att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

22 nov. 2021

25. september-diktene, Joakim Kjørsvik, Kolon

Dra fra gardinene.

Åpne vinduet.

 

Kle av deg

det harde blikket.

 

Ta på deg klærne.

Lås opp døra.

 

Alt som er vakkert

leter etter deg.

 

Så enkelt kan kärleken till en älskad beskrivas: ”allt som är vackert letar efter dig”. Det sker i inledningsdikten, ”Alt som er vakkert”, till Joakim Kjørsviks helt ogarderade nya samling 25. september-diktene, där han samlar 53 dikter tillägnade kvinnan han lever tillsammans med. Det är en modig samling, eftersom den rör sig mot det klyschigaste av allt.

 


Kjørsvik, som debuterade med ett par prosaböcker tidigare under 2000-talet, utkom för två år sedan med en samling som handlade om hundar. Också där uppsökte han sentimentaliteten, och lyckades halvvägs. I sin nya samling syns det mig att han når ännu längre: flera av dikterna tar sina enkla förutsättningar och vrider dem ett varv mot ett mer konstnärligt genomfört uttryck, även om han aktar sig för att nudda det fulländade. Kort sagt: en dikt som lever på att den inbegriper också det lite misshagliga.

 

För så ska nog de här dikterna uppfattas. Kärleken är ljus, saliggörande, underbar. Men också full av tvivel, oro, förtrytelse. I samlingen balanseras ytterligheterna, och det är välbehövligt, för kärleksdikten kan annars vidröra de mest utslitna av klichéer. Visst finns här blommor, månen, vinglas, hjärtan, kyssar, blickar och kyssar, etc etc, men märkligt nog skriver Kjørsvik en genuint lycklig dikt och kommer undan med det.

 

Ibland är det som att läsa texten till en dansbandssång, remixad av någon deppig gothare. Men vi underskattar förmodligen dansbandessångerna lite till mans, för vad sägs till exempel om Vikingarnas hit ”Mycket ljus och mycket värme”: ”Solen som gick ner i kväll
Den ska skina för dig, kära / Och fågelns frihet ska nog visa väg / Och det ska bli / Mycket ljus och mycket värme / Tro och hopp det får du med dig / Många tårar, tunga stunder / Är jag rädd för att det blir / När solen jagar natten bort / Så kryper du intill mig / Jag gömmer alla tunga tankar / Som var där igår / I liv och skratt du frågar mej / Om regnet och om solen / Och svaren som jag ger dig / Hade inte jag igår”.

 

Kjørsvik ger det gamla bekanta förrådet nytt innehåll, med pigga idéer och fyndiga infall. Det är, för att ta en mer väntad referens, lite som när Lana Del Rey i sin nya låt gör oväntade vändningar, exempelvis i ”Living Legend”: ”And the ways you move, send me straight to heaven” (i stället för ”hell”, alltså). Det går att skriva positivt om kärlek, trots att dysterkvistarna kraxar motsatsen. I Kjørsviks dikter vänds ofta perspektiven, och utfallet blir just de oväntade svaren.

 

Det är påhittiga dikter som utvecklar ens egna känslospektra, och sätter ljuset på känslor vi alla delar och alla har upplevt eller upplever. Hans dikt är skriven som replik på den typ av kärleksdikt som odlats sedan åtminstone Lord Byrons melankoliska påbud: ”when asked if I love, I answer that ’I have loved’”. Hos Kjørsvik är det presens som är kärlekens tempus, och det är inspirerande.

 

Han avstår från invecklade och tillkrånglade metaforer. Den urgamla myten stipulerade att centrallyrik måste föras över från det privata till det personliga, men det går minsann att behålla angelägenhetsgraden även när dikten är högst privat. Ibland är kanske diktjaget lite väl förälskat – de blå dunsterna lite för blå – men säg å andra sidan den kärlek som inte är omdömeslös och duperad. Den förälskade som inte tappar sitt huvud är inte förälskad. Då blir kanske klangen aningen för gräll ibland, och den hyperboliska strängen kanske lite för spänd.     

 

Dikterna är inte alls ljumma och loja, utan de förverkligar nya uppslag till det gamla innehållet. Så läser jag flera av de korta dikternas budskap som något som förflyttar det avmätta till något originellt. Så i dikten ”Så ung jeg blir, og varm”:

 

Slik en tepose som senkes i en kopp

farget det kokvarme vannet rødt,

sprer navnet ditt seg i kroppen min.

 

Tørsten kan ikke slukkes, selv hvor

mange ganger jeg griper koppen

og fører den til leppene, som et kyss.

 

Så visar Kjørsvik vad kärlek innebär, att röra sig från dikotomin ”jag” och ”du” mot ett enande ”vi”, att allt av betydelse ligger i detta lilla pronomen. Hans dikt är en kärleksförklaring – till kvinnan han älskar, ja, men också till kärleken själv. En kärlek som kämpar med idyllen och missnöjet, där tankar och känslor inbegriper det ofördelaktiga likväl som det gynnsamma. Föremålet för hans kärlek är en ängel som släpar sina fotsulor i marken, men också en människa som bara råkar ha skänkts vingar.

 

Vi är inte fastlåsta i våra positioner och i våra fördomar. Vi är rörliga och flytande i vår identitet, och Kjørsvik tar vara på dessa skiftningar i sina intelligent spänstiga dikter. En förälskad blick kan sätta oss i rörelse, ge oss en riktning, en mening och ett mål. Hans dikter fylls av ljus och leende, och likaså den som läser dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar