalkylerande när jag väljer vilka böcker jag skriver om: om jag antar att jag har något att säga om boken vill jag gärna läsa och skriva om den. Även om jag varit ett stort fan av Rydén Reynols ända sedan debuten – vi nominerade den till Borås Tidnings debutantpris (poesiåret, när alla böcker var diktsamlingar!) – kunde jag inte föreställa mig hur bra den här boken skulle vara, eller vilken eufori den skulle försätta mig i. För att vara tydlig: en bok som får mig att tänka på Ann Jäderlund och Gunnar Björling är en ohyggligt bra bok!

Man kan fråga sig ibland: vad kan poesin göra? Vad är dess användbarhet? Jag ser ett omedelbart uppdrag för en bok som denna, som jag läser i kölvattnet av den senaste undersökningen som visar att allt färre unga (i åldern 18-29) läser, men att de gärna skulle vilja. Hur ska läsningen göras attraktiv för de som ägnar i snitt sju timmar om dagen åt sina mobiltelefoner?

Jag anbefaller Lina Rydén Reynols bok Jag hjälper dig inte. Inte för att den lanserar någon läsfrämjande programförklaring. Tvärtom är det en bok som skickar sin läsare rakt ut i svindel, men det är en konstruktiv och kreativ plats. När dikten säger: ”Ingen har någonsin funnits i mig”, vad svarar du då som läsare? Du svarar: ”Den här boken finns i mig. I dag och i morgon och för alltid.” Att få en sådan gåva utklassar allt du kan göra på tiktok, instagram, snapchat etc etc …