Daimon, Per Klingberg, Kraxa

 

Den svenska samtida skräcklitteraturen för en undanskymd tillvaro. Jag förnekar inte dess existens, men med undantag för John Ajvide Lindqvist på det halvstora Ordfront sker utgivningen på mer obskyra förlag. En gång i tiden kom Anders Fager – som sågs som Ajvide Lindqvists kronprins, kanske – ut på Wahlström & Widstrand, men det var för drygt tio år sedan. Medan annan genrelitteratur – feelgood, romance, deckare, thriller – översvämmar utgivningen på Norstedts, Bonniers och W&W, verkar skräcken få husera i skuggorna.

Det kanske är bäst så? Var ska skräcken annars trivas, om inte i mörkret? Förlaget Kraxa ger förvisso ut också romaner, men specialiserar sig på noveller i det format som Novellix har populariserat (tunna häften). Där återfinns Per Klingbergs novell Daimon, som jag läser med höga förväntningar. Klingberg skriver ofta i SvD om just böcker från de små förlagen, exempelvis Hastur, Rand och Kraxa (innan han själv blev utgiven där).

Det är också tydligt att Klingberg har litterära ambitioner av högt ställda slag. Novellen ska ingå i en planerad samling med inspiration från bland andra Borges och Hoffmann. ”Här finns det risk för pastisch”, hinner jag tänka innan jag ens hunnit stifta bekantskap med jagberättaren, som i sann Edgar Allan Poe-anda visar upp sin neuros i all sin naknaste vanställda form. Som sjuåring viskade en demon i hans öra, och sedan dess har hans handhavande med människor lett till döden.

Inledningen är ominös, med ett par i postcoital lättja. Men sex är sällan inledningen på något gott i skräckgenren. Berättaren är opålitlig, men inte på det konventionella litterära sättet, för han är också fullständigt ärlig – om än något omständlig i sin berättelse. Vi som läser anar vartåt det barkar, i takt med att ledtrådar strösslas för att få oss allt större anledningar till farhågor. På väggen har han en teckning av Hill – i sitt inre har han Hell, kunde man säga.

I Sokrates mening var en daimon den inre röst vi har som får oss att avstå från att göra dåliga saker. Med andra ord: en godhjärtad ande. I Klingbergs novell är demonen av mer illvilligt slag. När han är tretton år möter han tack vare en lärarvikaries omsorg Sokrates försvarstal, som ger honom en förklaring till den röst han följer, eller mer korrekt ett begrepp för den förvirring han levt i sedan han var sju.

Klingberg är alltså en författare som också skriver litteraturkritik. Uppenbarligen gör det honom till en noggrann läsare, och tänka sig: det gör underverk med stilen! För det här är en driven författares verk, som bådar gott inför fortsättningen (den planerade novellsamlingen). Jag läser gärna fler noveller utifrån den här tematiken med monstret som förklaringsmodell till det onda som sker i världen – för ärligt, vad annat än metafysiska förklaringar ska vi tillämpa för att förstå vår samtid? Som tidigare bevisats – av Poe, Lovecraft, Borges, Hoffmann, Stephen King – är det ofta hos skräcklitteraturen vi ska vända oss för att världen ska göras inte mindre skrämmande, men mer begriplig.