Helena Fagertun är översättaren som i viss mån har specialiserat sig på en viss typ av bångstyrig och queer prosa, demonstrerat av exempelvis Isabel Waidners Fjollbjäfs och Ann Quins romaner Berg och Tre. Därför är det inte förvånande att upptäcka att hon nu också har översatt en bok som heter Weird fucks, och är skriven av amerikanska Lynne Tillman.
Nu är kanske inte just den här boken lika bångstyrig som titeln utlovar. Det är en kortroman som i tretton rappt berättade kapitel återger en ganska vanlig story om sex, droger och litteratur. Tillmans namn har alltid haft viss bäring på den främst amerikanska essäromanen – som Chris Kraus I Love Dick. Boken publicerades första gången 1980, och har nog mest varit en undergroundklassiker i perfierin, tills den för cirka tio år sedan fick större cirkulation. I ett förord berättar Sara Martinsson att Tillman brukar kallas ”sad girl-litteraturens gudmor”.
Bra litteratur lyckas ofta vara både tidlös och tidsbunden, och Tillmans roman kan nog härledas till denna gruppering. En jagberättare förtäljer sitt unga livs historia, med resor till Rom, Aten, Kreta, Amsterdam, London – et cetera. Det är inte platserna i sig som är målet – de är anmärkningsvärt anonymt återgivna med undantag för sommar-OS i München 1972 – utan de människor hon möter, människor som kommer och går, utan att lämna några bestående avtryck. Det rör sig främst om män som hon ligger med – nej, som hon knullar med, borde jag förtydliga.
Så det är mycket sex i den här boken? Både ja och nej. Det är mer frågan om att knulla, på ett sätt som är både sorglöst och glädjelöst, monotont och mekaniskt, på det stora hela rutinmässigt. Vi får ett porträtt av den bohemiskt gränslösa ungdomstiden, där det sällan är långt till en låt säga brist på respekt för lag och ordning, men desto närmare till total nihilism. Och coolhet, som kan uppbådas endast genom att nämna en plats, som området Bowery i New York, som ju en gång i tiden huserade 1900-talets två coolaste figurer: Debbie Harry och William S. Burroughs.
Romanen berättar i punktform, och hinner aldrig bli långtråkig; det kortfattade förhållningssättet är både en brist och en tillgång, i sin monumentala avsaknad av fördjupning. Historien är bekant så det förslår – herregud, Lynne Tillman är inte den första som har rest och skrivit om det, och inte heller den första som har levt på droger och sex utan att vare sig fördöma eller försköna dem. Det här gjorde till exempel Birgitta Stenberg ett par årtionden tidigare.
Ändå är det något originellt med Tillmans framställning. Det kan ha att göra med att hon skildrar sin protagonist som en blasé genomskådare av alla heteronormativa matriser: sex är blaha-blaha, relationer är blä. Trauman uppstår, men viftas bort i en bisats: en våldtäkt bara avdunstar, på ett sätt som förstås ger en isande, obehaglig känsla av ett helt annat slag än om det hade utgjort ett eget kapitel. I efterhand ter sig allt lika förödande likgiltigt, och här saknas också ett romantiskt filter eller billig nostalgi. Skickligt manövrerar Tillman sin historia förbi sådana uppenbara och lömska fällor. Hennes protagonist liknar en reporter som girigt registrerar och upplever saker men inte låter dem rubba jämvikten.
Visst kan Tillmans metod i någon mån likna den oredigerade dagboken, men det är i så fall fullt medvetet gjort. Det hennes roman först som sist utforskar är kärleksbristen, och hur glädjelöst livet blir utan det. Avsaknaden av analys kan antingen te sig som en provokation – eller som frigörande, då den lämnar över ansvaret på läsaren. Så här summeras till exempel terrordåden under München-OS 1972: ”Sen blev israelerna mördade, och allt upphörde. Jag förstod inte vad som pågick. Det gjorde ingen.”
Och romanen blommar helt ut med sina sista två meningar, som mycket vackert illustrerar vad Tillman fram till dess försökt uppnå. Det är snyggt gjort, och hellre än att citera dem uppmanar jag dig att läsa boken för att själv nå fram dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.