Resande med vinden. Körsbärens blod, Françoise Bourgeon, översättning Björn Wahlberg, Cobolt

 

Tecknade serier förmår ofta levandegöra historien. Som barn gnällde vuxenvärlden jämt på min läsning av serier, men jag tror att exempelvis Asterix gjorde mig mer mottaglig för antikens historia (det som var felaktigt kunde lätt korrigeras i efterhand). Något senare var Maus till hjälp för att åskådliggöra vidden av nazismens folkmord på judarna.

I traditionen historieskrivningen i den grafiska romanens form har den franske serietecknaren Françoise Bourgeon en särställning. Hans serie ”Resande med vinden” inleddes 1979, och fullbordades häromåret med den nionde delen. De fem första utkom på 80-talet, och efter en lång paus utkom fortsättningen först 2009. Att den nu har nått slutpunkten är glädjande, inte minst eftersom upphovsmannen fyller 80 i sommar. Efter en sådan här arbetsinsats är han förtjänt av att få pusta ut!

Medan de inledande delarna skildrade slavflickan Isa är barnbarnsbarnet Zabo huvudpersonen i fortsättningen, under namnet Körsbärens blod (i två delar som samlas i en volym). När de nu aktuella delarna publiceras – liksom rubbet översatt av Björn Wahlberg – är vi framme vid 1885 och Pariskommunen, och begravningen av den upproriske författaren Jules Vallé. Zabo går under identiteten Clara och börjar med att rädda den unga bretonska tjejen Klervi från att bli antastad av två flåbusar i folkmassan. Sedan vidtar äventyr där de båda är inblandade på olika sätt där de klarar livhanken med stor portion uppfinningsrikedom.

Det här är ett livsverk, och att kalla det stilbildande är en truism. Bourgeon kombinerar utsökt tecknarstil med en pedagogisk berättarteknik som levandegör historien. Det sker med hjälp av ganska mycket text – in your face, alla som klagar på serier som något fördummande: jag har läst avsevärt många romaner som har varit mindre intelligenta – och en koloreringsteknik som får en att häpna. Till exempel målar Bourgeon snö så inlevelsefullt att kylan tränger fram genom boksidorna, och när han målar havet stänker vattnet upp på ens kinder. Om du tror att jag överdriver får du väl testa själv!

Så Bourgeon är oerhört skicklig på miljön, som återges med en noggrannhet som bara en äkta pedant kan åstadkomma. I skildringen av händelseförloppet kombinerar han fakta med en rejäl dos äventyr. Clara och Klervi blir ett par som kan reda sig själva, något de får anledning att göra ganska många gånger. Här tvingas Klervi prostituera sig för att klara livhanken, och Clara får se sin dotter avrättas av soldater. Det är krig, och vi påminns att då saknar människans grymhet gränser. Det är massakrer, våldtäkter, lemlästningar, skändligheter. När Clara får en blus i gåva efter att ha våldtagits och sett sitt barn mördas kommenterar hon den fara hon delar med några kamrater: ”Passar mig utmärkt”, säger hon, och kamraterna frågar: ”Blusen?” Hon svarar iskallt: ”Döden.”

Det dubbla uppdraget att berätta historia och skildra äventyr uppfyller Bourgeon med råge. I andra delen återger Clara storyn om när hon fängslades och landsförvisades, med en strapatsrik resa förbi Brasilien och Afrikas sydkust och längs Australien. Det finns gott om onda män, men också en och annan godhjärtad, ska vi tids nog upptäcka. En av dem lär henne den viktigaste läxan en kan få, när hon berättat om sina trauman: ”Du kommer aldrig att glömma det. Du måste lära dig leva med dina minnen. […] Jag vill hjälpa dig för jag älskar dig, men du är inte skyldig mig något. Min gåva är inte min hjälp, min gåva är din frihet.”

Detaljerna skimrar, men blir mer än statiska kulisser. Bourgeon lyckas skildra människomyllret och göra deras öden angelägna. Det åstadkommer han nog med hjälp av ett grundmurat intresse för det mänskliga. Så blir det en slags försoning, men inte utan att det eländiga tillåts sätta sina spår. Det här är seriekonst av allra yppersta slag.