Året, Gurli Lindén, Ellips

 

Min första åtgärd som kulturminister skulle vara att lagstadga att bokförlagen måste ange vilka typsnitt som de använder till sina böcker. Glädjande nog har några förlag redan fattat vikten av detta – som det i Vasa lokaliserade Ellips. Till Gurli Lindéns nya bok Året har de använt Indigo Antiqua till inlagan – mycket läsvänligt – och en variant av Scrivano till omslagstexten – oerhört snyggt. En petitess, säger du? Då har du ännu inte fattat vad holistisk upplevelse betyder.

Med sin strama formgivning är det en utsökt bok till det yttre. Senast jag läste Lindén – samlingen Port som kom 2022 – betonade jag hur hon rör sig mellan det storslagna och det blygsamma. Det här är en position som poeter verkar hamna i när de har färre år framför sig än bakom sig. Det verkar vara något som ger poesin en förskjutning mot en större angelägenhetsgrad: vi har sett det i sena böcker hos poeter som Ingela Strandberg, Nils-Åke Hasselmark och Lennart Sjögren, likväl som i Kjell Espmarks sista diktsamlingar. En avskalad ton, som ändå inte leder till förenkling.

Här går tiden både för snabbt och för långsamt. Dikterna återger ett års förlopp i ett diktjags liv. Där finns aktuella referenser till Ukraina, men också redovisningar av minnesbilder från andra krig. Lindéns ord om dagens krig ges en sällsam tyngd då hon i en av minnesbilderna framkallar freden 1945. Och så tar sig minnet bakåt i meandriska rörelsemönster: ”Sista penseldraget över / innan mörkret suddar / ut betydelsen”.

Det är gott om sådana starka bilder. De är också starka just genom att förankras i en levd erfarenhet. Den olycksbådande atmosfären blir följden av försöken att upprätthålla en vardag när tiden är ur led och allt är i olag. En cancerbehandling ställs i juxtaposition med det sjuka i världen; strålningens verkan sammanförs med bombernas utfall. Så blir också dagens flyktingar del av tidlösa rörelser, och naturen utsatt för en allt ohyggligare påverkan. Diktjaget svarar med att slå följe med pantern och räven.

Diktsamlingens fyra avsnitt försöker återförtrolla världen. Lindén skriver en historia i fragment. Det är en utopisk dikt, men så ska väl dikt skrivas i dessa tider. Politiken har misslyckats grovt med att ge oss nya utopier – poesin försöker åtminstone:

Du kommer att vara här

tills du lärt dig språkets betydelse

Tills du lärt dig stava de

osynliga ljudlösa meningarna

och av detta byggt en form

som för dig till det vita formlösa

Där du kan skapa dig själv

och ditt namn vara tydligt.

Det här är dikter som tillvaratar det oförklarliga som omger oss, de mysterier som vi inte vill eller kan få förklarade. Lindéns dikter är vidöppna mot dessa stunder, och genom den sällsynt lyckade kombination av självsäkerhet och ödmjukhet har hon skrivit en diktsamling som bärs lika mycket av sitt mörker som av sitt ljus. Det är en dikt som borde läsas av alla svensktalande poesiläsare, och inte nöja sig med den läsekrets som hör hemma i Österbotten.