Det mest iögonfallande med den senaste försändelsen från anonyma poeten Herkulesgatans poesiklubb är att pamflett nummer 37 saknas. En fadäs? Ett olycksfall i arbetet? En glitch för att illustrera att alla system är fördärvade? Icke alls, för en snabb kontroll ger för handen att det skapats en lucka i utgivningen mellan 36 och 38. Kanske dyker detta förlorade alster upp som bootleg i framtiden?
Jag har nu följt den frenetiska utgivningen sedan starten (jag skrev om de fyra första numren i mars 2024). Det kan konstateras att oavsett vem eller vilka som ligger bakom så finns det i den osaliga blandningen av trams och allvar ganska mycket dikt som inte borde gå poesiintresserade förbi. Glädjen med pseudonymer ligger också i förhoppningen att de aldrig exponeras: fantasin har en starkare motor än verkligheten. De fem nummer som nu finns tillgängliga är publicerade mellan 4 mars och 15 april i år.
Genom numren växlar olika modernistiska modus. Mer och mer framstår numren – när man försöker skapa en överblick – som ett nödvändigt samtidsdokument. I nummer 35, ”Boken om att inget nej jo” finns något av en programförklaring, i frasen ”lysande nyhetspornografi”, även om det mestadels saknas direkta referenser till en samtid som gått vilse i pornografi. ”VÄRM DIG I GUDS CIGARETT” lyder ett av diktens imperativ.
I det 36:e numret, ”i gåtans mitt”, hittas tio budord, som refuserats av Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, samt ignorerats av Dagens Nyheter. I gengäld publicerades den av KULT Magasin på nätet. Titeln är hämtad från översättningen av en dikt av den franska poeten Aliénor Roux, som tidigare ägnats ett helt enskilt nummer (#22, ”Låtsas som att jag inte finns”). Uppsåtet till hela Herkulesgatans poesiklubbs utgivning går att hitta i en av dikterna i ”i gåtans mitt”: ”den här pamfletten är tryckt på slitstarka vingar”.
Det 38:e numret skulle ha varit en kommentar till Essäs nummer om hög- och lågkultur, men det hejdades för att det skulle ha blivit för deprimerande. Den här poesiklubben väljer glädjen! Så slår de(n) också ett slag för det lustfyllda och inrättar sig i en lekstuga ”som kunde ha varit en vårdcentral”. Det samtidskommenterande märks i några rader om aktuell politik:
Förstår du vad jag menar
när jag sitter helt stilla?
Jag kör en Tesla ner i vallgraven
för att simulera djup insikt.
Jag har suttit stilla för att inte gå vilse
i de här andliga kloakerna.
Tramset fortsätter i nummer 39, ”Ogenomträngligheten”. Den som vill vara i opposition till tidsandan (påminn mig nu: vilka andra alternativ finns det?) får anledning att skriva rader som ”ALLT BEDRAR UTOM SKENET”. Vad återstår för den sunt negativt inställda poeten? Konstruktiv pessimism. I nummer 40, ”Att spy dikt”, som utger sig vara ”Konstnärlig forskning genomförd april 2025 vid Statens Författarakademi AB” frigörs den mer experimentella ådran i en ”skapelseberättelsens pendang”. Det märks när raden ”sina fasttepjade melodier” hamnar bakom en autentisk tejpbit.
”Jag ska bli bräcklig”, signalerar dikten, i uttalad dialog med Ali Alonzos debutdiktsamling Jag ska bli äcklig. Visst finns det en affinitet mellan Herkulesgatans poesiklubb och de så kallat ”ironiska” poeterna från Stockholm. Det är post-postmodernt, kunde en också säga, om en bara begrep vad en menade med det. Att infånga essensen i den här gäckande poesin är inte det lättaste, men vad fan ska en annars göra med sitt liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.