(Fisk), Anna Nygren, Pamflett

 

Anna Nygrens utgivning spretar i olika riktningar, men definieras av en klar rörelse mot det normbrytande, och mot ett nytt sätt att förhålla sig till språket. Hon har gett ut böcker i olika genrer, ofta med påfallande DIY-attityd, och leder under våren en kurs i autistiskt skrivande i Jönköpings litteraturhus. Det skulle vara lätt att jämföra henne med nonsensprinsessan Isabella Nilsson, men sådana jämförelser är lika missvisande som de är rättvisande.

För så här inleder Nygren sin senaste bok, (Fisk), som utkommer på Pamflett förlag: ”min bror skriver: / Hoppas du blir fisk”. Ur den lite väl enkla ordleken – ”f(r)isk” – utvinner Nygren sitt poetiska material. I Ibsens Ett dockhem säger Nora till fru Linde, apropå oron över makens hälsa, att han är ”frisk som en fisk”. Den typen av ordlekar går förstås också att hitta hos Nilsson – i vår aktuell med boken Tomhet och ömhet och översättningar av Emily Brontë. Både Nilsson och Nygren uppvaktar nonsens i sina genreöverskridande verk, där poesin mest liknar en (in)stabil krycka att navigera med.

Och hos Nygren befinner sig det skrivna – det hon publicerar i olika former – i ett ständigt pågående nu, där vi är mitt i något som sker i stunden. I den här långdikten finns till exempel 22 fotnoter – eller bara 4, beroende på hur man räknar. Det blir en påminnelse om perspektivets avgörande roll. Orden utsätts för semantiska angrepp, och ges dubbla definitioner, på tal om fiskar med exempel som ”stör[ning]en”. Allt stör, lyder en implicit slutsats i den här tunna boken.

Därmed undermineras ens läsning – den hackas i bitar. I dikterna förekommer också andra djur, som hundar och katter. Det är ibland kaosigt och experimentellt, kanske utmanande. En del kopplingar är långsökta, men texten tillåts simma vidare ändå. Det finns en ”J” i dikten, som kan stå för Jesus – han vars lära ju ursprungligen gick i fiskens tecken – men eftersom han ”har också hundra ansikten” ska det kanske stå för Janus? Associationsbanorna rör sig ryckigt – lite som en fisk, va?

I dikterna sysslar Nygren med konstnärligt arbete, och de kylslagna allitterationerna förstärker det noggrant utförda arbetet:

flätar fiskens fenor

rinner tårar

formade som fiskar

skriver:

väljer fisk …

skriver fiskens namn på

insidan av bokens pärm …

För någon månad sedan lyssnade jag på när Anna Nygren läste på smålit i Jönköping. Det var långt ifrån festivalens mest välbesökta framträdanden, men det var lätt det mest minnesvärda, när hon tog på sig sin fiskmössa och fortsatte läsa med den på huvudet. Inför en bok som denna vill jag bara upprepa Ugglans uppmaning från tv-programmet ”Fablernas värld”, som roade mig när jag var liten: ”Simma lugnt.” Anna Nygren hör till det värdefullaste vi har, och en sådan skatt ska vi vara rädda om. Varje dag jag upptäcker en ny bok av henne är en bra dag, och det får mig att lägga allt annat åt sidan.