År og dag. Haiku, Joakim Kjørsvik, Kolon

 

Krävs ett viss mått av galenskap för att skriva poesi? Ingen efterfrågar den; marknaden ger den kalla handen. På ett diffust sätt äger poeten fortfarande hög status, men det är fortfarande i omvärldens ögon närmast pinsamt eller suspekt att ägna sig åt att skriva dikter. Och haikun är en svårbemästrad form, som till och med Tomas Tranströmer hade en obesvarad kärlek till.

Norske Joakim Kjørsvik är något så ovanligt som en prosaförfattare som på senare år sadlat om och blivit poet (det brukar vara tvärtom). Tidigare har jag läst Min döde hund och 25. september-dikterne. Hans senaste bok År og dag. Haiku är ett vansinnesprojekt. Under ett års tid skriver han haiku. Den drygt 500-sidiga kolossen innehåller cirka tusen haikudikter. En av dem nämner faktiskt Tranströmer, och ett par gånger även Basho, den japanske 1600-talsmästaren. Det ska genast sägas att Kjørsviks haiku långt ifrån alltid följer den stränga formen som räknar till 5-7-5 stavelser. Ofta liknar det aforismen, om det skrivs om till prosa: ”Ett läckande paraply är värre än att inte ha ett paraply.”

Men jag översätter, och det ska jag inte behöva göra. Enligt Johanna Larsson, som jag hade ett samtal med i mars om den fantastiska diktsamlingen Bokstavstro på Borås debutantgala, är allt översättning – inklusive de frågor jag ställde till henne. Så är också min text om Kjørsviks bok en översättning av mina intryck. Ju fler av hans haiku jag läser, desto bättre tycker jag att de blir: beror det månne på att jag förstår dem bättre? Att min översättning fungerar bättre ju mer norska jag läser?

Allt är förstås inte guld i den här boken, som lider av det Andrew Eldritch skulle kalla ”a slight case of overbombing”, men det verkar inte heller vara meningen. Det är nog inte heller meningen att man som jag ska läsa boken i ett svep: den har nog en starkare verkan om man låter sin läsning ta i anspråk – ett år? Det finns ändå mycket som jag gillar i boken: alla katter, hästar, hundar, fåglar, harar, fjärilar, sniglar, grannar, alla änglar, all snö, all alkohol och en del droger – och månen som återkommer i sina olika skepnader. Här ingår också en begravning och ett fängelsebesök.

Det Kjørsvik bidrar med är en skärpt uppmärksamhet inför omvärlden, där han visar att vår tillvaro består av öden och människor – ett sammanhang att ingå i. Det här blir allt mer nödvändigt i en tid som lider av svår solipsism, där alla står sig själv närmast. Jag blir avundsjuk på hans blick, och läser dikterna som övningar i varseblivning. Så kan ett av poesins uppdrag formuleras: att lära oss observera mer och se bättre. En av de sakerna som ingår: att hata elsparkcyklar.

Dikterna växlar mellan existentiell leda och häpnad inför allt det vackra som omger oss. Här finns också en avväpnande humor: ”Det nye året, / hvitt som en konvolutt. / Sikkert regninger.” De dikter som fungerar bäst åstadkommer något nytt med den slitna formen. Då kan de tre raderna stå ut och bilda något enhetligt och komplett:

Skjerfet i søla,

en bindestrek mellom

vinter og vår.

(En provisorisk översättning som pedantiskt [parodiskt?] nog lyder stavelseräkningens regler: ”Solen: en halsduk / blir ett bindestreck mellan / vintern och våren.”)

Med lite god vilja går det att läsa Kjørsviks dikter som en skandinavisk ”Song of Myself”, alltså Walt Whitmans storverk med kosmiska ambitioner. Diktjaget är också uppfyllt av både det storslagna och det ordinära. I hans dikter inryms både Burzum och hundbajs. Med hjälp av årstidernas växlingar rör sig diktjaget också mellan stadsmiljö och landsbygd, och konstaterar lika stillsamt som uppfordrande: ”Kanskje er alt / forgjeves, men ikke / vinden i gresset.”

De bästa haikudikterna är de som inte går att reducera till rebusar eller infantila ekvationer. I Kjørsviks grundinställning ingår besvikelser och misslyckanden. När han skriver: ”Ungene spør: Er / det treet eller løvet / som slepper taket” är det en existentiell fråga som lär oss att se annorlunda på träden. Det är ingen liten bedrift av en diktsamling.